Pickwick-klubben/Kapitel 32
| ← TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. |
|
TRETTIOTREDJE KAPITLET. → |
TRETTTIOANDRA KAPITLET
SOM, MERA FULLSTÄNDIGT ÄN HOVTIDNINGS-REFERENTEN NÅGONSIN GJORT DET, BESKRIVER EN UNGKARLSTILLSTÄLLNING GIVEN AV MR BOB SAWYER I HANS BOSTAD I SOUTHWARK.
Det vilar ett lugn över Lant-Street i Southwark, som
stämmer själen till milt svårmod. Det är alltid en hel hop
hus att hyra där vid gatan, som därjämte är en sidogata,
och dess stillhet är lugnande.
I denna lyckliga tillflyktsort bo några få tvätterskor, en nypa bokbindaregesäller, ett par fängelsekommissionärer för domstolen i bankruttmål, åtskilliga små husägare, som ha sysselsättning vid varven, en handfull klädsömmerskor samt en doft lappskräddare. De flesta inbyggarna rikta sin energi på att hyra ut möblerade rum eller ägna sig åt det hälsosamma och stärkande mangelyrket. Befolkningen är nomadisk och försvinner i allmänhet strax före kvartalets slut, och då som oftast om natten. H:s Maj:ts skatter bliva endast sällan erlagda i denna lyckliga dal; hushyran är osäker, och vattenledningen blir ofta avbruten.
Tidigt den afton, till vilken mr Bob Sawyer hade inbjudit mr Pickwick, förskönade denne själv den ena sidan av kaminen i sitt mottagningsrum, och mr Ben Allen den andra. Förberedelserna till gästernas mottagande tycktes vara överstökade. Paraplyerna i förstugan hade blivit hopstuvade i den lilla vrån vid dörren till gårdsrummet; värdinnans hatt och schal hade blivit borttagna från trappbalustraden; det stod endast två par trätofflor på portmattan, och en köksdank med en mycket lång veke brann muntert i trappfönstret. Punschen stod färdig i en röd kanna inne i sängkammaren; ett litet bord med ett grönt kläde hade blivit lånat från förmaket att spela kort på, och etablissementets glas stodo tillika med dem, som i anledning av festen hade blivit lånade i värdshuset, uppställda på en bricka, som var nedsatt på trappavsatsen utanför dörren.
Trots den högst tillfredsställande beskaffenheten av alla dessa anordningar, vilade likväl ett moln på mr Bob Sawyers ansikte, medan han satt där vid kaminen; även i mr Ben Allens drag låg ett deltagande uttryck, i det han med spänd uppmärksamhet stirrade på kolen, och en melankolisk ton i hans röst, då han efter en lång tystnad sade:
»Det är då också bra olyckligt att hon skulle hitta på att bli sur just nu; hon kunde just ha väntat med det till i morgon.»
»Det är bara hennes elakhet — bara hennes elakhet!» svarade mr Bob Sawyer häftigt. »Hon säger, att när jag kan ha råd att ha en bjudning, borde jag också kunna ha råd att betala hennes fördömda “lilla räkning”.»
»Det skulle vara tusan så obehagligt, ifall hon finge det infallet att börja bråka, medan de andra kurrarna äro här», sade Ben Allen slutligen.
»Förfärligt», svarade Bob Sawyer — »förfärligt!»
En sakta knackning hördes på dörren. Mr Bob Sawyer såg uttrycksfullt på sin vän och bad den knackande stiga in, varpå en smutsig piga i nedkippade hasor och svarta bomullsstrumpor, som kunde ha gått och gällt för en försummad dotter av en uttjänad sopåkare i mycket små omständigheter, stack in huvudet och sade:
»Ursäkta, mister Sawyer, missis Raddle önskar att få tala med er.»
Innan mr Bob Sawyer hann giva något svar, försvann pigan plötsligt med ett kast på kroppen, som om någon hade häftigt ryckt uti henne bakifrån, och knappast var denna hemlighetsfulla bortgång fullbordad, förrän ännu en knackning hördes på dörren — en rask, skarp knackning, som tycktes säga: »Här är jag, och in kommer jag.»
Mr Bob Sawyer betraktade sin vän med en blick av bävande aning och ropade ännu en gång:
»Stig in!»
Denna tillåtelse var alldeles icke nödvändig; ty innan mr Bob Sawyer hade yttrat dessa ord sprang en liten, uppbragt kvinna, skälvande av hetsighet och blek av vrede, in i rummet.
»Hör nu, mr Sawyer», sade den lilla hetsiga kvinnan, i det hon sökte vara lugn, »ifall ni vill vara god och betala min lilla räkning, bleve jag er mycket tacksam, ty jag ska betala min hyra i eftermiddag, och min värd väntar där nere.»
Här gnuggade den lilla kvinnan sina händer och såg stadigt över mr Bob Sawyers huvud på väggen bakom honom.
»Det gör mig mycket ont att jag satt er i förlägenhet, mrs Raddle», sade Bob Sawyer underdånigt, »men —»
»Åh, det har alls inte varit någon förlägenhet», svarade den lilla kvinnan med ett gällt och vasst skratt. »Jag har egentligen inte behövt pengarna förrän i dag, och ni kunde lika gärna gömma dem som jag, eftersom de ändå skola gå till värden. Ni lovade att betala mig i eftermiddag, mr Sawyer, och alla herrar, som bott här, ha alltid hållit sitt ord, sir, såsom naturligtvis en var gör, som kallar sig gentleman.»
»Det gör mig mycket ont, mrs Raddle», sade Bob Sawyer med all möjlig ödmjukhet; »men saken är den att jag blev narrad i City i dag.» — Ett högst besynnerligt ställe det där City. Vi känna ett högst förvånande antal människor, som alltid bli narrade där.
Detta var allt vad mrs Raddle önskade. Hon hade skyndat upp till den olycklige Bob Sawyer med en sådan åtrå efter att få ställa till oväsen, att betalningen av hennes fordran enligt all sannolikhet snarare skulle ha förargat än glatt henne. Hon var i en ypperlig stämning för en liten förströelse av denna natur, så mycket mera som hon kort förut hade växlat några få inledande artigheter med mr Raddle nere i köket.
»Tror ni, mr Bob Sawyer», sade mrs Raddle, höjande sin röst så att grannarna riktigt skulle kunna höra det, »tror ni, att jag har lust att dag ut och dag in låta en person bo i mina rum, när han aldrig tänker på att betala sin hyra, ja, inte en gång vad jag lägger ut för honom till smör och socker och grädde till hans frukost? Tror ni att en flitig och arbetsam kvinna, som bott här på gatan i tjugu år (tio år på andra sidan, och nio och tre fjärdedels år här i huset) inte har annat att göra än släpa livet ur sig för ett par lata dagdrivares skull, som inte göra annat än röka tobak, dricka och gå och slå dank, i stället för att använda sina händer till någonting nyttigt för att förtjäna så mycket, att de kunna betala sina räkningar? Tror ni —?»
»Hör nu, min bästa fru», inföll mr Benjamin Allen lugnande.
»Var ni så god och behåll edra anmärkningar för er själv, sir, om jag får be», sade mrs Raddle, i det hon plötsligt hejdade sitt tals rinnande ström och vände sig till den tredje personen med imponerande långsamhet och högtidlighet. »Jag vet inte, sir, att ni har någon rättighet att ställa edra ord till mig. Jag tror inte att jag hyrt ut de här rummen åt er, sir.»
»Nej, det är nog sant», sade mr Benjamin Allen.
»Nå, det är bra, sir», svarade mrs Raddle med stolt artighet. »I sådant fall torde ni inskränka er, sir, till att bryta armar och ben af fattigt folk på hospitalet och sköta er själv, sir; ty annars kunde kanske hända, sir, att det funnes folk här, som kunde lära er det, sir.»
»Men ni är ju en så oresonlig människa?» invände mr Benjamin Allen.
»Ursäkta, unge man», sade mrs Raddle, som nu kallsvettades av förbittring, »vill ni inte ha den godheten och säga det där en gång till, sir?»
»Jag sade det inte för att såra er, min fru», svarade Benjamin Allen, som blev något orolig för sin egen person.
»Ursäkta, unge man», sade mrs Raddle i en ännu mera stolt och befallande ton, »vem är det ni kallar en människa? Gjorde ni den där anmärkningen, till mig, sir?»
»Ja visst!» sade mr Benjamin Allen.
»Var det mig ni menade därmed, frågar jag er, sir?» utbrast mrs Raddle med våldsam förbittring och slog upp dörren på vid gavel.
»Ja, naturligtvis», svarade mr Benjamin Allen.
»Ja, naturligtvis», upprepade mrs Raddle, i det hon så småningom gick baklänges mot dörren och ansträngde sin röst till det yttersta för mr Raddles särskilda räkning där nere i köket. »Ja, naturligtvis var det mig ni menade, och en var vet, att ni tryggt kan förnärma mig i mitt eget hus, när min man sitter där nere och sover och inte bryr sig mera om mig än om jag vore en hund ute på gatan. Han borde blygas över sig själv (här började mrs Raddle att snyfta), att han kan låta sin hustru behandlas så där av ett par unga glopar som karva i levande människors kroppar och skrämma ut huset (ännu en snyftning); den där rädda, eländiga stackarn, som inte törs komma hit upp och tala rent språk till tocka här skojare — som inte törs — inte törs komma.»
Mrs Raddle stannade för att höra efter om upprepandet av detta hån hade väckt hennes bättre hälvt; men då hon märkte, att det icke haft den åsyftade verkan, stod hon redan i begrepp att gå utför trappan under oabrutna snyftningar, då i detsamma hördes en högljudd knackning på porten, varpå hon brast ut i en hysterisk gråt, ledsagad av suckar och kvidanden, som fortsattes till dess knackningen på porten hade blivit upprepad sex gånger, då hon, i ett okuvligt utbrott av själskval, slog omkull samtliga paraplyerna och försvann i rummet åt gården och slog igen dörren efter sig med en förfärlig smäll.
»Bor mr Sawyer här?» frågade mr Pickwick, då porten öppnades.
»Ja», svarade pigan, »i första våningen. Det är dörren rakt fram, när ni kommer uppför trappan.»
Mr Snodgrass, som kom sist in, stängde porten efter flera fruktlösa försök, genom att skjuta för rigeln, och vännerna trevade sig därefter upp för trappan, där de mottogos av mr Bob Sawyer, som icke hade vågat gå ned, av fruktan för att falla i ett för honom av mrs Raddle utlagt bakhåll.
»Hur står det till?» frågade den nedslagne studenten. »Fägnar mig att se er — akta glasen!» Denna varning gällde mr Pickwick, som hade satt sin hatt på brickan.
»Åh, bevare mig! — jag ber om ursäkt!» sade mr Pickwick.
»Ingenting att tala om, ingenting att tala om», sade Bob Sawyer. »Jag har en smula trångt här, men det måste ni finna er uti, när ni besöker en ungkarl. Stig in! Ni har ju sett den här herrn förr?»
Mr Pickwick räckte Benjamin Allen handen, och hans vänner följde hans exempel. Men de hade knappast slagit sig ned, förrän ännu en högljudd knackning hördes på porten.
»Jag vill hoppas att det är Jack Hopkins!» sade mr Bob Sawyer. »Tyst! Jo, det är han. Stig upp, Jack, stig upp!»
Tunga steg hördes komma uppför trappan, och strax därefter presenterade sig Jack Hopkins. Han bar en svart sammetsväst med bjärt brokiga ylleknappar, blårandig skjorta och vit löskrage.
»Vad du kommer sent, Jack!» sade Benjamin Allen.
»Jag blev uppehållen på Bartholomæus-hospitalet», svarade Jack Hopkins.
»Var det något nytt?»
»Nej, inte särdeles. Det förekom ett mycket intressant fall inne i operationsrummet.»
»Menar ni, att patienten har utsikt för att komma sig?» frågade mr Pickwick.
»Nej», svarade Hopkins likgiltigt, »Jag skulle snarare tro motsatsen. Det kommer emellertid att bli en präktig operation i morgon — någonting riktigt lysande, om Slasher utför den.»
»Anser ni Slasher vara en så skicklig operatör?» frågade mr Pickwick.
»Den förnämste som finns», svarade Hopkins. »Tog ett ben av en pojke i förra veckan — pojken åt fem äpplen och en pepparkaka under tiden — precis två minuter efter sedan allt var överståndet sade pojken, att han inte ville ligga där som ett spektakel, och att han skulle tala om för mor sin, om de inte ville börja.»
»Kors i Herrans namn!» sade mr Pickwick förvånad.
»Apropå», sade Hopkins med en knappt märkbar sidoblick på mr Pickwicks uppmärksamma ansikte, »vi hade ett märkvärdigt fall i går afton. Vi togo emot ett barn, som hade sväljt ett halsband.»
»Sväljt vad för slag, sir?» inföll mr Pickwick.
»Ett halsband», svarade Jack Hopkins. »Inte på en gång, förstår ni, det skulle ha varit för mycket begärt — ni skulle inte ens kunnat ha sväljt det, mr Pickwick, mycket mindre barnet, vasa? Ha, ha, ha!» — Mr Hopkins tycktes vara mycket belåten med sitt infall och fortfor: »Nej, det gick till så här. Barnets föräldrar voro fattigt folk, som bodde vid en gård. Barnets äldsta syster köpte sig ett halsband — ett simpelt halsband av stora, svarta träpärlor. Barnet, som tyckte om leksaker, kapade åt sig pärlbandet, gömde det, lekte med det, skar av bandet och sväljde en pärla. Barnet tyckte att det var riktigt lustigt, gick tillbaka till det den följande dagen och sväljde en ny pärla.»
»Nå, bevare mig, så förskräckligt!» sade mr Pickwick. »Ursäkta, sir. Var god och fortfar!»
»Den följande dagen sväljde barnet två pärlor; dagen därefter smorde det sig med tre och så vidare, till dess det inom en veckas tid hade gjort ända på halsbandet, tillsammans tjugufem pärlor. Systern, som var en arbetsam flicka och endast sällan unnade sig en liten prydnad, grät sina modiga tårar över förlusten av sitt halsband och letade och sökte efter det i alla vinklar och vrår; men jag behöver inte tala om, att hon inte fick tag i det. Några få dagar därefter, medan familjen satt och åt — de hade fårkött med potatis — och barnet, som inte var hungrigt, gick och lekte i rummet, hördes plötsligt ett satans skrammel, alldeles som en liten hagelby. — “Du får inte göra så där, min gosse”, sade fadern. — “Jag gör ingenting”, svarade barnet. — “Ja, ja, gör inte om det bara!” sade fadern. Det blev nu tyst för ett ögonblick, men så började skramlet ännu värre än förut. — “Om du inte hör vad jag säger dig, min gosse”, sade fadern, “så kommer du ögonblickligen i säng”. — Härvid gav han barnet en liten skakning för att få det att lyda, och nu uppstod ett skrammel, vartill ingen någonsin hade hört maken. — “Vad i Herrans namn är det fatt med barnet?” sade fadern. “Han har fått kikhosta på orätt ställe!” — “Nej, det har jag inte, pappa”, sade barnet, som nu började att gråta; “det är halsbandet; jag sväljde det, pappa.” — Fadern tog barnet på armen och sprang med det till hospitalet, medan pärlorna i den lilla gossens mage under hela vägen till den grad skramlade av skakningen, att folk såg upp i luften och ned i källrarna, för att få veta varifrån det underliga ljudet kom. Han ligger nu på hospitalet», fortfor Jack Hopkins, »och gör ett så förskräckligt larm, när han går omkring i rummet, att man varit tvungen att svepa in honom i en av vaktarnas rockar för att han inte ska väcka patienterna.»
»Det var det märkvärdigaste fall jag någonsin hört talas om», sade mr Pickwick med ett eftertryckligt slag i bordet.
»Åh, det där är ingenting», sade Jack Hopkins, »eller hur, Bob?»
»Nej, rakt ingenting», svarade Bob Sawyer.
»Det inträffar högst märkvärdiga fall i vårt yrke, det kan jag försäkra er, sir», sade Hopkins.
»Jo, det skulle jag allt tro», svarade mr Pickwick.
En ny knackning på porten förkunnade en ung man med ett stort huvud och en svart peruk, som förde med sig en skrofulös yngling med en hög spännhalsduk. Därefter kom en gentleman med en skjorta, som var dekorerad med rosenfärgade ankare och strax efter honom kom en blek yngling med en försilvrad urkedja. Slutligen gjorde ankomsten av en fiffig herre med rent linne och klädesstövlar sällskapet fulltaligt. Det lilla bordet med det gröna klädet blev framdraget; den första punschleveransen bars in i en vit mugg, och de tre nästföljande timmarna ägnades åt en vingt-un till ett halvt öre fischen, som endast avbröts av en obetydlig tvist mellan den skrofulösa ynglingen och den med rosenfärgade ankare dekorerade gentlemannen, under vilken tvist den skrofulösa ynglingen yttrade en brinnande åtrå att få vrida om näsan på bemälde gentleman med hoppets sinnebilder, till svar varpå denne individ uttalade sin bestämda obenägenhet att utan vederlag mottaga något slags väckelse, vare sig av den retlige unge herrn med det skrofulösa ansiktet eller av någon annan person som var prydd med ett huvud.
Då den sista »äkta» hade blivit upplagd, och vinst- och förlustkontot blivit uppgjort till alla de närvarandes belåtenhet, ringde mr Bob Sawyer efter supén, och gästerna trängde sig in i hörnen medan den lagades i ordning.
Efter måltiden framsattes en ny punsch-mugg på bordet tillika med cigarrer och ett par buteljer rom. Därpå uppstod en hemsk paus, och denna hemska paus framkallades av en på dylika ställen ganska vanlig omständighet, men som icke desto mindre kan åstadkomma den största förlägenhet.
Saken var den, att pigan tvättade glasen. Etablissementet kunde endast skryta med fyra, vilken omständighet vi alldeles icke meddela för att nedsätta mrs Raddle; ty det har ännu aldrig funnits något studenthärbärge, som icke lidit brist på glas. Värdinnans glas voro ena små och tunna stackare, varemot de, som lånats på värdshuset, voro några stora, vattusiktiga, uppblåsta baddare, som var för sig, uppbars av ett väldigt, podagristiskt ben. Detta skulle i och för sig ha varit tillräckligt nog för att upplysa sällskapet om sakernas verkliga tillstånd; men pigan hade än ytterligare förebyggt varje möjlighet till missförstånd, som kunde ha uppstått hos någon av gästerna rörande sakens rätta sammanhang, genom att med våld taga vars och ens glas ifrån honom, innan han ännu druckit ur sitt öl, och i trots av mr Bob Sawyers blinkningar och avbrott, med ljudlig stämma förklara, att hon skulle bära ned dem för att tvätta dem.
Det är en bra dålig vind, som icke blåser någonting gott. Den fiffige herrn i klädesstövlarna, vilken under hela tiden som kortspelet räckte hade varit olycklig i sina försök att komma fram med ett lustigt infall, såg nu att tiden var inne och begagnade sig därav. I samma ögonblick som glasen försvunno, började han en lång historia om en stor, offentlig personlighet, vars namn han hade glömt, men som hade givit ett särdeles lyckligt svar på ett yttrande av en annan berömd, högtstående individ, men vilken han aldrig hade fått riktigt reda på vem det var. Han utbredde sig tämligen vidlyftigt och utförligt om åtskilliga biomständigheter rörande den anekdot han skulle berätta, men kunde icke, om det hade gällt hans liv, för ögonblicket erinra sig varuti denna anekdot egentligen bestod, ehuru han hade plägat berätta historien med mycket bifall under de sista tio åren.
»Bevare mig, det var då högst märkvärdigt!» sade den fiffige herrn i klädesstövlarna.
»Det var bra ledsamt att ni glömt den», sade mr Bob Sawyer med en ivrig blick bort mot dörren, i det han trodde sig höra ljudet av klingande glas, — »mycket ledsamt!»
»Ja, detsamma tycker jag», svarade den fiffige herrn, »eftersom jag vet att den skulle ha roat så mycket. Men det är detsamma; jag är tämligen säker om att jag ska komma på den inom en halvtimme eller så vid pass.»
Den fiffige herrn hade just hunnit så långt, då glasen kommo tillbaka, och mr Bob Sawyer, som under hela tiden hade varit idel öra, sade nu, att han särdeles längtade att få höra slutet på den; ty det han redan hade hört av den var utan undantag den allra bästa historia han någonsin hade hört.
Åsynen av glasen återgav Bob Sawyer en jämvikt i sinnet, som han icke hade haft allt sedan sitt samtal med värdinnan. Hans ansikte uppklarnade, och han började att känna sig helt glad och sällskaplig.
»Och nu, Betsy, sade mr Bob Sawyer med mycken vänlighet, på samma gång som han utplanterade den lilla oordentliga klunga av glas, som pigan hade ställt mitt på bordet, »och nu, Betsy, det varma vattnet. Skynda dig, så är du en snäll flicka.»
»Ni kan inte få något varmt vatten», svarade Betsy.
»Kan jag inte få varmt vatten?» utbrast mr Bob Sawyer.
»Nej», sade pigan med en skakning på huvudet, som uttryckte ett mera bestämt nekande än det mest uttrycksfulla språk kunde ha uttalat, »missis Raddle har sagt, att ni inte får något.»
Den förvåning, som avmålade sig i gästernas anleten, gav värden ett nytt mod.
»Se så, bär upp det varma vattnet, och det genast!» sade mr Bob Sawyer med en förtvivlad stränghet.
»Nej, det kan jag inte», svarade pigan; »missis Raddle släckte elden innan hon gick till sängs, och pannan låste hon in.»
»Åh, det är ju detsamma. För all del bry er inte om en dylik småsak», sade mr Pickwick, som märkte den sammanstötning mellan Bob Sawyers passioner, som avspeglade sig i hans ansikte; »vi kunna lika så gärna begagna kallt vatten.»
»Ja, det går alldeles förträffligt», sade mr Benjamin Allen.
»Min värdinna får ibland anfall av sinnesförvirring», anmärkte Bob Sawyer med ett spöklikt leende; »jag fruktar att jag måste säga upp mig.»
»Nej, det ska du inte göra», sade Ben Allen.
»Jo, jag fruktar att jag måste göra det», sade Bob med heroisk fasthet; »jag ska betala henne vad jag är skyldig och säga upp henne i morgon förmiddag.» — Den stackars unge mannen, huru innerligt önskade han icke att han kunnat göra det!
Stämningen blev emellertid, trots den kalla toddyn, hög, och Jack Hoppkins förklarade sig ingenting ha mot att sjunga en visa. Och sporrad av entusiastiska bifallsrop började Hopkins genast med »Kungen, Gud signe honom», vilken han sjöng så högt han kunde, på en ny melodi, sammansatt av »Biskayas Bukt» och »En Groda skulle sta'». Kören var visans kraftextrakt, och som var gentleman sjöng den på den melodi han bäst kunde, så. var effekten verkligen gripande.
Vid slutet av kören till första versen lyfte mr Pickwick sin hand i vädret i en lyssnande ställning och sade, så snart det hade blivit lugnt:
»Tyst! Jag ber om ursäkt. Det förekom mig som om jag hörde någon ropa ovanpå.»
En djup tystnad uppstod ögonblickligen, och mr Bob Sawyer märktes bli blek.
»Jag tycker att jag hör det nu igen», sade mr Pickwick. »Var god och öppna dörren.»
Dörren hade icke väl blivit öppnad förrän varje tvivel försvann.
»Mr Sawyer — mr Sawyer!» ropade en röst uppe från trappan i andra våningen.
»Det är min värdinna», sade mr Bob Sawyer och såg sig helt orolig om på sina gäster. »Ja, mrs Raddle.»
»Vad menar ni med allt det här, mr Sawyer?» frågade rösten mycket gällt och hastigt. »Är det inte nog att man ska bli narrad på sin hyra, utom sina kontant utlagda pengar? Ska man till på köpet skymfas och hånas av edra vänner, som inte ha någon levande hut i sig, utan skrika och skråla så att de väcka upp hela huset och göra ett väsen som kunde narra brandsprutorna hit, och det klockan tu på natten? — Kasta ut de skojarna!»
»Ni borde blygas!» hördes mr Raddles röst, som tycktes komma från några sängkläder i fjärran.
»Blygas!» sade mrs Raddle. »Varför går du inte och kastar dem utför trapporna, varenda en? Det skulle du göra, om du vore en karl.»
»Det skulle jag göra om jag vore ett halvt dussin karlar, min vän», svarade mr Raddle fredligt; »men nu äro de mig för många.»
»Usch, du fega kruka!» sade mrs Raddle med det djupaste förakt. »Vill ni köra de där skojarna på porten eller inte, mr Sawyer?»
»De gå nu, mrs Raddle, de gå nu», sade den olycklige Bob. »Det är allt bäst att ni gå», sade mr Bob Sawyer till sina vänner. »Jag tyckte verkligen också, att ni stojade bra mycket.»
»Det här var högst ledsamt», sade den fiffige herrn — »och det just som vi hade det som allra trevligast!» Saken var nämligen den, att den fiffige herrn just nu började att få ett gryende minne av den historia han hade glömt. »Det är alldeles olidligt», sade den fiffige herrn och såg sig omkring. »Det är rent av olidligt, vasa?»
»Ja, man bör inte tåla det», svarade Jack Hopkins. »Låt oss sjunga den andra versen, Bob; se så, låt oss börja nu!»
»Nej, nej, Jack, låt bli!» inföll Bob Sawyer. »Det är visst en präktig visa, men jag tror ändå, att vi utesluta den andra versen. Folket här i huset är så förskräckligt hetsigt av sig.»
»Ska jag gå upp och ge värden på nosen?» frågade Jack Hopkins; »eller gå ut och ringa i klockan, eller tjuta och grymta i trappan? Du äger att befalla över mig, Bob.»
»Jag är dig högligen förbunden för din vänskap och din tjänstvillighet, Hopkins», sade den olycklige mr Bob Sawyer; »men jag tror, att det bästa vi kunna göra för att undvika vidare bråk, är att genast bryta upp.»
»Nå, mr Sawyer», skrek mrs Raddles gälla röst, »gå inte de där djurena snart?»
»De leta bara efter sina hattar, mrs Raddle», svarade Bob; »de gå på ögonblicket.»
»Gå!» sade mrs Raddle och stack sin nattmössa över trappbalustraden, just som mr Pickwick, ledsagad av mr Tupman, trädde ut. »Varför lät ni dem någonsin komma hit?»
»Min bästa fru», yttrade mr Pickwick i blidkande ton och såg upp.
»Ge er av ni, ni gamle syndare!» svarade mrs Raddle och drog hastigt nattmössan tillbaka. »Ni är gammal nog att vara hans farfar, ni usling! Ni är värre än någon av de andra.»
Mr Pickwick ansåg det icke vara värt att bedyra sin oskuld och skyndade sig därför ned för trappan och ut på gatan, följd i hälarna av mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass.
Sedan alla gästerna hade förfogat sig bort i överensstämmelse med mrs Raddles tämligen trängande anhållan, blev den olycklige mr Bob Sawyer allena för att anställa betraktelser över morgondagens sannolika händelser och aftonens fröjder.