Pickwick-klubben/Kapitel 40
| ← TRETTIONIONDE KAPITLET. |
|
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET. → |
FYRTIONDE KAPITLET
SOM FÖR MR PICKWICK IN I EN NY OCH ANTAGLIGEN ICKE OINTRESSANT SCEN AV LIVETS STORA DRAMA
Återstoden av den tid, som mr Pickwick hade bestämt
för sin vistelse i Bath, förflöt utan att någonting av
synnerlig vikt inträffade. Trinitatis-sessionen började, och då
den första veckan av denna var förbi, återvände mr
Pickwick och hans vänner till London, där förstnämnde
gentleman, naturligtvis åtföljd av Sam, genast tog in i sitt gamla
kvarter George och Gamen.
Den tredje morgonen efter deras ankomst, just som stadens alla klockor slogo nio var för sig och vid pass niohundra i förening och Sam luftade sig nere på gården, kom ett underligt slags nymålat åkdon, varur med stor vighet och kastande tömmarna åt en tjock karl, som satt bredvid honom, steg ett underligt slags herre, som tycktes vara gjord åt åkdonet, liksom detta tycktes vara gjort åt honom.
Åkdonet var just icke egentligen en gigg och icke heller en karriol; lika litet var det vad man i allmänhet kallar en jaktvagn eller en kabriolett eller en schäs, och likväl hade det något av alla dessa åkdons egendomliga drag. Det var målat ljusgult, och fimmerstängerna och hjulen voro randade med svart, och kusken satt på äkta jaktmanér på några kuddar, som voro uppstaplade vid pass två fot över vagnsskärmen. Hästen var en fuchs och såg hygglig nog ut, men hade likväl någonting hetsigt och tjurskalligt, som stod i beundransvärd samklang med både åkdonet och dettas herre.
Herrn själv var en man om vid pass fyrtio år, med svart hår och omsorgsfullt kammade polissonger samt klädd på ett särdeles pråligt sätt, med en hel mängd nipper på sig — vilka alla voro vid pass tre gånger större än de som vanligen bäras av gentlemän — och en luden överrock, såsom kronan på det hela. I den ena fickan på denna överrock stack han sin vänstra hand i samma ögonblick som han steg ur, medan han ur den andra drog med sin högra upp en mycket ljus och lysande silkesnäsduk, varmed han slog ett par dammkorn bort från sina stövlar, varefter han kramade ihop den i sin hand och skred uppåt gården.
Det hade icke undgått Sams uppmärksamhet, att, då denne person steg ned, hade en sluskigt klädd karl i en brun överrock, som saknade åtskilliga knappar, sedan han förut gått och drivit på andra sidan av gatan, gått över denna och stannat tätt invid hotellet. Som Sam nu dessutom hade mera än en misstanke rörande avsikten med den där herrns besök, gick han framför honom till George och Gamen.
»Nå, nå, min gode man!» sade mannen i den ludna överrocken i befallande ton och sökte med detsamma att knuffa undan Sam.
»Nå, sir, vad är det fråga om?» svarade Sam och återgav honom knuffen med ränta på ränta.
»Se så, inte något sådant där; det där duger inte med mig», sade ägaren till den ludna överrocken, i det han höjde rösten och blev helt blek. — »Hitåt, Smouch!»
»Nå, vad står på här?» brummade karlen i bruna överrocken, som under detta korta samtal hade så småningom smugit sig fram över gården.
»Det är bara den här unge mannen som är oförskämd», sade principalen och gav Sam ännu en knuff.
»Se så, inga dumheter!» brummade Smouch och gav honom en tredje och hårdare.
Denna sista knuff hade den av den erfarne mr Smouch åsyftade verkan; ty medan Sam i sin iver att betala artigheten trängde denne gentlemans kropp mot portposten, smög sig principalen förbi och banade sig väg till skänkrummet, dit Sam, sedan han växlat några få mustiga ord med mr Smouch, genast följde honom.
»God morgon, min lilla vän», sade principalen i det han med Botany Bay-ledighet och Ny Syd-Wales-artighet vände sig till den unga damen i skänkrummet; »var är mr Pickwicks rum, min sötaste?»
»Visa honom upp», sade skänkflickan till en kypare till svar på denna förfrågan, men utan att bevärdiga den fina herrn med en enda blick.
Kyparen gick nu förut uppför trappan, följd av mannen i den ludna överrocken, vilken åter följdes av Sam, som under det han gick upp för trappan roade sig med åtskilliga åtbörder, vittnande om det yttersta förakt och trots, till obeskrivlig fägnad för tjänstfolket och andra åskådare. Mr Smouch, som led av en ihålig hosta, stannade där nere och expektorerade sig i förstugan.
Mr Pickwick låg ännu i sin sötaste sömn, då hans tidige gäst, följd av Sam, trädde in i rummet; det buller, som de därvid gjorde, väckte honom.
»Rakvatten, Sam!» sade mr Pickwick innanför omhängena.
»Raka er fort, mr Pickwick», sade främlingen och drog det ena omhänget bort från huvudgärden. »Jag ska arrestera er i den Bardellska saken. Här är ordern, och här är mitt kort. Jag förmodar att ni vill följa med till mitt hus?» Och i det sheriffens ombud — ty en sådan person var han — gav mr Pickwick en vänskaplig klapp på axeln, kastade han sitt kort på täcket och tog en guldtandpetare upp ur västfickan.
»Namnet är Namby», sade sheriffens ombud, i det mr Pickwick tog sina glasögon under huvudkudden och satte dem på näsan för att läsa kortet. »Namby, Bell Alley, Coleman-Street.»
Sam, som hittills hela tiden haft sina ögon fästade på mr Nambys glänsande kastorhatt, tog i detta ögonblick till orda och sade:
»Är ni kväkare?»
»Jag ska nog låta er veta vem jag är innan jag släpper er», svarade den uppbragte herrn. »Jag ska en vacker dag lära er seder, min vackra herre!»
»Tackar så mycket», sade Sam. »Jag ska göra detsamma åt er. Av med hatten!» Och härmed slog mr Weller med mycken vighet av mr Nambys hatt, så att den flög bort till andra ändan av rummet, och det med en sådan häftighet, att dess ägare med detsamma så när hade sväljt sin guldtandpetare.
»Lägg märke till detta, mr Pickwick», sade den förbluffade rättstjänaren och drog häftigt efter andan, »Jag har under utövningen av min plikt blivit överfallen av er betjänt i ert rum. Jag svävar i kroppslig fara. Jag kallar er till vittne därpå.»
»Vittna ingenting, sir», inföll Sam. »Knip ihop edra ögon, sir; jag skulle gärna kasta ut honom genom fönstret, bara han kunde falla nog långt ned för takrännan här utanför.»
»Sam», sade mr Pickwick med vred stämma, »om du säger ett enda ord till eller på minsta sätt förnärmar denne person, avskedar jag dig på ögonblicket.»
Sam fick hämta en hyrvagn, och i denna for mr Pickwick, Sam och Smouch till Coleman-Street. Det var lyckligt att avståndet var kort; ty utom att mr Smouch icke just ägde några synnerligt intagande sällskapsgåvor, var han ett bestämt obehagligt sällskap i ett trångt rum, till följd av den kroppssvaghet, vilken på annat ställe är omnämnd.
Då vagnen hade vänt in på en mycket trång och mörk gata, stannade den utanför ett hus med järnstänger i alla fönstren, och vars portstolpar voro prydda med denna inskrift: »Namby, rättsjänare hos London-sheriffen»; och sedan den inre porten hade blivit öppnad av en gentleman, som kunde ha gått och gällt för att vara en försummad tvillingsbror åt mr Smouch och var utstyrd med en stor nyckel, blev mr Pickwick införd i »kafferummet».
Detta kafferum var ett rum åt gatan, vars huvuddrag voro ny sand och gammal tobaksrök. Då mr Pickwick hade kommit dit in, bugade han sig för de tre personer, som sutto där, och sedan han skickat Sam efter Perker, drog han sig tillbaka i en mörk vrå, varifrån han med en viss uppmärksamhet betraktade sina nya kamrater.
En av dessa var en ung pojke om nitton eller tjugu år, vilken, ehuru klockan ännu icke var mer än tio, drack genever och vatten och rökte en cigarr, förströelser, åt vilka han, att döma av hans blossande ansikte, hade överlämnat sig tämligen träget under de sista par åren av sitt liv. Mitt emot honom och sysselsatt med att röra om i elden med tåspetsen av sin högra stövel, satt en rå och pöbelaktig ung man om vid pass trettio år, med gulblekt ansikte och hes röst, som tydligen ägde den världskännedom och den intagande frihet i sättet, som förvärvas i värdshussalar och sämre biljarder. Den tredje gästen där i rummet var en medelålders man i en mycket gammal svart dräkt, som såg blek och avtärd ut och oupphörligt gick fram och tillbaka i rummet, men alltemellanåt stannade och kastade en orolig blick ut genom fönstret, som om han väntade någon, för att därefter återtaga sin vandring.
»Ni gjorde klokast uti att låna min rakkniv i dag, mr Ayresleigh», sade mannen som rörde om i elden, och blinkade åt sin vän, den unga pojkslyngeln.
»Jag tackar, men jag behöver den inte; jag väntar att komma ut om en timme eller så», svarade den andre i en ivrig ton. Därpå gick han åter fram till fönstret, och då han åter, gäckad i sin förhoppning, vände sig om, suckade han djupt och gick ut ur rummet, varvid de båda andra brusto i ett högljutt skratt.
Mr Price — den man, som erbjudit rakkniven — knäppte föraktfullt med fingrarna och ringde på klockan.
»Skaffa mig ett ark papper, Crookey», sade mr Price till drängen, som till dräkt och utseende liknade någonting mitt emellan en bankrutterad oxhandlare och en insolvent boskapsdrivare, »och ett glas konjak och vatten, Crooker, hör ni det? Jag ämnar skriva till far min, och jag måste ha mig en tankställare, så att jag kan peta ihop någonting riktigt mustigt åt gubbstruffeln.» Åt vilket skämtsamma tal den unga pojken, såsom det knappast torde behöva tilläggas, var nära att kikna av skratt.
Mr Pickwick, som kände en hög grad av motvilja över sällskapet, ringde och begärde att få enskilt rum.
Hans begäran uppfylldes och han infördes i ett med matta, bord, stolar, hörnskåp, soffa, spegel och gamla koparstick prytt enskilt rum. Här hade han den förmånen att höra mrs Namby öva sig på ett piano över hans huvud, medan frukosten blev tillagad, och då denna kom in, kom mr Perker även.
»Ah, min bäste sir», sade den lille mannen, »slutligen instängd i buren, vasa? Nåja, i det hela taget gör det mig inte synnerligt ont om er, då ni därav får lära er att inse dåraktigheten i ett dylikt beteende. Jag har antecknat beloppet av ersättningssumman och omkostnaderna, och vi gjorde bäst uti att genast betala dem. Jag förmodar att Namby är hemma vid det här laget. Vad säger ni, min bäste sir, ska jag skriva en anvisning, eller vill ni själv göra det?»
Med dessa ord gnuggade den lille mannen sina händer med tillgjord munterhet, men kunde likväl icke, sedan han kastat en blick på mr Pickwicks ansikte, låta bli att giva Sam Weller ett sorgset ögonkast.
»Perker», sade mr Pickwick, »låt mig slippa att höra vidare därom. Jag inser inte vad det tjänar till att jag stannar här längre, och därför vill jag bege mig i fängelset i afton.»
»Ni kan inte välja Whitecross, min bäste sir», sade Perker; »det är alldeles omöjligt. Där äro sextio bäddar i en sal, och dörrarna äro stängda sexton timmar av dygnet.»
»Jag skulle bra gärna vilja komma till något annat fängelse, om det går för sig», sade mr Pickwick; »men varom inte, så får jag finna mig däruti så gott jag kan.»
»Ni kan välja Fleet, min bäste sir, om ni nödvändigt vill till en sådant ställe», sade Perker.
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Jag far dit så snart jag ätit frukost.»
»Vänta, vänta, min bäste sir ; ni behöver inte brådska så fasligt för att komma in i en anstalt, varifrån andra människor äro lika ivriga att slippa ut», sade den godmodige lille sakföraren. »Vi måste först ha en Habeas Corpus;[1] men ingen domare står att finna på kontoret förrän klockan fyra denna eftermiddag, och så länge måste ni vänta.»
»Nåja, det är bra», svarade mr Pickwick med orubbat tålamod. »Så äta vi en kotlett här klockan tu. Beställ om den saken, Sam, och laga att man inte sölar.»
Som mr Pickwick förblev fast i sin föresats, trots Perkers alla föreställningar och skäl, kommo och försvunno kotletterna i rättan tid, varefter han sattes upp i en annan hyrvagn och fördes till Chancrey Lane, som hade måst vänta en halv timmes tid på mr Namby, som hade ett utvalt sällskap hos sig på middag och för ingen del ville låta störa sig.
I Sergeants Inn sutto två domare, den ena från Kings Bench och den andra från civil-rätten, och de tycktes ha särdeles mycket att göra, åtminstone ifall man finge döma efter den stora mängd av advokatskrivare, som sprungo fram och tillbaka med stora buntar av handlingar. Då de kommo till det låga portvalv, som bildar ingången till detta juridiska kollegium, uppehölls Perker några ögonblick av parlamenterande med kusken om betalningen och växelpenningarna, medan mr Pickwick, som hade gått ett par steg åt sidan för att undgå den människomassa, som strömmade fram och tillbaka, såg sig omkring med en viss nyfikenhet.
De personer, som mest ådrogo sig hans uppmärksamhet, voro tre eller fyra karlar av ett sluskigt-gentilt utseende, som togo åt hatten för de många advokater, som passerade, och tycktes ha något att sköta där, ehuru mr Pickwick omöjligt kunde utfundera vad det var. De voro ena tämligen konstiga kurrar att skåda. Den ena var en spinkig och något halt man i luggslitna svarta kläder och vit halsduk; den andra var en tjack och grov karl, klädd i samma dräkt och med en stor svartbrun duk knuten om halsen; den tredje var en liten vissen och något försupen varelse med finnar i ansiktet. De drevo omkring med händerna på ryggen och viskade då och då med ivriga miner någonting till några av de herrar, som skyndade förbi med papper under armen. Mr Pickwick erinrade sig att han mycket ofta hade sett dem stå och gäspa i porten, då han gått förbi, och han blev nu helt nyfiken att få veta, till vilken gren av yrket dessa smutsiga dagdrivare egentligen kunde höra.
Han stod just på väg att ställa denna fråga på Namby, som höll sig tätt invid hans sida och sög på en stor guldring på sitt lillfinger, då Perker kom framskyndande och med den anmärkning, att ingen tid vore att förlora, gick förut in i kollegiet. I det mr Pickwick nu följde efter, kom den halte mannen fram till honom, tog hövligt åt hatten och framräckte ett skrivet kort, vilket mr Pickwick, för att icke såra hans känslor genom ett avslag, tog emot och stoppade i sin västficka.
»Seså», sade mr Perker, i det han, innan han gick in i ett av kontoren, vände sig om för att se efter om hans följeslagare voro med, »stig nu in här, min bäste sir. Nå, vad vill ni?»
Denna fråga gällde den halte mannen, som, obemärkt av mr Pickwick, hade slutit sig till sällskapet. Till svar härpå tog den halte mannen åter med all möjlig hövlighet åt hatten och närmade sig mr Pickwick.
»Nej, nej», sade Perker med ett leende; »vi behöva er inte, min gode man, vi behöva er inte», och därmed återlämnade den lille advokaten kortet åt den halte mannen med den förklaring, att alltsammans var ett missförstånd, varpå han, då den halte mannen förtretad gick sin väg, viskade till mr Pickwick, att det endast var en kautonist.
»En vad för slag?» utbrast mr Pickwick.
»En kautonist», svarade Perker.
»En kautonist!»
»Ja, min bäste sir; det finns väl ett halvt dussin sådana här. De gå i borgen för er för vilken summa som helst och taga endast en halv crown i ersättning därför. Ett underligt näringsfång, inte sant?» sade Perker och undfägnade sig med en pris snus.
»Huru! Skall jag förstå saken så, att dessa män leva av att driva omkring här för att begå mened inför landets domare, till pris av en halv crown för varje brott?» utbrast mr Pickwick helt förfärad över denna upptäckt.
»Åh, jag vet just inte så alldeles huru det förhåller sig med den där meneden, min bäste sir», svarade den lille herrn. »Ett hårt ord det där, min bäste sir, ett bra hårt ord. Det är en legal fiktion, min bäste sir, ingenting vidare.» Och med dessa ord ryckte den lille advokaten på axlarna, log, tog sig åter en pris och gick förut in på domarekontoret.
Det var ett rum av ett högst smutsigt utseende, mycket lågt i taket och med gamla panelade väggar, och dessutom var det så mörkt, att ehuru det var stora ljusa dagen utanför, brunno likväl stora talgljus på pulpeterna. I den ena ändan ledde en dörr in till domarens enskilda rum och belägrades av en mängd advokater och advokatskrivare, som kallades in i den ordning, varuti deras olika ärenden stodo på listan. Varje gång denna dörr lästes upp för att släppa ut en person, tog den närmaste i ordningen ett häftigt språng för att komma in, och då det, utom de många samtal, som fördes mellan dem som väntade på att få tala med domaren, uppstod en hel hop tämligen personligt käbbel mellan större delen av dem som hade talat med honom, hördes där så mycket stoj, som väl kunde göras i ett rum av så inskränkt omfång.
Icke heller voro dessa herrars samtal det enda ljud som träffade örat. På en låda bakom ett träskrank stod en skrivare i glasögon, som tog upp edliga vittnesmål, av vilka stora högar allt emellanåt blevo av en annan skrivare burna in i det enskilda rummet för att undertecknas av domaren. En mängd advokatskrivare skulle avlägga ed, och som det var en ren omöjlighet att låta alla på en gång svära, liknande dessa herrars strid för att komma fram till skrivaren med glasögonen, striden bland en människomassa för att komma in genom dörren till parterren på en teater, då hans allernådigste majestät hedrar den med sin närvaro. En annan ämbetsman ansträngde alltemellanåt sina lungor med att upprepa namnen på dem som hade gått eden, för att återlämna dem deras edliga vittnesmål, sedan de blivit undertecknade av domaren, vilket åter framkallade några få ytterligare knuffningar, och som alla dessa saker försiggingo samtidigt, åstadkommo de så mycket larm, som den livligaste och häftigaste människa gärna kunde önska sig. Vidare fanns där ännu en klass av personer, nämligen de som väntade på att få höra de stämningar upprepas, som motpartens sakförare kunde svara på eller icke, alltefter som de själva ville och vilkas bestyr det var att uppropa motpartens namn för att förvissa sig om att han icke dem ovetande var tillstädes.
Som de vanliga formaliteterna hade blivit iakttagna, överlämnades Samuel Pickwicks kropp kort därefter åt rättstjänarens vård för att av denne föras till uppsyningsmannen över Fleet-fängelset och där förvaras till dess beloppet av skadeståndet och omkostnaderna i målet Bardell mot Pickwick blivit till fullo erlagt och betalt.
»Men detta kommer att dröja länge», sade mr Pickwick leende. »Sam, gå efter en annan vagn. Perker, min bäste vän, farväl!»
»Jag följer med för att se att ni kommer lyckligt och väl fram», sade Perker.
»Uppriktigt talat», svarade mr Pickwick, »skulle jag helst vilja bege mig dit utan något annat följe än Sam. Så snart jag kommit i ordning, ska jag skriva och låta er veta det, och då väntar jag att ni kommer dit utan något dröjsmål. Till dess farväl!»
Med dessa ord satte sig mr Pickwick tillika med rättstjänaren in i vagnen, som under tiden hade anlänt, och sedan Sam hade tagit plats på kuskbocken, rullade den bort.
Hyrvagnen skvaltade framåt gatan såsom sådana vanligen göra. Hästarna »gingo bättre», sade kusken, då de hade någonting framför sig, och därför höll vagnen bakefter en arbetsvagn; då denna stannade, stannade även hyrvagnen, och då denna åter for framåt, gjorde hyrvagnen detsamma. Mr Pickwick satt mitt emot rättsjänaren, och denne satt med hatten mellan sina knän, medan han visslade en melodi och tittade ut genom vagnsfönstret.
Tiden gör underverk, och med denne kraftige, gamle herres tillhjälp kan även en hyrvagn tillryggalägga en fjärdedels mil. Omsider stannade den, och mr Pickwick steg ur vid porten till Fleet.
Sedan rättstjänaren kastat en blick tillbaka över sin axel för att se efter om den i hans vård anförtrodde personen följde honom, gick han före mr Pickwick in i fängelset, där de, sedan de hade kommit in, togo av åt vänster och kommo genom en öppen dörr in i en försal, varifrån en tung port, mitt emot den genom vilken de hade kommit in, och som bevakades av en grov vaktknekt med nyckeln i handen, förde rakt in i det inre av fängelset.
De gingo igenom den inre porten och utför en kort trappa; nyckeln vreds om efter dem, och mr Pickwick befann sig för första gången i sitt liv inom ett bysättningshäktes murar.
- ↑ En av rätten utfärdad order till fängelsedirektören om att mottaga en arrestant.