Pickwick-klubben/Kapitel 39

←  TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman TRETTIONIONDE KAPITLET.

FYRTIONDE KAPITLET.  →

TRETTIONIONDE KAPITLET

MR SAMUEL WELLER ERHÅLLER ETT UPPDRAG I KÄRLEKSVÄG OCH UTFÖR DETSAMMA — MED VILKEN FRAMGÅNG, KOMMER SENARE ATT VISA SIG.

Under hela den följande dagen släppte Sam mr Winkle aldrig ett ögonblick ur sikte, fast besluten att icke taga sina ögon ifrån honom förrän han hade bestämda order från högkvarteret. Det är också ganska troligt att Sam snart skulle ha lugnat sitt samvete genom att bära mr Winkle, bunden till händer och fötter, tillbaka till Bath, om icke mr Pickwicks snabba besvarande av den biljett, som Dowler hade åtagit sig att avlämna, hade förebyggt ett sådant steg. Klockan åtta på aftonen trädde, kort sagt, mr Pickwick själv in i kaférummet i »Busken» och sade leende till Sam, till dennes stora lättnad, att han hade handlat fullkomligt riktigt och att han nu icke längre behövde hålla vakt.

»Jag ansåg det vara bäst att komma själv», sa mr Pickwick till mr Winkle, medan Sam hjälpte honom av med hans överrock och resschal; »för att, innan jag lämnade mitt samtyckte till att Sam blev använd i denna sak, förvissa mig om att ni hyser verkligt allvarliga tankar i fråga om den unga damen.»

»Ja, av allt mitt hjärta och all min själ», svarade mr Winkle med mycken kraft.

»Kom ihåg», sade mr Pickwick med strålande ögon, att vi träffade henne hos vår förträfflige, gästfrie vän, Winkle. Det skulle vara en dålig tack att lättsinnigt och utan tillbörlig överläggning leka med denna unga dams känslor. Det tillåter jag inte, sir, det tillåter jag inte.»

»Det är sannerligen inte heller min avsikt», utbrast mr Winkle med värme. »Jag har under lång tid noga tänkt på denna sak, och jag känner, att min lycka är fästad vid henne.»

Mr Winkle berättade nu vad som hade förekommit mellan honom själv och mr Ben Allen rörande Arabella; sade att det var hans avsikt att skaffa sig ett möte med den unga damen och formligen göra henne sin kärleksförklaring, samt yttrade den övertygelse, grundad på vissa dunkla vinkar och häntydningar av bemälde Ben Allen, att var hon nu än måtte vara inspärrad, så var det i närheten av Downs, vilket utgjorde hela hans förråd av vetande eller misstanke rörande detta ämne.

Med denna ganska klena tråd till vägledning skulle mr Weller nu den följande morgonen begiva sig ut på en upptäcktsresa, varjämte det blev överenskommet, att mr Pickwick och mr Winkle, som hyste mindre tillit till sina gåvor, under tiden skulle taga sig en promenad genom staden och händelsevis avlägga ett besök hos mr Bob Sawyer, i hopp om att få höra eller se något angående den unga damens vistelseort.

Den följande morgonen drog därför Sam ut för att anställa sina efterforskningar, utan att i ringaste mån låta sig nedslås av den allt annat än uppmuntrande utsikt han hade framför sig, och framåt vandrade han, gata upp och gata ned utan att möta någon eller något, som bidrog att skaffa honom det ringaste ljus i saken.

Mot en ganska artig blåst kämpade sig Sam fram mot Downs, i det han frågade sig själv, om det månne alltid vore nödvändigt att hålla i sin hatt med båda händerna i denna del av landet, och kom slutligen till en skuggig, avsides liggande plats, på vilken åtskilliga små villor av lugnt och avstängt utseende voro spridda här och där.

Sam upptäckte en präktig stor sten mitt framför en av portarna och slog sig ned för att vila.

Sam blev sittande en god stund på den stora stenen, och medan han tänkte på vad som bäst vore att göra och ruvade på en plan att bulta på samtliga portarne inom fem mils område omkring Bristol, tagande så där en hundrafemtio eller tvåhundra om dagen, för att på detta sätt slutligen få rätt på miss Arabella, kastade slumpen helt plötsligt i hans väg det han kunde ha suttit ett helt år och väntat på och likväl icke funnit utan dennas hjälp.

Ut mot allén, där han satt, lågo tre eller fyra trädgårdsportar, tillhörande lika många hus, hvilka, ehuru de lågo var för sig, endast voro skilda från varandra genom sina trädgårdar. Som dessa voro stora, långa och tätt planterade med träd, lågo husen icke endast ett tämligen långt stycke bort, utan de flesta av dem kunde ens knappast ses. Medan Sam satt med ögonen fästade på sophögen utanför porten, som låg närmast den genom vilken ridknekten hade försvunnit, och grubblade djupt över svårigheterna i sitt nuvarande företag; gick porten upp, och en piga kom ut i allén för att skaka några golvmattor.

Sam var så upptagen av sina egna tankar, att han enligt all sannolikhet icke skulle fäst vidare uppmärksamhet vid den unga kvinnan och lyft upp huvudet och märkt, att hon hade en mycket nätt och vacker växt, så framt icke hans ridderliga känslor hade fått en kraftig väckelse, i det han märkte, att hon icke hade någon som hjälpte henne och att mattorna tycktes vara alltför tunga för henne allena. Mr Weller var på sitt vis en gentleman med mycket ridderligt galanteri och märkte icke väl denna omständighet förrän han reste sig upp från den stora stenen och gick fram till henne.

»Hör på, min lilla vän», sade Sam, i det han närmade sig med en aktningsfull min, »ni fördärvar alldeles er vackra figur genom att skaka mattorna ensam. Låt mig få hjälpa er.»

Den unga damen, som kokett hade låtsat som om hon icke visste att en herre var henne så nära, vände sig om i det Sam talade — utan tvivel (det sade hon själv efteråt) för att avslå detta anbud av en alldeles främmande person — men i stället för att svara for hon tillbaka och uppgav ett halvkvävt skri. Sam blev knappast mindre överraskad; ty i den välskapade tjänstflickans ansikte igenkände han dragen hos sin Valentine — den vackra huspigan hos mr Nupkins.

»Å, är det ni, min söta Mary?» frågade Sam.

»Nej, se mr Weller!» sade Mary. »Det var fasligt vad ni kan skrämma en människa!»

Sam besvarade icke denna klagan med ord, och icke heller kunna vi med bestämdhet säga vilket svar han gav. Vi veta endast, att Mary efter ett kort uppehåll sade: »Äh så, låt bli det där, mr Weller!» och att hans hatt några minuter förut hade fallit av — av vilka båda tecken äro vi benägna att draga den slutsats, att ett par tre kyssar hade blivit tagna.

»Men hur har ni kommit hit?» frågade Mary, då det på detta sätt avbrutna samtalet åter hade kommit i gång.

»Jag kom naturligtvis för att söka er, min älskling», svarade mr Weller, som denna gång lät passionen besegra sanningskärleken.

»Men hur kunde ni veta att jag var här?» frågade Mary. »Vem kan väl ha berättat er, att jag tog en annan plats i Ipswick, och att mitt herrskap sedan flyttade hit? Vem kan väl ha berättat er det, mr Weller?»

»Ja, det är just frågan det», sade Sam med en slug blick. »Vem kan väl ha berättat mig det?»

»Det var väl Muzzle, vasa?» frågade Mary.

»Nej, bevars», svarade Sam och skakade högtidligt på huvudet; »han var det inte.»

»Nå, då måste det ha varit köksan», sade Mary.

»Ja, naturligtvis var det», sade Sam.

»Nå, jag har då aldrig hört på maken!» utbrast Mary».

»Ja, inte jag heller», sade Sam; »men min söta Mary», här blev Sams sätt särdeles ömt, »min söta Mary, jag har också en annan sak för händer som är mycket både bråd och viktig. Det är en av min husbondes vänner — mr Winkle — kommer ni ihåg honom?»

»Han i gröna rocken?» sade Mary. »Ja bevars, honom kommer jag nog ihåg.»

»Nåväl», sade Sam, »han är så förskräckligt kär, stackare, att han riktigt är på väg att mista både vett och förstånd.»

»Å, kors bevara mig!» sade Mary.

»Ja», sade Sam; »men det skulle ändå inte göra så mycket, om vi bara kunde få rätt på det unga fruntimret»; och nu meddelade Sam, med många avvikelser rörande Marys skönhet och de förfärliga kval han hade lidit, sedan han sist såg henne, en noggrann beskrivning på den förlägenhet, varuti mr Winkle för ögonblicket befann sig.

»Nå, jag har då väl aldrig hört någonting så tokigt!» sade Mary.

»Nej, naturligtvis», sade Sam, »och ingen människa har heller gjort det eller kommer att göra det; och här strövar jag omkring likt den vandrande juden — en stark fotgängare, vilken, som ni säkert har hört, min söta Mary, alltid sprang i kapp med tiden och aldrig sov — och tittar efter den där miss Arabella Allen.»

»Miss vad för slag?» frågade Mary i högsta förvåning.

»Miss Arabella Allen», sade Sam.

»Nå, du min skapare!» sade Mary och pekade på en annan trädgårdsport. »Men det där är ju huset, där hon bott i sex veckor! Deras första huspiga, som tillika är kammarjungfru, berättade mig det en morgon, innan herrskapet hade stigit upp, allt det där över tvätthusstaketet.»

»Huru! porten näst intill er?» sade Sam.

»Ja, den här alldeles bredvid», svarade Mary.

Mr Weller blev så överväldigad av att höra detta, att han fann det alldeles nödvändigt att stödja sig på den vackra berätterskan, och åtskilliga små kärlekstecken hade växlats dem emellan innan han kunde sansa sig tillräckligt och återvända till ämnet.

»Nå, min själ», sade Sam slutligen, »om det här inte är bättre än en tuppfäktning, så är ingenting, som lordmayorn sa' när statsministern drack hans hustrus skål efter midda'n. Huset här tätt bredvid! Jag har ett ärende till henne, som jag hela dagen försökt att få uträttat.»

»Ja», sade Mary, »det kan ni inte heller nu få uträttat eftersom hon inte går ut annat än på aftonen och även då bara på en liten stund. Hon går aldrig ut annat än i sällskap med gamla frun.»

Sam funderade några ögonblick och hittade slutligen på följande operationsplan. Han skulle komma tillbaka strax i skymningen — den tid, vid vilken miss Arabella alltid promenerade — och då Mary hade släppt in honom i trädgården till det hus, i vilket hon själv bodde, skulle han klättra upp på muren under de slokande grenarne på ett stort päronträd, som fullkomligt kunde dölja honom för varje betraktare, framföra sitt budskap där och om möjligt komma överens om ett möte med mr Winkle till den följande aftonen vid samma tid. Sedan han i största hast hade ordnat detta, hjälpte han Mary med den länge uppskjutna mattskakningen.

Det är icke hälften så oskyldigt, som det ser ut, det där skakandet av små mattstumpar; ty om det också icke är något ont i själva skakningen, så är däremot hopläggningen en högst illistig process. Så länge skakningen räcker och de båda personerna stå så långt ifrån varandra som mattan är lång, är det ett så oskyldigt nöje som man gärna kan tänka sig; men då hopvikningen börjar, och avståndet så småningom förminskas från hälften av dess förra längd till en fjärdedel, och så till en åttondel, till en sextondel och en trettiotvåendel, ifall mattan är nog lång därtill, då blir den farlig. Vi veta icke med bestämdhet huru många mattstumpar som denna gång blevo hoplagda; men det våga vi dristigt påstå, att lika många som dessa voro, lika många gånger kysste Sam den vackra huspigan.

Mr Weller förfriskade sig med måtta i det närmaste värdshuset till dess skymningen inbröt, och därpå återvände han till den förut beskrivna allén. Sedan han hade blivit insläppt i trädgården av Mary och av denna dam erhållit åtskilliga förmaningar att akta armar och ben, klättrade Sam upp i päronträdet för att vänta på att Arabella skulle visa sig.

Han väntade så länge, utan att denna längtansfulla motsedda händelse inträffade, att han redan började tro, att den icke skulle komma att äga rum, då han i detsamma hörde lätta steg på sanden och strax därefter såg Arabella komma gående helt tankfull nedåt trädgården. Så snart hon hade kommit nära under trädet, började Sam, för att helt varligt tillkännagiva sin närvaro, att frambringa åtskilliga diaboliska ljud, vilka kunde jämföras med dem, som antingen skulle vara naturliga för en person, som från sin tidigaste barndom hade varit hemsökt av en förening av halsfluss, lungsot och kikhosta.

Härvid kastade den unga damen en snabb blick bort till det ställe, varifrån de förfärliga ljuden kommo, och som hennes föregående förskräckelse alldeles icke minskades av att hon såg en karl upp bland grenarna, skulle hon sannolikt ha flytt tillbaka in i huset och gjort allarm, om icke fruktan till all lycka hade berövat henne förmågan att röra sig och tvungit henne att sjunka ned på en trädgårdsbänk, som av en lycklig slump stod där strax bredvid.

»Se så, nu dånar hon!» mumlade Sam för sig själv i sin första överraskning. »Det är då för tokigt, att de där unga varelserna alltid nödvändigt skola dåna just då de inte borde göra det! Hallå, unga dam! miss Benkarvare! mrs Winkle! Låt bli det där!»

Om det nu var trollkraften af mr Winkles namn, den friska luftens svalka eller ett dunkelt minne av mr Wellers röst, som upplivade Arabella, kan just göra detsamma. Hon lyfte emellertid upp huvudet och frågade med svag röst:

»Vem är det? vad vill ni?»

»Tyst!» sade Sam, i det han svängde sig fram till muren och där kröp ihop till ett så ringa omfång han möjligen kunde; »det är bara jag, miss bara jag!»

»Är det mr Pickwicks betjänt?» sade Arabella mycket allvarligt.

»Han och ingen annan», svarade Sam. »Mr Winkle är alldeles ifrån sig av förtvivlan, miss.»

»A!» utropade Arabella och närmade sig muren.

»Ja, så står det till», sade Sam. »Vi trodde, att vi förliden natt skulle bli tvungna att sätta tvångströja på honom; han rasar hela dagen i ända och säger, att om han inte får se er till i morgon afton, så önskar han att han måtte bli — någonting obehagligt, så framt han inte går och dränker sig.»

»O, nej, nej, mr Weller!» sade Arabella och knäppte ihop händerna.

»Det är just vad han säger, miss», svarade Sam helt kallt. »Han är en man som håller ord, och min tanke är att han gör det, miss. Han har hört alltihop av benkarvarn i glasögona.»

»Av min bror!» sade Arabella, som tycktes av beskrivningen ana vem han menade.

»Jag vet inte vem av de två som är er bror, miss», svarade Sam. »Är han den smutsigaste av dem?»

»Ja, ja, mr Weller», genmälte Arabella. »Vidare! För all del, skynda er!»

»Nåväl, miss», sade Sam, »han har hört alltihop av honom, och husbond' menar, att om ni inte snart låter honom få se er, skola de benkarvare, vi talat om, skjuta så mycket extra bly i hans huvud, att det alldeles skulle fördärva organerna, om de se'n skulle vilja lägga in honom i sprit.»

»O, vad kan jag väl göra för att hindra denna förskräckliga strid?» utbrast Arabella.

»Det är misstanken om en tidigare böjelse som är orsaken till alltsammans», svarade Sam. »Ni gjorde bäst uti att träffa honom, miss »

»Men huru? Var?» frågade Arabella häftigt. »Jag törs inte lämna huset allena. Min bror är så hård och så orimlig. Jag vet huru underligt det ska förekomma er, mr Weller, att jag talar så där, men jag är mycket, mycket olycklig —» och här grät den stackars Arabella så bittert, att Sam blev helt ridderlig.

»Det kan möjligen synas underligt att jag talar med er om sådana saker, miss», sade Sam med mycken värme; men allt vad jag kan säga, är att jag är lika så villig som beredd att göra allt för att saken ska få en god utgång, och om det kan gagna till något att kasta en av benkarvarne ut genom fönstret, så är jag man för det.»

Så smickrande dessa försäkringar om deltagande än voro, nekade Arabella likväl bestämt (alldeles obegripligt, tänkte Sam) att begagna sig av dem. Under någon tid nekade hon även ståndaktigt att bevilja mr Winkle det möte, som Sam på ett så rörande sätt hade begärt; men då samtalet omsider hotades att bliva avbrutet genom en tredje persons ovälkomna ankomst, lät hon honom i en hast med många uttryck av tacksamhet förstå, att det var en avlägsen möjlighet, att hon kanske skulle vara i trädgården en timme senare den följande aftonen.

Sedan mr Weller lyckligt och väl hade kommit ned från muren skyndade han tillbaka till »Busken», där hans långa frånvaro hade framkallat många betraktelser och väckt någon oro.

»Vi måste vara försiktiga», sade mr Pickwick, sedan han uppmärksamt hade lyssnat till Sams berättelse, »inte för vår egen, utan för den unga damens skull. Vi måste vara mycket försiktiga.»

»Vi!» sade mr Winkle med starkt eftertryck på detta ord.

Mr Pickwicks ögonblickliga min av förtrytelse över tonen i denna anmärkning försvann för hans karaktäristiska uttryck av välvilja, då han svarade:

»Ja, vi, sir! Jag ämnar följa er.»

»Ni!» sade mr Winkle.

»Ja, jag», svarade mr Pickwick milt. »Genom att bevilja er detta möte har den unga damen tagit ett ganska naturligt, men dock alltför oförsiktigt steg. Om jag, en gemensam vän, som är tillräckligt gammal för att vara båda parternas far, är närvarande vid mötet, kan förtalet sedan aldrig höja sin röst emot henne.»

Mr Pickwicks ögon strålade av berättigad stolthet över hans omtänksamhet, i det han sade detta, och mr Winkle blev så rörd över detta lilla drag av finkänslig aktning för hans väns unga skyddsling, att han fattade hans hand med en känsla, som gränsade till vördnad.

»Ni skall följa med, sade mr Winkle.

»Ja, jag skall så», svarade mr Pickwick. »Sam, lägg fram min överrock och min resschal och beställ en vagn, som kan hålla utanför porten i morgon afton, helst litet tidigare än vad som är alldeles nödvändigt, så att vi kunna vara där i god tid.»

Vagnen kom punktligt på den utsatta tiden, och sedan mr Weller hade hjälpt mr Pickwick och mr Winkle upp i den satte han sig själv upp bredvid kusken. Efter avtal stego de ur vid pass en fjärdedels mil från mötesplatsen och tillryggalade återstoden av vägen till fots, sedan de tillsagt kusken att vänta till de kommo tillbaka.

Vid detta stadium av företaget var det som mr Pickwick med många leenden och åtskilliga andra tecken till stor självbelåtenhet tog fram en blindlykta, varmed han hade försett sig enkom för detta tillfälle och vars stora mekaniska skönhet han under vägen började att förklara för mr Winkle till icke ringa förvåning för de enstaka vandrarna, som de mötte.

»Hit ned, sir!» sade Sam. »Låt mig gå förut. Här är allén.»

De gingo nedåt allén, och tillräckligt mörkt var där. Mr Pickwick tog fram lyktan ett par gånger, medan de trevade sig fram, och kastade framför dem en liten, mycket strålande ljustunnel av vid pass en fot i diameter. Den var vacker att skåda, men tycktes ha den verkan, att den gjorde omgivningen ännu mörkare än förut.

Slutligen anlände de till den stora stenen, och här rådde Sam sin herre och mr Winkle att sätta sig ned, medan han rekognoscerade trakten och förvissade sig om huruvida Mary väntade på dem.

Efter en fem eller tio minuters frånvaro återvände Sam för att anmäla, att trädgårdsporten stod öppen och att allt var tyst, och, följande honom med sakta steg, befunno sig mr Pickwick och mr Winkle snart i trädgården. Här sade allesammans icke så få gånger »Tyst!» och när de hade gjort detta, tycktes ingen av dem ha någon riktigt klar föreställning om vad som därnäst borde göras.

»Är min kusin Allen i trädgården än, Mary?» frågade mr Winkle, häftigt uppskakad.

»Det vet jag inte, sir», svarade den vackra huspigan. »Det bästa är, sir, att mr Weller hjälper er upp i trädet, och mr Pickwick är kanske så god och ser efter, om det kommer någon utför allén, medan jag håller vakt i andra ändan av trädgården. Men vad i Herrans namn är det där?»

»Den här välsignade lyktan blir till slut vår död!» utbrast Sam helt förtretad. »Akta er, sir! Ni kastar ju en hel eldslåga rätt in genom det där gårdsfönstret.»

»Kors bevara mig!» sade mr Pickwick och vände sig hastigt om; »det var inte min avsikt.»

»Nu är den i huset bredvid, sir», anmärkte Sam.

»Kors för tusan då!» ropade mr Pickwick och vände sig åter om.

»Nu är den i stallet, och folk måste tro, att elden är lös där», sade Sam. »Stäng den, sir! Kan ni då inte stänga den?»

»Det var då den märkvärdigaste lykta jag någonsin sett!» utbrast mr Pickwick, helt förbryllad av de verkningar han så ouppsåtligt hade framkallat. »Jag har då aldrig sett maken till stark reflektor!»

»Han blir oss alldeles för stark, sir, om ni så där fortfar att göra ljust, sir», svarade Sam, då mr Pickwick efter många fåfänga försök slutligen lyckades att skjuta för luckan. »Där hör jag den unga damens steg, Nu, mr Winkle — upp med er, sir!»

»Håll! Håll!» sade mr Pickwick. »Jag måste först tala med henne. Hjälp mig upp, Sam.»

»Sakta, sir!» sade Sam i det han satte sitt huvud mot muren och bildade en bro av sin rygg. »Stig upp på den där blomsterbaljan, sir. Se så, upp med er nu!»

»Jag fruktar, att jag möjligen kan göra dig illa, Sam», sade mr Pickwick.

»Bry er inte om mig, sir», svarade Sam. »Räck honom en hand, mr Winkle. Stadigt, sir, stadigt, det är lösen.»

Medan Sam talade, hade det lyckats mr Pickwick att medelst en för en herre av hans ålder och tyngd nästan övernaturlig ansträngning komma upp på Sams rygg, och i det Sam långsamt reste sig upp och mr Pickwick höll fast i övre delen av muren, medan mr Winkle höll honom i benen, lyckades det honom att bringa sina glasögon nätt och jämnt över murkanten.

»Min bästa miss», sade mr Pickwick, i det han tittade fram över muren och fick sikte på Arabella på den andra sidan av denna, »bli inte rädd, det är bara jag.»

»Ack, för all del, gå, mr Pickwick!» sade Arabella. »Säg åt dem allesammans att de skola gå sin väg, jag är så fasligt rädd. Bara, goda mr Pickwick, stanna inte där. Ni faller ner och slår ihjäl er; ni gör det bestämt.»

»Bara ett ögonblick till, Sam», sade mr Pickwick. — »Jag önskar endast att ni ska veta, min bästa miss, att jag inte skulle ha tillåtit min unga vän att träffa er på detta hemlighetsfulla sätt, ifall den ställning, varuti ni befinner er, hade lämnat honom något annat val; och för att det opassande i detta steg inte ska vålla er någon oro, kära barn, torde det möjligen vara er en tillfredsställelse att veta att jag är närvarande; detta är alltsammans, min unga vän.»

»Jag är sannerligen högst förbunden, mr Pickwick, för er godhet och omtanke», sade Arabella, i det hon torkade sina ögon med sin näsduk, och hon skulle sannolikt ha sagt ännu mera, om icke mr Pickwicks huvud plötsligt hade försvunnit till följd av ett felsteg, på Sams axel, varvid han ögonblickligen föll till marken. Han kom emellertid genast på benen igen, och i det han bad mr Winkle skynda sig att göra ett slut på mötet, sprang han med en ynglings hela mod och iver ut i allén för att hålla vakt. Livad av anledningen, kom mr Winkle i en hast upp på muren och dröjde endast för att ålägga Sam att passa väl på sin herre.

»Jag ska nog passa på honom, sir», svarade Sam. »Lämna den saken åt mig.»

Mr Winkle hoppade ned från muren, kastade sig för Arabellas fötter och utbredde sig över sin kärleks uppriktighet med en vältalighet, som skulle ha varit själva mr Pickwick värdig.

Medan dessa saker försiggingo under bar himmel, satt en äldre herre med vetenskaplig bildning i sitt bibliotek två eller tre hus därifrån och skrev på en filosofisk avhandling, varunder han då och då fuktade sin strupe med ett glas rött vin från en butelj av vördnadsbjudande utseende, som stod vid hans sida.

I det den vetenskaplige herrn stirrade tankspritt ut i det tjocka mörkret därutanför, blev han högst förvånad över att se ett strålande ljus glida genom luften ett kort stycke från marken och försvinna nästan ögonblickligen. En kort stund därefter upprepades detta fenomen, icke en eller två, utan flera gånger, så att den vetenskaplige herrn slutligen lade ifrån sig pennan och började att övertänka från vilka naturliga orsaker dessa syner kunde härröra.

De voro icke meteorer, därtill voro de för långt nere. De voro icke heller lysmaskar, ty därtill voro de för högt uppe, de voro icke lyktgubbar, de voro icke eldflugor och icke heller fyrverkerier. Vad kunde de då vara? Något av naturens sällsynta och underbara fenomen, som ingen filosof hittills hade skådat — något, som det var honom allena förbehållet att upptäcka och som skulle göra hans namn odödligt, då han beskrev det till eftervärldens nytta. Uppfylld av denna tanke, fattade den vetenskaplige herrn åter pennan och anförtrodde åt papperet åtskilliga anmärkningar rörande dessa sällsynta syner, med noggrannt angivande av den dag, timme, minut och sekund, då de hade visat sig, vilka anmärkningar skulle utgöra ämnet för en vidlyftig avhandling av stor djupsinnighet och lärdom, som skulle förvåna alla de atmosferiska narrar, som någonsin andats i någon del av den civiliserade världen.

Han lutade sig tillbaka i sin länstol, försjunken i betraktelser över sin tillkommande storhet. Det hemlighetsfulla ljuset visade sig nu mera strålande än förut, medan det tycktes dansa upp och ned i allén från den ena sidan till den andra och röra sig i en lika excentrisk bana som själva kometerna. Till slut satte den vetenskaplige herrn på sig en hatt och gick hastigt ned i trädgården, fast besluten att grundligt undersöka saken.

Men nu hade mr Pickwick, kort innan den vetenskaplige herrn gick ned i trädgården, sprungit genom allén så hastigt han kunde, för att meddela det falska budskapet om att någon kom, och hade allt emellanåt undanskjutit luckan till blindlyktan för att akta sig för diket. Detta budskap hade icke väl blivit meddelat, förrän mr Winkle kravlade sig tillbaka över muren, och Arabella gick in i huset; trädgårdsporten stängdes, och de tre äventyrarna skyndade sig det fortaste de kunde nedåt allén, men studsade plötsligt vid att se den vetenskaplige herrn öppna sin trädgårdsport.

»Stopp!» viskade Sam, som naturligtvis var främst; »visa ljuset bara en sekund, sir!»

Mr Pickwick åtlydde uppmaningen, och då Sam nu såg en karls huvud titta mycket försiktigt ut genom trädgårdsporten vid pass en halv aln från hans eget, gav han det med sin knutna näve ett sakta dask, som gjorde att det med ett doft ljud slog emot porten. Sedan mr Weller utfört denna idrott lika plötsligt som händigt, tog han mr Pickwick på ryggen och sprang utför allén efter mr Winkle med en snabbhet, som, i betraktande av den börda han bar, var rent av förvånande.

»Har ni fått andan tillbaka än, sir?» frågade Sam, då de hade kommit till slutet av allén.

»Ja, fullkomligt!» svarade mr Pickwick.

»Så skynda er då, sir», sade Sam och satte sin herre tillbaka ned på marken. »Håll er emellan oss. Det är bara ett litet stycke att springa. Föreställ er, att det gällde att vinna ett vad. Sätt i väg nu!»

Sålunda uppmuntrad, gjorde mr Pickwick det bästa möjliga bruk av sina ben, och det torde med visshet kunna påstås, att ett par svarta damasker aldrig blivit förda bättre fram över kapplöpningsbanan än mr Pickwicks blevo det vid detta minnesvärda tillfälle.

Vagnen väntade, hästarna voro livliga, vägen var god, och kusken var villig, och hela sällskapet anlände lyckligt och väl till »Busken», innan mr Pickwick ännu hunnit hämta andan.

Vad den vetenskaplige herrn beträffar, så bevisade han i en mästerlig avhandling att dessa underbara ljussken vore en verkan av elektricitet, och ådagalade detta ännu tydligare genom att beskriva huru en eldblixt hade dansat för hans ögon, i det han stack huvudet ut genom porten, och huru han i detsamma hade fått en stöt, som hade bedövat honom för en hel kvart efteråt, vilken bevisning övermåttan förtjuste alla de vetenskapliga sällskapen och gjorde att han sedan dess alltjämt blev ansedd som ett vetenskapens ljus.