Pickwick-klubben/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FYRTIONDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
FYRTIOANDRA KAPITLET.  →


[ 462-463 ]

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET

VAD SOM HÄNDE MR PICKWICK, DÅ HAN HADE KOMMIT IN I FLEET, VILKA BYSATTA FÅNGAR HAN SÅG DÄR OCH HURU HAN TILLBRAGTE NATTEN


Mr Tom Roker, den gentleman, som hade ledsagat mr Pickwick in i fängelset, vände tvärt av till höger, då han hade kommit ned för den lilla trappan, och gick förut genom en järnport, som stod öppen, och upp för en annan [ 464-465 ]kort trappa in i ett långt och smalt, lågt och smutsigt galleri, försett med stengolv och mycket svagt upplyst av ett fönster i vardera ändan.

»Det här», sade den nämnde gentlemannen, i det han stack händerna i fickorna och likgiltigt såg sig tillbaka på mr Pickwick, »det här är farstu-trappan.»

»Jaså», svarade mr Pickwick och såg nedåt en mörk och smutsig trappa, som tycktes leda till en rad fuktiga och mörka underjordiska valv, »och de där äro väl de små källare, i vilka fångarna gömma sina små kulförråd. Nedgången till dem är visserligen obehaglig, men i sig själva torde de nog vara rätt bekväma att ha.»

»Ja, det vore underligt om de inte vore bekväma», svarade vägvisaren, »då åtskilliga personer leva där rätt trevligt. Det där är 'Torget'.»

»Det är väl inte ert allvar, min vän», utbrast mr Pickwick, »att mänskliga varelser leva nere i dessa usla hålor?»

»Är det inte?» frågade karlen med harmsen förvåning »Och varför skulle det inte vara mitt allvar, om jag får fråga?»

»Leva — leva där nere!» upprepade mr Pickwick.

»Leva där nere? Ja, och dö med där nere tämligen ofta!» svarade mr Roker. »Och än sedan? Vem kan ha någonting att invända mot det?. Leva där nere! Ja, och ett ganska gott ställe är det att leva på, skulle jag tro.»

Mr Roker började därefter att stiga upp för en annan trappa, som var lika smutsig som den, vilken förde till det ställe som nyligen hade varit föremål för samtalet, under vilken uppstigning han följdes i hälarna av mr Pickwick och Sam.

»Det här», sade mr Roker och stannade för att hämta andan, då de kommo till ett annat galleri av samma dimensioner som det där nere, »det är kafferumstrappan; den ovanom den här är den tredje, och den där ovanom är den översta, och det rum, där ni ska sova i natt, är uppsyningsmannens rum, och det ligger åt det här hållet — kom med!»

Sedan mr Roker yttrat allt detta i ett enda andetag, gick han upp för ännu en trappa, alltjämt följd i hälarna av mr Pickwick och Sam, passerade ett galleri och öppnade dörren till ett rum, som alldeles icke såg inbjudande ut och innehöll åtta eller nio järnsängar.

»Se, det här», sade mr Roker, i det han höll dörren öppen och betraktade mr Pickwick med en triumferande blick, »se, det här är ett rum!»

Som mr Pickwicks ansikte emellertid endast röjde en tämligen klen tillfredsställelse över utseendet i hans bostad, sökte mr Roker att finna en sympatetisk känsla hos Sam Weller, som hittills hade iakttagit en värdig tystnad.

»Det här är ett rum, unge man!» anmärkte mr Roker.

»Ja, jag ser det», svarade Sam med en lugn nick.

»Ni hade säkert inte trott, att ni skulle finna ett sådant rum i Farringdon-hotellet, vasa?» sade mr Roker med ett belåtet leende.

»Jag förmodar», sade Sam med en sidoblick på sin herre, för att se om det icke visade sig något tecken till att han av vad som föregått hade blivit rubbad i sitt beslut, »att de andra herrarna, som sova här, äro gentlemän?»

»Ja, ända i botten», sade mr Roker. »En av dem dricker tolv muggar öl om dagen och röker oupphörligt, även då han äter.»

»Det måste vara en riktigt fullflugen en», sade Sam.

»Ja, en riktig nummer ett», svarade mr Roker.

Utan att låta sig nedslås av dessa upplysningar, gav mr Pickwick leende till känna, att han tänkte stanna, och sedan mr Roker hade underrättat honom om att han utan vidare omständigheter kunde begiva sig till vila när helst han behagade, avlägsnade han sig, lämnande honom stående med Sam ute i galleriet.

Det började att mörkna; det vill säga, att på detta ställe, där det aldrig var ljust, några få gaslågor hade blivit tända till ära för aftonen, som hade fallit på där utanför. Som det var tämligen varmt, hade några av invånarna i de många små rum, som på båda sidor lågo utåt galleriet, låtit sina dörrar stå på glänt, och mr Pickwick tittade med mycken nyfikenhet in i dem, i det han gick förbi. Här förde fyra eller fem stora och grova karlar, som man jämt och rätt kunde urskilja genom ett moln av tobaksrök, ett stojande och larmande samtal vid sina halvtömda ölmuggar, eller sysselsatte sig med att spela kort med en mycket flottig kortlek. I rummet bredvid kunde man se en ensam fånge, som vid skenet av ett matt talgljus stirrade på en hög av nedsmutsade och trasiga papper, som voro gula av damm och föllo sönder av ålder, och för hundrade gången nedskrev en vidlyftig framställning av sina olyckor, [ 466-467 ]vilken var bestämd att genomläsas av någon mäktig herre, vars ögon den aldrig skulle nå eller vars hjärta den aldrig skulle röra. I ett tredje rum sågs en man med sin hustru och en hel barnskara tillreda en eländig bädd på golvet eller på några stolar till nattläger åt de små. Och i ett fjärde, femte, sjätte och sjunde upprepades larmet, ölet, tobaksrökningen och korten med större styrka än någonsin förr.

Mr Pickwick gick långsamt tillbaka utför trappan. Sedan han i djupa tankar hade gått några slag fram och tillbaka på den Målade Gården, vilken, då det nu var mörkt, nästan var folktom, lät han mr Weller veta, att han ansåg det vara tid för honom att gå och lägga sig, varjämte han ålade honom att söka sitt nattläger i ett närliggande värdshus och komma igen tidigt på morgonen för att vidtaga åtgärder för flyttandet av hans herres garderob från George och Gamen. Denna befallning gjorde sig mr Weller i ordning att efterkomma med så god min han kunde visa, men likväl icke utan de tydligaste tecken till olust, ja, han gick till och med så långt, att han fällde åtskilliga vinkar om det lämpliga uti att vila ut sig på sanden för den natten; men då han märkte att mr Pickwick var hårdnackat döv för varje sådant förslag, gick han slutligen sin färde.

Det tjänar till ingenting att söka fördölja det faktum, att mr Pickwick kände sig mycket nedstämd och obehaglig till sinnes — icke av brist på sällskap; ty fängelset var alldeles fullt, och en butelj vin skulle genast ha förvärvat honom några utvalda andars allra bästa kamratskap, utan någon vidare formlig presentations-ceremoni; men han var ensam bland denna råa och simpla hop och kände den sinnets nedslagenhet och hjärtats beklämning, som var en naturlig följd av den tanken, att han var inspärrad i en bur, utan någon utsikt till befrielse; ty vad beträffar den tanken, att befria sig genom att lägga hyende under Dodson & Foggs illfundiga knep, så uppsteg den icke för ett enda ögonblick i hans huvud.

I denna stämning återvände han till kafferumsgalleriet och vandrade långsamt fram och tillbaka. Stället var olidligt smutsigt, och lukten av tobaksrök rent av kvävande. Det var ett ständigt smällande och slående i dörrarna, när folket gick in och ut, och bullret av deras röster och steg genljöd ständigt ute i förstugan. En ung kvinna, med ett barn på sina armar, som knappast tycktes kunna krypa, så magert och eländigt såg det ut, gick fram och tillbaka därute och samtalade med sin man, som icke kunde taga emot henne på något annat ställe. Då de gingo förbi mr Pickwick, kunde denne höra kvinnan sucka djupt, och en gång brast hon ut i så våldsamma snyftningar, att hon måste luta sig mot väggen för att icke sjunka till golvet, medan mannen tog barnet på armen och sökte att trösta henne.

Mr Pickwicks hjärta var verkligen alltför fullt för att längre kunna uthärda det, och han gick därför upp för att lägga sig.

Han tog sin nattmösa upp ur den ficka, i vilken han hade varit så försiktig att gömma den på morgonen, klädde av sig i allsköns mak, lade sig i sängen och somnade.

»Bravo! Först på klacken och se'n på tån — hoppa opp och kom ner igen — gå på bara, Zephyr! Jag vill bli hängd, om inte baletten är din rätta hemisfär! Gå på, bara. Hurra!» Dessa uttryck, som uttalades i den mest bullrande ton och ledsagades av ett skallande gapskratt, väckte mr Pickwick ur denna lugna sömn, vilken, om den än endast räcker en halvtimme, likväl förefaller den sovande som om den räckt så där bortåt veckor eller en månad.

Rösten hade icke väl tystnat, förrän rummet skakades så våldsamt att rutorna klingade och sängarna darrade. Mr Pickwick for upp och blev några minuter sittande i stum förvåning över det uppträde, han såg framför sig.

Mitt på golvet uppförde en man i bredskörtad grön frack, knäbyxor av korderoj och grå bomullsstrumpor de mest populära stegen i en »hornpipe», med en narraktig karrikatyr av ledighet och behag, som i förening med hans därtill särdeles passande dräkt var i högsta grad burlesk. En annan, tydligen mycket drucken karl, satt upprätt mellan lakanen och sjöng med den mest sentimentala känsla och ton så mycket han erinrade sig av en komisk visa, medan en tredje, som satt på en av sängarna, applåderade de båda artisterna med minen hos en djup kännare och uppmuntrade dem med sådana livliga känsloutbrott som de, vilka redan hade väckt upp mr Pickwick ur hans sömn.

Den sistnämnde mannen var en lång karl med ett olivfärgat ansikte, långt, svart hår och mycket tjocka och buskiga polisonger, som möttes under hakan. Han hade icke någon halsduk, emedan han hade spelat fjäderboll hela dagen, och hans öppna skjortkrage visade dem i de[ 468-469 ]ras fulla utveckling. På huvudet bar han en av de vanliga franska rökmössorna till aderton pence, från vilken en grann tofs dinglade ned, i särdeles lycklig harmoni med en simpel parkumsrock. Hans ben, som på grund av sin längd voro hemsökta av svaghet, pryddes av ett par gråmelerade benkläder, som voro gjorda så att de visade lemmarnas fulla symetri; men som de på samma gång höllos något vårdslöst uppe av hängslena och dessutom voro ofullständigt knäppta, föllo de i en följd av allt annat än prydliga veck ned över ett par skor, som voro tillräckligt nedkippade för att röja ett par betydligt smutsiga strumpor. Över hela mannen var utbredd ett slags liderlig, landstrykaraktig käckhet och ett slags skrytsam skurkaktighet, som var värd en guldgruva.

Denna gestalt var den första som märkte att mr Pickwick såg på, varpå han blinkade åt zefiren och bad honom med tillgjort allvar att icke väcka herrn.

»Nå, Gud signe, herrns ärliga hjärta och själ!» sa zefiren i det han vände sig om och låtsade som om han vore i högsta grad överraskad. »Herrn är ju vaken! Ha, Shakespeare. Hur står det till, sir! Hur må Mary och Sara, sir! Och den kära gamla damen hemma, sir — vasa, sir? Vill ni inte vara god och sända dem min bästa hälsning i det första lilla paket ni skickar den vägen, och säga dem, att jag skulle ha sänt den förr, om jag inte hade varit rädd att den skulle gå sönder i vagnen, sir?»

»Plåga inte herrn med fadda artigheter, när ni ser att han vill ha någonting att dricka», sade herrn med polisongerna med en skämtsam min. »Varför frågar ni inte herrn vad han vill ha?»

»Kors bevare mig — det glömde jag rakt!» svarade den andra. »Vad behagar ni, sir? Vill ni ha portvin, sir, eller sherry, sir? Jag kan rekommendera ölet, sir, eller kanske att ni vill smaka litet porter, sir? Skänk mig den lyckan att få hänga upp er nattmössa, sir.»

Med dessa ord ryckte den talande nämnda plagg av mr Pickwicks huvud och satte det i blinken på den druckne mannens, vilken, i den fulla övertygelsen att han roade ett talrikt sällskap, fortfor att lägga för sin komiska visa i den mest melankoliska ton man gärna kunde tänka sig.

Att taga en persons nattmössa på ett våldsamt sätt från hans hjässa och sätta den på en okänd, smutsig herres huvud, är, huru sinnrikt infall det i och för sig må vara, likväl alltid en av det slags kvickheter, som höra under rubriken handgripligt skämt, och som mr Pickwick betraktade saken från just denna synpunkt, sprang han upp, utan att på minsta sätt giva till känna vad han hade i sinnet, gav zefiren en så kraftig stöt i bröstet, att det berövade honom en betydlig del av den vara, som stundom bär hans namn, och satte sig därefter käckt i försvarsställning.

»Kom hit bara!» sade mr Pickwick, flämtande icke mindre av vrede än av så mycken kraftutveckling; »kom hit, båda två — båda två!» Och med den frikostiga inbjudningen satte den värde gentlemannen sina knytnävar i en virvlande rörelse för att skrämma sina motståndare med en yttring av konstmässighet.

Det var måhända mr Pickwicks oväntade mod, eller kanske var det det invecklade sätt, varpå han hade hulpit sig ur sängen och liksom i en massa fallit över hornpipemannen, som rörde hans motståndare. Rörda voro de: ty i stället för att göra ett försök till mord, som mr Pickwick var fullkomligt beredd på att de skulle göra, stannade de, stirrade ett ögonblick på varandra och började slutligen att skratta av full hals.

»Minsann är det inte ruter i er, och jag tycker inte mindre om er för det», sade zefiren. »Se så, spring nu i säng igen, annars får ni bara rheumatism. Ni är väl inte ond, hoppas jag?» sade mannen med polisongerna och framräckte en hand av ungefär samma storlek som den klump gula fingrar, som stundom dinglar över en handskmakares dörr.

»Nej, visst inte», svarade mr Pickwick helt hastigt; ty då hetsigheten hade lagt sig, började han att finna det tämligen kyligt om benen.

»Tillåt mig den äran, sir», sade herrn med polisongerna och räckte fram sin högra hand.

»Med största nöje, sir», svarade mr Pickwick och gick åter till sängs, sedan han växlat en mycket lång och högtidlig handtryckning med honom.

»Mitt namn är Smangle, sir», sade mannen med polisongerna.

»Ah!» sade mr Pickwick.

»Mitt är Mivins», sade mannen i strumporna.

»Det gläder mig att höra det, sir», sade mr Pickwick.

Allt detta var nu mycket hyggligt och trevligt, och för att göra det ännu behagligare försäkrade mr Smangle mr Pickwick mångfaldiga gånger, att han hyste den största aktning för en gentlemans känslor, vilket yttrande [ 470-471 ]sannerligen gjorde honom mycken ära, då det på intet sätt kunde antagas att han förmådde fatta sådana.

»Vädjar ni till rätten, sir?» frågade mr Smangle.

»Vad till?» sade mr Pickwick.

»Till rätten vid Portugal-Street — rätten, som hjälper gäldenärer som spelat bankrutt, ni vet.»

»Nej», svarade mr Pickwick, »det gör jag inte.»

»Kanske att ni snart kommer ut?» yttrade mr Mivins.

»Det tvivlar jag på», svarade mr Pickwick. »Jag vill inte betala ett skadestånd och befinner mig därför här.»

»Ah!» sade mr Mivins. »Papper har varit min ruin.»

»Ni är således pappershandlare, sir?» sade mr Pickwick helt naivt.

»Pappershandlare! Nej, visst inte; nej, för sju tusan, så långt har jag inte sjunkit. Ingen handel. När jag säger papper, menar jag växlar.»

»Jaså, ni begagnar ordet i den bemärkelsen!» sade mr Pickwick.

»För tusan, en gentleman kan ha motgångar», sade Smangle. »Än sedan? Här är jag i Fleet-fängelset. Gott. Än sedan? Jag är inte sämre för det, skulle jag tro, eller hur?»

»Men hör nu», fortsatte mr Smangle, »det här börjar att bli litet torrt. Låt oss rensa munnen med en droppe avbränd sherry; den sistkommande betalar det, Mivins hämtar det och jag hjälper till att dricka det. Det här är en opartisk och gentlemannalik arbetsfördelning, skulle jag tro.»

För att icke utsätta sig för något nytt uppträde, gick mr Pickwick beredvilligt in på förslaget och lämnade penningarna åt Mivins, som, då klockan var nära elva, skyndsamt begav sig till kafferummet för att uträtta sitt ärende.

»Hör nu», sade mr Smangle, så snart hans vän väl var ute ur rummet, »hur mycket gav ni honom?»

»En halv sovereign», svarade mr Pickwick.

»Ni är en satans präktig herre, en riktigt gentil karl — tusan så trevlig», sade mr Smangle; »men jag tror ändå, att om någon ginge ned bara för att se efter det han inte händelsevis doppar sin näsa i muggen, eller genom något satans misstag förlorar pengarna under det han går upp för trappan, så skulle det aldrig skada. Hör nu, sir, vill ni inte springa ned och hålla ögonen på den där herrn, som nyss gick ut härifrån?»

Denna anmodan ställdes till en liten man med blygt och nervöst utseende, vars yttre vittnade om stor fattigdom och som under hela tiden hade suttit på sin säng i en sammanhukad ställning, tydligen alldeles bedövad av det nya i hans ställning.

»Ni vet var kafferummet är», sade Smangle; spring dit och säg åt den där herrn, att ni kommit dit för att hjälpa honom att bära upp muggen. Eller — vänta — jag ska säga er något — jag ska säga er hur vi skola taga honom», sade Smangle med en slug blick.

»Nå, på vad sätt då?» frågade mr Pickwick.

»Låt honom veta att han ska använda de pengar, han får tillbaka, till att köpa cigarrer för. En ypperlig idé! Spring ned och säg honom det, hör ni? De skola inte bli förspillda», fortfar Smangle, vänd till mr Pickwick, »jag ska röka dem.»

Denna list var så fyndig och utfördes med så orubblig fattning och kallblodighet, att det icke skulle ha fallit mr Pickwick in att hindra den, även om han kunnat. Kort därefter kom mr Mivins tillbaka med sherryn, som mr Smangle hällde upp i två små spruckna glas, i det han med avseende på sig själv omtänksamt anmärkte, att en gentleman icke borde vara granntyckt under dylika omständigheter, och att han för sin del icke var för stolt för att dricka ur muggen, varur han också, för att visa huru ärligt han menade det, drack sällskapet till med en klunk, som tömde den till hälften.

Sedan den bästa sämja härigenom hade uppstått, började mr Smangle att undfägna sina åhörare med en berättelse om åtskilliga romantiska äventyr, i vilka han tid efter annan hade varit invecklad, samt med åtskilliga anekdoter om en fullblodshäst och ett praktexemplar till judinna, båda av fulländad skönhet och starkt eftertraktade av adeln och det högre borgarståndet i de båda konungarikena.

Långt innan dessa eleganta utdrag ur en gentlemans biografi voro slutade, hade Mivins begivit sig till vila och lagt sig att snarka för natten, överlämnande åt den blyge främlingen och mr Pickwick hela fördelen av mr Smangles erfarenhet.

Icke heller voro de båda sistnämnda herrarna så uppbyggda, som de möjligen hade bort vara, av de rörande händelser, som berättades. Mr Pickwick hade under någon tid befunnit sig i ett slumrande tillstånd, då han hade en svag föreställning om att den druckne mannen ånyo hade [ 472-473 ]stämt upp sin komiska visa och av mr Smangle med tillhjälp av vattenkrukan erhöll en mild påminnelse om att hans åhörare icke voro musikaliskt stämda. Han föll därpå åter i sömn med ett dunkelt medvetande om att mr Smangle ännu alltjämt var sysselsatt med att berätta en lång historia, vars huvudpunkt tycktes bestå uti att han vid ett visst utförligt beskrivet tillfälle hade på en och samma gång »gjort en affär» med en växel och en gentleman.