Pickwick-klubben/Kapitel 44
| ← FYRTIOTREDJE KAPITLET. |
|
FYRTIOFEMTE KAPITLET. → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET
HANDLAR OM ÅTSKILLIGA SMÅ HÄNDELSER, SOM INTRÄFFADE I FLEET, OCH OM MR WINKLES HEMLIGHETSFULLA UPPFÖRANDE SAMT VISAR HURU DEN STACKARS KANSLIFÅNGEN OMSIDER ERHÖLL SIN FRIHET
Mr Pickwick kände sig alltför mycket rörd av Sams
varma tillgivenhet för att kunna visa något slags tecken till
vrede eller misshag i anledning av det överilade steg han
hade tagit genom att sålunda frivilligt låta sätta sig i
bysättningshäkte för obestämd tid. Den enda punkt, varom
han med bestämdhet fordrade en förklaring, var namnet på
Sams fordringsägare, men detta fortfor mr Weller lika
bestämt att förtiga.
»Det tjänar ingenting till, sir», sade Sam den ena gången efter den andra. »Det är en elak, världsligt sinnad, hätsk och hämndlysten varelse med ett hjärta så hårt, att det inte står till att mjukas upp.»
»Men betänk då, Sam», invände mr Pickwick; »summan är så ringa, att den mycket lätt kan betalas, och då jag nu kommit överens med mig själv om att du ska stanna hos mig, borde du komma ihåg, att du kan vara mig till vida större nytta, om du kan gå fritt in och ut.»
»Jag är er mycket förbunden, sir» svarade mr Weller gravitetiskt; »men jag skulle helst vilja slippa.»
»Slippa vad, Sam?»
»Jag skulle helst se, sir, om jag sluppe att nedlåta mig till att be den där obarmhärtige fienden om någon ynnest.»
»Men det är ju inte att be honom om någon ynnest, att begära att han ska taga emot penningarna, Sam», anmärkte mr Pickwick.
»Ursäkta, sir», svarade Sam; »det skulle vara en mycket stor ynnest att betala honom dem, och det förtjänar han inte, sir; det är hela saken.»
Men då mr Weller såg, att mr Pickwick gned sin näsa med en något förtretad min, fann han det rådligast att byta om samtalsämne.
»Jag fattar mina beslut efter grundsatser, sir», anmärkte Sam, »och ni gör på samma sätt, varvid jag kommer att tänka på karln, som tog livet av sig av grundsats, och som ni naturligtvis har hört talas om.»
Mr Weller stannade, då han kom till denna punkt, och kastade en komisk blick på sin herre från sina ögonvrår.
»Den där karlns historia har jag aldrig hört talas om.»
»Inte det, sir?» utbrast mr Weller. »Det förvånar mig, sir; han var skrivare i ett regeringsdepartement, sir.»
»Åh, var han det?» sade mr Pickwick.
»Ja, det var han, sir», svarade mr Weller, »och en ganska hygglig herre till på köpet — en av den precisa och fina sorten, som sticker sina fötter i små guttaperkahoar när det är vått och inte känner någon annan hjärtevän än harskinnet på bröstet. Han lade ihop pengar av grundsats; tog var dag på sig en ren skjorta av grundsats; talte aldrig med någon av sina släktingar av grundsats, av fruktan att de skulle låna pengar av honom, och var i det hela taget en ovanligt trevlig karl. Han lät klippa sitt hår av grundsats var fjortonde dag och gjorde ackord med sin skräddare efter den ekonomiska grundsatsen: tre omgångar kläder om året och de gamla tillbaka. Som han var en mycket ordentlig herre, åt han var dag på samma ställe, där han för en shilling och nio pence kunde ta för sig så mycket han ville av rätterna; och han tog också full valuta för sina pengar, efter vad värden ofta berättade med tårar i ögonen. Och där satt han nu, sir, i tre timmar på den bästa platsen, utan att njuta något annat efter midda'n än sömn, och se'n gick han till ett kaffehus ett par gator därifrån för att få sig en liten kopp kaffe och fyra struvor, varefter han gick hem till Kensington och lade sig. En natt blev han svårt sjuk och sände bud efter doktorn, som också kom i en grön vagn. — “Nå, hur står det till?” säger doktorn. — “Åh, bara klent”, svarar den sjuke. — “Vad har ni ätit?” säger doktorn. — “Kalvstek”, svarar den sjuke. — “Vad var det ni sist åt?” säger doktorn. —“Struvor”, säger den sjuke. — “Ja, se där ha vi det!” säger doktorn. “Jag ska genast skicka er en dosa med piller, och ni får aldrig mera förtära sådana”, säger han. — “Vilket?” säger den sjuke. “Pillerna?” — “Nej, struvorna”, säger doktorn. — “Huru!” säger den sjuke och sätter sig upp i sängen. “Jag har nu av grundsats ätit fyra struvor varenda kväll i femton års tid.” — “Ja, då gör ni klokast uti att sluta upp därmed av grundsats”, säger doktorn. — “Men struvor äro ju hälsosamma, sir!” säger patienten. — “Struvor äro inte hälsosamma, sir”, säger doktorn mycke' häftigt. “Fyra struvor var kväll skulle ta livet av er inom sex månader!” — Den sjuke ser honom länge rakt i ansiktet, funderar länge och säger slutligen: “Är ni säker på det, sir?” — “Ja, därpå ger jag er mitt hedersord som läkare”, säger doktorn. — “Hur många struvor på en gång tror ni skulle ta livet av mig?” säger den sjuke. — “Det vet jag inte”, svarar doktorn. — “Tror ni att så många som för en halv crown skulle göra det?” säger den sjuke. — “Ja, det skulle jag tro”, säger doktorn. — “För tre shillings sådana skulle således säkert göra det?” säger den sjuke. — “Ja, fullkomligt säkert”, svarar doktorn. — “Det är bra”, säger den sjuke. “God natt!” Nästa morgon stiger han upp, tänder upp eld, låter hämta för tre shillings struvor, värmer dem allesammans, äter upp varenda en och skjuter sig så en kula för pannan.»
»Varför gjorde han det?» frågade mr Pickwick plöligt; ty han kände sig helt förvånad över berättelsens tragiska slut.
»Varför gjorde han det, sir?» sade Sam. »Åh, för att försvara sin grundsats, att struvor voro hälsosamma och för att visa, att han inte lät tvinga sig av någon.»
Med dylika vridningar och vrängningar av samtalet avvärjde mr Weller sin herres frågor den aftonen, då han kom för att slå sig ned i Fleet, och då mr Pickwick märkte, att varje mild invändning var fruktlös, gav han slutligen, ehuru ogärna, sitt samtycke till att han hyrde in sig på vecka hos en skallig skoflickare, som hade ett litet rum i ett av de översta gallerierna.
»Röker ni alltid se'n ni lagt er, gamla tupp?» frågade mr Weller sin värd, då de båda hade gått till vila.
»Ja, det gör jag, unga kyckling», svarade skoflickaren
»Tillåter ni mig fråga, varför ni alltid bäddar er säng under det där furubordet?» frågade Sam.
»Därför att jag alltid brukade ligga i en fyrstolpig säng innan jag kom hit, och jag tycker att bordsbenen göra samma nytta», svarade skoflickaren.
Ovanstående korta dialog ägde rum medan mr Weller låg utsträckt på sin madrass i ena ändan av rummet och skoflickaren på sin i det andra; rummet upplystes av skenet från en dank och skoflickarens pipa, som glimmade under bordet likt ett glödande kol. Så kort samtalet än hade varit, stämde det likväl mr Weller starkt till fördel för hans värd, varför han reste sig upp på sin armbåge och tog hans yttre i närmare betraktande än han hittills haft varken tid eller lust att göra.
Han hade en gulblek hy, liksom alla skoflickare ha, och hade ett tjockt, stubbigt skägg, liksom alla skoflickare ha, och hans ansikte var ett konstigt, godlynt stycke arbete med något sneda drag och prytt av ett par ögon, som en gång måste ha haft ett mycket glatt och muntert uttryck, ty de tindrade ännu. Karlen var vid pass sextio år till åldern och vår Herre vete huru gammal han var som fånge, så att det var eget nog att han i sitt yttre kunde ha något som närmade sig munterhet eller belåtenhet. Han var liten till växten, och som han låg nästan dubbel i sin säng, såg han ut att vara ungefär så lång som han skulle ha varit utan ben. I munnen hade han en stor, röd pipa och rökte och stirrade på danken i ett tillstånd av avundsvärt lugn.
»Har ni varit här länge?» frågade Sam, brytande den tystnad, som nu hade räckt en stund.
»I tolv år», svarade skoflickaren och bet i ändan på pipskaftet i det han talade.
»Brydde er inte om att vädja till rätten?» sade Sam.
»Nej», svarade skoflickaren. »Saken förhåller sig som så, att jag blev ruinerad genom att få litet pengar i testamente.»
»Se så, vad är det för ett prat?» sade Sam. »Jag skulle önska att någon rik fiende ville försöka att ruinera mig på det sättet. Jag skulle inte säga nej.»
»Åh, jag förmodar att ni inte tror mig», sade skoflickaren, som fortfor att helt lugnt röka sin pipa. »Jag skulle inte heller göra det i ert ställe; men sant är det i alla fall.»
»Hur gick det till då?» frågade Sam, halvt benägen att sätta tro till denna utsago, endast på grund av den blick skoflickaren gav honom.
»Det ska jag säga er», svarade skoflickaren. »En gammal herre, som jag arbetade åt nere på landet och med en av vars fattiga släktingar jag gifte mig — hän är död, Gud signe henne, och Herren vare lovad därför! — fick slag och gick bort, lämnande efter sig fem tusen pund.»
»Det var särdeles hyggligt gjort av honom», sade Sam.
»Det ena tusendet», fortfor skoflickaren, »testamenterade han mig, därför att jag hade gift mig med hans släkting.»
»Det var ju galant», mumlade Sam.
»Och som han hade en hel hop brorssöner och brorsdöttrar, som ständigt grälade och kivade om vem som skulle ärva honom, insatte han mig till testamentsverkställare och lämnade mig resten på god tro, för att framdeles fördelas dem emellan. Nåväl», sade skoflickaren, »då jag ville lagfara testamentet, lade brorssönerna och brorsdöttrarna, som hade blivit förargade över att de inte hade fått alltsammans, in protest däremot. Och så blev det ett evigt processande. Mina sakförare hade för längesedan fått alla mina tusen pund, och med arvet och samtliga omkostnader tillsammanlagda sitter jag här för tiotusen pund och måste förbli sittande här och lappa skor tills jag dör. Några herrar ha talt med mig om att bringa saken inför parlamentet, och de skulle nog också ha gjort det, om de bara hade haft tid att komma till mig, eller om jag hade kunnat gå till dem; men de ha tröttnat vid mina långa brev och givit saken på båten. Och detta är rena sanningen, utan att ett enda ord blivit uteglömt eller övergivet, vilket femtio människor både inom och utom detta ställe mycket väl veta.»
Skoflickaren tystnade nu för att se vilket intryck hans berättelse hade gjort på Sam; men då han märkte, att denne hade somnat, knackade han med en suck askan ur sin pipa, satte den ifrån sig, drog täcket över huvudet och lade sig ävenledes att sova.
Medan mr Pickwick den följande morgonen satt allena vid sin frukost, under det Sam var ivrigt sysselsatt i skoflickarens rum med att blanka sin herres skor och borsta de svarta damaskerna, hördes en knackning på dörren, vilken, innan mr Pickwick hann att ropa: »Stig in!» följdes av synen av ett yvigt hår och en mössa av bomullssammet, vilka båda toalettsaker han med lätthet igenkände såsom mr Smangles personliga egendom.
»Hur står det till?» frågade denne hedersman, ledsagande frågan med ett eller ett par dussin nickar. »Ni väntar bestämt någon i dag? Tre herrar — tusan så gentila karlar — ha frågat efter er där nere och knackat på varenda dörr i förstugugången, varför de fingo en hel hop ovett av dem som bodde där, därför att de måste göra sig besvär med att läsa upp.»
»Bevare mig! så enfaldigt gjort av dem!» sade mr Pickwick och steg upp. »Ja, det är helt säkert några av mina vänner, som jag egentligen hade väntat att få se i går.»
Mr Smangle dukade upp en lång historia om den förträffliga komiska talang hans vän Mivins ägde.
»Ack ja!» slöt mr Smangle med en långdragen suck. »Han är en ypperlig sällskapsbroder, men mannen, sir — jag känner ingen bättre; men han har ett fel. Ifall hans fars vålnad visade sig för honom i detta ögonblick, skulle han be den om accept på ett stycke stämplat papper om aderton pence.»
»Åh, Herre Gud!» utbrast mr Pickwick.
»Ja», tillade mr Smangle, »och om han vore i stånd att kalla honom fram ur graven igen, skulle han göra det om två måndare och tre dagar från dato för att få honom att förnya växeln.
»Det där är högst märkvärdiga egenskaper», sade mr Pickwick; »men jag fruktar, att medan vi stå här och språka, äro mina vänner i största förlägenhet för att hitta rätt på mig.»
»Jag ska visa dem vägen», sade Smangle i det han vände sig mot dörren. »Farväl, jag vill inte störa er, medan de äro här, förstår ni. Men det var sant —»
I det Smangle yttrade de sista fyra orden, stannade han plötsligt, stängde åter dörren, som han hade öppnat, och gick sakta bort till mr Pickwick, ställde sig på tåspetsarna tätt invid honom och sade med den mjukaste viskning:
»Ni skulle väl inte, utan att göra er själv olägenhet, kunna låna mig en halv crown till slutet av nästa vecka?»
Mr Pickwick kunde knappast hålla sig från att le, men bevarade likväl sin värdighet, tog fram myntet och lade det i mr Smangles hand, varefter denne gentleman med många nickningar och mången blinkning, som skulle antyda den djupaste hemlighetsfullhet, försvann för att uppsöka de tre främlingarna, med vilka han strax därefter återvände, och sedan han hostat tre gånger och nickat lika ofta, för att låta mr Pickwick förstå, att han icke skulle glömma att betala, växlade han på det mest förekommande sätt handtryckningar med samtliga närvarande och begav sig äntligen bort.
»Mina kära vänner», sade mr Pickwick, i det han omväxlande skakade hand med mr Tupman, mr Winkle och mr Snodgrass, vilka voro de ifrågavarande tre gästerna, »det gläder mig mycket att se er.»
Triumviratet blev högligen rört. Mr Tupman skakade beklagande på huvudet; mr Snodgrass tog med oförställd rörelse fram sin näsduk, och mr Winkle gick bort till fönstret där han snyftade helt högt.
»God morgon, mina herrar!» sade Sam, som i detta ögonblick trädde in med skorna och damaskerna. »Bort med sorg, som lilla pojken sa', när hans skolmamsell dog. Välkomna till inrättningen, go' herrar!»
»Den här tokiga gossen», sade mr Pickwick och klappade Sam på huvudet, medan denne lade sig på knä för att knäppa sin herres damasker, »den här tokiga gossen har låtit arrestera sig för att få vara hos mig.»
»Huru!» utbrusto de tre vännerna.
»Ja, go' herrar», sade Sam, »jag är — var god och stå stilla en smula, sir — jag är fånge.»
»Fånge!» utbrast mr Winkle med obeskrivlig häftighet
»Här är jag, sir!» svarade Sam och såg upp. »Vad är det fråga om, sir?»
»Jag hade hoppats, Sam, att — ingenting, ingenting!» sade mr Winkle brådskande.
Det var någonting så kort och förvirrat i mr Winkles sätt, att mr Pickwick ovillkorligt såg på hans båda vänner för att söka förklaring hos dem.
»Vi veta det inte», sade mr Tupman till svar på denna stumma uppmaning. »Han har under de sista par dagarna varit i en stark spänning, och hela hans sätt har varit högst olik mot vad det annars brukar vara. Vi fruktade att någonting fattades honom, men han nekar det bestämt.»
»Nej, nej», sade mr Winkle och rodnade för mr Pickwicks blick, »det är verkligen ingenting; jag försäkrar er, att jag lämnar staden på en kort tid i en enskild angelägenhet, och jag hade hoppas att kunna förmå er att låta Sam följa med mig.»
Mr Pickwick såg ännu mera förvånad ut än förut.
»Jag hade trott», stammade mr Winkle, »att Sam inte skulle ha någonting däremot; men när han nu är arresterad här, så är det naturligtvis omöjligt. Jag måste därför resa allena.»
I det mr Winkle yttrade desas ord, märkte mr Pickwick med en viss förvåning, att Sams fingrar skälvde vid damaskerna, som om han blivit överraskad eller förbryllad. Han såg även upp på mr Winkle, då denne tystnade, och ehuru den blick, de växlade, var ytterst snabb, tycktes de likväl förstå varandra.
»Vet du något om det här, Sam?» frågade mr Pickwick skarpt.
»Nej, det gör jag inte, sir», svarade mr Weller och började att knäppa med ovanlig iver.
»Är du säker på det, Sam?» fortfor mr Pickwick.
»Ja, sir», svarade mr Weller, »jag är så till vida säker på det, som jag inte hört någonting om saken förrän i detta ögonblick. Om jag gissar mig till ett och annat», tillade Sam med en blick på mr Winkle, »har jag likväl inte rättighet att säga vad det är, i händelse att jag möjligen gissat orätt.»
»Jag har inte någon rättighet att göra vidare frågor om en persons enskilda angelägenheter, även om denna person är en aldrig så förtrogen vän», sade mr Pickwick efter en kort tystnad: »för ögonblicket kan jag endast säga, att jag rakt inte förstår mig på det här; och därmed ha vi talat nog om den här saken.»
Efter detta yttrande ledde mr Pickwick samtalet på andra ämnen, och mr Winkle tycktes efter hand bliva mera lugn, ehuru han icke på långt när blev det fullkomligt. De hade alla så mycket att tala om, att förmiddagen gick mycket hastigt, och då mr Weller klockan tre hade på det lilla matbordet framdukat en fårstek och en ofantlig köttpastej jämte diverse tallrikar med grönt och muggar med porter, vilka stodo på stolarna eller soffan eller var de bäst kunde få plats, kände sig envar stämd att göra maten all rättvisa, ehuru köttet hade blivit köpt och stekt, och pastejen tillagad och bakad i fängelseköket strax bredvid.
Ovanpå detta följde en eller två buteljer gott vin, som mr Pickwick lät hämta från kaffehuset »Hornet» i Doctors' Commons, ehuru man kanske mera riktigt skulle uttrycka sig, om man sade en eller sex, ty då vinet och téet vore förtärda, ringde klockan ut alla gästerna.
Men om mr Winkles beteende hade varit oförklarligt på förmiddagen, blev det alldeles gåtlikt och högtidligt, då han, under inflytande av sina känslor och sin andel av en eller sex buteljer, lagade sig till att taga avsked av sin vän. Han dröjde till dess mr Tupman och mr Snodgrass hade avlägsnat sig och tryckte därefter med lidelsefull värme mr Pickwicks hand med ett uttryck i sitt ansikte, var uti ett djupt och mäktigt beslut på ett förfärligt sätt blandade sig med det mest koncentrerade extrakt av dysterhet.
»God natt, bäste sir!» sade mr Winkle mellan sina sammanpressade tänder.
»Gud välsigne er, käre vän!» sade den varmhjärtade mr Pickwick, i det han besvarade tryckningen av sin unge väns hand.
»Nå, hur går det?» ropade mr Tupman utifrån galleriet.
»Kommer strax!» svarade mr Winkle. »Godnatt!»
Det sades ännu en gång och ett och halvt dussin gånger godnatt, men ännu alltjämt höll mr Winkle hårt fast sin väns hand och såg honom i ansiktet med samma sällsamma uttryck.
»Är det verkligen ingenting som fattas er?» sade mr Pickwick slutligen, då hans arm hade blivit alldeles öm av skakningen.
»Nej, ingenting», sade mr Winkle.
»Nåväl, så godnatt då», sade mr Pickwick och sökte att lossa sin hand.
»Min vän, min välgörare, min högtärade reskamrat, mumlade mr Winkle och grep honom om handleden. »Döm inte hårt om mig, ifall ni får höra att jag, driven till det yttersta av hopplösa hinder och svårigheter —»
»Nå», sade mr Tupman och visade sig åter i dörren, »kommer ni, eller skola vi bli instängda här?»
»Ja, ja, jag är färdig», svarade mr Winkle; och med en våldsamt ansträngning slet han sig lös.
Medan mr Pickwick med stum förvåning stirrade efter dem nedåt korridoren, visade sig Sam Weller i trappan och viskade någonting i största hast till mr Winkle.
»Ja visst, lita på mig», sade denne gentleman högt.
»Tackar så mycket, sir. Ni glömmer det således inte, sir?» sade Sam.
»Nej, naturligtvis», svarade mr Winkle.
»Lycka på resan, sir!» sade Sam och tog åt sin hatt. »Jag hade bra gärna följt med er, sir, men husbond' går framför allt.»
»Det gör er mycken ära att ni stannar här», sade mr Winkle, och med dessa ord försvunno de utför trappan.
»Högst besynerligt», sade mr Pickwick, i det han åter gick in i sitt rum och satte sig vid bordet i en grubblande ställning. »Vad i all världen kan den unge mannen ämna att göra?»
Då han en stund hade suttit och tänkt över saken, frågade mr Rokers stämma, om han finge komma in.
»Ja, gärna», svarade mr Pickwick.
»Jag har tagit en mjukare kudde med mig åt er, sir», sade Roker, »i stället för den som ni hade i natt.»
»Tack ska ni ha», sade mr Pickwick. »Vill ni dricka ett glas vin?»
»Ni är alltför god, sir», svarade mr Roker, i det han tog emot glaset, som bjöds honom. »Er skål, sir!»
»Tack», sade mr Pickwick.
»Det gör mig ont att behöva säga, att det är bra dåligt med er värd i afton, sir», sade Roker, i det han satte ifrån sig glaset och betraktade fodret på sin hatt, innan han åter satte den på sig.
»Huru! Kanslifången?» utbrast mr Pickwick.
»Han ska inte komma att bli det längre, sir», svarade Roker och vände sin hatt så, att hattmakarens namn kom att sitta rätt, när han såg på det. »Han ligger på sjuksalen nu. Jag fruktar att det är förbi med honom; jag erbjöd Neddy helt nyss att hålla två mot ett på honom, men han ville inte, och det gjorde han rätt uti. Tack, sir, godnatt, sir.»
»Vänta!» sade mr Pickwick allvarligt. »Var är den där sjuksalen?»
»Alldeles här mittöver, sir», sade Roker. »Jag ska visa er, om ni vill följa med.»
Mr Pickwick fattade sin hatt, utan att säga ett ord, och följde genast med. Fångvaktaren gick tigande förut, lyfte sakta upp klinkan på en dörr och vinkade åt mr Pickwick, att han skulle stiga in. Det var ett stort, ödsligt, hemskt rum med en mängd järnsängar, på en av vilka skuggan av en avtärd, blek gestalt låg utsträckt. Hans andedräkt var tung och djup, och han kved smärtsamt när den kom och gick. Vid sidan av sängen satt en liten, gammal man, som hade ett skoflickareförkläde framför sig och med tillhjälp av ett par hornbågade glasögon läste högt ur bibeln. Det var den lycklige arvingen.
Den sjuke mannen lade sin hand på den läsandes arm och gav tillkänna, att han skulle sluta. Han slog ihop boken och lade den på sängen.
»Läs upp fönstret!» sade den sjuke.
Han gjorde det. Bullret av vagnar och kärror och rullande hjul, rop av män och pojkar, alla de brådskande ljuden från en väldig hop, full av liv och rörelse, blandade sig tillsammans till ett doft sorl och svävade in i rummet. Över det hesa, högljudda sorlet höjde sig stundom ett skallande skratt, eller också träffade en stump av någon munter visa, som uppstämdes av någon bland mängden, för ett ögonblick örat och kvävdes därpå åter av bullret av röster och trampande fötter — bränningen av vågorna på det rastlösa livshav, som rullade tungt framåt där utanför. Sådana ljud äro ständigt fulla av melankoli för den stilla lyssnaren, och mycket mera då för den som vakar vid dödens läger.
»Det är inte någon luft här!» sade den sjuke mannen med matt röst. »Det här stället fördärvar den; den var frisk och lätt överallt, då jag för många år sedan gick därute, men den blir het och tung genom att beröra dessa murar. Jag kan inte inandas den.»
»Vi ha likväl i lång tid inandats den tillsammans», sade den gamle mannen. »Ge er tilfreds, ge er tillfreds!»
En kort tystnad uppstod, varunder de båda åskådarna närmade sig sängen. Den sjuke mannen tog den ena av sin medfånges händer, tryckte den ömt mellan båda sina och behöll den där.
»Jag hoppas», flämtade han efter en stund — så svagt, att de lutade sina öron tätt intill sängen för att uppfånga de halvbildade ljud, som utgingo från hans kalla, blå läppar, »jag hoppas, att min barmhärtige domare skall minnas det tunga straff jag lidit här på jorden. Tjugu år, min vän, tjugu år i denna avskyvärda grav. Mitt hjärta krossades, då mitt barn dog, och jag inte ens kunde få kyssa det i dess lilla kista. Min ensamhet har sedan dess mitt under allt detta buller och larm varit högst förfärlig. Måtte Gud förlåta mig! Han har sett min ensamma, långsamma död!»
Han knäppte ihop händerna och mumlade någonting mera, som de icke kunde höra, och därpå föll han i sömn — först endast i sömn, ty de sågo honom le.
De viskade en liten stund med varandra, till dess fångvaktaren lutade sig ned mot kudden och därpå hastigt drog sig tillbaka
»Se så, nu har han fått sin befrielse!» sade karlen.
Det hade han också. Men medan han ännu levde, hade han liknat döden så mycket, att de icke visste då han dog.