Pickwick-klubben/Kapitel 45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FYRTIOFEMTE KAPITLET.
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.  →


[ 506-507 ]

FYRTIOFEMTE KAPITLET

SOM BESKRIVER EN RÖRANDE SAMMANKOMST MELLAN MR SAMUEL WELLER OCH ETT FAMILJESÄLLSKAP. MR PICKWICK GÖR EN LITEN VANDRING GENOM DEN DIMINUITIVA VÄRLD, HAN BEBOR, OCH BESLUTER ATT FÖR FRAMTIDEN BEFATTA SIG SÅ LITET MED DEN SOM MÖJLIGT


Få dagar efter sin arrestering avlägsnade sig Samuel Weller, sedan han hade städat sin herres rum med all möjlig omsorg och förvissat sig om att han satt i allsköns lugn och mak vid sina böcker och papper, för att på ett par timmar sysselsätta sig så gott han kunde. Det var en vacker morgonstund, och det föll Sam in, att en mugg porter i fria luften skulle fördriva en fjärdedels timmes tid lika bra som vilken annan förströelse hån kunde tillåta sig.

Sedan han kommit till detta beslut, begav han sig till värdshuset, och sedan han köpt ölet och erhållit en två dagar gammal tidning att studera, begav han sig till kägelbanan, där han satte sig på en bänk och började att njuta på ett mycket stadigt och metodiskt sätt.

Först tog han sig en uppfriskande klunk av ölet och såg därefter upp till ett fönster och skänkte en ung dam, som skalade potatis där innanför, ett platoniskt ögonkast. Därefter öppnade han tidningen och ögnade på den. Men han hade icke studerat dess rättegångsavdelning länge förr än han tyckte sig höra sitt namn ropas i någon avlägsen förstuga. Han misstog sig icke heller ; ty det gick hastigt från mun till mun, och efter få minuters förlopp svällde luften av namnet »Weller».

»Här!» röt Sam med stentorsröst. »Vad står på? Vem vill tala med honom? Har det kommit ilbud om att eld brutit ut på hans landställe?»

»Där är någon ute i förstugan, som önskar att få tala med er», sade en karl som stod i hans närhet.

»Åh, var så god och se efter den här tidningen och muggen så länge, gamle kamrat», sade Sam. »Jag kommer strax! För tusan om de ville kalla mig inför rätta, tror jag inte att de skulle kunna göra mera oväsen.»

Sam skyndade över gården och sprang uppför trappan in [ 508-509 ]i förstugan, där det första föremål, som mötte hans ögon, var hans älskade far, som med hatten i handen satt på ett trappsteg och i den ljudligaste ton ropade »Weller!» med ett mellanskov av en halv minut.

»Vad tjuter ni efter», sade Sam, häftigt, då den gamle gentlemannen hade givit sig luft i ännu ett rop, »och gör er så röd i syna som en förtvivlad glasblåsare? Vad står på?»

»Ah!» svarade den gamle gentlemannen; »jag började att frukta att du hade tagit dig en spatsertur kring Regents Park, Sammy.»

»Tyst!» sade Sam. »Inga tocka där kvickheter mot girighetens offer, och laga att ni kommer bort från det här trappsteget. Jag bor ju inte här.»

»Åh, jag har så lustiga saker att tala om för dig, Sammy!» sade den äldre mr Weller i det han reste sig upp.

»Vänta ett ögonblick», sade Sam; »ni är alldeles vit på ryggen.»

»Det var rätt, Sammy, borsta av det», sade mr Weller, medan hans son gjorde honom ren. »Det kunde se ut som ett slags personlighet här, om en ginge med vitmenade kläder — vasa, Sammy?»

Som mr Weller här visade de mest otvetydiga symptom till ett annalkande anfall av skratt, lade sig Sam emellan för att hindra det.

»Se så, håll er stilla!» sade Sam. »Jag har då väl aldrig sett maken till gammal grinolle förr. Men vad är det ni egentligen vill?»

»Vem tror du väl har följt mig hit, Samuel?» frågade mr Weller, i det han gick ett par steg tillbaka, spetsade munnen och drog upp ögonbrynen. »Jo, din styvmor! Din styvmor, Sam», sade mr Weller, »och den rödnäste mannen min gosse — och den rödnäste mannen. Ho, ho, ho!»

Härmed utbrast mr Weller i ett konvulsiviskt skratt, medan Sam stod och betraktade honom med ett grin, som småningom spred sig över hela hans ansikte.

»De ha kommit hit för att ha ett litet allvarligt samtal med dig, Samiel», sade mr Weller och torkade sina ögon. »Du får inte säga någonting om den onaturliga fordringsägaren, Sammy.»

»Huru! Veta de inte vem han är?» frågade Sam.

»Nej, inte det bittersta», svarade hans far.

»Var äro de?» frågade Sam och upprepade alla den gamle gentlemannens grin.

»I kabinett», svarade mr Weller. »Rödnäsan är inte den man som går på något ställe där det inte vankas dryckesvaror att få; min själ, om han det gör! Vi hade en mycket behaglig färd på vägen från markisen av Granby i dag på morgonen, Sammy», sade mr Weller, då han kände sig i stånd att tala mera klart och tydligt. »Jag körde gamla Blacken för schäskärran, som tillhörde styvmor dins första man, och en länstol sattes upp i den åt herden, och förbanna mig», sade mr Weller med en blick av djupt förakt, »och förbanna mig, om inte en trappstege bars ut på vägen framför vårt port, för att han skulle kravla sig opp för den.»

»Åh, det är väl inte ert allvar?» sade Sam.

»Det är mitt allvar», svarade hans far, »och jag önskar att du hade kunnat se hur fast han höll sig i trappan, medan han gick upp, som om han fruktat för att falla ned från en höjd av sex fot och slå sig i tusen miljoner bitar. Slutligen kom han likväl opp, och vi foro av; och jag skulle nästan tro — jag skulle nästan tro, säger jag, Samiel — att han kunde märka, att han blev en smula skakad då vi vände om hörnen.»

»Jag förmodar att ni kom att köra mot en avvisare eller par?» sade Sam.

»Jag fruktar», svarade mr Weller under en oupphörlig blinkning, »jag fruktar, att jag törnade emot ett par stycken, Sammy; han flög litet emellanåt ur länstolen.»

Här svajade den gamle herrn från den ena sidan till den andra med huvudet och anfölls av ett hest, invärtes buller, ledsagat av ett häftigt uppsvällande av ansiktet och ett plötsligt förökande av bredden i alla hans drag — symptom, vilka icke litet oroade hans son.

»Bli inte rädd, Sammy, bli inte rädd !» sade den gamle herrn, då han med mycken ansträngning och med tillhjälp av åtskiliga krampaktiga stampningar hade fått sitt mål igen. »Det är bara ett slags tyst skratt, som jag övar mig med, Sammy.»

Under detta samtal hade de kommit till dörren till »kabinettet», där Sam genast steg in, sedan han stannat ett ögonblick för att se sig tillbaka över sin axel och kasta en slug blick på sin högt ärade fader, som ännu alltjämt fnissade bakom honom.

»Mycke' förbunden för det här besöket, styvmor», sade [ 510-511 ]Sam, i det han artigt hälsade på damen. »Hur står till, herde?»

»O, Samuel!» sade mrs Weller. »Det är förfärligt!»

Mr Stiggins sträckte händerna i vädret och vände upp ögonen, till dess man icke såg något annat än vitan eller, rättare sagt, gulan av dem, men sade icke ett ord.

»Lider den där herrn av någon plågsam sjukdom?» frågade Sam och såg på sin styvmor för att få en förklaring.

»Den gode mannen sörj er över att se dig här, Samuel», sade mrs Weller.

»Åh, är det det som fattas honom?» sade Sam. »Sitt ned, sir!»

»Unge man», sade mr Stiggins i en uppskruvad ton, »jag fruktar att ni inte blivit uppmjukad av fängelset.»

»Sir», svarade Sam, »det är mycket vackert av er att tala så. Jag vill hoppas att min natur inte är blöt, sir. Högst förbunden för er goda tanke, sir.»

Vid denna punkt av samtalet hördes ett ljud, som på ett opassande sätt närmade sig ett skratt, komma från den stol, på vilken den äldre mr Weller hade tagit plats, varpå mrs Weller, sedan han i en hast övervägt alla sakens omständigheter, fann det vara hennes heliga plikt att så småningom få sina hysteriska krämpor.

»Weller», sade mrs Weller (den gamle herrn satt i en vrå), »Weller, kom hit!»

»Tack ska du ha, min ängel», svarade mr Weller; men jag har det mycket bra där jag är.»

Vid dessa ord brast mrs Weller ut i tårar.

»Var står nu på, min fru?» frågade Sam.

»O, Samuel», svarade mrs Weller, »din far gör mig olycklig. Är det då ingenting som kan förbättra honom?»

»Hör ni?» sade Sam. »Frun önskar veta om det inte är någonting som kan göra er bättre.»

»Jag är mrs Weller mycket förbunden för hennes artiga fråga, Sammy», svarade den gamle herrn. »En pipa skulle göra mig synnerligen gott. Kan man få en sådan här, Sammy?»

Här lät mrs Weller några flera tårar falla, och mr Stiggins stånkade.

»Så där ja! Nu blir den stackars herrn sjuk igen!» sade Sam och såg sig om. »Var sitter det onda, sir?»

»På samma ställe, unge man», svarade mr Stiggins, »på samma ställe.»

»Var kan det vara, sir?» frågade Sam, skenbarligen i största enfald.

»I bröstet, unge man», svarade mr Stiggins och satte sitt paraply mot sitt bröst.

Vid detta rörande svar började mrs Weller, som nu var alldeles ur stånd att återhålla sina känslor, att snyfta högt och förklarade sin innerliga övertygelse vara den, att herden var ett helgon, varpå den äldre mr Weller tillät sig att i dämpad ton yttra, att det måste finnas många konstiga slags helgon här i världen.

»Jag fruktar, min fru», sade Sam, »att den här herrn med ryckningarna i ansiktet har blivit törstig av den bedrövliga syn han ser framför sig. Är det så min fru?»

Den hedervärda damen såg frågande på mr Stiggins, varpå denne herre efter många vrängningar med ögonen omfattade sin strupe med sin högra hand och efterapade handlingen att svälja, för att giva till känna att han var törstig.

»Jag fruktar, Samuel, att hans känslor äro skuld därtill», sade mr Weller sorgset.

»Vad är er vanliga dryck, sir?» frågade Sam.

»Ack, min käre unge vän», svarade mr Stiggins, »alla drycker äro idel fåfänglighet.»

»Det är endast alltför sant, endast alltför sant», sade mrs Weller med en frammumlad kvidan och en skakning på huvudet.

»Ja, det kan nog vara sant, sir», sade Sam; »men vilken är er älsklingsfåfänglighet, sir? Vilken fåfänglighet tycker ni mest om lukten på!»

»Ack, min käre unge vän», svarade mr Stiggins, »jag föraktar dem i alla. Om det», fortfor han, »om det är någon som är mig mindre motbjudande än de andra, så är det den dryck, som kallas rom — varm, min käre, unge vän, med tre sockerbitar till glaset.»

»Jag beklagar på det högsta att jag måste säga er, sir», sade Sam, »att det inte är tillåtet att sälja det slags fåfänglighet här i inrättningen.»

»O, de förhärdade människorna!» utbrast mr Stiggins. »O, vilken avskyvärd grymhet av dessa mänskliga förföljare!»

Med dessa ord kastade mr Stiggins åter upp ögonen mot taket och slog sig för bröstet med sitt paraply, och det är endast enkel rättvisa möt den ärevördige herrn att säga, att hans harm syntes vara fullkomligt äkta och oförställd. [ 512-513 ]När han lugnat sig något, nämnde han något om en butelj portvin, uppvärmd med litet vatten, kryddor och socker, såsom välgörande för magen och smakande mindre av fåfänglighet än många andra blandningar. Den blev därför beställd och medan den tillagades, sågo den rödnäste herrn och mrs Weller på den äldre mr Weller och stånkade och pustade.

»Försök en invärtes smörjelse, sir», sade Sam, då den rödnäste herrn med en ömklig min gned sitt huvud. »Vad tycker ni om det här, för att vara en varm fåfänglighet, sir?»

Men Stiggins svarade icke ett ord, men hans sätt var uttrycksfullt nog. Han smakade på innehållet av det glas Sam hade räckt honom, lade sitt paraply på golvet och smakade åter, i det han välbehagligt strök sig två eller tre gånger om magen; därpå tömde han alltsammans i ett drag och räckte, smackande med tungan, fram glaset efter mera.

Icke heller var mrs Weller sen att göra blandningen rättvisa. Den goda damen började med att försäkra, att hon icke ville smaka en droppe — njöt därefter en liten droppe — så en stor droppe — och så en hel hop droppar, och som hennes känslor voro av samma natur som de substanser, på vilka sprit utövar en stark inverkan, fällde hon en tår för varje droppe glödgat vin och fortfor sålunda att smälta sina känslor, till dess hon hade kommit till en högst rörande och passande ståndpunkt av jämmer och elände.

»Jag ska säga dig något, Samiel, min gosse», viskade den gamle herrn till sin son, sedan han länge och skarpt betraktat sin äkta maka och mr Stiggins; »jag tror att det måste vara någonting på tok med styvmor din invärtes, liksom även med den rödnäste mannen.»

»Vad menar ni?» frågade Sam.

»Jag menar, Sammy», svarade den gamle herrn, »att det, som de dricka, rakt inte tycks vara någon näring för dem; det förvandlas alltsammans strax till varmt vatten och kommer rinnande ut ur ögonen på dem. Lita på det, Sammy, att det är någon skröplighet i kroppen.»

Mr Weller avgav detta vetenskapliga betänkande med många bekräftande pannryckningar och nickningar, och då mrs Weller märkte dessa och antog att de inneburo någon förklenande hänsyftning antingen på henne själv eller på mr Stiggins eller på dem båda, var hon redan i begrepp att bli mycket sämre och skulle också ha blivit det, om icke mr Stiggins, sedan han kommit på benen så gott han kunde, hade börjat att hålla ett uppbyggligt föredrag, vari han besvor mr Samuel, att framför allt sky dryckenskapens last, vilken han jämförde med svinets smutsiga vanor och med dessa förgiftade och fördärvliga ämnen, som, då de tuggas i munnen, sägas förslöa minnet. Vid denna punkt av sitt tal blev den ärevördige och rödnäste herrn anmärkningsvärt osammanhängande, vacklade fram och tillbaka i sin vältalighets hetta och såg sig nödsakad att gripa fatt i en stolsrygg för att icke förlora jämnvikten.

Mr Stiggins ställde ingen uppmaning till sina åhörare att de skulle taga sig till vara för dessa falska profeter och religionens eländiga bespottare, vilka, då de icke äga förstånd att förklara dess första läror eller hjärta att fatta dess första grundsatser, äro farligare samhällsmedlemmar än den vanlige förbrytaren, i det de vilseleda de svagaste och minst upplysta, göra förhatligt och föraktligt det, som borde hållas mest heligt, och ofta bringa vanrykte över stora skaror av fromma och rättskaffens personer av förträffliga sekter och trosbekännelser; men som han en tämligen god stund lutade sig över stolsryggen och blinkade med det ena ögat, medan han tillslöt det andra, är det att förmoda, att han tänkte allt detta, ehuru han behöll det för själv.

Medan detta föredrag hölls, grät och snyftade mrs Weller vid slutet av varje mening, medan Sam, som satt på en stol med benen i kors och lät sina armar vila på stolsryggen, betraktade talaren med det mest milda och välvilliga uttryck, under det han likväl då och då kastade en menande blick bort på den gamle herrn, som i början hade varit förtjust, men vid mitten fallit i sömn.

»Bravo, mycket vackert!» sade Sam, då den rödnäste mannen, sedan han talat ut, drog på sig sina trasiga handskar, varvid han stack fingrarna så långt ut igenom dem att man fick sikte på hans knogar. »Mycket vackert!»

»Jag hoppas att du ska ha gott därav, Samuel», sade mrs Weller högtidligt.

»Det tror jag med, min fru», svarade Sam.

Slutligen samlade den ärevördige mr Stiggins ihop sin hatt och sitt paraply och föreslog att man genast skulle bryta upp, vartill mrs Weller samtyckte. Sam följde dem till vaktstugan och tog så pliktskyldigast farväl av dem.

»A-gös, Samiel», sade den gamle herrn.

»Vad ska det betyda?» frågade Sam.

[ 514-515 ]»Nå så farväl då», sade den gamle herrn.

»Åh, var det det ni menade?» sade Sam. »Farväl, ni gamla dubbel-luver!»

»Sammy», viskade mr Weller, i det han såg sig försiktigt omkring, »hälsa din husbonde från mig och säg honom, att när han kommit på andra tankar om den där affären, så ska han låta mig veta det. Jag och en snickare ha tänkt ut en plan att få ut honom. Ett pejano, Samiel, ett pejano!» sade mr Weller, i det han slog sin son för bröstet med baksidan av sin hand och därpå gick ett par steg tillbaka.

»Vad menar ni?» sade Sam.

»Ett porterpejano, Samiel», sade mr Weller i en ännu mera hemlighetsfull ton, »som han kan hyra; ett som inte spelar, Sammy.»

»Vad ska han göra med det?» frågade Sam.

»Han skall låta min vän snickarn veta, att han kan låta hämta det tillbaka». svarade Weller. »Förstår du mig nu?»

»Nej», svarade Sam.

»Det är inte något spelverk inuti det», viskade hans far, »och det kan lätt rymma honom med skor och hatt på, och han kan andas genom benen, som äro ihåliga. Han måste laga att han har en plats i ordning åt sig på en båt, som går till Am-merika, och regeringen där lämnar minsann inte ut honom, när han väl får veta att han fört pengar med sig till landet. Där ska din husbonde stanna till dess mrs Bardell är död eller till dess mr Dodson och Fogg blivit hängda, vilket sannolikt händer först, Sammy; och se'n kan han komma tillbaka och skriva en bok om Amerikanerna, på vilken han kan förtjäna sina utlagda pengar tillbaka, bara han ger dem ordentligt på skall'n.»

Mr Weller meddelade detta brådskande utkast av sin plan med den ivrigaste viskning, varpå han gav den vanliga kusksaluten och försvann, som om han fruktat att genom ett längre fortsatt samtal försvaga verkan av denna förfärliga uppenbarelse.

Sam hade knappast hunnit att återförvärva sig det vanliga lugna uttrycket i sitt ansikte, vilket hade blivit svårt rubbat av hans dyre anförvants hemliga meddelande, förr än mr Pickwick kom och tilltalade honom.

»Sam!» sade denne gentleman.

»Sir!» svarade Sam.

»Jag vill göra en tur genom fängelset, och du ska följa med mig. Jag ser en fånge, som vi känna, komma hitåt, Sam», sade mr Pickwick med ett leende.

»Vilken, sir?» frågade mr Weller. »Är det gentlemannen med det yviga håret, eller är det den intressanta fången i bara strumpsockorna?»

»Det är ingendera», svarade mr Pickwick; »det är en äldre vän till dig, Sam.»

»Till mig, sir?» utbrast mr Weller.

»Jag är övertygad att du mycket väl erinrar dig honom, Sam», svarade mr Pickwick, »eller också måste du vara mera glömsk i fråga om dina gamla bekanta, än jag hade trott om dig. Tyst! Inte ett ord, Sam, inte en stavelse. Där är han!»

Medan mr Pickwick yttrade dessa ord, närmade sig Jingle. Han såg nu mindre eländig ut än förut, emedan han var klädd i en halvsliten omgång kläder, som genom mr Pickwicks bistånd blivit inlöst från pantlånaren, liksom han även hade rent linne på sig och hade sitt hår klippt. Detta oaktat var han likväl mycket blek och mager, och under det han kravlade sig långsamt närmare, stödjande sig på en käpp, var det lätt att märka, att han hade lidit mycket av sjukdom och brist och ännu var mycket matt och svag. Han tog av sig sin hatt, då mr Pickwick hälsade på honom, och tycktes känna sig mycket förödmjukad och förlägen vid åsynen av mr Weller.

Tätt i hälarna på honom kom mr Job Trotter, på listan över vars fel man åtminstone icke kunde finna brist på tillgivenhet och trohet mot sin kamrat. Han var ännu alltjämt trasig och smutsig, men hans kinder voro likväl icke fullt så ihåliga som då han för några dagar sedan första gången hade sammanträffat med mr Pickwick. I det han tog av sig hatten för vår människoälskande gamle vän, mumlade han några avbrutna uttryck av tacksamhet och framstammade något om att han hade blivit räddad från att dö av svält.

»Det är bra, det är bra», sade mr Pickwick, otåligt avbrytande honom. »Ni kan följa med Sam. Jag önskar att få tala med er, mr Jingle. Kan ni gå utan hans arm?»

»Ja bevars, sir — alldeles färdig — inte för fort — benen skaka — huvudet svindlar — går omkring — en känsla som av jordbävning — mycket!»

»Nå, se här har ni min arm.»

»Nej, nej», svarade Jingle, »går inte an — går rakt inte an.»

[ 516-517 ]»Prat!» sade mr Pickwick. »Stöd er på mig, säger jag.»

Då Mr Pickwick såg att han var förlägen och rörd och icke rätt visste huru han skulle bete sig, gjorde han processen kort genom att taga den sjuke mannens arm i sin och förde honom bort med sig utan att yttra ett ord vidare därom.

Under hela denna tid hade mr Samuel Wellers ansikte uttryckt den mest överväldigande förvåning, som inbillningskraften kan avmåla. Sedan han i den djupaste förvåning sett från Job till Jingle, och så från Jingle tillbaka på Job, yttrade han sakta dessa ord: »Nå, det var då tusan !» vilka han upprepade minst ett dussin gånger, efter vilken ansträngning han tycktes ha blivit alldeles mållös och kastade åter sina blickar först på den ena och så på den andra i stum förvåning och bestörtning.

»Nå, Sam?» sade mr Pickwick och såg sig tillbaka.

»Jag kommer, sir», svarade mr Weller och följde mekaniskt sin herre, men kunde icke taga ögonen från mr Job Trotter, som gick vid hans sida.

Job höll under någon tid sina ögon fästa på marken, och Sam, vars blick ständigt var fastlödd vid Jobs ansikte rände mot personer, som gingo och promenerade, stupade över små barn och stötte emot trappsteg och bröstvärn, utan att på minsta sätt synas märka det, till dess Job såg upp till honom och sade:

»Huru står det till, mr Weller?»

»Det är verkligen han!» utbrast Sam, och då nu Jobs identitet sålunda hade blivit höjd över allt tvivel, slog han sig på sitt ben och gav sina känslor luft i en långt utdragen, gäll vissling.

»Jag har förändrats, sir», sade Job.

»Ja, jag menar det», utbrast mr Weller, i det han med oförställd förvåning betraktade sitt sällskaps trasor. »Det här är så tämligen en förändring till det sämre.»

»Ja, det är det», svarade Job och skakade på huvudet. »Det är inte längre bedrägeri nu, mr Weller. Tårar», sade Job med en blick av ögonblicklig slughet, »äro varken de enda eller bästa bevisen på nöd.»

»Nej, de äro de inte», svarade Sam i betydelsefull ton.

»De kunna vara förställda, mr Weller», sade Job.

»Ja, det vet jag nog», sade Sam. »Somliga människor ha dem alltid i beredskap och kunna dra' ur proppen när hälst de vilja.»

»Ja, svarade Job, men det här gå inte så lätt att göra efter, mr Weller, och det är mera plågsamt att ta' på sig.»

Med dessa ord pekade han på sina gulbleka, infallna kinder, och i det han drog upp rockärmen, visade han fram en arm, som såg ut som om den kunde brytas av vid blotta vidrörandet, så vass och skör trädde benpipan fram under det tunna köttlagret.

»Vad har ni gjort för att bli så där?» sade Sam och ryggade tillbaka.

»Ingenting», svarade Job.

»Ingenting!» upprepade Sam.

Under många veckor har jag gjort ingenting», sade Job, »och ätit och druckit ungefär lika litet.»

Sam betraktade mr Trotters utmagrade ansikte och usla klädespersedlar med en omfattande blick, varpå han fattade honom i armen och började att med mycken häftighet draga honom bort med sig.

»Vart tänker ni taga vägen, mr Weller?» sade Job, som förgäves sökte att värja sig mot sin gamle fiendes kraftiga tag.

»Kom med», sade Sam, »kom med!»

Han nedlät sig icke till någon ytterligare förklaring förr än de hade kommit till värdshuset, där han beställde en mugg porter, som strax sattes fram.

»Se så», sade Sam, »drick nu ur varenda droppe av det här och vänd se'n opp och ner på stopet, så att jag kan se att ni tagit in medklamentet.»

»Men, bäste mr Weller», invände Job.

»Se så, ner med det!» sade Sam i befallande ton.

Vid denna uppmaning satte mr Trotter muggen för munnen och höjde den så småningom och nästan omärkligt upp i luften. Han stannade en gång, men också blott en enda gång för att draga ett långt andetag, utan att lyfta ansiktet upp från dryckeskärlet, vilket han få minuter därefter höll på armslängd ifrån sig med botten uppåt. Ingenting föll på marken, utom några få skumstänk, som långsamt lossnade från kanten och trögt droppade ned.

»Bra gjort !» sade Sam. »Huru känner ni er efter det där?»

»Bättre, sir; jag tycker att jag mår bättre», svarade Job.

»Ja, naturligtvis», sade Sam demonstrerande. »Det är liksom att fylla gas i en luftballong; jag kan med blotta [ 518-519 ]ögat se hur ni blir tjockare under verkan därav. Vad skulle ni säga om en till av samma storlek?»

»Tackar så mycket, sir, men jag skulle helst vilja slippa», svarade Job; »jag skulle hälst vilja slippa.»

»Nå, vad säger ni om lite till mats?» frågade Sam.

»Tack vare er hederliga husbonde, sir», sade mr Trotter, »så få vi klockan tre kvart på tre fårstek med potatis.»

»Huru, har han sörjt för proviant åt er? frågade Sam med eftertryck.

»Ja, det har han, sir», svarade Job; »och vad mera är, mr Weller, då min herre var mycket sjuk, skaffade han oss ett rum — ty vi lågo i ett hundhål — och betalte för det, sir, och kom och såg om oss på kvälln, för att ingen skulle få veta det, mr Weller», sade Job, denna gång med uppriktiga tårar i sina ögon. »Jag kunde tjäna honom tills jag fölle död ned vid hans fötter.»

De lämnade värdshuset och funno mr Pickwick i sällskap med Jingle, med vilken hån talade mycket allvarligt och utan att ens kasta en enda blick på de på fjäderbollplatsen församlade människorna, ehuru det väl hade kunnat löna mödan att taga dessa brokiga klungor i närmare betraktande, om också endast av sysslolös nyfikenhet.

»Nåja», sade mr Pickwick, då Sam och hans följeslagare närmade sig, »laga nu först att ni blir frisk igen, och under tiden kan ni tänka på det. Sätt upp ett förslag åt mig då ni orkar, så skall jag närmare tala med er om saken, sedan jag tänkt över den. Gå nu tillbaka till ert rum; ni är trött och har inte krafter nog för att vara länge ute.»

Utan en enda gnista av sin gamla livlighet, ja, till och med utan något av den hemska munterhet han hade antagit, då mr Pickwick första gången råkade på honom i hans elände, bugade sig mr Jingle djupt, utan att yttra ett ord, och kravlade sig långsamt bort, sedan han först givit Job en vink om att icke genast följa med.

»Är inte detta ett märkvärdigt uppträde, Sam?» sade mr Pickwick och såg sig godmodigt om.

»Jo, i högsta grad märkvärdigt, sir», svarade Sam.

Följd av Sam och Job Trotter gjorde mr Pickwick en rond genom fängelset. De gingo längs gallerierna, upp och ned för alla trapporna och ännu en gång runt omkring hela gården. Massan av fängelsebefolkningen såg i det hela taget ut ungefär som Mivins och Smangle och prästen och slaktaren. I alla vinklar och vrår, i de bästa såväl som i de värsta, rådde samma smuts, samma buller och larm och samma allmänna fysionomi. Hela stället tycktes vara i en rastlös röra och förvirring, och människorna flockade sig och fladdrade fram och tillbaka, likt skuggorna i en feberaktig dröm.

»Jag har sett nog», sade mr Pickwick, i det han kastade sig ned på en stol i sitt lilla rum. »Mitt huvud värker av dessa skådespel, och mitt hjärta även. Hädanefter ämnar jag bli fånge i mitt eget rum.»

Och mr Pickwick vek icke från detta sitt beslut. I tre långa månader höll han sig inne hela dagen och smög sig endast ut om aftonen för att hämta frisk luft, då de flesta av hans medfångar hade gått till sängs eller rumlade i sina rum. Hans hälsa började synbarligen att lida av denna stränga inspärrning; men varken Perkers eller hans vänners ofta upprepade böner eller Samuel Wellers ännu oftare upprepade varningar och förmaningar kunde förmå honom att ändra en enda bokstav av sitt orubbliga beslut.