Pickwick-klubben/Kapitel 46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
FYRTIOSJUNDE KAPITLET.  →


[ 518-519 ]

FYRTIOSJÄTTE KAPITLET

SOM HANDLAR OM EN FINKÄNSLIG HANDLING, ICKE UTAN EN VISS SKÄMTSAM ANSTRYKNING, SOM UTFÖRES OCH VERKSTÄLLES AV HERRAR DODSON OCH FOGG


Under en av de sista dagarna av juni sågs en hyrkabriolett (numret icke antecknat) köra i raskt trav uppför Goswell-Street; tre personer voro sammanpressade i den, utom kusken, som naturligtvis satt på sitt eget lilla säte på sidan; över fotsacken hängde två schalar, vilka tillhörde två små damer av barskt och stridslystet utseende under fotsacken, mellan vilka en gentleman av dystert och förtryckt utseende var instuvad till det minsta möjliga omfång, och som, varje gång han vågade att komma fram med en anmärkning, helt kort tillsnästes av de ovannämnda barska och stridslystna damerna. Slutligen gåvo de barska damerna och den dystre herrn kusken motsägande order, vilka alla vände sig omkring en och samma punkt, nämligen att han skulle hålla utanför mrs Bardells port, vilken den dystre herrn, i full motsats mot och i uppenbart trots av [ 520-521 ]de barska damerna, påstod vara en grön och icke en gul port.

»Håll utanför huset med gröna porten, kusk!» sade den dystre herrn.

»Ack, du envisa varelse!» utbrast en av de barska damerna. »Kör till huset med gula porten, kusk»; varpå kusken som med en plötslig ansträngning för att stanna vid den gröna porten, hade ryckt till sin häst så hårt, att han så när hade dragit honom baklänges in i kabrioletten åter lät djuret sätta alla fyra benen på marken och stanna.

»Var ska jag hålla?» frågade han. »Det få ni själv komma överens om. Allt vad jag vill veta, är var

Striden förnyades nu med ökad häftighet, och som hästen besvärades av en fluga på nosen, använde kusken helt mänskligt sin fritid med att piska honom på huvudet enligt kontrairritations-principen.

»De flesta rösterna gälla», sade en av de barska damerna. »Huset med gula porten, kusk!»

Men sedan kabrioletten på det ståtligaste sätt hade kört fram för huset med den gula porten, och, såsom en av de barska damerna triumferande anmärkte, »hade gjort mera buller, än om man hade kommit åkande i egen vagn», och sedan kusken stigit ur för att hjälpa damerna ut, stack unge herr Thomas Bardell sitt lilla huvud ut genom fönstret i ett hus med en röd port några få nummer därifrån.

»Så förtretligt!» sade den sista barska damen, i det hon gav den dystre herrn en förkrossande blick.

»Det är inte min skuld, min vän», sade den olycklige herrn.

»Tala inte till mig, ditt odjur!» svarade damen. »Huset med den röda porten, kusk. O, om en hustru någonsin blivit plågad av en nedrig varelse, som sätter sin ära och sin glädje uti att vid varje möjligt tillfälle skämma ut henne i främmandes närvaro, så är jag denna hustru.»

»Ni borde blygas över er själv, Raddle», sade den andra lilla frun, som icke var någon annan än mrs Cluppins.

»Men vad har jag gjort?» frågade mr Raddle.

»Tala inte till mig, du råa varelse, om du inte vill att jag ska glömma mitt kön och slå dig», sade mrs Raddle.

Under detta lilla samtal ledde kusken på det skamligaste hästen vid tygeln fram till den röda porten, vilken unge herr Bardell redan hade öppnat. Detta kunde man kalla ett simpelt och lumpet sätt att färdas fram till en väninnas hus! Intet framfarande med djurets hela eld och ysterhet, intet nedhoppande av kusken eller något högljutt klappande på porten, intet uppslående av fotsacken med ett brak i det allra sista ögonblicket för att icke låta damerna sitta i drag, och intet avlämnande av schalarna efteråt av karlen, som om han hade varit en privat kusk. Det var att taga hela förgyllningen av saken — det var ännu simplare än att gå.

»Nå, Tommy», sade mrs Cluppins, »hur står det till med din stackars goda mor?»

»Jo, mycket bra», svarade unge herr Bardell. »Hon är inne i salen, alldeles färdig. Och jag är också färdig.» Och med dessa ord stoppade unge herr Bardell händerna i byxorna och började att hoppa fram och tillbaka på trappstenarna.

»Är det någon annan som följer med, Tommy? sade mrs Cluppins, i det hon ordnade sin kappa.

»Mrs Sanders följer med», svarade Tommy, och jag ska också med.»

»En förskräcklig pojke!» sade den lilla mrs Cluppins. »Han tänker då bara på sig själv. Hör nu, lilla Tommy.»

»Nå?» sade unge herr Bardell.

»Vem ska mera med, mitt söta barn?» sade mrs Cluppins i inställsam ton.

»Och mrs Rogers ska med», svarade unge herr Bardell och spärrade upp ögonen, i det han meddelade denna underrättelse.

»Huru! Det där fruntimret som hyr rum av din mor?» utbrast fru Cluppins.

Unge herr Bardell stack händerna djupare ned i fickorna och nickade precis trettiofem gånger för att giva tillkänna, att det var den ifrågavarande damen och ingen annan.

»Åh, du store Gud!» sade mrs Cluppins. »Det är ju ett helt sällskap!»

Efter intagandet av förfriskningar begav sig hela sällskapet ut för att söka upp en omnibus, som for till Hampstead. En sådan blev även snart funnen, och efter ett par timmars förlopp anlände de till traktörstället Spanioren i Hampstead, där det allra första, som den olycklige Raddle företog sig, så nära hade vållat att hans hustru fått ett svimningsanfall på halsen, i det han nämligen beställde te för sju, varemot alla damerna med en mun förklarade, att ingenting varit lättare, än att Tommy hade druckit ur nå[ 522-523 ]gons kopp eller ur allas koppar, varigenom man skulle ha sparat en kopp te och ändå fått te nog!

Det kunde nu emellertid icke hjälpas, att tebrickan kom in med sju koppar och smör och bröd i samma proportion. Mrs Bardell utkorades enstämmigt till ordförande, och sedan mrs Rogers hade tagit plats vid hennes högra och mrs Raddle vid hennes vänstra sida, försiggick målet med största munterhet och gamman.

»Vad det ändå är härligt på landet!» suckade mrs Rogers. Jag skulle nästan önska, att jag alltid finge leva där.»

»Åh, det skulle ni snart tröttna på», svarade mrs Bardell något hastigt; ty med avseende på de rum, hon hyrde ut, var det icke rådligt att uppmuntra dylika åsikter. »Det skulle ni snart tröttna på, mrs Rogers.»

»Jag skulle tro, att ni är alltför livlig och eftersökt för att vara nöjd med landet, min fru», sade lilla mrs Cluppins.

»Ja, kanske att så är, kanske att så är», sade hyresgästen i första våningen.

»För ensamt folk, som ingen bryr sig om eller visar uppmärksamhet, eller som blivit sårade i hjärtat eller dylikt», anmärkte mr Raddle, i det han samlade en smula munterhet och såg sig om, »kan landet vara gott nog. Landet passar för sårade hjältar, som man säger.»

Av allt vad denne olycklige man kunde ha sagt skulle varje annan anmärkning ha varit att föredraga. Mrs Bardell brast naturligtvis ut i tårar och bad ögonblickligen att bliva förd från bordet, varpå hennes älsklige son även började att ömkligen snyfta och gråta.

»Skulle någon människa kunna tro, madame», utbrast mrs Raddle, i det hon häftigt vände sig om till hyresgästen i första våningen, »att en hustru kan vara gift med en så omanlig varelse, som såsom han varenda timme på dagen hånar en kvinnas känslor, madame?»

»Min söta vän», invände mr Raddle, »jag menade ingenting därmed, min ängel.»

»Jo, du menade något därmed!» upprepade mrs Raddle med djupt förakt. »Gå från mina ögon. Jag kan inte uthärda att se dig, ditt odjur!»

»Du får inte bli så häftig, Mary Ann», tog mrs Cluppins till orda. »Du måste verkligen bruka ditt förstånd, min vän; men det gör du aldrig. Gå nu ut, Raddle, så är ni snäll; annars gör ni bara det ända värre.»

»Det är bäst att ni dricker ert te för er själv, sir», sade mrs Rogers och använde åter luktvattenflaskan.

Mrs Sanders, vilken efter vanan hade mycket brått med brödet och smöret, uttryckte samma tanke, och mr Raddle drog sig tyst och stilla tillbaka.

Ovanpå detta fick man ett fasligt besvär med att hissa unge herr Bardell, som var tämligen bastant för att ligga i famnen, upp i sin mors armar, under vilken operation han kom med sina stövlar på tebordet och åstadkom någon oreda bland kopparna. Men de slags svimningar, som äro så smittsamma bland damer, räcka sällan länge, och då han därför hade blivit vederbörligen kysst och fuktad med tårar, bemannade sig mrs Bardell, satte honom ned igen, undrande över att hon kunde vara en sådan fjolla och slog i mera te.

I detta ögonblick hördes ljudet av vagnshjul och damerna sågo strax därefter en hyrvagn hålla vid trädgårdsporten.

»Flera gäster!» sade mrs Raddle.

»Det är ju mr Jackson, den unge mannen från Dodson och Foggs!» utbrast mrs Bardell. »Kors i alla dar, mr Pickwick skulle väl aldrig ha betalt skadeståndet!»

»Eller erbjudit äktenskap!» sade mrs Cluppins.

»Det var förskräckligt vad den där herrn sölar!» sade mrs Rogers. »Varför skyndar han sig inte litet mera?»

Just som damen yttrade dessa ord, vände sig mr Jackson bort från vagnen, där han hade växlat några ord med en sluskigt klädd karl med svarta damasker, som just nu steg ut ur vagnen med en tjock askkäpp i handen, och begav sig bort till det ställe, där damerna sutto, i det han strök sitt hår åt sidan under hattbrättet, medan han närmade sig.

»Vad står på? Har någonting hänt, mr Jackson?» sade mrs Bardell ivrigt.

»Åh nej, just ingenting, min fru», svarade mr Jackson. »Hur står det till, mina damer? Jag ber om ursäkt, mina damer, för att jag tränger mig in så här — men lagen, mina damer — lagen går framför allt.»

Med denna ursäkt log mr Jackson, gjorde en omfattande bugning och gav sitt hår en annan riktning. Mrs Rogers viskade till mrs Raddle, att han verkligen var en elegant ung man.

»Jag hörde mig för vid Goswell-Street», fortfor mr Jackson, »och då jag hörde av pigan, att ni var här, tog jag en [ 524-525 ]vagn och for hit. Mina principaler önska att ni genast måtte komma in till city, mrs Bardell.»

»Åh, kors i Herrans namn» utbrast denna dam och ryckte till vid denna plötsliga underrättelse.

»Ja», sade Jackson och bet sig i läpparna. »Det är en mycket viktig och angelägen sak, som för ingen del får uppskjutas. Det sade Dodson uttryckligt till mig, och Fogg sade detsamma. Jag har därför behållit vagnen för att köra er tillbaka i den.»

»Så märkvärdigt!» utbrast mrs Bardell.

Damerna voro ense om att det var högst märkvärdigt, men voro på samma gång av den enhälliga åsikt, att det måste vara någonting högst viktigt, då Dodson & Fogg annars icke skulle ha skickat bud, och vidare, att hon genast borde begiva sig till dem, då saken var trängande.

Det låg någonting stolt och viktigt uti att ens sakförare ville tala med en i en sådan utomordentlig hast, som ingalunda var mrs Bardell obehagligt, i synnerhet som det med skäl kunde antagas, att det skulle höja hennes anseende i hennes hyresgästs ögon. Hon log en smula tillgjort, låtsade som om det vore helt förtretligt och kom omsider till den slutsats, att hon väl måste begiva sig av.

Mrs Sanders, mrs Cluppins och Tommy, som efter avtal skulle följa med mrs Bardell, bröto följaktligen upp, medan de andra stannade kvar under mr Raddles beskydd.

»Isaak», sade Jackson, i det mrs Bardell gjorde sig i ordning att stiga upp, och såg på karin med askkäppen, som satt på kuskbocken och rökte en cigarr.

»Ja.»

»Det här är mrs Bardell.»

»Åh, det visste jag för länge se'n», sade karlen.

Mrs Bardell steg in, mr Jackson steg in efter henne, och så bar det av. Mrs Bardell kunde icke låta bli att grubbla över vad mr Jacksons vän hade sagt. Sluga varelser, de där advokaterna! Det är förskräckligt huru de kunna taga rätt på vilka folk äro!

»En ledsam historia den här med mina principalers omkostnader, inte sant? sade Jackson, då mrs Cluppins och mrs Sanders hade fallit i sömn; — »jag menar er kostnadsräkning.»

»Ja, jag beklagar mycket, att de icke kunna få ut den», svarade mrs Bardell; »men om ni jurister göra sådana där saker på spekulation, få ni väl också finna er uti att göra en förlust då och då.»

»Sedan domen hade fallit, gav ni ju dem skriftlig förbindelse på den summa som rättegångskostnaderna uppgingo till?» sade Jackson.

»Ja bara för formens skull», svarade mrs Bardell.

»Ja visst», sade Jackson torrt; »bara för formens skull. Endast och allenast för formens skull.»

De åkte vidare, och mrs Bardell somnade. Efter en stund vaknade hon av att vagnen stannade.

»Bevare mig, äro vi nu framme vid Freemans Court.» sade damen.

»Vi fara inte alldeles så långt», svarade Jackson. »Var god och stig ur.»

Mrs Bardell, som ännu inte var fullt vaken, gjorde så. Det var ett underligt ställe — en stor mur med en port på mitten och en brinnande gaslåga innanför.

»Var så go'a och stig ur nu, mina damer!» ropade karlen med askkäppen, i det han tittade in i vagnen och ruskade mrs Sanders för att få henne vaken.

Sedan mrs Sanders väckt sin vän, steg hon ur. Mrs Bardell, som stödde sig på Jacksons arm och förde Tommy vid handen, hade redan kommit in i portvalvet. De följde efter.

Det rum, i vilket de kommo in, såg ännu underligare ut än portvalvet. Det stod många karlar där, och de stirrade så förskräckligt.

»Vad är detta för ett ställe?» frågade mrs Bardell och stannade.

»Bara ett av våra offentliga kontor», svarade Jackson, i det han hastigt sköt henne in genom en dörr och vände om huvudet för att se om de andra fruntimren följde efter. »Passa nu på, Isaak!»

»Ska ske!» svarade karlen med askkäppen. Dörren föll tungt igen efter dem, och de gingo utför en liten trappa.

»Här äro vi nu äntligen. Allt som det ska vara, mrs Bardell!» sade Jackson och såg sig triumferande omkring.

»Vad menar ni?» frågade mrs Bardell med klappande hjärta.

»Bara det här», svarade Jackson och drog henne litet avsides; »men bli inte rädd, mrs Bardell. Ingen kan vara mera finkänslig än Dodson, min fru, och ingen mera människoälskande än Fogg. Det var deras plikt som affärsmän att häkta er för de där omkostnaderna, men de ville på samma gång gärna så mycket som möjligt skona edra [ 526-527 ]känslor. Vilken tröst måste det inte vara för er att tänka på huru det blivit utfört! Det här är Fleetfängelset, madame. Jag önskar er godnatt, mrs Bardell. God natt, Tommy!»

I det Jackson skyndade bort i sällskap med mannen med askkäppen, förde en annan karl, som under tiden hade stått och sett på med en nyckel i handen, den bestörta gumman bort till ännu en trappa, som förde upp till en dörr. Mrs Bardell skrek häftigt, Tommy tjöt, mrs Cluppins ryste och mrs Sanders skyndade utan vidare omständigheter sin väg. Ty där stod den förorättade mr Pickwick, som njöt sin vanliga dosis aftonluft, och vid sidan av honom Samuel Weller, som, då han fick se mrs Bardell, med gäckande vördnad tog av sig hatten, medan hans herre harmset vände sig om på klacken.

»Genera inte kvinnan», sade vaktknekten till mr Weller; »hon kommer just nu hit.»

»Som fånge?» sade Sam och satte åter hastigt på sig hatten. »Vem är det som satt in henne, och varför? Tala ur skägget, min gubbe lilla!»

»Dodson & Fogg», svarade karlen. »Häktad för accepterad kostnadsberäkning.»

»Hör nu, Job, Job!» ropade Sam, i det han skyndade in i gången. »Spring till mr Perker, Job; han måste strax komma hit. Jag väntar något gott av det här. Det var kostligt! Hurra! Var är husbond'?»

Men det kom icke något svar på dessa frågor; ty Job hade i samma ögonblick, som han fick veta sitt ärende, sprungit sin väg i vild fart, och mrs Bardell hade svimmat på fullt allvar.