Pickwick-klubben/Kapitel 47
| ← FYRTIOSJÄTTE KAPITLET. |
|
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET. → |
FYRTIOSJUNDE KAPITLET
ÄR HUVUDSAKLIGEN ÄGNAT ÅT AFFÄRER OCH DODSON OCH FOGGS TIMLIGA FÖRDEL. MR WINKLE UPPTRÄDER ÅNYO, UNDER UTOMORDENTLIGA FÖRHÅLLANDEN, OCH MR PICKWICKS GODHJÄRTENHET VISAR SIG VARA STARKARE ÄN HANS ENVISHET
Utan att minska farten, sprang Job Trotter uppå
Holborn, ibland mitt på gatan och ibland på trottoaren och
ibland i rännsten, allt eftersom utsikterna att komma fram
växlade med trängseln av män, kvinnor, barn och vagnar
på varje avdelning av vägen; och utan att fråga efter
något hinder, stannade han icke ett ögonblick förrän han kom
fram till porten till Grays Inn. Men i trots av den
snabbhet, varmed han hade sprungit, hade porten varit stängd
en god halvtimme, då han kom fram till den, och då han
hade upptäckt mr Perkers städerska, som bodde
tillsammans med sin gifta dotter, som hade skänkt sin hand åt
en kypare och bebodde en lägenhet i den och den nummern
vid den och den gatan strax invid det och det bryggeriet
ett stycke bakom Grays Inn, fattades endast femton
minuter i den tid, då fängelset stängdes för natten. Dessutom
skulle mr Lowten först vädras upp i rummet på Skatan
och trädstubben, och knappast hade Job fått detta uträttat
och meddelat honom Sam Wellers budskap, förrän klockan
slog tio.
»Seså», sade Lowten, »nu är det för sent. Ni kan inte komma in i afton; ni är utestängd, min vän.»
»Det är detsamma med mig», svarade Job; »jag kan sova var som helst. Men är det inte bäst att tala med mr Perker ännu i afton, så att vi kunna vara där så tidigt som möjligt i morgon?»
»Ja», sade Lowten efter en stunds eftersinnande, »om det gällde vilken annan som helst, skulle Perker inte tycka om att man sökte honom i hans hem; men när det rör mr Pickwick, tror jag nog, att jag törs ta' en droska på kontorets räkning.»
Sedan mr Lowten fattat detta beslut, tog han sin hatt, lät det församlade sällskapet välja en vice ordförande under hans tillfälliga frånvaro, gick förut till den närmaste åkarestationen, där han valde sig en droska av det mest lovande utseende och befallde kusken att köra till Montague Place, Russel Square.
Mr Perker hörde Sams hälsning, nickade tankfullt och tog upp sin klocka.
»På slaget tio ska jag vara där», sade den lille mannen. »Sam har alldeles rätt. Säg honom det. Vill ni dricka ett glas vin, Lowten?»
Punktligt på den utsatta tiden den följande morgonen knackade den godhjärtade lille sakföraren på mr Pickwicks dörr, som med mycken iver öppnades av Sam Weller.
»Mr Perker, sir», sade Sam för att anmäla besöket för mr Pickwick, som satt vid fönstret i en tankfull ställning. »Det gläder mig mycket, sir, att ni händelsevis tittade in hit. Jag skulle nästan tro, att herrn längtar att få tala några ord med er, sir.»
Perker gav Sam en menande blick för att giva tillkänna att han hade förstått, att han icke skulle få tala om att man hade skickat bud efter honom, varefter han vinkade honom till sig och viskade honom något i örat.
»Det är väl aldrig ert allvar, sir?» sade Sam och ryggade tillbaka med den högsta grad av överraskning.
Perker nickade och log.
Mr Weller såg först på den lille juristen och så på mr Pickwick, därefter upp mot taket och så på Perker igen; grinade, skrattade högt, ryckte slutligen åt sig en hatt, som stod på golvet, och försvann utan någon vidare förklaring.
»Vad skall detta betyda?» frågade mr Pickwick och såg förvånad på Perker. »Vad är det som bragt Sam i detta besynnerliga tillstånd?»
»Åh, ingenting», svarade Perker. »Men flytta nu er stol hit till bordet, min bäste sir. Jag har en hel hop att säga er.»
»Vad är det där för papper?» frågade mr Pickwick, i det den lille mannen lade en liten, med rött band hopbunden bunt med handlingar på bordet.
»Handlingarna i målet Bardell mot Pickwick», svarade Perker, i det han löste upp knuten med sina tänder.
Mr Pickwick skrapade med benen på sin stol mot golvet, kastade sig själv ned i den och såg med hopknäppta händer strängt — ifall nämligen mr Pickwick någonsin kunde se sträng ut — på sin juridiske vän.
»Jag tror, att ni inte tycker om att höra namnet på det där målet?» sade den lille mannen, som ännu alltjämt var sysselsatt med att lösa upp knuten.
»Nej, det gör jag verkligen inte», svarade mr Pickwick.
»Det gör mig ont», fortfor Perker, »eftersom det kommer att utgöra ämnet för vårt samtal.»
»Jag såge helst att detta ämne aldrig bleve bragt å bane oss emellan, Perker», inföll mr Pickwick hastigt.
»Ba, min bäste sir!» sade den lille mannen, i det han löste upp packan och från sina ögonvrår kastade en nyfiken blick på mr Pickwick. »Det måste komma å bane. Det är just därför som jag kommit hit. Är ni nu beredd på att höra vad jag har att säga er, min bäste sir? Det är inte någon brådska. Om ni inte är det, så kan jag vänta. Jag har tagit morgontidningen med mig och kan helt och hållet rätta mig efter er bekvämlighet. Så där ja.»
Med dessa ord lade den lille mannen det ena benet över det andra och låtsade börja att läsa med största lugn och uppmärksamhet.
»Nåja», sade mr Pickwick med en suck, ehuru han på samma gång smälte upp till ett leende, »säg då vad ni har att säga; det är väl förmodligen den gamla visan.»
»Med en liten förändring, min bäste sir, med en liten förändring», svarade Perker, i det han omsorgsfullt lade ihop tidningen och åter gömde den i sin ficka. »Käranden i målet, mrs Bardell, befinner sig inom dessa murar.»
»Jag vet det», var mr Pickwicks svar.
»Det är bra», sade Perker. »Och ni vet även huru hon kommit hit — jag menar av vilken anledning och på vilkens anstiftan?»
»Ja, åtminstone har jag hört Sams berättelse om saken», sade mr Pickwick med låtsad likgiltighet.
»Sams berättelse om saken», svarade Perker, »är fullt riktig, därom är jag övertygad. Nåväl då, min bäste sir, den första fråga, jag har att göra, är, om denna kvinna ska stanna här?»
»Stanna här?» upprepade mr Pickwick.
»Stanna här, min bäste sir», genmälte Perker, i det han lade sig tillbaka i sin stol och såg uppmärksamt på sin klient.
»Huru kan ni fråga mig om den saken?» sade denne gentleman. »Det beror ju helt och hållet på Dodson & Fogg, som ni ganska väl vet.»
»Därom vet jag ingenting», svarade Perker med fasthet. »Det beror inte på Dodson & Fogg; ni känner de där människorna lika väl som jag. Det beror endast, uteslutande, helt och hållet på er.»
»På mig!» utbrast mr Pickwick, i det han oroligt reste sig från sin stol och strax åter satte sig.
Den lille mannen knäppte två gånger på locket till sin snusdosa, öppnade den, tog sig en stor pris, tillslöt den åter och upprepade orden: »På er! — Jag säger, min bäste sir», fortfor den lille mannen, som tycktes bli mera tillitsfull efter prisen, »jag säger, att det beror på er och på er allena, om hon snart ska återfå sin frihet eller för alltid stanna här i fängelset. Hör mig till slut, min bäste sir, och bli inte så ivrig; det skulle endast försätta er i svettning, utan den ringaste nytta. Jag säger», fortfor Perker, i det han betecknade varje enskild mening med att böja ned ett finger, »jag säger, att ingen utom ni kan befria henne ur denna eländets håla, och att ni endast kan göra det genom att betala samtliga omkostnaderna i målet, både för käranden och svaranden, till de där hajarne i Freemans Court. Var bara lugn, min bäste sir.»
Mr Pickwick, vars ansikte under detta tal hade undergått de mest förvånande förändringar och som tydligen befann sig på randen av ett starkt utbrott av förbittring, dämpade sin harm så gott han förmådde, varpå Perker, sedan han hade stärkt sin övertalningsgåva med ännu en pris, fortfor:
»Jag har talat med kvinnan i dag. Genom att betala hennes omkostnader kan ni erhålla fullständigt kvitto på skadeståndet och vidare — vad som kan vara någonting vida mera viktigt för er — en frivillig förklaring av hennes hand i form av ett brev till mig om att hela denna sak alltifrån början blev uppfunnen, befrämjad och satt i gång av de där Dodson & Fogg; att hon djupt beklagar, att hon någonsin låtit begagna sig som redskap till att plåga och förorätta er, och att hon besvär mig att fälla förbön för henne hos er och utverka er förlåtelse.»
»Om jag betalar omkostnaderna för henne!» sade mr Pickwick förbittrad. »Sannerligen ett dyrbart dokument!
»Här är inte något 'om' med i spelet, min bäste sir», sade Perker triumferande. »Se här är det brev jag talar om. Det avlämnades på mitt kontor av en annan kvinna klockan nio i dag på morgonen, innan jag ännu hade satt min fot här eller talat med mrs Bardell, därpå ger jag er mitt hedersord.» Och den lille sakföraren uppsökte nu brevet bland sina övriga papper, lade det framför mr Pickwick och snusade i två minuter å rad utan att blinka.
»Är detta allt vad ni har att säga mig?» frågade mr Pickwick milt.
»Inte alldeles», svarade Perker. »Jag vågar ännu i detta ögonblick inte säga, om ordalydelsen i den av kvinnan utfärdade förbindelsen, beskaffenheten av det skenbara skadeståndet och de bevis, vilka vi kunna anskaffa rörande hela sättet att föra rättegången, möjligen äro tillräckliga att därpå grunda en anklagelse. Men jag fruktar att inte så är, min bäste sir; därtill äro de säkert alltför sluga. Emellertid är jag övertygad om att samtliga sakens omständigheter äro tillräckliga för att rättfärdiga er i alla förnuftiga människors ögon. Kan ni väl tveka att begagna er av detta tillfälle, då det ger er tillbaka till edra vänner, edra vanliga sysselsättningar, er hälsa och edra förströelser? då det befriar er trogne och tillgivne tjänare, som ni annars dömer till fängelse i hela er livstid? och framförallt, då det sätter er i stånd att taga den så storsinta hämnden — vilken, min bäste sir, är helt och hållet efter ert sinne — att befria den där kvinnan från denna nödens och lastens håla, dit ingen man med min goda vilja skulle förpassas, och som är ett verkligen förfärligt och barbariskt straff för en kvinna?»
Innan mr Pickwick hann att svara, innan mr Perker hade tagit en tjugondedel av den pris, varmed det var alldeles nödvändigt att ett så långt föredrag bleve avslutat, hördes ett dovt sorl av röster utanför och därefter en tveksam knackning på dörren.
»Se så där ja!» utbrast mr Pickwick, som tydligen hade blivit gripen av sin väns ord. »Vilken plåga den där dörrn är! Vem är det?»
»Det är jag, sir», svarade Sam Weller och stack in huudet.
»Jag kan inte tala med dig nu, Sam», sade mr Pickwick. »Jag är för ögonblicket upptagen av affärer, Sam.» »Ursäkta, sir», svarade mr Weller, »men det är ett fruntimmer här utanför, som säger, att hon har någonting viktigt att meddela er.»
»Jag kan icke taga emot något fruntimmer», svarade mr Pickwick, vars själ var fylld av syner av mrs Bardell.
»Det är jag inte så alldeles säker på, sir», yttrade mr Weller och skakade på huvudet. »Om ni visste vem som är här i närheten, sir, tror jag nästan, att ni skulle sjunga ur en annan ton, i som höken anmärkte för sig själv med ett muntert skratt, när han hörde bofinken sjunga på andra sidan hörnet.»
»Vem är det?» frågade mr Pickwick.
»Vill ni ta' emot henne, sir?» frågade mr Weller, hållande dörren i handen, som om han hade något märkvärdigt, levande djur utanför den.
»Jag får väl lov», sade mr Pickwick med en blick på Perker.
»Nåväl då, alla man fram för att börja!» ropade Sam. »Slå på gong-gongen, upp med ridån, och in med de två sammansvurna!»
Med dessa ord slog Sam Weller upp dörren, och in i rummet störtade vilt mr Nathanael Winkle, förande vid handen samma unga dam, som i Dingley Dell hade burit de små med pälsverk kantade bottinerna, och som, nu en mycket intagande sammansättning av rodnad och förvirring, bar en lilasfärgad sidenklänning, en täck hatt och en rik spetsslöja, och såg vackrare ut än någonsin.
»Miss Arabella Allen!» utbrast mr Pickwick, i det han reste sig upp från sin stol.
»Nej», svarade mr Winkle och föll ned på sina knän, »mrs Winkle. Förlåt, min ädle vän, förlåt!»
Mr Pickwick kunde knappast sätta tro till sina egna ögons intyg, och skulle kanske icke ha gjort det, om han icke hade sett ett bekräftande vittnesbörd i Perkers leende ansikte och i den livslevande närvaron i bakgrunden av Sam och den vackra huspigan, som med den mest livliga tillfredsställelse tycktes betrakta vad som försiggick.
»Ack, mr Pickwick», sade Arabella med sakta röst, som om hon blivit oroad över tystnaden, »kan ni väl förlåta min oförsiktighet?»
Mr Pickwick svarade icke med ord på detta tilltal, utan tog i en hast av sig sina glasögon, omfattade den unga damens händer med sina och kysste henne en hel hop gånger — kanske flera gånger än som var alldeles nödvändigt — varpå han, medan han ännu alltjämt höll fast i hennes ena hand, förklarade mr Winkle, att han var en dumdristig ung valp, och bad honom stiga upp, vilket mr Winkle, som under några sekunder på ett ångerfullt sätt hade klått sig på näsan med hattbrättet, även gjorde, varefter mr Pickwick slog honom flera gånger i ryggen och därpå växlade en hjärtlig handtryckning med Perker, som, för att icke stå efter i fråga om de vid dylika tillfällen övliga artigheterna, hälsade både bruden och den vackra huspigan med riktigt god vilja och, sedan han hjärtligt tryckt mr Winkles hand, avslöt han sina glädjeyttringar med att taga sig en pris, som var stor nog för att få ett halvt dussin människor med vanligt konstruerade näsor att nysa under hela sin återstående livstid.
»Men, min söta flicka», sade mr Pickwick, »hur har allt detta gått till? För all del, sitt ned och berätta mig det. Huru länge ha ni varit gifta?»
Arabella såg blygt på sin herre och man, som svarade:
»Bara tre dagar.»
»Bara tre dagar, vasa?» sade mr Pickwick. »Men vad har ni då företagit er under de tre månader som ni varit borta?»
»Ja visst», tog Perker till orda, »kom hit och gör reda för en sådan lättja. Ni ser ju, att Pickwick förvånar sig över att det inte skett för flera månader sedan.»
»Saken är den», svarade mr Winkle med en blick på sin rodnande unga hustru, »att jag inte på lång tid kunde övertala Arabella att fly, och då jag slutligen lyckats övertala henne därtill, dröjde det länge, innan vi kunde finna något tillfälle. Dessutom måste Mary en månad på förhand säga upp sin tjänst i huset bredvid, ty vi kunde omöjligen ha verkställt saken utan hennes bistånd.»
»På min ära», utbrast mr Pickwick, som emellertid hade tagit sina glasögon på sig igen och nu såg från Arabella bort på Winkle och från Winkle på Arabella med så stor fröjd avmålad i sitt ansikte, som ett varmt hjärta och ett kärleksfullt sinne möjligen kunna meddela ett mänskligt anlete, »på min ära tyckas ni inte ha gått mycket systematiskt till väga. Men känner er bror till allt detta, min lilla vän?»
»Ack, nej, nej, nej!» svarade Arabella och växlade färg. »Bästa mr Pickwick, han måste endast få höra det av er mun. Han är så häftig och så full av fördomar och har varit så — så ivrig att tala för sin vän, mr Sawyer», tillade Arabella med nedslagna ögon, »att jag är alldeles fasligt rädd för följderna.»
»Ja visst», sade Perker allvarligt. »Ni måste åtaga er detta värv för dem, min bäste sir. Dessa unga män skola ha aktning för er, om de också inte vilja lyssna till någon annan. Ni måste förekomma olyckor, min bäste sir. Varmt blod, varmt blod!» och den lille mannen tog sig en varnande pris och skakade tveksamt på huvudet.
»Ni glömmer, min söta vän», sade mr Pickwick milt, att jag är fånge.»
»Nej, det gör jag sannerligen inte, min bäste sir», svarade Arabella. »Jag har inte glömt det, har aldrig upphört att tänka på huru stora edra lidanden måste ha varit på detta ohyggliga ställe; men jag hade hoppats, att vad ingen konsideration för er själv kunde förmå er att göra, det skulle kanske omsorgen för vår lycka kunna uträtta. Om min bror får veta detta först av er, är jag övertygad om att vi skola bli försonade. Han är min enda anförvant på jorden, mr Pickwick, och om ni inte lägger er ut för mig, fruktar jag, att jag även mister honom. Jag har handlat orätt, mycket orätt, det vet jag.» Här dolde den stackars Arabella ansiktet i sin näsduk och grät bittert.
Mr Pickwicks natur blev icke litet påverkad av dessa samma tårar; men då mrs Winkle torkade sina ögon och började att tala smekande och bedjande i en mycket vacker rösts ljuvaste toner, blev han helt orolig och påtagligen rådvill om vad han borde göra, vilket tydligen syntes av åtskilliga nervösa gnidningar på hans glasögon, näsa, byxor, huvud och damasker.
Begagnande dessa tecken till vankelmod, utvecklade mr Perker (till vilken det unga paret tycktes hava åkt direkt denna morgon) med juridisk skärpa, att mr Winkle ännu icke kände till det viktiga steg, som hans son hade tagit på livets bana; att bemälde sons framtidsförhoppningar helt och hållet berodde på att bemälde Winkle den äldre fortfor att betrakta honom med oförminskad känsla av kärlek och tillgivenhet, vilket var högst osannolikt att han skulle göra, ifall denna stora tilldragelse länge bleve hemlighållen för honom; att om mr Pickwick begåve sig till Bristol för att söka upp mr Allen, kunde han med lika stort skäl begiva sig till Birmingham för att söka upp mr Winkle den äldre, och slutligen, att mr Winkle vore fullt berättigad och befogad att på sitt sätt betrakta mr Pickwick såsom sin sons förmyndare och rådgivare, och att det följaktligen ålåg denne gentleman, liksom han även vore skyldig sin personliga karaktär detsamma, att personligen och muntligen göra ofta bemälde mr Winkle den äldre bekant med sakens samtliga omständigheter och med den andel, han hade haft i det föregående.
Mr Tupman och mr Snodgrass anlände högst lämpligt vid denna ståndpunkt av utvecklingen, och som det var nödvändigt att förklara för dem allt vad som hade hänt, med de olika skälen för och emot, blevo samtliga grunderna på nytt genomgångna, varpå en var utvecklade sitt skäl på sitt sätt och så utförligt han kunde. Och då nu mr Pickwick slutligen på detta sätt hade blivit argumenterad och demonstrerad från sina beslut och svävade i största fara för att argumenteras och demonstreras från sitt förstånd, förklarade han, i det han slöt Arabella i sina armar, att hon var en älsklig varelse, och att han icke kunde fatta huru det hade gått till, men att han genast från början hade tyckt så mycket om henne, och sade, att han aldrig skulle kunna förmå sig att stå i vägen för unga människors lycka, och att de därför kunde göra med honom vad de behagade.
Mr Wellers första handling, då han hade hört detta medgivande, var att skicka Job Trotter till den berömde mr Pell med uppmaning att till budet lämna det formliga kvitto på skulden, som hans kloke fader hade haft den omtanken att anförtro denne lärde herre för den händelse, att den ett eller annat ögonblick kunde komma att behövas; hans nästa steg bestod uti att använda alla de kontanter, han hade, till inköp av tjugufem kannor svag porter, som han själv utskänkte på fjäderbollsplatsen åt envar som önskade att njuta därav; och då detta var gjort, hurrade han i olika avdelningar av byggnaden, till dess han blev alldeles hes, och försjönk därpå åter i sitt vanliga lugna och filosofiska tillstånd.
Klockan tre samma eftermiddag kastade mr Pickwick den sista blicken på sitt lilla rum och banade sig, så gott han kunde, väg genom den hop av gäldenärer, som hade samlat sig för att trycka hans hand, till dess han nådde trappan till vaktrummet. Här vände han sig om för att kasta en blick tillbaka, och hans ögon klarnade, då han gjorde det. I hela denna skara av bleka, avtärda ansikten såg han icke ett enda, som icke hade blivit gladare genom hans deltagande och välgörenhet.
»Perker», sade mr Pickwick, i det han vinkade en ung man till sig, »det här är mr Jingle, om vilken jag talat med er.»
»Det är bra, min bäste sir», sade Perker och såg skarpt på Jingle. »Ni ska få återse mig i morgon, unge man. Jag hoppas, att ni måtte leva länge nog för att djupt minnas vad jag har att säga er.»
Jingle bugade sig vördnadsfullt, darrade häftigt, i det han fattade mr Pickwicks framsträckta hand, och drog sig tillbaka.
»Job känner ni ju, tror jag?» sade mr Pickwick, i det han presenterade denne gentleman.
»Jag känner den göken», svarade Perker godmodigt. »Se om er vän och var närvarande i morgon klockan ett. Hör ni? Är det någonting annat?»
»Nej», svarade mr Pickwick. »Har du lämnat det där paketet jag gav dig åt din gamle värd, Sam?»
»Ja, sir», genmälte Sam. »Han brast ut i gråt, sir, och sa', att ni var så fasligt god och omtänksam, och han önskade bara, att ni kunde få honom vaccinerad för galopperande lungsot; ty hans gamle vän, som hade bott här så länge, var död, och nu visste han inte, var han skulle söka sig en annan.»
»Stackars karl, stackars karl!» sade mr Pickwick. »Gud välsigne er, mina vänner!»
Då mr Pickwick hade uttalat dessa avskedsord, uppgav hopen ett högt rop, och många bland den trängde sig fram för att ännu en gång trycka hans hand; men han tog Perker under armen och skyndade bort från fängelset i en vida mera dyster stämning än då han trädde in i det. Ack, huru många sorgsna och olyckliga varelser hade icke stannat kvar där, och huru många av dem sitta icke ännu inspärrade där!