Psalmodikon/Till fromhetens och sångens wänner i mitt fosterland.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Erinran.
Psalmodikon
av Johan Dillner

Till fromhetens och sångens wänner i mitt fosterland.
Om ziffrornas och andra teckens betydelse i den här anwända tonskrift.  →


[ IX ]

Till fromhetens och sångens wänner i mitt fosterland.

Bland oss hafwa älskare af Kyrkosången, som förstå dess högre mening, och erfarit den tjenst hon gör så wäl den offentliga, som enskilta gudaktigheten, länge och ömt beklagat dess förfall, eller rättare, dess frånwaro, såsom werklig Tempelsång, bristen af inre och yttre wärdighet, den okunnighet och det oskick, som i denna del af gudstjensten egentligen warit alltid rådande, föga motarbetadt, men aldrig någonstädes öfwerwunnet. De få wälmenta, men wanmäktiga försök, som blifwit gjorda till Kyrkosångens upphjelpande, hafwa för det mesta stannat inom skolorna, och i allmänhet litet eller intet tjenat Församlingen. Trötte af en fåfäng möda, synas äfwen de mest nitiske, och af konsten högst förtjente i wår fädernebygd hafwa uppgifwit hoppet, och skatta saken, dels för swår i sig sjelf, dels i utförandet bunden wid kostnader, som skulle betunga Staten och öfwerstiga Församlingens förmåga. Kyrkosångens upphjelpande och dess förande till enhet och skick, är dock lättare åstadkommit, än man föreställer sig. Af uppsåt och afsigt war dess första ursprung enfald, och det är endast i misskännande och glömska häraf, som swårigheten uppkommit.

I wårt Swenska alfabet räknar man 28 bokstäfwer; men tonerna i en skala äro ej flere än 7, och upptager man, om icke alla möjliga, [ X ]dock alla kända och brukliga skalor, – endast 6 i hela det för Kyrkosången antagna tonsystemet, [1] – tillsammans icke flere än 12. Förutsatt, att man har ett stående och oombytligt tecken för hwarje ton, huru skulle det wara swårare att lära 12 sådane, än att lära 28? Det är menniskan hardt nära så naturligt att sjunga, som att tala, och talet lånar oupphörligt af tonerna och deras naturlagar alla röstens böjningar och modulationer. Hwarföre skulle det wara swårare att lära, weta och utsäga det oarticulerade ljudet af en bestämd ton från dess tecken, än af ett ord från dess bokstäfwer? Det sednare anses nödwändigt, öfwas flitigt, och lyckas derföre, det förra aktas ringa, ehuru obilligt, öfwas litet eller intet, och anses derföre swårt och för många omöjligt. Om man under Påfwedömets tid hade föreslagit att kräfwa af hela landets menighet läsning ur bok, så skulle detta säkerligen blifwit ansett, om icke farligt, dock omöjligt. Likwäl äger nu hela Sweriges allmoge, med få undantag, denna färdighet. Man göre tillämpning häraf emot det tänkesätt, som råder om möjligheten af Kyrkosångens allmännare förbättring. Skulle någon alldeles wara utan tonsinne och öra för sången, hwilket sällan inträffar – mindre fallenhet och sen fattning är ej brist af sinne – så är detta ett naturfel af samma art, som det, hwilket hindrar andra studiers öfning för dem, hwilka dertill sakna all förmåga och böjelse. Man aflyser icke derföre dessa kunskapsgrenar, eller försummar deras öfning wid lärowerken; de äro för många och de fleste fattlige, och om få hinna [ XI ]mästerskapet, så uppnår likwäl mängden det behöfliga och närmast gagnande. Det är i sanning endast wår okunnighet och tröghet, [2] som här frukta swårigheter, hwilka icke kunna öfwerwinnas. Här är wisserligen en höjd att öfwerstiga, men den är icke ett berg. Funnes allmänt den ringa kunskap i Kyrkosången, som behöfdes hos dem, hwilkas kallelse och pligt det tillhör, att äga och anwända den, och wore gifwen lag om Psalmernas inlärande af folket, lika bestämd och wårdad, som den om innanläsning i bok, så skulle Kyrkosången snart befinna sig i lika förswarligt skick, som denna, och alla af naturen icke alltför wanlottade bland menigheten skulle lika lätt ur boken sjunga en Psalm från dess tecken, som läsa den från dess bokstaf. Angelägenheten, att i Församlingen kunna med anständighet öppna sin mun till Guds lof, synes icke wara mindre än den, att läsa i bok. Det sednare, så gagneligt när det fromt anwändes, är dock blottstäldt för många wådor; för det förra är knappt ett missbruk tänkbart. Att lära menigheten Psalmen, blef pligt ifrån den stund, man tillät henne sång under Gudstjensten, hwilken [ XII ]fordom tillhörde Presterne och Choren. Hwilken frukt kan wäntas till uppbyggelse från denna så betydliga del af wår offentliga Gudstjenst, hwari alle skola deltaga, så länge denna pligt försummas, och detta kraftmedel för menniskoandens wäckelse och Guds andes inwerkan på menniskohjertat så alldeles åsidosättes och lemnas handlöst åt sitt öde? Nalkens Gud, så nalkas Han eder, säger Skriften. Att, åtminstone i den yttre ordningen, gå sin Gud, blott såsom ordningens och skicklighetens Gud, till mötes, synes wara det ringaste af de offer, som ett christligt folk borde frambära för sin Fader och Skapare. Men äfwen detta wore icke utan stor och öfwerswinnelig lön. När rösten upphof sig af Herrans lof, heter det, 2 Chrön. B. 5. 13, då uppfyllde Herrans härlighet Guds hus; och Herrans hand kom öfwer Guds tjenare, när sångaren slog sin harpa, 2 Kon. B. 3. 15. En sådan lön, om än i ringaste mått, är wärd mer än allt. Ett ögonkast af Guds wälbehag, ett besök af Guds ande kan från Konungahuset, från land och rike, från wåra hus och wåra hjertan afwända olyckor och sorger, som ingen mensklig wisdom eller makt förmår att motse och förekomma. Guds folk kände denna hemlighet; sångens makt upphöjde Herrans lof i helgedomen, och sångarne woro Prester, af hwilkas rena läppar och helgade röster Psalmen återskallade i Templet, att på Israel måtte tänkt warda i höjden, Syr. 50. 18. m. fl.

Så stort är målet, så dyr kan frukten lätt blifwa, om den sökes, af de ringa, enkla, utwertes så osynliga, men säkra medel för Kyrkosångens upphjelpande, hwilka nu med tweksam förhoppning [ XIII ]läggas under allmänhetens ögon. Hos Brödrafolket hafwa, för underwisning i Kyrkosången, ziffror redan länge warit anwända i stället för notskrift. Den korthet och lättnad, som härigenom winner, är förwånande. Med en nummerföljd af ziffror till och med 8, äro på en gång alla skalor af samma tonförhållanden utryckta, tonen må inom octaven sänka sig så lågt, eller stiga så högt, som man behagar. Man finner således här en notskrift, som på en gång, med en och samma teckning, är afgjord för alla skolor, i hwilka förhållandet tonerna emellan är detsamma. När man, blott för wår wanliga Durskala, i notskrift har minst 12, särskilta skalor, med många och twåfalldiga, dem egna kännemärken, så har man i zifferskriften allenast en enda. När Kyrko-tonarterne, hwilka minst måste antagas att wara 6, i notskrift gifwa en swårfattlig mångfald af 6x12, eller 72 skalor, så stannar zifferskriften inom det ringa antalet af blott 6. Men icke nog härmed: Notskriften är egentligen blott ett conventionelt, wisserligen ganska tjenligt chifferspråk, men som säger intet af tonernas wäsen och inbördes förhållande, blott för ögat deras höjd och djup, hwilket som en matt skugga wisar sig för begynnaren, men förswinner för den öfwade. Zifferskriften är deremot i musiken wetenskapens, förståndets och begreppets urgamla alfabet. På den fattar man tonen, wet dess egenskap och förhållande till andra toner, och har ett gifwet språk, hwari man kan öfwa och uttala sångens wisdom och hemlighet. Med öfning af sång från ziffror blifwa interwallerna kända, och det är säkert, att från en så stående stil, som aldrig ändras, skall hwar och en med sinne för [ XIV ]sång - och detta är dock de flestes gåfwa [3] - blifwa småningom så kunnig i läsning af toner, som i läsning af ord, åtminstone för Kyrkosång. Der folkskolor finnas, skall det ock, efter några år, blifwa en lätt sak att åstadkomma äfwen fyrstämmig sång, om man så wil, å de Psalmer, som dertill för högtider finnas tjenlige, och werkligt samljud af flere hundrade, ja mer än ett tusende röster, efter Församlingarnes talrikhet.

Men will och wågar man, af fordom eller oerfarenhet, icke sträcka sina förhoppningar så långt, så gifwes ett enkelt medel, att, med begagnande af zifferskriften endast till hjelp för örat och gehöret, hinna det önskade målet af en ren, enstämmig Kyrkosång. Detta kan ske genom bruket af Psalmodikon, ett instrument, som endast är egnadt åt Kyrkosången. Det består af en enda sträng, wid hwilken skalornas ziffror äro tecknade, och wetenskapen, att efter zifferboken tractera det, är i det mesta afgjord med kännedomen af ziffrorna, till och med 8. Dess byggnad är ock så enkel, att hwar och en, som lärt handtera hyfwel och knif, kan sjelf förfärdiga det. I en Församling, der menigheten för hwart hus skaffat sig zifferbok och Psalmodikon, - på landet en kostnad af twå högst tre R:dr, om äfwen Psalmodikon köpes - behöfdes således icke mer, än uppgift af Psalmerna en helg förut, då hwar och en med röst begåfwad antingen sjelfmant lärde sig melodierna till nästa helg, eller kunde tillhållas att göra det. Likaledes wore ej mer af nöden för sång i stämmor, sedan rösternas egenskap af Sopran, [ XV ]Alt, Tenor, och Bas wore känd [4], och stämmorna i särskilta böcker utdelade [5], än tillkännagifwande åtta dagar förut, att, instundande helg, den eller de nummer, som uppgifwas, fyrstämmigt afsjungas. Sedan Alt- Tenor- och Bas-stämman äro öfwade till färdighet, och deras sång blifwit natur, äro dess ljud, med Psalmens ord förenade, lika närande för andakten, som melodien, hwilken dessutom, under stämmornas sång, oupphörligt tillkännagifwer sig för sinnet, jemte accordet med de öfriga stämmorna, till förstärkning af sångens inre förmåga att tala till sinnet och känslan. Dock, för den enstämmiga sångens enfald och egna behag, bör ej sång i stämmor för ofta anwändas. En fyrstämmig Psalm hwarje Söndag och twå eller tre wid större högtider synes wara nog, wid sångens lyckligaste blomstring och det högsta. Dock är det egentligen melodiernas egen art, som i denna fråga har ordet.

[ XVI ]Genom så ringa medel, jemte gynnsamhet, goda ord och uppmuntringar af dem, som äro satte att waka för allmänt wäl, kan Kyrkosången lyftas ur sin förnedring, och hugnad och wälsignelse för Konung och folk, för lärare och åhörare, för land och rike, ja, en liknelse måhända af wåra store Förfäders återwäckta dygd, enfald och fromhet blifwa småningom och snart den wissa frukten af en hwarken staten eller Församlingen betungande åtgärd. Den, som blifwit bekant med den inre grunden för wår Kyrkosång skall icke anse en tanke af hopp om dessa wälgörande frukter af dess wård såsom öfwerspänd.

"Men," säger man, "medgifwet, att Psalmernas melodier, ja, äfwen deras stämmor kunna, genom dessa medel, i en naken correcthet bibringas menigheten; hwarifrån skall röstens behaglighet komma, och det ädlare sinne, som en wärdig sång kräfwer, och som äfwen lyckligare naturer endast genom fortsatt öfning och möda kunna förwärfwa? Utan dessa egenskaper, som icke allmänt må förwäntas, blir äfwen denna sång intet annat, än ett nytt larm i stort, föga bättre, än det wi redan äge. Från himlen kommer intet till jorden."

Jag swarar med wisshet öfwertygelse: Jo, detta allt, så mycket som deraf behöfwes, skall komma från himlen. Det förhåller sig lyckligtwis icke så med Kyrkosången, som med den profana. För denna måste sångaren hemta allt af sin egen skicklighet och förmåga; för sången till Guds ära och hjertats uppbyggelse erbjuder sig i hwarje ögonblick den allestädes närwarande gode anden, som blott förbidar att wi gå honom till mötes, för att af sin [ XVII ]rikedom bistå oss. Hwarifrån annars, under försummelsen af all wård, den rörelse, hwarifrån de himmelska behag, som stundom möta oss af den för andakten, ehuru ännu så bristfälligt, uppstämda sången i wåra Kyrkor? Kärleken skyler all öfwerträdelse, och fromheten, i dess spädaste bemödande att gå sin Gud till mötes, döljer tusende swagheter, ja förwandlar stundom det, som war ett fel för det yttre, til skönheter för det inre sinnet, och, genom närwarelsen af ett Högre Namn, till talande uttryck af mensklighetens allmänna jemmer. Härtill kommer egenskapen af en sång i massa, hwilken utan saknad umbär den större skicklighet, som en sång af färre röster oundwikligen kräfwer.

En högt aktad författare säger: "Den enkla sång, som i forntiden af de orientaliska folken nyttjades wid deras Gudstjenst, gjorde, efter alla beskrifningar, en för oss obegriplig werkan." Hyllom sångens gode ande, och wi skole ärfara den. Man öfwar ifrån barndomen Filologi och kännedom af språk, så lefwande, som döda, ehuru minst det nödwändigaste af alla, som är modersmålet, hwilket man på allwar sällan wårdar sig att uppsöka i dess källa. Språken äro förståndets tungomål, och kunna endast oegentligt och figurligt antyda kärleken och lifwet. Tonerna och sången äro deremot lifwets och känslornas egentliga modersmål, och finnes ett lif, åt hwilket dessa ej förmå att gifwa en röst, så finnes ock för detta intet uttryck på jorden. Betänker man nu, att wåra Psalmmelodier äro ett arf genom tiderna, från menniskor, som warit beklädda med nådens och naturens [ XVIII ]yppersta gåfwor, uttryck af deras innersta lif och och känslor, någon gång ingifwelse af Guds egen Ande, så kan man göra sig en föreställning om de skatter för det kännande hjertat och anande sinnet, som här ligga förborgade. Det är tid att wi uppsöke dem, och må föraktet af ensidighetens och egenhetens missunsamma drake, som länge nog hwilat deröfwer, icke längre hindra ett christeligt folk ifrån besittningstagandet af dess rättmätiga egendom.

Herre! Sänk en blick af nåd till ditt Swenska Zion; För ditt namns ära, uppbygg och wälsigna din Församling, af barmhertighet! Amen.


Östra Ryd den 1 Jan. 1830.

Utgifwaren.


  1. Författaren känner wäl, att detta antal kan förökas, men han utesluter det, som utan saknad kan umbäras.
  2. Måhända äfwen fördom. Allwarliga sinnen, för hwilka musiken, som wetenskap, är okänd, fästa derwid gerna föreställningen om någon lättfärdighet, som mer eller mindre wäsendtligt synes dem tillhöra denna konst. De weta icke, att tonläran är en kunskapsgren, som i djup och skarpsinnighet, i allwar och wetenskaplighet öfwerstiger många, men icke eftergifwer någon bland menniskowettets forskningsämnen. Dock är henne hos oss ännu icke ett rum förunnadt bland lärdomens yrken, och hon har, såsom wetenskap, ingen lärostol i något enda bland wåra underwisningswerk. Från Templet, der hon räknar sina anor, är hon bannlyst till lusthusen, och tillåtes sällan annorlunda, än misskänd och förnedrad, att ära sitt upphof och tjena menskligheten. Så länge förhållandet är sådant skall alltid en brist widlåda all lärd bildning, i synnerhet den presterliga, och wår Skaldekonst adrig hinna, ja, i oräkneliga, de wigtigaste fall, icke ens weta sin bestämmelse.
  3. Att så är, bewisar den starka och någon gång correcta sång, som höres i wåra Kyrkor, af de få Psalmer, som menigheten funnat lära af ödet, naturen och slumpen.
  4. Basröstens omfång går ifrån djupa F till ettstrukna c; Tenorens från ostrukna c till ettstrukna a; Altens från ostrukna g till twåstrukna d; Soprans från ettstrukna c till twåstrukna g eller f.
  5. Dessa kunde, för de få psalmer, hwarom fråga är med ziffror tryckas i Psalmboken, utan att med mer än några skillingar öka dess pris. Om detta wore gjordt, så skulle, när man wille, fyrstämmig sång blifwa hörd, åtminstone i Kyrkorna af Hufwudstaden, der röster finnas till hundrade tal i hwar Församling, som förstå sången mer än tillräckligt för dessa enkla tongångar, hwilka wanligen icke öfwerstiga qwinten. Då skulle den antagna Choral-Boken, som nu för orgeln allena ofta förekommer mindre fyllig och rik, blifwa känd och skattad efter sitt werkliga och obestrideliga wärde. Om en sådan rättwisa wederfors Guds ofta så djupt försmådda hus, skulle sången från Orgelwerket icke accompagneras med för starkt andrag, som öfwerröstade eller nedtystade den. Orgelns bestämmelse wid sång i stämmor blir hufwudsakligen endast den att hålla de sjungande i tonen.