SOU 1944:69/9 Kap

←  8 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

10 Kap.  →

9 KAP.

Om högmålsbrott.

Brotten mot statens säkerhet äro enligt kommitténs förslag uppdelade på 8 och 9 kap. Såsom anförts vid rubriken till 8 kap., har vid gränsdragningen mellan kapitlen i det förra av dessa upptagits brott mot vad som kan betecknas såsom statens yttre säkerhet, medan till det senare kapitlet hänförts brott som rikta sig mot statens inre säkerhet. 9 kap. kommer därigenom att avse främst majestätsbrott och andra sådana brott mot rikets högsta organ eller mot statsskicket, som icke avse rikets förhållande till främmande makter. Till kapitelrubrik har valts ordet högmålsbrott, som har gamla anor i svensk rätt. Redan i Magnus Erikssons allmänna landslag behandlades bl. a. uppror och våldsdåd mot Konungens person i en balk benämnd höghmalabalken, och ordet högmålsbrott användes senare vanligen för att beteckna sådana förbrytelser, vilka inneburo angrepp på statens bestånd eller på statsöverhuvudet.

Sin närmaste motsvarighet i gällande lag har förevarande kapitel i SL 9 kap., vilket enligt sin rubrik handlar om majestätsbrott och om brott emot riksstyrelse eller rikets ständer. Till förevarande kapitel har emellertid även hänförts större delen av innehållet i SL 8: 2, nämligen i den mån detta upptagits i brottsbegreppen uppror och majestätsbrott. Till kapitlet "ha även hänförts vissa andra i nuvarande 8 kap. behandlade brott, nämligen de i SL 8: 20 kriminaliserade gärningarna, som bestå i samlande av väpnat manskap m. m. i uppsåt att föröva brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samt självstympning och andra handlingar, varigenom någon gör sig oduglig till tjänstgöring vid krigsmakten, SL 8: 15. Vidare har till kapitlet hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som enligt nu gällande rätt är straffbelagt i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. I kapitlet har kommittén även upptagit en ny straffbestämmelse avseende offentligt skymfande av Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken.

Vid utarbetandet av kapitlet har kommittén, i den mån motsvarande bestämmelser finnas i SL 8 kap., kunnat i stort sett nära ansluta sig till gällande lag, som vad detta kapitel beträffar varit föremål för revision efter det att Thyréns utkast till en ny strafflag upprättats. Vid utformningen av motsvarigheten till SL 9 kap. har kommittén ansett sig kunna avsevärt förenkla och förkorta de nuvarande bestämmelserna, som i huvudsak kvarstå oförändrade i den lydelse de erhöllo vid strafflagens tillkomst år 1864. Kapitlet inledes med en motsvarighet till högförräderi i förslagets 8: 1.Under brottsbeteckningen uppror bestraffas sålunda enligt 1 § samma gärningar, som skulle falla under 8: 1 andra stycket om gärningsmannen hade uppsåt att förverkliga sin plan med utländskt bistånd. I 2–4 §§ ha under beteckningen majestätsbrott, majestätsmissfirmelse och statsmissfirmelse upptagits andra angrepp å statens högsta organ. De fyra första paragraferna utgöra i stort sett motsvarigheter till de inledande paragraferna i förslagets 10 kap., vilka bestraffa angrepp på ämbetsmän i eller för deras tjänsteutövning. Därefter följer, i 5 §, skymfande av Sveriges flagga m. m., ett brott kallat skymfande av rikssymbol. I de följande paragraferna, 6 och 7 §§, bestraffas vissa förstadier till uppror, högförräderi eller majestätsbrott såsom väpnat hot mot laglig ordning och olovlig kårverksamhet. Självstympning för att undandraga sig tjänstgöringsskyldighet för rikets försvar har fått sin plats i 8 § och utbyggts med bestämmelser mot simulation. Kapitlet avslutas med bestämmelser om försök och åtal samt med ett mot slutbestämmelsen i det föregående kapitlet svarande stadgande, enligt vilket vid krig eller andra, av krig föranledda, utomordentliga förhållanden vissa straffsatser kunna skärpas genom förordnande av Konungen.

1 §.

Förevarande kapitel inledes, i enlighet med den gruppering kommittén genomgående använt, av ett brott, som utgör en typisk form av den i kapitlet behandlade brottsligheten. Brottet, som erhållit benämningen uppror, består i angrepp mot statsskicket eller mot rikets högsta organ med uppsåt att med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörta statsskicket eller framtvinga eller hindra någon åtgärd av statsorganen.

I gällande lag motsvaras paragrafen av en del av innehållet i SL 8: 2 samt av SL 9: 7. Enligt det förstnämnda av dessa lagrum bestraffas såsom högförräderi bl. a. att söka genom uppror eller eljest med våldsamma medel medverka till att upphäva eller ändra någon av rikets grundlagar eller att framtvinga eller förhindra någon åtgärd i rikets inre eller yttre styrelse. Även andra former av högförräderi behandlas i lagrummet, medan högförräderi som riktar sig mot rikets territoriella integritet behandlas i SL 8: 1. Enligt SL 9: 7 åter straffas den, som med våld förgriper sig mot riksstyrelse, som för regeringen i Konungens ställe, för att påverka den i dess verksamhet.

Ett skäl varför kommittén överfört vissa gärningar, vilka enligt gällande lag behandlas som högförräderi, till ett särskilt lagrum behandlande uppror är, att det synes bättre överensstämma med gängse uppfattning att förbehålla brottsbeteckningen högförräderi för de i 8: 1 upptagna gärningarna, vilka antingen innebära angrepp mot rikets territoriella integritet eller ock ske med uppsåt att åtgärd av rikets högsta organ må framtvingas eller hindras med utländskt bistånd. Det torde bestå en avsevärd olikhet mellan sådana gärningar och de i förevarande paragraf behandlade, vilka väl kunna tänkas bliva utförda av patriotiska motiv. Det synes icke tillfredsställande, om förrädarnamn enligt lagen skulle ges exempelvis åt dem som till äventyrs gripa till våldsamma medel för att hindra att regeringen enligt deras mening går för långt i eftergifter för främmande makt eller för att eljest framtvinga en politik som de anse bättre gagna Sveriges intressen. När i 1734 års lag, vari ett förräderibegrepp tidigast finnes närmare utbildat, t. ex. varje försök att införa annat regeringssätt "än det ständerna i riket fastställt hava" betecknades såsom förräderi, torde lagstiftaren ha betraktat brottet alltför ensidigt från de maktägandes synpunkt, och i den senare rättsutvecklingen har förräderibegreppet bibehållits i sin i förhållande till det allmänna uppfattningssättet alltför vidsträckta omfattning. Samtidigt som genom förevarande paragraf uppror särskiljes från högförräderi sker även den ändringen i förhållande till gällande rätt, att brottsbeteckningen uppror förbehålles för de med paragrafen avsedda gärningarna, vilka rikta sig mot statsskicket eller statens högsta organ. Enligt SL 10: 7 och 8 föreligger däremot uppror, då en folkmängd samlar sig och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Ett så vidsträckt upprorsbegrepp överensstämmer enligt kommitténs uppfattning ej väl med gängse språkbruk. De folkrörelser, som i historiska framställningar gå under beteckningen uppror, ha alla riktat sig mot statens ledning och ej blott mot underordnade myndigheter. Enligt kommitténs förslag användes därför i det lagrum som motsvarar SL 10: 7, nämligen 11: 1, i stället brottsbeteckningen upplopp. I olikhet mot vad som skett i 8: 1 andra stycket i förslaget har kommittén vid sidan av angrepp mot de högsta statsorganen i förevarande paragraf upptagit angrepp mot statsskicket. Det är nämligen tänkbart, att ett uppror icke avser att framtvinga eller hindra någon åtgärd av de högsta statsorganen utan att med våldsamma medel sätta dem ur spelet genom införande av ny författning. I övrigt har kommittén vid utformningen av brottsbeskrivningen följt ordalagen i 8: 1 andra stycket med allenast den avvikelsen, att orden "med utländskt bistånd" utbytts mot "med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel". Liksom det i nämnda lagrum behandlade högförräderiet kan uppror sålunda rikta sig mot Konung, riksdag eller högsta domarmakten och avse att påverka deras verksamhet såsom statsorgan. Konungen är här i viss utsträckning liktydigt med Kungl. Maj:t, ehuruväl även framtvingande av en sådan åtgärd som abdikation rymmes under paragrafen. Bestämmelsen omfattar sålunda även åtgärd av regent eller riksstyrelse, som för regeringen i Konungens ställe. Att såsom i SL 9: 7 särskilt nämna riksstyrelse har ansetts överflödigt. Förevarande paragraf är tillämplig även på gärning, som någon av de nämnda statsmakterna till äventyrs skulle företaga mot någon av de andra; statskupp av regeringen är alltså att bedöma såsom uppror. Det fordras, i nära anslutning till gällande lag, att gärningen sker med uppsåt att framtvinga eller hindra åtgärd eller beslut med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel. Mot den som söker uppnå ett sådant mål medelst spridande av falskt rykte eller annat vilseledande kan i stället 11: 6 i förslaget vara att tillämpa eller under särskilda omständigheter 8: 2.

Straffet har liksom i 8: 1 bestämts till straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, till straffarbete från och med fyra till och med tio år. I jämförelse med SL 8: 2 innebär detta, att minimum för det fall att faran är ringa sänkts med två år, något som synts motiverat vid en jämförelse med 8: 1.

I § 110 regeringsformen stadgas, att det skall anses såsom förräderi om någon försöker våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman eller störa friheten i deras överläggningar och beslut. Med kommitténs förslag skulle bättre överensstämma, att sådan gärning bedömdes som uppror. Stadgandet beröres emellertid ej av förevarande paragraf. Gärning som avses i § 110 regeringsformen kommer, om strafflagen ändras enligt kommitténs förslag, att alltjämt vara straffbar enligt nämnda lagrum. Hänvisningen får efter kommittéförslagets genomförande anses avse bestämmelsen om högförräderi i 8: 1. Som sistnämnda lagrum innehåller samma straffskala som det nu förevarande, blir resultatet i sak detsamma som om gärningen bedömdes som uppror. Det torde emellertid vara lämpligt att, om begreppen förräderi och uppror i strafflagen utformas på sätt kommittén föreslår, sedermera ändra § 110 regeringsformen, så att hänvisningen kommer att överensstämma med förslagets terminologi.

2–4 §§.

Dessa paragrafer handla liksom 1 § om angrepp mot rikets högst ställda organ, till skillnad från vad fallet är enligt 1 § förutsättes dock icke uppsåt att ingreppet skall leda till att någon åtgärd framtvingas eller hindras. Därmed sammanhänger, att även vissa personer som icke utöva någon beslutande funktion kunna vara föremål för angrepp varom här är fråga. Jämväl andra medlemmar av konungahuset än Konungen skyddas sålunda. Paragraferna äro även att jämföra med de inledande lagrummen i 10 kap. i förslaget. Medan i dessa ges straffskydd åt ämbetsman endast i hans tjänsteutövning eller mot angrepp som avser att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller hämnas därför, skyddas emellertid de här avsedda personerna med hänsyn till sin ställning i spetsen för den statliga organisationen utan någon sådan begränsning.

Paragraferna motsvara 1–5 och 8 §§ i SL 9 kap. Såsom ovan vid kapitelrubriken nämnts, ha emellertid de nu gällande bestämmelserna, vilka kvarstå i huvudsak oförändrade alltifrån strafflagens tillkomst, ansetts kunna ej obetydligt förenklas och förkortas. Av det övriga innehållet i SL 9 kap. har 6 §, som innehåller en åtalsbestämmelse, erhållit sin motsvarighet i 10 §. SL 9: 7 åter har fått uppgå i bestämmelsen om uppror i 1 §, i den mån gärningen icke enligt 8: 1 utgör högförräderi. De nu förevarande paragraferna innefatta alltså i huvudsak en motsvarighet till SL 9 kap. Till paragraferna har även hänförts den enligt SL 8: 2 bestraffade gärning, som består i att någon försöker beröva Konungen eller regent, som lagligen är satt i Konungens ställe, liv eller frihet. I enlighet med kommitténs utformning av högförräderi- och upprorsbrotten har emellertid i paragraferna endast upptagits fullbordad gärning, medan straff för försök stadgats i 9 §.

I Thyréns utkast, X, motsvaras de förevarande paragraferna av 18–22 §§. I motsats till kommittéförslaget men i likhet med vad fallet är enligt SL 8: 2 behandlar emellertid Thyréns utkast gärningar, som ske med uppsåt att framtvinga eller hindra en regeringshandling, i detta sammanhang. I jämförelse med gällande rätt innebär även Thyréns förslag en förkortning.

I 2 § behandlas vad kommittén benämner majestätsbrott. Paragrafen motsvarar SL 9: 1–4 samt nyss angivna bestämmelse i SL 8: 2. Såsom objekt för majestätsbrott har i första hand upptagits Konungen men därutöver, såsom enligt SL 8: 2, regent som är satt i Konungens ställe. Att det skall vara laglig regent har icke ansetts behöva särskilt utsägas. Såsom objekt för majestätsbrott har även upptagits annan som i statsrättslig mening är medlem av konungahuset. I sak överensstämmer förslaget härutinnan med SL 9 kap. Att, såsom skett i SL 9: 3, uttryckligen angiva, att endast de som äga kunglig eller furstlig värdighet inom riket kunna vara föremål för majestätsbrott, har emellertid ansetts överflödigt, då inga andra äro att betrakta som medlemmar av svenska konungahuset. Handlingen skall bestå antingen såsom enligt SL 9: 1–4 och SL 8: 2 av misshandel, inbegripet dödande, eller ock av frihetsberövande såsom enligt sistnämnda lagrum eller annat frihetsbrott. Straffsatsen har förenklats i jämförelse med gällande lags. Såsom maximistraff för majestätsbrott mot Konungen eller regenten stadgas enligt förslaget alltjämt straffarbete på livstid. För majestätsbrott, varigenom någon av de i paragrafen nämnda personerna berövas livet, stadgas endast detta straff. I olikhet mot vad fallet är enligt SL 9: 4 förutsättes härvid, att den dödliga utgången är täckt av uppsåt. Lägsta straff för de lindrigaste fallen av majestätsbrott har bestämts till det allmänna minimum för straffarbete, två månader, i stället för som i SL 9: 3 straffarbete i sex månader. En och samma gärning kan ådraga ansvar såväl för majestätsbrott som för uppror enligt 9: 1 eller högförräderi enligt 8: 1. Enligt 3 § bestraffas under beteckningen majestätsmissfirmelse smädliga yttranden i tal eller skrift eller missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset. Paragrafen motsvarar SL 9: 5, varest såsom majestätsbrott bestraffas sådan gärning mot Konungen, drottning, änkedrottning, tronföljare eller annan medlem av konungahuset. Under smädelse ingår även förtal. Jämväl hotelse, som är av kränkande beskaffenhet, faller under denna paragraf. De i SL 9: 5 uppställda skilda straffskalorna för olika fall ha utbytts mot en för hela paragrafen gemensam straffskala. I stället för ett minimum av fem dagsböter har därvid satts det allmänna bötesminimum, en dagsbot. Maximum åter har bestämts till fängelse i två år, vilket jämväl enligt SL 9: 5 är det högsta straff som kan förekomma.

4 § motsvarar SL 9: 8, vari stadgas straff för den som förbryter sig med smädligt yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller annan missfirmlig gärning mot riksstyrelse, som för regeringen i Konungens ställe, eller mot rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott. I förslaget har beskrivningen av själva handlingen i 4 § gjorts lika med den som finnes i 3 §. Såsom objekt för brottet har upptagits riksstyrelse, riksdagen eller avdelning eller utskott inom riksdagen. Såtillvida överensstämmer förslaget i sak med SL 9: 8. Bland objekten har emellertid vidare i 4 § upptagits Konungens statsråd. Härmed avses statsrådet såsom institution, ministären Det har ansetts önskvärt, att statsrådet med den ledande ställning i statsskicket det genom den politiska utvecklingen kommit att intaga, skall åtnjuta samma skydd i förevarande avseende som riksdagen och dess utskott. Ett motstycke till förevarande bestämmelse har kommittén upptagit i 10: 3, i vilket lagrum stadgas straff, ehuru efter en något mildare skala, för enahanda gärningar mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Lika litet som sistnämnda bestämmelser kommer den nu förevarande att hindra saklig kritik. I)en politiska arten av statsrådets uppgifter medför, att även en skarp kritik av dettas verksamhet bör vara tillåten, men det allmänna bör icke för den skull ställa sig maktlöst mot en agitation, som arbetar med rena smädelser och hotelser. För vårt statsskick är det av betydelse ej blott att fri kritikrätt finnes utan även att den utövas på ett lojalt sätt. Straffet har bestämts lika med straffet i SL 9: 8 med den avvikelsen att där stadgat minimum av fem dagsböter utbytts mot det allmänna bötesminimum. Som brottsbeteckning föreslår kommittén statsmissfirmelse.

Det är att märka, att 4 § avser angrepp mot de i paragrafen angivna organen men däremot ej angrepp som riktar sig allenast mot personer som tillhöra dessa organ. I kapitlet har icke upptagits någon särskild bestämmelse, motsvarande 2 §, om straff för den som förövar misshandel eller frihetsbrott mot dessa personer. För sådan gärning, som sker med uppsåt att påverka organets verksamhet, kan emellertid 8: 1 eller 9: 1 i förslaget bliva att tillämpa. Saknas detta uppsåt eller äro dessa lagrum av annan orsak icke tillämpliga, kan gärningen vara att bedöma enligt 10: 1, som handlar om våld å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller hämnas därför. Där icke heller denna paragraf är tillämplig, komma de allmänna straffbestämmelserna angående misshandel och frihetsbrott i SL 14 och 15 kap. i fråga. Lika litet är 4 § tillämplig på smädelser och missfirmliga gärningar, som icke rikta sig mot organen utan allenast mot de personer av vilka organen bestå. Sådana gärningar falla i stället, där de ske mot någon i eller för hans befattning, under 10: 3 i förslaget och bestraffas i annat fall enligt 16 kap.

I fråga om konkurrens mellan 3 eller 4 § och annat lagrum föreslås samma regel som i 10: 1 och 3 i förslaget. Beträffande innebörden av regeln må här hänvisas till motiven till sistnämnda båda paragrafer.

5 §.

Enligt SL 8: 4 straffas bl. a. den, som genom att offentligt skymfa främmande makts flagga eller vapen eller annat höghetstecken framkallar fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas. Något straffbud mot skymfande av Sveriges höghetstecken finnes däremot icke i gällande lag; ett sådant förfarande på allmän plats, om det vid tillfället väcker förargelse, kan dock föranleda ansvar enligt SL 11: 15, i förslaget motsvarat av 11: 11. Kommittén, som i 8: 10 upptagit en motsvarighet till den anförda bestämmelsen i SL 8: 4 och sålunda bibehållit straffskyddet för utländska höghetstecken, har ansett sig böra genom förevarande paragraf fylla den anmärkta bristen på enahanda skydd för svenska sådana tecken. Enligt kommitténs mening skulle det vara stötande, om dessa ostraffat finge offentligt skymfas. Paragrafen är ett uttryck för tanken, att symbolerna för fäderneslandet böra hållas i helgd.

6 §.

I denna paragraf har, med brottsbeteckningen väpnat hot mot laglig ordning, utan saklig ändring upptagits innehållet i SL 8: 20. Brottet kan utgöra förberedelse till uppror eller högförräderi. Består förberedelsen i sådant fall allenast av gärning som år straffbelagd i förevarande paragraf, skall tydligen endast denna tillämpas. Väpnat hot mot laglig ordning kan emellertid å andra sidan förekomma utan att utgöra förberedelse till något av de nämnda brotten. Det förutsättes nämligen i förevarande paragraf icke, att gärningen riktar sig mot statens högsta organ eller statsskicket; brottsplanen kan i stället gå ut på exempelvis plundring, gripande av meningsmotståndare eller påtryckning på väljare medelst terror. Även om endast en person skulle vara det omedelbara föremålet för brottsplanen, kan gärningen vara att bedöma enligt paragrafen, nämligen om brottet med hänsyn till denna persons betydelse, han är exempelvis en politiskt ledande person, sätter allmän säkerhet eller medborgerlig frihet i fara. Brottet skiljer sig från det i nästa paragraf, 7 §, upptagna genom att i 6 § fordras uppsåt att genom verksamheten förbereda ett brott. Ä andra sidan behöver enligt 6 § den väpnade sammanslutningen i och för sig icke vara av illegal beskaffenhet. Paragrafen omfattar sålunda även det fall, att befälhavare för trupp tillhörande svenska krigsmakten förfar som i paragrafen anges.

Att straffet för gärning, som omförmäles i andra punkten, om riket var i krig kan höjas till straffarbete i tio år överensstämmer med gällande lag, som i 8: 29 a innehåller en bestämmelse om sådan höjning av maximum.

7 §.

l 1 § lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar förbjudes att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka. Vad sålunda stadgas skall dock ej gälla av Konungen godkänd sammanslutning, som har till ändamål att biträda vid rikets försvar och ej heller av polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning av ordningsmakten. I 2 § nämnda lag utvidgas förbudet till att avse även andra handlingar med avseende å sådana sammanslutningar. Det förbjudes sålunda att för sådan sammanslutning upplägga eller innehava förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller att verkställa utdelning därav bland medlemmarna samt att till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav och vidare att med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen. Straffet för överträdelse av dessa förbud bestämmes i 3 § till dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna försvårande, må dömas till straffarbete i högst ett år.

Enligt kommitténs mening är det önskvärt, att de återgivna bestämmelserna, som på sin tid innefattade en nyhet i svensk rätt, vid den nu ifrågavarande revisionen av strafflagen inordnas i sitt Systematiska sammanhang. I förevarande paragraf har därför, med brottsbeteckningen olovlig kårverksamhet, upptagits en motsvarighet till bestämmelserna. Det har därvid visat sig möjligt att icke obetydligt förkorta avfattningen.

Den i 1 § av 1934 års lag lämnade utförliga beskrivningen på avsedda sammanslutningar har sålunda ansetts kunna utbytas mot fordran på att sammanslutningen skall vara jämförlig med militär trupp eller polisstyrka och att den icke skall med vederbörligt tillstånd förstärka försvaret eller ordningsmakten. En sådan avfattning torde lika litet om den i 1934 års lag använda behöva befaras lägga hinder i vägen för lojal verksamhet. Scoutrörelsen t. ex. drabbas uppenbarligen icke av bestämmelsen. Det torde även vara tydligt, att anordningar vidtagna av myndighet eller enskild i syfte att skydda egendom som vederbörande har under sin vård icke omfattas av den föreslagna bestämmelsen, lika litet som de enligt vad föredragande departementschefen framhöll vid tillkomsten av 1934 års lag drabbas av denna (se NJA I. I 1934 s. 479). Att anställa beväpnade nattvakter för att skydda sin egendom skall således alltjämt vara tillåtet. Det må för övrigt framhållas, att enligt 21 § polisreglementet den som skall ombesörja på enskild bekostnad anordnad bevakning kan av vederbörande myndighet erhålla förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten. Något krav på att den brottsliga sammanslutningen skall vara väpnad uppställes varken enligt förslaget eller enligt gällande lag.

Själva handlingen beskrives i nära anslutning till handlingsbeskrivningen i 1934 års lag. Vad beträffar upplåtande av plats för sammanslutningens verksamhet, omfattas sådan gärning av bestämmelsen vare sig den sker gratis eller mot vederlag.

Straffet har, med höjning av maximum, bestämts till högst straffarbete i två år. En i 3 § av 1934 års lag upptagen bestämmelse, att om den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, han må dömas till avsättning eller suspension ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, har med hänsyn till innehållet i 25: 7 i förslaget ansetts kunna utgå. Icke heller har det funnits erforderligt att bibehålla den likaledes i 3 § av 1934 års lag upptagna bestämmelsen, att om den brottslige är tjänsteman, detta skall anses såsom en försvårande omständighet.

1934 års lag innehåller utom nu berörda bestämmelser även stadganden om förverkande och beslag. Förverkande kan visserligen ske enligt 2: 18 i förslaget, men då övriga bestämmelser härom i 1934 års lag torde böra bibehållas, föreslår kommittén ingen annan ändring i nämnda lag än upphävande av straffbestämmelserna.

8 §.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga handlingar finnas såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen för krigsmakten. I SL 8: 15 stadgas straff, där någon genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat av honom fullgöras, och i SLK 59 § första stycket meddelas enahanda bestämmelse för krigsman. Den senare bestämmelsen är emellertid jämlikt SLK 61 § tillämplig även på vissa som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. SL 8: 15 avser därför endast den som förövar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått värnpliktsåldern.

I ett den 30 september 1935 avgivet utlåtande rörande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten (justitiedepartementets promemorior 1936:l s. 35 f.) uttalades, att den nuvarande uppdelningen av brottet på skilda lagar och lagrum vore konstlad och dessutom medförde speciella svårigheter vid bedömande av medverkan till brottet. Emedan brottet framstode som en kränkning av den allmänna medborgerliga plikten att göra militärtjänst, ifrågasattes, huruvida icke stadgandena borde sammanslås till ett lagrum i allmänna strafflagen. Detta kunde ske genom att SLK 59 § första stycket upphävdes.

Kommittén delar i huvudsak den uppfattning som kommit till uttryck i utlåtandet. Det ifrågavarande brottet, som oftast eller i varje fall i sina mest stötande former förövas innan gärningsmannen inträtt i militärtjänst, torde till sin natur vara sådant att det naturligt hör hemma i allmänna strafflagen. Där brottet förövats av krigsman, torde det emellertid böra bedömas av krigsdomstol. SLK 59 § första stycket bör därför enligt kommitténs mening icke upphävas men väl ändras, så att det allenast kommer att upptaga en hänvisning till allmän lag. Däremot torde bestämmelsen i 61 § samma lag om lagrummets tillämplighet på andra än krigsmän böra utgå. Värnpliktig, som gör sig skyldig till det ifrågavarande brottet före inskrivningsförrättningen eller efter inskrivningen men innan han trätt i tjänst, blir efter dessa lagändringar att döma enligt allmänna strafflagen. Kommittén har för avsikt att föreslå nämnda ändringar i strafflagen för krigsmakten i det särskilda betänkande, som kommittén ämnar avgiva angående vissa av förevarande förslag föranledda ändringar i den militära strafflagstiftningen.

Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommittén funnit skäl att i visst hänseende öka bestämmelsens räckvidd. Enligt kommitténs uppfattning är det önskvärt, att medborgarnas skyldighet att deltaga i rikets försvar även annorledes än genom tjänstgöring vid krigsmakten beaktas i förevarande sammanhang. Kommittén föreslår därför, att med krigsmakten i här avsedda hänseende likställes rikets försvar överhuvud. Enligt den föreslagna brottsbeskrivningen kommer även gärning, varigenom någon gör sig oduglig till tjänstgöring vid civilförsvaret, att bliva straffbar. Av språkliga skäl har ordet tjänstgöringsskyldighet utbytts mot tjänstgöring. Det har synts obehövligt att här, mot vad eljest brukas, särskilt utmärka att bestämmelsen omfattar endast uppsåtlig gärning. Brottet har erhållit beteckningen krigstjänstsvek.

Jämte självstympning och därmed jämförliga handlingar har kommittén i förevarande paragraf upptagit simulation. Ansvar härför kan för närvarande ådömas allenast efter SLK 59 § andra stycket, varest stadgas straff för krigsman som söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande. Jämväl detta lagrum är enligt SLK 61 § tillämpligt beträffande värnpliktiga och vissa andra utan hinder av att de icke i övrigt äro underkastade nämnda lag. Enligt kommitténs mening är det lämpligt att behandla simulation på samma sätt som självstympning. Även simulation riktar sig mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets försvar, och även denna gärning förövas till icke ringa del innan den simulerande trätt i tjänstgöring. Den som tillfogat sig skada eller ådragit sig sjukdom för att undslippa tjänstgöring torde för övrigt mången gång göra sig skyldig jämväl till simulation genom att framställa sitt hälsotillstånd sämre än det är. Kommittén föreslår därför, att innehållet i 59 § andra stycket med vissa jämkningar överföres till förevarande paragraf att där bilda en andra punkt och att 59 § även i detta hänseende inskränkes till en hänvisning till allmän lag, avsedd att låta krigsmans simulationsbrott höra under krigsdomstol. I fråga om utformningen av bestämmelsen har kommittén funnit ändamålsenligt, att simulation ej anses fullbordad med mindre förfarandet lyckats och att försöksstraff för detta liksom för vissa andra brott i kapitlet stadgas i 9 §; därigenom bliva de allmänna bestämmelserna om försök i 3: 1 i förslaget, bland dem bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga på försök till simulation.

Straffet för stympning och därmed jämförlig handling är enligt SL 8: 15 fängelse eller straffarbete i högst två år eller enligt SL 8: 29 a, om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande med stöd av sistnämnda lagrum, i regel straffarbete i högst fyra år. Enligt SLK 59 § första stycket är straffet för samma gärning fängelse eller straffarbete i högst två år. För simulation är straffet enligt SLK 59 § andra stycket fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där brottet är ringa, disciplinstraff. Kommittén föreslår, att straffet för alla fall av krigstjänstsvek bestämmes till högst straffarbete i två år, dock att, där riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt 11 §, maximum skall vara straffarbete i fyra år. Att straffskalan mildras genom att böter upptagas däri torde vara motiverat med hänsyn till att under bestämmelsen rymmas även jämförelsevis lindriga fall, såsom då någon genom att simulera sjukdom undandrager sig en enstaka försvarsövning. För krigsmän torde genom bestämmelse i strafflagen för krigsmakten bötesstraff kunna utbytas mot disciplinstraff. I fall som äro straffbara enligt civilförsvarslagen torde den allmänna bestämmelsen i strafflagen få anses ej vara tillämplig.

9 §.

Enligt denna paragraf bestraffas försök till uppror, majestätsbrott, väpnat hot mot laglig ordning eller krigstjänstsvek. Av dessa brott är väpnat hot mot laglig ordning även enligt gällande lag belagt med försöksstraff, nämligen i SL 8: 23. Jämväl uppror är emellertid enligt strafflagen straffbart på försöksstadiet genom att brottsbeskrivningen i SL 8: 2 är så avfattad, att även försöksfall rymmas därunder. För majestätsbrott finnes icke någon försöksbestämmelse i SL 9 kap., men i SL 8: 2 ingår en bestämmelse om straff för den som söker beröva Konungen eller regent liv eller frihet. Försök till mord eller dråp samt försök till misshandel, varom förmäles i SL 14: 10, äro för övrigt genom bestämmelser i 14 kap. SL kriminaliserade oavsett mot vilken person försöket riktar sig. Sådan form av krigstjänstsvek, som består i simulation, är vidare i SLK 59 § andra stycket beskriven på sådant sätt att även försöksfall rymmas under det fullbordade brottet. Den utvidgning av det straffbara området, som sker genom förevarande paragraf, är därför föga betydande. Straffets maximum har vid försök till uppror och försök till någon av de grövsta formerna av majestätsbrott med hänsyn till att handlingen kan vara av synnerligen farlig beskaffenhet bestämts till livstids straffarbete liksom vid det fullbordade brottet.

Enligt 3: 2 i förslaget bestraffas i viss omfattning även förberedelse till uppror eller majestätsbrott. Där stadgas nämligen straff bl. a. för den som träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, framdeles må förövas. I betraktande härav har någon motsvarighet till SL 8: 24 och 25 icke ansetts erforderlig i förevarande kapitel.

Icke heller har det funnits erforderligt att i detta kapitel upptaga någon motsvarighet till SL 8: 28, i vilket lagrum stadgas straff för den som vet eller har skälig anledning antaga att något av vissa i paragrafen angivna brott är å färde och ej i tid upptäcker det. Bestämmelserna i SL 8: 28 ha fått uppgå i den allmänna bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott i förslagets 11: 5.

10 §.

Enligt SL 9: 6 må icke de förut i nämnda kapitel behandlade brotten, där ej dråp skett, åtalas av allmän åklagare utan att Konungen därtill lov giver. I förevarande paragraf har en motsvarighet till detta stadgande upptagits, varvid emedan majestätsbrott straffbelagts redan på försöksstadiet, även försök till sådant brott underkastats åtalsbegränsningen.

11 §.

Kapitlet avslutas i likhet med det närmast föregående med en bestämmelse om befogenhet för Konungen under vissa förutsättningar att genom förordnande göra de straffsatser, som i 6 och 8 §§ stadgats för det fall att riket år i krig, tillämpliga även beträffande brott som förövas under annan tid. I gällande lag finnes en motsvarande bestämmelse i 8: 29 a sista stycket.