SOU 1962:36/Kapitel 07

←  Det särskilda strandskyddets nuvarande omfattning och utvecklingstendenser

SOU 1962:36 — Naturen och samhället. av 1960 års naturvårdsutredning Om fritidens utnyttjande i dag och i framtiden

Utredningens förslag till allmänna riktlinjer för naturvården i landet  →

SJUNDE KAPITLET
Om fritidens utnyttjande i dag och i framtiden

A. Den ökade fritiden

År 1900 beräknades den sammanlagda normala arbetstiden under ett år till drygt 3100 timmar. Den har därefter minskats med ungefär en tredjedel och är nu omkring 2 100 timmar per år.

Fram till år 1919 tillämpades i stort sett 60—70-timmars vecka. År 1919 tillkom lagen om 48-timmars vecka, som dock först efterhand infördes inom alla yrkesområden. Så kom år 1957 lagen om 45-timmars vecka införd under en 3-årsperiod, och inom räckhåll ligger nu 40-timmarsveckan. I allt större utsträckning blir lördagarna arbetsfria genom denna minskning och omläggning av arbetstiden.

Parallellt med minskningen av arbetstiden per vecka går utvecklingen ifråga om semestern — den sammanhängande längre ledigheten från arbetet med bibehållna löneförmåner. Den var tidigare en sällsynthet för gemene man. När en vanlig arbetare i början av seklet blev ledig, var det huvudsakligen genom arbetslöshet, strejk eller lockout.

År 1919 beräknades omkring 113 000 arbetare ha en viss semester garanterad, vanligen mindre än en vecka, genom avtal på arbetsmarknaden. År 1937 hade siffran stigit till 575 000 eller omkring tre fjärdedelar av alla avtalsberörda arbetare. Av dem beräknades emellertid 60 % ha kortare semester än sex dagar. För tjänstemännens del var två veckors semester (12 arbetsdagar) det vanliga på 1930-talet.

År 1938 lagfästes semestern med 12 arbetsdagar per år för alla anställda med minst ett års anställning. Lagstiftningen utvecklades sedan år 1951 med treveckorssemestern, och för närvarande pågår utredning om fyra veckors semester.

Semesterreformerna har visserligen beträffande vissa grupper i samhället inneburit, att man lagstiftningsvägen fastställt rättigheter, som i praktiken redan varit erkända, men de har därtill medfört stora förändringar ifråga om semesterns omfattning och därmed också givit stora nya grupper möjlighet till miljöbyte och längre sammanhängande turistfärder.

Svenska folket disponerar nu ett mångdubbelt större antal semesterdagar än tidigare. Man beräknar, att mer än 2,5 miljoner arbetstagare nu disponerar mer än 50 miljoner semesterdagar mot att samma grupp personer disponerade omkring 15 miljoner semesterdagar vid mitten av 1930-talet.

Därtill kommer den tid, som i mera fria former står till förfogande för företagare — särskilt den stora gruppen jordbrukare — pensionärer, personer inom fria yrken m fl — tillsammans över 2 miljoner vuxna personer.

Vissa nya ledighetsdagar (t ex 1 maj, fria sommarlördagar) har tillkommit. Medan man år 1930 kunde räkna med att en anställd genomsnittligt hade 70 fridagar per år, har antalet nu stigit till omkring 100. Det förtjänar också att nämnas, att rätt stora grupper har kortare arbetstid än genomsnittet. Det gäller exempelvis underjordsarbetare, treskiftsarbetare i kontinuerlig drift, vissa tjänstemän etc.

Inom en nära överskådlig framtid torde de flesta människor i landet vara lediga en dag av tre.

Som jämförelse utifrån kan nämnas, att i Förenta Staterna har den genomsnittliga arbetstiden under perioden 1850—1950 minskat till ungefär hälften, från 72 timmar per vecka till 38.

B. Fritidens användning

Fritiden används givetvis på en mängd olika sätt. Det ligger i själva begreppets natur: »fri» är den tid som man själv bestämmer över. Människorna är olika, lever under skiftande förhållanden och har olika önskningar om den tid, som de disponerar.

Trots dessa allmänna reservationer kan man finna vissa huvudgrupper av fritidssysselsättningar, som ökat snabbt under de senaste årtiondena. De har blivit möjliga genom att man dels fått mer fritid, dels kunnat kosta på sig mer under fritiden.

Främst användes fritiden naturligtvis till avkoppling och för att tillgodose alla slags intressen. Dagspress, veckotidningar, film, radio och, icke minst under de senaste åren, television spelar en allt större roll. Upplagorna för dagstidningar, veckotidningar och nyutgivna böcker, särskilt i billigare upplagor, stiger mäktigt i höjden, och bibliotekens utlåningssiffror har fördubblats på 30 år.

Idrott och friluftsliv har blivit en folkrörelse under det senaste halvseklet med en alltmer varierad mängd av idrottsgrenar och olika former för friluftsliv. Allt flera människor kan ägna sig åt motorsport, sportfiske, orientering, camping, segling, tennis, golf, skytte, ridning för att bara nämna några exempel. Många vinter- och sommaridrotter har blivit fritidsintressen också för de icke utövande genom publika arrangemang. Det aktiva utövandet även av personer, som icke blir stjärnor, visar en ökning, exemplifierat bl a i korporationsidrottens framväxt efter kriget. Allt flera skaffar sig också en frilufts- och naturkontakt genom användande av sommarställen och sportstugor och med motorbåtar och bilar, som underlättar förbindelsen med den landsbygd, som inte längre är hemvist men där man alltjämt har intresset kvar. År 1959 beräknades antalet sommarstugor i landet uppgå till omkring 200 000 och ca 10 000 beräknades tillkomma varje år.

En allt vanligare fritidsanvändning blir då också arbete i eget hem och på egen tomt, även mer avlägset belägna sportstugetomter.

Motorismen har fått en utomordentligt snabb ökning under de senaste årtiondena och alldeles särskilt efter andra världskrigets slut. År 1930 var antalet personbilar i Sverige omkring 100 000, 1954 var det 530 000, år 1962 beräknas antalet bli 1,3 miljoner och 1970 2 miljoner. Därtill kommer motorcyklar och mopeder till ett antal av mer än 500 000. — Sannolikt används bilar och motorcyklar till mer än 50 % av tiden för fritidsresor.

Motorismen har betytt, att den gamla lokala geografiska isoleringen i landet har brutits, och att man tack vare bil och motorcykel rör sig inom en väsentligt vidare räjong än förr. Det finns en icke obetydlig pendeltrafik mellan tätort och landsbygd eller mellan förstad och centrala stadskärnor, varigenom många människor kunnat bo kvar i en mera ursprunglig miljö trots arbetet i utpräglad stadsmiljö. Och naturligtvis har det förändrat fritidsvanorna i hög grad. Inte minst har det underlättat en fritid med friluftsaspekt.

En stor del av fritiden används av en mycket stor grupp människor också för fritidsstudier över ett mycket vitt och varierat register och för hobbies av olika slag. Där ingår exempelvis musik i olika former, fotografering, bridge etc och inte minst — som redan nämnts — hobbies med anknytning till naturupplevelser och friluftsliv.

C. Fritidens ekonomi

Ett försök att utreda hur mycket pengar svenska folket årligen lägger ner på sin fritida konsumtion, d v s på varor och tjänster som är avsedda att ge innehåll och värde åt tillvaron utanför arbetet, har gjorts i Ekonomisk Revy, häfte 1, 1961, av Nils Kjellström.

Där påpekas inledningsvis den tendens, som kan påvisas under senare år, att man kan köpa sig ytterligare fritid genom arbetsbesparande maskiner av olika slag. En svensk sociolog har genom tidsstudier visat, att ett hushåll, som använder industriellt beredda livsmedel i stället för råvaror, sparar 42 % av den totala matlagningstiden eller 210 timmar av sammanlagt 500 matlagningstimmar per är. I ett hushåll, där man begagnar helautomatisk tvättmaskin i stället för att tvätta för hand, sparar man 20 % av den totala tvättiden eller 121 av sammanlagt 419 tvättimmar per år. Liknande siffror kan naturligtvis erhållas från andra områden, diskmaskiner, dammsugare etc. Det kan sålunda vara av intresse att konstatera, att en betydande effekt på fritidstillväxten har inte bara lagstiftningsåtgärderna och arbetsavtalen utan också de högförädlade konsumtionsvarorna och de arbetsbesparande kapitalvarorna.

Vid en beräkning av fritidskonsumtionen står man alltid inför svårigheten att avgränsa den från den övriga dagliga konsumtionen, livsmedel, bostad, beklädnad, transporter etc. Vanligen sätter man då upp en sista huvudgrupp med etiketten rekreation, dit man för det, som inte ingick i de andra mer »existensviktiga» grupperna, och hänför till denna sista grupp sportartiklar, leksaker, böcker, tidningar, biograf- och teaterbesök, offentliga nöjen, kameror, resor etc. Om man på det sättet uppställer ett särskilt rekreationskonto för hela Sverige, skulle det år 1939 röra sig om ungefär 645 miljoner kronor men 1958 om 1 895 miljoner kronor eller i runt tal en tredubbling, vilket med hänsyn till den allmänna prisfördyringen inte verkar så märkligt.

I verkligheten finns det emellertid på hela konsumtionsfältet knappast någon vara eller tjänst, som inte har en viss fritids- eller rekreationsandel. Särskilt gäller detta på sådana stora områden som transporter, där summan av fritidsresor alltid blir stor i förhållande till resor till eller från arbetet eller i arbetet. Ett försök till inventering av hela konsumtionen för fritiden har gjorts i den nämnda artikeln, och där slutar fritidsutgifterna på en summa av 4 780 miljoner kronor för 1958 eller två och en halv gånger det belopp, som hade redovisats som särskilt rekreationskonto.

På annat sätt framräknade siffror visar, att man år 1935 kunde räkna med att omkring 11 % av den privata konsumtionen gick till resor och rekreation men 20 år senare, år 1955, hela 16 %. Siffran är säkerligen stigande.

D. Semestern och dess användning

Semestern har en särskild plats när det gäller fritiden. Det moderna samhället med sitt mångförgrenade arbetsliv och högt uppdrivna arbetstakt ställer stora krav på människorna. Arbetsinsatsen har visserligen blivit mer begränsad tidsmässigt och bättre betald men samtidigt pressar den hårdare den enskilda människan. Detta medför uttröttning och behov av rekreation och miljöbyte. Det är därför naturligt, att parallellt med maskinteknikens och rationaliseringens utveckling inom arbetslivet har följt en förändring av semester och semestervanor.

Semesterns värde är naturligtvis främst beroende på dess användning. Flertalet människor torde alltjämt anse arbetet som något nödtvunget, ofta enformigt och ointressant. Därför blir avbrottet i arbetsårets enahanda i och för sig önskvärt. Under de lediga dagarna vill man så finna omväxling och upplevelser utanför det vardagliga. Några av de vanligen anförda värdena är följande.

Rekreationsbehovet tillgodoses. Den stegrade arbetstakten och det ökade jäktet under senare tid ger ökade påfrestningar för arbetstagarna, och det är nödvändigt med en tillräcklig rekreationstid för att arbetskraften inte i förtid skall förslitas.

Arbetseffektiviteten ökar genom semesterns avkoppling. Visserligen har rationaliseringen och användandet av mekaniska hjälpmedel ökat inom olika näringar, men den mänskliga faktorn spelar alltjämt en huvudroll. Utvilade människor blir mera effektivt arbetande till glädje för sig själva men också för produktionen.

En förbättrad hälsa är en av följderna av det friluftsliv, som är innehållet i mångas semester och som man praktiskt taget överallt i vårt land har möjlighet att utöva i omväxlande natur.

En ökad trivsel ligger i den möjlighet till vidgat privatliv, som semestern erbjuder.

Ett bildningsvärde ligger i och för sig i den semesterfärd, som för en mycket stor del av semesterfirarna är den naturliga formen för semesterns användning. Sedan kommer det givetvis an på varje persons egen fallenhet och energi — tyvärr också reskassa — vad man får ut av sin färd. I den mån resan går utom landets gränser, ger den möjlighet att lära känna andra länder och folk och kan därigenom också bli en fredsfaktor.

Semestervanorna är svåra att klarlägga. En del mycket begränsade utredningar har gjorts om semestertagarnas önskemål beträffande semestrarna och de faktiska semestervanorna.

En relativt omfattande och allsidig undersökning gjordes år 1949 av arbetstidsutredningen (SOU 1950:32) genom frågeformulär till omkring 6 500 arbetare och tjänstemän anslutna till LO och TCO. Undersökningen visade bland annat, att 70 % av de tillfrågade i LO-gruppen reste till annan ort än hemorten under semestertiden mot 90 % inom TCO-gruppen. Kvinnorna reste i större utsträckning än männen — 80 % mot 65 %. Särskilt de äldre männen var mera orörliga, och av män över 50 år stannade nästan varannan arbetare hemma under semestern.

Av det övervägande flertal, som reste bort från bostadsorten, for den största gruppen för att hälsa på hos släktingar och vänner. Av övriga var det en stor grupp som for till egna sportstugor och sommarnöjen med bil, motorbåt eller på annat sätt. De hade sålunda gjort veckoslutsvanorna till semestervana. Särskilt gällde detta många av invånarna i större städer och tätorter, och sammanlagt omkring 10 % av arbetstagarna nyttjade semestern på detta sätt.

De som firade semester på olika semesteranläggningar, pensionat, hotell, semestergårdar, vandrarhem etc uppgick till mindre än 10 % av den angivna LO-gruppen men närmare 25 % av TCO-gruppen.

Semestervanorna har säkerligen undergått en del förändringar efter den nämnda undersökningen 1949. Särskilt har volymen resor ökat högst avsevärt.

En stark tendens har varit att färderna allt mer företages med egna motorfordon. Den bilande familjen i den egna bilen är numera den vanligaste enheten inom turistlivet i Sverige.

En utveckling mot billiga inkvarteringsformer är också mycket markerad. Ett i och för sig rimligt övernattnings- eller inackorderingspris på ett familjepensionat eller turisthotell blir om det multipliceras med ett antal familjemedlemmar, oftast en oöverkomlig dygnskostnad för en semester om två eller tre veckor. Därför har också under hela efterkrigstiden sådana billiga inkvarteringsformer som turistföreningens vandrarhem, Resos bygdesemester och inte minst camping fått allt större betydelse.

Undersökningar, som åren 1955—1956 företagits i Jämtland och Härjedalen beträffande bilturisterna och deras inkvarterings- och matvanor, visar, att 57 % av bilturisterna under sommarens högsäsong övernattar i eget tält eller i bilen. En ungefär lika stor procent har uppgivit, att de ombesörjer sina måltider genom självhushållning.

En mera översiktlig undersökning av annat slag beträffande semestern och semestervanorna har 1961 företagits under ledning av professor Gunnar Arpi vid Handelshögskolan i Stockholm på uppdrag av bland andra vattenfallsstyrelsen. Ett urval av 800 personer mellan 25 och 60 år representerande olika landsändar och yrkesgrupper, tillfrågades om sina semestrar, och därvid framkom bland annat följande.

Det dominerande semesterlandet för svenskarna är alltjämt Sverige. Av semestertiden har 80 % tillbragts i sommar-Sverige, 10 % har tagits ut som vintersemester i Sverige och 10 % som sommarsemester i andra länder.

Av dem, som hade sin sommarsemester i Sverige, bodde omkring 25 % hemma under semestern eller använde sig av eget sommarnöje. De viktigaste semesterlandskapen var Bohuslän och Halland, därnäst kom Uppland och Småland och fjällandskapen Lappland, Jämtland och Härjedalen.

En fördelning av semestrarna på årets månader visade en topp under juli månad, som berördes av inte mindre än 71 % av alla semesterperioder 1960.

En särskild undersökning gjordes beträffande dem, som varit i Lappland och Norrbotten, och till dem ställdes bland annat frågan: »Vilket uppskattar Ni mest om Ni tänker på Lappland och Norrbotten: stora områden orörd natur, även om de är mer svårtillgängliga, eller mer lättillgängliga naturområden med mindre krav på orördhet?» Av hela antalet tillfrågade svarade 43 %, att de mest uppskattade den orörda naturen, 30 % att de föredrog lättillgängligheten, medan de återstående inte kunde taga ställning. De personer, som kände till nordligaste Sverige och visste vad de talade om, ville till 65 % ha orördhet mot 28 % lättillgänglighet. Det omnämndes också att exploateringen av vattenkraften medförde, att man fick bygga vägar som kunde användas av allmänheten. På en fråga om den utvecklingen var fördelaktig eller ofördelaktig blev svaret, att 60 % av de tillfrågade tyckte att exploatering och vägbyggande var fördelaktigt.

Sevärdheterna i ett land drar till sig de stora reseströmmarna, och därmed för de med sig behovet av kommunikationer, inkvarteringsställen och andra anordningar för turismen.

År 1960 utgav svenska turistföreningen boken »Tusen sevärdheter i Sverige». Urvalet i den boken kan ge en antydan om vad Sverige har att ge turisterna. Varje landskap har fått sin översiktliga skildring, och alla Sveriges städer har ansetts vara sevärda. Därefter återstår de tusen speciella sevärdheterna, som i själva verket är 1057 och fördelar sig på följande sätt. Först kommer 179 olika orter — utom städerna — som ansetts sevärda just som samhällen. Den största gruppen därefter omfattar kulturhistoriskt intressanta byggnader och omfattar 270 kyrkor och 231 slott och herrgårdar. Tillsammans utgör de således ungefär hälften av sevärdheterna. Fornminnena är 129 stycken. Det moderna arbetslivet representeras av 52 industrier eller industrigrupper.

Natursevärdheterna — fågelsjöar, åsar, vattenfall, fjäll etc — uppgår till 196 eller närmare en femtedel. I den gruppen återfinnes många sevärdheter, som kräver större kunskap, bakgrund av fackerfarenheter eller ett särskilt utvecklat estetiskt sinne. Det är väl också så att just dessa sevärdheter ofta förändras, de lever vidare och är underkastade dynamiken i ett levande landskap. Det kan gälla fågelsjöar som slammar igen och slutar att vara fågelsjöar, märkliga växter som dör ut, ängsmarker som växer igen till skog och mycket annat. Kanske kan det också sägas, att just detta slag av sevärdheter är svårare att peka ut. Naturupplevelsen kan på ett mycket mera allmänt sätt erhållas på de flesta ställen i landet utan att man därför ställer upp särskilda sevärdheter.

När man sedan som jämförelse ställer upp frågan, vart turistströmmarna verkligen går visar det sig, att turisterna i praktiken kanske inte söker upp det som resehandböcker eller sevärdhetsskyltar särskilt har pekat på. Besökssiffrorna från ett antal sevärdheter, så som de lämnas från landets lokala turistorganisationer, visar en viss övervikt för sådant, som är roligare och mera nöjesbetonat.

Naturparker av olika slag drar stora folkströmmar. Skansen i Stockholm har på ett år sammanlagt 2 miljoner besökare, varav naturligtvis en mycket stor del kommit även för annat än för naturen och de vilda djuren. Furuvik utanför Gävle och parken i Eskilstuna har på ett år vardera omkring 500 000 besökare. Skånes djurpark har 170 000 och Kullabergs naturpark 175 000, medan Norrvikens trädgårdar i Båstad har 80 000 besökare.

Vattenfall har varit en pålitlig sevärdhet under långliga tider. Det är svårt att få någon klar besöksstatistik från dem, men Tännforsen beräknas ha omkring 40 000 besökare per år, Harsprånget 10 000 och Stornorrfors 15 000.

Vackra utsikter har sin givna publik. På Smålands Taberg räknar man med omkring 100 000 besökare om året och på Ombergs hjässa torde det vara ännu flera. Åre fjällbana har ca 175 000 resenärer, till stor del förstås skidåkare vintertid.

E. Nya turistvanor — nya anläggningar

Turistfärderna, som tidigare följt järnvägar och båtlinjer till vissa betydande, ofta klart begränsade turistområden, har i största utsträckning övergått till resor med motorfordon och fått en tendens att sprida sig över landet till tidigare mera undangömda trakter.

Undersökningar från de senaste åren visar, att närmare en tredjedel av alla hushåll i landet nu disponerar egen bil, och att bilarna i genomsnitt för samtliga hushåll mätt i antalet körda mil till ca 19 % användes för körningar i arbetet, till ca 17 % för färd till och från arbetsplatsen och till ca 64 % för andra privata resor. Givetvis varierar bilens användning i förvärvsverksamheten starkt mellan olika yrkesgrupper, men påtagligt är — som tidigare framhållits — att bilen genomsnittligt till mer än 50 % användes för fritid och semester.

Bilismen har givit semesterfirarna en annan räckvidd i färdandet, och turistiska sevärdheter av skilda slag får en dragningskraft över stora områden. Detta har givit ett större och rikare urval av upplevelse för den enskilda resenären men det kan också leda till alltför mycket kringflackande med en tendens till ytlighet och brist på verkligt eget engagemang i upplevelsen.

Tendensen till ökad rörlighet — vilken inte alltid kan statistiskt beläggas — kan belysas med ett exempel från turistföreningens vandrarhem. De hade år 1948 omkring 230 000 övernattningar, varvid 54 % av gästerna kom per cykel och 12 % per bil. Sex år senare, år 1954, hade antalet övernattningar stigit till 380 000 och de, som färdades per bil, motorcykel och moped stod för 55 % av gästerna medan cyklisterna minskat till 12 %. Utvecklingen har sedan gått vidare, och år 1961 färdades 68 % av gästerna med egen bil, motorcykel eller moped och 13 % per buss, medan 10 % använde sig av tåg, 4 % av cykel och 5 % av andra färdmedel.

Semesteranläggningarna i Sverige före den första semesterlagen av år 1938 var övervägande anläggningar för personer, som hade tillfälle att under en relativt lång semester på en och samma plats ägna sig åt friluftsliv eller annan rekreation. Den starka ökningen av semestertagare med begränsad reskassa gjorde det angeläget att skapa nya och billigare övernattningsmöjligheter. De större fritidsorganisationerna såg här en väsentlig uppgift.

Svenska turistföreningen fullföljde sina traditioner från fjälltrakternas enkla raststugor och fjällstationer och anordnade en kedja av vandrarhem, som för en billig penning erbjöd enkelt men rejält logi. Reso anskaffade först en serie semestergårdar, övergick senare mera till större hotellanläggningar i tätorterna men tog parallellt därmed upp bygdesemestern med dess enkla inkvartering i befintliga bondgårdar etc. Skid- och friluftsfrämjandet skapade genom sina lokalavdelningar en serie friluftsgårdar i närheten av tätorterna avsedda för utflykter mest under endagsbesök eller under veckoslut, och några få större anläggningar i fjälltrakterna har blivit replipunkter för en kursverksamhet, exempelvis för utförsåkning på skidor och annat friluftsliv.

Det stora antalet anläggningar i Sverige är emellertid alltjämt de privatägda turisthotellen och pensionaten, och även sådana har naturligtvis tillkommit under senare år. Byggnadskostnaderna har dock ökat så kraftigt, krav på komfort och modernitet har medfört mera omfattande renoveringar och tillsammans med de stegrade kostnaderna för arbetskraften har det medfört, att lönsamheten varit dålig. Nyetableringen har därför varit påfallande blygsam. Paradoxalt nog har den starkt ökade semesteraktiviteten följts av en ofta krisbetonad situation för turistanläggningarna.

En mycket stark utveckling har under efterkrigsåren skett beträffande campingen, och som tidigare nämnts sker en mycket stor del av samtliga övernattningar under semesterfärd i Sverige som camping. I stigande grad har kommuner landet runt ombesörjt anordningar för camping i form av nya eller mycket förbättrade campingplatser, och de har därvid sett åtgärderna både som turistfrämjande anordningar och som hälsofrågor. Genom samarbete mellan de stora riksorganisationerna på turismens område har skapats en särskild campingkommitté, som utger en förteckning över campingplatserna i landet, klassificerar dem och lämnar en viss auktorisation till de bättre anläggningarna.

För friluftslivet har det varit av stor betydelse att man från statens sida lämnat ett ekonomiskt stöd genom statens fritidsnämnd, som fördelat den del av tipsmedlen, som regelmässigt tillförs fonden för friluftslivets främjande. Under de år, som gått sedan fritidsnämndens tillkomst år 1939, har sammanlagt omkring 25 miljoner kronor fördelats såsom bidrag till fritidsreservat, friluftsgårdar, vandrarhem, semesterhem för husmödrar och andra anläggningar för friluftsliv och semester.

Fritidsorganisationerna har starkt utvecklats under de senaste årtiondena och räknar nu tillsammans ett stort antal medlemmar.

Svenska turistföreningen är den äldsta och största av organisationerna, grundad 1885, uppnådde 100 000 medlemmar redan 1924 och har nu passerat 202 000 medlemmar.

Skid- och friluftsfrämjandet, grundat 1892, har utvecklat en stor aktivitet genom lokalavdelningar och landskapsförbund, vilka har egna friluftsgårdar nära tätorterna. Medlemsantalet är omkring 34 000.

Motororganisationerna har haft den mest markerade frammarschen under åren efter kriget, Motormännens riksförbund har passerat 180 000 medlemmar, motorförarnas helnykterhetsförbund 150 000 och KAK 30 000 medlemmar.

Reso, bildat 1937 av de stora folkrörelserna och vissa av fritidsorganisationerna, såsom svenska turistföreningen och skid- och friluftsfrämjandet, har 87 000 medlemmar och en omfattande verksamhet inom hotell- och resebyråområdet.

Många av dessa föreningar har betydelse genom egna turistanläggningar. Turismens snabba utveckling har emellertid medfört, att fritidsorganisationerna icke ensamma förmår bygga ut verksamheten i tillräcklig grad. Under kommande år torde därför i allt större omfattning ett samarbete ske mellan de frivilliga organisationerna och kommunala och statliga organ.

Inom län och landskap liksom på många orter har tillkommit allt flera och allt mer effektivt arbetande regionala turisttrafikorganisationer. Dessa, liksom det med statligt stöd arbetande svenska turisttrafikförbundet, ägnar sig väsentligen åt turisttrafiken, särskilt med hänsyn tagen till dess ekonomiska betydelse.

F. Turism och naturvård

Svenska folket har flyttat från landsbygden till tätorterna — 70 % bor nu i tätorter, medan endast 30 % är kvar på landsbygden. Med en högre standard följer bilinnehav, och under en allt längre fritid — var tredje dag genomsnittligt — kan man med hjälp därav återvända till en friare natur — en kompensationsmiljö.

De stora folkströmmarna från städer och andra tätorter ut på landsbygden medför en stark nötning av både den ursprungliga naturen, av åker och äng och andra delar av kulturlandskapet. För många jordägare har uppstått mycken förargelse och även ekonomisk förlust genom tanklöshet från semesterfararnas sida. Särskilt gäller detta naturligtvis de trakter, som ligger närmast de större städerna, där folkströmmarna är störst.

Det är ett av naturvårdens huvudproblem. Men det är också en allt längre gränslinje mellan naturvård och turism. Det kan mycket väl hända, att de båda företeelsernas företrädare kan komma att stå i opposition till varandra.

Det är i högsta grad rimligt — och det måste av turistorganisationernas företrädare helt naturligt hävdas — att semesterfararna under sin lediga tid får tillgång till den fria ursprungliga natur, som bör vara ett gemensamt värde för alla invånare i landet. Det är samtidigt klart, att markägarna har ett högst legitimt krav att få sin egendom bevarad oskadad. Att helt undvika skadegörelse på natur- och kulturvärden med så stora strömmar av människor blir svårt. Det finns olika vägar att söka bättra på detta sakernas tillstånd.

En väg är lagstiftning. En annan — lika viktig, ja kanske rent av viktigare — är folkuppfostran. Uppenbarligen skulle en propaganda för ökat naturvett och hänsyn till markägarna vinna i effektivitet om den kunde anknytas till de stora folkrörelserna.

Svenska folkets umgänge med naturen kommer att bli allt livligare och allt mer differentierat. Det är inte bara frågan om vissa speciella större fritidsområden med fjäll, skogar och stränder utan också de strövmarker som ligger närmare tätorterna. Det behövs ett stort register ifråga om friluftslivet och en stor valfrihet för människorna.

En modern och framsynt naturvårdspolitik måste alltså anpassas efter dessa medborgarnas ändrade fritidsvanor och behov.

Av stort intresse är den utredning om friluftslivet i Förenta Staterna, »Outdoor Recreation for America», som i början av år 1962 överlämnats till presidenten. Det framgår därav bland annat, att man genomsnittligt räknar med att en fjärdedel av fritiden används för friluftsliv. Hela amerikanska folkets årliga antal friluftsdagar har beräknats till omkring 4 miljarder och prognosen för utvecklingen till år 2 000 visar att antalet då skulle ha stigit till 12 miljarder, dvs en tredubbling.

Med utgångspunkt från denna sannolika ökning har de framtida behoven av strövområden bedömts bli allt större. Utredningen har därför rekommenderat snabba åtgärder i form av planering och avsättande av olika slag av områden från »närområden» för tätorterna till de mest svårtillgängliga och orörda vildmarksområden.

Av särskilt intresse är att i det storstilade program för anskaffande av friluftsområden, som den amerikanska utredningen framlagt, betydande utrymme beretts åt kulturella inslag liksom åt områden där jordbruk, skogsbruk och fiske fortfarande skall bedrivas på hävdvunnet sätt.