Samlade sånger och visor/5/Mot norden! Mot norden
| ← Till lands och sjös |
|
På nyåret 1873 → |
Mot norden! Mot norden!
En sommarutflygt.
«Alla med oförklarligt behag hembygden förtjusar:
Evigt för minnet är kär dal’n, der man lekte som barn.«
Ovidius.
“Och våren andas i blånad sky,“
Och ändå går jag med paraply!
Godt folk! förundren er ej deröfver,
Jag nyss den köpt, ty jag den behöfver
Jag resa skall opp till nordanland,
Der den kan komma till pass ibland,
Fast solsken mera vårt öga fägnar,
Rår ingen för att det stundom regnar.
Och kommer plötsligt en störtskur ned,
Så är det godt att ha' taket med.
Fast vi i dag utaf solsken blandas,
Kan det bli’ regn, innan dagen andas
Och derför går jag med paraply,
Fast våren andas i blånad sky.
Det var en solig morgonstund, som jag lemnade Stockholm och gick ombord på ångfartyget Ångermanland, med full öfvertygelse att jag ej skulle ångra mig.
Ett dödande qvalm öfver Mälaren låg
Och solen tog ingen reson.
Jag längtade ut på en saltare våg
Att svalka min värda person.
Jag repade opp alla tio budord
Och lemnade mig i Guds hand,
Och kom med en brinnande bondtur ombord
På ångaren Ångermanland.
Alexandre Daumont säger på ett ställe i sin Resa i Sverige år 1830: Jag lemnade Stockholm på en ångbåt: men jag tycker att det låter bättre och tydligare om jag säger, att jag gick ombord på en ångbåt och medelst detta fortskaffnings-medel lemnade Stockholm. Samme Daumont berättar äfven i sin resebeskrifning om sin öfverfart från Helsingör till Helsingborg sålunda: "Himlen var ren, hafvet lugnt och vi gynnades af en frisk kultje." Det kan nog kanske vara möjligt, men mig har det aldrig lyckats att få se hafvet lugnt under en frisk kultje. Men jag kommer nu för långt ifrån mitt föresatta ämne. Adjö, herr Daumont!
Det präktiga Ångermanland skulle göra sin första resa på Norrland, och rederiet hade haft den artigheten att anställa en sextett af blåsinstrumenter, som skulle medfölja fartyget på dess första resa fram och åter. Man har talat om knussel nu för tiden hos rederierna; men den nyssnämnda sextetten måtte väl få gälla som en dundrande vederläggning af de oförskämda knusselhiatorierna. Fy skam! sådana belackare!
För att mera trankilt kunna företaga den påtänkta sjöresan, hade jag under vintern flera gånger besökt Bergsunds mekaniska verkstad, för att med egna ögon göra mig förvissad om det nya fartygets ändamålsenliga konstruktion och solidité; men så snart jag förnam, att dess blifvande befälhafvare, kapten Viktor Kempff, oaflåtligen höll sitt vakande och erfarna skeppar-öga öfver arbetets alla detaljer, upphörde jag med mina besök, såsom alldeles öfverflödiga. Om Kapten Kempffs onekligen vackra nit och omtanke om sin tillkommande ark under arbetets fortgång har jag hört berättas, att då fartyget var färdigt och skulle afgå från Bergsund, hade alla arbetarne tackat sin himmelske fader, att de en gång blefvo af med den efterhängsne välsignade "gubben".
Allt detta sammanlagdt gjorde, att jag nu gick ombord med en kolossal fond af mod och förtröstan.
Dagen var solig och varm,
Skeppsbron på skugga var arm.
Folket sig samlat ihop
Och gop.
Kajen af menskor var full
Endast för ångbåtens skull:
Nybygdt och pyntadt det låg
På våg.
Fruar och barn skulle med.
Landgången, stadig och bred,
Tog mången gubbe från land
Om hand.
Det var ett vimmel på strand,
Pussar på mun och på hand!
Här såg man ogift och gift
På vift.
Här såg man olika smak:
Damer, tillkrånglade bak,
Som när man svans på häst
Uppfäst.
Modet är galet, ja visst!
Galen är hvarje modist
Och uti allt, som nu sys,
Konfys.
Nu halas landgången in,
Plats tar nu hvar och en sin.
Och på sin brygga står re'n
Kapten;
Tittar på molnenas vägg,
Stryker sitt blonda skägg,
Backar sitt Ångermanland
Från strand.
Båten får lof och beröm.
Måsarna i Norrström
Nyfikna slå en ring
Omkring.
Sjelf är jag, som man vet,
Gammal bekant med hvar mås,
Förstås!
Ångarn nu präktigt gled
Glindrande strömmen ned.
Slottet vi lämnade snart
Med fart.
Kempff gaf en vänlig signal,
Tyst blef allt slammer och tal.
Sextetten blåste som sju
Just nu.
Valdemarsudden passerades under musik. Vi fingo viftande helsningar i förbifarten. "Det är grosshandlar Gustaf Möller med sina barn", anmärkte en af passagerarne. Vid Blockhusudden viftades med tre fanor. "Det är doktor Sandahls flickor", anmärkte en annan. Och nu viftades från alla stränder och backar, under det musiken utbasunade vår återhelsning i den klara morgonluften.
Jag vet ej, om kor äro musikaliska, men en och annan sådan visade oss den artigheten att vifta här och der i backarne. Kor anses för dumma, och jag har hört sägas, att dumhet ofta kan vara mycket musikalisk. Plutarch påstår ju äfven, att de bästa musikaliska instrumenter blifvit förfärdigade af åsne-ben. Lika godt! Viftningen med den söta svansen såg idyllisk ut. Jag viftade tillbaka och bad dem för all del lägga på hullet under sommaren. Viftningarna aftogo emellertid, ju längre vi kommo ut i skärgården. Det blef alltmer och mer bondaktigt och ouppmärksamt.
Ångaren Gustaf II Adolf, som kommenderades af Kapten Neukirch, helsades i förbigående, med afseende på befälhafvarens tyska namn, med marseljäsen, "Bravo!" ropade en af passagerarne. Skratt och munterhet! Ett politiskt samtal öppnades af tvenne herrar. Jag tog ingen notis om innehållet. "Politiken är en boll, som kastas af larmande barn." Vid Skomakarn, en liten glad fyr, togs afsked af skärgården. Musiken spelade. Ålands haf öppnade sina portar. Det var lugnt i Neptuni rike. Med litet besvär hade man kunnat se hans thron på botten i det spegelblanka vattnet. Annars är den på 1780-talet beskrifven af en skald på följande åskådliga sätt:
"Hans thron är byggd af vatturika skatter
Med musslor öfverallt och snäckors prål besatter.
Från ofvan ända ned med perlor af kristall.
På trappan perlemor, på sätet guldet skiner,
Kring thronen hvalar stå och sprutande delphiner."
Ångermanland, som är ett utmärkt fartyg, har äfven en präktig matsalong, hög och luftig som gamla Valhall. Fläsk fanns här äfven, och glada Valkyrior saknades ej heller, som kredensade det skummande ölet. Man åt med smak, och en god aptit följer alltid med ett godt och stilla sjöväder. Aptiten är annars, säger någon författare, ingenting annat än ett naturens konstgrepp, som påminner oss att, när tiden är inne, lägga mera bränsle på lifvets härd.
Fyrfartyget Grundkallen helsades i förbifarten med musik af den outtröttliga och förträffliga sextetten. Kommendanten Råberg visade sig på däck med sin familj och gaf oss sin afskedshelsning; Natten var angenäm. Månen, den blonda Phoebe, sken med underbar glans som en vacker illustration i naturens stora praktbibel. Synd att den skall vara obebodd. Der kunde man få en byggnadstomt för godt pris. Kanske finns det folk på andra sidan. Det lär ju blott vara fjelltrakten, som hon visar åt jorden. Om Nordenskjöld på sin nordpolsresa kunde titta litet bakom och låta oss veta huru det förhåller sig. Vi kunde då möjligen komma ifrån den sorgliga tanken, att den ödsliga månen blott är en bild af vår egen planets slutliga öde. Snygg tillställning!
En lätt vind började krusa vattenspegeln. Jag ansåg den vara nordlig, en annan tyckte den var vestlig.
Men det pallrar och går
Och på harpan jag slår.
Som en ångande såg
Skär den bugtiga köl
Genom glittrande våg
I den Bottniska pöl,
Så det fräser som öl.
Månen stirrar så trind.
Ingen våg är för hög.
Om man ej är för trög,
Utan rapp och geschwind
Tittar opp och ej ned;
Kan man snart få besked
Hvad det blåser för vind,
Om man frågar vår flög.
Hon är namnkunnig för
Att hon vet hvad hon gör
Så till lands som ombord.
Och jag tror hennes ord,
Och på suset jag hör,
Att det blåser från nord.
Flögelns ställning är hög
Och dess kall är af vigt.
Hon skall hafva insigt
Att bland vindarnes ätt
Kunna ställa sig rätt.
Annars aldrig hon dög
Att tjenstgöra som flög
Och fullgöra sin pligt.
Om vimpeln, som fladdrar, borde jag äfven säga några ord, men det torde vara öfverflödigt, sedan Svenskt Konversations-lexikon tydligt definierat hvad en vimpel är, nemligen: att det är "ett smalt tygstycke, som från skeppsmasten fladdrar ut i luften". Då tygstycket icke fladdrar ut i luften, utan hänger rätt ned efter masten, är det visst något annat än en vimpel; men derom lemnas icke någon upplysning.
Jag öfverlemnade mig åt alla goda magter så inom- som utombords och gick till kojs.
På lutans sträng en sång jag knäppa vill,
Om vädrets gud mig tillstånd ger dertill.
Jag tyoker fönstret darrar i min hytt:
Har Eols goda lynne redan flytt?
Hans skuld det blir, men aldrig blir det min,
Om nordan trummar ut det med trumpinn.
Mig ingenting i alla fall det gör,
Om vädret blott sig håller utanför.
Men om det tränger in uti min koj,
Då säger jag rent ut, att det är skoj.
Hur än det går, så är det afgjordt att
Jag sofva skall med största lugn. God natt!
Fartyget gick med en lindrig gungning. Någon sjösjuka borde således ej kunna förekomma. Likväl lät jag mig berättas, att här och der i hytterna var det icke alldeles så fritt i den vägen. Engelske marin-kirurgen Morland-Hacker har uppgifvit ett recept deremot, som jag ej bör undanhålla, i fall någon skulle finna sig hugad att försöka anrättningen. Sjelf har jag ingen passande mage för åkomman och har derföre ej varit i tillfälle att kontrollera ofelbarheten hos det Morland-Hackerska receptet. Det skall alltid vara utfärdadt af läkare och är följande:
| Rec. Acidi | hydroclor del | 8 | gr. |
| Nitrici del | 14 | gr. | |
| Hydrocyanic (à 10 proc.) | 16 | gutt. | |
| Magnesia sulfuric | 24 | gr. | |
| Aquæ | 250 | gr. |
D. S. en matsked hvar 3:dje eller 4:de timme.
Annars har jag hört sägas, att det säkraste medlet mot sjösjukan består deruti, att man håller en träpinne i munnen; och så länge man kan behålla den qvar mellan tänderna, så är man alldeles oåtkomlig af sjukdomen. För min del anser jag det sednare medlet vara det tillförlitligaste och kanske äfven det oskadligaste.
På morgonqvisten rapporterades att Hernö-klubb var synlig. Man drack kaffe och steg i land i Hernösand klockan åtta.
Staden är under omstufning och förbättring. Omgifningarna vackra och storartade. Hamnen god. Sjöbodarne på reträtt. Stadsträdgården lummig och inbjudande. Staaffs Villa tillfyllestgörande. S:t Petri hotell storståtligt. Dålig konjak. Gatorna sommartomma. Lektorerne bortresta. Gamla bekanta sjuka och skröpliga. Ingen landshöfding, ingen biskop, Hela tutten på badresor: nästan bara Pelle Tjernberg hemma. Alla städer äro tråkiga om sommaren. Cain byggde den första stad Den var tråkig. Cain var en dålig karl. — Jag for på landet och tog med förtjusning den norrländska naturen i ögnasigte, under åtnjutande af det allrahärligaste sommarväder.
Ingenting jag bättre i naturen vet,
Än en vacker sommar, som är lagom het,
Som lagom har med flugor
Och doft af granris i skog och stugor.
Att nosa på finns intet, som är så skönt
Som ljufva sommarblomster, då allt står grönt,
Och skog och alla lunder
Ha' foglar uti toppen och får inunder.
Jag hela verlden ser i ett bättre ljus,
Då jag får gå i skogen bland doft och sus.
Jag åt naturen mig gläder,
Och suckar, då jag tänker på qvalm och städer.
Under det jag hvilade mig ifrån att betrakta de härliga utsigterna, böjde jag mina knän och åt blåbär. Hvilka förtjusande blåbär. Min lilla mun såg flere dagar ut som ett bläckhorn. Och hvilka söta gräshoppor jag såg i Norrland! Äfven här lär det vara blott gräshopps-herrn som sjunger, och det lär han göra endast med fötterna. Det kan inte Labatt göra. Frun är evigt stum. Jag menar gräshoppans. Greken Xenarchos har deraf tagit sig anledning att lofsjunga gräshopps-gubbarnes lycksalighet.
"Hur säll likväl gräshoppan är,
Som aldrig hör sin sköna brumma:
Der alla honor äro stumma,
Hur fridsamt der!"
Jag träffade en gamma! bekant, som nu pallrar och går på Ångermanelfven, i stället för att, som i yngre dagar, knoga mellan Stockholm och Vaxholm. Det var ångbåten Ran, som, ehuru skröplig och lefnadstrött, hade den artigheten att för gammal bekantskaps skull föra mig till Vaija, ett förtjusande ställe, der jag hos patron Malmberg gästade och sof den rättfärdiges sömn, vaknade vid regnväder och fördes per vagn till Bollsta bruk.
"Vid Ångermanelfven kan man taga afsked af åkerbruket," har någon resande författare sagt. Men Vaija och Bollsta åtminstone får man pligtskyldigast undantaga, ty der frodas ett härligt åkerbruk endast af den orsak, att det skötes som ett jordbruk skall skötas. Kom i håg det, bönder! Jag gjorde min uppvaktning hos brukspatron på Bollsta, omhuldades med vänskap och en hejdundrande frukost och skjutsades sedan af patronen sjelf till Sandviken, för hvilken artighet
han tillgodonjöt
förmånen att bli genomblöt.
Det regnade som himlen varit öppen, och jag kände en tyngd på mitt samvete. Sjelf tröstade han sig med att tänka på sin potatis.
"Då stadsbon fröjdar sig åt solsken och vackert väder, så säger landtbon: vi äro i största behof af regn."
Vi räddade oss emellertid hos brukspatron Fritz Versteegh, hvars holländska namn bönderna i början förenklade till Värrsten.
Örnsköldsvik är en liten glad, förtjusande köping i Själevads socken.
"Höga berg och djupa dalar!
Här är vännen, som mig behagar:
Hej hopp, min lilla sockertopp!
Vi ska' dansa till solen rinner opp
Hej hopp, min sköna!
Vi ska' dansa i det gröna.
Inloppet till hamnen är genomgående vackert med de allra som täckaste sommarboningar å ömse sidor.
Med anledning af ångfartyget Ångermanlands ankomst första gången till Örnsköldsvik, der det till en del hemmahör, var en middagsfest för omkring 300 personer, herrar och damer, arrangerad af fartygets rederi, och var denna fest till alla delar lyckad och storartad. Den är beskrifven i tidningarna, och dess ytterliga beskrifning skulle ej kunna, utan en obehörig kortfattlighet, sammanträngas i denna min lilla rese-skizz. Minnet af förvärfvad vänskap och broderlighet skall likväl vara mig kärt och dyrbart att behålla och värdera. Lefve Örnsköldsvik, dess herrliga natur, dess älskliga, lyckosamt framåtsträfvande samhälle! — — —
Sång i Ångermanland.
Jag vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till skymmande qväll.
Jag jublar och qvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjell.
Jag mojar mig bara och solar min kropp
I fjellsolens glödande brand:
Hvad hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i Ångermanland?
Dess jord är mig kär i hvarendaste bit
Och yppig, som nånsin man vill.
Och himmelen har man, i fall man vill dit,
Ej många gästgifvarhåll till.
Jag kunde ta fatt uti molnenas svans,
Om blott jag utsträckte min hand.
Det gör man väl ej någon annanstans
Än här uti Ångermanland.
I skogen mig möter hvar blomma som vän,
Som förr, lika landtlig och täck.
En barndomsbekant känns på rösten igen
Öfverallt i hvar sjungande bäck.
Och elfven sig slingrar som fordomdags
Och vattnar sin skuggande strand;
Och aldrig jag sett någon gladare lax,
Än laxen i Ångermanland.
Här får man sin rigtiga smak igen.
Då smör man vill gommen förtro.
Och mjölken är här långt bättre än den,
Som spädes vid Lidingöbro.
Och glöda ej drufvor och pippingar här
Som längst bort i sydliga land:
Hvad sägs om de älskliga åkerbär,
Som glöda i Ångermanland?
När tjädern spelar i ångande tall
Och jublar i fjellstängd vik,
Så kan han väl kallas i alla fall
En högst musikalisk klassik.
När orrfogeln spelar och eko från häll
Upprepar hvart endaste grand,
Hvad är väl då Lumbyes och Meissners kapell
Mot skogens i Ångermanland?
Ja, Ångermanland är, som hvar man vet,
Den allra som gladaste bygd.
Och nekas ej kan, att dess gästfrihet
Är arf efter forntida dygd.
Och känns i dess gästfria salar ibland
Att plägning man fått med besked,
Så har man hvar gång efteråt till och med
En känsla af — Ångermanland.
Jag ville se huru det såg ut i Medelpad och gick derföre i Hernösand ombord på ångbåten Niord, som skulle gå söderut.
Och midt i natten kom jag till Sundsvall,
Och kallt och blåsigt var det för tillfället.
Jag möttes af ett ganska ledsamt fall,
Att ej ett enda rum fanns på hotellet.
Kring torg och gator höll jag rigtigt skall,
Tills ändtligen jag kom till rätta stället.
Jag gjorde, bvad jag genast hade bordt,
Jag bultade mig in hos mamsell Hjort.
Sundsvall är en stor stad, som funderar på att bli större. Något småstadsmessigt syns ej till; men hvad som syns till, är ett storartadt affärslif, grundadt på kapital och företagsamhet. En frisk och lefvande anda, ett lif af hopp och champagne. Sundsvall är Jemtlands hofleverantör, Jemtland är Sundsvalls flödande helsokälla. Stadshuset är kolossalt med en praktfull festivitetsvåning, diverse affärs- och tjenstelokaler samt god restaurant. Staden har vackra omgifningar. Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik om aftnarne. Der serveras goda varor, Sundsvall har fin gom. Utsigten öfver sjön åt Alnön i solnedgången var praktfull.
Och hela hamnen som en spegel låg,
Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg.
Bland andra vackra ställen omkring staden, intager Ludvigsberg ett utmärkt rum. Det tillhör rektor Berggren, som är nog lycklig att med sin familj kunna bo der året om. Utsigten är den allra härligaste öfver staden och hamnen. En särdeles glad och angenäm middag, arrangerad i det gröna, kom mig der till godo och som i det vackraste sommarväder var genomgående präktig och tillfyllestgörande.
På Jemtlandsvägen rullade jag af dagen derpå i vännen G. Wessblads vagn, som han välvilligt stält till min disposition. Vattjom är en statlig gästgifvargård, som har godt om mat, såsom företrädesvis lax och andra ätbara saker, men som har ondt om hästar. På en väg med så mycket resande vore det bättre om det fanns mindre tillgång på lax och mera tillgång på hästar.
Nu vill jag utbasuna
För vännerna,
Att jag tog af till Tuna
Och Åkersta.
Der fann jag uti salen
En väldig rad
Af slägt från Herje'dalen
Och Stockholms stad.
Bland notabiliteter
Jag blef så glad
Att träffa på poeter
I Medelpad.
Från Vesterbottens stepper
Bland dem uppdök
Vår vän, som lyran knäpper,
Gök Gökson Gök.
Så gästfritt ställe sällan
Väl nånsin fanns.
Der åts och dracks emellan
Musik och dans.
Pokalerna man tömde
Tills man fick färg.
Se'n sof jag godt och drömde
På Danielsberg.
Från Danielsberg, som är Gök Gökson Göks sommarresidens, har man en storartad och anslående anblick öfver Matfors sågverk, som är ett af de största sågverk i Norrland, med dess vackra vattenfall, hvilket på morgonqvisten, jemte sågen, togs i närmare betraktande.
Tio laxar hade jag nöjet att se upphalas ur det brusande svallet, hvarefter, på inbjudning af den artige bruksförvaltaren och hans fru, kaffe inmundigades på herrgården.
Resan fortsattes sedan i sällskap med Ljungan, som nu af artighet höll sig på venstra sidan om åkdonet och på behörigt afstånd. Man säger, att i Vermland kan man inte spotta, utan att spotta på en brukspatron. I Norrland kan man inte se en strömfåra, utan att se timmerstockar, som på egen hand i otalig mängd och med den största kallblodighet störta sig fram genom vågorna, för att blanda sig i verldsvimlet.
Jag vet ej om det gagnar eller skadar:
Mig tycks dock i vår nordiska provins,
Upprigtigt sagdt, att det måhända finns
För många yxor och för litet spadar.
På alla gästgifvargårdar i Medelpad bör en resande vara utrustad med ett godt tålamod, emedan han alltid har utsigt att få vänta på hästar. Men tre timmar! mina vänner! det går väl långt. Som kristen menniska är man förpligtad att gå långt i tålamod, innan man har rättighet att bli ond eller otålig:
Sticks din näsa med en syl, min vän!
Tvärt igenom, får du ej bli retad;
Men om sylen ej dras ut igen,
Har du rättighet att bli förtretad.
Detta är kristligt tålamod, som hvar och en bör söka förskaffa sig.
På Nedansjö gästgifvargård fanns, som det uppgafs, ingen krake att få. En kamel fanns, men det var gästgifvaren sjelf, som hade detta betecknande namn. Tvenne kor såg jag, men dem ville ej herr Kamel släppa i skjuts, och hästar lär han vara mycket rädd om. En kamel i öknen kan man få bugt på, men kameler i Medelpad är ett omedgörligt slägte, som ej låter tala med sig, om det ej sker med klingande fraser. Hvad ville jag göra? Jag slog upp en bok, som låg i ett fönster, och fördref tiden så godt, jag kunde, med att göra mig bekant med innehållet och inhemta den vishet, som stod till buds:
"För att göra halm på hustak oantändbar, bestryker man den med kalkvatten."
"Kollodium på liktornar fördrifver det onda för lång tid."
"Knän på yllebyxor försvinna, om man fuktar stället med en svamp, doppad i varmt vatten."
"Ett ondt samvete är en skorpion, ett godt samvete är den bästa hufvudkudde."
"En stor mage är bevis på godt hjerta."
"Att ha ett vassrör i ryggen är ett medel till framgång."
"En dam, som nyttjar chignon, bevisar, att hennes hår väger mera än hennes hjerna."
"För att finna hvad man söker på lifvets väg, bör man icke lemna någon sten ovänd."
Jag tog sista uppmaningen ad notam, gick ut och lyftade på den första sten, jag såg, för att se efter en häst — och se! Skjutsen kom i samma ögonblick! Det var en så kallad bakskjuts, som kom mig till hjelp.
Hela trakten efter Ljungan är vacker. Från Skallsberget eller Klacken, som det också kallas, i Stöde socken, kan man se solen vid midsommartiden hela natten, i fall man ej sofver, utan håller sig vaken. Stöde kyrka står vid elfstranden. Vid Stödesjön går en ångbåt, hvarpå resande och äfven andra menniskor kunna från Hemgrafven komma ända till Hammar i Torps socken.
Torpshammar med pappersmasse-fabriken försvann för mina blickar i den sena qvällen. Tiden är dyrbar. Jag ilade till Torps prestgård och kom just lagom för att smörja mig med delikata släpärter och jordgubbar samt med mycket annat smått och godt uppfriska min genomdammade lekamen.
"Att vara välkommen," säger någon författare, "är det första vilkoret för ett gladt åtnjutande af det som kokerskan sedan kan åstadkomma i köket. Den gåfva, som gifves åt hjertat, öfverträffar den som gifves åt magen."
Torps prestgård, väl byggd och underhållen, ligger täckt belägen vid landsvägen och är derför lättvindig för resande att kila in på. Utsigten är storartad öfver Ljungan och den bördiga och välbyggda bergsbygden. Kyrkan ligger nedanför prestgården vid elfkanten. Vid Torp finnas postkontor, apotek, gästgifvargård och Guds gåfvor med handelsbodar. Getberget var min favorit-titt om dagarna. Jag gjorde visit på ett statligt herresäte i trakten, ett slott i Medelpad, tillhörigt en gammal skolkamrat och vän till undertecknad. Patron Huss på Johannisberg ha ni väl hört talas om? "Hitintill skall du gå och icke vidare" — och Johannisberg blef vändpunkten på min resa i Medelpad.
Jag tog afsked af Torps prestgård och återvände till Sundsvall igen, samma väg jag kommit, med den förändring likväl, att Ljungan höll mig nu sällskap på högra sidan, alltid lika vänlig och förekommande.
Hvad prestgårdar äro för präktiga ting,
Då man landsvägen far för att se sig omkring.
För husrum och kost har man föga besvär,
Då prestgårdar finnas till hands här och der.
Och prestgårdar har jag väl sett en mängd,
Men aldrig jag sett någon prestgrind stängd.
Man frågar ej först, man kör bara in,
Och strax ser man presten på trappan sin.
En vidöppen famn utaf presten oss räcks,
Och tuting vi få, i fall klockan är sex.
Om morgonen tas man emot lika ömt,
Och frukost man får mycket förr än man drömt.
Och kommer man dit omkring middagstid,
Då motser hvar kyckling sin eviga frid.
Och sedan man middagen stigit ifrån,
Så kan man i hängmatta smälta Gudslån.
Och vill man i duschen se'n två sig hvit,
Så kan man med Guds hjelp få ny aptit.
Och mättad man blir, om än glupsk som en korp,
Det har jag erfarit hos prosten i Torp.
På vägen här och der framskymtade profbitar på den nya jernvägen, som är under arbete och som snart skall vara färdig till Torpshammar, för att sedan fortsättas till Jemtland och Norge. Arbetarne svettades, och skjutskämparna vid Vattjom sneglade med märkbar förnöjelse på deras ansträngningar.
Fagerdal vid Sundsvall.
Nu är att säga, huru
Jag kom till Fagerdal
Uti en skog af furu
Och hägg och björk och al.
Så blomsterljuft som detta
Jag ej sett hitintills.
Och så kan jag berätta,
Att det tillhör bror Nils.
Min afton att förljufva
I grottan bjöds jag in.
Jag fick min lilla hufva
Som andra fingo sin.
Sen sof jag lugnt och stilla
Vid sorl af vattenfall;
Drogs da'n derpå i trilla
Af Bismark till Sundsvall.
Telegram till Stockholm.
Bästa herr Bonnier! Jag har nu fullskrifvit sexton sidor stort regalformat. Låt mig veta om det är tillräckligt, annars stannar jag här för att fortsatta.
Svar från Stockholm.
Herr författare! För all del sluta och res hem. Låt oss ej trötta ut publiken. Dess ynnest är mig dyrbar.
Så hett skiner solen på Ljungans å,
Till Stockholm skall ångbåten Nordstjernan gå.
Och afsked nu tages af vänner och bröder,
Och tåget församlas: mot söder, mot söder!
Nordstjernan är stor, det vet en och hvar,
Men trångt om plats hon dock ofta har.
Och omtala tror jag, jag ej behöfver,
Att finns ingen plats, får man stanna öfver.
Den gamla tiden var ingenting mot
Den nya, som jemt är på resande fot.
Och derför på ångbåtar, liksom hoteller,
Finns aldrig tillräckligt med utrymme heller.
Den seden hos oss har nu kommit i bruk,
Att man skall resa, om man inte är sjuk.
Och är man sjuk, kan den minsta blemma
Blott botas borta, men aldrig hemma.
För resande trängre det blir med hvar dag,
Om också han inte är större än jag.
Och derför så stora ångbåtar nu byggas,
Att menskors beqvämlighet månde betryggas.
Hos Baggstedt jag nu åt en middag så fin
Och drack, för min helsas skull, dugtigt med vin.
Och medan jag benen ännu kunde styra,
Så gick jag ombord klockan treqvart till fyra.
Och vädret var innerligt godt och rart
Och ångbåten gjorde en brinnande fart.
Det rår jag ej för, att på båten berodde,
Att farten var större än hvad jag trodde.
Kapten Martinell nog sitt bästa gör,
Och det gör nog också herr styrman Schlöör.
Och faror, som hota, ej räds eller skyr man,
Då man har sin lit till kapten och styrman.
Det gick som en dans öfver Ålands haf,
Och vi hade längese'n slumrat af.
När solen oss väckte, var hela affären
Att vi voro redan i Stockholms-skären.
Och lyckligt fullbordad var vår seglats,
Och Stockholm stod qvar på sin gamla plats.
Och alla vi voro så glada och nöjda,
Då redan vi lågo vid slottet förtöjda.
