Scener i Nord-Amerika/Handen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Indianen
Scener i Nord-Amerika
ur en svensk resandes minnes-bok
av Carl David Arfwedson

Handen
Åter till titelsida  →


[ 226 ] [ 227 ]
HANDEN.




[ 228 ] [ 229 ]Under vintern 1833—1834 gick jag några gånger för ombyte skull till ett af andra rangens värdshus i New-York, tillhörande Clark & Brown. Det är stäldt på ungefär samma fot som de i London, under namn af ”Beefsteak shops” kända inrättningar. I ett långt rum, upplyst från taket, har man anbragt så kallade ”boxes,” som bestå i bord med en träbänk på hvardera sidan. Dessa bänkar äro försedda med höga ryggstöd, som skilja den ena afdelningen från den andra. Hvarje sådan låda kan rymma fyra personer, hvaraf två midt emot hvarandra. Duken är väl försedd med oräkneliga märken, som vittna, att rörelsen på stället varit god; med det är likväl en duk och hvit på köpet, detta är redan mycket i ett dylikt slags värdshus. Första anblicken af denna matsal är högst egen. I alla lådor ätes med en glupskhet, hvars åskådande skulle vara tillräckligt att förfära den gröfsta Epicuré. Allting går i galopp. Jag känner ej om maten kokas med lika brådska som den sedermera förtäres. Men en person hinner knappt komma in [ 230 ]i rummet och sätta sig ned på den hårda bänken, förrän en andtruten och svettig betjent flyger öfver golfvet med den beställda portionen på en blåhvit porslins-tallrik. Detta är knappt gjordt, förrän andra gäster träda in, och nya beställningar gifvas. För att ej förlora tid, skrika betjenterna ut högt hvad som blifvit bestäldt, hvilket ljud når den uppmärksamme kockens öra 5 sekunder, förrän betjenten sjelf infinner sig, och sätter honom i tillfälle att utan uppehåll aflemna den beställda portionen. Att föreställa sig denna oroliga syn är knappt möjligt, utan att hafva varit vittne dertill. Skriket, springet, gåendet och kommandet, slamret af knifvar, gafflar och tallrickar, pustandet af ätande och löpande, — med ett ord, villervallan är i högsta grad karakteristik. Och undra må man väl, hvad som förorsakar denna oerhörda brådska. Är det göromål? Är det nöjen? Nej, endast vanan, denna menniskans andra natur. Landets tillväxt är så hastig, att en New-Yorker tror sig komma efter sitt tidehvarf och sina landsmän, om han ej galopperar genom lifvet. Han sofver, äter, går, arbetar; allt sker i brådska. Att tillbringa några minuter längre vid bordet, än hvad som behöfves för att stilla den kväfvande hungern, skulle göra honom samvetsqval och förtviflan. Han måste bort. Hvarthän? — Till sitt kontor ..... för [ 231 ]att hafva det glada medvetande, att han är på sin plats.

Kommande och gående aflöste sålunda hvarandra oupphörligt. Det var blott en man utom mig i hela salen, som tycktes göra sin måltid i lugn. Tvärt emot Amerikanska modet gick hans middag med otrolig långsamhet. Jag hade redan en lång stund betraktat honom, i anseende till denna ovanlighet, då han till min och alla andras förundran helt mekaniskt upptog ur fickan ett dagblad, och läste derutur ett stycke emellan hvarje bit som förtärdes. Hans ansigte förrådde under läsningen en mängd sinnesrörelser, som för ögonblicket tycktes beherrska honom, och vid mera än ett tillfälle trodde jag mig märka, att ett ställe i tidningen isynnerhet ådrog sig hans uppmärksamhet. Ögonen gingo öfver samma punkt beständigt, och lyste hvarje gång klarare af glädje. Omsider utbredde den sig öfver hela hans ansigte, och scenen slutades i utbrott af ett vildt skratt. Nu var min nyfikenhet drifven till det högsta; jag kunde ej afhålla mina blickar från honom. Hvem är han, denne obegriplige och ovanliga menniska? Ingen af de närvarande kände honom. Ännu några minuter, och han uppreste sig för att gå.

Om jag skall döma af hans utseende, var han en man, som sett lifvets kulminations-punkt, och [ 232 ]som nu vandrade utföre, underkastande sig tåligt den hårda vissheten att ”Rubicon var passerad.” Han var medelmåttig till växten, ungefärligen lika bred om axlarne som om lifvet, och hade derjemte en hals, som af någon olycklig naturens nyck blifvit skapad oformligt kort, så att på ett längre afstånd öronen syntes fastvuxna vid skuldrorna. Antingen för att skyla detta fel eller såsom en prydnad hade håret blifvit tillåtet att nå en Schweitzisk bondlängd. Ansigtet bar stämpel af djupsinnighet, och här och der kunde upptäckas drag som talade om en mödosamt tillbragt lefnad. En ung flicka skulle kanske icke säga, att han såg bra ut; men en gammal mö kunde åtminstone inte kalla honom rent af ful. Han var ett midt emellan, som ofta besynnerligt nog är det som mest behagar här på jorden.

Förmodligen af glömska hade han lemnat tidningen efter sig på bordet. Mitt väckta intresse för mannen, dref mig att genast upptaga och genomögna den, för att om möjligt kunna träffa hvad som så mycket intresserat den besynnerlige främlingen. Förgäfves såg jag öfver kolumn efter kolumn; det var blott annonser om försäljningar af tomter och hus, om befraktningar och om spektakler för dagen, vidare polis-förhör, beskrifning på sex serskildta eldsvådor under den förflutna [ 233 ]natten, bref från Washington om kongressens göromål, slutligen uppgifter på döda och födda, på ankomna fartyg m. m. Kunde något af dessa ämnen ha väckt hans skratt? Jag kunde ej begripa det, och läste om igen det fint tryckta dagbladet. Längst ner på en sida upptäckte jag ändtligen en annons med rubriken: Äktenskap, och som innehöll önskan af en enkling med fem barn och ett litet kapital att finna ett hederligt och värdigt fruntimmer, som ville förena sig med honom och taga omsorg om barnen; hvaremot han förband sig att sköta så väl hennes som sin förmögenhet till begges gemensamma fördel. — Detta sätt att skaffa sig en hustru, var ännu helt nytt och främmande i Amerika; månne detta väckt hans löje? Det var åtminstone mera troligt, än att någon föregående artikel skulle haft en sådan verkan; med denna ovisshet måste jag lemna huset.

Flera dagar gingo förbi, utan att jag kunde upptäcka något om honom. Jag började nästan glömma hela historien med Tidningen, då jag en morgon blir varse i ett annat dagblad följande karakteristika annons:

”Till unga fruntimmer.

En gentleman i sina bästa år, önskar att gifta sig. Hans pretentioner äro billiga. Han fordrar [ 234 ]blott en vacker, hvit och välskapad hand, kort sagdt, en Venus-hand. Ingen bör besvära sig med att besöka honom, som icke har en sådan i fullkomlighet. För öfrigt göres inga vilkor om erforderlig skönhet, rikedom och talanger — allt dylikt är öfverflödigt, blott hon har en vacker hand. Anmälan bör göras skriftligen uti bref till X. Y. Z., som inlemnas på posten. Alla kommunikationer, med uppgifna namn och adresser skola ej missbrukas.”

En aning sade mig att denna annons var författad af min man på Clark & Brown. Att jag ej deruti hade orätt, bevisas af det som tvenne dagar derefter föreföll.

Parallel med Broadway går en bred gata, som fått namn af ”Greenwich street.” Nedra delen deraf, som är närmast den behagliga sommar-promenaden ”The Battery,” har lika prydliga hus som sjelfva den första gatan i staden. Något längre upp hafva deremot byggnaderna icke samma storlek, ej heller samma präktiga inredning, men de äro tillräckligt rymliga för små familjer, som ej höra till den första societeten, och som således sällan se stora sällskaper hos sig. I ett af dessa hus bodde ensam vår giftsjuke ungkarl.

Klockan var tie på morgonen. I en vaggande länstol, öfverklädd med blommigt rödt damask, satt [ 235 ]han insvept i en nattrock, som liknade mönstret af en Turkisk shawl. Det runda förmaksbordet var draget närmare eldbrasan. En mängd af papper, böcker, tidningar och bref lågo spridda öfver bordskifvan. De sednare hade snarare utseende af billets-doux än bref; men detta rör oss ej och det tillhör mig icke för öfrigt att upptäcka hemligheterna af en ungkarls boning. Vare det nog att veta, det brefven voro skrifna på blått, grönt och ljusrödt papper med guldkanter, och med turtur-dufvor och sammanflätade händer i sigillen. Stilen var förundransvärdt lik en fruntimmers-hands; men detta säger ingenting i våra konstfärdiga tider, då man kan lära sig skrifva den skönaste stil på tolf timmar, och då talanger att efterbilda hvilka handteckningar som helst, är en frukt af en half dags lärdom .... Men port-klockan ringer. Man öppnar. Det hviskas i förstugan. ”Hvem är det? Kom in!”

Förmaksdörren slogs upp af den svarta betjenten, och ett beslöjadt fruntimmer steg in. Värden uppreste sig långsamt från sin beqväma stol, aftog vördnadsfullt sin mångfärgade Grekiska kalott, och bjöd den främmande att intaga ett rum invid elden. Hon gjorde så, utan att yttra ett ord.

”Hvilken anledning tillskyndar mig detta [ 236 ]nöje?” ... började han något förlägen och satte sig midt emot henne.

Intet svar.

”Hvem är det jag har äran att tala till?” fortfor han.

Samma tystnad.

”En liten explikation skulle kanske ej vara ur vägen,” tillade han halfstött öfver den okändas stillatigande. ”Kan jag vara till någon tjenst, eller hvad är meningen med denna visit?”

Ej ett ord till svar.

Nära att förlora tålamodet, kastade han sig baklänges i stolen och beslöt inom sig att under tystnad afvakta hvad som kunde bli af detta besynnerliga besök. Tungan slipper väl någon gång lös, tänkte han och tillslöt nu såsom vanligt sina ögon — detta var en ungkarls-vana, som han tagit sig på en läkares inrådan, emedan svaga ögon mattas icke af mörkret. Då han åter öppnade dem, såg han den allra nättaste lilla hand, som någonsin tillhört en qvinna. Den var utsträckt emot honom, så att hela formen på en gång syntes. De långa åt ändarne afsmalade fingrarne, det fina hvita sammets-skinnet, de små runda hålen i lederna ofvanpå handen — ingen mensklig varelse kunde vara likgiltig för så mycken skönhet? Och skulle icke en kännare hänryckas af en sådan syn? Vår [ 237 ]ungkarl trodde knappt sina egna ögon. Han gnuggade dem hundrade gånger, såg och såg om igen men fick ändå ej nog af åskådningen. ”Är det en dröm?” utropade han. ”Denna hand, tillhör den en dödlig?”

Ett tecken af handen gaf tillkänna att den bestod af kött och blod.

Detta var för mycket för den extasierade älskaren. Med en djerfhet — som också tillhör en gammal ungkarl — fattade han voilen, utan att begära tillstånd, eller först urskulda sig, och lyftade den öfver hatten. Ett skrik hördes af den upptäckta damen, som i nästa ögonblick föll afdånad i hans armar. Lyckligtvis saknas aldrig essencer och eau de cologne hos ungkarlar, så att om spirituosa ha någon verkan på en afdånad menniska, sparades här icke försöket. Aldrig har någon så blifvit dränkt i Cölniskt vatten, som detta unga fruntimmer. Också återkom hon hastigare till sig sjelf än begge hade väntat sig.

Det ansigte, som nu var blottadt till skärskådande, var angenämt utan att vara skönt. Ungdom hade hon; men det var icke den utsprickande knoppen, snarare rosen i sin middagsfägring. Omkring munnen låg ett ständigt leende, som, då hon talade, ofta föreföll sarkastiskt, men som var långt derifrån. Uttrycket i de stora svarta ögonen var [ 238 ]godhet, och endast godhet. När de spelade på någon, stod det ej i mensklig makt att neka. Likväl förekom det såsom om allting vore uppgjordt hos henne, blick, åthäfvor, tal och känslor. För min del vill jag ej tro att hennes karakter var så studerad, som man påstod. I hennes dåvarande belägenhet fordrades försigtighet, för att ej i älskarens ögon få utseende af en äfventyrerska, och denna försigtighet misstogs för tillgjordhet.

Den som sett en gammal ungkarl kär, skall lätt kunna fatta de känslor, som på en gång, lik en elektrisk eld, bemäktigade sig vår man. ”Så är jag nu ändtligen åter kär igen!” yttrade han för sig sjelf. ”Detta är, om jag ej bedrar mig, för tjugu-sjunde gången. Narrar äro de som tro, att man ej kan älska mer än en gång i lifstiden! Om jag inte nu är lika kär, som då jag vid aderton års ålder först svor kärlek åt Carolina, vill jag aldrig se Guds dager!”

Den lilla förtjusande handen betäcktes med kyssar. Dess förförande ägarinna, som nu hämtat sig från sin afdåning, syntes temligen belåten med de brinnande ömhetsbetygen. Ett steg ledde till ett annat, och från en modest handkyssning kom man slutligen till kärleksförklaring och knäfall, tvenne säkra förelöpare antingen till handkramningar, smältande ögonkast, omfamningar och kyssar, [ 239 ]eller till en högst obehaglig skilsmessa. Hvad svar hon gaf, vet man ej ordagrant, men af vår ungkarls spasmodiska hänryckning kan man sluta till, att den sköna ej var obeveklig. ”Uff!” utropade han för sig sjelf. ”Ändtligen har jag lyckats att få ett ja, efter sex och tjugu korgar!” Fästmön fann sig dock föranlåten att fråga honom, om han allvarsamt tagit sitt beslut, och om han trodde att hennes hand vore den vackraste han sett. På denna fråga, som gjordes i en högtidlig ton, följde en störtskur af ömhetsbetygelser och heliga eder, att hennes hand och ingen annans, voro den engla-hand, som han alltid sett i drömmarna. ”Tack vare dig, gudomliga idé,” tillade han, ”att annonsera om en hustru! Jag har emellertid blifvit bedragen i min förväntan .....”

”Hur! hvad!” inföll den milda älskarinnan. ”Bedragen! Fordrade du ej en hand, som svarade emot beskrifningen? Är denna ej lik idealet?”

”Ja, bedragen,” fortfor han och lade så mycken vigt på ordet, att den förolämpade qvinnan var nära till konvulsioner. ”Ja, bedragen; ty jag fick inte en hustru, utan en Engel.”

Inom några få veckor efter denna märkbara händelse var det älskvärda paret ett äkta par.

En ungkarl har sällan annat hem än för ögonblicket, och hans planer för framtiden sträcka sig [ 240 ]ofta icke längre än till morgondagen. Så hade äfven fallet varit med vår man, innan han äktenskapligen förenade sig med sin på annons erhållna hustru. Han hade icke ärft något af sina föräldrar, men varit lycklig nog att i rätta stunden spekulera på ett fall i fonderna, som skänkte honom ett ej ringa kapital, hvaraf räntan förslog till hans årliga utgifter. Men hvad som var nog for ungkarlen, räckte ej till åt den gifta mannen, ty bruden hade väl fört med sig i boet en täck hand — men inte en skilling deruti. I denna bekymmersamma belägenhet började han att tänka på indragningar och besparingar; men hvaruti skulle de bestå? Frun tålde icke höra talas om något sådant i sitt styrelse-departement, och herrns egna gamla vanor ville ej heller medgifva någon indragning i utgifterna för honom sjelf. Ställningen blef emellertid med hvarje dag kinkigare. Ett förtvifladt beslut måste omsider tagas. ”Det återstår oss ingen annan utväg, än att resa till de vestra Staterna, och der bosätta oss på landet,” sade han en dag nästan förtviflad till sin hustru. En öfverläggning börjades, som varade i tvenne timmar, — slutet blef att flyttningen ansågs nödvändig.

Förberedelserna dertill skedde så skyndsamt som möjligt. Huset uthyrdes för de återstående [ 241 ]sex månaderna af kontraktet åt en förmögen kryddkrämare, och möblerna såldes på auktion; samma öde fingo äfven alla öfriga husgerådssaker. Det säges att mannen fällt en tår, då vaggstolen kom under klubban, och att han uppgifvit en förfärligt djup suck, då en Ostindisk punsch-bål gick bort. A llt aflopp likväl lugnt och stilla; och med hela den realiserade förmögenheten i fickan begaf han sig med sin hustru på vägen, i Februari månad, innan vintern ännu brutit upp.

Det var första gången i sin lifstid, som han rest med fruntimmer: undra således icke, att han fann sällskapet högst besvärligt. Huru många småsaker fordrades icke nu, hvarpå han förut aldrig tänkt! Hade det ej varit för skam skull, tror jag, att mannen redan då skulle afsvurit hela giftermålet. Men så snart han förlorade tålamodet, drog frun genast af sig handsken, liksom af en händelse, och åsynen af den förtrollande handen hade alltid en påräknad effekt att afleda en storm, för hvilken hon med skäl bäfvade. Hans vrede lade sig då ofelbart lika hastigt som den uppbrusat — och den välsignade freden bibehölls på detta sätt ostörd emellan makarna.

Resan var lång och mödosam, såsom vanligen här, helst om vintern, då vägarne öfver den [ 242 ]stora Alleghanny-bergskedjan knappt äro farbara. Mer än en gång förbannade våra resande sitt olyckliga öde, att nödgas låta sönderskaka sina kroppar och utsätta sig för faror af mångfaldiga slag. Mer än en gång i hvarje qvarts timme hördes djupa suckar från mannen, som lika ofta besvarades af frun, när vagnen fick någon så kraftig stöt, att samtliga individer som uppfyllde den, alltför våldsamt rubbades och knuffades emot hvarandra. Vid ett tillfälle gick det usla åkdonet sönder; vid ett annat rullade det med alla de resande ner i en vattenfylld håla; slutligen, för att göra färden ännu mera bedröflig, skenade hästarne i en ström med den tomma vagnen från en station, der våra vänner stigit af, för att vid bordet hämta nya krafter. Resultatet af denna olycka blef, att alla klädespersedlar, som medfördes, antingen genomblöttes, eller för alltid förkommo.

Tröstlösa och nästan utblottade på äfven de nödvändigaste artiklar för klädseln, anlände de omsider till Pittsburg, der de gingo om bord på ett ångfartyg, destineradt till Mississippi-flodens stränder. Utan att göra dem sällskap på denna färd, som aflopp utan några af de vanliga missöden, som förfölja ångbåtar i dessa trakter af Förenta Staterna, vilja vi för ögonblicket önska dem en lycklig och snabb resa, och återse dem först [ 243 ]några veckor härefter, då följande tilldragelser inträffade.

Ej långt från Mississippis stränder och genomskuren af en bajou, ligger ännu i dag en liten by, hvars namn jag af goda skäl förtiger, som var först bebodd blott af Fransmän, men i sednare tider fått en temligen blandad befolkning. Husen voro spridda utmed den djupa bajoun, liksom tälten af en vandrande stam, och omgåfvos på ena sidan af ett träsk, som under sommar-hettan var alldeles uttorkadt, men som i den våta årstiden erbjöd ögat en omätlig insjö af flera mils omfång. Hela detta träsk var öfverhöljdt af en tjock cypress-skog, hvars mörka grenar utestängde solen och gjorde det till ett i alla afseenden obehagligt ställe. Det ägde dessutom om sommarne en annan olägenhet, den att vara bebodt af millioner myggor, föga mindre än flugor, hvilka byns invånare blott genom ett beständigt rökande kunde aflägsna.

På andra sidan om byn åter, låg ett ganska vidsträckt fält (prairie), betäckt med en större omvexling af blommor, än något fält i Europa kan uppvisa. Här och der syntes några kullar — monumenter af folkslag, som undgått historien — eller ett och annat träd, hvars drägt stormarne afklädt. I fonden uppreste sig en mur af [ 244 ]ålderstigna stammar, som för sin höjd och tjocklek väl förtjenade namn af gigantiska. Under dem hade fordom mången elg och buffalo betat i det rika gräset; nu upptäckte ögat endast några spridda hjortar eller rädda rågets-flockar.

Invånarne, såsom värda afkomlingar af de Franska emigranter, som utflyttat till Amerika, då Louisiana ännu tillhörde Frankrike, voro fullkomligt lyckliga att här i ro få dansa genom lifvet efter en fiol. De bibehöllo ända till den ringaste småsak af de gamla sederna och bruken, och talade Fransyska lika fort och dansade lika gerna som om de varit sanskyldiga Fransoser midt i hjertat af la belle France. Traktens osundhet utsatte dem visst för sjukdomar, men antingen voro deras kroppar acclimatiserade eller var detta folk genom medfödd glädtighet och måtta i alla njutningar mindre blottstäldt för febrar — alla njöto nästan oafbrutet den herrligaste helsa. När den sjukliga årstiden kom, började deras rätta munterhet. Doktorn glömde då bort sin konst, den enögde fiol-spelarn praktiserade deremot från morgon till afton, och de lyckliga invånarnes verksamhet var då endast att svänga på hälarne, sjunga och skratta. Att njuta lifvet var i deras tanke hvars och ens förnämsta omsorg; att sörja derföre hörde till bisakerna. Med Indianerna hade de fordomdags drifvit en förmånlig [ 245 ]handel med skinn-varor, som de förde till S:t Louis och der försålde emot några matvaror och presenter till qvinnorna; presten och fiol-spelarn; men denna byteshandel fortgick ej nu mera, sedan Indianerna åt Amerikanska regeringen hade bortsålt sina jagt-platser och flyttat tusen mil i vester till granskapet af Rocky Mountains. Oaktadt detta var en stor förlust för byn, hördes ingen klagan från invånarne, som skrattade nu lika gerna som förr. Men de fingo snart ännu flera skäl till missnöje med Amerikanska styrelsen, då emigrations-ebben började på dess uppmuntran att styra kosan till dessa trakter. Ingeniörer från Washington hade redan utmätt den närliggande marken, som fordom varit en allmänning, af alla i staden begagnad till betesmark för kreaturen. Vissa delar af dessa nyss utmätta trakter voro till och med redan bebodda af nya emigranter, och hus och byar sprungo upp på flera ställen med förfärlig hastighet. Yankees[1] strömmade hoptals dit, och med dem följde äfven nya och ovanliga, och just derföre odrägliga seder. Dessa nykomlingar hade knappt bosatt sig, förrän alla tecken till en stigande civilisation blefvo [ 246 ]märkbara: en domare var tillsatt, tings-sal och fängelse uppbyggda, advokater och läkare uppstodo i mängd, och en skara af prester, tillhöriga olika sekter, dundrade från predikstolarna ve och förbannelser öfver hvarandra. De gamla invånarne sågo med sorg och bestörtning alla dessa innovationer, som syntes hota deras uråldriga sedvanor med en brådstörtande reform. Men bekymren voro dock ej så tärande, att de glömde bort sina vanliga favorit-nöjen, och skrattet och dansen hördes ännu lika ofta som förr, fastän de nu mången gång accompagnerades af skogsfällningarne i granskapet.

Detta obetydliga ställe, dit jag nu ledsagar mina Läsare, hade således icke något inbjudande för den, som kom från de civiliserade trakterna vid Atlantiska hafvets strand; det var likväl dit, som vårt gifta par från New-York begaf sig, och der återfinna vi nu dessa våra goda vänner. Vid ankomsten till byn togo de in på det enda värdshus som der fanns, och voro ej sena att söka hvilans läger, som de sade sig väl behöfva efter så många dygns resa. Frun knotade dock länge innan hon gick till sängs, öfver bristande beqvämligheter, äfven i den minsta småsak, och herrn påstod sig qväfvas af den olidliga tobaksröken, som lik en tjock dimma alltid sväfvade öfver hvarje hus och [ 247 ]uppfyllde den mest aflägsna vrå derinom; men till lycka å ömse sidor, förstod man icke hvarandra, emedan värdinnan i huset var fullkomligt obekant med Engelska språket, och de resande likaledes begrepo ej ett ord Fransyska. De båda makarne gingo derföre mindre belåtna till sängs; men detta missnöje aftynade småningom då sömnen lägrade sig på deras ögonlock, och drömmarna framställde scener af lifvets tragi-komedi. Här var det en idyll. Frun kände redan alla en god landqvinnas nöjen, och såg en hel ladugård uppfylld med den frodigaste boskap, som var hennes egendom. Mannen åter drömde om sin älskade hustrus oförlikneliga hand, och tyckte sig för den kämpa mången strid med djerfva riddare, som vågade påstå att ännu någon sådan hand var till finnandes på jorden. Ur dessa behagliga drömmar uppväcktes de resande af den mest gälla och besatta serenad, som någonsin varit uppstämd. Söndriga fioler, flöjter och tambouriner, trummor, ko-skällor, tenn-trumpeter och mortlar blandade sina skrällande läten med ett högljudt accompagnement af skratt, sång och hojtande från en hop karlar och pojkar, som ställt sig i en grupp tätt under de båda främmandes fönster. De olika instrumenten hördes emellanåt utföra långa solo, och efter hvarje sådan ropade folkmassan med full hals: [ 248 ]”Cha-ri-va-ri!” Detta ord var knappt utskriket, förrän hela hopen började dansa, och så repeterades samma musikaliska ceremoni. Länge och med otålighet åhörde det uppväckta paret denna egna serenad, men då den tycktes aldrig taga slut, förlorade de naturligtvis tålamodet och begynte sjelfva att inom hus hålla ett väsen, täflande med folkets utanför porten. Både värden och värdinnan flögo förskräckta upp till de resandes hjelp, ty af det våldsamma skriket hade de föreställt sig intet mindre än mord eller annan illgerning. Inom några ögonblick stod husets hela personal i negligé i de främmandes sängkammare. Alla talade och skreko om hvarandra; man svor, man larmade, man bedyrade, man gret, — allt väl! ingen förstod den andra. En minuts tystnad af instrumenten gaf dock slutligen rum åt en person, som talade Engelska, att förklara saken, och försäkra de resande att hela tillställningen ej gick ut på annat än att hedra dem med en serenad. ”Förr i verlden,” sade han, ”rådde har den seden, att endast sjunga Cha-ri-va-ri för nygifta, af hvilka åtminstone en måste ha varit enka eller enkling; men nu mera ser man ej så noga på detta vilkor. Åsynen af ett obekant par är nu tillräcklig anledning för en serenad af det slaget.”

”Helsa då och tacka dem, min vän,” svarade [ 249 ]den förvirrade gifta mannen; ”jag skulle helst se att jag nu fick vara i fred.”

”Nog skall jag helsa dem,” inföll den andra, ”men om de, mer än Indianer i skogen bry sig om en sådan helsning, då känner jag ej mer mitt folk.”

”Hvad vilja de då?” frågade frun, som af förskräckelse knappt vågade röra sig ur stället.

”De fordra att ni skall gifva dem en Kungs-bal” blef svaret.

”En kungs-bal! hvad är det?” utropade mannen, i förundran blandad med förargelse.

”Lika godt!” tillade hans nu allt mer bäfvande maka. ”Kungs-bal eller annan bal, de få allt hvad behagas, blott de genast lemna oss i ro.”

Detta löfte hann ej förr till värdens öron, än denne med blixtens snabbhet öppnade fönstret och repeterade med full hals i en halft sjungande ton det hemlighetsfulla ordet: Cha-ri-va-ri. Genast åtskilde folkmassan sig stilla och tyst, och efter några minuter var allt i byn åter så lugnt som om någon Charivari aldrig der varit hörd.

Tidigt följande dagen börjades beredelserna till balen, som de resande så oförväntadt måste gifva. Mannen prutade väl länge emot, men frun, som högeligen fruktade för repetition af en ny serenad, gick gerna in på tillställningen, — och balen gick således för sig.

[ 250 ]Klockan var ännu ej fem (betänken det, modets barn! ännu ej fem), och likväl var huset redan fullt af danshungriga gäster, som, iklädda de mest brokiga och mångfärgade drägter, stodo på språng och syntes fast beslutna att yra omkring, kosta hvad det vill. Kostymerna voro visserligen icke parisiska, men de hade åtminstone en behaglig nätthet, som mildrade intrycket af tygens grofhet och modens ålder. I karlarnes sätt att vara rådde enkelhet utan plumphet, och hos mången kunde man ännu upptäcka spår af den välkända Fransyska glädtigheten. Fruntimren åter voro utmärkta för sina okonstlade och naturliga rörelser, och visade i både tal och skick, att de ej kände sig stelt bundna af ett förfinadt och derigenom ofta försämradt sällskapslif. Utan att vara skönheter, ägde de ett täckt och angenämt utseende, stora svarta ögon (arf från deras Fransyska förfäder), en väl formad växt, men framför allt de minsta och vackraste händer och fötter, som någonsin prydt en qvinna.

Balen öppnades af värdshus-värden, som på byns invånares vägnar höll ex tempore ett lämpligt tal till de resande, deruti han med den mest lysande färg utmålade de tacksamma känslor, som lifvade samtlige nu församlade gäster vid ett tillfälle såsom detta, då gamla sedvanor och bruk samvetsgrant bibehöllos vid sin helgd. Efter mycket [ 251 ]prat och allehanda högtrafvande fraser kom han slutligen derhän att vänligen begära det dansen finge sättas i gång, och att valet måtte anställas till de fyra konungar och drottningar. Detta skedde. Alla, unga och gamla skyndade att begagna det efterlängtade tillståndet, och vid musiken af den ensamma fiolen begyntes nu en bal, som i yrande fart öfvergick allt hvad vår resande Yankee hitintills sett. Hans fru till och med rodnade vid vissa alltför teatraliska rörelser af de dansande damerna, och höjde emellanåt på axlarne, för att låta sin man förstå huru mycket hon ogillade detta oanständiga sätt att dansa. Till ett af de äldre fruntimren, som ej kunde dansa för lamhet, yttrade hon äfven sitt missnöje; men svaret gjorde blott saken värre: ”Detta är ingenting, min fru, mot hvad ni straxt skall få se, då man börjar valsa.”

”Valsa!” utropade på en gång både hustru och man med synbar bestörtning.

”Ja visst, valsa. Känner ni inte till den dansen som nyss är uppfunnen i Paris och dansades hos oss första gången på sista kungs-balen.”

”Gudlösa menniskor!” yttrade vår man för sig sjelf och aflägsnade sig till ett annat hörn af rummet, för att der i fred betrakta dansens gång och grubbla öfver sedlösheten hos byns invånare, som [ 252 ]dansade vals, denna opassande och hedniska dans, som i hans öfvertygelse var påhittad af den Onde och dansades af honom hvarje natt i mörksens rike. Ingen störde dessa dystra betraktelser, ty hvem bryr sig om filosofen på en bal? och den ena dansen följde sålunda på den andra oupphörligen.

Aftonen framskred, och så snart klockan blef tio, tystnade fiolen och hela den dansande personalen skyndade att bilda en stor ring, i hvilken de också intvungo de tvenne resande. Ett af de yngre fruntimren steg snart fram midt i denna cirkel och vände för några ögonblick sina blixtrande ögon kring hela kretsen, liksom tvekande på hvem hennes val borde falla. Hon vände sig slutligen leende till den främmande herrn och tog ur sin barm en frisk blomster-buket, som hon med en knappnål fastsatte på hans bröst, och på samma gång förklarade honom för Kung. Denne, förbluffad och försagd, visste knappt på hvilken fot han stod, och var i begrepp att med en djup och vördnadsfull bugning betyga sin tacksägelse öfver den utmärkta heder, som blifvit honom visad, då han kände en brinnande kyss tryckas på sina läppar.

Ett utrop af: ”gudlösa varelse!” var första ögonblickets ingifvelse, men detta harmens utbrott af en ärbar gift man, hvars dygd syntes vara gäckad af en ärelös förförerska, förvandlades snart till [ 253 ]en ljuf hänryckning;, ty han hade sett — o! de trolöse och äreförgätne karlarne i våra dagar!! — han hade sett på den förföriska varelsen ett par händer, som i skönhet öfverträffade allt hvad han i sin inbillning föreställt sig såsom ideal. Den hand som han hittills dyrkat — gick i skuggan för alltid; han såg intet annat, han lefde för intet annat, än den hand, som nu i magiskt ljus stod beständigt för hans ögon. Förgäfves använde frun alla möjliga små fintligheter för att återvinna honom; man skulle tro att han då var både blind och döf ty intet af hennes försök märktes ens af den liksom förtrollade mannen. Under sådana hotande och dystra förbud slutades den märkvärdiga Kungs-balen. Gästerna hade utan svårighet upptäckt att emellan kung och drottning någonting förefallit, som var af allvarsam beskaffenhet, ty den sednare hade såsom sjuk aflägsnat sig från sällskapet; men rätta orsaken dertill kände ingen, ej en gång hon, som varit en oskyldig skull till uppträdet.

Följande dagen upplyste ej heller gåtan, och byns nyfikna, språksamma gamla qvinnor bragtes i förtviflan öfver att händelsen ännu icke blifvit närmare uppdagad. Man omtalade väl att de båda makarne på morgonen haft en liten ordtvist, som nått den lyssnande husvärdens öron; men, hvarom? det var en fråga som gjordes af hundrade munnar, [ 254 ]utan att någon var i stånd till att lemna ett nöjaktigt svar. Hela dagen fortforo grupper af de nyfikna invånarne att bilda sig utanför husen, för att gissa till hvad som var å färde, och gummorna sprungo från den ena till den andra, för att höra om någon upplysning ännu vore vunnen. Sent på eftermiddagen syntes någon dager skymta öfver det mörka tal-ämnet, då förra aftonens Kung till allas förundran befanns liggande på knä för den unga flickan som enligt ortens sed gifvit honom en kyss. Denna nyhet är för vigtig att kunna hållas hemlig; inom två minuter står hela byn samlad utanför det hus, der den eldige älskarn ännu behöll samma knäböjda ställning. Scenen led likväl nu till sitt slut, ty båda personernas känslor tycktes redan drifna till en höjd, som de ej länge kunde stå ut att uppehålla. Det dröjde ej heller länge innan den unga qvinnan hördes tydligen utropa: ”Dåre! var nöjd med den hand som din hustru har. Min, som du nu tyckes afguda, ser du i dag för sista gången; men för att gifva dig ett ömt minne före skilsmessan, så se här! Detta är en skänk af den vackra handen i de vestra Staterna.” Vid dessa ord gaf hon honom en ganska kraftig örfil, som på en gång öfvertygade honom att handen icke var så idealisk som han inbillat sig. Hennes hastiga språng ur rummet och folkets [ 255 ]uthållande skratt utanför huset påminte honom omsider att det var tid att gå hem, till undvikande af dess gyckel och bitande skämt. ”Min hustrus hand lär väl ändå vara den vackraste,” sade han sakta till sin tröst, under vägen, och steg in i den bekymrade makans sängkammare, med föresats att hädanefter dyrka endast hennes hand. Början af deras dialog var, såsom man bör tänka, något stormig, men ovädret lade sig småningom för mannens milda och öfvertygande sätt att förklara händelsen; så att derpå följde det angenämaste lugn, som öfvergick i intet annat än ömhetsbetygelser, hand-kyssningar och kärleksförklaringar. Trädet som skakas af nordanvinden, får genom våldet starkare rötter; kärleken brinner klarare efter det stormar af misstankar utrasat och renat den. Försoningen bekräftades med ett beslut att genast lemna ett ställe som föranledt denna obehagliga mellan-akt i äktenskapets sköna dram; och afresan utsattes till redan samma dag. ”Längre bort åt Vestern,” var den rigtning, som bestämdes, men huru långt i Vestern — var ännu lemnadt åt kommande dagar att utstaka.

Räkningarne betaltes; och med de få Dollars som Kungs-balens utgifter hade lemnat qvar i kassan, afreste vårt nu på nytt hvarandra ömt älskande par, och styrde färden vester ut, frun sittande [ 256 ]på en nyss inköpt Indiansk häst, och herrn gående der bredvid, gnolande for sig sjelf på ”Yankee doodle dandy” &c. Värdshus-värden följde med ögonen så länge han kunde sina afresta gäster, och yttrade slutligen för sig sjelf under det han åter inträdde i huset: ”Giftermål är ändå, Gud straffe mig! en hisklig sak. Den stunden förståndig karl går in på detta vågspel, har säkert hans förstånd tagit sig en lur.”




  1. Detta namn gafs i början åt alla Nord-Amerikanare, men tillhör nu mera endast dem, som bo uti de så kallade New-England-Staterna, neml. Massachusetts, Maine, Vermont, New-Hampshire och Rhode Island.