Scener i Nord-Amerika/Indianen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tjugu-ett års ålder
Scener i Nord-Amerika
ur en svensk resandes minnes-bok
av Carl David Arfwedson

Indianen
Handen  →


[ 211 ]
INDIANEN.




[ 212 ] [ 213 ]Vid en eld midt i tätaste skogen satt en ensam Indian. Bredvid honom på marken låg en nedspänd båge, och i en ekstubbe tätt derintill var en tomahawk inhuggen. Hans ansigte bar stämpeln af någon illgerning, och blicken hade en vildhet, som ej var naturlig, till och med hos en Indian. Ett par mörka ögonbryn, nedåt dragna så djupt som möjligt, gåfvo hans ögon en skugga, som gjorde dem ännu mera hemska. Pannan var hög, men det långa svarta håret skylde den, och munnen hade ett rysligt leende, ej olikt förtviflans. Det var blott dödens färg, som tecknade hans kopparbruna kinder; ingen rodnad, endast blekhet. På hufvudet bar han ett brokigt tyg, uppfästadt ej olikt Arabens turban, hvaruti svajade några fjädrar af södra luftstreckets mest lysande foglar. Hans drägt var för öfrigt ganska enkel: ett slags rock af blått kambrick, tillfästad vid medjan af ett med strå-perlor insydt skarp — underkläder af skinn, med hängande fransar på de yttre sidorna af benen; ändtligen — moccasins, likaledes broderade med strå-perlor.

[ 214 ]Orörliga tycktes hans ögon hvila på det i ekstubben inhuggna vapnet, så bekant i alla Indianska krig; och man skulle kunnat tro att han var gången till förfäderna i Vestern, om icke det oroligt häfvande bröstet antydt, att det ännu andades. Hvad var det som fästade hans uppmärksamhet? Månne vapnet? Kanske minnet af någon älskarinna, som gifvit honom denna tomahawk? — Nej, det var blod, mennisko-blodet på vapnet, som utgjorde föremålet för hans oaflåtliga betraktande. De röda fläckarne voro ännu icke torra på det mördande stålet, de hade knappt hunnit svalna. Äfven hans händer voro färgade med blod, som genom eldens granskap hade intorkat i huden, och gifvit det i sig sjelf bruna skinnet en purpurröd färg. Det hela var en hemsk syn, som kunde ingifva fasa äfven åt den som ej var ovan vid blod.

Solen hade gått ner och från horisonten vandrade månen långsamt uppföre himlahvalfvet. Några Indianer nalkades, den ena gående efter den andra, styrande sina steg till den kulle, der elden var uppgjord. De yttrade ej ett ord under marschen, men svängde emellanåt i luften sina tomahawks och mumlade derunder någonting, som svårligen kunde höras, svårare förstås. Den första af dem var en äldre man, med ett vördnadsvärdt utseende och en ridderlig växt. Han syntes också [ 215 ]halva ett slags välde öfver sina följesmän, som noga iakttogo att rätta sig efter alla hans rörelser och ständigt hålla sig på ett visst afstånd ifrån honom. När de hade kommit så nära elden, att lågorna upplyste föregångarens åldriga ansigte, stannade hela raden, och ordföranden började sålunda till den vid elden sittande ensamme Indianen:

”Blod är på dina händer, Saloueh. Liksom en hvit man har du förrädiskt slagit den oberedde Mackinac. Hans blod ropar hämd af alla skogens barn. Hans blod ropar rättvisa och bestraffning. Du måste dö, Saloueh. Ditt brott är stort och oförsonligt, kan ej utplånas med annat än blod. Du har druckit hans blod; nu tillhör det oss att dricka ditt. Du måste dö, Saloueh!”

”Din vilja må ske!” svarade Saloueh med ett förundransvärdt lugn, och utan att hans ansigte ett enda ögonblick undergick den ringaste förändring. ”Du har rätt, Meihammoh. Jag har druckit Mackinacs blod — och söt och välsmakande var den uppfriskande drycken! — Det är billigt att man nu får dricka mitt. Jag är färdig.”

”Son af min aflidne gamle vän,” fortfor Meihammoh, ”bittert är ditt öde, men oundvikligt. Ett sådant brott som ditt var oerhördt bland de röde, till dess de bleklagda, falska varelserna kommo till oss från andra sidan om ’det stora hafvet.’ Din [ 216 ]tomahawk har för första gången i din lefnad bedragit dig. Den träffade djupt som vanligt, ej din fiendes, men din egen broders hufvud. Du måste dö, Saloueh, och innan dagen återvänder, är du i Vestern hos våra fäder.”

Saloueh svarade icke, men uppreste sig med värdighet och öfverlemnade sin person frivilligt, utan motstånd, åt Meihammoh. Utan att hindras, kastade han sin båge på axeln, och utdrog sin tomahawk ur stubben. Så beväpnad trädde han midt ibland dem och uppmanade dem att snart på honom verkställa det straff han visste sig väl förtjena. ”Min broder är ej mer,” yttrade han, ”denna hand bestraffade hans falska uppförande. Han förtjenade att dö; jag förtjenar det ej mindre.”

”Din begäran,” svarade den gamle Indianen, ”skall blifva uppfylld medan mörkret varar. Gör dig färdig! denna natt skall du få börja din långa färd. Vänner, bereden honom!” — Med dessa ord befallde han hopen att sätta sig i rörelse, och sjelf ställde han sig i spetsen; efter honom gingo några Indianer, en och en i sender, derpå Saloueh, och sist åter andra Indianer, som slutade tåget. Det gick genom en tät skog, under ett ohyggligt tjut och skrål, som tjenstaktiga genljud skyndade sig att upprepa, så att hela trakten deraf dånade vidt deromkring. Intet läte har en så vidrig effekt på en [ 217 ]menniskas sinnen, som ett vildt skrål, isynnerhet hördt i skogen. Denna musik, som nu från djupet af ”den eviga skogen” trängde in i de fredliga boningarna af den tätt derintill belägna staden Natchez — om den hade nått stilla, borgerliga öron i någon Spansk småstad, skulle man kanske trott, att skogstrollet regerade i trakten, och mången rättrogen dyrkare af S:t Peters efterträdare här på jorden skulle med kors och vigvatten sökt drifva häxeriet ur trakten och bringa det hemska tjutet till tystnad. Men med kors och vigvatten låta i alla fall Indianerna ej afskräcka sig. Dessa förökade genom flere andra af samma stam, hvilka af det väl kända ljudet hade skyndat sig till dem, intågade i Natchez, den ena efter den andra. Bullret och sången uppväckte snart hela den redan i djup sömn försänkta staden, och i fönster och dörrar syntes unga och gamla, svarta och hvita, med stirrande blickar, och stela af förskräckelse.

Indianerna kommo, som sagdt, tjutande in i staden, och vandrade, nej, dansade från den ena gatan till den andra, utan att likväl våldföra någon, eller begå något, som kunde föranleda invånarne till att tysta eller utdrifva dem. Snart erfor man orsaken till hela det besynnerliga upptåget, och Saloueh beklagades lika mycket af somliga, som han af andra fördömdes såsom en kallblodig [ 218 ]mördare. Mängden kunde likväl ej neka att brodren sjelf varit orsaken till sin välförtjenta död, och att ett brott sådant som hans, att mörda Salouehs äldsta och mest älskade son, endast för ett barnsligt skämt, påkallade hämd. Mången medlidsam röst höjdes derföre bland invånarne i Natchez, och flera personer, som ömmade för den sårade fadrens öde, gingo fram till Saloueh och tilltalade honom, då Indianerne ett ögonblick stannat på någon gata. Han emottog deras erbjudna biträde utan tecken till glädje, och svarade dem, att han var nöjd med sin lott och förtjente att dö. Förgäfves bjödo några honom räddning och fristad — han nekade med förakt, att fly och dölja sig undan straffet. Han var för stolt att samtycka dertill, äfven då döden stod framför honom. De skarpa ögonen gnistrade vid blotta tanken af flykt, och af gammal vana, nu likväl utan medvetande, grep han med raseri efter den på axeln hängande bågen. Indianerne började åter att närma sig, och denna rörelse påminte honom att han ej mera ägde att bruka vapen. Långsamt fällde han ånyo den halfuppspända bågen, och fortsatte vandringen, dock ej utan att först hafva visat de qvarstående ett af vrede lågande ansigte och tvenne tandrader, hvitare än elfenben.

Den bullrande döds-processionen lemnade [ 219 ]omsider staden och styrde sin gång till en skogslund, några få Engelska mil derifrån. Stället var af naturen dystert och fullkomligt passande för en dylik dat, för hvilken den nu var utsedd. Vid foten af ett högt berg, hvars sidor voro rikt klädda med buskar och träd, låg en dal, nästan på alla håll omringad af dessa gröna sluttande murar. Berget formerade mera än en half-cirkel, och den öfriga delen af cirkeln utgjordes af några branta klippor, som till en förskräckande höjd reste sig i luften. Sällan eller aldrig nådde solstrålarne djupet af dalen, och den beständiga skymning, som så väl härigenom uppkom, som genom mängden af de lummiga och frodiga träd, hvilka växte uppåt berget, gjorde dagen der lik en mulen sommar-afton, när solen gått ned. Luften var der alltid kylig, ja iskall; både djur och menniskor tycktes derföre undvika detta farliga ställe. En klar bäck rann genom dalen, och sorlet deraf var ofta det enda ljud, som störde tystnaden i denna liksom från verlden afskilda lund. Stränderna bestodo endast af lösa kullerstenar, som genom det flytande vattnet hade blifvit uppkastade på sidorna, och som nu utgjorde en förmur emot öfversvämningar. På den högra af dessa stränder, från inträdet i dalen, var ett litet slätt stycke land, ungefär femti alnar i fyrkant. Till denna plats begåfvo sig Indianerna med sin [ 220 ]fånge, och der slogo de sig ändtligen ned efter den nattliga vandringen. Saloueh sattes på en sten tätt intill bäcken, och några få steg derifrån uppgjordes en sprakande och flammande eld, hvaromkring alla de öfriga lägrade sig på marken. För en minut rådde allmän tystnad, ty man var sysselsatt med eldens upptändande, med att sätta sig och framtaga whiskey-flaskorna. På en gång skallade åter den enformiga och melankoliska sången — sjelfva den omliggande vilda naturen instämde, för att fullborda dess egenskap af en dödssång; till och med Indianens bröst stämdes dystert.

”Hark! hark — ’tis the death-song that swells on the gale,
”All wild is the cadence, and mournful the strain[1].”

Hvilken syn! Omkring en eld i en annan vargkula, i ett annat hem för Samiel, sutto under nattens mörker och endast upplysta af lågor en hop Indianer af båda könen, alla lägrade på marken om hvarandra, men i en sådan ordning, att den beständigt omkringlöpande flaskan ej kunde gå förbi någon. Drägternas brokiga färger, figurernas fria och uttrycksfulla ställningar, nattens skuggor och [ 221 ]eldens flammor, Salouehs lugna och beslutsamma blick, de öfriges skarpa och af bränvinet ännu mera förvildade utseenden gjorde hela denna grupp värdig en sådan pensel som Salvator Rosas. Så snart flaskan gått om hela laget, bjöds den åter alltid först åt Saloueh, som hvarje gång nekade att vidröra den, men utan att yttra ett enda ord. Det föreföll som den till honom tätt och ofta återvändande flaskan väckte honom från någon djup dröm eller aflägsen tanke; för ögonblicket tycktes han obekant med sin belägenhet; man såg förundran och bestörtning lysa ur hans ögon, tvenne ting som en Indian annars aldrig låter märka. Men detta varade ej längre än en blixt; genast hade han ånyo hämtat sig och återtagit de förra lugna och liksom orubbliga anletsdragen. Man tycktes eljest icke annorlunda fråga efter honom, än med den höfligheten att för hvarje rund räcka honom flaskan; alla voro så upptagna med att sjunga och dricka, att ingen fästade uppmärksamhet på fången. Huru han förhöll sig, var dem troligen ganska likgiltigt, ty för en Indian är det lika litet maktpåliggande att lefva som att dö, och så naturligt att dö för ett begånget brott som att hata hvitskinnade varelser.

Natten led emellertid till ända, morgonens förelöpare, de tilltagande skuggorna, skyndade upp [ 222 ]från horisonten, och öfver land och flod, berg och dal spridde sig småningom det oförklarliga ljuset. Himmelen, med alla dess talrika härar af stjernor, bleknade för detta mäktiga ljus, och dessa nattens klart lysande lampor slocknade af sig sjelfva, efter att förgäfves oräkneliga gånger hafva blickat upp, liksom med motvilja att uppgifva fältet. Ur buskar och bon qvittrade de vaknande foglarna, och ur jordens gömslen framkröpo de trägna och flitiga myrorna, för att i tid begynna dagens arbete. Den uppgjorda elden flammade väl ännu, men dess lågor voro matta och svaga, och deras närings-ämnen nästan förtärda. Meihammoh glömde sig icke — en vink af honom nedtystade de stojande rösterna. ”Morgonen nalkas,” yttrade han och vände sig derpå till Saloueh. ”Stumma äro alla tungor. Du vet hvad det betyder. Din stund är kommen.”

”Elden har slocknat,” svarade Saloueh med ett fullkomligt lugnt ansigte, ”så skall min eld också slockna.”

”Ser du den rand, som upplyser bergets topp?” återtog den förre. ”Ser du den ljusröda glans, som pryder kronan af den lummiga eken, hvilken liksom en gammal vördnadsvärd Sachem, står midt ibland sina underhafvande och reser sitt hufvud högre än någon af dem?”

[ 223 ]”Jag ser dem,” svarade den behjertade fången; ”jag ser ännu mer — jag ser dina ansigtsdrag.”

”Då har du lefvat för länge, Saloueh!” utropade Meihammoh, och en pil från hans kraftiga båge åtföljde orden.

”Din pil har träffat målet; den sitter i medelpunkten af mitt hjerta,” yttrade den sårade Indianen, utan att förändra en enda muskel i sitt ansigte.

”Din själ flyge snart till belöningens hem, till Indianens Paradis. Här på jorden, ibland oss, har du ingenting mer att förvänta.”

”Min sol har gått ned,” fortfor den döende, ”min himmel är mulen och mörk. På afstånd ser jag ett ljus. Hvarifrån kommer detta sken? — Från andarnes verld, dit jag nu går. Farväl land af mina fäder! ..... Farväl Saloueh, du har lefvat ......”

Han sade sant — han lefde icke mer. Den liflöse låg kallnande och stel, och själen flög glad och nöjd till det saliga land, hvarifrån den utgått, vare sig de kristnas Paradis eller Indianernas Ande-verld i Vestern, Omkring hans lik stod i stum vördnad hela skaran af de vilda männerna, och allas ögon voro rigtade åt det väderstreck, dit de, enligt sin religion, tro själarne begifva sig efter [ 224 ]skilsmessan från kroppen. Mången bland dem hoppades kanske att få skönja den bevingade själen ur denna dal styra kosan åt Vestern; qvinnorna och barnen trodde sig som oftast äfven se den flygtande anden; de förblefvo sålunda qvarstående timmars tid i rastlös väntan på den höga resande; hvilken liksom mången annan bedrog deras förhoppning. Huru snart de aftroppade är mig obekant; jag vet endast, att då aftonen kom, innan solen ännu var nedgången, syntes en nyss uppkastad låg sandhög på samma ställe, der Saloueh slutat sitt så hastigt afbrutna lif. Vid ena ändan af denna sandhög var ibland småstenarne nedstucken en lång stång af ett ungt furuträd, hvars bark blifvit afskrapad, och nu i stället målad röd. På spetsen af denna stång voro de fjädrar uppstuckna, som fordom prydt den aflidnes hufvudbonad. Omkring grafven sutto flera Indianska qvinnor, insvepta i langa hvita skynken, som betäckte kroppen till och med hufvudet. Deras kall var att liksom forntidens gråterskor tvinga sig att tjuta, jemra sig och klaga, med ett ord, fälla så många tårar och göra så mycket buller, som det var dem möjligt, allt till den bortgångnes ära. I flera dagar och nätter fortsattes denna religiösa men högst vedervärdiga musik, som tycktes förskräcka till och med djuren i markerna deromkring.

[ 225 ]Sådant var Salouehs slut, och sådan den graf som skänktes åt en man, hvars själsstyrka erinrar om de karakterer, hvarom forntidens historia förmäler, och hvilka vår barndom lärt att beundra. Han var en af de Meteorer, som vi först märka kort före deras utslocknande, men som likväl i sinnet efterlemnar ett djupt intryck. Salouehs graf besökes ännu i dag af mången, som minnes honom i lifstiden, som såg hans lugn och styrka under den minnesvärda natten före hans död, och som lyssnat till sorge-qvinnornas klagan. Indianens graf skola äfven kommande tiders menniskor besöka, och minnes-blommor strös på den med hvarje år sjunkande men dock aldrig förgätna sandhögen, i lunden vid Natchez.




  1. Tappan’s Poetry.