Svenska Akademiens handlingar/Minne af Polhem

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Djvu
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Fjerde delen.

Minne af CommerceRådet Chr. Polhem, af Herr Nordin


[ 121 ]

MINNE
af
COMMERCE-RÅDET
och
Commendören af Nordstjerne-Orden,

CHRISTOPHER POLHEM.

Polhem Svenska Akademiens medalj.png

[ 122 ] [ 123 ]Då Academiens Höge Beskyddare med oafbruten verksamhet befaller och främjar de företag, hvilka förnämligast skola gifva lif åt näringarne, underlätta rörelsen inom landet och befordra Rikets uppkomst, så har Academien ansett rätta tiden vara inne, att, medelst Skådepenningen för detta år, förnya samtidens erkänsla mot CommerceRådet och Commendören Herr Christopher Polhem, hvars utmärkta gåfva att intränga i Mekanikens djupa kedjeledningar, och hvars lofvärda nit att göra denna sin förmåga nyttig för Fäderneslandet, skola framgent kraftigt bestyrkas af de många uppfinningar som han frambragt, samt af de Verk dem han lemnat alltid åt vårt gagn, icke sällan åt vår beundran.

Af de för samhället mest nödvändiga konster och vettenskaper, har föga någon längre saknat lyckliga idkare i Sverige, än Mekaniken. Äldsta förfädernas enfaldiga tillstånd fordrade i ganska ringa mån dess biträde; och vid en framskridande upplysning samt behof, lånades, jemte hyfsningen, ifrån andra nationer, vägledning till ett drägligare lefnadssätt.

I afseende på detta måste något betydligt steg, åtminstone på vissa orter, hafva blivit gjordt vid Skaldernas hitkomst och vid Christna Lärans [ 124 ]första införande igenom Predikanter ifrån England, hvarest alla saker hade antagit ett vida mera forädladt skick än hos oss. Presterne borde ock så mycket mera bemöda sig att meddela åt dessa nya åhörare sina kunskaper till hushållningens lättande, som sådant ofelbart skulle gifva dem anseende, samt göra Religionen mera behaglig, då undervisningen var riktad både till deras andeliga och verldsliga förmån. Om Inbyggarne hitintills i sin jagt, fiske och boskapsskötsel kunnat hafva vissa smärre biträden af mekaniken, så förökades desamma i märklig mån, så snart jordbruk och husbyggnad infördes, hvilka innefattade plogens användande, forslor med häst, och tyngders upplyftande. Dessa kunskaper skulle jemväl mer och mer utbredas vid en tilltagande sjöfart och sedan åkerbruket gaf säd, hvilken borde göras tjenlig till föda. Qvarnen blef nu oumbärlig, och det första vattenverk som här fann rum.

Genom Christna Lärans allmänna antagande, utflyttades Prester öfver hela Riket, och som desse voro, ännu till stor del, utlänningar, förde de med sig andra folkslags begrepp, seder, slöjder och bruk, dem de bibragte ej mindre sina åhörare, än sina infödda Medlärare, hvarigenom borde hända, att flera lefnads-beqvämligheter tillflöto nationen, och under detsamma, sätten till dessas vinnande. Snart blefvo Församlingar inrättade och Kyrkor byggda, till hvilka allmogen sökte, och således, jemte flera slags [ 125 ]undervisning, erhöll tillfälle till flitigare umgänge med hvarann, hvilket nödvändigt borde vidga upplysningen och tankekraften, så väl i det ena som andra afseendet. Likväl märkes icke att menigheten gjorde några särdeles framsteg i det mekaniska, utan, såsom nämdt är, åtnöjdes med den till lifvets uppehälle oundgängliga kunskap vid hus- och fiskebyggnader, skogsgiller, jordbruks- och jagtredskap m. m.

BiskopsStiftens, DomCapitlens och Klostrens inrättning medförde icke allenast främmandes inflyttningar, utan satte ock Svenskar i nödvändighet att resa utom Riket till Rom, Paris och andra orter. De förre inkommo för att gifva skick åt nämde inrättningar; och således bör man tro att dertill valdes personer af större skicklighet, hvilka genom vettenskaper och mera städade begrepp kunde meddela nytt ljus åt nationen, med hvilken de nu införlifvades: de sednare åter, eller Svenskarne, voro gemenligen sådane, som medelst lyckligare framsteg i tidens lärdom, och oftast af mera ansedd härkomst, besökte Universitet och PåfveStolen, i afsigt att framdeles vinna Stift och högre embeten vid Domkyrkorna. Verkan af dessa resor, igenom Bergslager samt väl odlade och med alla slags näringar försedda länder, visade sig i anstäldta försök, att hemma åstadkomma något dylikt; och härifrån hafva vi utan tvifvel Hjulqvarnar, hvilka af Domkyrkor och Kloster öfver allt anlades; äfvensom Grufvor efter hand begynte [ 126 ]arbetas, i synnerhet i Vesterås Stift. Om desse resande sjelfve inhämtat så mycken kunskap i mekaniken, att de förmådde sätta i gång qvarnbyggnader och bergverksrörelsen, kan vara osäkert: åtminstone är det troligare, att utländske Bergsmän inkallades, och till sådan förmodan vill äfven Historien gifva anledning.

Omkring Domkyrkorna uppvexte genast små Städer, och någon tid derefter vunno Stockholm, Lödöse, Söderköping och Kalmar, såsom gamla Bytesplatser, Stads-Rätt efter utländsk form. Vid Klostren, så äldre som yngre, tillskapades äfven ofta Köpingar, hvilka snart förvandlades i Städer. Till alla dessa kallades i begynnelsen utländske handtverkare, som hvar på sitt sätt medförde sin slöjdmekanik; hvilken dock ganska långsamt och i mindre mån bragtes till allmänheten, emedan hvar och en höll sin konst hemlig så vidt möjligt var. Vid de förnämsta byggnader införskrefvos främmande Arkitekter, såsom till Upsala Domkyrka en Fransman, Stephan Bonneville: mindre kyrkors och enskilta byggnaders uppförande besörjdes oftast af prester och munkar, hvilka, i sin ledighet, gemenligen lade sig på någon slöjd eller handtverk. Således finner man, att den ena var byggmästare, en annan murare, en annan glasmästare; så att klostren icke sällan, i sina vidsträckta anläggningar, voro utom behof af främmande biträde; och då tillgång saknades på sådana inom bolaget, skref föreståndaren till något kloster [ 127 ]af samma Orden, in- eller utrikes, och affordrade en kunnig broder i den konst som äskades.

På sådant sätt framflöt Catholska tiden, icke utan att meddela menigheten vissa kunskaper och genvägar i dess arbete och näringar; och man skulle tro att den påföljande Reformation borde hafva medfört nya ljus, hvilket dock ej skedde i den mån som hade kunnat förmodas.

Konung Gustaf I hade gifvit sina äldsta Söner en förträfflig uppfostran i afseende på kunskaper, och denna lyckliga föresyn hade uppmuntrat Rikets mäktigaste Adel att bibringa sina Söner en så fullständig undervisning, att de med stor nytta besökte utländska lärosäten. Denna nyhet för förnämare ungdomen hann icke verka i Konungarne Gustafs och Eriks tid; men då Konung Johan, som, under sitt vistande i England, bade blifvit intagen af smak för mer ansenlig byggnad, hembragte en lika så stark som lycklig böjelse, att äfven gifva fäderneslandet sådana prydnader, såg man icke allenast Kongl. Slotten öfver allt i Riket förbättrade, samt på flera ställen å nyo uppförda, utan ock Adelns herregårdar eller de nyligen inrättade säterien bebyggda med mycken värdighet och kostnad, i enlighet med hvad deras ägare under sina resor i främmande länder hade sett och inhämtat.

Ännu handhades dock Arkitekturen af utlänningar, och vid en tilltagande byggnadshåg, [ 128 ]i synnerhet under Tyska kriget, förblef samma behof af främmande Arkitekters inkallande: en olägenhet, som icke upphörde förr än med Tessinska slägtens fästande i Riket.

Ehuru de nu nämde byggnader icke egentligen höra till de föremål, hvilka sysselsatte CommerceRådet Polhem, lär dock böra medgifvas, att desamme utspridde i nationen Mekaniska begrepp, tillförne okända, och hvilka således ej borde sakna all verkan på de företag, dem Polhem för sitt bemödande helst valde. Svåra tyngders upplyftande, bruket af blocket och häfstången: vissa sammanfogningar och förhållanden som åstadkomma en förökad styrka: i dessa och flera delar hafva Arkitekturen och Mekanikens öfriga konststycken så mycken gemensamhet, att de välvilligt räcka hvarandra handen till inbördes befordran.

Sådant inträffade hos Polhem. Såsom yngling hade han i byggnader först funnit krafternas oförmodade verkan, då de mekaniskt användas, och denna upptäckt bragte honom att eftersinna, vid andra smärre saker, möjligheten af tillämpning, den han således begynte iakttaga i hvad som helst hades för händer. Första märkbara följden häraf blef ett vägg-ur. Detta var alldeles icke af någon egen uppfinning; men det ledde honom till ny forskning och håg att gå längre, hvilket ock så lyckades, att han snart [ 129 ]tillverkade ur, hvilka slogo timmar, halftimmar, qvarter, och derjemte visade datum samt månens af- och tilltagande.

Hos en annan hade framgången af ett sådant försök kunnat föda ett högt förtroende för egen skicklighet, eller det öfvermod som så ofta förleder äfven bättre snillen att stanna på första skiftet af den långa väg som för till fullkomlighet; men Polhem som ej misskände sin naturliga förmåga att uttänka sätt till åstadkommande af flere sammanlänkande verkningar, märkte ock tillika, att han ofta häftades af osäkerhet i sin konst, så länge han ej hade fattat mekanikens allmänna grunder, dem han, likasom gissningsvis, trodde böra finnas. Begäret att ernå kunskap om dessa tillvexte med dagen: i umgänget hade han hört, att han skulle ofelbart vinna denna sin önskan, om han förskaffade sig nödiga insigter i Geometrien, om han lärde Algebra, och sökte sig väg till de böcker som voro skrifna i egentliga Mekaniken. Härtill fordrades Latinska språket, det Polhem ej hade lärt; och nu var han 23 år gammal. Sådant oaktadt beslöt han att lära sig detsamma: begynte med öfverläsande af ett Latinskt och Svenskt Lexikon, samt sedan den oumbärliga Grammatican.

Efter några år hade han inhämtat de nödigaste insigter för att besöka Upsala, dit han längtande kom vid 25 års ålder, då han ifrån Frälse-Fogde förvandlades till Academicus.

[ 130 ]Naturen, som så ovillkorligen hade bestämt Polhem för mekaniken, fick dock ännu en långsam strid med de tillfälliga omständigheter som omgåfvo honom. Academien tilldelade honom icke allt hvad han förut hade föreställt sig. Hvarken var undervisningen nog lätt att tillgå, icke heller utkomsten tillräcklig; hvaraf följde att han måste vara omtänkt på någon förtjenst; och då valde han att söka densamma såsom Landtmätare. Efter skedd anmälan i LandtmäteriContoret, visades honom förteckning på de stycken, uti hvilka han borde undergå förhör; och, till all lycka, misströstade han om sin skicklighet att kunna fullgöra allt hvad som härvid fordrades. Han återvände derföre till Academien, hvarest en närmare bekantskap med Matheseos Professoren Spole förbättrade utsigterna för hans mekaniska håg. Några Astronomiska Pendel-Ur på Upsala Observatorium hade kommit i oordning: dem återställde han i fullt skick; och hans färdighet härvid ledde vederbörande på den tanke, att han torde ock kunna bringa till gång det Konst-Ur, som var uppsatt emellan 2:ne pelare bakom Altartaflan i Domkyrkan, men hvilket öfver hundrade år hade stått orörligt. Det uppdrogs honom att försöka sådant, ehuru man gjorde sig mindre hopp om framgång.

Enligt den beskrifning som framlidne StatsSecreteraren Klingenstjerna lemnat, var detta ur, efter gamla tidens smak, af en ganska vidlyftig sammansättning. Urmakarens första [ 131 ]afsigt hade varit, att verket, jemte det som egentligen fordras af ett Ur, skulle visa hela Calendarium med sin Computus Ecclesiasticus, solens och månens gång i sina cirklar, samt denna sednares omskiften af ny, nedan och qvadraturer; det skulle dessutom visa hvilka timmar om dagen, hela veckan, hvarje planet regerar, efter Astrologernes inbillning. En stor del af detta verk hade dock aldrig varit färdig, en del så illa anlagd, att Polhem måste ofta ändra, ofta tillägga det som fattades. Uret hade, efter äldsta sättet, gått med oro, och måste uppdragas en gång om dagen; nu sattes en pendel i stället och inrättades så, att det kunde gå sex veckor efter hvar uppdragning. De särskilta stycken af verket som ej voro färdiggiorda, hade ock visare, men dessa måste dels hvar dag, dels på vissa tider föras omkring af klockställaren. Polhem uttänkte nu ett sätt att förbinda dem med hufvudverket, hvarigenom alla delar blefvo bragte att lyda en enda kraft, som ej vidare äskade biträde af urets vårdare.

Förbättringen deraf blef för Polhem inträdet på ett större fält. Sjelfva konststycket, i sin förnedring, hade länge varit beundradt: ingen hade vågat att befatta sig med dess hjelpande, och nu var det icke allenast återstäldt i sitt förra skick, utan hade ock vunnit nya fullkomligheter. Sådant beundrades ännu mera, och anvisade hvad af denna man borde kunna väntas i större saker, allenast väg till befattning med dem för honom öppnades.

[ 132 ]Falu Grufva hade i långliga tider gifvit riket och enskilta stor vinning: arbetet hade alltid lönat sig, och således ej särdeles väckt omtankan att lätta och afhjelpa de nya svårigheter som grufvans tilltagande djup och vidd medförde. En skicklig man ifrån Brunsvig, Georg Griesbach, hade väl i Konung Gustaf Adolphs och Drottning Christinas tid, både i Falun och Salberget gjort betydliga förbättringar vid grufvornas arbetande, igenom vattenkonster och ledningar efter utländska sättet; men ännu återstodo dock ganska vigtiga saker, förbehållne åt Polhems uppfinningsgåfva. Malmuppfordringen, i synnerhet i Falun, var ganska kostsam. Till häfvande af denna olägenhet anmanades Polhem att uttänka någon lindrigare utväg; och innan kort företedde han inför Kongl. BergsCollegium en modell till Uppfordringskonst, af många märkliga fördelar framför de vanliga, och derjemte så enfaldig till sin byggnad, som mångfaldig till sina verkningar. Ett och samma konstverk förde malmen ifrån orten i grufvan, der hon var bruten, fram till schaktet: fordrade honom igenom schaktet upp i dagen, samt sedermera derifrån till hyttan, hvarest tunnorna tömde sig medelst bottens sjelfvilliga öppnande; hvarefter botten åter slöt sig igen och tunnorna gingo tillbaka i grufvan att hämta mera malm; alltsammans utan händers vidrörande på något ställe. Modellen uppvisades ock för Konung Carl XI, som med sådant välbehag ansåg uppfinningen, att en ny syssla, under namn af [ 133 ]BergsMechanicus, för Polhem inrättades med 333 R:d. lön; hvarjemte han erhöll ersättning för sin kostnad härvid, samt befallning att genast bringa sin uppgift i verkställighet; hvilket ock skedde till största förmån och besparing för grufve-rörelsen.

De öfriga grufvor, hvilka voro i behof af samma biträde, fingo efter hand dylika nya uppfordringsverk för vatten och malm; och Bergslagen erfor en lättning, hvilken var så oförväntad, att den med skäl ansågs såsom en gåfva af Polhem.

Egen håg och vederbörandes omtanka beredde nu för honom en utländsk resa, på hvilken han kunde samla kunskap om främmande nationers uppbragta mekanik, och deraf vinna en större fullkomlighet, samt flera anledningar till nyttiga påfund. Han lemnade Fäderneslandet 1694 och återkom 1697, rikt försedd med kännedom af Tysklands, Hollands, Englands och Frankrikes mekaniska inrättningar, intet undantaget. Qvarnar, Sågverk, Manufactur- och Bergverks-machiner, Broar, Slussbyggnader, Instrument af alla slag: allt togs af honom i ett forskande ögonsigte och lades till det gamla förlaget af kunskaper.

Återkommen till fäderneslandet, satte han dessa kunskaper oförtrutet i utöfning; och för att utsprida samt bevara desamma på säkraste sätt åt efterverlden, uppgaf han förslaget om [ 134 ]stiftelsen af ett Laboratorium Mechanicum, hvilket, af Konung Carl XII med rådigt välbehag och bifall ansedt, under Polhems hand, af allmänna medel erhöll tillgång till kostnaden. Här skulle alla, så väl af honom sjelf uttänkte som utomlands kände machiner, i modell förfärdigas; och åtskilliga sådana blefvo de första åren derstädes inbragte; men kriget, som medtog allt, gjorde att medlen snart undantöllo detta nyttiga verk, så att det icke kunde fortfara. Kongl. Bergs-Collegii Modellkammare förvarar dock ännu flera sådana stycken, hvilka blifvit förfärdigade efter Polhems anvisning, och under dess tillsyn.

Till sina betydligaste uppfinningar förde han sjelf den förbättring, som han gaf Bergslagens stång-gångar, hvilka hitintills väl hade varit i bruk, men så ofullkomliga, att de på ganska få ställen möjligen kunde göra särdeles nytta. Afsigten med dessa var att använda strömvatten, aflägsna på en fjerdedels mil eller mer från grufvor, till uppfordringar derstädes; men då alla äldre konstmästare icke förstodo att gifva vändaxlarna och vinkel-armarne sin rätta ställning, skulle ändamålet nödvändigt förfelas. Denna brist afhjelpte Polhem, som på Geometriska grunder med noggranhet utredde sättet att utan förminskning af vattnets kraft, göra densamma fortfarande på ett ganska långt afstånd, och bringa den att utöfva sin fulla verkan, utan att ortens obeqvämliga belägenhet eller emellanliggande [ 135 ]höjder och dalar förmådde åstadkomma något hinder. Han gaf ock åt detta sitt verk en annan ny fullkomlighet, då han tillade dubbla vefvar, igenom hvilka stängernas gång, fram och tillbaka, kunde förvändas i en circulär-rörelse, så att en axel, en vals, en hisskorg såmedelst beqvämligen sattes i tillbörlig gång. Sådana Stånggångar anlades först vid Falu grufva, sedan vid Bispberget, Hunebo och flera ställen, till betydlig nytta och besparing i Bergshandteringen.

Under Polhems vistande vid Carlskrona 1712, der han gaf Lyckeby qvarnar en säker Hålldam, sedan flere in- och utländske Byggmästare hade sett sina försök misslyckade, inhämtade han underrättelse om den af Skepps-Byggmästaren Sheldon länge föreslagna Dockbyggnad, hvilken kriget icke tillåtit att företaga. Om denna byggnad ingingo dessa begge utmärkt skicklige män i öfverläggning, och funno verkställigheten möjlig. Några år derefter förebragtes derföre hos Konung Carl XII förslaget, att Dockan skulle sprängas in i sjelfva hälleberget, och att vattnet, medan sprängningen och arbetet påstod, skulle afdämmas. Föreställningen vann Konungens högsta bifall; och dämningen, som innefattade så mycken dristighet, uppdrogs Polhem. Han lät då först upprensa hafsbotten ifrån grus och stenar samt uppdraga ritning på bergets skapnad under vattnet, der dammen skulle ställas; hvarefter begyntes med dambyggnaden i en halfcirkel af några och 70 fots [ 136 ]diameter och 24 fots djup. Dammen byggdes hel och hållen färdig ofvanpå vattnet, med alla ojemnheter som bottnens skapnad fordrade, samt nedsänktes på en gång hel och hållen till hafsbotten, hvarest den med en ringa jemkning snart passade. Detta mästerstycke blef färdigt inom samma år, så att både sakens storhet och tidens korthet verkade gemensamt till det allmännas beundran. Här upphörde Polhems befattning med Dockbyggnaden, hvars fullföljande har berott af andra, hvilka icke torde hafva lemnat nog uppmärksamhet åt Polhems råd, gifna för att sammanbinda Dockans varaktighet med andra fördelaktiga inrättningar, dem Flottan och Skeppshvarfvet nu måste umbära. Modellen, efter hans plan, förvaras vid Amiralitetet i Carlskrona.

Ett icke mindre verk följde nu i ordningen. En af Historien oftast misshandlad man i Catolska tiden, Biskop Hans Brask i Linköping, anlade, under oroligheterna med Danmark, en Saltpanna vid Vestersjön, och insåg således möjligheten att Riket, vid det mindre behof som ännu kändes af denna vara, skulle kunna förse sig, då Östersjö-handeln var spärrad af fiender och saltet icke kunde umbäras. Svårigheten af en så tung varas forslande landvägen, till Sveriges öfre Provinser och Finland, låg dock i vägen för detta patriotiska uppsåt, och borde afhjelpas. I sådan afsigt uppgaf Brasken den plan, att Vesterhafvet skulle med Östersjön [ 137 ]förenas till en ny segelfarts inrättande, genom våra med sjöar och strömmar genomskurna landskap. Vid början af förra århundradet upptäckte Erik Benzelius, den yngre, i Braskens handskrifna Brefvexling detta stora förslag, hvilket hördes i sällskap och ändtligen fick bifall; då Riket åter, under Konung Carl XII:s Danska krig, kände tyngden af betagen Handelsfart på Östersjön. Konungen uppdrog genast verkställigheten af ett så vigtigt företagande åt Polhem, som borde öppna Segelled ifrån Göteborg genom Göta Elf och Trollhätte-fallen, för att således genom Slussar komma in i Vennern, derifrån genom strömmar och grafvar i Vettern, och sedan genom Motala Elfven ner i Bråviken. Contraktet härom med Polhem var redan upprättadt och begynnelsen af arbetet gjord vid Carls-graf, der en Sluss skulle inrättas, då Konungen föll vid Fredrikshall, freden med Danmark på närmare håll tycktes visa sig, och hela detta värf, efter befallning, afstannade.

Ännu en betydlig byggnad, Söder-Sluss i Stockholm. Polhems djupa konst till dess plan och fullbordande bör kunna skönjas af den ovillkorliga nödvändighet, att vid vattendämningen 200 åmar vatten hvar minut utkastades, och då denna uttömning ändock icke var tillräcklig att hålla grafven vattenfri, så måste förtimringen byggas färdig på landet, sammansatt uthängas, såsom en stor pråm öfver berörde [ 138 ]graf, och sedan småningom sänkas ner på sitt ställe.

Med de anförda bevis om Polhems lyckliga styrka i mekaniska byggnader, lär man lättligen kunna göra sig begrepp om de många öfriga af samma slag, dem hvarken tid eller ställe medgifver att anföra; helst då denne Man har en icke mindre förtjenst af de oräkneliga förbättringar som han gaf Svenska slöjder och näringar, hvilka stodo förut så djupt sänkte under utländningens tillverkningskonst, att de förre alltid måste sakna uppkomst samt Riket likaledes ständigt beskattas af den sednares snille och omtanka. Af Polhems bemödanden för Manufacturens uppkomst i Fäderneslandet, lemnas med högsta rättvisa främsta rummet åt anläggningen af verken vid Stjernsunds Bruk, der inrikes Rå-ämnen af Jern, Stål, Koppar och Messing skulle förädlas. Presidenten Baron Gabriel Stjerncrona, en Herre af förmögenhet, drift och patriotism, blef hans bolagsman, så att medel alldeles icke felades till detta vidsträckta företagande. Der inrättades verkstäder för jernets valsning till plåtar och bandjern, till saxar, pressar, skruf- och lås-machiner, filhuggeri och dylikt. Tvenne uppfinningar ådrogo sig dock i synnerhet beundran. Urfabriken och Verkstaden der förtennade Jernbleck arbetades; det torde tillåtas att här beskrifva dem begge. Den förre bestod i en Vattenmachin att göra Ur med en ganska ringa tillhjelp af menniskohänder, utom [ 139 ]delarnes sammansättning. Alla hjulen till uret med armar och tänder, axlar och dref blefvo afskurne, svarfvade och afvalsade till högsta fullkomlighet, genom vissa machiner, hvari ämnen till dessa stycken blefvo insatte. Machinen förde dessa ämnen omkring, under det en fil, drifven af samma vatten, gjorde vissa skärningar, lyfte sig sjelf opp då ämnet behöfde vända sig att emottaga en ny skärning af filen, och dermed få en ny tand, och så vidare, till dess hjulet var alldeles färdigt. Likaledes stommar, pelare och andra släta stycken till Uren blefvo genom machinen noggrant filade och polerade; alltsammans utan vidare handarbete, än att sätta alla stycken i machinen, och taga dem färdiga ut igen. Det förtennta jernblecket arbetades i sin verkstad till tallrikar, fat och skålar. Sedan ämnen till sådana käril blifvit genom särskilta machiner djupade, rundklippte, betade och förtennte, sattes de in i små hammar-machiner som drefvos af vatten, då hamringen gick för sig, till dess de voro alldeles färdiga. Kärlet gick emedlertid omkring under hamringen, icke i cirklar, utan i spirallinier, i förstone långsamt, då hamringen skedde omkring bräddarne, och sedan fortare, allt som det hann närmare till medelpunkten, der ringarne af hamringen voro mindre; alltsammans i den proportion, som ringarnes vidd fordrade, så att hammarslagen öfver allt blefvo lika täta. Under detta arbete polerades hammaren ren emellan hvart slag, på det han ej måtte lemna fläckar efter sig i [ 140 ]förtenningen, änskönt han slog med en hastighet, som ögat knappt kunde följa. Så snart kärlet var färdigt hamradt, stannade hammaren af sig sjelf, till dess ett nytt ämne i machinen insattes. Allt skedde genom machinens inrättning allena, utan att någon människa dervid behöfde lägga handen. Aderton sådana hammar-machiner blefvo drifne af ett vattenhjul, men sådant oaktadt kunde de likväl gå alla tillika, eller hvilken man helst ville särskilt sätta i rörelse.

Ylle-Manufacturen saknade äfven så litet som Metallen denna Mästares biträde och förbättringar. Prof deraf äro alltför många att kunna beskrifvas. Dess tvenne inrättningar af ganska behändiga Väfstolar till Strumpväfveri, en beqvämlig Tvättbalja till ull och garn, Bandstol till 6 band tillika, Varpstol, Spol-machin, Öfverskärare-machin, Kard-machin, Tvinn-machin, Repslagare-machin, med ett stort antal andra påfund äro talande vedermälen af dess patriotiska nit för nyttiga konsters uppkomst, samt af dess oförtrutenhet att på allt sätt dertill bidraga.

Commerce-Rådet Polhems Lefvernes-Beskrifning torde redan vara af en besvärande vidlyftighet, och skulle vara det ännu mera, om den icke rörde en Man af så sällsynt förtjenst, att densamma befaller vältänkande medborgares högaktning samt erkänsla. Det är icke från otrygga omdömen, det är ifrån verk, lagda i dagen, som Commerce-Rådet Polhem hämtar sin [ 141 ]storhet, hvilken aldrig finnes motsagd af någon enda del i hela hans lefnad. I alla afseenden missgynnad af lyckan i sin första ålder, fogade sig hans fromma sinnelag till den dygdiga eftergifvenhet, som åtnöjer sig med sin lott och känner sig lycklig genom sin förnöjsamhet. Tidig förlust af föräldrar, Handelsmannen i Visby, Wulff Christopher Polhammar och Christina Schening: beroendet af anhöriges understöd: nödtvång, att, 12 år gammal, träda i enskilt tjenst, och att 12 år fortfara i densamma; dessa händelser utgöra sammanhanget af hans första lefnadsöden, hvilka, långt ifrån att nedkufva hans utmärkta anlag för sin tillkommande vettenskap, hade härdat hans mod, att emot de största svårigheter framsträfva till sitt älskade föremål, Mekaniken. Vid 23 års ålder fick han den föresats att begynna sina studier i Strengnäs skola. En Fru Björnclou, i hvars hus han vistades, ville dels icke förlora hans redliga tjenst, dels ansåg hon tiden till skolgång för honom vara förbi: använde derföre flera skäl till hans afrådande ifrån detta steg; och hans foglighet böjde sig under hennes råd. Hufvudsaken, Latinska språkets och sedan Matematikens inhämtande, förblef honom dock lika kär; men, i stället för skolan, sökte han nu undervisning hos nära boende Prester. Den första var en HusPredikant hos Fru Fleming, Lars Welt; men då denna lärare snart erhöll en annan tjenst, flyttades undervisningen än på en Magister Hallenius, än på en Pastor [ 142 ]Dryselius. Den sistnämde bodde på ett afstånd af trefjerndels mil, och således måste Polhem dagligen gå till fots en och en half mil. Saken synes obetydlig att anföra, men den bevisar hans väl öfverlagda ståndaktighet, samt ett mod, som ej känner någon möda; och utan dessa egenskaper hade Polhem på sin höjd blifvit en säker Urmakare, Riket hade saknat en valgörare, och Mekaniska Vettenskapen en af sina största Män.

Hvad han uträttat för denna vettenskaps uppkomst, och huru han riktat densamma med förut okända sanningar, samt visat dessa sanningars tillämpning i utöfningen, upplyses nogsamt af hans redan anförda verk. De äro dock till antalet få, emot de många, som kortheten velat förbjuda att nämna och ännu mera att beskrifva, såsom Mynt-machinen, den han anstaltade i Cassel, och anses vara den fullkomligaste i sitt slag: konstverkens stora förbättring i Hartziska Bergslagen, dit han kallades af Konung Georg I. i England: Machinen, som han uppfann att mäta ett rinnande vattens kraft och verkan i sina mångfaldiga förändringar af dess myckenhet, hastighet, anfallssätt, rännans stupning, machinens starkare eller svagare lastning, med flera omständigheter: huru han genom otaliga försök och derpå grundade uträkningar bragte hela denna vettenskapsdel i tabeller, dem han gjorde allmänna genom trycket, så att den enfaldigaste Byggmästare nu mera kan, med den [ 143 ]upplysta Mekanistens säkerhet, lägga hand vid de viktigaste strömbyggnader; och det, som ej bör utlemnas, att man sedan med förundran såg, huru nära dessa försök inträffade med de lagar, som långt efteråt, genom de nyare metoderna i matematiken äro upptäckte. Allt tillsammanstagit lär fulltyga det ovanligt stora, som var lagdt i hans själsförmåga. Hans noggranhet vid undersökningen af en sak: hans uppmärksamhet, som förde honom till begreppet: hans styrka att förena begreppen i en kedja, att utse medlen och med omdömet leda dem till vinnande af hufvudafsigten. Om minsta brist hade varit i någon af dessa hans förmögenheter, så hade hans dråpliga verk varit ogjorda, och han hade icke varit Polhem.

Icke en gång det mörker, som omgifver vissa föreställningar, hvilka snart kunde tagas för inbillningens blotta foster, vägrade hans snille att genomtränga. Mathematici i Paris hade, vid Polhems ankomst 1695, varit en tid sysselsatte att påfinna ett Ur, som skulle visa och slå de Turkiska, Judiska, Babyloniska och Italienska timmarne, jemte de Europeiska eller allmänna. Det är bekant att Turkarne dela dagen efter solens upp- och nedgång i 12 lika timmar och sammaledes natten, oaktadt dagen om sommaren är lång, om vintern kort: och natten tvertom. De Babyloniska och Italienska timmarna begynnas ifrån solgången, morgon och afton, och behållas sedan lika dygnet omkring. När då [ 144 ]varande Svenska Envoyén vid Franska Hofvet, Cronström, berättade Polhem huru man i Paris arbetat på ett sådant ur, men åter öfvergifvit det, såsom alltför svårt, lät Polhem sig märka, det han icke höll den saken så svår, att han icke tilltrodde sig utfinna den. Han hade redan under sitt arbete på det Upsaliska uret så vant sig vid de tankar, som dertill fordrades, att han i ett ögonblick kunde se svårigheterna och sättet att häfva dem. Snart förfärdigade han en modell derpå, och Cronström, mån om Svenska Nationens heder, skyndade sig att berätta för de Franske Mathematici, i synnerhet den namnkunnige Perrault, att deras problem var upplöst. Denne, som nogsamt kände svårigheten af ett sådant påfund, kunde icke tro den så hastigt vara öfvervunnen, förr än Polhem måste öfvertyga honom genom sin modell. Perrault lofvade att hos sin Konung befordra honom till en belöning för detsamma, och behöll till den ändan modellen hos sig qvar. Polhem åtog sig deremot att förfärdiga uret med dess slagverk; och ehuru Perrault icke vidare lät höra af sig, gjorde den förre dock, efter sin återkomst till Sverige, ett sådant ur, hvilket var så mycket svårare, som det var lämpadt efter Stockholms horisont, der skillnaden emellan sommar- och vinter-dagarne är större än i Paris. Samma djupsinniga uppfinning blef likväl någon tid derefter på det dyrbaraste sätt i Paris verkställd, enligt Polhems [ 145 ]qvarlemnade modell, för att, såsom en present ifrån Franska Hofvet skickas till Turkiska Kejsaren. Sedermera har ock en beskrifning öfver samma ur blifvit tryckt i Paris, hvari Polhems namn, såsom första uppfinnarens, ej blifvit förgätit.

Alla Polhems stora egenskaper hade dock förtjent ett mindre afseende, om de icke varit förenade med den varmaste kärlek för fäderneslandet. Denna består ofta endast i en lofvärd välvilja, men hos honom var den förbunden med den lyckligaste förmåga. Under sina utländska resor hade han sett främmande länders idoghet underlättas af konster och vettenskaper, då nästan alla näringar i vårt land skulle underhållas med svett och uttröttade lemmar. För ett patriotiskt sinne var detta nog att föras till den verksamhet, som afvänder ett så tryckande ondt. Ifrån sin första återkomst till Sverige ådagalade han derföre ett ifrigt bemödande att använda sitt ljus och sina kunskaper till nya genvägar, som förde till det allmännas och enskiltas förkofran; hvilket han sedan, under hela sin lifstid, så flitigt fullföljde, att, vid hans bortgång, alla delar af hushållningen hade rönt hans hulda och förbättrande omvårdnad. Jordbrukaren, Bergsmannen, Konstnären, Fabrikören, Handtverkaren, Sjömannen: alla stodo hos honom i en oinskränkt förbindelse. Dess Såningsmachin, dess Trösk-machin, dess nya påfund [ 146 ]vid Tak-täckning, dess Väderqvarnar af många fördelar mot de vanliga, dess förbättringar af Vattenqvarnar, dess Tegelbråka, som sjelf slår teglen, och flera dylika, äro prof af en outtröttlig sinnesstyrka att uppfinna, och en allvarsam håg att vara nyttig för sitt fädernesland. Om en del af slika machiner ännu icke blifvit antagna i allmänt bruk, så bör man betänka hvad styrka vanan har, att bibehålla sig i sin gamla besittning och att utestänga alla förändringar, ehuru fördelaktiga de ock äro. Tiden, som gifvit vanan sin stadga och rötter, tillkommer det endast att upprifva och utrota henne igen. Äfven må icke förgätas Upphalnings-verket vid Amiralitets-Escadern i Stockholm; de konstiga och fördelaktiga bommarne vid Vaxholmen, ett påfund att rikta och baxa grofva kanoner och mörsare på pråmar och batterier; Grader-verket eller Salt-tillverkningen, som var ärnad att inrättas i Bohuslän, och var alldeles färdig i uppfinningen, fast den ej kom till verkställighet; machinen att slipa kanonkulor, Fogverk till gevärs beredande vid Factorierne, och ganska många flera.

Under beständig tillsyn och handläggning vid så mångfaldiga mekaniska arbeten, öfverblef dock för Polhems flit nog tid att författa ett stort antal skrifter, icke allenast i mekaniken, utan ock i naturkunnigheten, i handtverkerier, i allmän och enskilt hushållning; hvilka underrättelser äro dels längesedan i tryck [ 147 ]utgångne, dels ännu i handskrift förvarade, dels af vådelden förtärde vid Stjernsund.

Ännu ett sätt att vara nyttig för sitt fädernesland hade Polhem vidtagit: det, att genom muntelig undervisning och genom öfning i hans verkstäder, utbreda i nationen sina kunskaper, af hvilka hvar och en gafs frihet att sig begagna. Många fingo i denna skola första anläggningen till den skicklighet, som sedan gifvit dem rum bland Rikets högtförtjente Män. En enda må nämnas, Fältmarskalken Grefve Augustin Ehrensvärd; och när han nämnes, lär hvarken Sveaborg eller Arméns flotta kunna i föreställningen undfalla en Svensk Patriot.

Så framgingo Commerce-Rådet Polhems dagar att bereda honom en förtjenst, svarande emot hans stora själs öfriga dygder. Det fogliga, det flitiga, det ståndaktiga, som utmärkte hans ungdom, öfvergaf honom aldrig. Ehuru han kände sin styrka, kunde han dock icke förledas till förmätenhet eller något öfvermodigt begrepp om sig sjelf. Det enkla lefnads- och umgängessätt, som i första åldern var enligt med hans villkor, bibehöll han beständigt, och förvarade derigenom åt sig ett oafbrutet lugn. Om hans sinne hade varit besväradt af fåfängans, ja äfven rättvisans påståenden, så saknade han icke anledningar till missnöjen både vid Dockbyggnaden i Carlskrona och Slussbyggnaden vid Göteborg; men sådant förmärktes aldrig; tvertom då, på hans [ 148 ]ålderdom, dessa både företaganden upplifvades, var han den ifrigaste att med planer, ritningar och råd bringa dem till lycklig fullbordan. Det ädla och höga, det stilla och fridsamma afvexlade inom honom i en fortfarande utöfning.

Med sådana tänkesätt beredde han sin lycka i det allmänna och i sitt hus. Han hade ingått i äktenskap 1691 med Fru Maria Hoffman. I detsamma blef han fader för flera barn, af hvilka sex kommo till mogen ålder; deribland en son, som lofvade mycket, men bortgick ur tiden 1709. Den andra sonen, Kammarherren Gabriel Polhem, trädde i många afseenden i sin faders fotspår och hade en utmärkt gåfva att verkställa hans planer; hvilket i synnerhet visade sig vid byggnaden af Slussen i Stockholm, som ännu, vid Commerce-Rådets afgång, icke var färdig. Sina fyra döttrar såg han äfven genom hederliga giftermål väl försörjda. År 1714 benådades han med Assessors fullmakt i Kongl. Commerce-Collegium, och 1716 nämdes han till Commerce Råd. Samma år erhöll han äfven Diplom på Adelskap, då han förbytte sitt förra namn Pålhammar i Polhem. Ifrån inrättningen af Kongl. Vettenskaps-Academien var han dess Ledamot, och vid Stiftelsen af Svenska Riddare-värdigheter, utnämdes han till Riddare och Commendör af Kongl. Nordstjerne-Orden.

Tzar Peter I. sökte på allt sätt att förmå honom flytta till Ryssland, och Konung [ 149 ]Georg I. i England ville för sitt Rike vinna samma förmån; men då ingendera af dem kunde göra sina välden till hans fädernesland, så voro ock deras försök fåfänga.

Sålunda benådad af sina Konungar, hedrad af främmande Regenters kallelse, uppmuntrad af Landets förnämsta Herrar, högaktad in- och utrikes för sina verk, älskad för sitt välgörande, afled Commerce-Rådet Polhem 1751 i sit Nittionde år. Lycklige Polhem! ditt stoft hvilar inom en Borg af så stora dygder och förtjenster, att ingen dag kommer, då vördnaden för ditt namn och din ära kan försvagas eller förgås; och till lycka hör äfven, att en Klingenstjerna vid din graf, med kännedom och styrka, utfört hvad du gjort, samt dermed bevittnat ditt oförgätliga värde.