Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dödsrunor
Svenska teatern : några anteckningar
2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810
av Nils Personne

Anmärkningar och tillägg
Person-register  →


[ 239 ]

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG


I första delen af dessa anteckningar yttras sid. 61 om det franska teatersällskapet i Stockholm 1724—25, att dess spellista är »alldeles obekant». Herr professor Karl Warburg har emellertid i Sveriges teaterhistoriska samfunds årsskrift för 1913 meddelat en del notiser om denna trupps repertoar, som han funnit i Karl Gustaf Tessins bref till sin trolofvade.


Sid. 11.

Hösten 1865 gjordes en repris af »Qvinnorna och förtroendet» å Djurgårdens Konsertteater. Nyåret 1868 uppfördes stycket å dåvarande Nya teatern (»Hammerska ladan») samt slutligen samma år under sommaren en gång å Manegeteatern, men utan att på någotdera stället göra nämnvärd lycka.


Sid. 18.

Uppgifterna i Dahlgrens Anteckningar om Stockholms teatrar rörande uppförandet af »Den förförde ynglingen» äro icke fullt riktiga, emedan han besynnerligt nog tagit fel om styckets premiärdag. På grund af mellankommande hinder kunde dramen icke gifvas på den ursprungligen annonserade dagen, den 14 september, utan först fyra dagar senare, den 18 september. Det af Björn i hans tillkännagifvande premiärdagen i Dagligt allehanda omtalade missnöjet hos en del personer hade uppkommit efter genomläsandet af den tryckta pjäsen. Hade stycket gifvits redan den 14 september, skulle han icke talat om »allmänna berättelser», ty då hade publiken redan hunnit lägga sina åsikter tydligt i dagen i teatersalongen. Björn omtalar själf i sin insändare i Dagligt allehanda för den [ 240 ]20 september, hvad han till publiken yttrade kvällen förut vid andra uppförandet af pjäsen, och »berättelsen om förloppet» är af Björn själf författad.


Sid. 27.

Fransmännen berätta oss dessutom, att hvarannan söndag gåfvos på stora börssalen af borgerskapet baler, där inträdespriset var tjugufyra skillingar specie. »Societetslifvet i Stockholm är tråkigt och inskränker sig till tebjudningar klockan fem eftermiddagen. Damerna ha sina mottagningsdagar, och klockan sju äro alla hus stängda med undantag af grosshandlarnas, där det ännu är brukligt att supera, och där en middagsbjudning gäller för hela dagen. Under vintern ha vi, om man undantar festerna på hofvet, varit inbjudna till supé allenast hos en enda svensk, riksmarskalken grefve Bonde. Några middagsbjudningar gifvas visserligen, men icke många. Orsaken är missnöjet hos adeln, som dragit sig tillbaka till landsorten». Den kvarvarande adeln var fattig och föga bildad — rent af okunnig. Borden upplystes endast af talgljus. Man drack i allmänhet oförsvarligt, men läste böner före och efter maten, och värdfolket tackades med mycket krus och komplimanger.


Sid. 48.

Rörande händernas betydelse i mimiken vill jag här endast erinra om, hvad redan Qvintilianus, som lefde under det första århundradet efter Kristi födelse, i sin Institutio oratoria yttrar om dem: »De andra lemmarna hjälpa den talande, men dessa — vågar jag nästan säga — tala själfva. Ty fordra vi icke med dem? Lofva, ropa, afskeda, hota, bedja, uttrycka afsky, frukta, fråga, ljuga vi icke med dem? Visa vi icke glädje, sorg, tvifvel, bekantskap, ånger, mått, mål, tal och tid med dem? Uttrycka de icke mod? Bedja, försvara, gilla de icke? Uttrycka de icke beundran och blygsel? Det är det uttrycksmedel, som jag har gemensamt med alla människor, oaktadt folkslagens så vidt skilda språk».


[ 241 ]

Sid. 88.

Vid galaföreställningen på Drottningholm af operan »Iphigenie» riktade Karsten Achilles’ aria »Sjung folk till eder drottnings ära» till prinsessan Fredrika, och den efterföljdes af jubelrop och applådissemanger.


Sid. 89.

Vid hufvudstadens illuminering märktes bland transparangerna en med inskriften: »Fyra ljus i raden för prinsessan ifrån Baden». På hattmakareämbetets hus stod: »Gud gifve hufvud åt vår smorda, nog skall han få hattar gjorda.»


Sid. 92.

Porträttet af friherre Jonne Hugo Hamilton af Hageby, den s. k. franske Hamilton, är en akvarell af teaterns d. v. andre direktör Karl Brelin. Han var född 1768, blef redan 1782 fänrik vid örlogsflottan och deltog i alla sjödrabbningar under ryska kriget, bl. a. vid Hogland och Öland, samt utnämndes till öfveradjutant och major. Under åren 1792—1794 tjänstgjorde han såsom legationssekreterare och sedan chargé d’affaires vid portugisiska hofvet. 1799—1813 var han andre direktör vid Dramatiska teatern, befordrades 1802 till öfverstelöjtnant i flottorna samt adlades och adopterades 1805 under moderns styffaders namn Carlheim—Gyllensköld. 1814 blef han konteramiral, 1817 friherre under namnet Gyllensköld och dog i Augsburg 1819. Brelin var en lång, mager man med sjukligt utseende, stora insjunkna ögon, stor krokig näsa, hög panna, sluten mun med tunna läppar och liknade i profil Napoleon Bonaparte.


Sid. 94.

Flerstädes har anekdoten om Karsten hänförts till sångdramen »Torparen», men alldeles oriktigt, ty Karsten spelade aldrig den rollen, utan Widerberg.


[ 242 ]

Sid. 99.

Du Puys födelseår uppgifves olika. I Dahlgrens Anteckningar säges det vara 1772 eller 1773, men enligt hans dotters uppgift lär han varit född 1771.


Sid. 108.

Adlerbeth berättar i sina Historiska anteckningar, att kronprinsens döpelseakt ägde rum i Storkyrkan den 15 november, och att galaspektakel samma afton gafs å Operan. Han missminner sig däruti, ty enligt ceremonimästaren Hauswolffs Journal förrättades döpelsen i Slottskyrkan, och spektaklet uppfördes ej förrän den 18 i samma månad.


Sid. 147.

När »Romeo och Julia» 1776 gafs i Norrköping med Margareta Seuerling, född Lindahl, i Julias roll, väckte hon formlig hänförelse hos publiken, och i stadens tidning lästes en versifierad hyllning, som slutar sålunda:

»Min fru! Det fordras ömma slag,
en lycklig skald, en bättre luta,
om er förtjänst sin lön kan njuta,
en allmänhet och icke jag.
 
Det har ock skett: ni är belönt,
vår allmänhet syns ge er ära,
och innan Muser offer bära
så har Olympen er bekrönt.»


Sid. 191.

Etiketten var för konungen numro ett. Han och änkedrottningen voro mönster af högdragenhet, köld och etikett. I de kungligas närvaro fick man endast tala hviskande. När någon röst höjde sig på en slottsfest, ropade konungen: »Sch!...» och hans uppvaktning efter honom: »Sch! sch!» Icke ens i dödens närhet glömde han, hvad etiketten och hans värdighet kräfde. Vid hemfärden från Tyskland i december 1804 voro [ 243 ]konungen och drottningen under en våldsam storm nära att omkomma och kunde endast med största svårighet räddas i en fiskarbåt. Fiskaren slungades af en stormil i hafvet, men drogs upp af dåvarande generaladjutanten Cardell, som med den andra armen uppehöll den afsvimmade drottningen. Då Cardell under farans förfärligaste ögonblick hade kastat sin värja och battong ifrån sig i botten af båten, vände sig konungen till honom och yttrade: »Hvem är med mig i egenskap af generaladjutant? Hvar är generaladjutantens battong och värja?»

Alla, som kunde tänkas i uniform, ikläddes sådan, äfven hofkapellet och baletten. Den gamle statssekreteraren Klintberg, som icke följt med sin tids fåfängligheter, fick en dag i vaktrummet hos konungen se en herre, som han icke kände, i en guldsmidd uniform, lysande liksom en fältmarskalks. Han frågade vakthafvande adjutanten, hvad det var för en främmande minister, och fick till svar, att det var hofbalettmästaren Deland.


Sid. 207.

I Dahlgrens Anteckningar liksom i några senare teaterhistoriska uppsatser uppgifves, att detta galaspektakel verkligen ägt rum, hvilket ej kan vara riktigt. Om pjäsen blifvit färdig till kröningen, hade helt säkert denna omtyckta och efterlängtade opera äfven gifvits någon gång under den närmast följande tiden, hvilket icke var fallet, Skjöldebrand hade heller icke behöft ett så vidlyftigt arbete, som han fick vid anordnandet af galaspektaklerna för att fira Karl Johans hitkomst hösten 1810, då operan verkligen uppfördes, om den gått öfver scenen så kort förut, Under de år operaverksamheten varit afbruten hade icke blott dekorationerna blifvit skadade af takdropp, utan äfven orkestermedlemmarna liksom större delen af kör- och balettpersonalen förskingrats.


Sid. 228.

Då Domenico Bossi utförde sitt ypperliga miniatyrporträtt af Fredrika Löf, hvilket hennes intime beundrare, [ 244 ]den store Sergel, ägde, var hon redan fyrtio år. Hennes fordom underbart vackra ansikte hade antagit ett visst fryntligt utseende, och hela hennes väsen hade fått något rentaf karlavulet öfver sig. Men man såg dock ännu spåren af den skönhet, som afspeglar sig i den i förra delen af dessa anteckningar meddelade bild af m:lle Georges, med hvilken skådespelerska hon lär ha haft en alldeles märkvärdig likhet. Hennes vid mognare år något omfångsrika figur är ofta föremål för Sergels karikatyrer, och då hon vid Operans återöppnande 1809 utförde sin gamla glansroll, drottning Kristina, säger en kritiker: »Anmärkaren kunde väl icke genast försona sig med den persons figur, som föreställde den så väl växta tjuguåriga drottningen», men han medger dock, att hon under pjäsens gång fullkomligen utplånade detta mindre behagliga intryck genom sitt mästerliga spel.