Svenska teatern/Teatern efter Gustaf III:s död

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Förord
Svenska teatern : några anteckningar
2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810
av Nils Personne

Hertigen-regenten och Reuterholm
Kungliga teatrarnas verksamhet under Klas Rålambs styrelse  →


[ 7 ]Hertigen-regenten och ReuterholmSedan konung Gustaf III den 29 mars 1792 slutat sin oroliga och lysande men också tragiskt skiftande bana, uppsteg hans då ännu minderårige son, Gustaf IV Adolf, på Sveriges tron, och dennes farbror och förmyndare, hertig Karl, befann sig helt plötsligt, som han så ofta drömt, i besittning af makten. Han hemkallade genast sin förtrolige vän Reuterholm, som då vistades i Italien, och det dröjde ej länge, förrän hela världen började märka, att denne var Sveriges verklige regent.

Friherre Gustaf Adolf Reuterholm, född 1756, hade af sin far, en af frihetstidens märkligaste personligheter, fått i arf en outtröttlig arbetsförmåga och mycken kraftfullhet. Men en mer högfärdig, vidskeplig, hämndgirig och härsklysten statsman än han var har den svenska häfden näppeligen att framvisa. Han kunde aldrig förlåta Gustaf III revolutionen 1772, som störtade Mösspartiet och därmed också hans far, och hatet ökades, då Gustaf III ej ville skänka erkännande åt hans inbillade litterära förtjänster eller fann hans statsmannaegenskaper värda att tagas i anspråk. Efter 1789 års riksdag vistades Reuterholm mestadels utrikes, men med Gustaf III:s mord var [ 8 ]ändtligen den timme slagen, som skulle ge verklighet åt hans ärelystna drömmar. Den lättledde hertig Karl behärskade han fullständigt genom de mystiska tillställningar i spådomskonst, andebesvärjelser och dylikt, hvaråt de tillsammans hängåfvo sig under frimureriets täckmantel, och hvilka vanligen slutade med förutsägelser om hertigens uppstigande på Sveriges tron. Redan långt innan det Anckarströmska skottet lossades, berättade Reuterholm i ett bref till hertigen på ett högst dramatiskt sätt, huruledes vid en mystisk seans i Avignon inom Illuminaternas hemliga samfund både konungens aflifvande och hertigens erhållande af Sveriges och Norges kronor förebådats.

Hertig Karls öfvertagande af förmyndarstyrelsen för Gustaf IV Adolf blef medlet att för några år göra Reuterholm till rikets mäktigaste man. Han utnämndes till ständig medlem af hertigens konselj, hvars egentlige ledare han blef, och förklarades året därpå för "en af rikets herrar". Detta sitt välde begagnade han till att aflägsna Gustavianerna från den högre förvaltningen. Isynnerhet förföljde han Gustaf Maurits Armfelt med sitt hat, och den grymma behandling han lät dennes älskarinna, den olyckliga fröken Magdalena Rudenschöld, undergå upprörde alla rättänkande både bland hofvet och den stora allmänheten. Hans beryktade suspensionsdekret mot Svenska akademien 1795 berodde på hans harm öfver att han själf ej blifvit invald i detta samfund. Dylika drag, ägnade att stöta alla partier och vittnande om ömkligt småsinne och gränslös fåfänga, förklara, hvarför Reuterholm, utan att [ 9 ]

009-Reuterholm-Svenska teatern 2.jpg

Gustaf Adolf Reuterholm. Efter oljemålning af J. Forsslund 1795.

[ 10 ]

ha ådragit riket några egentliga olyckor, blifvit föremål för ett hat så allmänt, att kanske ingen annan svensk statsman fått röna något likartadt, om ej möjligen Erik XIV:s ryktbare gunstling Göran Persson.[1] En af hans åtgärder, som inom teaterintresserade kretsar väckte mycken ond blod, var det den 26 februari 1793 utfärdade "Kungliga plakatet angående sabbatens tillbörliga firande", hvilket upphäfde den af Gustaf III 1786 meddelade tillåtelsen för teatrarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo att uppföra skådespel äfven på sön- och helgdagar.

*              *
*

Munkbroteatern 1792 och 1793Med Gustaf III:s död upphörde såväl de svenska som franska skådespelen på Bollhusteatern. Innan konungen den ödesdigra 16 mars infann sig på maskeraden i Operahuset, där han träffades af lönmördarens skott, hade han bevistat det spektakel, som blef den franska truppens sista, och den 21 april afskedades densamma genom en skrifvelse från förmyndarregeringen. Hvad den Svenska dramatiska teatern beträffar, förflyttades dess representationer till Operans scen, där de återigen började i midten af november, för att året därpå, samtidigt med att det gamla Bollhuset nedrefs, finna en ny skådeplats åt sig inredd i den så kallade Arsenalen.

Genom ett kungligt bref i maj 1792 erhöll Stenborg rättighet att åter öppna sin teater redan efter [ 11 ]klagodagen den 6 juni, men dock med förbud att spela på sön- och helgdagar, hvilket naturligtvis vållade ett svårt afbräck i hans inkomster. Han återupptog teaterverksamheten den 11 juni med den omtyckta feerikomedien "Zemir och Azor". Till efterpjäs gafs för första gången enaktaren "Qvinnorna och förtroendet", bearbetning från franskan med kuplettmusik af teaterns kapellmästare Johan David Zander, där Schylander öfvermåttan roade såsom den skvallersjuka mor Greta. Stycket kvarstod på spellistan i flera år, togs sedan upp på kungliga scenen 1803 och gafs öfver hundra gånger. Fram på hösten anordnade Stenborg amfiteaterplatser i salongen, och inträdespriserna bestämdes till 24 skillingar specie därstädes och i radens fondloger, 16 skillingar på parterr och radens sidologer samt 8 skillingar för de bakre bänkarna, således ungefär samma priser som å Dramatiska teatern.

Samma år uppförde Stenborg för första gången enaktsoperan "Nina eller Den af kärlek svagsinta", då den intagande kompositören Nicolas Dalayrac presenterades för svensk publik. Ej mindre än tjugutvå af hans förtjusande operetter och sångspel ha sedan dess gått öfver scenen i vårt land. Bland dem vill jag erinra om "Slottet Montenero", "Savoyard-gossarne", "Gubben i bergsbygden", "En egendom till salu", "Sargines", "De begge arrestanterne", och "Leheman eller Fängelsetornet i Neustadt". 1798 valdes han till ledamot af Musikaliska akademien. Traditionen omtalar, att publikens älskling, den behagfulla Eleonora Säfström, i titelrollen gjorde sådan furor, att detta parti räknades såsom hennes [ 12 ]förnämsta. Till hennes recett några dagar därefter slogs man om biljetter, och statssekreteraren Ulrik Franc skref härom till Armfelt: "Alla loger voro upptagna hela åtta dagar förut. Det ger ju en god tanke om välståndet i hufvudstaden."

012-Nicolas Dalayrac-Svenska teatern 2.jpg

Nicolas Dalayrac. Efter porträtt i Les musiciens célèbres.

En bemärkelsedag för den Stenborgska teatern blef den 20 december det året, ty då gafs för första gången på svensk scen Beaumarchais’ "Figaros bröllop eller Den fjolliga dagen". Björn, som öfversatt stycket, spelade Figaro, Eleonora Säfström Susanna, Stenborg Almaviva, fru Morman grefvinnan, Lisette Stenberg Cherubin och Schylander Marcellina. Redan 1788 hade Björn, hvilken, såsom i föregående del af dessa anteckningar omtalats, förut till vårt språk [ 13 ]öfverflyttat den spirituelle författarens "Barberaren i Sevilla" och "Eugenie" till Dramatiska teatern inlämnat en bearbetning af stycket under namn af "Qvickströms bröllop". Gustaf III, som såg stycket i Paris 1784 kort efter dess första uppförande, fällde då det bekanta yttrandet till den franska drottningen, att komedien väl icke var indécente, som hon tyckte, men insolente. Fyra år därefter skref han på franska till Leopold om Björns öfversättning, att den föreföll honom likna Karl den stores värja — lång och platt. "Jag tycker icke om originalet", tillägger han, "som jag finner dåligt och föga värdigt Molières och Regnards teater." Äfven till Clewberg uttalar han sitt missnöje öfver pjäsen. Utan tvifvel var detta konungens omdöme anledningen till att stycket då ej blef antaget.

Björn fick emellertid ett par andra öfversättningar spelade på den kungliga scenen, främst att märka dramen "De okände eller Verldsförakt och ånger", med hvilket stycke han införde Kotzebue på svenska scenen. Han lyckades äfven själf få uppträda där. Efter hvad Clewberg skref till Gustaf III, lär han ha begagnat sig af ett anfall af misshumör hos Stenborg, som erbjöd honom att få annullera sitt kontrakt, tog honom på orden och debuterade våren 1788 på Dramatiska teatern, där han spelåret 1790—91 var syssloman. Emellertid uppträdde han samtidigt äfven hos Stenborg i likhet med några andra vid den kungliga scenen anställda sujetter. De Besche skref 1789 till konungen: "Björn och Schylander spela hos Stenborg — den förre attirerar just inte många spektatörer på någotdera [ 14 ]stället —". Redan 1792 återvände han till Munkbroteatern, där han äfven öfvertog regissörsbefattningen.

014-Didric Gabriel Björn-Svenska teatern 2.jpg

Didrik Gabriel Björn var en af den Stenborgska teaterns mest bemärkta och oftast använda förmågor. Efter att en tid ha tjänstgjort såsom e. o. kanslist, debuterade han 1785 vid tjuguåtta års ålder på Munkbroteatern med mycken framgång såsom Almaviva i "Barberaren i Sevilla". Under de följande åren ökades alltmer hans repertoar, och hans utförande af den ena stora rollen efter den andra ger oss ett säkert vittnesbörd om hans användbarhet. Uppskattningen af hans talang tycks dock ha varit något skiftande. Den stora publiken höll till godo med hans skrik, hans öfverdrifna gester och hans ögonrullningar i patetiska scener enligt den tidens spelsätt. Men en och annan finare konstdomare var icke lika belåten. Gustaf III ansåg honom "elak [ 15 ]och outrerad", Rosenstein påstod, att han "var detestabel", de Besche att han i hans tycke alltid var odräglig. Både Kellgren och Edelcrantz klaga öfver hans hårda och outrerade deklamation, och den senare fördömer till och med hans utförande af Stålfelts roll i "De okände" som dock räknades till hans bättre framställningar. Lika verksam han visade sig som aktör, lika flitig var han att för scenen öfversätta och bearbeta utländska arbeten och att sammanskrifva tillfällighetspjäser, prologer och efterspel. Ibland hann han med sex, till och med åtta stycken på ett år. Den där tiden, då allmänheten icke mycket sysselsatte sig med den utländska litteraturen, allra minst med den dramatiska, gick det ganska lätt att genom främmande styckens lokalisering, tillägg af en och annan figur, scenernas omkastning och replikernas omstufning här och där, få gälla såsom originalförfattare, och Björn begagnade sig ifrigt af denna förmån. Ibland råkade han dock illa ut i tidningarna för dessa tilltag. Men den för kritik ytterst känslige författaren och aktören var genast färdig med ett temperamentsfullt svar, såsom då han af slutade en uppsats med följande snärt: "Till er, mina värda medtäflare i imitation och öfversättning, må jag flicka in en liten apostille, lånad — om jag minns rätt — af Dorat: je tâcherai, mes chers confrères, de vivre heureux pour vous faire enrager." Karakteristiskt är det företal, hvarmed han inledde den tryckta upplagan af en sin öfversättning: "Jag använder mig i mitt fosterland utan förmätenhet och utan misströstan. Jag värderar allt slags uppmuntran, och, lycklig nog att ej så alldeles [ 16 ]sakna den, känner jag mig manad att ömka afunden, förakta hatet och bele förföljelsen." En af honom ofta varierad fras var: "Det är mitt hopp, att svenska allmänheten tycks älska att upphöja mig till belöningen af dess dyrbara uppmuntran." Betecknande för honom såsom skådespelare är hans påstående i Stockholmsposten, att kritiken endast hade rätt att bedöma aktörens spel under själfva spektaklet men ej utanför teatern inför en allmänhet, hvaraf endast en liten del varit åskådare. Det målar förträffligt tidens omogna uppfattning af kritikens domsrätt.

Bland den klassiska repertoarens yppersta arbeten, som Björn företog sig att efter egna hugskott kläda om i svensk dräkt, märkes först och främst Calderons storslagna drama "Domaren i Zalamea". Genom en fransk mellanhand hade den tragiska upplösningen, då domarens dotter går i kloster, och hennes förförare får med lifvet umgälla sitt brott, förändrats så, att alltsammans helt trefligt slutar med giftermål mellan de bägge ungdomarna. I sin klumpiga öfversättning af denna franska bearbetning, som han kallade "Den värdige medborgaren eller Rättvisan är för alla", lyckades Björn ännu mer fuska bort innehållet och kryddade dessutom sin anrättning med en mängd öfverspända fraser och känslosamt pjunk i tidens smak. Trots detta fanns så mycket af styckets inneboende kraft kvar, att det slog an på publiken och rätt länge bibehöll sig på repertoaren. Men då han äfven fann för godt att på samma sätt försvenska Lessings "Minna von Barnhelm" efter en fransk förvanskning af det tyska [ 17 ]mästerverket, råkade han illa ut, och i Stockholmposten syntes en gisslande satir öfver hans pjäsfabrikation. Den bestod af en låtsad skrifvelse "till Dramatiska sällskapet", däri han föreslår, att detsamma skulle med honom ingå ett kontrakt i åtskilliga punkter, af hvilka ett par här meddelas. "Först och främst äger jag, oaktadt Teaterns uttryckliga reglemente, förmånsrätt – jag begär den endast på lifstiden – före alla svenska auktorer af hvad namn de vara må: original-, imitations- eller versionsförfattare; så att, för det andra, Sällskapet – – med glädje antager hvad pjäser som helst Jag behagar lämna, det vill säga Mina sammelsurioversioimitaplagioriginaler eller efter mig Själf att tala: Mina pjäser; utan annan valör än akternas antal. – – – Fjärde – – – försäkrar jag Sällskapet om en så mycket ymnigare leverans af akter, som jag – nu (fast Jag redan förbättrat några Kotzebuhes(!) stycken till Mina pjäser) har antagit en tysk språkmästare – – Jag bedyrar, att jag högaktat och skall högakta alla min samtids författare, som icke ligga mig i vägen eller såra den aktning jag alltid hyser för mig själf. Min ädla föresats är en gång förklarad: jag vill endast lefva lycklig till andras förargelse. Je tâcherai de vivre heureux pour vous faire enrager."[2] Elakheten måtte varit fullkomligt dräpande, ty den annars svarsnabbe Björn teg märkvärdigt nog denna gång alldeles.

Det af Björns så kallade "litterära hokus pokus", som dock åstadkom det värsta oväsendet, var hans [ 18 ]femaktsdram "Den förförde ynglingen", hvilken uppfördes för första gången å Munkbroteatern den 18 sept. 1792, och som enligt Björns förklaring "hvarken var original, imitation eller öfversättning". Förebilderna voro en fransk öfversättning af Lillos "Den Londonske köpmannen eller Georg Barnwells historia", hvilket sorgespel gamle Stenborg redan 1768 uppfört, samt Merciers "Jenneval eller Den franske Barnevelt". Intrigen rör sig om en på ett handelskontor anställd viljesvag ung man, som är fångad i en skön sirens snaror. Förblindad af sin lidelse stjäl han från sin principal för att kunna tillfredsställa den sedeslösa kvinnans önskningar. Brottet upptäckes, han förlåtes, men kan icke frigöra sig ur sin förtrollning. Lockad af den ondskefulla hetären är han slutligen nära att begå ett mord, då han hejdar sig vid afgrundens rand, återvänder ångerfull, omfamnas, gråter samt erhåller allas tillgift och principalens dotter på köpet. Titelrollen utfördes af Björn och det fagra kvinnliga missfostret af Lisette Stenberg. Samma dag pjäsen gafs syntes i Dagligt allehanda följande tillkännagifvande af författaren: "Igenom nog allmänna berättelser har jag blifvit underrättad, att min dram 'Den förförde ynglingen' skall väckt något missnöje hos en del af ungdomen i det stånd, hvarutur jag tagit min hufvudperson; jag kan svårligen tro det, helst ett begånget fel, föreställdt på scenen, kan icke såra än mindre vanhedra någon annan än den det drabbar. Man har äfven sagt mig, att tvenne namn i detta teaterstycke skulle vara mindre passande och till äfventyrs mindre behagliga att höra, hvarför jag, [ 19 ]utan att härtill vara öfvertalad, med nöje ändrat Godberg till Godborg och Hedengren till ... Björn: jag finner min 'förförde yngling' af ett så ädelt sinnelag, af ett så ömt, så ångerfullt hjärta, att jag anser för en heder att låna honom mitt eget namn." Det gråtmilda stycket, flödande af ett för våra dagars smak högst onaturligt uppskrufvadt patos, gjorde oaktadt Björns lugnande förklaring ett oerhördt uppseende och ställde till en förfärlig uppståndelse premiärkvällen. Hammarsköld berättar i 1821 års teateralmanacka, att hela parterren höll på att komma i slagsmål, emedan några ansågo pjäsen vara ett utfall mot handelsbiträdenas klass, andra försvarade det såsom ett oöfverträffligt mästerstycke. Pjäsen uppfördes påföljande afton för andra gången, och den 22 september lästes i Allehanda en af författaren insänd artikel om hvad den kvällen tilldragit sig på teatern: "Vid andra representationen af 'Den förförde ynglingen' fann jag mig pliktig att inför Hög- och Respektive åskådare gifva tillkänna de anledningar, som föranlåtit mig ändra vissa strofer i denna dram; men jag skulle själf finna detta tillbörliga och fria steg icke nog tillfredsställande, om jag nekade mig att i en allmän tidning äfven göra det. För första gången misslyckad att skrifva ett stycke, som väckt minsta obehag, anser jag mig skyldig att därifrån utesluta alla de ställen, som varit enda orsaken till detta missnöje, och jag dömmer mig lycklig att här offentligen hoppas, det denna aktningsvärda handelskår, sårad blott af uttrycken (pagina 21, 71, 76, 91 och 128), skall finna sig tillfredsställd med den ändring jag gjort och med det brinnande [ 20 ]begär mig vill förtära att endast behaga alla dem, som äga att mig uppmuntra och belöna. — Pjäsen uppfördes därpå med allt det bifall, som någonsin kan önskas, och som en bevågen allmänhet har lättare att gifva, än någon, vare sig författare eller spelande, att förtjäna. Stockholm den 21 sept. 1792. D. G. Björn." Tredje gången dramen gafs, hade Björn recett, och "några herrar vid denna stads aktningsvärda handelskår" lämnade honom då, för att visa sin belåtenhet med de vidtagna förändringarna, 150 riksdaler banko för femtio parterrbiljetter, hvilken summa han enligt erkännande i tidningen "emottagit med all den tacksamma förundran, som denna i Sverige högst ovanliga uppmuntran förtjänar". Till och med från predikstolarna, sades det, togo åtskilliga präster parti för och emot den "förförde ynglingen", tills upphetsningen så småningom lade sig, och man efter ett halft år glömt bort alltsammans.

Af numera okänd anledning lämnade Björn i slutet af år 1794 sin skådespelarverksamhet och öfvertog gymnasieboktryckeriet i Linköping, hvilket han innehade till 1800. I början af det året blef han invecklad i upploppet mot arrendatorerna af kronobrännerierna och satt häktad i flera månader, ehuru han sedermera frigafs. Han lär sedan slagit sig ned i Nyköping och dog på Vaxhälla regementspastorsboställe 1810.

*              *
*

Det förefaller som om en del af den tidens naiva och lättrörda publik varit van att i synnerhet på Munkbroteatern tillåta sig vissa friheter och [ 21 ]muntrationer, som ofta tangerade och någon gång äfven öfverskred själfsvåldets gränser. När ett par år efter det nyssnämnda oväsendet trolleriprofessorn Philadelphia uppträdde därstädes med sina "mekaniska, matematiska och holländska taffelkonster", ställde några bråkmakare till en fullkomlig skandal. I annonserna till fjärde uppträdandet hade professorn tillkännagifvit, att han utom de sedvanliga trollkonsterna skulle presentera "det sällsynta och berömda konststycket att framkalla eller besvärja andar, hvilket sker på följande sätt: Uppå teatern är ett mörkt, svart rum upplyst af tvenne svarta ljus. Mer än en person inlåtes ej på en gång i rummet, och lämnas åskådaren att själf välja hvilken ande eller vålnad, som åstundas se, såsom far, mor, dotter, konungar, m. m. Fruntimmer lämnas ej inträde, emedan man ej kan vara ansvarig, i händelse någon skrämsel kunde inträffa, som förut händt. Detta undransvärda konststycke kan ej utan stor omkostnad och besvär utföras, hvarför hr Philadelphia smickrar sig af en talrik samling åskådare."

Den där tiden, då både hög och låg vurmade på andebesvärjelser, ville naturligtvis så många, som kunde det, vara med om något dylikt, och det blef en fruktansvärd trängsel i salongen. Trots tillsägelse tilltvingade sig några ungdomar plats på scenen och skymde bort utsikten för andra. Det uppstod en ordväxling mellan professorn och de tilltagsna herrarna, hvilket slutligen urartade till formligt gräl, då andra bland publiken blandade sig i saken och togo professorns parti. För att lugna de närvarande gjorde nu professorn några af sina allra bästa tricks, och [ 22 ]åskådarna ägnade honom lifliga applåder, som dock blandades med hvisslingar. Nu skulle andebesvärjelserna börja, och genast störtade en mängd af orostiftarna upp på scenen igen, så att den trånga platsen blef alldeles fullpackad med människor. Philadelphia bad och besvor dem gå därifrån, men förgäfves. I stället trängde de sig in i ett rum bakom kulisserna, där trollkarlen hade sina apparater uppställda och vräkte omkull alltsammans huller om buller. Philadelphia, som nu började frukta att möjligen själf bli misshandlad, räddade sig skyndsamt undan på en bakväg, och hans medhjälpare blef i stället utsatt för de skränandes missnöje och hälsad med hvisslingar. Den städade delen af publiken protesterade mot orostiftarnas excesser och lämnade teatern, hvarpå alltsammans slutade under den förfärligaste villervalla.

Ett talande vittnesbörd om, att sådana oordningar ej voro enstaka företeelser, utan förekommo ofta nog, lämnar den af Henrik Liljensparre utfärdade "Öfverståthållarämbetets kungörelse och förbud emot föröfvande af buller och oljud under de allmänna skådespelen". Liljensparre, som var född 1738 under namnet Sivers, hade i Uppsala och vid några tyska universitet studerat juridik och 1776 blifvit utnämnd till polismästare i Stockholm, hvilken syssla han skötte med sådant nit och sådan skicklighet, att han anses ha varit Sveriges förnämsta polisman. 1786 blef han adlad och tog då namnet Liljensparre. Det var han, som lyckades upptäcka gärningsmannen till mordet på Gustaf III, och efterspanade ifrigt de hemliga anläggningar, som stodo i sammanhang med illdådet. Men då han märkte, att detta icke behagade [ 23 ]den nya styrelsen, ändrade han hållning och visade sig fiendtlig mot Gustavianerna, särskildt mot Armfelt, som då var öfverståthållare. I juli 1792 blef Liljensparre underståthållare och skötte, sedan Armfelt aflägsnats, under två månader samma höst öfverståthållarämbetet. Det var då han utfärdade ofvannämnda kungörelse, som är ganska karakteristisk för teaterseder och förhållanden den tiden och därför in extenso meddelas:

023-Henrik Liljensparre-Svenska teatern 2.jpg

Henrik Liljensparre.

"Som den Komiska teatern, hvilken med konungens tillstånd här i hufvudstaden till nöje och tidsfördrif är inrättad, äger samma skydd och säkerhet som alla andra publika samlingsställen, där polisen är skyldig att vaka öfver bibehållandet af ordning och goda seder; så har på Kgl. M:ts särskilda nådigste befallning samt å dragande kall och ämbetets vägnar Öfverståthållarämbetet aktat nödigt att [ 24 ]härigenom allvarligen förbjuda alla sådana oordningar, som kunna antingen såra anständigheten eller störa den frid och det lofliga nöje, som hvar man vid ett allmänt skådespel har rätt att fordra och obehindradt åtnjuta. I följe hvaraf ingen, eho han vara må, skall understå sig att hvarken före, under eller efter representationerna eller under entreakterna göra öfvervåld eller öfva buller och oljud med skrikande, sorlande, bultande, stampande eller löpande in på teatern och bänkarna, såväl aktörer som spektatörer till hinder, olägenhet och förfång, och det vid straff att genast på stället af vakten gripas och i häkte inmanas samt sedermera enligt lag efter omständigheterna anses. Och gäller äfven detta i den händelse en eller flera i trapporna, portarna eller i gångarna skulle söka att med trängsel, skuffningar eller på annat sätt ofreda och förolämpa de kommande eller gående. — Stadens fiskaler och politibetjäningen, som särskildt på stället skola tillstädes vara, åligger att häröfver hålla allvarsam hand, så att den brottslige med tillhjälp af vakten må kunna genast ertappas och sedan till laga straff och ansvar befordras. Stockholm den 15 september 1792. På Öfverståthållarämbetets vägnar: Henrik Liljensparre. Reinhold Blom."

*              *
*

Chevalier de Boisgelins och grefve de Piles' resa i SverigeÅr 1796 utkom i Paris "Voyage de deux français dans le Nord de l'Europe", hvars andra del, 551 sidor oktav, sysselsätter sig med Sverige och Finland. Författarna voro två unga och förnäma franska [ 25 ]emigranter, chevalier Louis de Boisgelin de Kerdu och grefve Alphonse de Fortia de Piles, en af de äldsta adliga ätter i södra Frankrike, hvilken omtalas redan i slutet af niohundratalet. De anlände till Stockholm i början af år 1791 och vistades där i fem månader. De börja med att klaga öfver den besvärliga och långa infärden framåt Hornstullsgatan och Hornsgatan samt öfver den usla stenläggningen, där sådan fanns. Få städer i Europa, säga de, äro så illa stenlagda. Drottninggatan och Regeringsgatan voro de vackraste och bäst bebyggda gatorna, men belysningen dålig, och polisbetjänterna oftast berusade. Dryckenskapen var i allmänhet mycket stor, och man såg till och med barn på nio, tio år tömma stora glas brännvin. Något godt värdshus fanns ej att få, men det var ändå mycket dyrt att lefva där. Kort efter sin ankomst blefvo de af spanske ministern presenterade på hofvet. De äro entusiastiska och uppriktiga beundrare af Gustaf III, hvilken de skildra icke blott såsom en vältalig, stor, tapper och ädelmodig konung utan äfven såsom den älskvärdaste människa med ett outtömligt förråd af anekdoter af alla slag.

Utom Gustaf III:s glänsande fester och snillrika umgänge anse de teatrarna såsom de enda bland hufvudstadens nöjen, hvilka äro värda att prisas. Tre scener med fyra skådespelartrupper tycka de vara ett ganska respektabelt antal för en befolkning af endast 75,000 personer. De hunno se nio olika representationer å Kungliga operan, af hvilka de satte "Gustaf Vasa" främst. Karsten i Kristian tyranns roll hade ett ädelt utseende och spel samt den vackraste röst, [ 26 ]men "hans sångmetod lämnade mycket att önska". Första aktens dekoration berömmes såsom utomordentligt vacker. Äfven i operorna "Elektra" samt "Thetis och Pelée" förekommo praktfulla dekorationer. Kostymerna voro dyrbara och smakfulla, och de förklara, att det icke fanns någon teater i Europa, där aktörer, dansörer o. s. v. voro dyrbarare klädda. Orkestern ansågs vara "icke dålig", och baletterna gingo förträffligt. Det spelades där endast måndagar och någon gång äfven torsdagar, men under sommaren endast en gång hvar fjortonde dag. De bästa platserna, d. v. s. första raden och andra radens fond, kostade trettiotvå skillingar specie. Under karnevalen hölls på Stora operan hvarje fredag en maskerad, till hvilken inträdespriset var tjugufyra skillingar specie, och där alla måste vara i maskeraddräkt eller i domino. Omaskerade hade endast tillträde till radernas loger. Damer ur de högre samhällsklasserna brukade icke bevista dessa maskerader, men konungen försummade dem däremot aldrig, och ehuru han vanligen snart igenkändes, tyckte han om "la liberté du masque" och tog ej illa upp, om man skämtade med honom. Bollhusets teatersalong beskrifves såsom "mycket ful och mycket obekväm". Den franska truppen kunde enligt deras omdöme endast jämföras med en landsortsteater i Frankrike. Om den Svenska dramatiska teatern skrifver Fortia: "Nationalteatern, som skapats af konungen för några få år sen, har redan hunnit till en sällsynt fulländning på så kort tid. Konungen sysselsätter sig mycket med den, och det är orsaken till de snabba framsteg denna teater gjort. Kostymerna där äro alltid fullkomligt [ 27 ]riktiga och mycket dyrbara. Man spelar där tragedier och komedier." De bästa platserna kostade både på franska och svenska teatern tjugufyra skillingar specie. Den Stenborgska scenen ställes i jämnbredd med bulevardteatrarna i Paris äfven med afseende på den publik man vanligtvis fann där, hvilket yttrande bestyrker hvad ofvan sagts om Munkbroteaterns lättrörda åhörareskaror. Musikaliska akademien gaf under vintermånaderna en konsert i veckan, vanligen i någon af börssalarna. Fransmännen berättade äfven, att de närvoro vid en af den originelle abbé Voglers orgelkonserter i Tyska kyrkan. I föregående del påpekade jag, att den gode abbén, ehuru sin tids förnämste orgelvirtuos, brukade nedlåta sig till krassa tonmålningar såsom bataljer och oväder för att knipa publiken. Bland de nummer han denna gång utförde var ett, som han kallade "Folkets kärlek till en god konung", hvilket blef till och med den rojalistiske grefve Fortia för starkt, och han kallar Vogler för "un charlatan", ehuru han medger, att han var "un très bon musicien". Det var med stor saknad, som våra fransmän skildes från konung Gustaf, och hade under sina fortsatta resor hunnit till Moskva, då de nåddes af det smärtsamma budet om hans död.

*              *
*
  1. Se Rosensteins bref till Engeström november 1796.
  2. Citatet hade Björn nyligen offentligen användt. Se ofvan.