Svenska teatern/Kungliga teatrarna under Klas Rålambs styrelse

←  Teatern efter Gustaf III:s död

Svenska teatern : några anteckningar 2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810 av Nils Personne Kungliga teatrarnas verksamhet under Klas Rålambs styrelse

Kungliga teatrarna under Hugo Hamiltons styrelse  →

Hofstallmästaren friherre Klas Rålamb öfvertog från och med april 1792 förste direktörskapet öfver Kgl. M:ts hofkapell och spektakler, hvilken befattning han redan på förordnande innehaft under sin företrädares, friherre Armfelt, frånvaro. Rålamb var en utmärkt ryttare och främst vid de då moderna kappkörningarna på Brunnsviken samt en glad sällskapsbroder och stor goddagspilt, men teaterns skötsel förstod han sig icke på. Lyckligtvis funnos Edelcrantz och Nordforss såsom andre direktörer, och de

Klas Rålamb. Efter pastell tillhörig frih. Gustaf Tamm.

begrepo sin sak så mycket bättre. En historia, som visar, hur litet han hade reda på sig, berättas om honom och de berömda valthornisterna bröderna Steinmüller. Han lät sätta dem i arrest på högvakten, därför att han en afton märkte, att de uraktläto blåsa i sina instrument under en af fru Müllers stora arior i "Armide". De invände, att de då hade paus. "Kungen betalar er för att blåsa", utbrast Rålamb i vredesmod, "och inte för att pausera". När teaterns styresmän anmälde, att spektaklet måste ställas in för den eller den orsaken, svarade han endast: "Kära karlar, låt trissan löpa", hvilket var ett af hans älsklingsuttryck. — "Ja, men Stenborg är hes..." — "Låt trissan löpa!" — "Fru Müller är sjuk..." — "Låt trissan löpa, säger jag!" Och det upprepade han, ända tills de slutligen lyckades få ihop ett program. Han var mycket mån om sin värdighet och förde liksom Armfelt ett strängt regemente. När personalen en gång med Ahlgren i spetsen på en repetition skrattade åt en af hans många dumheter, gaf han Ahlgren en sittopp, så att han ramlade öfver ända, och sen dess vågade ingen mera skratta åt honom, då han såg det.

Den 14 november började den Svenska dramatiska teatern sina representationer på Operans scen med Kotzebues treaktskomedi "Indianerne i England", som då gafs för första gången. Pjäsen var annonserad till uppförande å Bollhusteatern redan den 17 mars, men inställdes, emedan konungens mord natten förut inträffat. Stycket slog mycket an med fru Remy såsom det naiva, af falsk sentimentalitet öfverströmmande naturbarnet Gurli och Waltman såsom den ypperligaste, karrikerade sir Samuel Smith. För öfrigt spelades Robert Smith af Ahlgren, miss Liddy af Fredrika Löf, Kaberdar af de Broen och Jack af Hjortsberg. Stor framgång vann äfven Kexéls bearbetning "Folke Birgersson till Ringstad", skådespel i tre akter med förträfflig musik af Dalayrac, som i januari 1793 uppfördes med Widerberg i titelrollen, Kristina Franck som Ramfrid och Deland som fångvaktaren. Kort efteråt gjorde Lessing sitt inträde både på den Dramatiska scenen och Munkbroteatern genom "Minna von Barnhelm". Hos Stenborg gafs stycket den 26 februari i den redan omtalade Björnska bearbetningen från franska imitationen med Eleonora Säfström i titelrollen, och på Kungliga teatern den 17 april i en trogen öfversättning från tyskan af Andreas Widerberg. Han spelade själf majoren, fru Hæffner Minna, mamsell Neumann Franciska, de Broen Paul Werner och Hjortsberg Riccaut de la Marlinière. Äfven Dalayracs opera-comique i tre akter "Azemia eller vildarne" gafs samtidigt i juni både på Operan och på Stenborgs teater och denna gång endast med några få dagars mellanrum. Stycket hade en ovanlig framgång på bägge scenerna, och vår vän Gjörwell skrifver till Alströmer om händelsen: "Nya operan 'Azemia eller vildarne' spelas ömsom på Stora kungliga teatern och hos herr Stenborg. Den senare kan icke prestera baletter, och hans mindre präktiga dekorationer kunna icke heller gå upp emot dem på Stora teatern, men uti mitt tycke spelar mamsell Säfström rätt såväl Azemias roll som fru Müller, åtminstone skorrar hon inte och bryter ej på danska. Hr Schylander tager alldeles företrädet ifrån hr Waltman, som spelar den lustiga personen."

⁎              ⁎
⁎

Arsenalsteatern 1793 och 1794I slutet af oktober stod den nyinredda Dramatiska teatern färdig i den forna Arsenalen. Denna byggnad, belägen på det nuvarande Karl XII:s torg, uppfördes i midten af sextonhundratalet utaf den store fältherren Jakob Pontusson de la Gardie, hvilken af drottning Kristina 1647 erhållit gåfvobref på tomten. Det efter den tidens smak kostsamma och lysande palatset, som sades hvila på adertontusen

Palatset ”Makalös”. Efter Dahlbergs Suecia antiqua.

pålar, blef af Magnus Gabriel de la Gardie ytterligare förskönadt och kallades i äldre tider ”Makalös”. Det var i detta hus de la Gardie gaf sin drottning den fest, som inleder Kellgrens heroiska dram ”Drottning Christina”, där första aktens fonddekoration föreställer palatset rikt illumineradt med trädgården framför. Vid Karl XI:s reduktion tillerkändes det kronan och inreddes 1690 till arsenal. Då borttogos balkongerna öfver ingångarna både åt trädgården och sjösidan äfvensom skorstenarna. 1740 nedtogs taket såsom bofälligt och gjordes lägre samt belades med järnplåt i stället för den gamla kopparn. Endast tornen blefvo oförändrade.

Med en kostnad af öfver tjugufyratusen riksdaler ur konungens handkassa förvandlades byggningen nu till teater enligt en af den skicklige maskinisten

Arsenalsteaterns salong. Sidan. Efter Sundvalls originalritning, försedd med hertigen-regentens bifallande namnteckning af den 27 november 1792, tillhörig författaren.

vid Kungliga operan Johan Schef uppgjord förträfflig plan med ledning af hofintendenten Sundvalls ritningar och var för sin tid alldeles utmärkt. Schef afrundade i fonden Sundvalls rektangulära form på salongen, hvarför den skämtsamt benämndes ”badkaret”. Den låg i husets midt, rymde tre logerader och var ursprungligen hållen i ljusblått med hvita ornament, men ommålades 1812 i en rödgul färg. I första radens fond var kungliga logen belägen. Den var prydd af gyllne sirater i upphöjdt arbete, inuti beklädd med blått damast besatt med guldgaloner och framtill behängd med en rik feston af guldfrans.

Arsenalsteaterns salong. Fonden. Efter Sundvalls originalritning, försedd med hertigen-regentens bifallande namnteckning af den 27 november 1792, tillhörig författaren.

Uppgången till denna loge var genom en i husets vestra del byggd dubbel stentrappa. Alla öfriga trappor voro af trä. I de bägge sidotornen lågo ett par rum, som användes till de kungliga personernas foajé. På sidorna funnos sexton loger för allmänheten samt två avantscener. Andra raden bestod af konungens griljerade loge jämte en hofloge, fem fondloger, tolf sidologer och två avantscener. Den tredje hade sju loger i fonden och galleri på sidorna. Öfre amfiteatern var anordnad i halfcirkel med sofflika bänkar, som rymde fyrtioen personer. Den nedre amfiteatern och parterren hade tvåhundratre platser,

Plan öfver Arsenalsteaterns salong.

och i orkestern voro dessutom anordnade sex platser. Alla platser voro sittplatser, bänkarna öfverdragna med blått kläde, och dörröppningarna försedda med förhängen. Föreställningarna togo sin början klockan sex eftermiddagen. Priserna voro för première

Vy af Arsenalsteatern från Norrström efter litografi af F. Werner.

28 skillingar specie, seconde 20 skillingar, parterr 16, troisième 12 och galleri 8 skillingar. Att märka är, att till première räknades äfven fonden samt de två främsta logerna af andra raden, och till seconde fonden af tredje raden. Troisième betydde främre bänken på tredje radens sida och galleri den bakre bänken. Scenöppningen hade ett hvälfdt kassetteradt tak, och den särdeles smakfulla ridån var prydd med Talias och Melpomenes gestalter samt ornerad med lyror, masker och diverse andra sinnebilder. Första radens barriär smyckades af i trä utskurna profilbilder af Sofokles, Euripides, Aristofanes, Menander, Terentius, Seneca, Shakspere, Calderon, Molière, Pierre och Tomas Corneille, Racine och Voltaire. Själfva scenen låg i byggningens östra del, var fyrtiofem fot i fyrkant, gick genom tre bottnar och var försedd med ett litet förträffligt maskineri. Teaterns väsentliga fel, som den för resten delade med alla äldre teatrar, var dess eldfarlighet. Så till exempel fanns det från scenen blott en enda smal utgång, oberäknadt en liten dörr, som ledde till första raden. Dessa bristfälliga anordningar blefvo ödesdigra vid teaterns brand trettiotvå år därefter.

Till vänster i förstugan åt Norrström var biljettkontoret beläget. Där bredvid fanns ingången till konditor Pohls schweizeri. Till höger syntes en dörr, som ledde till nedersta bottnen under teatern. De västra tornrummen begagnades till sångrum, till förvaring af Operans och Dramatiska teaterns bibliotek, till teaterkommitténs sammanträden, till kunglig foajé, kostymmagasin, m. m. Några voro inredda till bostäder åt tjänstemän och betjäning. På nedre botten i nordvästra tornet bodde öfvervaktmästaren, och där fanns äfven en krog inhyst. En trappa upp i sydöstra tornet låg teaterns foajé, ett vackert rum med en plafond i gips föreställande Simson med lejonet. Där satt inom glas och ram ett utdrag ur Kungliga teaterns reglemente, skrifvet af aktören Schylander så väl, att man allmänt trodde det vara graveradt. Senare uppställdes där en bröstbild af teaterns direktör grefve Gustaf Löwenhielm i hvit marmor, huggen af professor Göthe. Två trappor upp i dessa bägge torn voro i entresolerade rum klädloger inrättade. Under scenen hade teaterperukmakaren sitt rum, och där bredvid fanns den så kallade komparslogen, i hvilken ibland vid större pjäsers uppförande ända till fyrtio soldater kostymerade sig.

Den 1 november 1793, då konungen fyllde femton år, invigdes den nya teatern genom en ståtlig festrepresentation. Vid den unge monarkens inträde uti stora logen blef han af publiken mottagen med lifligaste glädjebetygelser genom fördubblade starka applåder. Spektaklet inleddes med Gustaf III:s svanesång, hans effektrika sensationsdram ”Den svartsjuke Neapolitanaren”, som då för första gången uppfördes. Den är ett dystert skådespel, skrifvet i den tidens smak, fylldt af öfverspända känslor, skräckinjagande scener och romantiskt känslosvall. De bägge ädlingarnas roller återgåfvos särdeles väl af Widerberg och Ahlgren. Men i synnerhet lär Fredrika Löf ha varit förträfflig såsom den i fängelset försmäktande, oskyldigt misstänkta grefvinnan. Till efterpjäs gafs ett af andre direktören Edelcrantz författadt tillfällighetsstycke i en akt: ”Alcides’ inträde i verlden” med musik af sångmästaren Kristian Hæffner. Den store sångaren Karsten hänförde där åhörarna med sin härliga stämma, då han såsom öfverstepräst i det nybyggda sånggudinnornas tempel i Thebe inledde stycket med arian:

”I skydd af dessa hvalf i fridens sälla sköte
o Thebe! din regent ett altar reser opp,
som helgas af hans hand åt Vishets systrars tropp;
låt här din dyrkan gå hans röst, hans nåd till möte!”

För öfrigt sjöngo de utmärkta artisterna fruarna Müller och Marcadet samt mamsell Stading. I baletten uppträdde bland andra herrarna Alix, Marcadet, Deland, den nyss från London hitkomna fru Wild, den vackra mamsell Ulrika Åberg och svenska scenens dåtida förnämsta dansös, den förtrollande Giovanna Bassi. Efter spektaklets slut omkring klockan half elfva gaf hertigen-regenten för den kungliga familjen stor supé med bal i sin våning.

Publiken fann mycket behag i den nya Dramatiska teatern samt besökte den flitigt och detta med så mycket större nöje som den där återfann alla sina forna favoriter. I början af år 1794 gafs där en af Envallsson från tyskan öfversatt femaktsdram ”Grefven af Walltron eller Subordinationen” med Ahlgren i titelrollen, de Broen som grefven af Bembroch, Hjortsberg som grefve von Krone och fru Marcadet som grefvinnan af Walltron. Den slog rätt mycket an och höll sig kvar på repertoaren i åtskilliga repriser ända till 1836. Däremot tycks den svenska dramen ”Riddareordet” likaledes i fem akter af dåvarande öfverste Skjöldebrand icke fallit publiken i smaken, ty den gick icke mer än tre gånger. Samma öde rönte Gustaf den tredjes heroiska dram ”Gustaf Adolf och Ebba Brahe”, sedan den i en bearbetning af Kellgren med musik af Vogler och balett af Gallodier såsom lyrisk dram fört en lysande tillvaro ända ifrån januari 1788. Den unge konungens roll

Eufrosyne Löf. Efter teckning af Sergel.

utfördes af Lars Hjortsberg och Ebba Brahes af den vackra och beryktade Eufrosyne Löf, en syster till den ännu vackrare och om möjligt ännu mera beryktade Fredrika. Det var om den förra Kellgren skref till Edelcrantz kort efter hennes debut 1790: ”Euphrosyne Löf lofvar att bli en fullkomlig actrice: hon har redan vid andra spelningen querellerat med alla sina kamrater och låtit spektaklet vänta på sig en timme.” Änkedrottningen återgafs af fru Ljungström, de la Gardie af Widerberg, färjkarlen af de Broen, hans syster af Schylander, hans dotter af Inga Åberg, Lars Sparre af Uttini och Märta Banér af Kristina Franck. En femaktsdram, som däremot hade stor framgång, var Kotzebues ”Den okände sonen” (Das Kind der Liebe) i Euréns öfversättning med Ahlgren i titelrollen och de Broen såsom öfverste Wildenheim, hvilken senare ”pressade tårar af rörelse och beundran ur åskådarnas ögon”, efter hvad Marianne Ehrenström intygar. Stycket öfverflödar af dels sant gripande, dels öfverdrifvet sentimentala scener, men publiken räddades från att alldeles smälta bort i tårar genom uppträdandet af en ung friare till öfverstens dotter, en grefve Gyllenparfym, spelad af Hjortsberg, i hvars person författaren tecknat en af den tidens äckliga eleganter, en verkligen högst komisk figur, som blifvit ”envelopperad i en labyrint af förlägenhet”, ”strandsatt execrabelt”, därför att hans ”homme de chambre, den nötaktiga människan” glömt taga med en ”incomparable pot med pomada, som kommit tout droit från Paris”. Af Kotzebue gafs äfven komedien ”Papegojan”, framförd redan dagen därefter på Munkbroteatern i en af Björn öfversatt och ”förändrad” upplaga med den förbättrade titeln ”Papegojan eller Älska far och fosterland”, och de bägge scenerna täflade sedan under ett par års tid att locka publiken åse denna naivt känslosamma skapelse. En pjäs, som väckte allmänhetens lifligaste intresse, var den i oktober gifna, af Olof Kexél från franskan öfversatta tvåaktskomedien ”De begge kammarpagerne”. Dels var det lilla stycket i och för sig nätt och behagligt, dels utfördes de glada titelrollerna af de förtjusande vackra och välväxta aktriserna Inga Åberg och Eufrosyne Löf, dels och i synnerhet framställde Hjortsberg på ett alldeles glänsande sätt Fredrik den andres personlighet. Han hade där så mästerligt efterbildat den store konungens utseende, minspel, stämma, klädsel, åtbörder och hållning, till och med hans egendomliga sätt att sköta snusdosan, att illusionen var fullständig. Också hyllades konstnären af publikens enhälliga bifall och erhöll af den kungliga familjen till belöning en dyrbar gulddosa. Det populära stycket kvarstod på spellistan ända fram mot 1830-talet och gick några och sjuttio gånger med Hjortsberg i kungens roll, men pagernas framställarinnor växlade.

⁎              ⁎
⁎

Lars Hjortsberg i yngre årDå Lars Hjortsberg af sin samtid ansågs såsom vårt lands störste skådespelare, skall jag här ge en kort framställning af hans lefnad i yngre år för att längre fram fullfölja och sedan afsluta densamma.

Hjortsberg tillhörde en gammal Nerikessläkt, hvilkens stamfar var bonden och smeden Lars i Kumla socken och Hjortsberga by, hvarifrån afkomlingarna sedan togo sitt familjenamn, och föddes i Stockholm den 22 november 1772, den fjärde i ordningen af sex syskon. Föräldrarna voro stenhuggaren och appareljören vid kungliga slottet Lars Hjortsberg och hans hustru, operasångerskan Maria Lovisa Schützer, dotter till assessorn i kammarrevisionen Schützer. Moderns anställning vid teatern och faderns befattning vid kungliga slottet förde barnen tidigt i beröring med både teaterfolket och hofpersonalen. Den äldsta dottern Anna Lovisa, som var berömd för sin utomordentliga fägring, blef 1786 balettelev och fem år därefter aktris vid Kungliga teatern, men gifte sig kort därefter med en major Olivestam, som gick i rysk tjänst och stupade i kriget mot Napoleon. Äldste sonen, Jonas, blef sjöofficer 1789. Det tredje barnet, Maria Elisabet, var en framstående sångerska, men öfvergaf konsten, då hon gifte sig med fänriken Åhmansson. Lars Hjortsbergs yngsta syster, Hedvig Kristina, var på sin tid svenska scenens utmärktaste dansös och publikens förtjusning. "Hon var växt som en nymf", säger Marianne Ehrenström, "full af täckhet och behag; det var Terpsikore själf bortförd af vestanfläktarna." Hon blef gift med grosshandlaren Koersner och några år efter dennes död med bergmästaren Hülphers. Den siste i syskonringen var Magnus. Han fick äfven anställning vid Kungliga teatern såsom aktör, reste sedan med ett par landsortssällskap, deltog i finska kriget såsom officer vid Upplands landtvärn och stupade 1808 i affären vid Palva.

Lars Hjortsbergs far hade icke råd att låta honom studera i något allmänt läroverk, men faderns egen bildning ersatte bristen på ekonomiska tillgångar, och han undervisade själf sonen i latinska och franska språken samt grundlinjerna i historia, geografi och matematik. Vid sex års ålder sattes han i den Kungliga teaterns elevskola och infördes redan då på scenen för att i en liten ängels skepnad under ett galaspektakel utsäga några vackra hälsningsord till den nyfödde kronprinsen. Sedan utförde han med framgång smärre barnroller såsom Joas i Racines "Athalie" och Coras bror vid det nya operahusets invigning 1782. Året därpå inackorderades han hos konsertmästaren Müller, hvilkens hustru, den framstående skådespelerskan och operasångerskan, gaf honom en god handledning i den sceniska konsten. En ännu förträffligare läromästare fick han i den store Monvel, då han 1786 anställdes vid den franska truppen och undervisades af denne i mimik och deklamation under ett helt år. Vid elevskolans första uppvisning, som ägde rum å Haga slott 1787 och hedrades af konungens närvaro, väckte han uppmärksamhet i en liten tillfällighetspjäs för sin ypperliga imitation af den vidtbekante tysk-svenske landsortsteaterdirektören Seuerling med dennes ökända förfärliga rådbråkning af svenska språket.

När femtonårsminnet af Gustaf den tredjes lyckade revolution högtidlighölls den 19 augusti 1787, invigdes på aftonen vid konungens och hofvets återfärd från hufvudstaden till Drottningholms slott den nya flottbron mellan Kersön och Lofön. Under vägen blef den kungliga kortegen trenne särskilda gånger uppehållen genom dramatiska upptåg, af hvilka det sista ägde rum på Kersön, där ett af Karl Mikael Bellman författadt divertissemang spelades invid det därstädes belägna värdshuset, efter hvilket också den lilla pjäsen erhöll sitt namn, "ett landtspektakel ute på det fria fältet", såsom Gjörwell kallar det i ett bref två dagar därefter till sin vän Lidén. Där uppträdde bland andra en till afrikan kostymerad yngling, hvilken i tillfällighetsstyckets afslutning hade att till monarken rikta en hyllningssång, skrifven på en marschmelodi ur den då så populära operan "Gustaf Vasa". Han framträdde helt otvunget inför konungen, faller på knä och föredrager högt och tydligt

Dekorationsskiss till "Värdshuset". Efter K. M. Bellmans blyertsteckning i Kungliga biblioteket.

sitt kväde, däri han förkunnar, hur Gustaf III:s namn på ryktets vingar förts ända till Nilens stränder, hur han här njöt af att andas frihetens luft och afslutar sin harang med en bön till Sveriges beskyddare, att han äfven ville beskydda den lille Ali. Konungen blef särdeles förtjust öfver den hurtige ynglingen, som just var den då femtonårige Lars Hjortsberg, gaf honom sitt löfte och höll det också. Han antog honom i sin enskilda tjänst såsom garçon bleu, ett slags ofrälse page eller kammartjänare, och intresserade sig mycket för honom på grund af hans liflighet och kvickhet. Det omtalas, att då konungen, som personligen brukade välja ut sina garçons bleus bland de ansökande, frågade en af dem, hvad han hade för lefnadsyrke, svarade denne: "Jag gör speglar." "Nå, än du då!" sporde monarken Hjortsberg. "Jag? ... Jag slår sönder speglar, ers majestät!" lydde dennes skälmska svar, som mycket roade kungen. Sägnen förtäljer om den unge garçonen Lars ungefär detsamma som berättas om Voltaire, när han vistades hos Fredrik den store, att han stoppade åtskilliga af de kungliga ljusen i sin ficka för att sedan använda dem i sin privata upplysnings tjänst. En gång, då de gustavianska slottsgemaken voro eklärerade till en blifvande fest, gick en af konungens uppvaktning igenom rummen för att se efter, om allt var i ordning. Han upptäckte då en figur uppklättrad på en stege, smusslande med ljusen i en af de stora kronorna. "Hvem är där?" ropade hofmannen. Hjortsberg, ty det var han, tittade ner och svarade med en älskvärdt fräck uppriktighet: "Nådig grefve, det är bara en tjuf på ljusen!" Grefven, som icke misstänkte unge Lasses oförskämda dubbelmening, fortsatte då sin promenad med ett: "Jaså, det är bra, min gosse!"

1788 blef Hjortsberg efter en kort anställning vid Ristells teater engagerad vid den kungliga scenen, men fortfor dock att vara i monarkens enskilda tjänst. Gustaf den tredje anförtrodde honom uppsikten öfver sitt bibliotek på Haga lustslott och begagnade honom såsom lektör, i hvilken egenskap han åtföljde konungen under 1790 års krig. Redan i början af juli skref Rosenstein till konungen, att "Hjortsberg saknas mycket på Dramatiska teatern". Han hade äfven den nåden att få ledsaga monarken, när denne begaf sig till Aachen och Spaa 1791 samt till riksdagen i Gefle 1792. Det var efter den utländska resan han spelade den originelle dåvarande sångmästaren vid Kungliga operan Kristian Hæffner ett elakt spratt. Hjortsberg hemsändes från Aachen såsom kurir med några insektskartonger till Vetenskapsakademien. Hæffner, som var en passionerad samlare af dylika tingestar, fick höra talas om det brokiga fyndet af uppträdda fjärilar och liknande djur, och ville genast göra utbyten. Hjortsberg nekade, men för att icke stöta sig med honom, lofvar han att sända honom något underbart, något rent af mirakulöst och skickar honom några dagar därefter en ask, där han bland annat uppträdt ett af åtskilliga insektsfragment sinnrikt sammansatt flygfä. Hæffner lurades i början och jublar af belåtenhet, men upptäcker slutligen bedrägeriet och hotar i sin vrede att slå ihjäl bedragaren. Omsider försonades han, sedan Hjortsberg öfvertalat akademiens vaktmästare att ge Hæffner några dubbletter ur samlingen.

Redan som ung ägde Hjortsberg ett stort herravälde öfver sina ansiktsmuskler, något som han genom trägen öfning dref upp till en alldeles otrolig färdighet. Betecknande för denna hans förmåga är följande anekdot från den tid han tjänstgjorde såsom garçon bleu. Konungen hade en dag befallt, att hans pager skulle få vin till middagen. Pagerna tyckte emellertid, att ransonen blifvit något för knappt tillmätt, hvarför Hjortsberg, som redan gjort sig känd för en mängd skämtsamma upptåg, beslöt att försöka skaffa mera från den kungliga vinkällaren. Han smyger sig in i hofmästarens rum, tar på sig dennes kläder och peruk, beger sig så af till förste munskänken och tillsäger honom att "skicka upp mera vin till pagerna". Allt lyckas efter uträkning, munskänkens skarpsinnighet öfverlistas af Hjortsbergs fintlighet, och befallningen hörsammades till ungdomarnas stora glädje. Men, o ve! det påbörjade lustspelet skulle snart förvandlas till ett drama. Hofmästaren upptäcker, att man haft honom till narr i en gemen intrig, rifver upp himmel och jord, svär att hämnas och skyndar till konungen för att anmäla saken och begära upprättelse. Gustaf den tredje skickar efter Hjortsberg, öfverhopar honom med förebråelser, hotar med sin onåd och befaller brottslingen att tala om, hur allt gått till. Hjortsberg aflägger en fullständig bekännelse, under hvilken han med den delen af ansiktet, som är vänd mot monarken, gör de kostligaste grimaser, i det han härmar sin anklagare, medan den andra, som är vänd mot hofmästaren, visar den allra djupaste bedröfvelse och ånger, så att hofmästaren slutligen blir rörd och slutar med att be om nåd för brottslingen. Konungen, som är nära att brista i skratt, skyndar sig att bifalla sin gamle trotjänares anhållan, och Hjortsberg är räddad.

I stolt medvetande af sin öfverlägsenhet på detta område yttrade han i senare år: "Bind skådespelaren till händer och fötter, så få vi se hvad han duger till." Han glömde i denna sin älskvärda paradox, att inom mimiken har i åtbördsspelet handen samma dominerande betydelse som ögonen och munnen i minspelet.

Redan som sjuttonårig yngling vann han berömmelse för sitt utförande af Kapten Puff, hvilken roll han sedan under årens lopp utarbetade till ett fullödigt mästerverk, hvilket jag utförligt omtalade i föregående del af detta arbete. Äfven som dansör utmärkte han sig. Gjörwell berättar i ett bref från 1792, att han varit på teatern för att "låta de sextioåra organerna njuta någon recreation. Också behagade bibliotekarien Hjortsberg – denne i allt så charmante gosse då developpera un nouveau talent à plaire: ty han dansade ett solo till allas största beundran och förnöjelse." Dessa tidigt vunna lagrar ökade han nu i icke ringa mån genom sin ypperliga framställning af Fredrik den andre. Traditionen förmäler, att då en af veteranerna från sjuåriga kriget, von Manteuffel, såsom utomordentligt sändebud hitskickats från Preussen, gafs på Drottningholm till hans ära ett galaspektakel, hvarvid "De begge kammarpagerne" uppfördes. Den gamle krigaren fällde tårar af rörelse vid Hjortsbergs illuderande framställning af hans käre "alter Fritz", och efter spektaklets slut öfverlämnade den förtjuste främlingen till Hjortsberg sin guldkrycksprydda käpp med de orden: "Denna klenod har jag erhållit af Fredrik den andre, och jag ber nu att få återlämna den till honom."

⁎              ⁎
⁎

Kungliga operan 1794Hela året 1794 lefde Operan på de gamla ännu gärna hörda musikverken och framförde icke mer än tre nya småstycken. Till två af dem hade Dalayrac komponerat musiken, och de gåfvos bägge på konungens namnsdag den 6 juni. Det ena var ”Den stormiga aftonen” i en akt, hvilket året förut blifvit uppfördt på Drottningholm på hertigen-regentens födelsedag den 7 oktober. Ett par synnerligen roliga figurer framställdes af Waltman såsom den lycklige älskarens rival och Schylander såsom dennes komiske betjänt. Den andra operacomiquen, likaledes i en akt, var ”Savoyardgossarne”, som trots den pjollriga texten slog ändå mera an och blef en stående repertoarpjäs på alla teatrar i Europa tack vare den förtjusande musiken. De bägge titelrollerna utfördes af fruarna Marcadet och Müller. Karsten var en rik egendomsägare, som upptäcker, att de fattiga gossarna äro hans brorsbarn, och Schylander roade återigen publiken i egenskap af en myndig fiskal. Den tjusande Giovanna Bassi dansade i denna pjäs sista gången den 23 juni, innan hon lämnade scenen för att gifta sig med possessionaten Schön på Högsbro i Södermanland, där hon dog 1834. Den tredje nyheten under året var en operacomique i två akter med musik af Grétry och balett af Gallodier: ”Det farliga förtroendet”, där Karsten, de Broen, Franciska Stading, den pigga Inga Åberg i en ynglings gestalt samt Waltman och Schylander uppträdde. Den gafs första gången på konungens födelsedag, men upplefde endast två föreställningar.

⁎              ⁎
⁎

Munkbroteatern 1794På Stenbergs teater gåfvos under 1794 några lyriska stycken, som förtjäna att minnas. I början af året uppfördes "Nunnorna eller Besökelseklostret", en operacomique i två akter, hvartill den berömde kompositören och konservatorieprofessorn Devienne skrifvit musiken. Libretton innehåller flera komiska situationer, till exempel scenen mellan den fulle klosterträdgårdsmästaren och en forvagnskusk, genom hvilkas bistånd älskaren och hans betjänt lista sig in i klostret, den förre förklädd till nunna och den senare till kapucinermunk. Pjäsen hade en ovanlig framgång och uppfördes längre fram på de kungliga scenerna icke mindre än sjuttio gånger. I Paris gafs ännu 1872 en repris på Folies Bergères. Musiken är frisk och anslående, och nunnan Euphémies romans med ackompanjemang af harpa särdeles vacker. De bägge älskandes partier utfördes af Stenborg och Lisette Stenberg. I maj gafs "Paul och Virginie", operacomique i två akter med musik af Rudolf Kreutzer, den ryktbare fiolspelaren, åt hvilken Beethoven skänkte odödlighet, då han tillägnade honom sin storartade duosonat, op. 47, den så kallade Kreutzersonaten. Kännare anse musiken till denna opera vara hans bästa arbete, fylld som den är af behagliga melodier och en förträfflig lokalfärg. Lisette Stenberg spelade Paul, och såsom Virginie debuterade med framgång en ung mamsell Lindberg. Slutligen uppfördes på hösten Giovanni Paisiellos präktiga operabuffa "Marquis Tulipano", hvars innehåll här i korthet meddelas. Den narraktige Tulipano, som köpt sitt markisat, men ger sig ut för att vara af gammal adel, vill gifta bort sin son Giorgino med en rik grefvinna Olympia. Emellertid älskar denne en vacker borgarflicka Velbina. Genom att klä ut sig till grefvinna lyckas hon lura gubben att lämna ifrån sig giftermålskontraktet, som han redan underskrifvit. I andra akten kommer den verkliga Olympia, och då Tulipano betviflar hennes identitet,

Giovanni Paisiello. Efter oljemålning af Vigée Le Brun.

befaller hon sina två kavaljerer att med lifvet låta honom umgälla denna skymf. Tulipano försäkrar skälfvande, att han skall infinna sig i skogen bredvid och möta dem på värja, pistol, ja! till och med på kanon, om det så skulle vara. I tredje akten får man se Tulipano och hans son i skogen iklädda sina förfäders vapen: harnesk, kyller, hjälm, värja och lans darrande af fruktan. Velbina har emellertid samlat folk, som fördrifva kavaljererna, då de gå till anfall. Tulipano och hans son blifva då åter morska:

”Triumf! vi segern ha vunnit,
nu dem att fördrifva vi hunnit,
låt oss mörda rundt omkring! — ”

hvarefter de fäkta i luften hit och dit —

”Fly, fly, spring! spring!
Vi som två lejon stridde,
vår makt de ej förbidde,
och valplatsen är vår!”

Grefvinnan kommer tillbaka, allt upptäckes men ordnas på bästa sätt, och Tulipano blir i en handvändning grefvinnans man. Anders Lundbergs utförande af den narraktige markisens tacksamma roll lär ha varit öfvermåttan komiskt, och om den unge Åbergsson, som spelade sonen, skrifver Gjörwell till Linnerhjelm: ”I ’Marquis Tulipano’ spelar herr Åbergsson, on ne peut pas mieux, den unge herrns roll. Han är rent af elev på Komiska teatern, en helt ung karl och ändå så beskedlig, att han gift sig, men spelar så fritt och gladt som vore han ännu bara gossen. Han har ett ansikte så vackert, fint och själfsvåldigt, som till hans roller behöfves, och hvad allt det ansiktet exprimerar: de allra minsta rörelser i själen, alla hjärtats hemligaste böjelser och alla känslans tvetydigheter, så att det är en glädje att se därpå, medan herr Stenborgs feta ansikte och nu äfven herr Widerbergs på Dramatiska teatern runda dito rättnu säga ingenting, ehuru de bägge spela väl, den förre sjunger mästerligen, och den senare har en den skönaste diktion. Skada att herr Åbergsson ej har nog stark röst för sången, ty då vore han alldeles superieur på sin teater.” Såsom vi längre fram få se, blef Åbergsson en af den kungliga scenens förnämsta prydnader.

⁎              ⁎
⁎

Kungliga teatrarna 1795Under 1795 utvecklade Dramatiska teatern en liflig verksamhet. Då gafs bland annat femaktsdramen ”Landtpresten i Wakefield”, efter Goldsmiths roman bearbetad af Stridsberg, ett stycke där det finns godt om starka scener, bedrägeri, enlevering, hemligt giftermål, förklädningar, skurkar i mängd samt till och med en eldsvåda. Doktor Primrose och hans hustru spelades af de Broen och fru Morman, och lord Tornhill af Hjortsberg. Såsom den genompiskade bofven Jenkinson skapade Waltman en af sina allra bästa typer. Kort efteråt lyckades han återigen knipa publiken i den franska femaktskomedien ”Den unge filosofen” under skepnad af den snåle krögaren Tappman, som under ett oupphörligt pratande drack ur för gästerna det vin de betalt. Filosofen spelades af Hjortsberg och naturalisten af Schylander, styckets öfversättare. På våren uppfördes i konungens närvaro en svensk originaldram i fyra akter, ”Fale Bure” med Widerberg i titelrollen, af den såsom bokälskare och vitterlekare kände teatervännen, dåvarande kaptenlöjtnanten grefve Jakob de la Gardie, sedermera minister i Wien och Madrid samt "en af rikets herrar". För att vara fullkomligt anonym, hade han öfvertalat den unge kunglige arkitekten Ture Wennberg att utge sig såsom författare, och hans namn står äfven utsatt på den tryckta pjäsen äfvensom i alla teateralmanackor från senare tider. Ehuru effektfulla scener icke saknas, är dock kompositionen svag och dialogen svulstig. Publiken fann dramen långtrådig, och den gafs ej mer än några få gånger. Samma oblida öde rönte ett par andra femaktspjäser. Bättre lycka hade skalden och filosofie magistern Karl Johan Lindegren med sin komedi "Den blinde älskaren", där hjälten, spelad af Hjortsberg, en ursprungligen lättsinnig baron med godt hjärta, låtsar sig vara blind för att pröfva styrkan af sin utkorades kärlek, och än mer med treaktsdramen "Den försonade fadern", som blef i hög grad omtyckt af publiken och gafs öfver sjuttio gånger. Stycket, hvilket i Rousseauansk stil beprisar "hjärtats dygd", behandlar brytningen mellan en far, öfverste Stjernbloss, spelad af Uttini, och dennes förrymda dotter, Fredrika Löf, som gift sig mot hans vilja, intill dess hennes man, en målare, Andreas Widerberg, med sina rörande taflor lyckas beveka faderns hjärta. Till styckets framgång bidrogo för öfrigt de Broen såsom general Eldhjelm, Hjortsberg såsom en bror till den unga frun, och Schylander såsom majorskan Högfeldt, en syster till öfversten. Det var dediceradt till hertigen-regenten:

"Djupt i skuggan — fjärran ifrån Dig,
Prins! likt blomman kan ej snillet trifvas,
växer långsamt — mattas — sänker sig,
om det ej af Dina blickar lifvas." Etc. etc.

Lindegren skref sedermera flera teaterpjäser, som äfvenledes vunno bifall, och han var en ganska lång tid allmänhetens förklarade gunstling. Han tog Kotzebue till mönster, och ehuru honom långt underlägsen i talang, har han dock en omisskännlig likhet med sin förebild. Äfven ett af Holbergs lustspel, "Diedrich Menschenskräck", letade sig detta år fram till Dramatiska teaterns spellista i öfversättning af Andreas Widerberg. Titelrollen utfördes af Uttini, till hvars bästa framställningar den hörde, frun af Schylander och Henrik af Hjortsberg, hvilka säkerligen icke heller skämde bort sina roller. Stycket gjorde en ofantlig lycka och gafs på den kungliga scenen nära sjuttio gånger. Det är jämte "Don Ranudo" och "Jeppe" den bland Holbergs komedier, som haft största framgången här i Sverige.

Var verksamheten å talscenen rätt liflig, var den så mycket obetydligare på Operan. Under hela året gafs endast en enda nyhet, treaktsoperan "Lodoiska" i öfversättning af Dramatiska teaterns ordningsman Johan Petter Stolpe. Musiken var af Rudolf Kreutzer, och dansen arrangerad af den då nyligen från Italien anlände balettmästaren Terrade. Operans uppförande var en länk i de högtidligheter, som anställdes till följe af konungens förlofning med prinsessan af Mecklenburg. Regenten lät vid detta tillfälle anordna de utmärktaste festligheter, hvilka bildade ett behagligt afbrott i den dödande enformighet, som vid denna tid härskade vid hofvet. Den 2 november mottog konungen i regentens närvaro lyckönskningar af hofvet, rikets store, militären och kollegierna. Vid middagstiden var stor gala, kur och därefter offentlig spisning. Samma afton gafs den nya operan jämte en epilog af Lindegren med musik af Hæffner och balett af Terrade, till hvilken konsertmästaren Du Puy skrifvit ackompanjemanget. Efter spektaklets slut var det en lysande supé hos hertigen-regenten. Högtidligheter af samma slag följde på hvarandra flera dagar å rad. De firades med en kostbarhet och prakt, som man ej sett sedan Gustaf III:s tid. På en ståtlig bal paré å rikssalen såg man bland gästerna inkognito den landsflyktige hertigen af Orleans, Ludvig Filip, sedan konung af Frankrike, hvilken af ett nyckfullt öde just då förts till Stockholm. "Lodoiska" blef emellertid ej gifven mer än fyra gånger. Den unge hofsångaren Johan Lalin, hvilken vi från "Gustaf Vasas" uppförande minnas såsom en utmärkt Sveriges skyddsängel, och om hvilken Ristell yttrat, att han hade "den skönaste röst man väl någonsin hört på svenska teatern", sjöng här Boleslas' parti. Den 23 november var "Lodoiska" annonserad, och oaktadt han var mycket sjuk – han led af lungsiktighet – återgaf han rollen med en sådan styrka, att ingen kunde ana hans tillstånd. Men när han störtade ut från scenen vid slutet af pjäsen, föll han afdånad bland lågorna af det ramlade slottet och dog efter tre månaders sjukdom.

⁎              ⁎
⁎

Munkbroteatern 1795 och 1796Stenborg hade detta år icke någon riktig tur med sina pjäser. Största dragningskraften utöfvade Kotzebues dram "Den landsförviste", oaktadt den hör till hans allra klenaste produkter. "Sargines eller Kärlekens fosterson" af Monvel med musik af Dalayrac, ett särdeles effektfullt stycke, uppsatt med stora kostnader i dekorationer och kostymer från Filip Augusts tid, gick tio gånger, och "Italienskan i London" med musik af Cimarosa, ett af denne snillrike kompositörs förträffligaste arbeten, hann ej gifvas mer än fyra gånger, och ehuru det under de närmaste åren återupptogs på spellistan, nådde det ej fram längre än till femton representationer. Till dessa motgångar kom äfven den, att Eleonora Säfström under sommaren af någon anledning blef osams med sin direktör och på hösten öfvergick till Dramatiska teatern, där hon i november debuterade såsom Amalia i "Verldsförakt och ånger" och kort därefter i grefvinnan Walltrons roll. Följande år underskref hon kontrakt med Kungliga teatern mot en lön af fyrahundra riksdaler jämte flitpengar och recett. Året 1795 såg alltså hotande nog ut för Stenborg, men han räddades genom misshällighet och bråk på annat håll.

I föregående del af dessa teateranteckningar har jag utförligt talat om den framstående aktören vid Kungliga teatern Johan Samuel Ahlgren, om hans ståtliga yttre och hans välljudande stämma, men äfven om att han var en stor krångelmakare, som ofta låg i tvist med sina förmän och kamrater, något som var allmänt kändt och icke så litet inverkade på hans medborgerliga anseende. I december 1792 hade han af hertigen-regenten fått kunglig fullmakt såsom "hofkvartermästare", och denna nåd hade stigit honom så åt hufvudet, att han ansåg sig nästan jämbördig med sin chef, friherre Klas Rålamb, och svarade honom därför vid ett meningsutbyte sturskt och näsvist samt slutade med att utmana honom på duell efter spektaklet. För att icke störa representationen kväfde baron Rålamb sin harm, men rapporterade genast saken till regenten, som befallde, att Ahlgren efter föreställningens slut skulle arresteras och föras till högvakten på slottet, hvarjämte honom fråntogs den kungliga fullmakten. Trots hans ursäkter och hans vackra hustrus knäfall för regenten dömdes han äfven ovärdig att kvarstå vid den kungliga scenen. Detta inträffade i september 1794. Påföljande vår öfverraskades allmänheten af underrättelsen, att herr Ahlgren skulle uppträda på Munkbroteatern i Merciers femaktsdram "Öfverlöparen". Det var ett särdeles effektfullt stycke, som redan 1793 upptagits på denna scen. Det handlar om en fransk soldat, hvilken för sexton år sedan drog i fält och då kvarlämnade i sin fäderneby en späd son. Denne, som aldrig återsett sin far, väljer hans yrke, men förolämpas af sin öfverste och rymmer från regementet. Under namnet Durimel bosätter han sig i en liten tysk stad nära franska gränsen, gör sig där mycket omtyckt och står just i begrepp att gifta sig med sin värdinnas dotter Clary, då ett franskt regemente ankommer till staden. En rival till Durimel, som lyckats uppsnappa hans historia, förråder honom för de franska officerarna. Han arresteras, dömes till arkebusering, och en af dessa officerare, chevalier Saint-Franc, i hvilken Durimel nyss återfunnit sin far, blir den, som enligt order måste föra sin egen son till döden. Det skakande intryck detta drama gjorde vid dess första framförande i Frankrike säges ha varit anledningen till afskaffandet af dödsstraff för desertering, och författaren lär på sin drottnings begäran sedermera ha mildrat slutscenen. I denna form blef den äfven hos oss framställd. Titelrollen spelades då af Björn och Clary af Eleonora Säfström. I annonsen om nu ifrågavarande repris hette det, att "herr Ahlgren af vänskap för direktören" lofvat spela Durimel, samt att herr Stenborg själf skulle utföra Saint-Francs roll. Ahlgren mottogs af publiken med lifliga bifallsyttringar, och då under pjäsen flera repliker häntydde på hvad som händt, förnyades handklappningarna från alla håll. Gästspelet fortsattes på hösten, och han utförde då äfven lord Clarendon i Beaumarchais' "Eugenie", hvars egentliga märkvärdighet består i, att genom det stycket namnet "dram" 1767 kom i bruk för moraliserande sensationsstycken. 1824 togs det upp på Kungliga teatern i öfversättning af Lars Hjortsberg, som där excellerade i baron Hartleys roll.

Men det var icke endast Samuel Ahlgrens stora talang Stenborg det året fick draga fördel af. Äfven fru Marcadet kom i konflikt med teaterdirektionen af numera okänd anledning och öfvergick på hösten till Munkbroteatern. Ahlgren fick därigenom en sig fullt värdig motspelerska i dramerna, och Stenborgs trupp en lysande förstärkning. Det första gemensamma uppträdandet af de bägge artisterna ägde rum den 3 oktober i fyraaktsdramen "Montrose och Amelie", hvilken redan i Björns öfversättning därstädes gifvits 1789. Händelsen tilldrager sig under Cromwells tid. En af konungens anhängare, Montrose, har i hemlighet återvändt för att få träffa sin älskade Amelie. Hans värd och rival, en ädel lord, får veta, att han ämnar bortföra Amelie, och anförtror sina kval åt en vän, som genast anger Montrose för protektorn. Då denne låter fängsla dramats hjälte, gripes lorden af förtviflan, tvingar honom byta kläder med sig och fly. Cromwell skummar af raseri och vill afrätta lorden, som dock räddas genom folkets mellankomst. Hade redan Ahlgren eröfrat publikens bifall, stegrades detta ända till entusiasm vid fru Marcadets uppträdande. Samma jubel mötte dem vid återgifvandet af de bägge makarnes roller i "Beverlei eller Vågspels skadeliga påfölgder", ett gammalt borgerligt sorgespel i fem akter, som redan 1781 gafs på Eriksbergsteatern och ännu 1837 stod på Kungliga teaterns repertoar. I "Öfverlöparen" öfver- tog fru Marcadet Clarys roll. Hon sjöng dessutom Lovisas parti i "Alexis" mot Stenborg och titelrollen i "Italienskan i London". Den 13 november hade hon sin afskedsrecett, och dagen därpå uppträdde hon för sista gången och tog då farväl af en publik, som under hela hennes konstnärstid ägnat henne sin odelade beundran. Redan den 30 september hade hennes man, den utmärkte balettmästaren och premiärdansören haft sin afskedsrecett på Kungliga teatern, och bägge afreste nu till Paris, där hon afled 1804.

Troligtvis beroende på att Stenborgs orkesteranförare, kompositören Zander, dog i början af 1796, kom ej mer än en ny musikpjäs det året till uppförande, Cimarosas operabuffa "Giannina", som dock ej hade någon framgång, utan tvifvel en följd af den skäligen tarfliga libretton. Så mycket lifligare var verksamheten på det dramatiska området. Ej mindre än femton nya stycken uppfördes. Största lyckan gjorde Jüngers komedi "Den enleverade fästmön", som sedan med lika framgång togs upp på Kungliga teatern. Ett annat stycke af honom "Pasquillanten" behagade äfven publiken särdeles mycket, kanske mest därför att intrigen är byggd på en af de talrika anekdoterna om den populäre konung Fredrik den store, hvilken äfven uppträder i pjäsen. För öfrigt var naturligtvis Kotzebue representerad, denna gång af en dramatiserad historiemålning, "Negerslafvarne", i tre akter. "Författaren erkänner med rörelse", säger han i sitt företal, "att han under det han skrifvit detta skådespel utgjutit tusende tårar", och han hoppas, att åskådarnas tårar skola blanda sig med hans. Men som han tyckes fruktat, att pjäsens ohyggliga slutscener skulle verka alltför nervskakande på publiken, utarbetade han ett annat slut för uppförandet å teatern, ehuru det första inrycktes i den tryckta upplagan. Hvad personerna i pjäsen beträffar, är plantageägaren John en fullkomlig djäfvul i människogestalt, under det att hans bror är en lika fullkomlig ängel. Af de båda idealiserade unga negerslafvinnorna är den ena en tragisk hjältinna af renaste vatten, och alla negrerna föröfrigt naturligtvis de snällaste människor på jorden, som tala det mest högstämda språk en neger säkerligen aldrig talat, och våra lättrörda far- och morföräldrar gräto bittert nitton gånger öfver deras omänskliga lidanden. De franska stycken, som gåfvos, behagade däremot föga.

⁎              ⁎
⁎

Kungliga teatrarna 1796De Kungliga teatrarna började 1796 ge operetter och sångspel utan att bry sig om den af Gustaf den tredje åt Stenborg gifna rättigheten att ensam få i Stockholm uppföra mindre sångpjäser, hvilket naturligtvis gaf en svår stöt åt den lilla teatern vid Munkbron, som ju aldrig kunde med någon utsikt till framgång försöka täfla med scener, hvilka i fråga om utrymme och utstyrsel alltid skulle vara densamma långt öfverlägsna, och hvilka dessutom förfogade öfver stor orkester och kör. Redan i januari gafs på den dramatiska scenen en lyrisk komedi "Nybyggarne i Normandiet", utförd af teaterns elever, och sedermera på Operan två operacomiquer med musik af Dalayrac. I slutet af året uppfördes ånyo af teaterns elever en lyrisk komedi i en akt, "Musikvurmen", med musik af den franske kompositören Champein, hvars mest lyckade skapelse den anses utgöra. Den slog också mycket an på publiken och togs sedan upp på Operan. I pjäsen uppträdde äfven m:lle Teresa Vandoni, en ung italiensk sångerska, som året förut engagerats, men icke blifvit använd. Hon var en fulländad skönhet, hvars drag blifvit förevigade af Breda, och blef sedermera gift med en köpman Vocreson från S:t Barthélemy. Bland de unga eleverna kunna vi lägga märke till den af naturen rikt utrustade Cederholm, som blef en framstående skådespelare, den vackre Lindström, begåfvad med en härlig tenorstämma af ovanligt omfång, komikern Karl Fredrik Berg, och den sedermera såsom kormästare kände Wikström, hvilken lefde ända till 1865. Bland flickorna gjorde sig bemärkta under början af adertonhundratalet den förträffliga komiska skådespelerskan Anne-Sofie Frodelius, Karolina Kuhlman, sedermera fru Deland och sist fru Åbergsson, den kungliga scenens förnämsta talang i älskarinneroller, full af behag och naivitet, Marie Jeannette Wässelius, som blef teaterns mest firade sångerska på sin tid,

Teresa Vandoni. Efter oljemålning af Breda å Nationalmuseum.

och Ulrika Wennerholm, hvars vackra röst tyvärr fördärfvades genom oförsiktig behandling, och som då anställdes vid talscenen, men dog till allmän saknad redan 1806. Alla dessa ungdomar hade den förmånen att i den 1793 upprättade elevskolan åtnjuta undervisning af det framstående konstnärsparet herr och fru Desguillons och gjorde sedermera hvar på sin plats sina utmärkta lärare heder. Talscenen utvecklade för öfrigt en rätt liflig verksamhet, ehuru nästan allt som gafs föll efter ett par gånger utom den af böner, tårar, knäfall, utrop och dåningar öfverfyllda tyska dramen "General Schlenzheim" med de Broen i titelrollen. Hans hustru spelades af den såsom mère-noble högt skattade fru Löfborg. Generalens son, den preussiske ryttmästaren von Erlau, spelades af Widerberg, och Hjortsberg fick ånyo tillfälle att såsom Preussens behärskare briljera med sin mönstergilla konungaskepnad från "De begge kammarpagerne". Ett par pjäser, hvilka också vunno publikens bifall, voro Beaumarchais' "Barberaren i Sevilla", som redan 1785 gafs hos Stenborg och ännu stod på hans repertoar, samt en af teaterns andre direktör, dåvarande kaptenen Karl Gustaf Nordforss, från franskan lokaliserad sentimental tvåaktskomedi, "Den förtroliga aftonmåltiden", utmärkt spelad af Andreas Widerberg såsom den hederlige äkta mannen och Fredrika Löf såsom hans högfärdsgalna men omsider botade och ångerfulla maka.

Af redogörelsen för de närmast föregående årens teaterverksamhet i hufvudstaden synes nogsamt, att repertoaren var i ett betänkligt sjunkande. Man gaf en mängd rent af underhaltiga stycken, undantagsvis några få goda, nästan inga förträffliga, och utförandet lämnade alltför ofta anledning till klander. En af de härtill mest bidragande orsakerna var utan tvifvel, att den af Kellgren påbörjade och på ett så förtjänstfullt sätt skötta teaterkritiken i Stockholmsposten, hvars exempel följdes af ett par andra tidningar, upphörde, sedan några för teatern ej intresserade tidningsläsare offentligen beklagat sig öfver, att sådana artiklar upptogo alldeles för mycken plats af tidningarnas den tiden ganska knapphändiga utrymme. Emellertid började allt flera röster höjas för att dessa teaterkritiska uppsatser borde återupplifvas, på det att publikens smak och omdömesförmåga måtte utbildas och förkofras, den usla repertoaren med det snaraste upphöra, samt skådespelarnas underlåtenhetssynder önskvärdt förminskas, och medan man var i farten, begärde man äfven, att herr Stenborg ville för sin teater anskaffa "en och annan bättre röst, ett bättre maskineri, mindre långa entre-akter och en ljuskrona".

⁎              ⁎
⁎

Emedan Lars Hjortsberg ganska väl behärskade det franska språket, roade det honom, i synnerhet under 1820-talet, att till svenskan öfverflytta åtskilliga franska teaterpjäser. Den första var en komedi i tre akter: "Arlequin, kejsare i månen", hvilken redan på nyåret 1792 uppförts på franska teatern såsom recett för herr och fru Desguillons. Gjörwell berättar i ett af sina bref, att han var där och såg "den förargliga Comedien: 'Arlequin Empereur dans la Lune', hvilken ock ditkommer uti all sin uppbyggliga dräkt medelst en Ballon, blir där kejsare och beklädes utanpå all sin teatraliska Costume, såsom sot-murre och pickelhäring med krona, mantel och spira, regerar häruppå med alla sina later och talesätt, kort sagdt: en vrai Arlequin. Således låter han af ovana kronan falla en och annan gång af sitt hufvud, etc. etc. Mig behagade hela denna Drogue för ingen del, och jag har hört herrar af le Corps Diplomatique scandaliserade öfver en sådan Pièces uppförande här i Sverige, helst uti Konungens närvaro." Då pjäsen i sin svenska bearbetning den 18 mars 1796 togs upp på Arsenalsteatern, spelade Hjortsberg själf titelrollen och lär ha varit öfverdådigt rolig. Ehuru den svenske harlekin umgicks försiktigare med de kejserliga regalierna än den franske, väckte dock innehållet farhågor hos den skuggrädde Reuterholm, som öfverallt vädrade jakobinism, och när stycket den 4 april uppfördes tredje gången, blef det utan vidare förbjudet. Det kan ju vara af intresse att se, hvad som den tiden kunde stöta höga vederbörande för hufvudet, och jag vill därför redogöra för innehållet.

En svensk fysiker, Gyllencomet, har förfärdigat en luftballong, med hvilken han ämnar företaga en färd i världsrymden åtföljd af sin betjänt Arlequin. En storm tvingar dem att till en början landa på månen. Där regerar kejsarinnan Azema, ehuru den verklige härskaren är öfversteprästen, som för att bibehålla makten hittat på, att den, som blir Azemas make, efter ett år skall föras till en obebodd ö att där förgås. När de båda främlingarna anlända, står man just färdig att genom lottdragning utse den nyss förvisades efterträdare. Arlequin, som icke har någon aning om det öde, som kan drabba honom, är genast med om saken, och lotten träffar honom. Gyllencomet, som nu inträder på scenen, finner till sin stora förbluffelse, att hans betjänt blifvit kejsare, och denne har redan hufvudet fullt af reformplaner. Han skall hänga alla advokater, låta folket äta pepparkakor i stället för bröd, skaffa alla sina undersåtar lifränta, hvarigenom fattigdomen försvinner, och för att utrota afundsjukan tänker han adla dem allesammans. "Stanna här och dela min lycka", utropar han till Gyllencomet, "begär hvad ni önskar. Vill ni ha ära utan profit, så skall jag ge er en plats vid militären; vill ni ha profit utan ära, skall ni få arrendera ett af mina brännerier. Men det kan vi tala om sedan. — Hör på ni därborta, säg mig, äta kejsrarna middag här i landet?" — Ja, Ers majestät. — "Hvem är ni?" — Ers majestäts hofmästare, — "Det fägnar mig; jag högaktar er mycket, min vän. (till en annan) Och ni?" — En af lagens tolkar, Ers majestät. — "Kan ni likt somliga förlänga processer och ruinera dem som processa? Sofver ni mycket på ert ämbetsrum?" — Nej, Ers majestät, nästan inte. — "Det här folket i Mån förstår inte sin sak; jag måste skicka dem i lära hos oss. (till en annan) Är ni också en domare?" — Jag är Ers majestäts förste lifmedikus. — "Kan ni kurera era sjuka bara ni hälsar på dem, eller ge hälsan åt mannen, under det ni kurtiserar frun, eller under det ni spelar ett parti boston?" — Nej, Ers majestät, jag nyttjar inga andra medel än sådana, som ä' erkända af den högvisa fakulteten. — "Då är ni bara ett nöt mot doktorerna i mitt land. De göra dagligen underverk, som förundra dem själfva. Jag känner en, som har uppfunnit två nya sjukdomar och renoverat tre, som voro bortglömda för hundra år sen … Men det är tid, att vi nu sätta oss till bords." Hela hofvet ordnar sig till marsch under musik, och det är slut på första akten. När ridån går upp till andra akten sitter Arlequin iklädd krona och mantel vid middagsbordet i kejserliga palatset och sofver. Musiken spelar, och rundt omkring honom står hoffolket. Arlequin vaknar och utropar: "Åt fan med all musik! Jag sof så godt och drömde den vackraste dröm, som någonsin någon kejsare i världen har drömt, och så kommer de nöten och oroa mig just på det angelägnaste stället. Låt sätta in dem … i min vinkällare, så komma de inte så hastigt igen. Nå, får jag ingen middag i dag?" (Musikanterna gå) — Spisar Ers majestät två gånger? — "Nej ... jag äter van- ligen mina fyra mål, och om jag råkar en god vän nära ett värdshus, så säger jag inte nej för en liten aftonvard också, men nu är det fråga om middag. Skynda på!" — Ers majestät har ju nyss ätit. — "Har jag ätit?" — Ja, Ers majestät, var så nådig och fråga … — "Har jag ätit?" — Ja, Ers majestät. — "Jag har ätit!" — Ja, Ers majestät. — "Skulle jag ha ätit, jag? Hör på, god' herrar, gör ni narr af mig? Har jag ätit? Min mage säger nej, och en kejsares mage ljuger aldrig." — Den förlorar åtminstone minnet, ty jag kan försäkra, att jag bjudit till att servera Ers majestät på bästa sätt. Här voro frikasserade flugfoglar, kolibri med pistacier, och … — "Ah! ja, nu kommer jag ihåg det. Jo, det var en skön middag ni gaf mig med era kolibiribi och era flugor. Tar ni mig för en svala? Jag undrar inte på, att jag glömt en sådan middag." — Om Ers majestät äter till afton, så … — "Om jag äter till afton? ja, vasserra! två gånger i stället för en. Jag är väl inte kejsare för att gå och lägga mig utan mat, vet jag." — Ers majestät kan då vara så nådig och befalla hvilka rätter, som Ers majestät behagar. — "Ja, det var bra, det kallar jag tala." — Om jag får lof, skall jag ge Ers majestät i afton grönsaker: blomkål, spenat, cikoria, sparris, ärtskockor … — "Håll, håll! tar ni mig för en eremit med era grönsaker. Ge mig djur, ditt kreatur, och behåll för dig själf dina rödbetor och dina ärtskockor … Först och främst skall ni ge mig en stor metvurst." — Ers majestät, vi känna ej detta villebråd. — "(med medömkan) Metvurst villebråd!" — Fågel då? — "Metvurst fågel!" — Nåväl, detta kreatur … — "Kreatur? det kan ni vara själf, förstår ni det. Det passar er alldeles inte att kalla metvurst kreatur. Jag trodde, att Månen var den bästa värld af alla möjliga världar i världen, och det finns ingen metvurst i Mån! Har ni tyska gåshalfvor då?" — Nej, Ers majestät. — "Hamburgerbringa då?" — Nej, Ers majestät. — "Tyska skinkor då?" — Nej, Ers majestät. — "Nej, Ers majestät, nej, Ers majestät! de där människorna säga aldrig ja! … Hvad fan! har jag nu råkat ut för? Jag ger rätt nu hela kejsardömet tusan! … Hur lefver ni då i det här landet?" — Om Ers majestät befaller, kan jag servera Ers majestät en god kalfbringa ibland. — "En sådan hvar dag, morgon, middag och kväll." — En lamstek. — "En, morgon, middag och kväll." — En liten gris … — "(glad) En liten gris! min vän! en liten gris! Kom hit, så att jag får kyssa dig! … En liten gris! Hör, min vän, en liten gris morgon, middag och kväll, och så en strax efter frukosten. En liten gris! Ah! nu är jag god vän med Månen igen. Gå nu, min vän, gå och låt steka mig en liten gris för att tjäna till dessert på den otäcka middagen, som du gaf mig. Ah! det var sant, hvarför har jag inte fått bourgognevin?" — Sådant känna vi inte. Ers majestät. — "Så mycket värre, har ni champagne då?" — Nej, Ers majestät. — "Har ni renskt då? Det reser ju omkring det." — Nej, Ers majestät. — "Ni har väl åtminstone piccardon?" — Nej, Ers majestät. — "Nu börja de med sina förargliga 'nej' igen. Hvad har ni för vin då, ty något skall man väl dricka? Om ni inte ger mig vin, så är det omöjligt för mig att styra ert rike, det säger jag på förhand." — Om Ers majestät befaller utaf samma sort, som Ers majestät hade i middags, den buteljen jag då gaf var öfver femtio år. — "Den var bra liten för att vara så gammal. Ni kan ge mig ett halft dussin. Vinet ger mig förstånd, och det behöfver jag. Se så, mina herrar, gör mig nu den tjänsten och gå er väg. Jag har något att tala vid mig själf om, och jag vill vara ensam." Alla gå, och Arlequin gör sina betraktelser öfver sin underbara tur att bli kejsare: "Jag har fria husrum, fri mat, ljus, ved, klädtvätt och inte mycket att göra. Jag finner mig rätt väl här, och här blir jag. Jag frågar litet efter Saturnus med sin ring och Jupiters lifdrabanter …" Men så kommer han att tänka på sin Maja- Stina, som han lämnat kvar i Stockholm. Han vill hålla henne skadeslös för sin otrohet mot henne och låta skrifva ett litet vackert bref till henne och skicka henne en present. "Hör hit någon! mitt folk, mina pager!" En för- färligt grant utstyrd herre inkommer, som befinnes vara kejsarens kammartjänare. Arlequin tror honom vara en hög matador, tar af sig kronan och bockar sig för honom, ber honom hjälpa sig, och kammartjänaren anvisar honom handsekreteraren. Arlequin frågar denne, om de ha mycket guld i landet? — Åhja, Ers majestät. — "Jag ville ge en present åt en pi … åt en prinsessa af mina vänner, som är en alltför hygglig flicka." — Tillåt mig anmärka, Ers majestät, att guldet är den minst dyrbara af våra metaller, och att dess oduglighet hindrar oss att fästa något värde vid den. — "Hvad? aktar ni inte guld mera än så?" — Nej, Ers majestät. — "Gör ni inte allt i världen för att skaffa er det?" — Nej, Ers majestät. — "Uppoffrar ni inte släkt och vänner, deras och er egen heder och ära för att få mycket guld?" — Visst inte, Ers majestät. — "(afsides) Det här folket i Mån måtte inte ha sitt sunda förnuft i behåll, (högt) Har ni juveler och diamanter?" — Ers majestät finner det i sin skattkammare till öfverflöd. — "Skönt!" Arlequin bestämmer sig för att skicka Maja-Stina juveler och dikterar brefvet, som slutar sålunda: "För att trösta dig under min frånvaro … skickar jag dig här innelyckt … ett knyte med äkta stenar … För dem kan du köpa dig … en hel hop med kattunsgarneringar … och till och med stora stenhus … stora stenhus … med hvilka jag har den äran att framhärda din uppriktiga och trogna vän in i bleka döden. Arlequin den förste, kejsare. Och utanskriften: Till mademoiselle Maja-Stina, boendes i huset numro 53 på Vollmar Yxkullsgatan hos en traktör till vänster i portgången. Stockholm." — Befaller Ers majestät att skrifva under? — "Ni kan skrifva under i mitt ställe; jag har ondt i tummen … Tag hit brefvet, så får jag se, om det är rätt skrifvet … hm … m … där är ett ord, som är alldeles oläsligt." — Ers majestät ger inte akt på, att papperet hålles upp och ner. — "Vill ni kanske lära en kejsare att läsa? Hvar och en läser på sitt sätt, förstår ni det? Slå nu ett kuvert om det och försegla det. Tag så ett halfstop eller par med diamanter och gör ett paket af alltihop … det bär ni på posten, och ni betalar postportot." Men hur få paketet och brefvet afsändt? Arlequin hittar emellertid på råd. Han ämnar lösgöra ballongen och är säker, att den far tillbaka dit, hvarifrån den kommit. På så sätt tvingar han också sin husbonde att stanna kvar. "Ballongen far sin väg", slutar Arlequin sin monolog, "och faller ner … vid slussen … eller kanske vid Adolf Fredriks torg, hvem vet. Jag måste skynda mig att ge befallning därom." Han går, och ridån faller efter andra akten.

I tredje akten ger Arleqnin audiens. Åt en deputation af bönder, som beklagar sig öfver, att skörden blifvit förstörd af hagel och storm, beviljar han skattefrihet i hundra år. Åt en dansmästare, som påstår sig vara den förste i sin konst, och som begär en gratifikation, skänker han femhundra par skor. Så kommer en fet herre, som säger sig i tjugu år varit uppbördsman för alla kronoutskylder, men det oaktadt begär en pension "för de många och trogna tjänster han gjort riket". Arlequin ger honom tillåtelse att sälja sina hästar och vagnar och hundar och afskeda sina galonerade betjänter och drängar, hvilket efter kejsarens åsikt bör inbringa honom minst 15,000 plåtar om året. På samma sätt affärdar han några andra och uppskjuter resten till nästa gång. Nu kommer Gyllencomet och berättar för Arle- quin det öde, som efter ett år väntar honom. Arlequin blir utom sig af förtviflan och vill genast lägga in om afsked från kejsarvärdigheten. Gyllencomet föreslår honom att i stället rädda sig genom att fly i ballongen. — "Piska mig, herre, slå ihjäl mig!" — Hvad är det, tala. — Arlequin berättar nu, att ballongen redan är på väg till Vollmar Yxkullsgatan med paketet till Maja-Stina. Gyllencomet skyndar orolig ut för att om möjligt hindra denna olycka. Arlequin jämrar sig i en monolog öfver lyckans obeständighet. Därefter inträder öfversteprästen. Måtte lycksalighetens sol, utropar han, ständigt lysa er; tillåt mig i djupaste underdånighet kyssa stoftet af Ers majestäts fötter. — "Mitt majestät har inte något stoft på sina fötter." öfversteprästen upplyser Arlequin om, att bruket fordrar, att samma dag, som kröningen skett, skall bröllopsfacklan tändas. "Jag bryr mig litet om bruket, jag", förklarar Arlequin och säger dessutom ifrån, att han inte tänker vara kejsare längre. Öfversteprästen gör invändningar. — Ers majestäts samtycke kan inte återkallas. — "Vill ni tvinga mig att regera kanske?" — Detta rikes sed … — "Jag vill inte vara kejsare, jag." — Tillåt mig … — "Och jag ska' inte bli det heller; vill ni slå vad om tolf skilling?" Gyllencomet återkommer. Han har lyckats i tid hejda ballongens afsändande, och Arlequin får plötsligt en idé. Han befaller, att ballongen skall föras dit, och förklarar för öfversteprästen, att han ångrat sig och nu går in på giftermålet, men för att ge mera glans åt festen vill han färdas dit i ballong. Han erbjuder öfversteprästen högsätet. Denne krusar i början, men fåfängan segrar, och han stiger först in i gondolen. I samma ögonblick släppa karlarna linorna på Arlequins befallning, och ballongen går till väders medförande till allas glädje den hycklande ränksmidaren. Arlequin förklarar, att han skall öfverlämna kronan åt prinsen, Azemas make. Själf nöjer han sig med att bli generaldirektör öfver köket och källaren. "Se så", utropar han till sist, "låt oss nu roa oss, och måtte sällhetens tidehvarf ingå under en allmän glädje!" Därpå afslutas komedien med en balett.

Och detta oskyldiga och på det hela ganska muntra skämt förbjöds af en skuggrädd styrelse såsom sårande för konungamaktens helgd. Hvem vet, kanske hade Reuterholm en obestämd känsla af, att den maktlystne öfversteprästens roll ägde en viss likhet med hans egen. Huru därmed än förhöll sig, få vi dock medge, att vi utvecklat oss fort. Det som för hundra år sen af höga vederbörande ansågs anstötligt, skulle redan sextio år senare ha betraktats såsom ett rätt oförargligt, kvickt och lustigt barnspektakel.

⁎              ⁎
⁎

LandsortsteaternÄfven på landsortsteaterns verksamhet höll Reuterholm ett vaksamt öga. Vid Seuerlings trupp hade en ung Lewenhagen blifvit anställd, hvilken vid tjugutre års ålder 1793 blifvit direktörens kompanjon och efter dennes i maj 1795 inträffade död ensam öfvertagit sällskapets ledning. Hans glädje blef emellertid kortvarig. I Norrköpings krönika omtalas, att Lewenhagen på den gamla Eggeska teatern den 8 oktober samma år gaf en representation, som fick ett ganska uppseendeväckande efterspel. Under mellanakterna roade orkestern publiken med åtskilliga musiknummer. Plötsligt spelades upp Marseljäsen, hvaråt publiken genast applåderade och muntert stämde in i den kända melodien. Bland åskådarna befann sig en af stadens präster, den frejdade människovännen och stadshistoriografen Hans Olof Sundelius, för hvilken aftonen blef ödesdiger. Domkapitlet anbefalldes af regeringen "att gripa in mot den Herrans tjänare, som på stadens komedihus offentligen demonstrerat sin sympati för ett revolutioneradt folk", och han blef genast förpassad till en af stiftets aflägsnaste skogsbygder. Stadsbornas deltagande följde honom dock, och man åvägabragte en större insamling till hans förmån. Hvad teaterdirektören beträffar, blef han förbjuden att vidare gifva några representationer. Truppen upplöstes, och själf råkade han i nödställd belägenhet att döma af följande rim, som han satte in i Norrköpings tidningar:

Man mig fråntagit allt mitt väl,
och björnar hela raden
gör, att jag suckar i min själ:
Ack, kom jag som prästen ur staden!"

Det lyckades honom emellertid omsider, ty i slutet af december debuterade han på Munkbroteatern såsom Moritz Frisenhjelm i "Den besynnerlige".

⁎              ⁎
⁎

Galaspektaklet vid Gustaf IV Adolfs öfvertagande af regeringenDen 1 november 1796 blef Gustaf IV Adolf myndig och tillträdde regeringen. Med anledning häraf gafs på Operan ett galaspektakel, då för första gången efter åtta år en ny större opera uppfördes: "Caravanen", lyriskt skådespel i tre akter, i hvilket styckes författande konung Ludvig XVI säges haft del. Öfversättningen var gjord af Johan Magnus Lannerstjerna, författaren till den kvicka komedien "Äfventyraren eller Resan till månens ö", hvarom i föregående del berättades, en af den gustavianska tidens glada snillen, för detta lifdrabant med kaptens titel, som i början af följande år i största fattigdom afled i Strömstad, där han bosatt sig, — en litterär förhoppning, som krossades i lifvets hårda strider. Musiken var af den graciösa franska rokokons älsklingskompositör, den genialiske André Erneste Grétry, "Luciles", "Zemir och Azors" samt "Richard Lejonhjertas" tonsättare. I de lysande baletterna af Terrade dansade ungrare, tartarer, turkar och turkinnor, tjerkesser, giorgiskor, peruvianskor, negrer, engelsmän, spanjorer och polacker. Operan var dessutom uppsatt med stor lyx i dekorationer och kostymer. Innehållet är i korthet följande. Saint-Phar, en ung och tapper fransk ädling, spelad af Karsten, har jämte sin maka Zelime, fru Müller, råkat i fångenskap, och de föras nu till den stora slafmarknaden i Kairo. Karavanen, som består af fria och slafvar af olika nationer, rastar, då ridån går upp för första akten, vid Nilens strand, där somliga roa sig med sång och dans, under det Saint-Phar och Zelime beklaga sitt oblida öde. Emellertid anfalles karavanen af en hord araber, som rusar ned från gen. Med Saint-Phars hjälp fördrifvas de, och till belöning får han sin frihet af karavanens anförare, slafhandlaren Husea, spelad af Deland, till hvars bästa sångroller den hörde. Saint-Pliar utber sig sin makas frihet, men den egennyttige Husca vägrar detta obevekligt och befaller, att karavanen strax skall

André Erneste Grétry. Efter gravyr af Quenedey.

fortsätta sin färd till Kairo. I andra akten befinna vi oss i seraljen hos Osman pascha, spelad af Stenborg. Denne har ledsnat vid sin favorit Almaide, i Inga Åbergs gestalt, och Husca blir därför väl emottagen af seraljens öfverbefälhafvare. På frågan, hvad han har med sig, svarar Husca:

"Brunetter ystra, kvicka,
som väl sig kunna skicka,
jag hämtar hit i dag
och blonda alla slag,
hvars ögon vällust röja.
Din herre att förnöja
det blir för mig en lag."

Scenen förändras nu till basaren med lysande bodar, kaffehus och orkestrar. Man ser ett lifligt folkvimmel, där alla nationer äro representerade. Paschan inkommer, och Husca visar honom sina slafvinnor, bland andra en fransyska, Karolina Kuhlman, och en italienska, Teresa Vandoni. Under baletten införes Zelime. Paschan blir förtjust vid hennes åsyn och köper henne, hvarpå hon bortföres trots Saint-Phars protester. Han svär i raseri att rädda henne ur seraljen. I tredje aktens första tablå äro vi åter i paschans palats, där denne ämnar anordna en fest för riddaren Florestan, framställd af de Broen, som nyligen räddat det skepp, hvilket förde paschans årliga stora skatt till Kairo. Almaide rasar af svartsjuka och harm öfver att se sig öfvergifven. En seralj väktare anförtror henne Saint-Phars hemliga anslag att bortföra Zelime, och hon befaller honom genast att på allt sätt gynna denne. Scenen förändras nu till den stora festsalen, dit paschan kommer med en lysande svit, liksom äfven Florestan med sina följeslagare. Plötsligt afbrytes festen af larm och oväsen, och Saint-Phar, hvars försök misslyckats, införes fängslad jämte Zelime. Det upptäckes nu, att han är Florestans son, och i paschans hjärta segra ädelmodet och tacksamheten öfver vreden. Han öfverlämnar sonen åt fadern, återskänker Zelime till hennes rättmätige make, tar Almaide åter till nåder, och den afbrutna festen fortsattes med så mycken lifligare glädje som farorna och äfventyren varit stora. "Caravanen" blef af publiken mycket omtyckt och gick nära femtio gånger.

Före operan uppfördes den 1 november en prolog, där teatern föreställde ett tempel med ett altare helgadt åt fosterlandskärleken. I fonden var uppställd konungens byst, på hvars ena sida syntes Dygderna bärande regalierna och på den andra Sveriges skyddsängel. Öfver bysten fanns en blå baldakin med gyllene kronor, på hvilken lästes konungens valspråk: "Gud och folket." Kring altaret stodo äfven Rättvisan och Sanningen samt templets präster och vid sidorna representanter för svenska folket. Sedan öfversteprästen, Rättvisan och Sanningen yttrat sig och regalierna helgats öfver altarets eld, harangerade Sveriges skyddsängel konungen:

"Sveas älskling! Folkets vän!
återtag din ärfda spira,
som olivens kransar sira,
af den hand, som vårdat den;
Vishetens och Dygdens fackla
lyser dina unga fjät.
Sveriges tron skall aldrig vackla,
stödd af deras majestät."

Hvarefter kören afslutade det hela:

"Så länge ärans känslor brinna
och trohet finns i Svithiod än,
Du folkets kärlek säll skall vinna
och dubbelt säll förtjäna den!"

Gustaf IV Adolf. Efter gravyr från år 1807.

Med samma hänförelse som i operasalongen den aftonen hälsades Gustaf IV Adolfs tronbestigning öfver hela landet. Icke minst bidrog därtill, att den unge konungen kort förut i själfva S:t Petersburg, det nuvarande Petrograd, vågat trotsa den mäktiga kejsarinnan Katarina, då han bröt den tillämnade förlofningen med den ryska storfurstinnan, den äldsta af Katarina II:s sondöttrar, den vackra och intagande Alexandrina. Men äfven hans ungdom, hans faders öde, hans allvar och högsinthet jämte det missnöje, som mer och mer väckts mot förmyndarstyrelsen, gjorde, att han genast möttes af en sympati, som ökades genom hans arbetsamhet och hans motvilja mot lyx och öfverflöd. Allmänheten var i början okunnig om hans olyckliga anlag. Man gladdes åt hans gudsfruktan, hans sparsamhet, hans rena seder, och att han ej ägde snille ansågo många till och med såsom en borgen för en lugn och fredlig regering. Hans oerhörda envishet och halsstarrighet betraktades såsom karaktärsfasthet och hans gränslösa högmod såsom en vacker känsla af hans höga plikter. Den hatade Reuterholms omedelbara aflägsnande ökade icke litet konungens popularitet. Svenska akademien anmodades fortsätta sina afbrutna sammankomster, hvilken tilldragelse Johan Gabriel Oxenstierna firade i ett längre skaldekväde, där det bland annat heter:

"Hur älskad känns af dem den fristad ej igen,
dit han dem återfört att fordna yrken lyda,
förädla smakens språk, försköna visheten,
berömma hjältars värf och sedeläran pryda."

Teatrarna tillerkändes åter den af förmyndarstyrelsen dem fråntagna rättigheten att spela på sön- och helgdagar, men då hans religionslärare, den ortodoxe hofpredikanten sedermera biskopen Flodin, med anledning däraf gjorde honom föreställningar, befallde han emellertid, att under fastan alla spektakler skulle upphöra för att visa, att han ej hade mindre aktning för religionen än den föregående styrelsen. Under hela mars månad ända till annandag påsk den 17 april, afstannade således all teaterverksamhet, och allmänheten fick nöja sig med de talrika konserterna.

De kungliga teatrarna omhuldades i början af hans regering alldeles särskildt. Så utgick anslaget till Operan oförminskadt, och hvad Dramatiska teatern beträffar, förklarade konungen sig "vilja vara omtänkt att icke allenast bibehålla och stadfästa denna af hans fader gjorda inrättning, utan ock, högstdensammes upplysta afsikter likmätigt, så mycket möjligt vore, befordra dess vidare framgång och tillväxt". Han hade "med nöje förnummit densamma allt ifrån sin början hafva varit i ständigt tilltagande, och i synnerhet de senare åren vunnit den förkofran, att inkomsten af de spelandes lotter ej allenast hunnit till den vid teaterns inrättning åsyftade och en del af de spelande tillförsäkrade summa af trehundra r:dr för hvarje lott, utan ock vida öfverstigit detta belopp". Men som konungen fann teaterns verksamhet ännu hindras af tre omständigheter: l:o) ett otillräckligt antal tjänliga pjäser till ombyte vid representationerna; 2:o) brist på spelande personer, dels för vissa karaktärer, dels i allmänhet till dubblering af roller; och 3:o) den inskränkning af representationsdagar, som i synnerhet genom Komiska teaterns spelningar förorsakades: så beslöt han till undanröjande af dessa hinder att inköpa sistnämnda teaters privilegium och utensilier, till hvilkas afyttrande ägaren ock fanns benägen. Stenborg hade nämligen kommit allt mer på ekonomiskt obestånd, sedan de kungliga teatrarna började ge operetter, som hittills varit hans teaters egentliga inkomstkälla. Den skuld Stenborg genom sin teaterverksamhet ådragit sig utgjorde femtontusen riksdaler riksgäld, och konungen förordnade medelst skrifvelse den 3 november 1798, att detta belopp skulle genom ett för hans handkassas räkning upptaget lån gäldas, mot villkor att nämnda teater jämte privilegiet därå upphörde följande året.

⁎              ⁎
⁎

Munkbroteatern 1797—1799Stenborg kämpade så godt sig göra lät, innan katastrofen inträffade, för att rädda skenet. Så uppfördes treaktsskådespelet "Camilla eller Det underjordiska hvalfvet" med musik af Dalayrac. Som vi redan sett, fann den tidens publik behag i att rysa öfver underbara äfventyr i gamla slott med bortröfvade kvinnor, förbytta barn och mörka fängelsehålor, där skurkens arma offer fingo pinas, tills de framdrogos i ljuset af den ädle befriaren, och "Camilla" vann en ganska vacker framgång. I "Casper och Lona", en af Envallsson från franskan lokaliserad komedi med sång, fick publiken det nöjet att återse sin gamle bekante, stärbhuskamreraren Mulpus, och de emellanåt något grofkorniga upptågen samlade också tacksamma åskådare. Journalen var som vanligt ytterst onådig mot Envallsson och yttrade, att "denna så kallade imitation, ett mästerstycke af dålighet framför alla usla farser man hittills gifvit från svenska teatern såväl i anseende till den utslitna planen som de plumpa allusioner och infall, hvarmed den är uppfylld, förtjänte visst icke nämnas, om det ej vore mot vår plikt att lämna sådant obeifradt. Musiken har ej förmått öfverskyla dess brister, då den uppfördes – –". Ett par historiska skådespel gingo äfven öfver teaterns tiljor. "Den marienburgska flickan eller Czar Peter I och Catharina", en furstlig familjemålning i fem akter, slog bra an, framställd som den var i ett högeligen romantiskt skimmer, under det att det andra, "Czar Peter den store eller Strelitzerne", föll igenom. Dramat var ett förhärligande af den sedeslöse tyrann, hvilken i historien af gammal vana kallas "den store", och afsåg att skildra det upplopp, som anställdes af lifvakten, men kväfdes genom förräderiets hjälp. En kraftigt bidragande orsak till att pjäsen misslyckades var, enligt Journalens utsago, den underhaltiga öfversättningen af ett original, som i en oförfalskad tolkning "borde räknas som en vinst för vår teaterlitteratur". Något alldeles enastående för den tidens teaterförhållanden var, att två pjäser under år 1797 upplefde sin hundrade representation. Detta inträffade med Envallssons "Kronfogdarne" den 20 maj och med hans "Colin och Bahet" den 22 augusti. Den populäre författaren hade den förstnämnda dagen sin recett med bägge pjäserna på programmet.^[1] Kotzebue var emellertid den teaterskribent, hvars alster publiken helst såg, och flera stycken af honom upptogos under denna tid såsom fyraaktsdramen "Den falska blygseln", enaktsfarsen "Konstmakaren", fylld af en mängd roliga upptåg och förklädnader, den gråtmilda treaktsdramen "Eremiten eller Fadershjärtat" och femaktsdramen "Redlighetens seger öfver förtalet", ett af hans bättre arbeten. Där utmärkte sig i synnerhet den nyligen från landsorten anlände och längre fram vid den kungliga scenen fästade Johan Petter Lewenhagen såsom den skurkaktige handsekreteraren Allbrand. Den största framgången af dem alla hade dock den 1799 för första gången gifna femaktsdramen "Brodertvisten", som sedan togs upp på de kungliga scenerna och ännu 1887 gafs på Djurgårdsteatern, där den uppfördes för etthundratjugonde gången i Stockholm. 1798 fick Eleonora Säfström "med högvederbörligt tillstånd" under november och december månader uppträda hos sin forne direktör, då hon liksom vid sitt korta gästspel 1796 i mars utförde två af sina förnämsta roller, Clary i "Öfverlöparen" och Nina, där hon nu som fordom framlockade publikens tårar med den klagande romansen:

"När en älskling åter syns
hos sin suckande älskarinna."

Under Munkbroteaterns sista år engagerades där den i Göteborg mycket uppburne komiske aktören Jan Erik Brooman. Han var född 1772 och blef vid sexton års ålder elev vid Kungliga teatern samt kort därefter anställd vid den göteborgska scenen, där han snart gjorde sig omtyckt af publiken genom uttrycksfullheten i sitt sätt att tala och genom värmen i sitt spel. Man påstod, att han sökte imitera Lars Hjortsberg. Han vann mycket erkännande bl. a. för sitt utförande af Fredrik den stores roll i Jüngers tvåaktsdram "Pasquillanten", i hvilken han gästspelade hos Stenborg 1796 och 1797. Efter Munkbroteaterns försäljning spelade han några år i landsorten och blef 1804 fästad vid den kungliga scenen, där han ansågs oöfverträfflig såsom kaptenen i "Lilla matrosen", baronen i "Cendrillon" och sergeanten-invaliden i "Fästningen i Boston". Han erhöll hofkamrers titel och dog 1823.

På Åbergssons recett i januari 1799 uppträdde Lars Hjortsberg för en gång på Munkbroteaterns tiljor såsom kung Fredrik i "Pasquillanten" och tillförsäkrade därigenom beneficetagaren långt i förväg vissheten om ett utsåldt hus. Den 16 april 1799 gafs afskedsföreställningen, då Stenborg såsom Blondel i "Konung Richard Lejonhjerta" än en gång hänförde publiken med sitt förträffliga fiolspel samt den vackra sången "O, min konung, min vän!", och den Stenborgska teatern var därefter för dess talrika vänner endast ett kärt och oförgätligt minne.

⁎              ⁎
⁎

Kungliga teatrarna 1797—1798De kungliga scenernas styresman, friherre Klas Rålamb, hade under de föregående åren just icke skämt bort publiken med något större antal musikaliska nyheter, och han gjorde det icke heller under de bägge sista åren af sitt chefskap. 1797 gafs på Arsenalsteatern "Barberaren i Sevilla" med musik af Paisiello utan att vinna någon nämnvärd framgång, och följande år uppfördes ett par operetter af teaterns elever, det var allt. Något mer lifaktighet utvecklades på talscenen, ehuru resultatet var föga bättre. De flesta styckena kunde ej uppföras mer än

Lars Hjortsberg såsom Vinberg. Efter Svenskt teatergalleri 1826.

några få gånger med undantag af den utaf Hjortsberg från franskan öfversatta tvåaktskomedien "Bildhuggaren", som gjorde en enorm lycka genom hans briljanta utförande af titelrollens lättsinnige fast rättänkande vän, musikern Vinberg, en slarfver, som förleder den karaktärssvage bildhuggaren till spel och dryckjom. Till framgången bidrog äfven Schylander genom sin roliga framställning af den pratsjuka fru Slammerström. Ganska gynsamt mottogs äfven Monvels hemska fyraaktsdram "Klosteroffren" i öfversättning af Samuel Ahlgren. Stycket är ett våldsamt angrepp mot de andliga ordnarna, där man, som en af de uppträdande yttrar, "predikar egennyttan som behof, lögnen som nödvändighet och skrymteri som lag", och hvilkas ränker och sedeslöshet författaren ställer vid skampålen. I egenskap af biktfar åt den rika och fåfänga fru S:t Alban öfvertalar pater Nicolas denna att tvinga sin dotter Eugenie ingå i ett nunnekloster, på det att deras rikedomar sedermera skulle tillfalla kyrkan. Samtidigt vill han främja sina egna afsikter på flickan, ty hans kloster skiljes från hennes endast genom en mur, under hvilken finnes gräfd en hemlig gång. Sedan Eugenie med förakt afvisat paterns närmande, smider denne med nunneklostrets abbedissa en komplott mot Eugenie. Hon utgifves som död, och man begrafver en tom kista, under det hon själf nedföres i evigt fängelse till ett underjordiskt hvalf. Emellertid älskar Eugenie och älskas tillbaka af en ung Dorval, med hvilken hon vid pjäsens början skulle ingå giftermål. Vid underrättelsen om hennes död blir han utom sig af förtviflan och ingår såsom novis i pater Nicolas' dominikanerkloster. Efter en följd af händelser inspärrar den ränkfulle patern äfven Dorval i ett underjordiskt hvalf, och sista akten visar tvenne fängelsehålor bredvid hvarandra. I den ena ligger Eugenie utsträckt på en matta med en sten till hufvudgärd, i enlighet med rollens föreskrift blek, aftynad, döende, med bart hufvud och löst hängande hår, iklädd en hvit, mycket söndrig klänning. I den andra hålan införes Dorval. Genom en mängd underbara tillfälligheter lyckas han genombryta muren, de älskande falla i hvarandras armar, och deras vänner komma i rätta ögonblicket för att rädda dem från munkarna och återföra dem till friheten och lifvet. Stycket var skrifvet helt och hållet i tidens smak: sentimentala utgjutelser på ett högtrafvande språk, skurkar utan ett enda förmildrande drag och hjältar utan en enda fläck. Eugenie spelades af Fredrika Löf, som lär ha varit förträfflig i den svåra rollen, och såsom Dorval hade den unge Cederholm en af sina första och bästa uppgifter. Den ryslige bofven pater Nicolas räknades till Uttinis förnämsta skapelser, där hans magra ansikte och lifliga mimik åstadkom en förträfflig verkan. Journalen yttrade om pjäsen, att ehuru planen ej är invecklad, är den dock full af intresse, samt att karaktärerna äro mästerligt tecknade, i synnerhet Dorvals och paterns. Mot öfversättningen har han åtskilligt att anmärka, men tillägger, att man bör "sätta värde på herr Ahlgrens bemödande att öfverflytta detta sköna stycke på svensk teater, så mycket mera, som vi äro i ett verkligt behof af goda dramer i stället för de jämmerfulla farser, hvilka hittills på en och annan teater usurperat detta namn".

På hösten 1797 deltogo de Kungliga teatrarna i de festligheter, som ägde rum med anledning af konungens förmälning med den fagra prinsessan Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden. Den 10 oktober landsteg hon i Karlskrona, hvarifrån hon under en rad af lysande högtidligheter ändtligen vid middagstiden den 23 i samma månad anlände till Drottningholm, där den kungliga familjen var samlad, och hälsade henne välkommen. På aftonen gafs på Drottningholmsteatern af Operans artister en galaföreställning, hvarvid "Iphigenie i Auliden" uppfördes. Teaterhusets hela fasad var rikligen

Fredrika Dorotea Vilhelmina. Efter oljemålning af Johan Ahlberg.

illuminerad, liksom själfva slottet upplystes af otaliga lampor, och de kungliga personerna färdades samtliga till spektaklet i den stora Burmaniavagnen. Före det Gluckska mästerverket hyllades den blifvande drottningen i en prolog, till hvilken konsertmästaren Müller, O. Åhlström och Hæffner komponerat musiken, och som slutade med följande strofer:

"Prinsessa! Nordens högsta prydnad!
Dig hälsar Nordens första folk.
Dess fröjd är borgen för dess lydnad,
dess fria röst dess glädjes tolk.
Må här den sällhet, som Du njuter,
mot Sveriges kärlek hinna opp!
Millioners väl Du kring dig gjuter
och gläder hundra åldrars hopp."

Den 31 oktober på förmiddagen höll hon sitt högtidliga intåg i Stockholm, då den nybyggda Norrbro för första gången begagnades, och samma afton klockan åtta firades vigseln i Slottskapellet genom ärkebiskopen von Troil. Konungen hade vid detta tillfälle vikit ifrån sin annars oryggliga hushållsaktighet och sparade ingenting för att göra festerna så glänsande som möjligt.

Den 1 november var galaspektakel på Operan, då ”Gustaf Vasa” ånyo uppfördes. Redan klockan sex började publiken samlas, och salongen företedde efter en stund en lysande anblick. På första raden och en del af den andra voro fyra hofdamer placerade främst i hvar loge och bakom dem på första raden herrar serafimerriddare, kommendörer, generalspersoner och andra af samma rang; bakom på andra raden landshöfdingar, öfverstar, öfverstelöjtnanter, råden i kollegier, m. fl. Öfriga loger på andra, tredje och fjärde raderna (den femte fanns icke på den tiden) voro tilldelade damer af ej på hofvet presenterad adel och de förnämsta af borgerskapet med fyra damer framför i hvarje loge och herrarna bakom, hvarigenom salen fick ett särdeles vackert utseende. På den öfverbyggda amfiteatern och parterren voro deras majestäters fåtöljer och den öfriga kungliga familjens stolar uppställda på den vanliga upphöjningen. Konungen hade sin gemål till höger och änkedrottningen på sin vänstra sida. Till höger om de kungliga sutto rikets högsta dignitärer och corps diplomatique, till vänster statsfruar och öfverstekammarjunkare. Spektaklet slutade icke förr än efter klockan elfva. Den aftonen inträffade det märkliga, att fru Elisabet Olin, den strålande stjärnan på Gustaf den tredjes teaterhimmel, framträdde ur den tillbakadragenhet, i hvilken hon framlefde sina dagar, sedan hon i midten af 1780-talet lämnat scenen. Konungen hade nämligen låtit till sig uppkalla den stora konstnärinnan och yttrade då, att han skulle anse det för en uppmärksamhet såväl mot honom själf som mot hans faders minne, om hon ville biträda vid galaspektaklet genom att åtaga sig Sveas roll i den af konsertmästaren Du Puy tonsatta prologen, som skulle föregå operan. Fru Olin kunde ju icke annat än känna sig högeligen smickrad af denna nåd och hörsammade således den kungliga uppmaningen. Trots sina femtiosju år framställde hon lika ståtligt som förr den allegoriska figur, som hon så ofta och med sådan framgång återgifvit. Och hennes ännu klangfulla stämma ljöd än en gång, den sista, från Gustaf den tredjes scen i detta för henne komponerade, mycket fordrande parti, som afslutades med följande ståtliga tirad:

"I tredje Gustafs namn tag mot den ed vi gifva
Hans son och Gustaf Adolfs brud,
att Sveriges tro mot dem skall likså evig blifva
som hans förtjänsters rätt och som hans ryktes ljud.
Den krona Han hört upp att bära,

men på hvars väl Han vakar än,
må Gustaf Adolf bära den
med mera lugn och lika ära!
Må evigt kärt för Svea bygd
Fredrikas namn dess prydnad göra!
Och tid från tid den alltid höra
till samma blod och samma dygd!"

Efter spektaklets slut visade konungen sin tacksamhet genom att förära fru Olin en gulddosa med sitt namnchiffer i briljanter. Den 2 november blef hela staden illuminerad. Den 3 var bal paré på rikssalen, och den 6 gafs ännu en galaföreställning med "Gustaf Vasa" på programmet och med samma anordningar i salongen som den 1 november.

⁎              ⁎
⁎

1. Se del 1, sid. 251 och följande.