Svenska teatern/Dödsrunor (del 2)

←  Kungliga teatrarna under Edelcrantz' styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 2. Från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige : 1792-1810 av Nils Personne Dödsrunor

Anmärkningar och tillägg  →

Karl Stenborg, som till följe af sin förstörda ekonomi måste bilda en teatertrupp och med den beresa landsorten alltsedan hösten 1804, samtidigt med att han ehuru sällan uppträdde på Operan, tog offentligen farväl af Stockholmspubliken vid en till hans förmån anordnad konsert i riddarhussalen den 27 februari 1808. Elisabet Olin sjöng då ännu en gång trots sina sextiosju år med förvånande färdighet en aria di bravura och återkallade därmed hos de äldre minnet af Operans forna glansdagar. Själf föredrog Stenborg ett af honom både till ord och musik komponeradt recitativ med aria samt kupletter, där det bland annat hette:

”Det var en blick så mild, så tjusande,
som skyddande mig uppå scenen förde.
Ung, utan hopp, ett prof jag vågade

och i mitt bröst ert bifall hörde.
Vid denna dom allt tvifvelsmål försvann,
jag sjöng till dygdens lof och hjältars ära,
i eder ro jag min belöning fann
och kunde högre nöje ej begära.”

Därmed afslutade han sin trettiotreåriga teaterverksamhet i hufvudstaden och lyckades genom goda vänners bemödanden den 5 maj 1809 bli antagen såsom notarius publicus i Stockholm. Några dagar därefter af bröt han sin mer än halfåriga sejour i Göteborg och återvände till Stockholm för att tillträda sin nya befattning. Hans sista dagar fördystrades dock af tilltagande penningebekymmer. Han rent af led nöd. Den 1 augusti 1813 träffades han af ett slaganfall, som inom en timme ändade hans lif. Han var sedan 1793 gift med Betty Olin, Elisabet Olins dotter, som vid svenska operans instiftande sjöng Kärlekens roll i ”Thetis och Pelée”, och som öfverlefde honom trenne år.

Franciska Stading, Antigones Ijufva och behagfulla framställarinna, erhöll titel af hofsångerska och blef ledamot af Musikaliska akademien. Hon lämnade Sverige 1806 och bosatte sig i Dresden, där hon vid sjuttiotre års ålder afsomnade den 8 februari 1836.

Karolina Müller, den firade tolkarinnan af Alceste och Armide, uppträdde sista gången 1810 på galaföreställningarna vid kronprinsen Karl Johans hyllning. Hon erhöll likaledes titel af hofsångerska och hedrades med ledamotskap af Musikaliska akademien. Åren 1812—1815 var hon lärarinna för teaterns elever samt afled den 27 november 1826, sjuttioett år gammal. Året därpå dog hennes man, förste konsertmästare i kungliga hofkapellet och en af sin tids förnämsta violinvirtuoser.

Kristofer Karsten pensionerades äfven 1806, men fortfor dock att mot särskildt arfvode emellanåt uppträda på Operan, sista gången på galaspektaklet den 6 november 1821, då han vid sextiofem års ålder ännu en gång briljerade med sin konung Oedip. Ehuru rösten blifvit något tunn, var han dock i det artistiska utförandet ännu i det närmaste allt hvad han varit på höjden af sin förmåga, efter hvad samtida försäkrat. ”Där han blind och stödd på Antigone framstapplade i sin grekiska dräkt och trefvade framför sig med stafven, var hans figur så ädel, så antik, att han till illusion återgaf bilden af dessa forntidens gestalter, som ännu befolka museerna i den eviga staden.” Karsten föddes i Ystad 1756. Hans sångaranlag voro redan tidigt så utvecklade, att han fick biträda i Lunds domkyrka vid universitetets jubelfest 1768. Då änkedrottningen tre år senare begaf sig till sitt hemland öfver Ystad, anordnades därstädes till hennes ära en konsert, hvarvid äfven Karsten lät höra sig. Drottningen blef så intagen af hans klockrena stämma, att hon skaffade honom tillfälle att studera vid den då nyss instiftade Musikaliska akademien från hösten samma år. När Gustaf III skapade svenska operan, blef Karsten anställd i kören och debuterade sedan i operabaletten ”Adonis” 1776 med sådan framgång, att han följande år af konungen sändes till Köpenhamn för att under ett helt år låta sin röst utbildas af den berömde italienske sångläraren Potenza. Efter sin återkomst uppträdde han med stormande bifall i januari 1778 såsom Bore i prologen till Naumanns opera ”Amphion” och anställdes vid Kungliga teatern i egenskap af förste aktör och sångare. Under sin långa konstnärsbana sjöng han ett stort antal kräfvande roller med odeladt erkännande och

Kristofer Karsten. Efter gravyr af Quenedey.

ansågs som sångscenens yppersta prydnad. Utan tvifvel var han en af de utmärktaste sångare, som någonsin beträdt vår scen. Hans röst hade en sällsynt renhet och skönhet och ett omfång, som tillät honom utföra både Achilles′ tenorparti i ”Iphigenie i Auliden” och utan transponering titelrollen uti ”Oedip i Athen”, som är skrifven för basröst. Till dessa partier, som räknades bland hans allra förnämsta, kunna vi lägga hans Kristian i ”Gustaf Vasa”, kunglig i later och åtbörder, hvilken han spelade enligt Gjörwells ord ”som en hel mästare”. Hans deklamation var förträfflig. ”Äfven som skådespelare berömdes han”, säger Benjamin Höjer, ”hufvudsakligen för sin vackra imponerande figur och ädla hållning.” Oaktadt han naturligtvis tillhörde franska skolan, hade han dock mycket litet af dess öfverdrift i sceniskt patos. Sitt majestätiska sätt att föra sig bibehöll han äfven utom teatern, om det också icke alltid öfverensstämde med omgifningen, hvaröfver man ibland kunde tillåta sig ett lätt skämt dock utan elakhet, ty han var en i alla afseenden aktningsvärd, angenäm och intressant personlighet, ehuru han blifvit bortskämd af allt smicker och fjäsande, hvarför han var utsatt, och som han för öfrigt med mycket välbehag mottog. Nils Arfvidsson berättar, att efter en stor middag, där Karsten enligt dåtidens sed, vid desserten sjungit åtskilliga svenska och franska visor, flera af gästerna bildade en grupp kring honom och sade honom några uppriktigt menade artigheter bland annat för hans förträffliga sätt att utföra kungaroller. ”Jag är alltid kung”, svarade Karsten med den lugnaste och naturligaste uppsyn i världen. Arfvidsson inföll då på franska, som han visste Karsten satte värde på, att man talade med honom: ”Oui, le roi de l’harmonie.” ”C’est cela, mon cher monsieur”, genmälde han med en olympisk nick och lade beskyddande sin hand på Arfvidssons axel med den mest älskvärda, nedlåtande min man kan föreställa sig. Ett tillfälle, då han emellertid tycks åtminstone för en stund glömt bort sin kungliga värdighet, var när han en afton sjöng hos Cronstedts på Karlberg. En af de unga deltagarinnorna omtalade, att han, sedan han med sin sköna röst förtjusat alla åhörarna, ombads att ackompanjera sig själf till någon favoritvisa. Han slog sig då ned vid instrumentet och föredrog

Mariana Teresia Karsten.

en liten dansk kärleksvisa, hvarunder han adresserade sina miner och blickar till de unga flickorna, som skockat sig omkring honom, med en öfverdrifvet tillgjord artighet. Han nästan kröp på tangenterna och tycktes alldeles försmäkta af ömhet och förtjusning ända till löjlighet.

Efter en kort förlofning med operasångerskan Marie Louise Baptiste, hvarom jag berättade i första delen af dessa anteckningar, gifte Karsten sig 1781 med den sköna polskan Mariana Teresia Stebnowska, hvilken hitkommit i den engelska ministerns följe. Under åren 1782–1803 var hon anställd vid Kungliga operan, ehuru hon på grund af sin obetydliga röst där aldrig kom att intaga någon framstående plats. Däremot var hon en utmärkt harpspelerska. Af deras döttrar blef den äldre gift med den här såsom balettmästare engagerade italienaren Filippo Taglioni, i hvilket äktenskap föddes den framdeles europeiskt ryktbara dansösen Marie Taglioni. Den yngre debuterade på Kungliga teatern såsom Taglionis elev i baletten till operan ”Cora och Alonzo” i februari 1805 och hade under ett år anställning därstädes med rang af premiärdansös. Hon blef sedermera gift med dåvarande öfverstelöjtnanten vid kejserliga ryska generalstaben Kachanoff.

Af kunglig nåd tillförsäkrades Karsten 1783, i likhet med Stenborg några år förut, en lifstidspension af 333 rdr 16 sk. specie. Följande år reste han till Köpenhamn och lät höra sig inför hofvet och allmänheten samt fyra år därefter till Berlin, då han sjöng på hofkonserter i Sans-souci och Ludwigslust och återkom till Sverige först i slutet af året. 1791 rönte han ett nytt prof på sin konungs bevågenhet, då han utnämndes till hofsekreterare. Han blef äfven ledamot af Musikaliska akademien. Efter konungamordet inställdes teaterverksamheten under flera månader, och Karsten for då till England, där han medverkade vid flera konserter hos hertigen af York. Till Paris kom han i slutet af 1810 för att gästa sina barn och barnbarn och stannade hos dem ända till påföljande höst. Han fick under denna tid nöjet sammanträffa med flera ryktbara musici såsom Grétry, Cherubini, Méhul, Paër, m. fl.

Äfven såsom kostymreformator har Karsten gjort sig förtjänt om vår teater. Då ”Iphigenie i Auliden” 1802 återupptogs på Operan, skrefs därom en längre artikel i Stockholmsposten, i hvilken bland annat kostymeringen klandrades. ”Däremot”, fortsätter anmärkaren, ”hade herr Karsten berömligen iakttagit den historiska sanningen, klädd i dräkt och mantel af ylle, ungefär sådana de underrättelser man har från antiken säga, att Achilles bar dem. I Achilles’ hjälm såg man denna gång ej heller några fjädrar. Så mycket bättre; de voro hos de äldsta greker en okänd vapenprydnad. Allmänheten och konstälskaren, som redan stå hos herr Karsten i så mycken förbindelse för hans lyckliga talanger, äro honom ny tack skyldiga för den omsorg han sig ger att utforska och nyttja det rätta i kostymen. Men så länge ej alla personer i en pjäs gemensamt instämma i ett sådant bemödande, blir taflan af den ofullständig och svärjande för dens öga, som häri önskar enhet och sanning. Om mamsell Stading, så ganska intressant i denna pjäs, och några få personer af dansen och kören tycktes hafva förenat sig med herr Karsten att gifva sina dräkter den simplicité i form, den ledighet i påklädning, som förer åskådarens inbillning tillbaka till Iphigenies tider, så såg man däremot alla de öfrigas kostymer af så krånglig skapnad, så mångfaldig och påpackad prydnad, af så stel och snörpt påklädning, att tanken mer fördes på nyssledna sekels fula, spända, missformande habits habillés och rober med snörlif och styfkjol, än på grekernas simpla, behagligt bildande dräkter. Man måste dock medgifva, att fordran på en allmän reform af kostymerna vore obillig, då utförandet ej kan undgå att vara ganska kostsamt. – – Svenska teatern felar i denna del mycket mindre än den engelska alltid gjort och ännu gör. Till och med den franska har, som jag haft tillfälle att med egna ögon se, ganska nyligen börjat sanningens stränga iakttagande i denna artikel, och den reform, som skall ha skett i Lekains och Clairons tid, eller af dem, var ingenting mindre än en fullständigt riktig reform. Svenska teatern kan häri och i de flesta andra delar, om den bemödar sig därom, lätt rivalisera stora och berömda teatrar i andra länder. – –”

Karstens gästspel på Kungliga operan fortfor ända till den 1 oktober 1817. Sista gången han visade sig där var, såsom ofvan nämnts, vid galaspektaklet 1821. Då det 1820 stiftade ”Harmoniska sällskapet” i förening med hofkapellet och Kungliga operans kör för första gången 1824 i Ladugårdslands kyrka gaf Haydns oratorium ”Skapelsen” utförde Karsten Uriels parti. Sin svanesång sjöng han vid en konsert i stora börssalen den 6 mars 1825, då han trots sin höga ålder uppträdde i ej mindre än sex olika kompositioner af Reichardt, Paisiello, Paër och Naumann. Den 7 augusti 1827 träffades Karsten af ett slaganfall och insomnade på aftonen för alltid i det trefna hem på Drottningholm i Kanton, som Gustaf den tredje skänkte honom och hans maka vid deras giftermål. Liksom Lars Hjortsberg af sin samtid betraktades såsom Sveriges störste dramatiske skådespelare, ansågs Karsten vara den svenska operans ypperste representant. Bernhard von Beskow, Marianne Ehrenström, Nils Arfvidsson, Anders Lindeberg, Kristian Molbeck, m. fl. betyga alla, att han varit begåfvad med den skönaste stämma Sverige frambragt och tillika varit den förnämste dramatiske sångare vi ägt.

Hans maka öfverlefde honom i mer än tjugu år. Först vid 95 års ålder afled hon 1848, ömt vårdad i det gamla hemmet af en kvarlefvande son. En person, som känt henne under hennes äldre dagar, har sagt, att hon var ett förkroppsligande af hoftonen under tjusarkonungens dagar. Hon tog den med sig i grafven liksom Ludvig Filip sade sig göra med franska konungadömet. Det var en sällsam njutning att höra henne berätta om kungens menus plaisirs — och kungen i hennes mun utan tillägg af namn betydde alltid Gustaf III — , om hans favori Monvel och dylikt och då tillika se den fina dragningen i gummans mungipor och den milda skalkaktigheten i hennes ögon. Hur lifligt, hur målande framställde hon icke allt det lysande, det beundransvärda hon under sitt långa lif fått upplefva!

Talscenens på sin tid främste skådespelare, Abraham de Broen, skattade redan 1804 vid några och fyrtio års ålder åt förgängelsen. I det kungliga brefvet 1798 angående Stenborgska teaterns inlösen stadgades visserligen, att inga enskilda teatrar finge i Stockholm inrättas, men redan 1795 hade de Broen erhållit privilegium att bygga en teater på Djurgården på grund af de svårigheter han hade att underhålla sin talrika familj, bestående af hustru och tio barn. Han skulle där få spela från 1 maj till 1 oktober komedier, dramer och operetter, dock icke dem som gåfvos på skådeplatserna i staden. Teatern blef dock ej färdig förrän 1801, och privilegiet öfvergick efter hans död till änkan och barnen, af hvilka Isak 1810 erhöll personligt privilegium att öppna teater äfven inom hufvudstaden och där spela tre gånger i veckan: söndag, onsdag och lördag på åtskilliga billiga villkor. Skådeplatsen inrättades på dåvarande Barnhusgården, en i gamla Stockholm känd förlustelseplats, och den 21 april 1813 invigdes den under namn af ”Nya komiska teatern”. Kotzebue tyckes ha varit flitigt anlitad för repertoaren, och bland de spelande träffa vi mamsell Karolina Richter, som året därpå anställdes vid den kungliga scenen, hvilken hon sedan tillhörde långt in på 1860-talet under namnet fru Bock. Teatern rönte dock så ringa uppmuntran, att redan följande år den 20 mars sista spektaklet gafs, hvarvid uppfördes ”Den musikaliske skräddaren” med musik af Gaveaux och Kotzebues fyraaktsskådespel ”Grefven af Burgund”. Kort därefter dog Isak de Broen. Djurgårdsteatern fortfor däremot ända till 1863, då de Broenska privilegiet upphörde genom änkefru Wildners död, det sist kvarlefvande af Abraham de Broens barn. Byggnaden nedrefs, och ett nytt teaterhus uppfördes af ett därför bildadt bolag.

Vid tiden för kronprinsen Karl Johans ankomst till Sverige och öfvertagande af regeringen inträffade stora förändringar icke blott inom den politiska världen utan äfven inom teaterns trånga område. Det var ej allenast Operans framstående artister, som försvunno från skådebanan, utan samma förhållande ägde rum också vid den Dramatiska scenen. Andreas Widerberg, en af de mångsidigaste aktörer vi haft, dog 1810. Hans hufvudfack var, såsom vi af det föregående sett, sorgespelet, där hans Tankred

Karl Gabriel Schylander såsom prostinnan i ”Marcus Wimmerberg”. Efter blyertsteckning af friherrinnan C. C. Cederström f. Mörner (f. 1760 d. 1832), tillhörig fil. stud. Bengt Hildebrand.

och Helmfelt prisades såsom mästerstycken. Men han spelade äfven till exempel fader Ambrosius, krögaren, i ”Kronfogdarne” och var ypperlig i sångroller, sådana som Vattendragaren, Gubben i bergsbygden, Lebeman, Torparen m. fl. Den lättfotade Inga Åberg, om hvars utomordentliga skönhet till och med Goethe fick höra talas, då han reste i Italien, försvann samma år från den kungliga scenen. Schylander, den ryktbare framställaren af den tidens käringroller: fru Slammerström, fru Etternäbb, mor Bobi, friherrinnan Torrved och hvad de allt hette, dog året efter Widerberg eller 1811 och lämnade efter sig vid teatern ett tomrum, som helt säkert aldrig blef riktigt fylldt. Herman Kullberg ägnade vid begrafningen i Klara kyrka åt hans minne ett kväde, som där af sjöngs, hvari det bland annat hette:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
”Med kindens purpurfärg och prydd med silfverhåren,
en bild af vintern och af våren,
sköt snillets stråle ur dess blick,
och i dess mun hvart ord en egen tjuskraft fick
att lifvets tyngd och hjärtats kval förjaga.
Han syntes född att den nation behaga,
hvars bifall han i alla tider vann;
Och världen ganska få utaf hans likar känner,
som ägt så många sanna vänner,
och som så väl förtjänt att saknad bli som han.”

Fredrika Löf visade sig under de senare åren sällan på scenen och då endast i en af sina gamla glansroller, drottning Kristina: sista gången vid galaspektaklet för tronföljaren Karl August. Vid detta tillfälle hade Leopold till prinsens ära skrifvit verser, hvilka inpassats i själfva pjäsen. Innan Kellgrens skådespel började, gick von Engeström in i kungliga foajén och underrättade drottningen om det ställe, där dessa verser förekommo med begäran, att hon ville börja applåderna, emedan ingen annan annars vågade göra det. Emellertid misstog sig drottningen om stället och applåderade i stället följande passus:

”Jag känner detta folk. Vant att af sig värderas,
det tål ej, att dess land af svagheten regeras:
förskräckligt i sin hämnd mot kungar utan dygd …”

Fredrika Löf. Efter teckning af Bossi 1800, tillhörig kapten Fritz Sergel å Sponga.

Och applåderna i salongen blefvo så häftiga och långvariga, att man trodde de aldrig skulle sluta. Publiken fann i meningen en allusion å den afsatte konungen, hvilket drottningen icke tänkt på, och det som var skrifvet för prins Karl August gick alldeles spårlöst förbi. Jag har förut talat om Fredrika Löfs skönhet och hennes galanterier, men uraktlät då att nämna en af de ryktbaraste af hennes många tillbedjare, nämligen Kellgren. Han omtalar 1790 i bref till Edelcrantz, att han var ”allvarsamt kär, dödeligt som en galning”, att han lyckats af den liberala skönheten ”efter mycket intriger, brefväxlingar och kulissmöten” utverka åt sig ett par rendezvous, som gjorde honom ändå mer yr i hufvudet, och förbannade slutligen sitt öde att någonsin ha lärt känna henne. Måhända, säger Otto Sylvan i sin Kellgrenmonografi, var det för hennes räkning han åtog sig öfversättningen af Voltaires ”Olympie”, där hon fick hufvudrollen, och kanske var hennes personlighet icke utan inflytande på tillkomsten af själfva ”Nya skapelsen”, ”det första af alla lyriska skaldestycken”, såsom Benjamin Höijer kallade den sången. Hon dog 53 år gammal 1813.

Eleonora Säfström fick ej mycket tillfälle att vid den kungliga scenen utveckla den talang hon visat på Munkbroteatern. Medtäflarinnorna voro för många och kabalerna för starka. Därtill kom att hon träffades af ett svårt och långvarigt nervlidande, som slutligen orsakade, att hennes engagemang uppsades 1806. Hennes anhållan om en pension af 66 rdr 32 sk. b:ko, hvilken understöddes af teaterdirektionen, afslogs af konungen. Hon flyttade då till Ystad, där hennes syster, friherrinnan von Kaulbars var bosatt, och förestod i denna stad under många år en småbarnsskola. Först 1857 slöt hon sin långa lefnadsbana, den sista kvarlefvande från den gustavianska teatern.

Johan Samuel Ahlgren, om hvilken jag förut berättat många historier från hans ungdom, då han var en stor bråkmakare, blef sedan en mycket exemplarisk herre och teaterns ordningsman, samt fick titel af hofkvartermästare, hvaröfver han var mycket stolt. Emellertid funderade han längre fram på möjligheten att stiga litet högre på rangskalan och talade därom med Hjortsberg. ”Ja”, svarade denne, ”det skulle jag väl kunna utverka åt dig. Jag vet bara inte, hvad vi ska hitta på för något. Kanske du skulle kunna vara belåten med hedersbenämningen hofhalfstopsmästare?” I Dahlgrens Anteckningar står, att han ”vanligtvis spelade skrymtare, bedragare och förrädare” utan att nämna en enda af hans många betydande roller. Ett stort antal af dessa utgöres dock af de ädlaste karaktärer. Sålunda spelade han till exempel: Mahomet, Helmfelt, Soliman den andre, Gengis Chan, Sune Jarl, Leonidas i ”Chelonid”, Ingiald Illråda, Johan Gyllenstierna i ”Siri Brahe”, Yngve i ”Oden”, Appius i ”Virginia”, Grefven af Walltron, major Wärnhjelm i ”De okände”, Franval i ”Abbé de l’Epée”, ”Den okände sonen”, Gustaf Vasa i ”Svante Sture” och Axel Oxenstierna i ”Drottning Christina”, m. fl. Han hade ett starkt spelsätt efter tidens sed och slog nog många gånger öfver enligt modernare begrepp, men Gustaf III fann behag i hans framställningar, och Journalen säger om hans Axel Oxenstierna 1809, att han ”gaf åt sin roll all den värma och värdighet, som den fordrar. Scenen med drottningen i andra akten, där han öfvertalar henne att afstå från sin tillämnade förbindelse med de la Gardie, den förträffliga apostrofen till den aflidne konungen, som på detta ställe är af en så stor effekt, och tredje scenen i fjärde akten, där han lämnar henne det bekanta brefvet, tillvunno honom i synnerhet åskådarnas bifall.” Bernhard von Beskow påstår, att han aldrig kunde förgäta honom i denna roll. ”Det går ännu en lätt rysning öfver mig, när jag minns det vördnadsbjudande allvar, den innerliga faderskänsla, hvarmed han ömsom förkrossade, ömsom upplyfte den store Gustaf Adolfs dotter. Och när han slutligen sammanfattade allt i denna enkla fråga:

‘Har Gustaf Adolf mer ej någon dotter?’ …

och tårar strömmade öfver hans, liksom åskådarnas kinder — då förvånades man öfver den oemotståndliga makt, som ligger i känsla, röst och blick.” Ahlgren lämnade sin skådespelarverksamhet 1815 vid nyss fyllda femtio år, men kvarstod såsom styresman för dramatiska scenen till sin död den 12 augusti 1816.

Gertrud Forselius blef 1783 vid tolf års ålder elev vid Operan, tre år därefter anställd vid Nya svenska teatern och följande år hos Ristell. Samma år gifte hon sig med dåvarande sångmästaren Hæffner, från hvilken hon blef skild 1807, och ingick året därpå nytt äktenskap med skådespelaren Fahlgren. 1788 engagerades hon vid de Kungliga teatrarna. Hon var en förträfflig och mycket mångsidig förmåga, spelade Natalia Nariskin och sjöng Armide i operan ”Renaud”, var utomordentlig såsom fru Äppelmos i ”Kusinerna”, men envisades att nära fyrtioårig vilja spela ungmö. Detta gaf slutligen anledning till, att i pressen 1809 syntes en artikel, där det bland annat heter: ”Då fru Fahlgren ännu framgår såsom flicka, vet man ej antingen man skall döma henne själf, som åtar sig att göra denna osanning sannolik, eller de som befalla henne att i den framträda och äfventyra missnöjda hviskningar.” Hon lämnade scenen 1812 och afled vid nära åttio år 1850.

Anna Löfborg, född Brandt, anställdes samma år som Gertrud Forselius i egenskap af aktris vid Kungliga dramatiska teatern, efter att förut ha varit figurantska vid Operan, och blef samtidigt gift med kamreraren i tullverket Nils Löfborg. Hon var då tjugufyra år och spelade den tiden kammarjungfrun i ”Visittimman”, Lisa Klarsynt i ”Michel Wingler”, borgmästarinnan Sliddersladder i ”Kapten Puff”, fru Slammerström i ”Tadelskolan”, titelrollen i ”Hofrådinnan af Gyllenpalm” (La comtesse d’Escarbagas af Molière), men blef sedan äfven berömd i mère-noble-roller. Hon afgick redan 1806 och dog 1834 sjuttio år gammal.

Äfven de Kungliga teatrarnas chef Abraham Niklas Edelcrantz lämnade denna sin befattning 1810. I förra delen af dessa anteckningar gaf jag några kortfattade meddelanden om hans person, hvilka jag här vill söka fullständiga. Han var född under namnet Clewberg 1754 i Åbo, där han blef filosofie magister, docent i fysik och litteraturhistoria och 1780 universitetsbibliotekarie. Ett sorgetal på vers, som han höll öfver den afdöda änkedrottningen Lovisa Ulrika, de svenska sånggudinnornas hulda fostrarinna, väckte Gustaf III:s uppmärksamhet, utmärkt som det var af känslans djup och idéernas rikedom. ”Clewbergs ode”, skrifver Adlerbeth till Rosenstein 1783, ”har en rikedom, en nyhet, en styrka i sanning och tankar, som jag sällan sett förbunden med en temligen harmonisk versifikation. Det är recenseradt i Stockholmsposten, och det är det första stycke, som jag där funnit berömdt.” Bland de af tidningen mest beundrade rader äro följande om den dygdige vid lifvets slut:

”Dig ger ej döden skräck, för dig han lian döljer,
han räcker blott sin arm, och du med nöje följer.
Odödlighetens hopp skall sväfva kring din säng
liksom en aftondagg på en förvissnad äng.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – Din äras rena sken
ej mörkna skall en gång, när tidens tempel remnar,
och han sin fallna tron till evigheten lämnar.”

Gustaf III lät kalla Clewberg till Stockholm, gaf honom fullmakt såsom kunglig sekreterare och utnämnde honom till andre direktör vid de kungliga spektaklerna 1783. 1786 skref Clewberg sitt ”Ode till svenska folket”, en sång full af nordisk anda och kraft, som väckte en allmän beundran. Det är egentligen ett lofkväde öfver Gustaf den tredje, där skalden i manliga toner prisar konungens dygder, vältalighet, milda sinne och förunderliga inflytande på folket, som gjorde

”att han sin egen själ i våra själar göt.”

Samma år invaldes han i Svenska akademien och blef för öfrigt ledamot af alla Stockholms vetenskapliga och vittra samfund liksom af ett flertal utländska. 1789 adlades han, hvarvid han ändrade namn, och upphöjdes 1815 i friherrligt stånd, 1793 fick han titeln kansliråd, blef 1805 öfverintendent och 1813 president i kommersekollegium. Han hade ett utmärkt godt hufvud och en sällspord arbetsförmåga. Också togos hans krafter i anspråk för alla möjliga uppdrag af de mest olika slag, och han har haft ett stort inflytande på vårt fosterlands allmänna hushållning, dess handel, sjöfart, slöjder och näringar, och detta äfven genom en mängd af honom gjorda snillrika uppfinningar inom skilda områden. Han företog vidsträckta resor genom England, Holland, Frankrike och Tyskland, hvarvid han äfven ägnade sin uppmärksamhet åt teatern och dess utveckling i de respektive länderna, hvilket utförligt omtalades i föregående del. 1804 utnämndes han till förste direktör för Kungl. Maj:ts hofkapell och spektakler, hvilken konstinstitution han tillhörde i tjugusju år. Under hans styrelse gafs ingen enda ny opera, man lefde på repriser, och 1806 stängdes hela inrättningen. Då Stockholm i våra dagar räknar nära nog ett dussin teatrar utom alla varietéer och biografer, som ofta allesamman spela för fulla hus, vittnar det mer än mycket annat om, hur stort våra dagars Stockholm är, och hur allmänt spektakelnöjet nu blifvit mot för hundra år sen, då man endast hade Arsenalsteatern, som just icke rymde flera åskådare än nuvarande Södra teatern, och trängsel där ändå sällan ägde rum. Ryktet förtäljer, att Edelcrantz ”gärna såg på sina egna fördelar”, och teaterns affärer trasslades till. Hvad som mycket bidrog att hämma Operans pånyttfödelse 1809 var den ofördelaktiga ekonomiska ställning, hvari teatern då befann sig. Gustaf III hade skänkt Edelcrantz ett landställe ute på Djurgården, det så kallade ”Skuggan”, som Edelcrantz hade ganska mycket förskönat. Malisen påstod, att ej så litet af teaterbalansen blifvit placeradt i nybyggnader därute. En gång då Hjortsberg jämte några andra aktörer begärde förskott, svarade Edelcrantz: ”Ack, mina bästa herrar, jag ser verkligen för närvarande ingen dager till det.” Hjortsberg replikerade genast: ”Ne-nej! det ligger nog i skuggan!” men med en så oskyldig min, att han icke kunde förebrås för någon dubbelmening. En kommitté måste tillsättas för att utreda de trassliga affärerna. Det uppdagades då, att balansen utgjorde mer än 23,000 r:dr. En förklaring begärdes af den afgående direktören, men det var omöjligt att förmå honom därtill, och kommittén afsade sig vidare befattning med saken. En ny kommitté tillsattes då. Utom allt annat, som ej kunde med säkerhet utredas, befanns det, att direktionen bekommit 13,500 r:dr b: ko af statskontoret till aflöningar, m. m., men att dessa ej blifvit utbetalade. Slutligen måste regeringen för skams skull ålägga f. d. direktören att förklara sig. Det gjorde han i ett mycket vältaligt anförande, däri han slutligen sade sig i tre konungars tjänst uppoffrat, hvad lifvet har dyrbarast. Kommitterade, som i denna skrift hade fått några skarpa hugg, svarade, att de ej ville inlåta sig i pröfning af hans förtjänster, utan endast begärde redovisning för de medel han haft om händer. Direktören hade själf kvitterat medlen i statskontoret, men efter hvad handlingarna utvisade, endast lämnat kamreraren en ganska liten del däraf. Kommittén yttrade slutligen, att den ej liksom direktören kunde berömma sig af att ha uppoffrat, hvad lifvet har dyrbarast, ty den ansåg det vara heder och ära. Så sjuk var saken, att direktören eller hans beskyddare ej vågade för detta grofva tillmäle låta tilltala kommitterade, som läto trycka handlingarna. Tvisten räckte i flera år. Slutligen blef direktören af kammarrätten dömd att betala 13,500 r:dr. Domens riktighet var så klar, att den ej kunde häfvas å högre ort. En del betalade han själf, det öfriga lär ha blifvit betaldt af konungen eller af allmänna medel.

Öfverhofpredikanten, professor Karl Peter Hagberg, säger i sitt minnestal öfver honom, att ”hans teaterförvaltning, trägen och mödosam, var förenad med bekymmer, som följde honom till grafven. Det skall likväl aldrig någon tid kunna bestridas, att han var upplifvad af ett varmt nit för dramatikens fullkomning i alla dess utgreningar, att han var en upplyst och djup kännare af alla de särskilda ämnen, som angå scenen, och af alla de vackra konster, som därmed äro närmast besläktade, att han sökte bilda och leda allmänna omdömet, rena och stadga smaken, uppmuntra snillet och talangerna, afvisa odugligheten, häfva missbruken, näpsa själfsvåldet och befrämja ordningen. Såsom styresman bibehöll han aktning och lydnad genom allvarsamhet och rättvisa. Driftig och verksam fortskyndade han ärendenas gång. Utan anseende till personen yttrade han fritt sin öfvertygelse.” Mot slutet af sitt minnestal yttrade Hagberg: ”Det gifves icke i naturen något ljus utan skugga. Själfva solen har fläckar. Friherre Edelcrantz kunde icke vara lottlös i de mänskliga bristernas arf, ty det är gemensamt för alla.” Hvilka fel man än kunde tillvita honom, icke var det otacksamhet. Till en hyllning åt sin kunglige beskyddare hade han på väggen i entrérummet på ”Skuggan” låtit rista följande verser, Gustaf den tredjes dödsdag den 29 mars:

”Gråt sanning, snille, konst er skyddsgud och er vän!
Din lager, Svea, gå att i cypress förbyta!
Vänd, mänsklighet, din syn från jordens sorgsna yta!
Split, själfsvåld, grymhet, hat far bort att härja den!
Och du, som af Hans hand en längtad fristad vann
vid lifvets afton, frälst för yra skiftens vindar,
i Skuggan lyckligt gömd, betäckt af egna lindar,
gråt, tysta tacksamhet! gråt din välgärningsman!”

Edelcrantz dog 1821. Då han icke efterlämnade några arfvingar till sitt namn, krossades vid båren hans sköldemärke af statsrådet grefve Gustaf Lagerbielke, som i ett af kraftfull vältalighet formadt tal tolkade hans utmärkta förtjänster. Vitterheten och de sköna konsterna framburo i helgedomen en tacksam gärd åt hans stoft, och de närvarande ägnade hans minne vördnadens, högaktningens och vänskapens tårar.

Den närmast följande tiden, då Operans verksamhet återupplifvades, och de kungliga scenerna under en rad af dugande styresmän höjde sig till en glans, som erinrade om Gustaf den tredjes lysande tidehvarf, står i samband med Karl Johans ankomst till Sverige samt hans öfvertagande af regeringen och skall behandlas i en kommande del af dessa anteckningar: Svenska teatern under Karl XIV Johans dagar.