Sverige och Norge 1814/V

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  IV
Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

V
VI  →


[ 71 ]

V.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.




Uddevalla den 20 juli 1814.
—  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  —  — [1]

Jag låg öfver natten i Lidköping, där Adlersparre mötte mig och lämnade mig nyheter från kungen. Han omtalade äfven, att kommissarierna återkommit från Norge med oförrättadt ärende och att arméen satt sig i rörelse. Påföljande dag fortsatte jag öfver Halleberg och Hunneberg, som äro ganska egendomliga, och anlände till Vänersborg, där Essens stab var mig till mötes och eskorterade mig ungefär en fjärdedels mil utom staden med en skvadron husarer och ett kanonbatteri, hvilket var hela återstoden af fältmarskalkens armé, då nämligen alla de öfriga afmarscherat. Efter att en kortare stund hafva stannat hos landshöfding Hjerta, framkom jag sedermera hit. Jag möttes på vägen och åtföljdes sedan hit fram utaf kronprinsen och hans son samt Essen, hvilka voro här, tillika med kronprinsens hela stab och ett antal hästgardister. Kungen fann jag belåten och välmående samt i stånd att kunna gå utan stöd; han är fortfarande fast besluten att gå ombord på flottan, och det är nu afgjordt, att han skall embarkera på det stora krigsfartyget »Gustaf den store»; det har varit alldeles omöjligt att kunna afhålla [ 72 ]honom härifrån.[2] Detta hans beslut har i alla fall uppväckt en allmän förtjusning och har utaf alla militärer blifvit mycket gilladt, så att man verkligen är uti sjunde himmeln. När jag kom hit, fick jag veta åtskilliga detaljer; kommissarierna hade velat framställa löjliga förslag.[3] [ 73 ]Prinsen har begärt två månaders tid på sig för att hinna sammankalla riksdagen och därefter abdikera, för så vidt denna riksdag ville tillåta det, men detta skulle han nog lyckats förhindra genom att leda denna riksdag på samma sätt, som då han genomdref sitt eget val till konung. Man ville tillåta de allierades eller de svenska trupperna att få förblifva på fästningarnas glacis men ingalunda medgifva dessas besättande, förrän riksdagen uttalat sig. Han förklarade, att, om riksdagen icke skulle vilja medgifva hans afsägelse, så vore han beredd att försvara sig med, som han uttryckte sig, sina tappra norrmän intill den sista blodsdroppen. Han har äfven skrifvit ett bref till kronprinsen och begärt ett möte, hvaruppå denne har svarat honom, att, om det vore för att uti sin konungs namn öfverlämna fästningarna, så ginge han å sin konungs vägnar in därpå, men, om det endast vore för att med honom öfverlägga, så vore det öfverflödigt.

Kommissarierna befunno sig härstädes. Herr von Steigentesch, österrikare, och Forster, engelsman, en hederlig karl; Orloff och Martens, ryssen och preussaren, handla emot sina instruktioner och hafva yttrat sig för ett uppskof; detta hafva de gjort utaf enskilda intressen, emedan de förehafva handelsspekulationer.[4] Man tvistade under två hela dagar med [ 74 ]dessa herrar, men i tisdags medgaf kronprinsen efter två timmars öfverläggning, att de skulle få återvända till prins Kristian för att göra ännu ett försök med denne envise man. Samma villkor som förut angående fästningarnas öfverlämnande skulle å nyo föreslås.[5] De afreste natten [ 75 ]mellan tisdagen och onsdagen. Under tiden har nu emellertid arméen i stormsteg begifvit sig utaf emot gränsen, förtrupperna hafva embarkerat på flottan under befäl af G. [ 76 ]Mörner, och Puke har erhållit befallning att angripa med flottan. De danska och norska fartygen befinna sig vid Hvalöarna, och våra äro närmare Strömstad. Kronprinsen afreste med hela högkvarteret i förgår. Konungens stora otålighet förmådde honom att gifva sig utaf redan i går morse.[6] Jag är således nu alldeles ensam här för att bada, [ 77 ]hvarefter jag kommer att slå mig ner på ett landtställe häremellan och Strömstad för att vara i närheten. Just då kungen höll på att kläda sig i går morse, kom den unge Adlercreutz såsom kurir från kronprinsen för att omtala, att amiral Puke hade inrapporterat, att allt den 26 på aftonen varit i ordning till angrepp men att motvind och ström hade hindrat honom att gå framåt; han hade befunnit sig i närheten af den fientliga flottan, som tycktes vara redo till strid, men denna hade likväl, då den funnit oss vara öfverlägsna, dragit sig tillbaka och hade kastat batterierna på Hvalöarna i sjön samt därifrån fört med sig alla män, endast lämnande kvinnorna kvar, och sökt sin tillflykt till Fredriksstad. Den svenska flaggan hade därefter blifvit planterad på öarna. Sedermera hade man avancerat emot Kristianiaöarna och ämnade angripa på flera håll, hvilket troligen kommer att äga rum redan i kväll eller i morgon.[7] Våra trupper komma alla att vara vid gränsen den 1 eller senast den 2 för att därefter inmarschera. Man påstår, att hela landet ända till Glommen utrymmes men att hela befolkningen beväpnat sig med allt hvad den kan öfverkomma och ödelägger allt.

Jag följde kungen ett stycke på väg till det ställe, där jag ämnar bo efter baden, som heter Saltkällan och [ 78 ]hvilket är mycket vackert samt där jag tyckes få det mycket bra.[8] Det tillhör en häradshöfding, som heter Unger, hvilken blifvit utnämnd till denna befattning utaf kungen under den tid, då han var regent. Han talade om för mig, att prins Kristian lyckats ingifva norrmännen en liflig känsla af fosterlandskärlek och så upphetsat dem, att man numera icke kan lita på någon, hvarför de äfven behöfva en grundlig läxa, innan de låta sig underkufvas. Han påstod äfven, att Wedel-Jarlsberg numera helt och hållet ändrat åsikt[9] [ 79 ]samt att alla människor från prins Kristian till den lägste tjänstemannen voro illasinnade och falska, hvarför man måste vara på sin vakt; kvinnfolken hade i synnerhet blifvit uppretade emot Sverige utaf prinsen, som kysser dem på kinderna och är på förtrolig fot (»bras dessus, bras dessous») med dem så väl som med karlarne, tillsammans med hvilka han dricker och röker. Gud beskydde våra båda prinsar! Jag har skickat en kurir för att meddela kungen och kronprinsen detta mitt samtal. Kungen är fortfarande bestämd att gå [ 80 ]ombord på flottan, och detta hans beslut har vunnit allmänt godkännande och har gjort underverk härstädes. Om det vore möjligt att öka hänförelsen, så skulle det nog ske. Öfverallt under min resa fann jag en ofantlig tillgifvenhet för kungen och en stor hänförelse för kronprinsen samt mycket intresse för prins Oskar, ja, verkligen äfven en viss vänskap också för mig själf, antingen beroende på något slags återglans eller möjligen äfven verkligen för min egen skull, ty jag har sökt göra allt hvad jag kunnat för att vara artig och uppmärksam. Se här, min bäste grefve, de nyheter, som jag har att lämna. Man ämnar företaga angreppet på öarna uti inloppet till Kristiania i dag eller i morgon, och därefter får det gå, huru det kan (»vogue la galère»). Jag hoppas, att vi snart få fast fot inuti landet, och då bör det väl äfven snart kunna vara slut, så vida de icke göra ett försök att försvara sig bland sina fjäll, hvilket verkligen förefaller vara deras afsikt. Om det kommer att dröja för länge, torde det nog blifva nödvändigt att sammankalla en riksdag här i närheten, och då kan det nog blifva mycket långvarigt; emellertid hoppas jag, att allt med Guds hjälp måtte blifva slut i oktober månad. — — — — — — — — — — — —





  1. Början af brefvet innehåller en beskrifning öfver resan.
  2. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Kronprinsen betraktade kungens förslag att gå ombord på flottan endast som en inspektion, som kungen skulle göra på den, men hans egen afsikt var verkligen att taga del uti fälttåget och därigenom blifva delaktig uti sina truppers ära. Kronprinsen hoppades likväl kunna öfvertala kungen att endast stanna ombord åtta eller tio dagar.
  3. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: De fyra kommissarierna hade emellertid genast efter sin ankomst till Norge aflämnat en den 7 i denna månad (juli) daterad not, hvilken blifvit godkänd af kronprinsen och som var sådan, att man borde haft anledning att hoppas på dess framgång; den gick nämligen hufvudsakligen ut på att fästningarna vid Kongsvinger, Fredrikshald, Fredrikssten och Fredriksstad samt på Hvalöarna skulle öfverlämnas till de svenska trupperna samt att ett vapenstillestånd skulle ingås på sådana villkor och samtidigt blockaden af Kristiania och Kristiansand upphäfvas. Kommissarierna lyckades dock ingalunda uti sina underhandlingar och kunde icke uppnå något resultat. Prins Kristian hade nämligen svarat dem, att han vore villig, för att undvika krigets fasor, att sammankalla rikets ständer och att han visserligen kunde gå in på ett vapenstillestånd men fordrade då såsom grundval för detsamma, att Sverige skulle lofva Norge fullt oberoende under garanti af de allierade makternas kommissarier, hvilka voro uti Kristiania, på det att de församlade ständerna skulle kunna få öfverlägga och fatta beslut rörande landets väl utan något främmande inflytande. Det syntes tydligt, att detta hans förslag endast var en undanflykt för att vinna tid och antagligen helt och hållet svika de förhoppningar, som man hyst rörande dessa underhandlingar. Hans handlingssätt var äfven verkligen brottsligt emot nationen själf, alldenstund norrmännens utblottade tillstånd kräfde en skyndsam undsättning och detta förhindrades genom den pågående blockaden. Då kommissarierna äfven hade fört med sig ett särskildt bref från konungen af Danmark, däruti denne uppmanade prinsen att återvända till Köpenhamn, hade de uti ifrågavarande not äfven frågat prinsen, hvilket beslut han ämnade fatta härutinnan. Samtidigt anhöllo de om sina pass för att lämna Norge utan afseende på huru hans svar skulle utfalla.

    Då kommissarierna så väl hos prins Kristian som hos hans omgifning funnit fullkomlig brist på god vilja och en oerhörd envishet, återkommo de utan att hafva lyckats.

  4. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Under det att kommissarierna uppehöllo sig uti Göteborg, hade herr Orloff inledt handelsspekulationer, som sedermera hade mycket inflytande på underhandlingarna i Kristiania; han var nämligen en förmögen man, hvilken begär efter ytterligare vinst frestade, och han lär redan förut mycket ofta sysselsatt sig med sådana spekulationer. Förhållandet var, att han associerat sig med den ryske konsuln i Göteborg, som befraktar fartyg till Bergen för att ditföra lifsmedel, hvaraf landet är i stort behof. För att dessa spekulationer skulle hafva framgång var det önskligt, att ställningen finge förblifva oförändrad, då prins Kristians regering tycktes beskydda dessa spekulationer. Han hoppades därför, att allt skulle kunna ordnas uti godo och att prins Kristian skulle kunna få stanna kvar i Norge samt detta land få behålla sin egen regering och sin egen styresman, samt förordade att en allians skulle ingås mellan Sverige och Norge. Detta var likväl ingalunda uti kungens intresse och ingick icke heller i kronprinsens beräkningar; det tycktes till och med vara nästan löjligt att kunna förutsätta, att kungen utan vidare skulle afstå från det, som traktaternas helgd hade tillförsäkrat honom. Man hade nog anledning misstänka, att möjligen grefve Romanzoff, som man visste ingalunda vara gynnsamt stämd mot Sverige, hade någon del uti dessa planer. Denne minister var nämligen då ännu kvar på sin plats, ehuru kejsaren gifvit honom afsked, och man trodde, att Orloff af honom fått hemliga instruktioner i strid mot kejsar Alexanders vilja, hvilken uti detta fall verkligen var att lita på. Kanske denne minister ändå icke skulle kunnat våga lämna honom några sådana hemliga instruktioner, men det må härmed förhålla sig huru som helst, så lyckades emellertid Orloff att äfven förleda det preussiska sändebudet Martens att handla uti samma syfte, då däremot så väl Forster som Steigentesch noga följde de erhållna instruktionerna, hvilka voro att försöka hindra en brytning mellan Sverige och Norge samt förskaffa Sverige en lugn besittning utaf detta rike. Orloff och Martens gjorde verkligen allt hvad de kunde för att under hand understödja prins Kristian och taga hans parti, ehuru de visserligen icke vågade att öppet uttala sin mening.
  5. Härom skrifver drottningen i sina memoarer under juli månad 1814: Kommissarierna ville göra ännu ett försök för att förmå prins Kristian att icke drifva sin envishet så långt, att därigenom de båda folk, som borde blifva förenade, blefve störtade uti olycka. Grefve Engeström hade dessutom fått konungens befallning att särskildt för kommissarierna framhålla nödvändigheten af att de makter, som garanterat honom Norge, också fullgjorde sina förbindelser och äfven lämnade honom de trupper, som kunde blifva erforderliga för att underkufva Norge. Kommissarierna rådgjorde sinsemellan och beslöto sig för att ännu en gång återvända till prins Kristian för att hos honom göra förnyade försök. Kronprinsen öfvertalade kungen att gå in på detta deras förslag för att sålunda ända till det sista försöka använda mildhet emot dessa sina undersåtar, hvilka han ansåg vara vilseledda genom prins Kristians och danskarnes intriger, men han förklarade likväl, att han icke desto mindre skulle göra allting för att vara färdig att genast angripa och gå öfver gränsen. Kronprinsen för sin del trodde också, att detta skulle blifva nödvändigt för att gifva norrmännen en läxa och sålunda lättare göra sig till herrar öfver dem, och hyste icke mycket hopp om att detta sista fredliga försök skulle lyckas. Kommissarierna själfva hade äfven föga hopp om att kunna lyckas, ehuru de ansågo sig jämlikt sina instruktioner skyldiga att göra allt hvad de kunde för att förhindra kriget, och begåfvo sig därför ännu en gång utaf till Kristiania; man trodde, att de ej skulle kunna komma någonstädes med prinsen i anseende till hans egen envishet och hans omgifnings stora okunnighet och egenkärlek; ty de personer, som omgåfvo honom, trodde icke, att norrmännen skulle kunna besegras, om de blefve angripna, oaktadt man sökt öfvertyga dem om kronprinsens stora militära förmäga och hans armés krigsvana, men de ansågo norrmännen oangripliga ibland sina fjäll, hvilket de nog äfven törhända skulle vara, om de endast hade tillräckligt med lifsmedel, hvilket de nu saknade, och om deras armé varit krigsvan och ej deras trupper, som nu var fallet, varit illa organiserade och oöfvade samt i saknad af någon skicklig befälhafvare, en följd däraf att de icke på mycket länge varit med i krig. De fyra kommissarierna afsände från Uddevalla till prins Kristian ett bref, hvarigenom de läto honom veta, att Sverige, såsom de väntat sig, hade tillbakavisat hans framställningar och icke kunde godkänna något annat än det förslag, som kommissarierna redan i sin not af den 7 juli framställt, och att Sverige därför äfven uppmanat de makter, som genom särskilda traktater lofvat Sverige att erhålla Norge, att uppfylla sina åtagna förbindelser och ställa till Sveriges förfogande de truppstyrkor, som de utlofvat, men detta vore uteslutande prinsens egen skuld, som genom sitt olyckliga motstånd mot deras framställningar framkallat denna för honom själf och hela nationen så kinkiga belägenhet, hvarför de ej kunde annat än beklaga honom. Detta bref afsändes i förväg men träffade icke prinsen förrän uti Moss, dit han hade afrest från Kristiania för att befinna sig något närmare gränsen. Han skickade genast ett skriftligt svar därpå, som var dem till mötes i Fredrikshald. Hans bref var skrifvet med mycken stolthet och syntes i trots utaf hans dåliga sak vara förestafvadt af en orubblig beslutsamhet att försvara en fri nations rättigheter, hvarjämte han kastade all skulden för detta krig på svenskarne. Utan att låta afskräcka sig utaf detta bref fortsatte kommissarierna ända fram till Moss och ville göra ett allra sista försök hos prinsen, men allting var förgäfves. De fordrade då, att alla bref och underhandlingar skulle tryckas och blifva spridda uti landet; detta blef äfven sedermera gjordt, ehuru de ej blefvo af den norska regeringen offentliggjorda förrän efter fientligheternas påbörjande. Kommissarierna återkommo därför hit utan att hafva uppnått något resultat och återvände därefter hvar och en till sitt land men förklarade helt öppet, att det hvarken var rim eller reson med prins Kristian och att de voro öfvertygade om att Sverige skulle uppnå sitt mål att underkufva Norge.
  6. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Tidpunkten för truppernas inmarsch kunde väl blifva påskyndad men icke fördröjd, då så väl officerarnes som manskapets ifver på alla sätt sökte påskynda densamma; de voro nämligen nyligen hemkomna från ett fälttåg, som ehuru ärorikt det varit för andra nationer likväl icke hade beredt den svenska arméen något slags andel uti denna ära, då denna endast högst obetydligt fått vara med uti elden. Däröfver var arméen missnöjd, och alla hyste förhoppning att nu kunna få tillfälle att förvärfva de lagrar, hvilka de hittills, ehuru mot sin egen vilja, ej lyckats vinna. Så väl befälhafvare som soldater voro kronprinsen tillgifna och beundrade hans framstående förmåga och hans personliga egenskaper, men de förebrådde honom, att han ej velat lämna dem tillfälle att visa sin tapperhet. Då de emellertid kände kronprinsens häftiga lynne, vågade de likväl ej uttala detta sitt missnöje alltför högt, fruktande, att han däröfver kunde blifva förargad och anklaga dem för myteri.
  7. Drottningen skrifver i sina memoarer under juli månad 1814: Strax före konungens afresa (från Uddevalla) ankom en af kronprinsens adjutanter såsom kurir för att underrätta konungen, att fientligheten börjat på sjösidan. De svenska och norska flottorna befunno sig emot hvarandra i närheten af Hvalöarna. Kronprinsen hade gifvit amiral Cederström befallning att angripa för att försöka komma uti strid med den norska flottan, men denna undvek striden och drog sig tillbaka uti sundet mellan öarna, hvarefter följaktligen amiral Cederström genast bemäktigade sig Hvalöarna för att sedermera kunna göra ett angrepp på Kragerön.
  8. I ett bref från Blemsholm af den 29 juli skrifver konungen till drottningen bland annat: — — — Det är mycket bra, att ni utvalt till eder vistelseort det ställe, där vi senast träffades, nämligen häradshöfding Ungers egendom; jag erinrar mig nu mycket väl, att hans far var myckel tillgifven min salig broder, och hans son har ej varit annorlunda än fadern.
  9. Drottningen skrifver i sina memoarer under februari månad 1814 rörande Wedel-Jarlsberg: Till grefve Essens högkvarter (i Vänersborg) anlände en af de allra rikaste enskilda norrmännen, nämligen grefve Wedel-Jarlsberg, hvilken vid riksdagen 1810, då den nuvarande kronprinsen skulle väljas, äfven var uppställd såsom kandidat till svensk tronföljare; åtminstone hade han, hvilket är fullkomligt säkert, därtill blifvit föreslagen, antingen detta nu skedde för att förlöjliga valet af den nuvarande kronprinsen eller att det verkligen fanns ett parti, som genom splittring ville motarbeta valet af den franske marskalken. Vid krigets utbrott hade han förra året rest till Danmark och var nu på återväg därifrån för att deltaga i riksdagen, där han var själfskrifven och med sin röst ville bidraga till händelsernas gång. Ehuru grefve Wedel syntes mycket önska sitt lands oberoende och ej heller däraf gjorde någon hemlighet, förklarade han, att, för så vidt detta icke kunde uppnås, vore han hågad för Norges förening med Sverige. Bäst är likväl att afvakta händelsernas gång för att bedöma, huruvida grefve Wedel är uppriktig eller ej, emedan man under nuvarande omständigheter svårligen törs lita på hvad någon norrman säger, då alla mer eller mindre sträfva efter sitt lands oberoende. Han lofvade likväl före sin afresa, att han vid riksdagen skulle yttra sig till förmån för Sverige. — Under mars månad skrifver drottningen vidare: — — — Grefve Jarlsberg kunde icke förneka, att, sedan freden var underskrifven och Danmark därigenom afstått sin rätt till landet åt Sverige, det vore alldeles nödvändigt att söka åstadkomma de bada rikenas förening, men han hemlighöll ingalunda för grefve Essen, att, såvida det vore möjligt för landet att bevara sitt oberoende, så önskade han det lifligt, men då han verkligen fruktade, att detta vore omöjligt, ansåg han, att föreningen törhända skulle blifva det enda medlet att rädda riket från fullständig undergång. Grefve Jarlsberg försäkrade äfven helt uppriktigt, att om han än måste medgifva, att konungen af Danmark väl kunde hafva rättighet att lösa norrmannen från den ed, som de svurit honom, ansåg han likväl, att dessa sedan måste hafva full rätt att själfva välja sin konung. Han kunde visserligen afstå från Norge, men han kunde ingalunda, då detta aldrig hade varit en dansk provins, utan nationens eget samtycke utnämna sin efterträdare. — — — Visserligen föreföll grefve Jarlsberg, som om han ingenting hade emot att blifva svensk undersåte, men många trodde dock, att han såsom alla andra danskar var opålitlig och i själfva verket tillgifven den dynasti, som sitter på Danmarks tron. Fastän visserligen icke grefve Essen ansåg sig kunna lita så särdeles mycket på hans löfte, hoppades han dock, att han skulle kunna lyckas till slut öfverbevisa honom, som föreföll att vara en klok man, om den rättmätiga saken lika väl som han redan lyckats öfvertyga så många okunniga bönder. Vid sin afresa lofvade grefve Jarlsberg slutligen att arbeta för Sveriges sak och försäkrade till och med, att han ingalunda betviflade, att Norge och Sverige en gång i tiden skulle komma att tillsammans bilda ett rike, men att man nog finge hafva tålamod.

    I det förut anförda brefvet, som konungen skrifvit till drottningen den 29 juli, yttrar han: — — — »Hvad han (Unger) yttrat om Wedel är motsatsen till verkliga förhållandet, han har råkat i onåd hos prinsen samt dragit sig tillbaka till sin egendom och tager efter hvad man sagt mig icke någon som helst del uti kriget.»