Hoppa till innehållet

Synnöve Solbacken/Kapitel 4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 3
Synnöve SolbackenBlackenFadern
av Bjørnstjerne Bjørnson
Översättare: Karin Jensen

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 51 ]

Fjärde kapitlet.

GRANLIDSÄTERN var vackert belägen; man hade utsikt över nejden därifrån, Solbacken först och främst med sin mångfärgade skog runt omkring och därnäst de andra gårdarna, som de lågo där inom en krans av träd, så att den gröna ängsmarken med husen i mitten såg ut som en fridens plats, vilken med våld frånryckts vildmarken. Det var fjorton gårdar, som kunde räknas från Granlidsätern; av Granlidgårdens hus sågo de endast taken och det blott från yttersta kanten av sätervallen.

I alla fall sutto flickorna ofta och tittade efter röken, som steg upp ur skorstenspiporna där nere. — »Nu kokar mor middag», sade Ingrid, »i dag skola de ha salt kött och fläsk.» — »Hör, nu ropa de på karlarna», sade Synnöve, »undras just, var de arbeta i dag?» — Och deras ögon följde röken, som hastade snabb och yr upp i den solglada luften, men snart saktade, betänkte sig — flöt så i en bred strimma ut över skogen, alltjämt tunnare, slutligen som ett fladdrande flor och snart knappast synlig.

Mången tanke rann dem då i hågen och drog vidare ut över trakten. Den dagen möttes de vid [ 52 ]Nordhaug. Det var ett par dagar efter bröllopet, men som detta skulle stå i dagarna sex, nådde ännu, rätt som det var, skott och enstaka rop från de allra kraftigaste upp till dem. — »De har det muntert där», sade Ingrid. — »Jag skall inte missunna dem», sade Synnöve och tog sin stickstrumpa. — »Det skulle ändå vara nöjsamt att vara med», sade Ingrid, som satt på huk och blickade ned bortåt gården, där människor gingo fram och tillbaka mellan husen — några bortåt visthusboden till, där väl bord med mat stodo uppdukade, andra parvis längre från dem och i förtroligt samtal.

»Jag vet just inte, vad man längtar efter där borta», sade Synnöve. — »Jag vet det knappast själv», sade Ingrid, vilken satt som förut. — »Det är väl dansen», tillade hon därpå.

Synnöve svarade ingenting. — »Har du aldrig dansat?» frågade Ingrid. — »Nej.» — »Tror du då, att det är synd att dansa?» — »Jag vet inte riktigt.» — Ingrid talade ej mera därom genast, ty hon kom ihåg, att haugianerna strängt förbjödo dans, och föräldrarnas förhållande till Synnöve i det avseendet ville hon ej vidare ge sig in på. Men huru nu tankarna gingo, så sade hon efter en stund: »Bättre dansare än Thorbjörn har jag aldrig sett.» — Synnöve dröjde litet, innan hon sade: »Ja, han lär dansa bra.» — »Du skulle se honom dansa», utbrast Ingrid och vände sig mot henne. Men Synnöve svarade hastigt: »Nej, det vill jag inte.»

Tonen gjorde Ingrid en smula häpen. Synnöve böjde sig ned över sin stickstrumpa och räknade maskorna. Med ens lät hon stickstrumpan falla i knäet, såg ut rakt framför sig och sade: »Så [ 53 ]innerligt glad som jag är i dag har jag inte varit på länge.» — »Varför det?» frågade Ingrid. — »Åh, för att han inte dansar på Nordhaug i dag.» Ingrid satt i sina egna tankar. — »Ja, där är nog flickor, som längta efter honom», sade hon. Synnöve öppnade munnen som för att säga någonting — men teg, drog ut en sticka och bytte om.

»Thorbjörn längtar nog själv också, det är jag säker på», sade Ingrid. Först sedan förstod hon vad hon hade sagt och såg på Synnöve, som satt blossande röd och stickade. Nu erinrade sig Ingrid hastigt hela samtalet, slog ihop händerna och makade sig på knä i ljungen, så att hon kom framför den andra. Så gav hon sig till att se Synnöve rakt in i ögonen, men Synnöve stickade.

Då skrattade Ingrid och sade: »Nu har du i mången god dag gått och gömt någonting för mig igen.» — »Vad säger du?» frågade Synnöve och kastade en osäker blick på henne. — »Du är inte ond för att Thorbjörn dansar», sade Ingrid som förut. Den andra svarade ej. Ingrids ansikte var bara ett enda leende, och så tog hon Synnöve om halsen och viskade henne in i örat: »Men du är ond, för att han dansar med andra än dig.»

»Så du pratar!» sade Synnöve, slet sig lös och reste sig. Ingrid reste sig också och gick efter henne. — »Det är synd, att du inte kan dansa, Synnöve», sade hon och skrattade, »riktigt stor synd! Kom nu, så kan jag lika gärna lära dig det nu medsamma!» — Hon tog Synnöve om livet. — »Vad vill du?» frågade denna. — »Lära dig dansa, så att du skall slippa ha den sorgen att han dansar med andra än dig!» — Nu måste också Synnöve skratta [ 54 ]eller låtsa, som hon skrattade. — »Det kan lätt någon se oss», sade hon. — »Gud signe dig för det svaret, så dumt som det var», sade Ingrid och började redan tralla och flytta Synnöve efter takten.

»Nej, nej, det går inte an!» — »Du har ju inte varit så glad på mången god dag, sade du nyss; kom nu!» — »Bara det går an!» — »Försök, så skall du nog få se, att det går.» — »Du är så yster, du Ingrid!» — »Ja, han sa så katten till sparven, när sparven inte ville stå stilla, så katten kunde få ta honom. Kom nu!» — »Jag har då egentligen rätt mycket lust, men» — »Nu är jag Thorbjörn, och du hans unga hustru, som inte vill, att han skall dansa med andra än dig.» — »Men —» Ingrid trallade. — »Men —», höll Synnöve i som förut men hon dansade redan!

Det var en springdans, och Ingrid gick före med stora steg och manhaftiga svängningar med armarna, Synnöve efter med små steg och nedslagna ögon. Och Ingrid sjöng:

»Och räven låg under björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren hoppade så lätt på fot
𝄆 över ljungen. 𝄇
Det är väl något till solskensdag!
Det glittrar fram och det glittrar bak
𝄆 över ljungen. 𝄇

 

Och räven log under björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren hoppade med ystert hot
𝄆 över ljungen. 𝄇

[ 55 ]

Jag är så munter och glad i dag.
Hu hej — kan du skutta så långt som jag?
𝄆 över ljungen. 𝄇

 

Och räven väntade bak björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren tumlade ned mitt emot,
𝄆 över ljungen. 𝄇
Men Gud förbarme sig, är du där?
— Åh, käre, hur törs du dansa här?
𝄆 över ljungen. 𝄇

»Nå, gick det inte bra?» frågade Ingrid, då de andtrutna stannade.

Synnöve skrattade och sade, att hon hade mer lust att valsa. Ja, det var ingenting som hindrade, tyckte Ingrid, och de gjorde sig genast i ordning, i det Ingrid visade henne, hur hon skulle sätta fötterna — »för vals, det är svårt, det». — »Åh, det går nog, bara vi komma i rätt takt», sade Synnöve, och då ville Ingrid, att de skulle försöka. De gjorde så, Ingrid sjöng och Synnöve sjöng med, i början blott gnolande, sedan högt. Men då stannade Ingrid, släppte henne och slog ihop händerna av pur förvåning. — »Du kan ju valsa!» utbrast hon.

»Sch, låt oss inte tala mera om det», sade Synnöve och fattade åter i Ingrid för att fortsätta. — »Men var har du lärt —» — »Trallall!» och hon svängde henne. Då kom Ingrid riktigt i tagen, och hon sjöng:

»Se solen dansar på Haukelids fjäll:
dansa, kärestan min, ty snart är det kväll!

[ 56 ]

Se, älven hoppar mot blänkande hav,
hopp, du gosse så yr; där väntar din grav!
Se, björken vajar för vindarnas kast;
vaja, du mö så vän! — Vad var det som brast?»


»Det är sådana underliga visor, du sjunger», sade Synnöve och upphörde med dansen. — »Jag vet knappast vad jag sjunger; Thorbjörn har sjungit dem.» — »Det är en av Bents visor — han, som suttit inne», sade Synnöve, »jag känner igen dem.» — »Är det en av dem?» frågade Ingrid och blev litet rädd. Hon såg rakt framför sig och sade ingenting; plötsligt varsnade hon någon nere på landsvägen.

»Du — där åker någon ned från Granliden och tar av in på stora landsvägen.» — Synnöve såg också dit. — »Är det han?» frågade hon. — »Ja, det är Thorbjörn, han skall till stan.»


⁎              ⁎


Det var Thorbjörn och han åkte till staden. Den låg långt borta, han hade stort lass och körde därför i sakta mak framåt den dammiga vägen. Denna löpte så, att den kunde ses från sätern, och då han nu hörde det ropa där uppifrån, förstod han, vem det var, steg upp på lasset och hojtade tillbaka, så att det ekade bland fjällen. Då spelade det på lur ned till honom, han satt och lyssnade, och då tonerna tystnade, reste han sig igen och hojtade. Så gick det ett långt stycke, och han var glad till mods. Han såg på Solbacken och tyckte, att den aldrig legat i så mycket sol som nu.

[ 57 ]Men medan han satt där och betraktade den, glömde han alldeles hästen, så att den gick som den ville. Då spratt han till vid att djuret gjorde ett tvärt kast åt sidan, så att den ena skakeln bröts utav, och hästen åstad i vilt trav ut över Nordhaugägorna, ty det var över dem, som vägen gick. Han reste sig i vagnen och höll igen; det blev en strid emellan honom och hästen — den ville ut över ett brant stup, och han höll emot. Han fick hästen så långt, att han reste sig på bakbenen, och då hoppade han av och grep, innan hästen åter satte av, tag om ett träd — och då måste hästen stå. Lasset var delvis avstjälpt, den ena skakeln tvärs utav, och hästen stod och skälvde.

Han gick fram till honom, fattade honom vid betslet och talade vänligt till honom; han vände honom genast för att vara säker för det branta stupet, om han skenade i väg på nytt. Stå stilla kunde han ej, så uppskrämd som han var, och Thorbjörn var tvungen att halvspringande följa honom längre och längre framåt, ända upp till vägen igen. Han sprang då förbi sina egna tillhörigheter, som lågo där kringkastade, träkärlen sönderslagna och innehållet delvis fördärvat.

Hittills hade han varit upptagen av faran — nu började han förstå följderna och blev ond. Han fick klart för sig, att det ingen stadsresa blev av, och ju mera han tänkte efter, desto ondare blev han. Uppkommen på vägen ryckte hästen till ännu en gång, försökte så göra ett nytt kast för att slita sig lös — men då bröt vreden ut. Medan han med den vänstra handen höll i betslet, gav han honom med den högra över länderna slag på slag, slag på slag av sin stora [ 58 ]piska, så att hästen blev ursinnig och satte frambenen mot hans bröst. Men han höll honom från sig och slog honom nu än värre än förut, av alla krafter, varvid han använde tjockändan av piskan.

»Jag skall lära dig, din istadiga krake!» — och så slog han. Hästen gnäggade och skrek, han slog. — »Hej, här skall du få känna på en näve, som är stark!» — och så slog han. Hästen fnyste, så att skummet rann ned över hans hand, men han slog. — »Detta skall vara första och sista gången, din krympling, där har du mera; hej, din usla märr, du skall få känna på piskan!» — Och så slog han. Under tiden hade de vänt sig, hästen gjorde ej längre motstånd, utan skakade och darrade för varje rapp och böjde sig gnäggande, när han såg piskan närma sig i luften.

Då blev Thorbjörn liksom litet skamsen — han hörde upp. I detsamma fick han syn på en karl, som satt på dikeskanten, stödd mot armbågen, och skrattade åt honom. Han visste inte, hur det gick till; det blev nästan svart för hans ögon, och med hästen vid handen rusade han emot honom med lyft piska. — »Jag skall ge dig någonting att skratta åt!» — Slaget föll, men träffade blott till hälften, eftersom mannen med ett rop vältrade sig ned i diket. Här blev han stående på alla fyra, men vred på huvudet, skelade åt Thorbjörn och drog munnen på sned till ett skratt — men själva skrattet hörde man ej. Thorbjörn studsade — detta hade han sett förut. Jo, det var Aslak.

Thorbjörn visste icke varför, men han kände en kall rysning utefter ryggen. — »Det är väl du, som har skrämt hästen för mig båda gångerna», sade [ 59 ]han. — »Jag låg bara och sov, jag», svarade Aslak och lyfte litet på sig, »och så väckte du mig, då du väsnades och bar dig åt som en galning med hästen din.» — »Det var du, som gjorde den galen, alla djur äro rädda för dig.» — Och han klappade hästen, som var så svettig, att det dröp utav honom. — »Han är väl nu i alla fall räddare för dig än för mig; så har jag nu ännu aldrig farit fram med någon häst», sade Aslak — han stod nu på knä i diket. — »Var inte för grov i mun!» sade Thorbjörn och hötte med piskan. Då reste sig Aslak och kravlade upp.

»Vad är det du säger? Jag grov i mun? Nej! — — Vart skall du hän, som åker så fort?» sade han med inställsam röst, i det han närmade sig, men raglade åt ömse sidor, ty han var full. — »Jag slipper nog fara längre i dag», sade Thorbjörn, som höll på med att spänna från hästen. — »Det var riktigt tråkigt det», sade Aslak och närmade sig ännu mera, i det han tog åt mössan. — »Gud bevare mig», sade han, »en sån stor, grann karl du har blivit, sedan jag såg dig sist.» — Han höll båda händerna i fickorna och stod så gott han kunde och betraktade Thorbjörn, som ej kunde få hästen lös från resterna av vagnen.

Thorbjörn behövde hjälp, men han kunde ej förmå sig att bedja den andre därom, ty Aslak såg otäck ut. Hans kläder voro nedsölade från diket, hans hår hängde tovigt under en blanksliten hatt, som var bra nog gammal, och ansiktet, ehuru delvis det välbekanta, var nu ständigt förvridet till ett grin. Ögonen höllos ännu mera slutna, så att han måste luta huvudet en smula bakåt och gapa något med [ 60 ]munnen, när han såg på en människa. Alla drag hade blivit slappa, och hela gestalten hade liksom styvnat, ty Aslak drack.

Thorbjörn hade ofta nog sett honom förut, vilket Aslak låtsade som om han ej visste. Som gårdfarihandlare hade han vandrat bygden runt och var gärna med, där det rådde skämt och munterhet, ty han hade många visor att sjunga, berättade bra och fick brännvin i stället. På så sätt hade han nu varit med om bröllopet på Nordhaug men hade, som Thorbjörn sedermera fick veta, funnit rådligast att hålla sig undan en stund, sedan han efter sin vana fått folk i luven på varann och det hotade att gå ut över honom själv.

»Du kan lika så väl binda honom fast vid vagnen som skära av linorna», sade han, »du blir i alla fall tvungen att ge dig upp till Nordhaug för att få skadorna hoplappade.»

Thorbjörn hade nog tänkt detsamma, men han hade inte riktigt velat tänka det. — »Det står ett stort bröllop där», sade han. — »Därför också stor hjälp», svarade Aslak. Thorbjörn stod litet villrådig, men utan hjälp kunde han varken komma fram eller tillbaka, och då var det ju bäst att gå upp på gården. Han band fast hästen så länge och gick. Aslak kom efter; Thorbjörn vände sig om och såg på honom. — »Så får jag gott följe till bröllopsgården igen», sade Aslak och skrattade. Thorbjörn svarade honom ej utan gick fort. Aslak kom efter, sjungande:

»Där draga två bönder till bröllopsgård»

— en gammal, välbekant visa. — »Du går fort, du», sade han efter en stund, »du kommer nog [ 61 ]fram i alla fall», tillade han. Thorbjörn svarade honom ej.

Genljud av dans och spel mötte dem, ansikten började titta ut på dem genom de öppna fönstren i den stora tvåvåningsbyggnaden. Grupper samlade sig på gården. Han såg, att de talade sinsemellan om vem den främmande kunde vara, han såg också, att han snart var igenkänd och att de efter hand fingo syn på hästen därnere och träkärlen, som lågo utströdda på marken. Dansen hörde upp, hela skocken kom vältrande ut på gården, just som de båda kommo fram. »Hit kommer bröllopsfolk mot sin vilja!» ropade Aslak, då han äntligen närmade sig gruppen, bakom Thorbjörn. — Man hälsade på Thorbjörn och slog krets omkring honom.

»Gud signe laget, gott öl på bordet, vackra kvinnfolk på golvet och goda spelemän på bänken!» sade Aslak och makade sig i detsamma mitt in ibland dem. Några skrattade, andra förblevo allvarliga, och en sade: »Aslak med påsen är alltid vid gott mod.» — Thorbjörn råkade strax bekanta, för vilka han måste berätta om sitt missöde; de tilläto honom inte själv att gå ned igen efter hästen och sakerna, utan bådo andra gå.

Brudgummen, en ung man och för detta skolkamrat till honom, bjöd honom in att smaka på bröllopsbrygden, och nu bar det av in i storstugan. Några ville fortsätta med dansen, i synnerhet kvinnfolken, andra ville ha en liten dryckesstund och få Aslak att berätta, när han nu i alla fall hade kommit till gården igen. — »Men du får nog vara litet försiktigare än sist», lade en till.

Thorbjörn frågade, var allt folket var. — »Åh», [ 62 ]svarade man honom, »här gick nyss litet oroligt till; nu ha somliga gått och lagt sig, andra sitta borta på logen och spela kort. Men några sitta också, där Knut Nordhaug är.» — Han frågade inte efter, var Knut Nordhaug var.

Brudgummens far, en gammal man, som satt och rökte ur en kritpipa och drack öl till, sade nu: »Kom så med en historia, du Aslak; det kan vara trevligt nog att höra på för en gångs skull.»

»Finns det flera, som bedja mig?» frågade Aslak, som hade satt sig över en pall ett stycke från bordet, omkring vilket de andra sutto. — »Javisst», sade brudgummen och gav honom ett glas brännvin, »nu ber jag dig.» — »Är det många, som be på det sättet?» sade Aslak. — »Det tör hända», sade en ung kvinna borta på sidobänken och räckte fram ett stop med vin. Det var bruden, en kvinna på tjugu år, ljuslätt, men mager, med stora ögon och ett spänt drag kring munnen. — »Jag tycker bra om vad du berättar», tillade hon. Brudgummen såg på henne och hans far på honom. — »Ja, Nordhaugfolket har alltid tyckt om mina paschaser», sade Aslak. — »Ära vare dem!» ropade han och tömde ett glas, som räcktes honom av en brudsven.

»Dra nu på med någonting», ropade flera, — »Om Sigrid tiggarkäring», ropade en. — »Nej, den är ful», sade andra, särskilt kvinnorna. — »Om Lier-slaget», bad Sven trumslagare. — »Nej, hellre någonting roligt», sade då en högväxt pojke, som stod i skjortärmarna och stödde sig mot väggen, medan hans högra hand, som hängde slappt ned, for väl ofta i håret på några unga flickor, som sutto där. De bannade honom, men flyttade sig ej.

[ 63 ]»Nu berättar jag vad jag vill», sade Aslak. — »Fan heller», mumlade en äldre man, som låg på sängen och rökte; hans ena ben hängde ned, och med det andra låg han och sparkade till en fin tröja, som hängde över sängstolpen. — »Låt bli min tröja!» ropade den pojken, som stod stödd mot väggen. — »Låt bli mina döttrar!» svarade han, som låg. Nu flyttade flickorna sig.

»Jo, jag berättar vad jag vill!» ropade Aslak. »Brännvin i kropp skjuter modet opp!» sade han och slog ihop sina flata händer, så att det smällde. — »Berätta, vad vi vilja», återtog mannen borta i sängen, »för brännvinet är vårt.» — »Vad skall det betyda?» frågade Aslak med ganska öppna ögon. — »Åh, den grisen vi göda, slakta vi också», sade mannen och dinglade med benet. Aslak slöt åter ögonen, men blev sittande i samma ställning med huvudet; så föll det ned mot hans bröst, och han sade ej ett ord.

Flera talade till honom, men han hörde det ej. — »Brännvinet söker», sade gubben i sängen. Då såg han upp, tog åter på sig grinet och sade: »Jo, nu skola ni få höra en lustig strof.» — »Gud bevare mig, så lustig!» upprepade han om en stund och skrattade med bred mun, men utan att de hörde skrattet. — »Han är vid riktigt goda vätskor i dag», sade brudgummens far. — »Ja, han har väl skäl till det», sade Aslak. — »Hit nu med en färdknäpp!» bad han och stack fram handen.

Supen kom, han drack långsamt ur den, höll huvudet en smula bakut med den sista droppen i munnen, sväljde den så och sade, vänd till honom i sängen: »För jag är ju en gris, vet ja!» och skrattade [ 64 ]som förra gången. Han slog sina båda händer om knäet och lyfte på så sätt foten upp och ned, i det han själv samtidigt vaggade fram och tillbaka — och så begynte han:

»Jo, det var en gång en jänta, som bodde borta i en dal. Vad dalen hette, kan vara detsamma; vad hon hette, också. Men jäntan var vacker, det tyckte hemmansägaren på — hyss! — och det var hos honom, hon tjänte. Hon fick god lön, fick hon, och hon fick mera, än hon skulle ha; hon fick ett barn. Folk sade, att det var med honom; men det sade inte han, för han var gift, och det sade heller inte hon, ty hon var stolt, det stackars trollet! Så blev det nog en lögn över det dopet, och det var en stackare till pojke, hon hade fött, så det kunde just göra detsamma, om han blev döpt i en lögn. Men hon fick en stuga under gården, och det tyckte inte matmodern där om, som en ju nog kan förstå. Kom jäntan dit upp, spottade hon efter henne, men kom hennes lille pojke upp för att leka med gårdspojkarna, så bad hon dem köra av med horungen, han var inte bättre värd, sade hon.

Hon tiggde mannen både natt och dag om att han skulle driva den trasmajan ut i bygden. Mannen höll emot, så länge han var riktig karl, men så slog han sig på att dricka, och då fick käringen övertaget. Sedan blev det dåligt för tösaskrället; det blev sämre för vartenda år, och snart nog såg det ut, som om hon skulle komma att svälta ihjäl med sin lille pojke, och han ville inte från modern, han kantänka.

Så gick det ena året, och det andra med, och de blevo åtta stycken; men ännu hade inte jäntan [ 65 ]kommit från stugan, fastän nu skulle hon i väg. — — Och så kom hon i väg! Men dessförinnan stod gården i ljus och grann låga, och mannen brann upp, för han var full. Käringen räddade sig med ungarna, och hon sade, att det var den usla jäntan nere i backstugan, som hade tuttat på. Och det kunde allt hända, det. Men det hade också mycket väl kunnat vara på annat sätt.

Det var en underlig pojke, hon hade. I åtta år hade han sett modern slita ont och visste nog, var skulden låg, ty det sade modern ofta, när han frågade henne, varför hon ständigt grät. Det gjorde hon också, dagen innan hon skulle resa, och därför var han borta om natten. Men hon kom på tukthuset på livstid, för hon sade själv åt domaren på tinget, att hon ställt till den vackra lågan där uppe på gården.

Pojken kom, drog ut i bygden och fick alla människors hjälp, därför att han hade en sådan dålig mor. Så vandrade han från den trakten och långt bort till en annan, där han inte fick stor hjälp, för där fanns nog ingen, som visste, vilken dålig mor han hade. Jag tror inte han sade det själv.

Sista gången jag hörde utav honom, var han full, och folk påstår, att han på senare tider slagit sig på att dricka. Om det är sant, skall jag låta vara osagt, men sant är, att jag inte vet, vad bättre han skulle kunna göra. Det är en otäck, elak karl, må ni tro; han tycker inte om folk, ännu mindre, att de äro snälla mot varandra, allra minst, att de äro snälla mot honom själv. Och han skulle gärna vilja, att andra vore så som han själv — fastän det säger han bara, när han är full. Och då gråter han också, [ 66 ]gråter så det haglar — för blankt ingenting, för vad skulle väl han gråta över? Han har inte stulit en skilling från någon eller gjort någonting av det galna, som många andra gör, så han har sannerligen ingenting att gråta över. Och ändå gråter han, och gråter så det haglar. Och skulle ni se honom gråta, så tro aldrig på det, för det är bara, när han är full, och då skall man icke bry sig om honom.»

Här föll Aslak baklänges av pallen under häftig gråt, som dock snart gick om, ty han somnade. — »Nu är svinet fullt», sade han i sängen, »då ligger han alltid och lipar sig till sömns.» — »Detta var styggt», sade kvinnfolken och reste på sig för att komma bort. — »Jag har aldrig hört honom berätta annat slags historier, när han själv fått råda», sade nu en gammal man, som reste sig borta vid dörren. — »Gud vet, varför människor vilja höra på honom», tillade han och såg bortåt bruden.