Synnöve Solbacken/Kapitel 5

←  Kapitel 4

Synnöve Solbacken – Blacken – Fadern av Bjørnstjerne Bjørnson Översättare: Karin Jensen Kapitel 5

Kapitel 6  →

Femte kapitlet.

NÅGRA GINGO UT, andra sökte få in spelmannen igen, så att dansen kunde börja. Men spelmannen hade somnat i en vrå av förstugan, och somliga bådo för honom, att han skulle få ligga i fred. — »Sedan Lars, kamraten hans, blev slagen fördärvad här, har Ole måst hålla ut i över ett dygn.» —

Man hade kört in på gården med Thorbjörns häst och doningar, och en annan vagn spändes för, då han trots allas uppmaningar ville ge sig åstad igen. Brudgummen var det i synnerhet, som försökte hålla honom tillbaka — »här är kanske inte så stor glädje för mig, som det ser ut», sade han, och Thorbjörn undrade däröver. Men han föresatte sig dock att resa innan kvällen kom.

När de sågo, att han inte lät sig övertala, spridde de sig på gården; där voro många människor, men mycken stillhet, och det hela hade föga likhet med bröllop. Thorbjörn skulle ha sig en ny selpinne och gick bort för att få tag i en. På gården fanns ingen träbit, som han kunde yxa till, och han gick ett stycke utanför och kom så till ett vedskjul, som han gick in uti, långsamt och sakta, eftersom han ännu hade brudgummens ord i minne. Han fann där, vad han sökte, och utan att tänka därpå satte han sig ned intill den ena väggen med kniv och pinne i handen.

Då hörde han det stöna i sin närhet; det var på andra sidan om den tunna väggen, därinne där vagnskjulet var, och Thorbjörn lyssnade.

»Är det — du?» hörde han hur det sades med långa uppehåll och av en karl, som talade med möda. Då hörde han också någon gråta, men det var ingen karl. — »Varför kom du också hit?» frågades det, och det måste vara av den, som grät, ty det var tårar i rösten. — »Huru — på vems bröllop skulle jag spela, om inte på ditt?» sade den förste.

Det är väl Lars, spelmannen, som ligger där, tänkte Thorbjörn. Lars var en ståtlig och duktig karl, vars gamla mor hyrt in sig på ett torp under gården. Men den andra måste vara bruden! — »Varför har du heller aldrig talat?» sade hon dämpat, men långdraget, som om hon var mycket upprörd. — »Jag trodde inte det var nödvändigt mellan oss båda», svarades det kort. Därpå var det stilla en stund, så sade hon åter: »Du visste ändå att han gick här.» — »Jag trodde dig starkare.» — Han hörde nu ingenting annat än gråt; slutligen brast hon åter ut: »Varför talade du inte?»

»Det gagnade väl Gamla-Birthes son litet att tala med dottern på Nordhaug», svarades det efter ett uppehåll, varunder han hade andats tungt och ofta stönat. Det väntades på svar. — »Vi ha ju ändå sett på varandra i många år», kom det till slut.

»Du var så stolt, man tordes inte riktigt tala till dig.» — »Det var dock ingenting i världen jag hellre ville.» — »Jag väntade var dag — där vi råkades — jag tyckte nästan, att jag bjöd ut mig. Så trodde jag, att du försmådde mig.» — Det blev åter alldeles tyst. Thorbjörn hörde intet svar, ingen gråt; han hörde heller inte den sjuke draga andan.

Thorbjörn tänkte på brudgummen, vilken han trodde sig känna som en hygglig karl, och han blev illa till mods å hans vägnar. Då sade också hon: »Jag är så rädd, att han får liten glädje av mig, han som —» — »Det är en bra karl», sade den sjuke och började åter jämra sig litet, eftersom det nog gjorde ont i hans bröst. Det var, som om också detta gjorde henne ont, ty hon sade: »Det är nog tungt för dig nu, men — — vi hade väl aldrig kommit att tala med varandra, om inte detta hänt. Först när du slog till Knut, förstod jag dig.» — »Jag kunde inte bära det längre», sade han — och så en stund efter: »Knut är elak.» — »Ja, snäll är han inte», sade systern.

De tego en stund, så sade han: »Jag undrar just, om jag någonsin blir bra igen. Åh ja — nu kan det också vara detsamma.» — »Har du det svårt, så har jag det värre» — och härpå följde våldsam gråt. — »Går du?» frågade så han. — »Ja», svarades det och därpå: »Ojiamej, ojiamej — ett sånt liv detta skall bli.» — »Gråt inte så», sade han, »vår Herre gör nog snart slut på det för mig, och då skall du få se, att det också blir bättre för dig.» — »Jesus, Jesus, att du ingenting sade!» ropade hon med halvkvävd röst och som om hon vred sina händer. Thorbjörn trodde, att hon samtidigt gick eller inte var i stånd att tala på länge, ty han hörde på en stund ingenting och gick.

Den förste bäste, som Thorbjörn träffade på gården, frågade han: »Vad var det, som kom emellan Lars spelman och Knut Nordhaug?» — »Hå? Emellan dem? Jo —», sade Per torpare och drog ihop ansiktet, som ville han gömma någonting i vecken, »det kan du väl fråga om, för stor sak var det inte; han Knut frågade bara Lars, om hans fiol gav god klang på det här bröllopet.»

I detsamma gick bruden förbi dem; hon höll ansiktet bortvänt, men då hon hörde Lars’ namn, vred hon på det och visade dem ett par stora och röda ögon, som blickade osäkert. Men annars var ansiktet mycket kallt, så kallt, att Thorbjörn på det inte kände igen hennes ord. Han begynte då förstå mera.

Längre bort på gården stod hästen och väntade; han satte fast sin pinne och såg sig om efter brudgummen för att säga farväl. Han hade ingen lust att söka upp honom, såg nästan helst, att han inte kom, och satte sig därför upp. Då började det stoja och väsnas från vänstra sidan av gården, där borta där logen låg. Det var ett helt följe, som kom dragande från logen; en lång karl, som gick i spetsen, ropade: »Var är han? Har han gömt sig? Var är han?» — »Där, där!» sade några. — »Låt honom inte komma dit», sade andra, »det blir bara olycka av det.» — »Är det Knut?» frågade Thorbjörn en liten pojke, som stod bredvid hans vagn. — »Ja, han är full, och då vill han alltid slåss.» — Thorbjörn satt redan på lasset och gav hästen ett rapp. — »Nej, stopp, kamrat!» hörde han bakom sig; han höll in hästen, men då denne i alla fall gick, lät han honom gå. — »Åhå, är du rädd, Thorbjörn Granliden?» skrek det närmare. Nu höll han hårdare in hästen, men såg sig ej om.

»Stig av och kom i gott lag!» ropade en. Thorbjörn vände på huvudet. — »Tack, jag skall hem», sade han. De underhandlade nu litet, och under tiden hade hela skaran kommit bort till vagnen. Knut ställde sig framför hästen, klappade honom först och tog honom sedan vid huvudet för att se på honom. Knut var ganska lång, hade ljust, stripigt hår och trubbig näsa, munnen var stor och klumpig, ögonen ljusblå, men djärva. Han var föga lik sin syster; det var blott någonting kring munnen som var likt, och han hade samma slags rakt uppstående panna, fastän mindre, liksom alla hennes fina drag voro grova hos honom.

»Vad vill du ha för hästen din?» frågade Knut. — »Jag vill inte sälja den», svarade Thorbjörn. — »Du tror kanske, att jag inte kan betala den», sade Knut. — »Jag vet inte, vad du kan.» — »Jaså, du tvivlar på det? Det borde du annars akta dig för», sade Knut. Den pojke, som förut stått vid väggen där inne i stugan och ruskat flickorna i håret, sade nu till en granne: »Knut törs inte riktigt den här gången.»

Detta hörde Knut. — »Törs jag inte? Vem säger det? Törs jag inte?» skrek han. Flera och flera kommo till. — »Ur vägen, se hästen!» ropade Thorbjörn och piskade på — han ville åstad. — »Säger du ur vägen till mig?» sporde Knut. — »Jag talte till hästen, jag måste fram», sade Thorbjörn, men vek inte heller själv åt sidan. — »Vad, kör du rakt på mig?» sade Knut. — »Så jänka dig undan!» — och hästen lyfte huvudet högt upp, annars hade han kört det rakt i bröstet på Knut.

Då tog Knut honom vid betslet, och hästen, som kom ihåg händelsen ute på landsvägen, började darra. Men detta rörde Thorbjörn, som ångrade, vad han själv hade gjort emot hästen; nu gick det ut över Knut, ty han reste sig med piskan i hand och drog till Knut över huvudet. — »Slår du?» skrek Knut och kom närmare; Thorbjörn hoppade av lasset. — »Du är en elak karl», sade han likblek och lämnade tömmarna åt pojken från stugan, när denne kom och erbjöd sig.

Men den gamle mannen, som hade rest sig borta vid dörren, då Aslak hade slutat sin historia, gick nu bort till Thorbjörn och ryckte honom i armen. — »Sämund Granliden är för bra karl för att sonen hans skall ge sig i kast med sådana slagskämpar», sade han. Det blev stilla inom Thorbjörn, men Knut ropade: »Jag slagskämpe? Det är han lika mycket som jag, och min far är lika god som hans. Kom an! Det är illa, att folket här på trakten inte vet, vilkendera av oss som egentligen är den starkare», tillade han och löste av sig halsduken. — »Det hinner vi tids nog pröva», sade Thorbjörn. Då sade den mannen, som förut hade legat i sängen: »De äro som två kattor; först måste de prata mod i sig båda två!» — Thorbjörn hörde detta men svarade ingenting.

En och annan i flocken skrattade, andra sade, att det var otäckt med alla slagsmål på detta bröllop och att de buro sig illa åt mot en främmande man, som ville draga sin väg i frid. Thorbjörn såg sig om efter hästen; det var hans mening att fara. Men pojken hade vänt honom och kört honom ganska långt bort; pojken själv stod nu tätt bakom dem. — »Vad ser du dig om efter?» frågade Knut. »Hon Synnöve är långt borta nu.» — »Vad angår hon dig?» — »Nej, tockna skenheliga kvinnfolk angå inte mig», sade Knut, »men kanske hon stjäl modet från dig?»

Detta var för mycket för Thorbjörn; de märkte, att han kastade en blick omkring sig för att mönstra platsen. Nu lade åter några äldre sig emellan och mente tro på, att Knut hade gjort ofog nog i detta sällskap. »Mig skall han ingenting göra», sade Thorbjörn, och då de andra hörde detta, tego de. Andra sade: »Låt dem ryka ihop, sen bli de goda vänner, de ha länge nog gått och sett snett på varandra.» — »Ja», sade en, »de vilja båda vara de styvaste här på trakten; låt oss nu se!» — »Ha ni sett skymten av Thorbjörn Granliden, gott folk?» sade Knut. »Jag tyckte han nyss var här på gården.» — »Ja, här är han», sade Thorbjörn, och med detsamma fick Knut ett slag över högra örat, så att han tumlade bort på några karlar, som stodo där.

Nu blev det alldeles tyst. Knut reste sig och störtade fram utan att säga ett ord; Thorbjörn tog emot honom. Det blev nu en långvarig nävkamp, och båda ville varandra in på livet. Men båda hade god övning och motade varandra. Thorbjörns slag föllo ganska ofta, och somliga sade, att de föllo ganska tungt. — »Där har Knut funnit sin jämnlike», sade han, som hade tagit hästen, »ge plats!» — Kvinnfolken flydde; blott en enda stod högt uppe på en trappa för att se bättre, det var bruden. Thorbjörn fick ett ögonkast av henne och hejdade sig en smula — då såg han en kniv i Knuts hand, erinrade sig hennes ord, att Knut ej var snäll, och med ett välriktat slag träffade han Knuts arm över handleden, så att kniven föll och armen domnade. — »Aj, så du slog», sade Knut. — »Tycker du?» frågade den andre och trängde in på honom.

Knut hade svårt för att använda blott en arm; han blev upplyft och buren, men det drog om, innan han blev lagd. Flera gånger blev han lagd så hårt i marken, att varje annan väl hade sviktat, men detta var en god rygg. Thorbjörn flyttade sig med honom, folk vek undan, men han kom efter med honom, och sålunda bar det runt hela gården, tills de kommo upp under trappan, där Thorbjörn lyfte honom ännu en gång upp i luften och slungade ned honom, så att knäna gåvo efter och Knut for i stenhällen, så att det sjöng efter det. Han blev liggande stilla, gav från sig ett djupt stönande och slöt ögonen. Thorbjörn rätade på sig och såg upp; hans ögon föllo rakt på bruden, som stod orörlig och såg på. — »Tag någonting och lägg under huvudet på honom», sade hon, vände sig om och gick in.

Två gamla gummor gingo förbi; den ena sade till den andra: »Herre Gud, där ligger ju en igen, vem är nu detta?» — En man svarade: »Det är Knut Nordhaug.» — Sade den andra kvinnan: »Då kanske det blir litet färre slagsmål hädanefter. De borde väl också ha någonting annat att använda sina krafter på.» — »Där sade du ett sant ord, Randi», menade den första, »vår Herre hjälpe dem så långt fram, att de kunna se förbi varandra och bort till någonting för mer.»

Detta föll Thorbjörn underligt före. Han hade icke sagt ett ord, utan stod där ännu och såg på dem, som sysslade med Knut — flera talade till honom, men han svarade ej. Han vände sig från dem och föll i tankar. Synnöve kom fram i dem, och han blev mycket skamsen. Han tänkte på, vad förklaring han skulle ge, och han tänkte på, att det var nog icke så lätt för honom att sluta, som han en gång trodde.

I detsamma hörde han bakom sig: »Akta dig, Thorbjörn!» men innan han hann vända sig, blev han bakifrån gripen vid axlarna och nedböjd, och så kände han ingenting mer är en stickande smärta — men var förstod han ej riktigt. Han hörde röster omkring sig, uppfattade, att folk åkte, trodde själv ibland, att han åkte, men visste det icke bestämt.

Detta varade mycket länge, det blev kallt, men snart varmt igen, och då så lätt för honom, så underbart lätt, att han tyckte sig flyga ... Och nu förstod han det: han bars av trädtopparna, från den ena till den andra, så att han kom högt upp på fjällsluttningen — till sätern, ännu högre upp — ända upp på högsta fjället ... Där böjde sig Synnöve ned över honom och grät och sade, att han skulle ha talat. Hon grät mycket och tyckte, att han ändå själv borde ha sett, hur Knut Nordhaug gick i vägen för honom, jämt och samt i vägen för honom, och då måste hon ju ta Knut ... Och så klappade hon honom så milt neråt den ena sidan, så att det blev varmt där, och grät, så att skjortan på det stället blev våt.

Men Aslak satt på huk uppe på en stor, spetsig sten och tände på trädtopparna runtomkring, så att det knastrade och brann, och kvistarna yrde omkring honom. Själv gapskrattade han och sade: »Det är inte jag, det är mor min, som gör det!» — Och Sämund, fadern, stod vid den ena sidan och kastade spannmålssäckar högt upp, så att skyarna drogo dem till sig och bredde ut säden som en dimma — och det tyckte han var underligt, att säden kunde sprida sig ut över hela himmeln. Då han tittade ned på Sämund själv, blev denne så liten, så liten, att han till slut knappast höjde sig över marken, men ändå kastade han säckarna högre och högre och sade: »Gör mig det efter, du! ...»

Långt bort i skyarna stod kyrkan, och den ljusa kvinnan på Solbacken stod uppe i tornet och viftade med en rödgul näsduk i ena handen och en psalmbok i den andra och sade: »Hit kommer du inte, förrän du har lagt bort att slåss och svärja!» — Och då han skulle se närmare efter, så var det inte kyrkan, utan Solbacken, och solen stod så starkt på alla de hundra rutorna, att han fick ont i ögonen och måste sluta igen dem hårt.

⁎              ⁎
⁎

»Sakta, sakta, Sämund!» hörde han och vaknade som ur en slummer vid att han blev buren. Och när han såg sig om, hade han kommit in i storstugan på Granliden; en stor eld brann på spiseln, modern stod vid hans sida och grät. Fadern tog just ett tag under honom för att bära honom in i kammaren invid dagligstugan. Då lät fadern honom åter sakta sjunka ned. — »Det är ännu liv i honom», sade han med darrande röst och vände sig mot modern. Denna utbrast: »Vår Herre hjälpe mig, han ser upp! Thorbjörn, "Thorbjörn, min välsignade pojke, vad ha de gjort åt dig?» — Och hon lutade sig ned mot honom och strök hans kind, medan hennes tårar föllo varma på hans ansikte.

Sämund for med den ena armen över ögonen och makade så modern sakta åt sidan: »Låt mig lika gärna ta honom genast», sade han. Och han tog varligt uppe under hans skuldra med den ena handen och litet nedanför ryggen med den andra. — »Håll i huvudet, du mor, om han inte skulle orka hålla det uppe.» — Hon gick före och stödde under huvudet, Sämund sökte hålla jämna steg med henne, och snart låg Thorbjörn på sängen inne i kammaren. Sedan de nu brett över honom och lagt honom väl till rätta, frågade Sämund, om drängpojken givit sig i väg. — »Där ser du honom», sade modern och pekade ut. Sämund öppnade fönstret och ropade: »Är du framme om en timme, skall du få din årslön dubbelt upp! Det gör ingenting, om du spränger hästen.»

Han gick åter bort till sängen, Thorbjörn såg på honom med stora, klara ögon; fadern måste se på dem, och så började hans egna att fuktas. —»Jag visste, att det skulle komma att sluta så», sade han sakta, vände sig om och gick ut.

Modern satt på en pall nere vid sonens fötter och grät, men hon talade ej. Thorbjörn ville tala, men han kände, att det kostade på, och därför teg han. Men han såg på modern oavbrutet, och modern hade aldrig sett sådan glans i hans ögon, inte heller hade de någonsin varit så vackra, och det tycktes henne ett dåligt förebud. — »Herren Gud, han hjälpe dig!» brast hon slutligen ut, »jag vet, att Sämund välter över ända den dag, du går.» Thorbjörn såg på henne med orörligt öga och ansikte. Blicken trängde rakt igenom henne och hon började bedja sitt Fader vår för honom, ty hon trodde, att han blott hade litet kvar.

Medan hon då satt där, rann det henne i hågen, hur kär han framför varje annan hade varit dem alla, och nu var ingen av hans syskon hemma. Då skickade hon åstad ett bud till sätern efter Ingrid och en yngre bror, kom så igen och satte sig som förut. Han såg ännu på henne, och den blicken var henne en psalmsång, som så milt förde hennes tankar in på de högre tingen. Och gamla Ingeborg blev andäktig, tog fram bibeln och sade: »Nu vill jag läsa högt för dig, så att du kan ha det bra.» — Som hon inga glasögon hade till hands, slog hon upp ett ställe, som hon nästan kunde utantill, från det hon var flicka, och det var i Johannes’ evangelium. Hon var inte säker på, att han hörde henne, ty han låg orörlig som förut och endast stirrade på henne. Men hon läste ändå, om inte för honom, så för sig själv.

Ingrid kom snart hem för att avlösa henne, men då sov Thorbjörn. Ingrid grät utan uppehåll; hon hade börjat därmed, innan hon gick från sätern, ty hon tänkte på Synnöve, som ingenting fick veta. — Nu kom doktorn och undersökte honom. Han hade fått ett knivstyng i sidan och även på annat sätt blivit slagen, men doktorn sade ingenting, och det var ingen som frågade honom. Sämund följde honom in i sjukrummet, stod där och såg oavbrutet på doktorns ansikte, gick, när han gick, hjälpte honom upp i trillan och tog åt mössan, när doktorn sade, att han skulle komma igen dagen därpå. Så vände han sig mot hustrun, som hade följt med, och sade: »När den mannen inte talar, är det farligt.» — Hans mun darrade, han slog fötterna i kors och gick sin väg.

Ingen visste, vart han tog vägen, ty han kom inte hem den kvällen, inte heller på natten, utan först nästa morgon, och då såg han så mörk ut, att ingen vågade fråga honom om någonting. Själv sade han: »Nå?» — »Han har sovit», svarade Ingrid; »men han är så kraftlös, att han inte orkar lyfta en hand.» — Fadern ville in för att se honom, men vände, när han kom till dörren.

Doktorn kom, liksom dagen därpå och flera dagar i rad; Thorbjörn kunde tala, men fick icke lov att röra sig. Ingrid satt som oftast hos honom, även modern och hans yngre bror, men han frågade dem icke om någonting och de icke honom. Fadern var aldrig inne. Detta sågo de, att den sjuke lade märke till; för var gång dörren gick upp, blev han uppmärksam, och de trodde, att det måste vara därför att han väntade fadern. Slutligen frågade Ingrid honom, om han inte gärna ville råka flera utav dem. — »Åh, de vilja väl inte se mig», svarade han.

Detta berättades för Sämund, som ingenting svarade genast; men den dagen var han borta, när doktorn kom. Så snart doktorn hunnit ett stycke på landsvägen, träffade han Sämund, som satt vid vägkanten och väntade på honom. Efter att ha hälsat på honom frågade Sämund om sin son. — »Han är illa tilltygad», blev det korta svaret. — »Går han igenom?» sporde Sämund och jämkade på hästens sadelgjord. — »Tack, den sitter ganska bra», sade doktorn. — »Den var inte stram nog», svarade Sämund.

Det uppstod nu en liten tystnad, varunder doktorn såg på honom, men Sämund arbetade ivrigt med gjorden och tittade ej upp. — »Du frågade, om han går igenom, jag tror nog det», sade doktorn långsamt. Sämund såg hastigt upp. — »Blir det bättring?» frågade han. — »Det har det nu varit i flera dagar», svarade doktorn. Då pärlade det fram några tårar i ögonen på Samund; han försökte stryka bort dem, men de kommo igen. — »Det är också en skam, så som jag håller av den pojken», snyftade han, »men ser du, doktor, käckare karl har det inte funnits i socknen.»

Doktorn blev rörd. — »Varför har du inte velat veta någonting förut?» — »Jag har inte rått med att höra det», svarade Sämund och arbetade ännu med gråten, som han ej förmådde svälja ned. »Och så var det kvinnfolken», fortfor han, »de sågo för var gång efter, om jag frågade, och då kunde jag det inte.» — Doktorn gav honom tid att hämta sig, och då såg Sämund stadigt på honom. — »Får han hälsan sin igen?» frågade han plötsligt. — »På sätt och vis; annars kan sådant ännu inte sägas med säkerhet.» — Då blev Sämund lugn och eftertänksam. »På sätt och vis», mumlade han. Han stod med blicken i marken, och doktorn ville ej störa honom, ty det fanns någonting hos mannen, som förbjöd det. Plötsligt höjde Sämund huvudet. — »Tack för upplysningen», sade han, räckte fram handen och gick sin väg.

Vid samma tid satt Ingrid hos den sjuke. — »Orkar du höra på, så skall jag berätta dig någonting om far», sade hon. — »Berätta!» sade han. — »Jo, den första kvällen doktorn hade varit här, så försvann far, och ingen visste vart han gått. Men då hade han varit borta i bröllopsgården, och där hade alla människor tagit sig illa vid, att han kom. Han hade satt sig ned bland dem och druckit, och brudgummen har berättat, att han trodde, att han nog tog sig en tår för mycket. Då först började han fråga efter slagsmålet och fick noga besked om hur alltsammans hade gått till.

Knut kom fram; far ville, att han skulle berätta, och gick ut på gården till stället, där ni hade varit ihop. Alla människor följde efter. Knut berättade då, om hur du hade farit fram med honom, sedan du lamslagit hans hand; men då Knut inte ville berätta mera, reste far sig och frågade, om det var så, det sedan hade gått till ... Och i detsamma tog han Knut över bröstet, lyfte på honom och lade honom ned på den stenhäll, som ännu bar blod efter dig. Han höll honom nere med sin vänstra hand och drog upp kniven med den högra; Knut skiftade färg, och alla gästerna tego. Då var det folk, som såg far gråta, men han gjorde inte Knut någonting för när. Knut själv rörde sig ej. Far reste så upp Knut igen, men lade honom en liten stund efter åter ned. — ’Det är tungt att släppa dig’, sade han och stod och stirrade på honom, medan han höll honom.

Två gamla kvinnor gingo förbi, och av dem sade den ena: ’Kom nu väl ihåg barnena dina, du Sämund Granliden!’ — De berätta, att far då genast släppte Knut och att han en stund senare var borta från gården. Men Knut smög sig utefter väggarna bort från bröllopet och kom inte dit mera.»

Knappast var Ingrid färdig med denna berättelse, förrän dörren öppnades och någon såg in. Det var fadern. Hon gick strax ut, och Sämund kom in. Vad de båda talade om, fick ingen veta; modern, som stod invid dörren för att lyssna, trodde dock, att hon en gång uppfångat, att de talade om, huruvida han kunde få hälsan sin igen eller ej. Men hon var inte säker på det, och inte heller ville hon gå in, så länge Sämund var där.

Då Sämund kom ut, var han mycket blid och litet röd i ögonen. — »Vi få nog behålla honom», sade han i förbigående till Ingeborg, »men vår Herre vet, om han någonsin blir karl igen.» — Ingeborg begynte gråta och följde mannen ut; på visthusbodens trappa satte de sig ned vid varandras sida, och mycket talades nu mellan dessa båda.

Men då Ingrid sakta kom in igen till Thorbjörn, låg han med en liten papperslapp i den ena handen och sade lugnt och långsamt: »Den här får du lämna Synnöve nästa gång du träffar henne.» Då Ingrid hade läst, vad som stod på den, vände hon sig bort och grät, ty på lappen stod:

»Till välaktade flickan Synnöve Guttormsdotter Solbacken!

När du haver läst dessa rader, får det vara slut mellan oss båda. Ty jag är inte den, som du skall ha. Vår Herre vare med oss båda två.

 Thorbjörn Sämundsson Granliden.»