Talismanen/Kapitel 17
| ← Sextonde kapitlet |
|
Adertonde kapitlet → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Om varje hår uppå hans huvud vore
ett liv, och för vart liv en förbön fälldes
av vänner, fyra gånger detta antal,
liv efter liv dock skulle släckas ut,
som stjärnor, när det dagas — såsom lampor
som upplyst nattlig fest, en efter annan
man släcker ut, när alla gäster gått.
Gammalt Skådespel.
Då drottning Berengaria ankom till konungens tält, motsatte de i det yttre tältet vakthavande kammarherrarne sig hennes inträde i det inre, visserligen på det aktningsfullaste och vördsammaste sätt, men de motsatte sig det likväl, och hon kunde inifrån höra konungens stränga befallning, som förbjöd henne att inträda.
»Ni ser nu själv», sade drottningen, i det hon vände sig till Edith, liksom om inga utvägar till bemedling vidare stått henne till buds, »jag visste det väl — konungen vill ej emottaga oss.»
I detsamma hördes Richard tala till någon innanföre: »gör din sak kvickt, karl, ty däruti består din barmhärtighet; tio byzantiner, om du gör slut på honom i ett enda hugg. Och hör vidare: se noga efter, om hans kind bleknar, eller hans öga blinkar; giv akt på den minsta ryckning i hans ansikte, eller darrning på ögonlocken, ty jag tycker om att veta, huru tappra själar möta döden.»
»Om han ser min klinga upplyft, utan att darra, så är han den förste, som någonsin gjort det», svarade en kärv, grov röst, vars naturliga strävhet tycktes mildrad av en ovanlig känsla av vördnad.
Edith kunde ej längre tiga. »Om ers majestät», sade hon till drottningen, »ej skaffar sig inträde, så skall jag göra det, om ej för er, så åtminstone för mig själv. — Kammarherre, drottningen fordrar att få tala med konung Richard — hustrun begär att få tala med sin man.»
»Ädla fröken», svarade tjänstemannen och sänkte sin ämbetsstav, »det smärtar mig att nödgas motsäga er; men konungen är upptagen av saker, som röra liv och död.»
»Och vi önska även tala med honom om saker, som röra liv och död», sade Edith. — »Jag skall skaffa ers majestät inträde.» Och därmed sköt hon med ena handen undan ämbetsmannen, medan hon med den andra fattade tag i förhänget.
»Jag vågar ej sätta mig emot hennes majestäts vilja», sade kammarherren, i det han gav vika för den vackra supplikantens häftighet, och som han gick undan, ansåg drottningen sig nödsakad att gå in i Richards rum.
Konungen låg på sin säng, och på något avstånd, liksom han avvaktat monarkens ytterligare befallningar, stod en karl, vars yrke det ej var svårt att gissa. Han var klädd i en röd yllejacka, vars ärmar knappt räckte över axlarna, så att armarna voro nakna halvvägs över armbågen, och därovanpå hade han, då han, såsom nu, skulle förrätta sitt rysliga värv, en rock eller kåpa utan ärmar, nästan liknande en härolds, av garvat oxläder och framtill nedsölad med många, stora, mörkröda fläckar. Jackan och den därovanpå burna kåpan räckte till knäet, och strumporna eller benbetäckningen voro av samma slags läder som kåpan. En mössa av grovt schagg betäckte övre delen av ett ansikte, som, likt ugglans, tycktes angeläget om att dölja sig för dagsljuset, medan den nedre beskuggades av ett yvigt, rött skägg, som blandade sig med ett borstlikt hår av samma färg. De anletsdrag, som syntes, voro sträva och människofientliga. Han var hjulbent och kort till växten, men starkt byggd, med en hals som en tjurs, ovanligt breda axlar, oproportionerligt långa, starka armar och en klumpig, undersätsig bål. Denne ryslige tjänsteman lutade sig mot ett svärd med en nära fem fot lång klinga och alnslångt fäste, som, omvirat med en tjock blyring, för att motväga tyngden av en sådan klinga, räckte betydligt över hans huvud, och han vilade armen på fästplåten i avvaktan på Richards vidare föreskrifter.
Richard, som vid damernas plötsliga inträde låg med ansiktet emot gången och stödde sig på armbågen, under det han talade med sin gräsliga tjänsteande, kastade sig, missnöjd och överraskad, hastigt åt andra sidan, i det han vände ryggen åt drottningen och hennes svit samt insvepte sig i sitt täcke, som, antingen efter hans eget val, eller troligare i följd av hans hovherrars smickrande anordning, bestod av tvenne stora lejonhudar, beredda i Venedig med en så beundransvärd konst, att de tycktes mjukare än hjortskinn.
Berengaria visste alltför väl — och vilken kvinna vet ej det? — vad hon skulle göra för att förvissa sig om segern. Sedan hon kastat en hastig blick av oförställd fasa på den rysliga deltagaren i sin mans hemliga rådplägning, rusade hon fram till Richards säng, föll på knä, kastade kappan ifrån sina axlar och visade sina sköna, långa, guldgula hårlockar, medan hennes ansikte, som liknade solen, frambrytande ur ett moln, på sin bleka panna bar spår av, att dess glans varit fördunklad. Hon fattade konungens högra hand, varmed han svept om sig täcket, och drog den småningom till sig, oaktat konungens, visserligen svaga, motstånd, samt bemäktigade sig den arm som var kristenhetens stöd och hedendomens förskräckelse, och i det hon fängslade den mellan sina små, täcka händer, lutade hon sin panna däremot och förde den till sina läppar.
»Vad skall detta tjäna till, Berengaria?» sade Richard, utan att vända om huvudet; men med handen kvarlämnad i hennes våld.
»Skicka bort den där karlen — hans åsyn dödar mig!» viskade Berengaria.
»Bort med dig, slyngel!» sade Richard, utan att förändra ställning. — »Vad väntar du på? Tycker du det passar sig för dig, att se på dessa fruntimmer?»
»Ers majestäts befallning rörande huvudet?» svarade karlen.
»Ut med dig, din hund!» svarade Richard. — »En kristlig begravning!»
Karlen försvann, sedan han med ett leende av beundran, som var ohyggligare i sitt uttryck än själva hans vanliga människofientliga uppsyn, kastat en blick på den vackra drottningen i hennes oordnade dräkt och naturliga älskvärdhet.
»Nå, vad vill du nu, fjolliga flicka?» sade Richard, i det han långsamt och halvt motvilligt vände sig om till den kungliga bedjerskan.
Men det hade varit onaturligt, om någon karl, och ännu mer om Richard, som näst äran högst värderade skönheten, utan rörelse skulle kunnat se en så vacker kvinna som Berengaria i förskräckelse, eller utan deltagande känna hennes läppar och panna på sin hand, som fuktades av hennes tårar. Småningom vände han sitt manliga ansikte emot henne med det ljuvaste uttryck, som hans av en outhärdlig glans så ofta gnistrande, stora, mörkblå ögon voro i stånd att uttrycka. Han klappade hennes vackra huvud och stack sina stora fingrar i hennes sköna, utslagna hår, i det han upplyfte och kysste det änglaansikte, som tycktes vilja dölja sig i hans hand. Den väldiga gestalten, den breda, ädla pannan och de majestätiska blickarna, den nakna armen och axeln, lejonhudarna, som betäckte honom, och den sköna, späda kvinnliga varelse, som knäböjde vid hans sida, hade kunnat tjäna som modell för att föreställa försoningen efter en tvist emellan Herkules och hans maka Dejanira.
»Ännu en gång, vad söker mitt hjärtas dam i sin riddares tält på denna tidiga, ovanliga timme?»
»Förlåtelse, min nådigaste herre, förlåtelse», sade drottningen, vars förskräckelse åter började taga överhand och göra henne oskicklig till sin medlarebefattning.
»Förlåtelse? Varför?» sade konungen.
»Först för det jag alltför djärvt och obetänksamt inträtt hos er…»
Hon tystnade.
»Du alltför djärvt! — lika väl kunde solen be om förlåtelse, för det dess strålar intränga genom någon uslings fängelsegaller. Men jag var sysselsatt med göromål, som det ej passade dig att åhöra, min söta Berengaria, och jag var dessutom obenägen för alt du skulle äventyra din dyrbara hälsa på ett ställe, där sjukdomen nyss grasserat.»
»Men du mår ju bra nu?» sade drottningen, som så länge som möjligt uppsköt att framkomma med det meddelande hon fruktade att göra.
»Tillräckligt bra, för att bryta en lans med den förmätna kämpe, som skulle vägra erkänna dig för den skönaste dam i kristenheten.»
»Du nekar mig då ej en ynnest — blott en — blott ett stackars liv?»
»Ha! Vad är det fråga om?» sade konungen och rynkade pannan.
»Denne olycklige skotske riddare», sade drottningen.
»Tala ej om honom, madame», sade Richard strängt, »han dör — hans dom är beseglad.»
»Men min kunglige herre och make, det är ju blott ett baner, som är förlorat — Berengaria skall giva dig ett nytt, broderat, av hennes egen hand och så rikt som någonsin något, som fläktat för vinden. Varje pärla, jag äger, skall användas för att pryda det, och med varje pärla skall jag fälla en tacksamhetstår för min ädelmodige riddare.»
»Du vet ej, vad du säger», inföll konungen vredgad. »Pärlor! Kunna alla österlandets pärlor utplåna en skymt mot Englands baner? Kunna alla de tårar, kvinnoöga någonsin gjutit, avtvå en fläck på Richards rykte? — Gå, madame, och lär bättre känna er plats, er tid och er verkningskrets. För det närvarande ha vi göromål att sköta, varuti ni ej kan deltaga.»
»Du hör, Edith», viskade drottningen, »vi skola blott uppreta honom.»
»Det får gå», sade Edith och gick fram. »Min furste, jag, er fattiga fränka, vädjar till er rättvisa, snarare än till er nåd; och för rättvisans rop måste en konungs öron vara öppna vid alla tider, på alla rum och under alla omständigheter.»
»Ah, vår kusin Edith!» sade Richard och satte sig upp i sängen, omhöljd av sin långa morgonrock. »Hon talar alltid kungligt, och kungligt skall jag svara henne, såvida hon ej framför en begäran, som är ovärdig henne eller mig.»
»Min furste», sade hon, »denne tappre riddare, vars blod ni ämnar utgjuta, har stundom gjort kristenheten stora tjänster. Han har svikit sin plikt därför, att han fallit i en snara, som lättsinnet och dårskapen utlagt för honom. Ett budskap, som skickades till honom i en persons namn — varför skulle jag ej uttala det? — det var i mitt eget — förmådde honom att för ett ögonblick övergiva sin post. Och vilken riddare i det kristna lägret skulle ej begått samma försummelse på en flickas befallning, som, ehuru fattig på andra egenskaper, likväl har Plantagenets blod i sina ådror?»
»Ni har således råkat honom, kusin?» svarade konungen och bet sig i läpparna för att kuva sin vrede.
»Ja, nådig herre», svarade Edith, »Det är nu ej tid att förklara varför. Jag har ej hitkommit, varken för att urskulda mig, eller anklaga andra.»
»Och varest bevisade ni honom denna ynnest?»
»I hennes majestät drottningens tält.»
»I vår kungliga gemåls?» sade Richard. »Nå, vid Gud, vid sankt Georg av England och alla andra helgon, som trampa himmelns kristallgolv, detta är för djärvt! Jag har bemärkt och översett med denne krigares oförskämda beundran av en person, som står så högt över honom, och jag missunnade honom ej, att en jungfru av min ätt, från sin högborna krets, utövade samma inflytande på honom, som solen på den nedunder liggande världen. — Men himmel och jord! Att du skulle givit honom ett nattligt möte i själva vår kungliga gemåls tält och våga anföra detta som en ursäkt för hans pliktförgätenhet och olydnad! — Vid min faders själ, Edith, detta skall du hela din livstid begråta i ett kloster!»
»Nådig herre», sade Edith, »er makt tillåter er att bete er som en tyrann. Min ära, herr konung, är lika obefläckad som er, och drottningen kan intyga det, om hon så finner för gott. Men jag har redan sagt, att jag ej hitkommit, för att urskulda mig själv, eller anklaga andra. Jag begär blott av er, att ni skall utsträcka den nåd, som ni själv, herr konung, en dag måste begära vid en högre domstol, för kanske mindre förlåtliga fel, till en person, vars förseelse blivit begången under en stark frestelse.»
»Kan detta vara Edith Plantagenet?» sade konungen bittert. »Den förståndiga, den ädla Edith Plantagenet? Eller är det ej en älskogskrank kvinna, som ej frågar efter sitt eget rykte, när det gäller hennes älskares liv? Vid konung Henriks själ! Jag vet ej, vad som hindrar mig att låta taga din älsklings huvudskål från galgen, för att som en ständig prydnad fästas på krucifixet i din cell!»
»Och om du också skickar den från galgen för att ständigt ställas för mina ögon», sade Edith, »skall jag anse den som en åminnelse av en tapper riddare, grymt och oförtjänt dödad av» — hon hejdade sig — »av en, om vilken jag blott skall säga, att han bättre bort förstå belöna ridderliga bragder. — Min älskling kallar du honom?» fortfor hon med tilltagande häftighet. »Han var verkligen min älskare och en högst trogen sådan; men aldrig begärde han en ynnest av mig, varken med ord eller blickar, utan åtnöjde sig med en sådan ödmjuk dyrkan, som människorna ägna helgonen. Och därför måste den dygdige — den tappre — den trofaste dö!»
»Ack, tyst, tyst, för Guds skull!» viskade drottningen; »ni blott förtörnar honom ännu mer.»
»Det bryr jag mig ej om», sade Edith, »den obefläckade jungfrun fruktar ej det rasande lejonet. Må han verkställa sitt onda uppsåt på denne värdige riddare. Edith, för vars skull han dör, skall veta att begråta hans minne — till mig skall ingen mer tala om politiska förbindelser, bekräftade genom denna ringa hand. Jag kunde ej — jag ville ej bli hans brud, medan han levde — avståndet oss emellan var för stort. Men döden förenar den höga och den låga; jag är hädanefter den dödes brud.»
Konungen höll på att giva ett mycket vredgat svar, då en karmelitermunk, med huvudet och den övriga kroppen insvepta i den kåpa och kapuschong av randigt, grovt ylletyg, som utmärkte hans orden, hastigt inträdde i rummet och, i det han kastade sig på knä för konungen, besvor honom, vid allt vad heligt var, att låta inställa avrättningen.
»Nå, vid svärd och spira!» sade Richard, »hela världen har då sammansvurit sig för att göra mig galen! Dårar, kvinnor och munkar ställa sig i vägen för mig vid varje steg. Huru kommer det sig, att han ännu lever?»
»Nådig herre», sade munken, »jag besvor lord Gilsland att uppskjuta med avrättningen, till dess jag kastat mig för ers…»
»Och han var nog självrådig, att bevilja din begäran», inföll konungen; »men det är så likt hans vanliga halsstarrighet. Och vad har du att säga? Tala i djävulens namn!»
»Mylord, det är en viktig hemlighet, men den vilar under biktens insegel; jag vågar ej berätta, eller ens viska den; men jag svär dig, vid min heliga orden, vid den dräkt, jag här, vid den välsignade Elias, vår ordens stiftare, som förflyttades till ett bättre liv, utan att lida människosläktets vanliga dödskval, att denne yngling uppenbarat mig en hemlighet, som, om jag vågade anförtro dig den, skulle förmå dig alt helt och hållet avstå från din blodiga föresats i avseende på honom.»
»Fromme fader», sade Richard, »att jag vördar kyrkan, vittna de vapen, jag nu bär för dess skull. Låt mig veta denna hemlighet, så skall jag göra, vad jag i denna sak anser tjänligt. Men jag är ej någon blind Bayard, som tar ett språng i mörkret för ett par prästerliga sporrars hugg.»
»Min furste», sade den helige mannen, i det han kastade tillbaka kapuschongen och kåpan och under den senare framvisade en getskinnsrock och under den förra ett ansikte, så utmärglat av klimatets hetta, fastor och späkningar, att det mer liknade en levande dödskalle, än etl människoansikte, »i tjugu år har jag, för att försona ett stort brott, marterat denna usla kropp i Engaddis bergshålor. Tror ni, att jag, som är död för världen, skulle vilja hopspinna en lögn för att sätta min egen själ i fara? Eller tror ni, att en man, vilken, såsom jag, genom de heligaste eder förbundit sig till förtegenhet, som ej har mer än en enda jordisk önskan, den att få skåda återupprättandet av vårt kristna Zion — tror ni, att en sådan man skulle vilja förråda biktstolens hemligheter? — Min själ avskyr lika mycket båda dessa styggelser.»
»Jaså», svarade konungen, »du är således den så mycket omtalade eremiten? Jag tillstår, att du tämligen liknar dessa andar, vilka vandra på torra platser; men Richard fruktar inga spöken — och dessutom är du, såsom jag erinrar mig, samma person, till vilken de kristna furstarne skickade denne samme förbrytare för att öppna underhandlingar med sultanen, under det jag, som i första rummet bort rådfrågas, låg på sjuksängen. Du och dessa furstar kunna vara övertygade om, att jag ej sätter min hals i rännsnaran av en karmelitermunks repgördel. Och vad ditt sändebud beträffar, så skall han dö, och detta så mycket förr, som du lägger dig ut för honom.»
»Nå, Gud vare dig nådig, herr konung!» sade eremiten, häftigt upprörd; »du bringar en olycka åstad, som du framdeles skall önska du hade förhindrat, om det också kostat dig en lem. Förmätne, förblindade man, skona honom!»
»Bort, bort!» sade konungen och stampade i golvet; »solen har gått upp över Englands vanheder, och ännu är den icke hämnad! — Fruntimmer och präster, bort med er, om I ej viljen höra befallningar, som misshaga er; ty jag svär vid sankt Georg, att…»
»Svär ej!» sade rösten av en person, som i detsamma inträdde i tältet.
»Ah, min lärde Hakim!» sade konungen; »ni kommer, som jag hoppas, för att sätta vårt ädelmod på prov.»
»Jag kommer för att genast begära ett samtal med er — på ögonblicket och i ett högst viktigt ämne.»
»Se först min gemål, Hakim, och må hon i er igenkänna sin makes räddare.»
»Det passar sig ej för mig», sade läkaren, i det han med ett slags österländsk blygsamhet och vördnad korslade sina armar samt fäste ögonen på golvet — »det passar sig ej för mig, att beskåda en obeslöjad skönhet i all dess glans.»
»Gå då, Berengaria», sade konungen, »och du, Edith, gå också; — nej, förnyen ej edra böner! Det enda, jag kan medgiva, är, att avrättningen skall uppskjutas till middagen. Gå och lugna dig, älskade Berengaria, gå, Edith», tillade han med en blick, som slog själva hans fränkas modiga själ med förskräckelse, »gå, om du är klok!»
Fruntimren avlägsnade sig, eller rättare rusade ut ur tältet, utan att tänka på någon rangskillnad eller ordning, liksom en hopskockad flock vilda fåglar, vilka nyss blivit skrämda av en falks anfall.
De återvände därpå till drottningens tält, där de överlämnade sig åt en gagnlös sorg och lika onyttiga beskyllningar. Edith var den enda, som tycktes försmå dessa smärtans vanliga utgjutelser. Utan en suck, utan en tår, utan ett enda förebrående ord uppassade hon drottningen, vars svaga själ uttryckte sin sorg i häftiga hysteriska anfall och lidelsefulla hypokondriska utbrott, varunder Edith ivrigt och även ömt betjänade henne.
»Det är omöjligt, att hon kunnat älska denne riddare», sade Florise till Kalista, som var den äldsta hovfröken av de två. »Vi ha misstagit oss; hon sörjer blott över honom, som om han vore en främling, vilken kommit i olycka för hennes skull.»
»Tyst, tyst» svarade hennes erfarnare och skarpsyntare kamrat; »hon är av den stolta släkten Plantagenet, och de, som tillhöra den, tillstå aldrig, att något sår smärtar dem. Man har känt personer av denna släkt, som, under det de själva förblödde, förbundit de skråmor, deras klenmeodigare kamrater erhållit. — Florise! Vi ha gjort förskräckligt illa, och för min del skulle jag vilja ge ifrån mig alla mina juveler, om det olyckliga putset vore ogjort.»