Talismanen/Kapitel 18
| ← Sjuttonde kapitlet |
|
Nittonde kapitlet → |
ADERTONDE KAPITLET.
En planetarisk kunskap fordrar detta verk
om Jupiter och Sol; de äro stolta,
av nycker fulla, dessa höga väsen,
och ej till män'skors tjänst så lätt de lockas
ur sina banor.
Albumazar.
Eremiten följde damerna ur Richards tält, liksom skuggan följer en solstråle, då molnen fara förbi solens anlete. Men han vände sig om vid utgången och höjde handen mot konungen i en varnande, eller nästan hotande ställning, i det han sade: »ve den, som förkastar kyrkans råd och tar sin tillflykt till de otrognas gudlösa rådskammare! — Konung Richard! Ännu skuddar jag ej stoftet av mina fötter och avlägsnar mig ej ifrån ditt läger — ännu faller ej svärdet, men det hänger blott på ett hår. Högmodige monark, vi träffas åter!»
»Må. ske, stolte präst», genmälte Richard; »stoltare i dina getskinn, än furstar i purpur och fint linne.»
Eremiten lämnade tältet, och konungen fortfor, i det han vände sig till araben: »vise Hakim, äro österlandets dervischer lika fritaliga inför sina furstar.»
»Dervischen», svarade Adonebek, »är antingen en vis eller en galning; det finnes ingen medelväg för den som bär kirkah[1], som vakar om natten och fastar om dagen. Därav följer, att han antingen har nog förstånd att uppföra sig anständigt inför furstar, eller också ej är ansvarig för sina handlingar, då han ej blivit begåvad med något förstånd.»
»Jag tror», svarade Richard, »att våra munkar huvudsakligen antagit den senare karaktären. Men till saken! Vari kan jag vara er, min lärde läkare, till någon tjänst?»
»Store konung», sade El Hakim och gjorde en djup österländsk bugning, »tillåt er tjänare att få tala ett ord och likväl leva. Jag skulle vilja påminna dig, att du är skyldig — ej mig, som blott är deras ringa redskap — utan de högre makter, vilkas välgärningar jag utdelar åt de dödliga, ett liv…»
»Och jag förmodar, att du vill, att jag skall skänka dig ett annat i stället; icke sant?» inföll konungen.
»Sådan är min ödmjuka bön till den store Melek Ric», sade Hakim. »Just denne tappre riddares liv, som är dömd till döden, och det blott för samma fel som begicks av sultan Adam med tillnamnet Abulbescher, eller alla människors fader.»
»Och du, som är en vis man, Hakim, borde erinra dig, att Adam dog därför», sade konungen tänrligen strängt och började att upprörd gå fram och tillbaka i det trånga tältet samt tala för sig själv. »Nå, Gud förbarme sig — jag visste, vad han ville, i samma ögonblick han inträdde i tältet! Här är ett obetydligt liv rättvisligen dömt att utsläckas, och jag en konung och krigare, på vars befallning tusende blivit slagna, och som med egen hand dödat tjogtals, skall ej hava någon makt däröver, ehuru mina vapens, min familjs och själva min drottnings heder blivit skymfad av brottslingen. Vid sankt Georg, jag måste skratta däråt! — Vid sankt Ludvig, det erinrar mig om Blondels saga om ett förtrollat slott, dit en riddare änmade sig, men vari han gång på gång hindrades från att inträda av de mest olikartade skepnader och gestalter, som alla satte sig emot hans företag. Så snart den ena försvann, framkom en annan! — Gemål — fränka — eremit — Hakim — var och en ställer sig inom skrankorna, så snart den föregående blivit slagen! Tusan, detta är ju en ensam riddare, kämpande mot hela vimlet på tornerbanan — ha! ha! ha!» — Och Richard gapskrattade; ty han hade verkligen börjat komma i en annan sinnesstämning, emedan hans vrede vanligen var för häftig för att kunna vara långvarig.
Läkaren betraktade honom under tiden med ett ansikte, vari förundran var blandad med ett visst förakt; ty österlänningarne hava ej överseende med dessa häftiga övergångar i lynnet och anse öppet skratt i de flesta fall såsom nedsättande för mannens värdighet och endast passande för kvinnor och barn. Slutligen tilltalade han konungen, då han fann honom sansad.
»En dödsdom borde ej utgå från en leende mun. Låt din tjänare hoppas, att du skänkt honom denne mannens liv.»
»Tag tusen fångars frihet i stället», sade Richard. »Återställ så många av dina landsmän till deras tält och familjer, och jag skall genast giva befallning därom. Denne mans liv kan ej båta dig till något och det är förbrutet.»
»Allas våra liv äro förbrutna», sade El Hakim och förde handen till sin mössa. »Men den store borgenären är barmhärtig och fordrar ej betalningen varken för strängt eller i otid.»
»Du kan ej visa mig», sade Richard, »att du har något särskilt intresse i att uppträda som medlare mellan mig och skipandet av rättvisan, vilken jag såsom krönt konung svurit att upprätthålla.»
»Du har svurit att visa nåd, lika väl som att skipa rätt», sade El Hakim; »men, store konung, genomdrivandet av din egen vilja är vad du eftersträvar. Öch vad angår det intresse, jag fäster vid denna begäran, så vet, att många människors liv bero därpå att den bifalles.»
»Förklara dina ord», sade Richard; »men tro ej, att du kan föra mig bakom ljuset genom diktade förevändningar.»
»Vare det fjärran från din tjänare», sade Adonebek. »Vet då, att det läkemedel, som du, herr konung, liksom många andra, har att tacka för ditt tillfrisknande, är en talisman, sammansatt under en viss planeternas ställning, då de gudomliga makterna äro som gynnsammast. Jag är blott den ringa utdelaren av dess krafter. Jag doppar läkemedlet i en bägare vatten, observerar den passande tiden att giva det åt patienfen, och dryckens kraft verkar kuren.»
»Ett högst förträffligt och ganska bekvämt medikament», sade konungen, »och som det kan föras i läkarens pung, skulle det bespara den karavan av kameler, som eljest erfordras till att forsla droger och medicinalier. Det förundrar mig, att man någonsin brukar något annat.»
»Det är skrivet», fortfor El Hakim med orubbligt allvar, »misshandla ej hästen, som fört dig ur striden. Vet, att dylika talismaner väl kunna tillverkas, men få äro de invigda, som våga använda deras kraft. Sträng återhållsamhet, mödor, besvär, fastor och späkelser måste iakttagas av den vise, som använder denna kurmetod. Och om han, genom vårdslöshet vid dessa förberedelser, genom sin böjelse för bekvämlighet, eller sin svaghet för sinnliga lustar, underlåter att under loppet av varje månad bota åtminstone tolv personer, förlorar talismanen sin gudagivna kraft, och så väl läkaren som den sista patienten äro blottställda för en plötslig olycka, och de överleva ej heller året. Jag behöver ännu ett liv för att fylla det bestämda antalet.»
»Gå ut i lägret, bästa El Hakim, så skall du finna många», sade konungen, »och sök ej beröva min skarprättare sina patienter; det anstår ej en utmärkt läkare, som du, att lägga sig i en annans praktik. För övrigt kan jag ej inse, hur en brottslings befriande från en välförtjänt död kan fullända antalet av dina underbara kurer.»
»När du kan förklara, hur en dryck kallt vatten kunnat bota dig, då de dyrbaraste droger ej uträttat något», sade El Hakim, »så må du resonera om de övriga mysterier, som stå i samband härmed. Vad mig beträffar, så är jag nu oskicklig för det stora verket, emedan jag i dag vidrört ett orent djur. Gör således inga vidare frågor; må det vara dig nog, att du, genom att skona denne mannens liv på min begäran, skall befria dig själv, store konung, och din tjänare från en stor fara.»
»Hör på, Adonebek», svarade konungen, »jag har ingenting emot, ati läkare insvepa sina ord i töcken och påstå sig hämta vishet från stjärnorna; men då ni bjuder Richard Plantagenet att frukta en fara för sig, i följd av något elakt förebud eller någon underlåten ceremoni, så talar ni ej till någon okunnig sachsare eller enfaldig käring, som avstår från sin föresats, för det en hare springer över vägen, eller en korp skriker och en katt nyser.»
»Jag kan ej förhindra er att betvivla mina ord», sade Adonebek; »men måtte likväl min herre och konung medgiva, att sanningen dväljes på hans tjänares tunga. Kan han anse det rättvist att beröva världen och varje usling, som hädanefter lider av de plågor, vilka nyss kvarhöllo honom på denna bädd, välgärningen av denna högst kraftiga talisman, hellre än att skänka förlåtelse åt en stackars brottsling? Besinna, herr konung, att ehuru du kan döda tusende, kan du ej återställa en enda människa till hälsan. Konungar ha satans makt att plåga; vise Allahs att hela. Akta dig för att hindra mänskligheten att varda delaktig av det goda, som du själv ej kan åstadkomma. Du kan avhugga huvudet, men ej bota den värkande tanden.»
»Detta är för oförskämt», sade konung Richard, som ånyo hörjade bliva vred, i samma mån som Hakim antog en högre och nästan befallande ton. »Vi ha tagit dig till vår läkare, ej till vår rådgivare eller biktfader.»
»Och är det så, som den namnkunnigaste furste i Frangistan återgäldar en välgärning, bevisad hans egen kungliga person?» sade El Hakim och antog en stolt och befallande hållning, i stället för den ödmjuka och lutande ställning, vari han förut bönfallit hos konungen. »Vet då», sade han, »att jag skall anklaga dig, Melek Ric, som otacksam och oädel, vid varje hov i Europa och Asien, inför muselmän och nazarener, inför riddare och damer, över allt, där harpor klinga och svärd dragas, över allt, där äran älskas och vanäran avskys, i varje vrå av världen; och även de land — om sådana finnas — dit ditt rykte aldrig hunnit, skola bli bekanta med din skam!»
»Är detta ett språk att föra till mig, nedrige otrogne?» sade Richard och gick ursinnig emot honom. »Är du ledsen vid livet?»
»Slå till!» sade El Hakim. »Din egen gärning skall då stämpla dig mera ovärdig, än mina ord kunna göra det, om också vart och ett hade en getings gadd.»
Richard vände sig häftigt ifrån honom, lade armarna i kors och gick som förut genom tältet, i det han utropade: »otacksam och oädel! Varföre ej lika väl feg eller otrogen? Hakim! Du har valt din belöning, och ehuru jag hellre sett, att du fordrat mina kronjuveler, kan jag likväl som konung ej neka dig den. Tag således denna skotte i ditt förvar — profossen skall utlämna honom till dig emot uppvisande av denna order.»
Han skrev i hast ett par rader och lämnade dem åt läkaren. »Ånvänd honom som din slav, gör med honom, vad dig lyster, men låt honom akta sig att komma inför Richards ögon. Hör på: du är vis; han har varit allt för djärv ibland dem, åt vilkas ljuva blickar och svaga omdömesförmåga vi anförtro vår ära, liksom ni, österlänningar, förvaren edra skatter i skrin av silvertråd, lika fin och bräcklig som en spindelväv.»
»Din tjänare förstår konungens ord», sade den vise, som strax återtog den vördnadsfulla ton, varmed han börjat samtalet. »Då den dyrbara mattan är smutsad, pekar dåren på fläcken, men den vise skyler den med sin mantel. — Jag har hört min herres vilja, och att höra är att lyda.»
»Det är gott», sade konungen. »Om hans liv är honom kärt, så må han aldrig visa sig för mig. Är det i något annat fall jag kan vara dig till tjänst?»
»Konungens nåd har fyllt min bägare till brädden», sade den vise. »Ja, den har varit ymnig såsom källan, vilken uppsprang i israeliternas läger, när Moussa Ben Amram slog på klippan med sin stav.»
»Ja», sade konungen småleende, »men det fordrades, liksom i öknen, ett hårt slag på klippan, innan den framgav sina skatter. Jag önskade, att jag visste något, som kunde göra dig ett nöje och vilket jag kunde bevilja dig lika otvunget, som den naturliga källan utgjuter sitt vatten.»
»Tillåt mig att röra denna segerrika hand», sade den vise, »såsom ett tecken, att Adonebek El Hakim, om han hädanefter skulle begära en ynnest av Richard av England, har tillåtelse därtill.»
»Du har hand och handske därpå, man», svarade Richard; »ehuru jag helst skulle vilja avbörda mig min skuld i någon annan form, så vida du framdeles kan fylla antalet av dina patienter utan att begära, att jag ifrån välförtjänt straff skall befria dem, som jag rättvisligen dömt därtill.»
»Må edra dagar bli mångdubblade», svarade El Hakim och avlägsnade sig ur tältet med sin vanliga djupa bugning.
Konung Richard såg efter honom, då han gick, liksom han ej varit så alldeles nöjd med vad som hänt.
»Besynnerlig envishet», sade han, »hos denne El Hakim, och en förunderlig slump, som frälsar denne förmätne skotte från det straff, han i så rikt mått förtjänt. Dock, må han leva! Det finns en tapper karl mer i världen. Men nu skola vi tänka på österrikarn. — Hör hit! Är baronen av Gilsland där utanför?»
Vid denna kallelse syntes Thomas de Vaux' väldiga gestalt förmörka ingången till tältet, och bakom honom insmög sig, som ett spöke, oanmäld, men oförhindrad, eremitens av Engaddi vilda skepnad, insvept i sin getskinnspäls.
Utan att märka hans närvaro, sade Richard med hög röst till baronen: »sir Thomas de Vaux av Lanercost och Gilsland, gå genast med en trumpetare och en härold till hans tält, som kallas ärkehertig av Österrike, och passa på, då hans riddare och vasaller äro som talrikast församlade omkring honom — som troligen är fallet vid denna timme, ty det germaniska vildsvinet äter frukost, innan han åhört mässan — gå då in till honom med så föga aktning du kan, och beskyll honom offentligt på Richards av England vägnar, att i natt, med egen eller andras hand, hava stulit Englands baner från dess stång. Säg honom för den skull vår vilja, att han, inom en timme efter ditt framförda budskap, med all vördnad skall återställa nämnda baner, varvid han och hans förnämsta baroner skola visa sig med obetäckta huvuden och utan tecken av sin värdighet; samt att han dessutom, på ena sidan därom, planterar det österrikiska baneret upp och nedvänt, såsom varande vanhedrat genom stöld och nidingsdåd, och på den andra en lans, bärande dens blodiga huvud, som närmast rått eller biträtt honom vid denna skändliga skymf. — Och säg honom, att sedan denna vår fordran blivit noggrant uppfylld, vilja vi, för vårt korstågslöftes skull och för det heliga landets väl, förlåta honom hans övriga missgärningar.»
»Men om ärkehertigen av Österrike förnekar allt deltagande och medvetande i detta nidingsdåd?» sade Thomas de Vaux.
»Säg honom då», svarade konungen, »att vi vilja bevisa det på hans kropp, ja, om han också understöddes av tvenne sina tappraste kämpar. Ridderligt vilja vi bevisa det, till häst eller fots, i öknen eller på tornerbanan — tid, ort och vapen, allt detta överlämna vi åt hans eget val.»
»Besinna Guds och kyrkans fred, nådig herre», sade baronen av Gilsland, »som besvurits av de i detta heliga korståg deltagande furstarne.»
»Besinna, huru ni utför mina befallningar, min tjänstpliktige vasall», svarade Richard otåligt. »Jag tror man anser sig kunna ändra mina föresatser genom blotta andedräkten, liksom pojkar blåsa en fjäder fram och tillbaka. Kyrkans fred! — Vem bryr sig om den, om jag får fråga? — Kyrkans fred ibland korsfararne ålägger krig emot saracenerna, med vilka dessa furstar avslutat stillestånd, och den ena upphör med det andra. Ser du ej dessutom, huru var och en av dessa furstar söker främja sina egna syftemål? — Jag vill också främja mitt — och det är äran. För ärans skull har jag kommit hit, och om jag ej kan förvärva den på saracenerna, vill jag åtminstone ej låta tillfoga mig den ringaste skymf av denne lumpna hertig, om han också vore understödd av varenda furste i hela korsfararhären.»
De Vaux vände sig om för att fullgöra konungens uppdrag, ehuru han med detsamma ryckte på axlarna; ty han var för öppenhjärtig till sin natur för att dölja, att denna befallning stred emot hans övertygelse. Eremiten av Engaddi steg nu fram, med en uppsyn, som tycktes utvisa, att han hade högre befallningar att framföra än en blott världslig potentats. Hans raggiga skinnklädnad, hans okammade och oklippta hår och skägg, hans magra, vilda och förvridna ansiktsdrag, samt den nästan vansinniga eld, som framlyste under hans buskiga ögonbryn, allt kom honom verkligen att tämligen nära likna den föreställning, vi göra oss om dessa det gamla testamentets siare, vilka, utsända till de ogudaktiga konungarne av Juda och Israel, nedstego från de klyftor och bergshålor, vari de vistades i avskild enslighet, för att, liksom molnet ljungar sina åskviggar på palatsens och slottens tinnar och torn, mitt i deras högmod slå jordens tyranner med bävan genom avkunnandet av det Gudomliga Majestätets förkrossande straffdomar. I utbrottet av sin högsta vrede vördade likväl Richard alltid kyrkan och dess tjänare, och ehuru förtörnad över eremitens inträngande i hans tält, hälsade han honom dock med aktning, fastän han likväl i detsamma gjorde ett tecken åt de Vaux att skynda med utförandet av sitt uppdrag.
Men eremiten hindrade baronen med åtbörd, blick och ord att taga ett enda steg i ett sådant ärende, i det han utsträckte sin av fastor utmärglade och av gisselpiskan sargade nakna arm och svängde den med en sådan våldsamhet, att getskinnspälsen föll tillbaka.
»I Guds och i den allraheligaste faderns, den kristna kyrkans ståthållares på jorden, namn, förbjuder jag denna ogudaktiga, blodtörstiga och grymma utmaning mellan tvenne kristna furstar, vilkas skuldror äro märkta med det välsignade tecken, varunder de tillsvurit varandra brödraskap. Ve den, som bryter det! — Richard av England, återkalla det gudlösa budskap, du givit denne baron! Död och fara äro dig nära! Dolken blixtrar tätt invid din hals!»
»Död och fara äro Richards lekkamrater», svarade konungen stolt, »och han har trotsat för många svärd för att frukta en dolk.»
»Död och fara äro nära», svarade siaren, och sänkande sin röst till en ihålig, nästan överjordisk ton tillade han: »och efter döden domen?»
»Fromme, helige fader», sade Richard, »jag vördar din person och din helighet…»
»Vörda icke mig», avbröt eremiten honom; »vörda snarare den uslaste mask, som krälar på Döda Havets stränder och lever av dess förbannade gyttja. Men vörda Honom, vars bud jag förkunnar, vörda Honom, vars grav du lovat befria, vörda den ed, varmed du svurit att upprätthålla endräkten, och avslit ej detta trohetens föreningsband, varmed du bundit dig vid dina furstliga bundsförvanter.»
»Fromme fader», sade konungen, »ni, kyrkans män, tyckas mig taga er allt för stora friheter på grund av ert heliga kall, om det tillåtes en lekman att säga så mycket. Utan att sätta ifråga er rättighet att taga hand om våra samveten, tycker jag ni borde överlämna åt oss att taga vara på vår egen heder.»
»Friheter!» upprepade eremiten, »anstår det mig att taga mig friheter, konungslige Richard — mig, som blott är klockan, vilken lyder ringarens hand — bloti den känslolösa, obetydliga trumpeten, som framför dens befallningar, som blåser honom? — Se, på mina knän bönfaller jag dig att hava förbarmande med kristenheten, med England och med dig själv!»
»Stig upp, stig upp», sade Richard och nödgade honom att stiga upp; »det passar sig ej, att knän, som så ofta böjas för gudomen, skola vidröra jorden för att hedra en människa. — Vilken fara hotar oss, vördige fader? Eller när blev Englands makt så förringad, att denne nybakade hertigs larmande misshag bör oroa det eller dess konung?»
»Jag har ifrån mitt klipptorn skådat ut på stjärnornas himmelska här, då de under sina midnattliga banor meddelade visdom åt varandra och kunskaper åt de få, som kunna förstå deras språk. Det sitter en fiende i ditt livs hus, herr konung, avog både emot ditt rykte och din lycka — en utflytelse från Saturnus, som hotar dig med en nära och blodig fara och som snart skall förkrossa dig i själva ditt högmod, om du ej böjer din stolta vilja under pliktens bud.»
»Bort, bort! — Detta är hednisk vetenskap», sade konungen. »Kristne öva den ej — förståndigt folk tror ej därpå. Gamle man, du har blivit barn på nytt.»
»Nej, Richard, jag är ej så lycklig. Jag känner min belägenhet, och att en smula förnuft ännu är mig förunnad, ej till mitt eget gagn, men till kyrkans och korsets fromma. Jag är den blinde mannen, som åt andra håller en fackla, vilken ej ger något ljus åt honom själv. Fråga mig om, vad som rör kristenhetens och detta korstågs väl, så skall jag tala med dig som den visaste rådsherre, på vars tunga övertygelsen ännu vilat. Tala med mig om min egen usla varelse, och mitt tal bliver en förtappad vanvettings, som jag också är.»
»Jag vill ej sönderslita enighetsbandet mellan korstågets furstar», sade Richard med lugnare röst och hållning; »men vad upprättelse kunna de giva mig för den oförrätt och skymf, jag lidit?»
»Även därpå är jag beredd och har uppdrag att yttra mig av rådet, som, hastigt sammankallat av Philip av Frankrike, vidtagit nödiga åtgärder i detta avseende.»
»Besynnerligt», svarade Richard, »att andra skola befatta sig med den upprättelse, som tillkommer Englands förolämpade majestät!»
»De vilja, om möjligt, förekomma edra fordringar», svarade eremiten. »Enhälligt samtycka de, att Englands baner återuppsättes på sankt Georgs höjd, samt bannlysa och fördöma den eller de djärva brottslingar, som skymfat det, varjämte de utfästa en furstlig belöning åt den, som upptäcker missdådaren, vars kropp skall utkastas till rov för vargar och korpar.»
»Och österrikarn», sade Richard, »som har så starka misstankar emot sig alt vara upphovsman till gärningen?»
»Till förekommande av oenighet i hären», svarade eremiten, »vill Österrike underkasta sig vad oskuldsprov som helst, patriarken av Jerusalem skall ålägga honom.»
»Vill han bevisa sin oskuld genom envigesprovet?» sade konung Richard.
»Hans ed förbjuder det», sade eremiten, »och dessutom har furstarnes råd…»
»Varken funnit för gott att tillåta strid emot saracenerna, eller emot någon annan», avbröt Richard honom. »Men det är nog, fader — du har visat mig dårskapen av att gå tillväga i denna sak, så som jag ämnat. Förr skall man kunna tända en fackla i en regnpuss, än framtvinga en gnista ur en kallblodig pultron. På österrikarn är ingen ära att vinna, och därför nog med honom. Jag skall likväl ha honom till menedare; jag skall yrka på oskuldsprovet. Vad jag skall skratta, när jag hör hans plumpiga fingrar fräsa, då han fattar den glödgade järnkulan! — Ja, eller ser hans stora mun uppspärrad och hans strupe svälla, så att han är färdig att storkna, då han försöker nedsvälja det välsignade brödet!»
»Tyst, Richard», sade eremiten, »o tyst, för skams skull. om ej av människokärlek! Vem skall kunna prisa och ära furstar, vilka skymfa och belacka varandra? Ack, att en varelse så ädel, som du, så fullkomlig i furstliga tankar och furstliga bragder, så ägnad att genom sina handlingar vara kristenhetens ära och, i sina lugnare ögonblick, att styra den genom sin klokhet — att en sådan varelse skall hava lejonets vilda, otyglade raseri, blandat med denne skogarnes konungs mod och värdighet.»
Han teg en stund och stod försänkt i djup eftertanke, med ögonen fästa på jorden, samt fortfor därefter: »men himmeln, som känner vår ofullkomliga natur, mottager vår ofullkomliga lydnad och har uppskjutit, ehuru ej avvänt, din vågsamma levnads blodiga slut. Mordängeln har stannat, liksom fordom vid jebuséen Araunahs lada; men svärdet är draget i hans hand, och inom en ej så avlägsen tidpunkt skall den lejonhjärtade Richard ligga lika lågt som den ringaste bonde.»
»Måste det då ske så snart?» sade Richard. »Men låt så vara. Må min bana bliva kort, blott den blir lysande!»
»Ack, ädle konung», sade eremiten, och det tycktes, som om en tår (en ovanlig gäst) samlades i hans torra, glasartade öga, »kort och sorglig, utmärkt av förödmjukelser, olyckor och fångenskap, är den tidrymd, som skiljer dig från den grav, vilken redan gapar upp mot dig — en grav, vari du skall nedsänkas utan att efterlämna någon avkomma, utan att begråtas av ditt folk, som du utarmat genom oupphörliga krig, utan att hava utvidgat dina undersåtars kunskaper, utan att hava gjort något till befrämjandet av deras lycka.»
»Men ej utan ryktbarhet, munk, ej utan min älskarinnas tårar! Dessa tröstegrunder, som du varken kan känna eller uppskatta, skola följa Richard till hans grav.»
»Känner jag ej, kan jag ej uppskatta värdet av ministrelens liv och en kvinnas kärlek!» genmälde eremiten i en ton, som för ett ögonblick tycktes i entusiasm mäta sig med själva Richards. »Konung av England», fortfor han och utsträckte sin avtärda arm, »det blod, som sjuder i dina blå ådror, är ej ädlare än det, som trögt framsipprar i mina. Få och kalla som dessa droppar äro, tillhöra de likväl Lusignans kungliga blod, den hjältemodige, helige Gottfrids. Jag är — det vill säga, jag var, då jag vistades i världen — Alberick Mortemar…»
»Vars bedrifter», sade Richard, »så ofta fyllt ryktets trumpet! Är det möjligt — kan det verkligen vara så? Kunde en sådan stjärna, som du, falla från ridderskapets himmel, utan att någon visste, var dess aska nedfallit?»
»Sök en fallen stjärna», sade eremiten, »och du skall blott finna en oren, slemmig massa, som under sitt fall genom rymden för ett ögonblick lyste med en skenbar glans. Richard, om jag trodde, att jag genom att rycka den blodiga slöjan från mitt rysliga öde, kunde förmå din stolta själ att böja sig under kyrkans tuktan, skulle jag nästan hava mod att berätta dig en historia, som jag hittills gömt i mitt innersta, där den sönderslitit mina inälvor, liksom räven sargade den unga spartanens. Hör då, Richard, och må den sorg och förtvivlan, vilka ej kunna gagna den usla kvarleva av vad som en gång var en människa, vara ett varnande exempel för en så ädel och likväl så våldsam varelse, som du är. Ja — jag skall — jag skall uppriva de länge dolda såren, om jag också i din närvaro skulle förblöda därvid.»
Konung Richard, på vilken Alberick Mortemars historia gjort ett djupt intryck i hans yngre år, då hans faders salar genljödo av ministrelernas legender om det heliga landet, åhörde med vördnad en berättelse, som, trots ordalagens oredighet och ofullständighet, likväl tillräckligt förklarade orsaken till den galenskap, som tidtals anföll denna besynnerliga, högst olyckliga varelse.
»Jag behöver ej säga dig», sade han, »att jag var av ädel börd, rik, tapper i vapenbragder och vis i rådslag. Allt detta var jag; men medan Palestinas ädlaste damer tävlade att binda blomsterkransar för min hjälm, var mitt hjärta fäst — oryggligt och ömt fäst vid en flicka av ringa härkomst. Hennes far, en gammal korsets krigare, såg vår kärlek, och då han besinnade den ståndsskillnad, som rådde emellan oss båda, såg han ej någon annan utväg att skydda sin dotters ära än klostrets skugga. Jag återvände från ett långväga krigståg, lastad med lagrar och krigsbyte, för att finna min sällhet för evigt förstörd! Även jag flydde till klostret, och satan, som utsett mig till sitt rov, inblåste i mitt hjärta en fläkt av andligt högmod, som endast kunde härflyta från hans djävulska rike. Jag hade stigit lika högt i kyrkan, som förut i staten, jag var, kan tänka, den vise, den självtillräcklige, den ofelbare! — jag var kyrkomötens rådgivare, jag var prelaters rättesnöre; huru skulle jag kunnat stappla, huru skulle jag kunnat frukta någon frestelse? Ack! Jag blev biktfader i ett nunnekloster, och bland systrarna fann jag den länge älskade — den länge förlorade. Skona mig från vidare bekännelse! En fallen nunna, som straffade sitt brott genom ett självmord, vilar lugnt i Engaddis valv, medan över hennes grav en varelse suckar, klagar, ryter, som blott har så mycket förstånd i behåll, som behöves för att låta honom fullt känna hela vidden av sitt olycksöde.»
»Olycklige man!» sade Richard. »Jag undrar ej längre på ditt elände. Huru undgick du det straff, som kyrkolagarna stadga för din förbrytelse?»
»Fråga den, som ännu dricker världens bittra galla», sade eremiten, »och han skall tala om ett liv, skonat för personliga avseenden och av aktning för hög börd. Men, Richard, jag säger dig, att Försynen bevarat mig för att upplyfta mig som ett ljus och en fyrbåk, vars aska likväl måste kastas i Tophet[2], sedan det jordiska bränslet förbrunnit. Utmärglad och hopskrumpen som denna stackars kropp är, livas den av tvenne själar: en verksam, klok och skarpsinnig för att främja Jerusalems kyrkas sak; en annan usel, förkastad och förtvivlande, svävande mellan galenskap och elände, endast duglig till att sörja över egen uselhet och bevaka heliga reliker, på vilka det vore högst syndigt av mig att ens kasta mitt öga. Beklaga mig ej! Det vore ren synd att hava medömkan med en sådan förtappad — beklaga mig ej, men drag nytta av mitt exempel! Av alla kristna furstar står du på den högsta och därför på den farligaste tinnen. Ditt hjärta är högmodigt, ditt liv lösaktigt, din hand blodig. Skjut ifrån dig dessa synder, vilka äro dig liksom döttrar — utdriv dessa furier från ditt bröst — ditt högmod, din lösaktighet, din blodtörst — om de också äro kära för den gamle Adam.»
»Han rasar!» sade Richard och vände sig från eremiten till de Vaux, liksom han plågats av att höra förolämpningar, vilka han ej kunde bestraffa. — Därpå vände han sig lugnt och något föraktligt till eremiten, sägande: »vördige fader, du har skaffat en vacker skara döttrar åt en man, som blott varit gift i några månader; men efter som jag måste driva dem utur mitt hus, bör jag som en huld fader förse dem med passande makar. Jag skall därför lämna mitt högmod åt kyrkans ädla kaniker, min lösaktighet, som du kallar den, åt munkarne av din orden — min blodtörst åt tempelriddarne.»
»O, du hjärta av stål, du hand av järn!» sade eremiten, »på vilken råd och varnande exempel äro lika bortkastade! — Likväl skall du- ännu en tid bli skonad, i händelse så är, att du omvänder dig och gör vad som är Herranom tacknämligt. Vad mig beträffar, måste jag återvända till min plats. Kyrie eleeson! — Jag är den, genom vilken den gudomliga nådens strålar strömma, liksom solglaset samlar solens strålar på andra föremål, till dess de antändas och brinna, medan själva glaset förblir kallt. Kyrie eleeson! — De fattiga måste bjudas, ty de rika hava betackat sig för gästabudet — Kyrie eleeson!»
Med dessa ord rusade han under högljudda skrik ut ur tältet.
»En galen präst!» sade Richard, i vars själ eremitens fanatiska utrop till en del utplånat det intryck, som hans historia och personliga missöden gjort på honom. »Skynda efter honom, de Vaux, och se till, att intet ont vederfares honom; ty så korsfarare vi än äro, har en taskspelare mera anseende bland våra knektar, än en präst eller ett helgon, och kanske de kunde komma att utfara i smädelser och skymford emot honom.»
Riddaren lydde, och Richard överlämnade sig strax därpå åt den tankegång, vartill munkens besynnerliga profetia föranledde. — »Att dö tidigt — utan efterkommande — utan att sörjas? En sträng dom, och lyckligt, att den ej blivit fälld av en behörigare domare. Likväl påstå saracenerna, som äro väl bevandrade i mystiska kunskaper, att Han, i vars ögon den vises klokhet blott är såsom dårskap, ingiver vishet och profetisk anda åt en galnings skenbara vanvett. Den där eremiten säges även kunna läsa i stjärnorna, en konst, som allmänt idkas i detta land, där den himmelska härskaran fordomdags varit ett föremål för avgudadyrkan. Jag borde frågat honom om förlusten av mitt baner; ty själva den helige thisbiten, hans ordens grundläggare, kunde ej sett mera förvirrat hänryckt ut, eller talat ett mera profetlikt språk, än han. Vad nu, de Vaux, vad nytt om den galna prästen?»
»Kallar ni honom en galen präst, min furste?» svarade de Vaux. »Jag tycker, han mer liknar den helige Johannes Döparen, då han kom ur öknen. Han har ställt sig på en av kastmaskinerna och predikar därifrån så för soldaterna, som ingen predikat allt sedan Peter Eremitens tid. Hela lägret är på fötter vid hans rop och skockar sig i tusental omkring honom. Då och då avbryter han huvudämnet för sin predikan och tilltalar de särskilda nationerna på deras eget språk och anför de skäl, som äro bäst ägnade att uppmuntra dem till ståndaktighet i deras förehavande atl befria Palestina.»
»Vid himmelns ljus, en ädel eremit!» sade konung Richard. Men vad annat kunde väl utgå från Gottfrids ätt? Han misströstar om sin salighet, för det han i forna dagar levat par amours! — Jag skall förmå påven att skicka honom fullständig avlat, om hans belle amie också varit en abbedissa.»
I detsamma anmäldes ärkebiskopen av Tyrus, som begärde företräde för att underrätta konungen om de militäriska och politiska händelser, som timat under hans sjukdom, samt anmoda Richard om, att, ifall hans hälsa tilläte det, infinna sig vid en hemlig rådplägning mellan korstågets anförare.