Talismanen/Kapitel 26
| ← Tjugufemte kapitlet |
|
Tjugusjunde kapitlet → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
»Städs skall jag gjuta sorgens tår,
dock ej jag sörjer fjärran vän;
på nytt kan blomstra glädjens vår
de skilda kunna mötas än.
»De döda ej begråter jag,
ty deras smärta är förbi;
jag dem skall återse en dag
och sedan aldrig skiljas vi.»
Vad värre var än söndring, död,
den stolta dam av ädel stam
begrät med heta tårars glöd:
Sin hjältes fall, sin älsklings skam
Ballad.
Richards starka, manliga röst hördes glättigt utropa: »Thomas de Vaux, käcke Thom av Gilsland! Vid kung Henriks huvud, är du mig inte lika välkommen, som någonsin vinflaskan för en lustig broder! Jag vet knappt, huru jag skulle kunna uppställa min slagordning, om jag ej hade din tjocka figur som landmärke för att uppställa mina linjer. Om nu helgonen äro oss nådiga, Thomas, skall det snart vankas hugg; och om vi slagits i din frånvaro, så hade jag väntat få höra, att du hängt dig i närmaste träd.»
»Jag tilltror mig att ha kunnat bära denna missräkning med mera kristligt tålamod», svarade Thomas de Vaux, »än att jag som en avfälling själv skulle givit mig döden. Men jag tackar ers majestät för dess nådiga välkomsthälsning, isynnerhet som den lovar ett huggkalas, varvid ni likväl, med förlov, alltid är allt för benägen att taga drygaste delen för er själv. Men här har jag medfört en person, vilken jag är förvissad om, att ers nåd skall giva ett ännu varmare välkommen.»
Den person, som nu framträdde för att hälsa på Richard, var en liten, spenslig ung man. Hans dräkt var lika anspråkslös, som hans figur var oansenlig; men på sin mössa hade han ett guldspänne med en ädelsten, vars glans endast kunde jämföras med ögats, som framblixtrade under mössan. Detta öga var det enda utmärkande draget i hans ansikte; men sedan man en gång sett det, gjorde det nästan utan undantag ett starkt intryck på åskådaren. I ett blått sidenskärp, som hängde om halsen, bar han en wrest, som man då för tiden kallade den nyckel, varmed harpan stämdes, och som var av massivt guld.
Denna person ville vördnadsfullt knäfalla för Richard, men konungen upplyfte honom i glad brådska, och tryckte honom med värma till sitt bröst, i det han kysste honom på båda kinderna.
»Blondel de Nesle!» utropade han glatt; »välkommen från Cypern, du ministrelernas konung! Välkommen till konungen av England, som ej skattar sin egen värdighet högre än din. Jag har varit sjuk, min gubbe, och min själ tror jag inte det var, för det jag saknade dig; ty om jag också vore halvvägs till himmelens portar, tror jag att dina toner skulle kunna kalla mig tillbaka. Nå, vad nytt från lyrans land, min käre lärare? Något splitter nytt från Provence's troubadourer? Något från det glada Normandiets ministreler? Framför allt, har du själv varit flitig? Men det behöver jag ej fråga; du kan ej vara sysslolös, om du också ville; dina ädla egenskaper äro som en invärtes eld, du måste ge dem luft i musik och sång.»
»Något har jag lärt, och något har jag själv diktat, ädle konung», svarade den namnkunnige Blondel med en anspråkslös blygsamhet, som all Richards svärmiska beundran för hans konst aldrig förmått borttaga.
»Vi vilja höra dig, min gubbe — vi vilja höra dig, och det genast», sade konungen, men tillade strax därpå, i det han sakta vidrörde Blondels axel: »det vill säga, om du ej är trött av resan; ty förr ville jag rida ihjäl min bästa häst, än skada en ton av din röst.»
»Min röst är nu, liksom alltid, till min kunglige beskyddares tjänst», sade Blondel; »men, ers majestät», tillade han, och såg åt några papper, som lågo utbredda på bordet, »tyckes ha viktigare göromål för händer, och det börjar bli långt lidet på aftonen.»
»Inte det ringaste, inte det ringaste, min bästa Blondel! Jag höll bara på att göra ett utkast till en slagordning emot saracenerna — ett ögonblicks arbete, som går nästan lika fort, som att driva dem på flykten.»
»Jag tycker likväl», sade Thomas de Vaux, »att det ej vore så alldeles ur vägen, att fråga efter, huru många soldater ers majestät har att uppställa. Jag medför underrättelser härom från Askalon.»
»Du är en mulåsna, Thomas», sade konungen, »trög och envis, som en riktig mulåsna! — Se så, mina ädlingar, i ring, i ring! Sätten er omkring honom! — Giv Blondel taburetten! Var är hans harpbärare? — Eller, håll — låna honom min harpa; ty hans egen är kanske ostämd efter resan.»
»Jag önskade, ers majestät ville åhöra min rapport», sade Thomas de Vaux. »Jag har ridit långt och har mer lust att gå till sängs, än att få mina öron kittlade.»
»Dina öron kittlade!» sade konungen; »det måste ske med tjäderpenna och ej med ljuva toner. Hör du, Thomas, kunna dina öron urskilja Blondels sång från en åsnas skriande?»
»I sanning, nådig herre», svarade Thomas, »jag rätt vet, vad jag skall säga; men då jag undantar Blondel, som är född adelsman och utan tvivel har stora talanger, skall jag, till följd av ers majestäts fråga, hädanefter aldrig kunna se på en ministrel, utan att tänka på en åsna.»
»Och kunde du inte för hövlighets skull», sade Richard, »också undantaga mig, som även är född adelsman, lika väl som Blondel, och liksom han en gillesbroder av den glada vetenskapen?»
»Ers majestät torde erinra sig», svarade de Vaux småleende, »att det är fåfängt att fordra hövlighet av en mulåsna.»
»Mycket riktigt sagt», sade konungen, »och du är ett vanartigt djur. — Men kom hit, herr mulåsna, och låt ta packningen av dig, så att du kan få gå i ditt bås, utan att man kastar bort någon musik på dig. — Gå du emellertid, gode broder av Salisbury, till vår gemåls tält och säg henne, att Blondel är här med hela väskan full av den nyaste poesi. — Bed henne genast komma hit, och beledsaga henne du, och laga äntligen, att vår kusin Edith Plantagenet kommer med.»
Hans ögon vilade därefter ett ögonblick på nubiern med det tvetydiga uttryck, som hans ansikte vanligen antog, då han såg på denne.
»Ha, vår tystlåtne och förbehållsamme budbärare är således återkommen? Stig fram, slav, och ställ dig bakom de Neville, så skall du strax få höra toner, vilka skola komma dig att tacka Gud, för det du blivit hemsökt med stumhet i stället för dövhet.»
Med dessa ord vände han sig från det övriga sällskapet till de Vaux och fördjupade sig genast i utredningen av de militäriska angelägenheter, som nämnde baron underställt hans omprövande.
Just som han slutat sitt arbete med de Vaux, anmälde en utskickad, att drottningen med sin svit nalkades det kungliga tältet. »Hit med en flaska vin», sade konungen, »en flaska av gamla konung Isaks länge gömda Cypervin, som vi förskaffade oss då vi stormade Famagusta! Slå i till en skål för den käcke lord Gilsland, mina herrar — aldrig hade någon konung en omtänksammare och trognare tjänare.»
»Det fägnar mig», sade Thomas de Vaux, »att ers majestät finner mulåsnan vara ett nyttigt ök, ehuru hennes röst är mindre musikalisk än tagel och ståltråd.»
»Vad, kan du ännu inte smälta den där piken om mulåsnan?» sade Richard. »Skölj ner den med en rågad bägare, annars fastnar den i halsen på dig. Så där, det var bra drucket! — Och nu skall jag säga dig, att du, liksom jag, är en soldat, och att vi måste tåla varandras munhugg i hovgemaket, lika väl som varandras hugg i torneringen, och ju hårdare vi slå till, dess bättre vänner måste vi vara. Vid min själ, om du inte träffade mig lika hårt som jag dig i vår sista sammandrabbning, så inlade du åtminstone allt ditt snille i stöten. Men skillnaden mellan dig och Blondel ligger däruti, att då du är min kamrat, jag kunde nästan säga, min lärling i krigskonsten, är Blondel min mästare i musiken och i ministrelernas konst. Dig tillåter jag en förtrolig frihet, honom måste jag visa vördnad, såsom min förman i sin konst. Se så, karl, var ej tyckmycken, utan bliv kvar och hör på vår sång.»
»För att se ers majestät vid så gott lynne», sade lord Gilsland, »skulle jag min själ bli kvar, tills Blondel hunnit sluta den där långa romansen om kung Arthur, som räcker i tre dar.»
»Vi skola ej sätta ditt tålamod på ett så svårt prov», sade konungen. »Men se, det där fackelskenet därutanför tillkännager, att vår gemål kommer. — Ut att taga emot henne, karl, och förvärva dig nåd inför de skönaste ögon i kristenheten! Nej, stanna inte för att sätta din kappa i ordning. Se, du har låtit Neville komma mellan vinden och seglen på din galär.»
»Han har aldrig varit framför mig på slagfältet», sade de Vaux, ej särdeles belåten med att se sig förekommen av den flinkare kammarherren.
»Nej, varken han eller någon annan har gått framom dig där, min gode Thom av Gilsland», sade konungen, »utom möjligen vi själva en eller annan gång.»é
»Ja, nådig herre», sade de Vaux, »men må vi låta rättvisa vederfaras en olycklig — även den stackars riddaren av Leoparden har en och annan gång varit framom mig; ty, ser ers majestät, han satt lättare i sadeln, och därför…»
»Tyst sade konungen, och avbröt honom i en befallande ton, »ej ett ord om honom!» Därpå gick han emot drottningen, och sedan han hälsat på henne, presenterade han för henne Blondel såsom ministrelernas konung och sin lärare i den glada vetenskapen. Berengaria, som visste, att hennes kungliga gemål älskade poesi och musik nästan lika högt som krigisk ryktbarhet, och att Blondel var hans synnerlige gunstling, gjorde sig all möjlig möda att mottaga honom med all den smickrande utmärkelse, som tillkom en person, vilken konungen behagade hedra. Men ehuru Blondel med all tillbörlig underdånighet besvarade de artigheter, som den kungliga skönheten nästan allt för överflödigt slösade på honom, syntes det dock tydligt, att han med djupare vördnad och ödmjukare tacksamhet mottog Ediths okonstlade och behagliga välkommen, kanske därför, att han ansåg hennes hjärtliga hälsning i dess korthet och enkelhet vida uppriktigare.
Både drottningen och hennes kunglige make märkte denna åtskillnad, och Richard, som såg att hans gemål var något stött över det företräde, som visats hans kusin, och varöver han själv kanske ej kände sig så särdeles smickrad, sade tämligen högt: »som du kan se av vår lärare Blondels beteende, Berengaria, visa vi ministreler större vördnad för en sträng domare, såsom vår fränka, än en partisk vän, som du, vilken är benägen att taga vårt värde på god tro.»
Något stött av detta stickord, drog Edith ej i betänkande alt svara, att »hon ej vore den enda av släkten Plantagenet, som kunde sägas vara en sträng och hård domare.»
Hon hade kanske tillagt ännu mera; ty hon hade en god andel av den familjs släktlynne, som, oaktat den tagit namn och vapen av den oansenliga ginsten såsom en ödmjukhetens sinnebild, likväl kanske var en av de stoltaste ätter, som någonsin regerat i England; men då hennes vid svaret flammande ögon plötsligt mötte nubierns, ehuru han sökte gömma sig bakom de närvarande ädlingarne, sjönk hon ner på en stol och blev så blek, att drottning Berengaria ansåg sig föranlåten att ropa på vatten och essencer samt genomgå alla de vid en fruntimmersdåning vanliga ceremonierna. Richard, som bättre kände till Ediths sinnesstyrka, uppmanade Blondel att intaga sin plats och börja sin sång, under förklaring, att musik och sång vore kraftigare än alla medikament för att återkalla en Plantagenet till livet. — »Sjung för oss», sade han, »den där visan om den Blodiga Tröjan, varav du berättade mig innehållet före min avresa från Cypern; du måste hava lärt dig den fullständigt nu, annars är din båge spräckt, som våra skyttar pläga säga.»
Ministrelens bekymrade öga vilade likväl på Edith, och han åtlydde ej konungens upprepade befallningar, förrän han såg, att hon återfått sin färg. Han ackompanjerade sig då på harpan för att genom musiken giva orden ett ökat behag, utan att förkväva dem, och sjöng i ett slags recitativ ett av dessa gamla ridderliga kärleksäventyr, vilka fordom alltid plägade fängsla den allmänna uppmärksamheten. Så snart han började preludiera, tycktes oansenligheten av hans personliga utseende försvinna, och hans ansikte glödde av inspiration och ädel stolthet. Hans fulla, manliga och mjuka röst, som fullkomligt tycktes tyda den renaste smak, tjusade varje öra och inträngde i varje hjärta. Richard var så glad, som om han vunnit en seger, och påkallade tystnad med det vanliga utropet:
»Lyssnen, god’ herrar, i rum och i sal!»
medan han med ena beskyddares och lärjunges iver ordnade den omgivande kretsen av åhörare och bjöd dem iakttaga tystnad, varefter han satte sig själv med en uppsyn, som på en gång uttryckte deltagande och väntan, ehuru ej alldeles oblandad med musikkännarens högtidliga allvar. Hovmännen riktade sina ögon på konungen för att vara tillreds att återgiva de rörelser, de skulle varsebliva i hans ansikte, och Thomas de Vaux gäspade så förfärligt, att man skulle trott, att han högst ogärna underkastade sig detta plågsamma tvång. Blondels sång var naturligtvis på normandiska språket, men efterföljande verser uttrycka dess innehåll och versslag.
DEN BLODIGA TRÖJAN.
FÖRSTA SÅNGEN.
I närheten låg Benevent. Och skär
över nejden göt kvällsol'n strålarnes här.
Till tornering var riddare rustad är —
den fest, som vid midsommar firas plär —
En page, vars gröna dräkt honom klär,
och som från en prinsessa budskap bär,
då går genom lägret och veta begär
var sir Thomas av Kent han kan råka där.
Långt hade han gått och fick länge gå på,
förrän han det torftiga tält kunde nå.
Blott järn och stål man där skönjde, och då
den fattige ägarn ej kunde bestå
sig vapensmed, själv fick han hamra och slå
med seniga armen, och fila också,
den rustning, i vilken han stolt tänkte få
för helgon och dam i torneringen gå.
»Prinsesan», sad' pagen, »dig sänder sitt svar!»
— Strax färdig att knäböja riddaren var.
»Hennes ära och rang är som solen klar,
då din börd från ett lägre ursprung du har.
Om din lust till en sådan höghet dig drar,
stig över det svalg som er skiljer, var snar
att våga en bragd, som kan visa en var
att i hjältemod du din like ej har.»
»Prinsesan», sad' pagen, »så vill att det sker» —
på knä faller åter riddaren ner —
»du icke får nyttja din rustning mer.
I stället sin nattdräkt hon åt dig ger,
dess vävnad som harnesk du bäre, hon ber,
i morgon på banan vid detta torner,
där faran som störst och som grymmast sig ter,
och dö, om ej vån till att segra du ser.»
I hjärtat så modig, ej feg och ej svag,
nu dräkten han kysste med eldigt behag.
»Säll gör mig det budskap, du medför i dag!
Allt, vad hon befaller för mig är en lag.
Med dig till prinsessan mitt löfte tag:
Jag dräkten skall bära mot hugg och mot slag;
men om jag lever, glömme hon då icke sitt fördrag!»
Om blodiga tröjan min första sång, I herrar, nu slutar jag!
»Du har helt oförmärkt ändrat metern i den sista kupletten,
min käre Blondel», sade konungen.
»Mycket sant, ers majestät», svarade Blondel. »Jag lärde dessa verser av en gammal italiensk harpspelare på Cypern, och som jag varken haft tid att rätt översätta dem eller lära dem utantill, har jag nödgats att, så gott jag kan, fylla luckorna i musiken och versen, liksom ni ser bönder laga öppningarna i en grönskande häck med torra risknippor.»
»Ja, på min ära», sade konungen, »tycker jag inte om dessa skramlande, rullande alexandriner; — jag tycker de klinga bättre till musiken, än det kortare versmåttet.»
»Båda äro tillåtna, som ers majestät väl vet», svarade Blondel.
»Ja, de äro så, Blondel», sade Richard, »och likväl tycker jag, att, när det blir fråga om drabbning, skall beskrivningen klinga bäst i dessa dundrande alexandriner, som låta liksom ett kavallerianfall, då den kortare takten blott målar en passgångares lunkande skritt.»
»Det skall bli som ers majestät befaller», svarade Blondel och började åter preludiera.
»Nej, uppliva först din fantasi med en bägare eldigt Chiosvin», sade konungen, »och hör på, kunde du ej lägga bort ditt nymodiga påfund att sluta alla verserna med samma rim? De äro ett tvång på din fantasis flykt och göra dig lik en person, som dansar i fjättrar.»
»Fjättrarna äro åtminstone lätt avkastade», svarade Blondel, i det han ånyo med fingren for över harpsträngarna, liksom han hellre velat spela än höra en kritik.
»Men varför har du då tagit dem på dig?» fortfor konungen. »Varför sätta handklovar på ditt snille? Jag begriper ej, huru du kunnat komma ur fläcken därmed. Jag är säker på, att jag ej skulle kunna sammansätta en enda kuplett på det där inkrånglade versmåttet.»
Blondel såg ned och sysselsatte sig med strängarna på sin harpa, för att dölja ett småleende, som mot hans vilja smög sig över hans ansikte; men det undgick ej Richards uppmärksamhet.
»Min själ, skrattar du inte åt mig, Blondel», sade han, »och minsann förtjänar inte var och en det, som vill leka mästare, då han borde vara lärjunge; men vi konungar ha den fula vanan att vara egenkära. — Se så, bästa Blondel, fortfar med din sång på ditt eget sätt, som säkert är bättre än något, vi kunna föreslå, fast vi nödvändigt måste prata.»
Blondel återtog sången, och som han var van vid improvisation, underlät han ej att villfara konungens önskan och var kanske ej missbelåten med att visa, med huru mycken lätthet han mitt under själva sången omstöpte ett poem.
DEN BLODIGA TRÖJAN.
ANDRA SÅNGEN.
Midsommardags morgon såg mång' bragders glans,
där ära förlorades, ära ock vanns.
Där splittrades lansar, och glav slog mot glav,
stort bifall fick segrarn, den slagne en grav.
Där stred mången ädling med kraft och med mod;
men främst bland dem lyste en riddare god,
vars liv och vars bröst blott en tröja beklär;
lik den, som en tärna om nätterna bär.
Väl fanns mången kämpe, som utgöt hans blod,
dock vördade andra hans dräkt och hans mod.
»Ett löfte han fullgör», de sade, »och då
oridderligt vore den tappre att slå!» —
För hans skull sin stav fursten kastade ned,
torneret blev slutat, trumpeten bjöd fred;
och domarne dömde, att segrare var
den hjälte så käck, vilken natt-tröjan bar.
Då nalkades, just som i mässan hon gick,
prinsessan en väpnare, stolt i sitt skick,
och lämnade, bugande, henne en dräkt,
av damm och av mull och av fradga betäckt,
grymt sliten och sargad av svärd och av lans,
och så full av blod, att en fläck det ej fanns
så stor, att den fagra prinsessan därpå
kunnat lägga en spets av fingrarna små.
»Det tecknet, det sänder sir Thomas av Kent
tillbaks till prinsessan av Benevent.
Han djärvt över svalget att sätta förmått;
att vinna er, modigt mot faran han gått,
sitt liv han för er skull har givit till pris,
men nu på er kärlek han fordrar bevis;
ty den så i fara sin riddare för,
hans mod inför världen belöna hon bör.
»Så säger min herre: ’Jag ger igen
den dräkt, som jag burit; nu bäre ni den!
Av skam den ej fläckats, fast blodstänkt den är,
ni därför bör hålla den dubbelt så kär.’»
Den blodiga dräkten prinsessan på stund
djupt rodnande tryckte till hjärta och mund.
»Säg riddarn», hon sade, »att kyrka och slott,
skola se, hur jag aktar den gåva jag fått.»
Till domkyrkans mässa ett lysande tåg
av hovmän och riddare vandra man såg,
och främst gick prinsessan, med purpur betäckt,
och bar över skuldran den blodiga dräkt.
Och när hon på slottet i fästliga sal'n
för fadern kredensade gyllne pokal'n,
ännu över klänningens purpur och gull
satt tröjan. den slitna, av blodfläckar full.
Från herrar till damer en viskning nu lopp;
vad tissel och tassel bland hovmännens tropp!
Men fursten med blygsel mot jorden såg ned,
och så till sin dotter han talade vred:
»Som själv du bekänt, vad din ondska förbröt,
din hand må försona det blod, som du göt.
Men dyrt skall er djärvhet er kosta ändå:
I landsflykt att draga jag dömer er två.
Då sade sir Thomas i sal'n där han stod
utmattad och blek, men med oförsagt mod:
»Så ymnigt, som vinet ur flaskorna far,
mitt blod för din dotter jag utgjutit har,
och hotad med straff och med smälek av dig,
hon heder och trygghet skall finna hos mig,
och glömma den höghet, i hemmet hon känt,
i England, som maka åt greven av Kent.»
Bland de församlade hördes ett bifallssorl, vartill
föredömet gavs av Richard, som överhopade sin favoritministrel
med beröm och slutade med att giva honom en ring av
betydligt värde. Drottningen skyndade att uttrycka sin
tillfredsställelse medelst gåvan av ett kostbart armband, och flere
bland de närvarande ädlingarne följde det kungliga exemplet.
»Har vår kusin Edith», sade konungen, »blivit känslolös för ljudet av den harpa, hon fordom älskade?»
»Hon tackar Blondel för hans sång», svarade hon, »men dubbelt den välvillige frände, som föreslog den.»
»Du är ond, kusin», sade konungen, »ond, för det du fått höra talas om ett fruntimmer, som var nyckfullare än du själv. Men du slipper mig inte så lätt; jag skall följa dig ett stycke på hemvägen till drottningens tält — vi måste talas vid, innan denna natt vikit för morgonen.»
Drottningen och hennes damer hade nu uppstigit, och de andra gästerna lämnade det kungliga tältet. En hop tjänare med brinnande facklor och en eskort av bågskyttar väntade utanför tältet på Berengaria, och hon var snart på hemvägen. Richard gick, som han sagt, bredvid sin fränka, och nödgade henne alt mottaga hans arm, så att de kunde samtala utan att höras av andra.
»Vad svar skall jag giva den ädle sultanen?» sade Richard. »Konungarne och furstarne falla ifrån mig, Edith; detta nya gräl har gjort dem ännu mera avogt sinnade. Jag skulle önska att kunna göra något för den heliga graven genom underhandling, om ej genom seger, och utsikten härtill beror, tyvärr, på en kvinnas nyck. Jag vill hellre ensam fälla min lans emot tio de bästa riddare i kristenheten, än resonera med en egensinnig flicka, som ej vet sitt eget bästa. Nå, kusin, vad svar skall jag giva sultanen? Det måste vara avgörande.»
»Säg honom», sade Edith, »att den fattigaste Plantagenet hellre äktar fattigdomen än en otrogen.»
»Skall jag ej säga slaveriet, Edith?» sade konungen. »Jag tror, jag då kommer din mening närmare.»
»Ni har ingen anledning till den misstanke, ni så plumpt framkastar», sade Edith. »Kroppens träldom hade kunnat väcka medlidande, men själens inger endast förakt. Skam över dig, konung av det glada England, som både till kropp och själ förslavat en riddare, vilken fordom nästan var din like i ryktbarhet.»
»Borde jag ej hindra min fränka från att dricka gift, även genom att orena det kärl, som innehöll det, då jag ej såg något annat medel att inge henne avsmak för den farliga drycken?» svarade konungen.
»Det är du själv, som vill övertala mig att dricka gift», inföll Edith, »därför att det bjudes mig i en guldkalk.»
»Edith», sade Richard, »jag kan ej tvinga dig, men akta dig att stänga den dörr, som himmeln öppnat. Eremiten av Engaddi, vilken påvar och kyrkomöten ansett som en profet, har läst i stjärnorna, att ditt giftermål skall försona mig med en mäktig fiende, och att din man skall vara en kristen, och ger oss således den skönaste anledning att hoppas, att sultanens omvändelse och Ismaels söners införande i kyrkans sköte skola bliva följderna av ditt giftermål med Saladin. Du måste därför göra ett offer, hellre än att förstöra så lyckliga utsikter.»
»Människor kunna offra vädrar och bockar», sade Edith. »men ej heder och samvete. Jag har hört, att det var en kristen jungfrus vanheder, som först förde saracenerna till Spanien, och det är ej sannolikt, att en annan kristen jungfrus nesa skulle vara något lämpligt medel att fördriva dem från Palestina.»
»Kallar du det en nesa att bliva kejsarinna?» sade konungen.
»Jag kallar det en nesa och en vanära, att ohelga ett kristligt sakrament genom att ingå äktenskap med en otrogen, som ej bindes därav, och jag kallar det en skändlig vanära, att jag, en kristen furstes ättling, av fri vilja skulle bli den förnämsta i ett harem av hedniska frillor.»
»Gott, fränka», sade konungen, efter någon tystnad, »jag bör ej tvista med dig, ehuru jag tycker, att din beroendeställning borde göra dig mera eftergiven.»
»Nådig herre», sade Edith, »ni har välförtjänt ärvt alla huset Plantagenets rikedomar, värdigheter och stater — missunna därför ej er fattiga fränka någon liten andel av dess stolthet.»
»På min ära, flicka», sade konungen, »har du ej med det enda ordet kastat mig ur sadeln; låt oss därför kyssas och vara vänner. Jag skall genast avfärda ditt svar till Saladin. Men rätt betänkt, kusin, vore det ej bäst att uppskjuta med ditt svar, till dess du fått se honom? Han påstås vara en utmärkt vacker karl.»
«Det är inte troligt, att vi någonsin komma att råkas», sade Edith.
»Ja, men, vid sankt Georg, det är nästan så gott som säkert», sade konungen; »ty Saladin skall utan tvivel anvisa oss en neutral plats för denna nya banerstrid och infinner sig sannolikt själv såsom åskådare. Berengaria vill också äntligen dit, och jag svär, att inte en enda av er skall bli hemma, allraminst du, min vackra kusin. Men vi äro nu framme vid tältet och måste åtskiljas — likväl icke som ovänner. Ja, du måste lova det med hand och mun, min söta Edith — det är min rättighet som länsherre att kyssa mina vackra vasaller.»
Han omfamnade henne ömt och aktningsfullt samt återvände genom det av månen upplysta lägret, i det han gnolade för sig själv på sådana stumpar av Blondels sång, som han kunde erinra sig.
Vid sin återkomst till sitt tält skyndade han att utan uppskov utfärda depescherna till Saladin och lämnade dem till nubiern, med befallning att i dagbräckningen begiva sig på återväg till sultanen.