Talismanen/Kapitel 27
| ← Tjugusjätte kapitlet |
|
Tjuguåttonde kapitlet → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Nu hördes Tekbir — araberna så
det härskri kalla, varmed himmelns bistånd
till seger de i slaget ropa an.
Belägringen av Damascus.
Påföljande morgon inbjöds Richard till ett samtal med Philip av Frankrike, varvid den senare, under många försäkringar om sin högaktning för sin broder av England, i ytterst hövliga, men likväl allt för tydliga ordalag för att kunna missförstås, meddelade honom sin bestämda föresats att för sitt eget rikes väl återvända till Europa, emedan han, med deras förminskade stridskrafter och inbördes tvedräkt, helt och hållet misströstade om en framtida lycklig utgång av deras företag. Richard gjorde föreställningar, men förgäves, och då samtalet slutades, erhöll han utan att överraskas därav, ett manifest från ärkehertigen av Österrike samt åtskilliga andra furstar, varuti de tillkännagåvo ett likartat beslut som Philips och utan några förmildrande ordalag angåvo Richards av England utomordentliga stolthet och godtyckliga härsklystnad såsom orsak till sitt avfall från korsets heliga sak. Allt hopp att fortsätta kriget med någon sannolikhet av slutlig framgång var nu tillintetgjort, och Richard, som göt bittra tårar över sitt svikna hopp om ära, fann sig föga tröstad av den tanken, alt hans häftiga lynne och oförsiktiga hetta givit hans ovänner medel i händerna, att skylla den misslyckade utgången på honom.
»De skulle ej vågat att på sådant sätt övergiva min far», sade han till de Vaux under bitterheten av sin förtrytelse. »Kristenheten skulle ej satt tro till något förtal, som de kunnat utsprida om en så vis konung, då däremot jag, min dåre, ej blott skaffat dem en förevändning att övergiva mig, utan även satt dem i tillfälle att med ett sken av sanning kasta hela skulden till brytningen på mina olyckliga svagheter.»
Dessa betraktelser voro till den grad plågsamma för konungen, att de Vaux blev verkligt glad, då ankomsten av ett sändebud från Saladin gav hans tankar en annan riktning.
Detta nya sändebud var en av sultanen mycket vördad emir, vid namn Abdallah el Hadschi. Han härstammade från profetens släkt och var av Hacems stam, varför han även, såsom ett bevis på denna sin släktledning, bar en ovanligt stor, grön turban. Han hade ävenledes tre gånger gjort resan till Mekka, av vilken anledning han fått tillnamnet el Hadschi, eller pilgrimen. Oaktat dessa anspråk på helighet, var Abdallah — för att vara en arab — en glad sällskapsbroder, som tyckte om muntert snack och så till vida lade å sido sitt högtidliga allvar, att han tömde sin flaska, då han var säker för att det ej blev bekant och väckte förargelse. Han var därjämte statsman, och Saladin hade begagnat hans skicklighet i åtskilliga underhandlingar med de kristna furstarne och särdeles med Richard, som personligen kände och värderade Abdallah. Glad över den beredvillighet, varmed Saladins sändebud erbjöd ett neutralt stridsfält, säker lejd för alla dem, som ville bevittna striden, och sin egen person som borgen för sin trohet, glömde Richard snart, under de intressanta överläggningar, som föregingo envigeskampen, sina felslagna förhoppningar och det kristna förbundets stundande upplösning.
Det ställe, som kallades Diamanten i öknen, var utsett till stridsplats, emedan det låg nästan mitt emellan det kristna och del saracenska lägret. Man överenskom att svaranden, Konrad av Montserrat, med sina faddrar, ärkehertigen av Österrike och stormästaren för tempelorden, skulle på den för striden utsatta dagen inträffa där, med hundra väpnade män och ej mer; att Richard av England och hans broder Salisbury, vilka understödde käromålet, skulle medföra ett lika antal för att skydda sin kämpe, samt att Saladin skulle åtföljas av femhundra utvalda ryttare, som ansågos ej motsvara mer än tvåhundra kristna lansar. Andra personer av hög rang, som båda parterna kunde inbjuda att åskåda striden, skulle infinna sig utan rustningar och ej medföra andra vapen än sina svärd. Sultanen åtog sig att anordna banan samt draga försorg om alla slags förfriskningar och bekvämligheter åt dem, vilka skulle bevista högtidligheten, och hans brev uttryckte med mycken artighet det nöje, han väntade sig av ett fredligt och personligt sammanträffande med Melek Ric, samt hans ivriga önskan att göra hans mottagande så angenämt som möjligt.
Sedan alla preliminärer blivit fastställda och svaranden samt dess faddrar meddelade, blev Abdallah el Hadschi inlåten i en förtroligare krets, där han med förnöjelse åhörde Blondels toner; och sedan han först sorgfälligt undanlagt sin gröna turban och i stället påtagit en grekisk mössa, lönade han Blondels sång med en persisk dryckesvisa och tömde en flaska eldigt Cypervin för att ådagalägga, att hans handlingar motsvarade hans grundsatser. Dagen därefter böjde han sitt huvud inför Saladins tron, allvarsam och nykter som vattendrickaren Mirglip, och berättade sultanen, hur hans beskickning avlupit.
I gryningen dagen före den för striden bestämda dagen uppbröto Konrad och hans vänner från lägret för att inställa sig på den utsatta mötesplatsen, och Richard begav sig åstad vid samma tid och för samma ändamål, men enligt överenskommelse tog han en annan väg, vilket försiktighetsmått man ansett nödvändigt för att undvika tvistigheter mellan båda parternas beväpnade följeslagare.
Den gode konungen var ej vid lynne att tvista med någon. Ingenting skulle kunnat öka det nöje han väntade sig av att få åskåda en blodig, förtvivlad strid inom skrankorna, utom att han själv i egen kunglig person varit en av de stridande; och han var nästan åter till hälften vänligt stämd mot Konrad av Montserrat. Lätt beväpnad, praktfullt klädd och glad, som en brudgum aftonen före bröllopet, galopperade Richard vid sidan av drottning Berengarias hängbår och utpekade för henne de åtskilliga märkvärdiga ställen, de passerade, samt skingrade med muntra sånger och berättelser det nedslående intryck, som väcktes av den ogästvänliga öknens enformighet. På sin förra pilgrimsfärd till Engaddi hade drottningen följt vägen på andra sidan bergskedjan, så att damerna voro alldeles obekanta med öknens utseende; och ehuru Berengaria kände sin mans lynne för väl för att ej söka synas road av vad han behagade säga eller sjunga, kunde hon likväl ej övervinna en viss kvinnlig fruktan, då hon befann sig i denna rysliga ödemark med en så svag eskort, att den blott tycktes lik en rörlig fläck på den stora slättens yta, och tillika erinrade sig, att de ej voro längre från Saladins läger, än att han i ett ögonblick kunde överrumpla och bortföra dem allesammans genom en överlägsen styrka av sitt lättfotade kavalleri, ifall den hedniske sultanen skulle vara nog trolös att begagna ett så frestande tillfälle. Men då hon yttrade dessa misstankar för Richard, tillbakavisade han dem med förakt och missnöje. »Det vore den högsta otacksamhet», sade han, »att tvivla på den ädle sultanens redlighet.»
Samma farhågor och misstankar framställde sig likväl flere gånger, ej allenast för drottningens rädda sinne, utan även för Edith Plantagenets starkare och mera öppenhjärtiga själ; ty hon hyste ej något så stort förtroende till muselmännens redlighet, att hon ansåg sig fullkomligt trygg, då hon i så hög grad befann sig i deras våld; och hon skulle blivit vida mer förskräckt än överraskad, om hela öknen helt plötsligt återskallat av skriket. Allah hu! och en arabisk kavalleristyrka rusat på dem, som gamar på sitt rov. Dessa misstankar förminskades ej heller, då de mot aftonen varseblevo en ensam arabisk ryttare, som, igenkänlig genom sin turban och långa lans, lurande satt på en liten höjd, liksom en i luften svävande falk, och, så snart han varseblivit den kungliga sviten, ilade bort med denna fågels snabbhet, när han skjuter ner genom luften och försvinner ur synkretsen.
»Vi måste vara nära det utsatta stället», sade konung Richard; »ty den där ryttaren är säkert en av Saladins utposter. — Jag tycker mig höra ljudet av moriska horn och cymbaler. I ordning, mina gossar, och sluten er på soldatmaner kring damerna!»
Genast intog varje riddare, vapendragare och bågskytt sin behöriga plats, varpå de fortsatte sin marsch i tätt slutna leder, varigenom deras antal syntes ännu fåtaligare, och ehuru man väl ej hyste någon fruktan, måste vi dock sanningen till sägandes, förklara, att det låg lika mycken oro som nyfikenhet i den uppmärksamhet, varmed de åhörde den moriska musikens vilda larm, som mer och mer tydligt lät förnimma sig från det håll, där man sett den arabiska ryttaren försvinna.
De Vaux viskade till konungen: »vore det ej så gott, nådig herre, att skicka en page upp på spetsen av den där sandåsen? Eller tillåtes det mig att rida förut? Om sultanen ej har mer än femhundra man med sig, så måste hälften av dem vara pukslagare och cymbalspelare, om man får döma av allt det där larmet och skramlet. — Skall jag rida fram?»
Baronen hade samlat tyglarna i handen och var just färdig att ge sin häst sporrarna, då konungen utropade: »nej, för allt i världen! Ett sådant försiktighetsmått skulle blott antyda misstankar, utan att förekomma en överrumpling, som jag likväl ej befarar.»
De fortsatte därför tåget i tätt sluten ordning, till dess de överstigit de låga sandkullarna och fingo det utsatta stället i ögonsikte, då ett lysande, men tillika oroväckande skådespel mötte deras blickar.
Diamanten i öknen, som så nyligen varit en enslig brunn, en liten oas, som endast genom några enstaka palmträd skilde sig från den omgivande öknen, var nu medelpunkten för ett läger, vars broderade fanor och gyllne sirater lyste vitt och brett samt med tusende rika färger återspeglade den nedgående solens strålar. De tyger, som höljde de stora tälten, prunkade i scharlakansrött, gult, himmelsblått samt andra prålande färgskiftningar, och tältstängernas spetsar voro prydda med gyllene granatäpplen och små sidenflaggor. Men utom dessa tältpalats såg man ett så stort antal av arabernas vanliga svarta tält, att de Vaux ansåg det ej båda något gott, emedan de, efter hans beräkning, voro tillräckliga, att, enligt det österländska bruket, rymma en här av femtusen man. Ett antal araber och kurder, fullt motsvarande detta lägers vidd, ryckte hastigt ut, ledande sina hästar vid tyglarne, och samlade sig under ett häpnadsväckande larm av deras bullrande krigsmusik, som i alla tider livat arabernas stridslust.
Snart utgjorde de en stor och oredig massa avsuttet kavalleri, då, vid ett gällt signalskrik, som hördes högt över den larmande musiken, varje ryttare hoppade upp i sin sadel. Det dammoln, som uppstod vid denna manöver, dolde för Richard och hans följeslagare lägret, palmträden samt den avlägsna bergskedjan, ävensom själva de trupper, vilkas hastiga rörelse upprört dammet, vilket höjde sig högt över deras huvuden och bildade sig till en mängd fantastiska former av vridna pelare, domer och minareter. Ett nytt gällt skrik hördes från djupet av detta dammtabernakel, såsom en signal för ryttarne att sätta sig i marsch, vilket de gjorde i fullt sporrstreck och i det de under anloppet fördelade sig så, att de på en gång kommo i fronten, på flankerna och i ryggen av Richards lilla livvakt, som sålunda kringrändes och nästan kvävdes av de täta dammoln, som på alla sidor omgåvo den, och genom vilka man kunde se saracenernas bistra figurer och vilda ansikten ömsom framskymta och försvinna, under det de med de vildaste skrik och rop skakade och svängde sina lansar i alla möjliga riktningar, samt ofta först ströko sina hästar tillbaka, när de voro de kristna på en lanslängd nära, medan de eftersta lederna avsköto täta skurar med pilar över båda partiernas huvuden. En av dessa träffade drottningens bärstol, varvid Berengaria gav till ett ångestskrik, vilket genast jagade upp vredens rodnad på Richards panna.
»Ha, vid sankt Georg», utropade han, »vi måste söka hålla det här hedniska packet i styr!»
Men Edith, vars bärstol var strax bredvid, stack ut huvudet och sade, i det hon höll en av pilarna i handen: »kung Richard, förhasta er ej! Se, dessa pilar äro utan spetsar.»
»Ädla, förståndiga flicka!» sade Richard; »vid himmeln skämmer du inte ut oss allesammans med din säkra blick och din urskillning. Oroa er ej, mina engelska bussar», sade han till sina krigare, »deras pilar äro oskodda, och deras lansar äro utan spetsar. Det är blott en barbarisk välkomsthälsning efter deras vilda sätt, ehuru det utan tvivel skulle fägna dem att få se oss skrämda eller oroliga. Ryck långsamt och stadigt framåt!»
Den lilla falangen tågade följaktligen framåt, på alla sidor omringad av araberna, som fortforo med sina gälla, genomträngande skrik, i det bågskyttarne visade sin skicklighet genom att skjuta så nära förbi de kristnas hjälmprydnader, som det var möjligt utan att träffa dem, under det lansiärerna gåvo varandra så väldiga stötar med sina trubbiga vapen, att somliga föllo ur sadeln och så när tillsatt livet i denna hårda lek. Ehuru allt detta blott var ämnat som en välkomsthälsning, hade det i européernas ögon ett nästan tvetydigt utseende.
Då de hunnit inemot halvvägs till lägret, varunder konung Richard och hans svit utgjorde liksom kärnan, omkring vilken denna larmande kavallerimassa svärmade, skrek, hojtade och galopperade i den oredigaste villervalla, hördes ett nytt gällt skrik, varpå alla de, som skärmytslat i fronten och på flankerna av den lilla europeiska hopen, svängde om och formerade sig i en lång och sluten kolonn, som i tämlig tystnad och ordning marscherade bakom Richards trupp. Dammet började nu skingras framför dem, och genom denna glesnande molnslöja varseblevo de en fullt rustad och väpnad kavalleritrupp, som kom ridande dem till mötes och som, att döma av utseendet, ganska väl kunnat tjäna som livvakt åt den stoltaste österländska monark. Varje häst i denna trupp, som bestod av femhundra man, var värd en greves lösen. Ryttarne voro cirkassiska och georgiska slavar i blomman av sin ålder; deras hjälmar och harnesk voro sammansatta av stålringar, så polerade att de blänkte som silver; deras kläder prunkade med de mest lysande färger, och några voro av guld- eller silverbrokad. Livgördlarna voro av tvinnat silke och guld, deras dyrbara turbaner voro prydda med plymer och juveler, och de damascherade sablarna och dolkarna på fästen och baljor utsmyckade med guld och ädla stenar.
Denna lysande ryttarskara ryckte framåt efter den krigiska musikens takt, och då den råkade den kristna truppen; öppnade den sina rotar till höger och vänster samt lät den sistnämnda inträda mellan sina leder. Richard, som märkte att Saladin nalkades, satte sig nu i spetsen för sin lilla trupp, och det dröjde ej länge, förrän, omgiven av sitt hov och dessa gräsliga negrer, vilka bevaka österlänningarnes harem, och vilkas vanskaplighet blev ännu vederstyggligare genom deras praktfulla klädsel, sultanen anlände med utseendet och hållningen av en person, på vars panna naturen skrivit: detta är en konung! I sin snövita turban, jacka och österländska vidbyxor, med ett rött sidenskärp, utan några andra prydnader, tycktes Saladin till klädseln vara den simplaste bland sin livvakt. Men vid närmare påseende märkte man i hans turban den ovärderliga juvel, som av poeterna kallades Ljushavet; den diamant, han bar i en ring på fingret och varpå hans signet var graverat, var troligen värd alla de engelska kronjuvelerna tillsammantagna, och den safir, som utgjorde knappen på hans dolkfäste, var av föga mindre dyrbarhet. Det torde böra tilläggas, att sultanen, för att skydda sig mot dammet, vilket i grannskapet av Döda havet är så fint som den finaste aska, eller kanske av österländsk stolthet, bar ett slags vid turbanen fäst slöja, som till en del bortskymde hans ädla ansiktsdrag. Han red på en mjölkvit arab, vilken bar honom, liksom han på en gång varit medveten om och stolt över sin ädla börda.
All vidare presentation var överflödig. De båda hjältekonungarna, ty detta voro de, kastade sig på en gång av hästarna, och i det trupperna gjorde halt, och musiken plötsligt upphörde, gingo de emot varandra under djup tystnad, och efter en ömsesidig artig bugning omfamnade de varandra som bröder och jämlikar. Ståten och prakten på båda sidor väckte ej någon vidare uppmärksamhet — man såg ej något annat än Richard och Saladin, och även de sågo blott varandra. De blickar, varmed Richard betraktade sultanen, voro likväl mera ivrigt nyfikna, än de Saladin fäste på honom, och sultanen var även den, som först bröt tystnaden.»
»Melek Ric är lika välkommen för Saladin som vattnet i öknen. Jag hoppas, att talrikheten av detta mitt följe ej må ingiva honom något misstroende. Med undantag av mina beväpnade husslavar, äro alla, som med undrande och välkomnande blickar betrakta er, de förnämsta ädlingarna av mina tusen stammar; ty vilken, som hade rättighet att vara närvarande, skulle väl vilja bli hemma vid ett tillfälle, då han kunde få se en furste sådan som Richard, vars namn blivit en sådan skräck ända till Yemens öknar, att mödrarne därmed tysta sina barn, och den frie araben därmed bringar sin istadiga häst till lydnad!»
»Och äro alla dessa arabiska ädlingar?» sade Richard, och såg sig omkring på de i sina haiker insvepta, vilda gestalterna med deras mörka, solbrända ansikten, elfenbensvita tänder, svarta, under turbanen med vild, nästan övernaturlig glans framblixtrande ögon och i allmänhet enkla, ja, nästan torfliga dräkt.
»De göra anspråk på denna värdighet», sade Saladin; »men ehuru talrika, äro de rustade enligt överenskommelsen och hava inga andra vapen än sabeln — till och med stålspetsarna på deras lansar äro lämnade hemma.»
»Jag fruktar», mumlade de Vaux på engelska, »att de lämnat dem, där de snart kunna återfinnas. — Ett ganska blomstrande överhus, det måste medges, och själva Westminster-Hall skulle bli dem något för trång.»
»Tyst, de Vaux», sade Richard, »jag befaller dig det. — Ädle Saladin», fortfor han, »misstankar och du kunna ej trivas på samma mark. Ser du», och han pekade härvid på bärstolarna, »även jag har medtagit några kämpar, ehuru kanske, i strid mot överenskommelsen, väpnade; ty blixtrande ögon och fagra ansikten äro vapen, som ej kunna lämnas hemma.»
Sultanen vände sig emot bärstolarna och gjorde en bugning så djup, som om han vänt sig mot Mekka, samt kysste sanden för att betyga sin vördnad.
»Nej, broder», sade Richard, »de frukta ej att betraktas på närmare håll. Vill du ej rida fram till bärstolarna? Gardinerna skola genast dragas undan.»
»Det förbjude Allah» sade Saladin; »ty alla de araber, som omgiva oss, skulle anse det som en skam för dessa ädla damer, att visa sig med blottade ansikten.»
»Du skall få se dem enskilt, broder», svarade Richard.
»Vad skall det tjäna till?» svarade Saladin sorgset. »Ditt senaste brev var som vatten på elden för det hopp, jag hyste, och varför skall jag ånyo upptända en låga, som väl kan förtära, men ej värma mig? — Men vill min broder ej begiva sig till det tält, hans tjänare tillrett för honom? Min förnämsta svarta slav har fått befallning om prinsessornas emottagande. — Mitt hovfolk skall sörja för er svit, och vi själva skola vara konung Richards kammarherre.»
Han beledsagade honom följaktligen till ett praktfullt tält, som överflödade av all upptänklig lyx. De Vaux, som medföljt, avtog den capa, eller långa ridkappa, Richard bar, och han stod nu framför Saladin i en åtsittande dräkt, som fördelaktigt visade hans kraftfulla och väl proportionerade gestalt, på samma gång den bildade ett starkt avbrott mot de vida fladdrande kläder, som dolde den österländska monarkens spensliga figur. Richards tvehänta svärd ådrog sig i synnerhet saracenens uppmärksamhet; det var en rak, bred klinga, vars skenbart ohanterliga längd nästan räckte från axeln till hälen på konungen.
»Om jag ej sett denna klinga blixtra främst i slaktningen liksom Azraels», sade Saladin, »skulle jag knappt trott, att en människoarm kan svinga den. Får jag be att få se Melek Ric nu, under freden, och blott som ett prov på sin styrka, göra ett hugg därmed?»
»Gärna, ädle Saladin», svarade Richard, och, då han säg sig omkring efter något, varpå han kunde utöva sin styrka, varseblev han en järnklubba, som bars av en av de närvarande och vars skaft var av samma metall samt ungefär halvannan tum i diameter. Denna klubba lade han på en trädkubbe.
De Vaux, som blev orolig för sin herres ära, viskade till honom på engelska: »för den heliga jungfruns skull, besinna vad ni försöker! Ni har ännu ej fullkomligt återvunnit er fulla styrka — giv den otrogne ej någon triumf.»
»Tig din tok», sade Richard, i det han stadigt fattade fotfäste och kastade en stolt blick omkring sig, »tror du, jag kan misslyckas i hans närvaro?»
Det glimmande slagsvärdet lyftes av konungen med båda händerna mot hans vänstra axel och svängdes omkring hans huvud, varefter det nedföll med våldsamheten av en förfärlig krigsmaskin, och järnstången rullade på golvet i tvenne stycken, som om den varit en telning, vilken en skogvaktare avhuggit med sin kniv.
»Vid profetens huvud, ett högst förundransvärt hugg!» sade sultanen, i det han sorgfälligt undersökte den sönderhuggna järnstången och svärdsklingan, som var så väl härdad, att man ej på densamma kunde upptäcka det ringaste tecken till, att den lidit någon skada av den bragd, den utfört. Han tog därpå konungens stora, muskelstarka hand och skrattade, då han höll den bredvid sin, som var så mager och spenslig och så underlägsen i kött och senor.
»Ja, se väl på den», sade de Vaux på engelska; »det kommer att töva länge, innan dina långa markattsfingrar kunna göra ett sådant hugg med din granna, förgyllda handskära där.»
»Tyst, de Vaux», sade Richard. »Vid vår fru, förstår eller gissar han inte din mening. Tala ej så plumpt, jag ber dig.»
Sultanen sade verkligen strax: »något skulle jag gärna vilja försöka, ehuru jag ej vet, varför den svage skulle visa sin underlägsenhet i den starkes närvaro. — Men varje land har sina egna övningar, och detta torde vara något nytt för Melek Ric.» — Med dessa ord tog han en på golvet liggande sidenklädd dunkudde och ställde den på ända. »Kan ditt svärd klyva denna kudde?» sade han till konung Richard.
»Nej, visst inte», svarade konungen. »Intet svärd på jorden, vore det också konung Arthurs Exkalibar, kan klyva något, som ej gör motstånd.»
»Se då på», sade Saladin och strök upp rockärmen, så att han blottade sin långa, smala arm, som ständig övning härdat till en massa av idel ben, muskler och senor. Han drog därpå sin sabel, vars krökta, smala klinga ej blänkte som frankernas svärd, utan tvärtom var av en mattblå färg, tecknad med milliontals slingrande linjer, som visade, huru metallen blivit hopväld av vapensmeden. Då sultanen lyfte detta, i jämförelse med Richards, så svaga vapen, vilade han hela sin tyngd på den något framskjutna vänstra foten, balanserade några gånger fram och tillbaka, liksom för att få säkrare syfte, och steg därpå hastigt fram och drog med sådan händighet och så liten synbar kraftansträngning sabeln genom dynan, att kudden snarare tycktes falla sönder av sig själv, än våldsamt huggas i tu.
»Detta är ett taskspelarknep», sade de Vaux, som sprang fram och tog upp det avhuggna stycket av dynan, liksom för att övertyga sig om sakens verklighet; »det måste ligga häxeri häri.»
Sultanen tycktes förstå honom; ty han avtog det slags slöja, han dittills burit, och lade den dubbel på sabeln, vilken han utsträckte med eggen uppåt, och i det han hastigt drog vapnet genom floret, delade han även detta, ehuru det hängde fullkomligt löst på klingan, i två delar, som svävade åt var sitt håll av tältet, och ådagalade därigenom på en gång både vapnets ytterliga härdning och skärpa och sin egen utomordentliga skicklighet.
»På min ära, broder», sade Richard, »är du ej makalös i att föra sabeln, och mycket farligt vore det att råka ut för dig! Men likväl har jag mera förtroende till ett äkta engelskt hugg, och vad vi ej kunna åstadkomma med vighet, ersätta vi genom styrka. Emellertid är du verkligen lika förfaren i att tillfoga sår, som min vise Hakim i att läka dem. Jag hoppas att få se den lärde läkaren. — Jag är honom mycken tack skyldig och medför några små skänker åt honom.»
Som han talade, tog Saladin av sig turbanen och satte i stället på sig en tartarisk mössa, och han hade ej väl gjort det, förrän de Vaux vitt uppspärrade sin breda mun och sina stora, runda ögon, och Richard såg föga mindre förvånad ut, då sultanen med förändrad, gravitetisk röst sade: »den sjuke, säger poeten, känner läkaren på gången; men när han tillfrisknat, känner han ej en gång hans ansikte, då han ser honom.»
»Ett underverk! — ett underverk!» utropade Richard.
»Utan tvivel av Mahounds fabrik», sade de Vaux.
»Att jag ej skulle igenkänna min lärde Hakim», sade Richard, »blott för det jag saknade hans mössa och rock, och att jag skulle återfinna honom i min kunglige broder Saladin!»
»Sådan är ofta världens gång», svarade sultanen. »Det är ej alltid den trasiga klädnaden, som gör dervischen.»
»Och det var genom din bemedling», sade Richard, »som den där riddaren av Leoparden frälstes från döden, och genom ditt konstgrepp, som han förklädd åter infann sig i mitt läger?»
»Så är det», svarade Saladin. »Jag var tillräckligt mycket läkare för att inse, att hans levnadsdagar skulle bli få, om ej hans blödande äras sår bleve förbundna; ehuru hans förklädnad upptäcktes lättare, än jag, i anledning av framgången av min egen, kunnat förmoda.»
»En händelse», sade konung Richard, som troligen hänsyftade på det tillfälle, då han sög giftet ur den förmenta nubierns sår, »röjde för mig, att hans hud var färgad med konst, och sedan jag en gång fått denna ledtråd, blev upptäckten lätt; ty hans växt och ansikte glömmas ej så snart. Jag räknar med säkerhet på, att han blir min kämpe i morgon.»
»Han bereder sig därpå och är full av hopp», sade sultanen. »Jag har skaffat honom häst och rustning; ty på grund av vad jag under flere förklädningar erfarit, hyser jag en god tanke om honom.»
»Vet han nu», sade Richard, »vem han har att tacka för allt detta?»
»Det vet han», svarade Saladin. »Jag måste yppa, vem jag var, då jag meddelade honom mitt förslag.»
»Och bekände han något för er?» frågade konungen.
»Ingenting uttryckligt», svarade sultanen; »men av mycket, som förefallit mellan oss, slutar jag, att hans kärlek är allt för förmäten för att kunna bli lycklig.»
»Och du visste, att hans förmätna, oförskämda passion stod i strid med dina egna önskningar?» sade Richard.
»Jag kunde gissa någonting ditåt», sade Saladin; »men hans kärlek var äldre än mina önskningar och ser ut att överleva dem. Jag kan ej med heder hämnas en felslagen förhoppning på den, som ej har någon del i dess misslyckande. Och om denna högborna dam ger honom företräde framför mig, vem kan påstå, att hon ej gör rättvisa åt en högst ädel riddare?»
»Men dock av för ringa börd för att genom äktenskap förenas med Plantagenets ätt», sade Richard högdraget.
»Sådana äro kanske edra grundsatser i Frangistan», sade Saladin; »men våra österländska poeter säga, att en tapper kameldrivare är värdig att kyssa en vacker drottnings läppar, då däremot en feg furste är ovärdig ett kyssa fållen av hennes klänning. Men med din tillåtelse, ädle broder, måste jag för närvarande lämna dig för att emottaga hertigen av Österrike och den andra nazarenske riddaren, vilka ej äro särdeles förtjänta av min gästfrihet, men likväl böra anständigt bemötas, ej för deras, utan för min egen heders skull; ty vad säger den vise Lokman? ’Säg ej, att du bortkastat den mat, du givit främlingen; ty om den uppehållit och styrkt hans kropp, har den ej mindre upphöjt och förökat ditt eget goda namn och rykte.’»
Den saracenske monarken lämnade konung Richard, och sedan han mer med tecken än ord visat honom, var drottningens och hennes hovdamers tält var uppslaget, gick han för att mottaga markisen av Montserrat samt dennes svit, för vilkas bekvämlighet den praktälskande sultanen sörjt med mindre god vilja, men med lika frikostighet. De rikligaste förfriskningar både i österländsk och europeisk smak serverades för de kungliga och furstliga gästerna i deras tält, och sultanens uppmärksamhet för deras vanor och smak gick så långt, att grekiska slavar användes för att bjuda dem vinbägaren, vilken är muhamedanernas styggelse. Innan Richard slutat sin måltid, inträdde den gamle Abdallah, som fört Saladins brev till det kristna lägret, och förelade honom planen till det ceremoniel, som skulle iakttagas vid morgondagens strid. Richard, som kände sin gamla bekantes smak, bjöd honom att dricka sig till i en flaska Schirasvin; men med en sorgsen uppsyn lät Abdallah honom förstå att han, så vida livet vore honom kärt, under närvarande omständigheter måste iakttaga självförsakelse; ty oaktat sin fördragsamhet i många andra avseenden, både iakttog och vidmakthöll Saladin vid stränga straff profetens lagar.
»Nå, älskar han ej vinet, som fröjdar människans hjärta», sade Richard, »så har man ej något hopp om hans omvändelse, och den galna prästens i Engaddi spådom far som agnar för vinden.»
Konungen sysselsatte sig nu med att bestämma stridsvillkoren, vilket upptog en ansenlig tid, emedan det var nödvändigt att i vissa punkter inhämta så väl sultanens som motparternas tankar.
De blevo slutligen på alla sidor antagna och fastställda genom ett på franska och arabiska uppsatt ceremoniel, vilket undertecknades av Saladin såsom stridsdomare samt av Richard och Leopold såsom de båda kämparnes löftesmän. Då Abdallah tog avsked av konung Richard för aftonen, inträdde de Vaux.
»Den gode riddaren, som skall strida i morgon», sade han, »frågar om det tillåtes honom att i afton uppvakta sin kunglige gudfader.»
»Har du sett honom, de Vaux?» sade konungen småleende; »och kände du igen en gammal bekant?»
»Vid vår Fru av Lanercost», svarade de Vaux, »det sker så många underliga saker och förvandlingar här i landet, att mitt stackars huvud blir alldeles vimmelkantigt. Jag skulle knappt känt igen sir Kenneth av Skottland, om ej hans vackra hund, som blott några ögonblick varit i min vård, fägnande kommit mot mig, och jag hade så när ej känt igen honom heller — ty det stackars djuret var utmålat som en venetiansk sköka — om det ej varit för hans breda bringa, hans runda fot samt hans egendomliga skall.»
»Du förstår dig bättre på kreatur än på människor», sade konungen.
»Jag vill ej neka för», sade de Vaux, »att jag ofta funnit dem vara de hederligare djuren. Även ers majestät behagar stundom kalla mig ett oskäligt kreatur. Och dessutom tjänar jag Lejonet, vilket hela världen erkänner som djurens konung.»
»Minsann, bröt du inte där rätt vackert din lans mot min hjälm», sade konungen. »Jag har alltid sagt, att du har en viss kvickhet, de Vaux, fast man måste slå till dig med en slägga för att få fram några gnistor. Men nu till den här saken! Är den gode riddaren väl väpnad och utrustad?»
»Fullkomligt, nådig herre, och präktig!», svarade de Vaux. »Jag känner bra till rustningen — det är densamma, som den venetianska kommissarien vid samma tid som ni insjuknade, erbjöd ers majestät för femhundra byzantiner.»
»Och som han nu sålt till den otrogne sultanen för några dukater mer och mot kontant betalning, kan jag tänka? De där venetianarne skulle sälja själva den heliga graven.»
»Den kunde aldrig bäras i en ädlare sak», sade de Vaux.
»Tack vare saracenens ädelmod, och ej venetianarnes snikenhet», sade konungen.
»Give Gud, ers majestät vore litet varsammare», sade de Vaux oroligt. »Här äro vi för av den ena eller andra lidna förolämpningar övergivna av alla våra bundsförvanter; vi ha ej längre något hopp om framgång till lands, och nu felas det blott, att vi komma i gräl med den amfibiska republiken, för att gå miste om utsikten att få fara hem sjöledes.»
»Det skall jag nog draga försorg om», sade Richard otåligt; »men spar dina läxor. Berätta mig hellre något viktigare; har riddaren någon biktfader?»
»Ja», svarade de Vaux, »eremiten av Engaddi, som en sång förut gjort honom den tjänsten, då han beredde sig till döden, betjänar honom även nu, sedan ryktet om enviget hitfört honom.»
»Det är gott», sade Richard; »men för att återgå till riddarens begäran, så säg honom, att Richard skall mottaga honom, när fullgörandet av hans plikt vid Diamanten i öknen försonat hans fel vid sankt Georgskullen, och när du går genom lägret, så underrätta drottningen, att jag vill besöka henne i hennes tält; säg ock åt Blondel, att han möter mig där.»
De Vaux gick, och ungefär en timme därefter insvepte Richard sig i sin kappa, tog sin cittra i handen och gick åt drottningens tält till. Han mötte flere araber, men de vände alla bort huvudet, eller slogo ner ögonen, ehuru han kunde märka, att de ivrigt sågo efter honom, så snart han gått förbi. Han slöt därav ganska riktigt, att de kände honom, men att antingen sultanens befallning eller deras egen österländska hövlighet förbjöd dem att låtsa märka en konung, som önskade vara inkognito.
Då konungen kom till drottningens tält, fann han det bevakat av dessa olyckliga, som österlänningarnes svartsjuka utställer omkring deras Zenana. Blondel gick utanför dörren och spelade då och då på sin harpa, vilket gjorde afrikanarne så mycket nöje, att de visade sina elfenbenständer och beledsagade musiken med besynnerliga åtbörder samt gälla, onaturliga röster.
»Vad har du för dig med denna svarta boskapshjord, Blondel?» sade konungen. »Varför går du inte in i tältet?»
»Emedan min konst varken kan undvara mitt huvud eller mina fingrar», svarade Blondel, »och dessa hederliga morianer hota att hugga sönder mig bit för bit, om jag stiger på.»
»Följ då mig», sade konungen, »så skall jag vara din skyddsvakt.»
Morianerna fällde naturligtvis sina pikar och svärd för konung Richard samt sågo ned på marken, liksom de ej varit värdiga att betrakta honom. I tältet funno de drottningen, som talade med de Vaux. Medan Berengaria välkomnade Blondel, talade konung Richard en stund tyst och avsides med sin vackra fränka.
"»Äro vi ovänner ännu, sköna Edith?» sade han viskande.
»Nej, nådig herre», svarade Edith med lagom låg stämma för att ej överrösta musiken, »ingen kan hysa fiendskap mot konung Richard, då han värdigas visa sig sådan han verkligen är, lika ädel och god, som tapper och rättrådig.»
Med dessa ord räckte hon sin hand åt konungen, vilken kysste den som ett försoningstecken och därpå fortfor: »ni tror, sköna kusin, att min vrede vid detta tillfälle var tillgjord; men ni misstar er. Det straff jag pålade denne riddare, var rättvist; ty lika gott huru stark frestelsen var, svek han likväl det förtroende, man satt till honom. Men jag är tilläventyrs lika glad som ni, att han i morgon får tillfälle att återvinna sin ära och på den verkliga tjuven och förrädaren återkasta den fläck, som någon tid vidlått honom. Nej! — eftervärlden kan klandra Richards dåraktiga häftighet; men man skall också säga, att han som domare var rättvis, när han borde, och nådig, när han kunde.»
»Rosa ej dig själv, kusin konung», sade Edith. »De torde kanske komma att kalla din rättvisa grymhet, din nåd nyck.»
»Och brösta dig ej», sade konungen, »som om din riddare redan hölle på att med seger avkläda sig den rustning, han ännu ej påtagit. Konrad av Montserrat anses som en god lans. Tänk, om skotten bleve övervunnen?»
»Det är omöjligt!» sade Edith med fast stämma. »Jag har med egna ögon sett den där Konrad darra och skifta färg, som en usel tjuv. Han är skyldig, och enviget är ett vädjande till Guds rättvisa. Jag själv skulle utan fruktan strida med honom i en dylik sak.»
»Vid mässan, tror jag ej, alt du skulle det, flicka», sade konungen, »och besegra honom till på köpet; ty aldrig har det funnits en äktare Plantagenet än du.»
Han tystnade och tillade i en mycket allvarsam ton: »Se till, kusin, att du alltid minnes, vad du är skyldig din börd.»
»Vad betyder detta så allvarsamma råd i detta ögonblick?» sade Edith. »Är jag då så lättsinnig till min natur, att jag kan glömma mitt namn och mitt stånd?»
»Jag skall tala uppriktigt, Edith», svarade konungen, »och såsom till en vän. — Vad blir denne riddaren för er, om han som segervinnare gär ur denna strid?»
»För mig?» sade Edith, rodnande av blygsel och förtrytelse. »Vad annat kan han väl bli för mig än en hedervärd riddare, förtjänt av en sådan ynnest, som drottning Berengaria kunnat visa honom, om han valt henne till sin dam, i stället för en mindre värdig? Den fattigaste riddare kan ägna sig till en kejsarinnas tjänst; men hans ärofulla val», sade hon stolt, »måste bli hans enda belöning.»
»Likväl har han tjänat och lidit mycket för er skull», sade konungen.
»Jag har vedergällt hans tjänster med hedersbevisning och bifall, hans lidanden med tårar», svarade Edith. »Om han önskat någon annan belöning, borde han älskat någon inom sitt stånd.»
»Ni tänker således ej bära den blodiga nattröjan för hans skull?» sade konung Richard.
»Lika litet», svarade Edith, »som jag skulle kunnat uppfordra honom att våga sitt liv genom en mera dåraktig än berömlig bedrift.»
»Så säga flickorna alltid», sade konungen; »men då den gynnade älskaren blir enträgen, säga de suckande, att stjärnorna beslutat annorlunda.»
»Ers majestät hotar mig nu för andra gången med mitt horoskops inflytande», svarade Edith med värdighet. »Var övertygad, nådig herre, att, trots stjärnornas makt, er fattiga fränka varken skall äkta en hedning eller en ringa äventyrare; — tillåt mig att åhöra Blondels musik; ty tonen av edra kungliga förmaningar är näppeligen så behaglig för örat.»
Det övriga av aftonen erbjöd ej något anmärkningsvärt.