Tony växer upp/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 21
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 22
Kapitel 23  →


[ 99 ]

XXII.

Det är skymning i Pas rum. I kakelugnen har det sista vedträt med ett klirrande ljud [ 100 ]fallit samman, och glöden formar sig till fantastiska figurer och byggnader av blossande rubinfärg.

Jag sitter hopkrupen på den stora braskudden, litet längre bort ifrån mig ser jag Pas cigarrett som en lysande röd punkt. Ingen av oss talar. Huset tycks vara tomt och utdött, det enda som lever är glöden i brasan och den röda lysande punkten på Pas cigarrettspets.

Inne i brasan reser sig ett torn av genomskinligt glas med miljontals sinå röda lyktor på väggar och tak. Vid tornets fot gå bergen i vågor, och en stilla sjö speglar aftonsolens röda skiva. I tornet bor den fångna prinsessan. Hon väntar varje afton i solnedgången på att få se sin räddare nalkas, ty hon kan inte komma ut från tornet utan att stiga på de glödande bergen med sina fina små fötter. Prinsessan är rädd! Prinsessan gråter därför att bergen glöda och därför att väsande flammor slå upp ur sjön. Från min plats kan jag också se prinsen. Han vandrar långt borta från tornet, och svarta vidunder med brinnande gap sträcka sig efter honom. Å, nu rasade tornet! En arm böjer sig ur ruinhögen. En jättearm, som skakar i vredesmod! Ett glödande block kastas emot den, och den sjunker samman. En trupp sol[ 101 ]dater i röda uniformer jagar fram, där prinsessans torn nyss stått. Ett regn av gnistor förgör dem. Ett berg bubblar upp och brister sönder. Ormar ringla sig fram ur skrevorna. Det är krig därinne i det flammande röda. Krig! Oväder! Och vassa tungor slicka girigt upp de fallna blod- dropparna.

— Såg du, Pa? säger jag, och den röda punkten därborta beskriver en halvcirkel.

— Jag såg, hör jag Pas röst, men kanske inte detsamma som du.

— Vad såg du?

— En saga om ett liv.

— En saga! Berätta!

Jag flyttar mig närmare honom och lägger ena armen om hans knä. Jag älskar Pas sagor. Han diktar dem bara för mig, liksom han målar trollen och de andra sagofigurerna för att roa mig. Pa lägger sin hand på min.

— Hur gammal är du nu, Tony?

— Å, det vet du, Pa, snart tolv år!

— Vilken aktningsvärd ålder! skämtar Pa.

— Men sagan då, påminner jag, rädd att han skall glömma bort den.

— Ja, sagan! Det var en gång! Är det inte alltid så de börja, sagorna? Det var en gång [ 102 ]Det kan vara en gång för tusen år sedan, och det kan vara i går.

Jag ser hastigt upp på Pa, men jag kan inte urskilja hans ansikte. Hans röst låter så sorgsen, att jag med ens känner lust att gråta. Och medan Pa berättar, ser jag in i brasans glöd, och sagans gestalter få liv för mina ögon.

— Det var en gång en liten prinsessa, som hette Monika och som bodde i ett vitt slott vid en kristallklar sjö, börjar Pa sin saga. Hon hade ljust, ljust hår och ett par drömmande ögon, och hennes skratt var silverrent och klart. Den lilla prinsessan var alltid glad och lekte vid sjöns strand med snäckor och vita stenar, som vågorna slipat jämna och fina.

Konungen och drottningen älskade mycket den lilla prinsessan, och ibland då de sutto på sina troner i slottssalen trängde prinsessans glada skratt in genom de öppna fönstren, och då sågo de på varandra och sade: »Hon är glad, vår lilla prinsessa!» Men de sade det ej leende, utan skyggt och sorgset, som om de burit på en stor ångest. Och medan den lilla Monika därnere vid stranden muntert kastade de vita stenarna utåt vattnet, så att vattendropparna föllo omkring henne som ett regn av pärlor, stödde konungen och drottningen huvudena i [ 103 ]händerna och blickade dystert ut i den vackra salen, och deras ögon fylldes av tårar.

Deras sorg var icke ny, och före dem hade deras föräldrar och därförut deras sörjt och ängslat sig på samma sätt, då de hört ett barns silverklingande skratt.

En gång för hundratals år sedan hade deras släkt varit en stark och livskraftig släkt. Männen voro resliga jättar och kvinnorna blonda med friska leende läppar.

Så hände det sig en gång att en av de vackra prinsarna skulle äkta en prinsessa från ett närgränsande rike. Han hade älskat henne ända sedan han var en gosse och ett barn och ända sedan han först börjat lära sig att spänna en båge och att kasta en lans. Varje gång han skjutit ett vackert villebråd i skogen, varje gång han blivit segrare i en idrottslek hade han tänkt: Det skulle min prinsessa se! Han hade så många år längtat efter henne, och nu var hans bröllopsdag inne.

Det var en härlig solskensdag. En sådan där dag då man kan känna sig glad, även om man ej har något särskilt att glädja sig åt, och den unge prinsen tyckte att hans hjärta var nära att sprängas av lycka, där han red bredvid prinsessan främst i det långa bröllopståget som [ 104 ]var på väg till kyrkan. Genom hennes skira brudslöja uppfångade han en skymt av prinsessans rodnande kind och lilla rosenröda mun, och ibland vände hon sig mot honom, och då böjde han sig fram, där han satt på hästryggen, och såg djupt in i hennes ögon.

Bakom de två hördes trampet av många hovar, flöjtspel, skratt och glada röster. Solen lyste på alla brokiga dräkter och fladdrande band och blixtrade i smycken och pannspännen. Men prinsen såg bara den vita prinsessan på den vita hästen, och hans blick följde linjerna av hennes fina gestalt under brudslöjans böljande vågor ända ned till den lilla spetsiga sidenskon under den tunga brokadklänningen.

De redo fram under gröna äreportar och girlander, och små bondflickor strödde blommor på deras väg, och när kyrkan skymtade, såg man på långt håll att där var svart av folk som samlats för att hylla prinsen och prinsessan!

På den öppna platsen framför kyrkan höll brudparet in sina hästar. Kyrkportarna voro uppslagna på vid gavel, och inifrån ljöd dämpad orgelmusik ut till det muntra bröllopsföljet.

Leende blickade prinsen framför sig uti solskenet. Men då vidgades plötsligt hans ögon [ 105 ]av fasa. Han tyckte sig se, hur en mörk skugga föll tvärs över den vita planen. Han spejade åt alla håll för att kunna utröna, varifrån skuggan kom. Det tycktes vara skuggan av en man iförd en vid mantel, vilken nedtill var fransad, som om den vore söndersliten. Skuggan blev allt skarpare och svartare.

Förundrad märkte prinsessan, hur prinsen mitt i solskenet började frysa och darra. »Vad är det?» sade hon lågt. Prinsen höjde handen i förtvivlan. »Se! Se skuggan!» viskade han och pekade framför sig med skälvande hand. Men prinsessan såg ej någon skugga. Häpen betraktade hon honom. Hans ansikte var likblekt, och han hade bitit läpparna i blod. Bakom dem började bröllopsskaran viska och undra. Det klirrade av sporrar, och hästarna stampade otåligt i marken.

Plötsligt ryggade prinsens häst tillbaka. Skuggan hade flyttat sig. Prinsen tog ej sina ögon från den. Med ens svängde den svarta fransade manteln ut och föll över prinsen i den vita, blänkande rustningen. Med ett högt rop kastade prinsen om sin häst och red bort i galopp.

Han red bort från sin älskade! Bort från det glada bröllopsföljet och den smyckade kyrkan! Och fastän solen sken och alla blommor vid [ 106 ]vägkanten lyste, red prinsen inne i den svarta skuggan. Sol och blommor voro skymda för hans blick; han sporrade sin häst, men kom ej ut ur skuggan.

Länge efteråt berättade man sedan i landet, hur vägfarande mött prinsen den vackra bröllopsdagen där han red framåt med sporrarna intryckta i hästens sidor och med piskan vinande över hästens huvud. Prinsen hade ropat högt, som om han hade lidit outsägliga kval, och hans kritvita ansikte var förvridet. Man såg honom aldrig mera. Hästen hittades död vid vägkanten, men prinsen var försvunnen. En man som bodde i den stora skogen vid konungarikets gräns påstod sig en gång ha sett prinsen vandra förbi hans hydda, med trasig rustning och ropande obegripliga ord ut i rymden. Men ingen visste något med säkerhet.

Sedan den dagen var konungasläkten förföljd av den svarta skuggan. Den visade sig icke för alla medlemmarna av släkten. Men man kunde vara viss om att den i varje släktled föll över någons väg. Vem kastade skuggan? Ingen visste det. Ingen annan än den, över vars väg den föll, kunde beskriva den: ty ingen annan såg den. De olyckliga som sett den försökte beskriva den. Men alla beskrivningar voro olika.

[ 107 ]Somliga sade att det var skuggan av en högrest man, insvept i en vid mantel, som nedtill var fransad som om den vore söndersliten. Andra att det var skuggan av en vacklande kvinna med famlande utsträckta armar. Andra åter att det var skuggan av en jättelik fågel med rovfågelsnäbb. För somliga kom den så småningom, börjande som en florsfin darrande fläck i solskenet, för andra med ens, som om ett mörker plötsligt sänkt sig. De som varsnat skuggan blevo som förvandlade och kunde icke i hela den sköna världen se något annat än den svarta skuggan omkring sig. Där de vandrade inne i den, tycktes de lida oerhört. Deras kroppar vredo sig som i fruktansvärd pina, hesa rop trängde upp ur deras strupar, och några blevo som förstenade, hörde icke, sågo icke, men ledo tyst frysande inne i det svarta dunklets mantel.

Pa håller upp ett ögonblick och hans hand far smekande över mitt hår. Brasans glöd blossar ännu. Pa tänder en ny cigarrett.

— Du är ung, Tony! säger Pa. Så alltför ung! Skall jag fortsätta sagan?

— Ack, fortsätt, Pa!

Jag vågar ej säga mer; min röst darrar.

— Därför, Tony, säger Pa, kunde konungen [ 108 ]och drottningen inte vara glada då de hörde den lilla prinsessans skratt, ty de fruktade skuggan, liksom deras föräldrar fruktat den, och före dem deras föräldrar.

Varje gång den lilla Monika kom in i slottssalen betraktade de henne oroligt. Men hennes rodnande vackra ansikte strålade alltid av glädje, och hon berättade om vågornas sorl mot stranden, om de vackra vita stenarna och den varma vita sanden. Inte ännu! Inte ännu hade skuggan fallit över hennes väg. Kanske aldrig! Kanske aldrig skulle den falla.

Men en vacker solskensdag kom prinsessan med dröjande steg in i salen. Hon berättade som vanligt om de sorlande vågorna och om allt vad hon sett därnere vid stranden, men plötsligt tystnade hon. »Vad är det?» sporde konungen och drottningen ångestfullt. Hon såg sorgset på dem, som om hon förebrått dem något. »Det flög en fågel med utbredda vingar framför mig på sanden», sade hon, »och jag kunde inte fånga den.» Och hon började plötsligt gråta.

Det hade blivit dödstyst i den stora salen, och konungen och drottningen sågo darrande på varandra. Men konungen reste sig och ropade: »Tänd ljus! Tänd ljus! Mina pager och tärnor!»

[ 109 ]Nu blev det liv i hela slottet. Dörrarna slogos upp, och in tågade pagerna och tärnorna bärande stora kandelabrar av guld. Den stora salen började stråla, när ljus sattes vid ljus, och i speglarna som sträckte sig från golv till tak blixtrade det som av alla himlens stjärnor.

Från den stunden sökte konungen och drottningen att jaga bort skuggan från prinsessans väg genom att låta henne dag och natt omges av strålande ljus; till och med ute i solskenet följdes prinsessan av en page som bar en guldkandelaber, vars lågor flämtade bleka och matta i den brinnande dagern.

En tid förgick. Den lilla prinsessans skratt ljöd åter silverklart, och hennes ansikte tindrade av glädje. Vandrare ute på vägarna kring slottet sågo förvånade, hur hela den stora byggnaden stod som en fackla av flammande eld mot himlen.

Men en kväll, då prinsessan lekte i slottets sal, hejdade hon sig plötsligt i sin lek och ropade: »Det glider… det glider ett par vingar över spegeln!»; och hon brast i gråt. där hon stod mitt på golvet. Åter blev det dödstyst i den stora salen. Ljusen lyste med samma glans från hundra och åter hundra guldkandelabrar, men konungen och drottningen lutade sorgsna [ 110 ]sina huvuden i händerna, och spegeln återgav i sitt glas en liten vitklädd prinsessa som stod mitt i den stora salen och grät.

Prinsessan växte upp. Hon log och lekte, och hennes drömmande ögon blevo allt vackrare, och hon såg inte mera den svarta glidande skuggan. Så kom kärleken in i hennes liv. Snart strålade ljusen från de hundratals kandelabrarna, men nu icke för att förjaga den svarta skuggan utan för att lysa på prinsessan och hennes brudgum. Och prinsessan for bort från slottet, och silverklangen från bröllopsklockorna följde henne ända in i hennes nya hem. Och konungen och drottningen logo mot varandra, ty nu trodde de att skuggan för alltid försvunnit från prinsessans väg.

Pa tystnar och kastar cigarretten in i glöden.

— Och sedan? frågar jag.

Pa skrattar litet tvunget.

— Vet du inte att alla sagor sluta med ringande bröllopsklockor? Kanske jag skulle tillägga, att prinsen och prinsessan levde lyckliga i många år, så har du fått nog, du lilla omättliga!

Men jag känner på mig, att Pa denna gång menat något särskilt med sin saga, och jag vet… jag vet att den ej är slut än.

[ 111 ]— Ack, Pa! säger jag bedjande.

— Du lilla dumbom!

Pas skratt är inte hans vanliga.

— Det hade varit bättre, att jag aldrig börjat på den här sagan.

Han är tyst en stund; så fortsätter han hastigt, som ville han så fort som möjligt komma till slutet:

— Den lilla prinsessan var mycket älskad, och det förtjänade hon väl. Aldrig har jag sett sådana ögon som hennes! Aldrig en sådan god, leende mun! Hon frodades som en vacker blomma i sitt nya hem, och hennes man dyrkade henne.

En dag när de tillsammans gingo i trädgården, där solstrålarna flögo mellan trädens grenar och dansade över de gröna gräsmattorna, tryckte hon plötsligt hårt sin mans arm. »Där!» sade hon, och hennes ögon voro stelt riktade på gräsmattan. Hennes man följde hennes blick, men såg ingenting annat än sol, blommor och grönt. »Jag ser», sade hon med en underlig, främtnande röst. »Jag ser skuggan av en väldig fågel med rovfågelsnäbb.> Därpå slog hon händerna för ögonen och flydde in i huset.

Från den stunden varsnade hennes vackra ögon ej något annat än den svarta skuggan. Hon [ 112 ]brukade gå fram och tillbaka, fram och tillbaka i rummen, vit i ansiktet, frysande och mumlande. Ingen kärlek i världen kunde värma henne mera. Skuggan föll allt tätare omkring henne, snärjde in henne, tog allt liv ur henne. — — —

Pa slutar tvärt. Han går upp och tänder skrivbordslampan.

— Det är sent! säger han, och då han böjer sig över skrivbordet, ser jag, hur trött och slitet hans ansikte är.

— Jag är verkligen en oförståndig far! tillägger han. Du måste gå och lägga dig, min lilla flicka!

Jag går inte. Jag sitter kvar på kudden med händerna knäppta om mina knän. Jag är tung i huvudet av tankar, och tårarna skymma mina blickar.

— Fick inte prinsessan också en liten flicka, Pa? Det berättade du inte, säger jag lågt.

Ett ögonblick se vi på varandra.

— Ack, Tony! säger Pa och sträcker ut armarna. I nästa ögonblick ligger jag i hans famn, och vi trycka oss sorgset intill varandra; och när jag ser upp, har brasans glöd förvandlats till svart aska.