Trollsländan som backfisch/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I pensionen
Trollsländan som backfisch
av Bertha Clément
Översättare: Einar Ekstrand

Hilly får ett svårt uppdrag
Nya grannar  →


[ 104 ]

VII.
HILLY FÅR ETT SVÅRT UPPDRAG.

I Weidenburg härskade vintern med bister köld. Det var i mitten av februari, och alla människor längtade efter våren, som ännu tycktes vara fjärran.

En morgon kom Hilly in i sitt rum med ett brev från Hilde, vilket hon nyss fått. Hon slog sig ned i soffan och betraktade det med glädjestrålande ögon. Så tjockt det var! Vad kunde det vara däri… det måste vara ett mycket långt brev?

Alltifrån första gången Hilde skrev hade Hilly inresserat sig mycket för den förras nya väninna Valentine. Hon hade alltid hälsat till denna, och alltid fått sina hälsningar hjärtligt besvarade. I sitt sista brev hade Hilde skrivit:

— Valentine och jag tala mycket om dig. Alla på Châtillens, till och med tant Adele, intressera sig mycket för dig och be mig alltid sända dig många hälsningar. Jag tror, att Valentine skulle bli förtjust, om du ville skriva några rader till henne vid tillfälle. Men kom ihåg, att du genast säger »du» till henne.

Hilly hade likväl till en början ej haft mod att vara [ 105 ]den förste, som tog sig en sådan frihet, ehuru hon tyckte, att det skulle vara förtjusande att brevväxla med en okänd, och därtill en utländsk flicka. Slutligen hade hon dock repat mod och skrivit några rader till Valentine. Och nu kom måhända svaret.

Darrande av förväntan bröt hon kuvertet och utstötte ett glädjerop, då ur Hildes långa skrivelse ett litet brev, skrivet av främmande hand, föll ut.

— »Mademoiselle Hildegard Regnier» stod det i sirliga bokstäver på det inneliggande brevets kuvert. O så roligt! Hon rafsade ihop breven och rusade utför trappan och in till modern.

— Mamma, mamma, jag har fått ett brev från Valentine, är det inte förtjusande?

— Jo visst, kära barn. Vad skriver hon då?

— Det vet jag inte, jag har inte läst brevet ännu. Se bara en sådan vacker handstil! Tänk så roligt att ha en utländsk väninna som man aldrig har sett! Nu ska jag läsa upp vad hon har skrivit:


»Châtillens, Mercredi soir, 10 Février.

Ma bien chère Hilly.

Je te remercie beaucoup de ta bonne petite lettre du 30 Janvier. Elle m'a fait un bien grand plaisir et je l'ai lue et relue bien souvent, sois en sûre. Merci encore mille fois, chérie, et pardonne-moi de n'avoir pas répondu plus tôt.

J'espère que tu te portes bien ainsi que ta chère maman. Nous parlons souvent de toi, de Weidenbourg et de tout ce qui vous concerne.

Chère Hildegard, quand aurons-nous le grand plaisir de te voir en Suisse? J'espère ta visite et y compte beaucoup. Ce sera une telle joie pour nous de te voir arriver ici. Enfin attendons et espérons! Je ne t'écris pas beaucoup aujourd'hui, notre petite Mademoiselle Toutement te racontera mille choses, te dira tout ce qui pourra t'intéresser, mais chère Hildegard, n'est-ce pas, nous voulons continuer notre correspondance? Ce sera un si grand plaisir pour moi.

Ainsi nous saurons toujours ce que nous faisons et [ 106 ]devenons, nous parlerons ensemble de notre chère Hilde.

Ma chérie, dis-moi que tu le veux et envoie-moi, s'il te plait, ta photographie! Je la désire depuis si longtemps et t'en serai si reconnaisante. A bientôt donc, n'est-ce pas? Mes meilleures amitiés à Madame Regnier. Adieu, chère Hildegard, tante Adèle et Helene te dissent mille choses affectueuses et moi je te'mbrasse de tout mon coeur en restant ton affectionnée

Valentine.»


Hilly såg upp helt lycklig.

— Är det inte ett förtjusande brev, mamma?

— Jo, mycket nätt, kära barn. Nu får du väl tillsvidare inställa dina engelska självstudier och öva dig i franskan i stället, så att du också kan svara vackert. Och så kan ju Heinz fotografera dig med sin kamera, så kan du skicka ditt porträtt både till Hilde och Valentine.

— O ja, mamma, så roligt! Men nu ska vi se, vad Hilde skriver:


»Sûrcrêt den 11 februari.

Min kära lilla Hilly, min söta Syrsa!

Om du inte vore min bästa väninna och jag inte höll så rysligt mycket av dig, sutte jag säkerligen inte inne i mitt tysta rum och skreve till dig. Det är nämligen söndag, och de andra äro nere i trädgården och spela av hjärtans lust. Men jag skriver ju så förskräckligt gärna till dig, min rara Hilly, och du kommer alltid att förbliva min bästa väninna, även om jag tycker mycket om någon annan, t. ex. Valentine.

Ditt lilla brev till henne var förtjusande; hon blev rysligt glad över det och svarar dig här. Du är verkligen mycket skickligare i franskan än jag, Hilly! Fastän jag nu äntligen börjar få en aning om den. Jag pratar och ramlar på värre, och ofta skratta de och ha mycket roligt åt mitt rådbråkade språk. Men så är jag ju mademoiselle Toutement också.

Hur är det med dig, min söta Hilly? Jag tänker så mycket på dig och på hela svärmen. Det är synd [ 107 ]att den är skingrad åt alla håll. Jag har inte hört av Emmy och Lisbeth på länge nu.

Vår nya lärarinna i engelska, miss White, har nu kommit, och hon har redan börjat undervisa. Hon är mycket hygglig, fastän rysligt stel. Jag tror, att jag kommer att lära mig engelska fortare än franskan.

Nyligen upplevde vi en förtjusande dag där nere i byn. Professor Wendt firade nämligen sin födelsedag, och till denna brukar han alltid inbjuda hela pensionen. Hyggligt, inte sant? Det skulle bara vara fler människor, som hade sådana trevliga vanor! Då blev jag också bekant med hans syster, en gammal förtjusande dam, som sköter hans hushåll. De utgöra ett idealiskt syskonpar. Jag tror inte, att Hugo och jag kommer att bli så en gång i tiden.

I djupaste förtroende, Hilly: Jag skulle hellre vilja hushålla åt min man än åt min bror, skulle inte du det också? Jag tror, att det skulle vara mycket roligare.

Just som vi skulle gå till professorn, fick mademoiselle se, att en knapp fattades i min klänning igen. Jag hade råkat slita bort den på lördagskvällen och sedan glömt att sy i den. Hon skickade in mig att sy fast den och lät giva mig ett streck för oordning.

Jag var utom mig av ängslan att de skulle gå och lämna mig kvar hemma. Jag sprang hastigt in i mitt rum, rev till mig syskrinet, varvid hela dess innehåll naturligtvis for ut över hela golvet och den otäcka knappen, som jag skulle ha, rullade långt in under sängen. Så där går det alltid, när man har bråttom. Beväpnad med en tändsticka kröp jag under sängen och fick äntligen tag i knappen, just som mademoiselle kom in.

Hon sa inte ett ord, men hjälpte mig att sy i knappen, och då hon var färdig, kysste jag hennes hand, tackade och lovade bot och bättring.

Vet du vad hon svarade? Jo, att hon snart måste uppge hoppet om att jag skulle bli annorlunda; straff tycktes inte alls hjälpa, när det gällde mig. Hilly, det där drabbade mig hårt. Jag måste ändå vara en rysansvärd varelse! Jag föresatte mig att försöka hålla [ 108 ]min olycksaliga anmärkningsbok ren hela den följande veckan. I förra veckan hade jag inte mindre än femton streck däri. Men nu ska den vara toutement ren hela denna vecka. Alla flickorna äro mycket nyfikna att få se hur det går med den saken, och jag själv inte minst. Visst kommer det att kosta mig fruktansvärda ansträngningar.

Om jag bara inte vore så fasligt oskicklig. Saker, som jag ha om hand, ha en märkvärdig benägenhet att komma huller om buller.

Louise påstår, att om inte de ärevördiga bergstopparna sutte så fastvuxna vid marken, skulle jag ställa till en förskräcklig oordning bland dem också. Tänk, om jag det kunde, det vore ett jubelskämt! Då skulle jag en natt spela käglor med alptopparna och kasta upp Dent du Midi på gamla Mont Blanc. Vad alla skulle bli häpna sedan på morgonen, när de vaknade!

Säg mig, Hilly, hur går det med vår nattvaktsfamilj? Jag har skämts gräsligt för att jag inte heller detta år kunnat lägga något till er julklappsutdelning, och jag blev ännu mer ledsen, då du i ditt förra brev skrev, att mannen hade dött strax efter jul.

Men nu ska jag säga dig en sak, Hilly. Svärmen hade ju föresatt sig att giva äldsta dottern något till hennes konfirmation; därtill vill jag också lämna mitt bidrag, men du måste hämta det hos min farbror…

Hilly lät brevet sjunka och utropade förskräckt:

— Det gör jag inte, mamma, det kan jag omöjligt göra!

— Läs vidare så länge, barn.

Hilly tog upp brevet igen och fortsatte läsningen:

— Jag ska också skriva till farbror och be honom, att när han till påsken skickar pensionsavgiften och mina fickpengar till madame Mellet, draga av sjuttiofem pfennig för varje månad, det gör för kvartalet två mark och tjugufem pfennig.

Farväl för i dag nu, älskade Hilly, det ringer strax till gudstjänst. Giv din kära mamma en kyss från mig och hälsa alla hjärtligt, även Hanna och Marie och de mina, när du träffar dem. Jag är nyfiken att [ 109 ]få höra, om Enrico och Hugo gått igenom i sin examen. Enrico är jag säker på, men Hugo? Nej, nu ringer det. Adjö, söta Hilly.

O, förlåt plumpen… tag den för en kyss.

Din evigt trofasta
 Hilde.»


Hilly lät den långa skrivelsen sjunka och såg tyst framför sig. Modern iakttog sin lilla dotter en stund och sade därpå:

— Nå, kära barn, vad funderar du på?

— Det är helt enkelt gräsligt, det som Hilde har tänkt ut där, ljöd det upprörda svaret. Inte för att hon skulle dra sig det ringaste för att springa till alldeles totalt vilt främmande människor, men hon bör väl veta, hur förskräckligt motbjudande det är för mig.

— Överste Hermsdorf är ju inte vilt främmande för dig, kära barn. Dessutom tänker väl Hilde att du gärna vill göra något för de fattiga människorna, även om det inte är dig angenämt. Det är en uppoffring för Hilde också att avstå från sjutttiofem pfennig i månaden.

— Å, det skulle jag tusen gånger hellre göra än gå till främmande människor och tigga!

— Barn, så du uttrycker dig! Överste Hermsdorf är ju i alla fall genom Hilde förberedd på ditt besök och kommer att ta vänligt emot dig, det kan du vara säker på. Du har verkligen ingenting annat att göra än att övervinna din skygghet en smula. Och det kan väl inte bli så svårt, om du tänker på den stackars fattiga flickan.

Hilly teg. Vilken självövervinnelse det skulle kosta henne att gå till överste Hermsdorf visste endast hon allena.

På eftermiddagen gick hon till Hanna för att läsa upp de båda breven för henne. Flickorna gladde sig tillsammans åt Valentines skrivelse och skrattade åt Hildes, varpå de började tala om Liese Krüger, den fattiga flickan, som de ville hjälpa.

— Jag är mycket glad åt Hildes bidrag, sade Hanna. [ 110 ]Jag bekymrade mig just över att vi rakt ingenting skulle få ihop. Tre mark har jag sparat, och du?

— Jag kan bara lägga till en och femtio, sade Hilly bedrövad. Vi måste skriva till Lisbeth och Emmy.

Hanna skrev och fick också snart svar. Hon hämfade då Marie och gick med henne till Hilly. Nu sutto de alla tre i Paradiset och bröto ivrigt först Emmys brev. Hanna läste högt:


»Mina kära tre!

Ert brev gladde mig först, men dess innehåll fägnade mig mindre. Det gör mig verkligen mycket ont, men jag nödgas avslå er begäran om bidrag till Liese Krügers konfirmationsklänning. Vad är det egentligen för folk, de där Krügers?

Jag har på sista tiden haft så många utgifter, och då vi nu snart skola skiljas, måste jag ännu en gång fotografera mig för att min söta Meli skall få mitt porträtt. Hon tyckte inte om det som hon fick till jul.

Jag skrev hem efter pengar, och pappa hade nog skickat dem, men mamma var emot det, för hon tyckte, att det var en onödig utgift. Nå, då betalar jag fotograferingen själv; för min Meli skulle jag gärna ge ut min sista pfennig. Tråkigt att jag snart skall fara härifrån, det är mig en gåta, hur jag skall kunna uthärda avskedet från Melitta och leva i Weidenburg utan henne. Ni får alltså ursäkta att jag icke skickar något bidrag.

 Med många hälsningar.
Er djupt bedrövade Emmy.»


Hanna lät brevet sjunka och såg frågande på sina väninnor.

— Det är väl att Amiralen snart kommer hem, eljest skulle de på allvar kollra bort henne där borta, sade Marie.

Hanna nickade.

— De stackars föräldrarna glädja sig åt att få hem sin Emmy, och hon beklagar sig bara. Hur är det möjligt?

[ 111 ]— Låt oss nu höra, vad Lisbeth skriver. Jag undrar, om vi få avslag från henne också?

— Då få vi allt uppgiva hoppet om en klänning, sade Hilly, så mycket kan vi inte få ihop.

Alla tre åsågo under nyfikenhet och spänning det andra brevets öppnande, och då ett antal frimärken därvid kommo i dagen, uppgåvo de ett glädjerop och räknade dem hastigt.

— En och sjuttiofem, det är en god hjälp åtminstone, sade Hanna glättigt. Hör nu på:


»Hannover den 2 mars.

Mina kära små Insekter!

Ert smärteskri har icke blott trängt in i mitt öra utan även i mitt hjärta, och jag vill gärna bidraga med det lilla, som min kassa tillåter. Ni vet, att den aldrig är storartad, emedan far har tre söner, som han låter studera.

Flickor… om några veckor bär det av hem! Vilken fröjd! Hittills har jag räknat månaderna, nu räknar jag dagarna, och snart börjar jag räkna timmarna. Man lär sig att uppskatta hemmet riktigt först då man nödgats vara borta en tid.

Synd bara att inte också vår lilla Trollslända kommer hem, tänk vad vi då skulle ha roligt i vårt kotteri! Mera muntligen, när vi träffas. Farväl till dess!

Eder alltid förnöjda
 Humla.»


De tre väninnorna sågo på varandra med strålande ögon.

— Lisbeth är en god själ, som man kan lita på, sade Hanna och de andra instämde. Marie suckade.

— Så synd att jag ska fara bort i påsk, eljest skulle vi haft så trevligt tillsammans.

— Men du förblir oss alltid trogen, Mieze? frågade Hilly.

Marie skrattade.

— Det har ingen fara med den saken. Jag finner vårt förbund alltför trevligt för att frivilligt vilja skilja [ 112 ]mig från det. Ingenting går upp mot sann och trofast vänskap.

De räckte varandra handen, och därpå återtog Hanna:

— Vet du, Hilly, nu är det allt på tiden att du fattar mod och går upp till överste Hermsdorf, så att vi få veta, om vi kan räkna på Hildes pengar.

Hilly suckade djupt.

— Det där besöket tynger på mig som ett berg, sade hon.

— Det som är en obehagligt, bör man inte skjuta upp utan göra ifrån sig så fort som möjligt, ropade Marie och sprang upp. Kom, så följa vi dig till porten. När du väl kommit så långt så är det snart över.

— Nu med detsamma? ropade Hilly förskräckt.

— Ja, det är verkligen det bästa, instämde Hanna.

— Jag ska fråga, vad mamma tycker, sade Hilly i den stilla förhoppningen, att modern skulle ha något arbete åt henne, så att det fruktade besöket blev uppskjutet. Men hon missräknade sig, ty mamma förordade i stället, att hon skulle gå till översten med detsamma.

Suckande klädde Hilly sig och begav sig iväg tillsammans med väninnorna. Hennes lilla skygga hjärta klappade allt häftigare, ju mer hon närmade sig överste Hermsdorfs bostad.

— O, sade Hilly, då de stodo framför porten, jag önskar att jag svimmade av nu på stund, då behövde jag inte gå in.

— Nej, då skulle du bli inburen i stället, sade Hanna skrattande.

— Å, du lilla hare, överste Hermsdorf kommer väl ändå inte att sluka dig med hull och hår, utropade Marie, öppnade porten och sköt in Hilly.

Pang, där smällde porten igen bakom henne. Som hon nu stod där och förtvivlad grubblade över med vilka välvalda ord hon skulle framföra sitt ärende, kom en betjänt ut och frågade vad hon önskade.

— Jag skulle vilja tala med översten, framstötte hon.

[ 113 ]— Vem får jag anmäla?

— Hildegard Regnier.

Betjänten gick och återvände snart med beskedet: Var så god och stig in!

En tiggare, som ber om en allmosa, kan inte känna sig ynkligare till mods än Hilly i det ögonblick då hon trädde in i överstens rum. Naturligtvis snavade hon i sin gränslösa förvirring över tröskeln och kom in som en avskjuten pil.

Där stod nu »fröken» Regnier med högröda kinder och stammade ett lågmält: God dag, och sökte förgäves efter en räddande tanke.

Översten kom henne artigt till mötes, räckte henne handen och förde henne med några vänliga ord till soffan. Med nedslagna ögon tog hon plats och önskade Hilde och hennes uppdrag dit pepparn växer. Vad i all världen skulle hon säga, hur skulle hon börja? Översten kom den lilla fröken till hjälp.

— Ni medför säkert hälsningar från vår Hildegard, sade han så vänligt som möjligt för att inge backfischen mod. Min hustru är tyvärr inte hemma, hon skulle eljest bli glad att få träffa er. Hilde är väl kry, hoppas jag? Vi ha inte hört av henne på länge nu.

Hilly ryste av förfäran. Naturligtvis! Det kunde hon väl tänka sig… att den förskräckliga Trollsländan hade glömt att skriva till sin farbror angående det här. Det fattades bara detta för att råga måttet!

— Ja, hon är kry, svarade Hilly lågmält.

— Men hon har kanske något på hjärtat, som hon hoppas uppnå genom er?

— O ja, svarade Hilly ur hjärtats djup och såg för första gången upp på översten.

Översten smålog godmodigt.

— Nå, låt höra vad det är min brorsdotter önskar.

— Hilde skulle själv skriva till herr översten om det, men hon har väl glömt det, började Hilly, och i det hon samlade allt sitt mod fortfor hon:

— Vi flickor i förbundet Insektssvärmen ha samlat ihop litet pengar till en klänning åt en fattig flicka, som ska gå fram, men vi ha inte tillräckligt ännu, och [ 114 ]nu skriver Hilde att jag skulle gå till herr översten och…

Hon tystnade och rodnade, då hon förgäves sökte efter de rätta orden.

— Gott, jag skulle alltså lämna ett bidrag för Hildes räkning, hjälpte översten henne på traven. Hur har hon tänkt sig det och hur mycket skulle det vara?

Hilly andades lättare; hon hade nu blott att giva ett enkelt svar på dessa frågor.

— Mycket bra, sade översten, då hon slutat, men har Hilde också betänkt, att hon under inga omständigheter kan få igen de utgivna pengarna?

— O ja, det vet hon, men hon vill gärna försaka något för den stackars Lieses skull, utropade Hilly med värme. Hilde är så hjärtegod.

Översten smålog åter.

— Hildegard kunde inte ha valt ett bättre ombud än ni, kära fröken, sade han. Ni vet kanske, att jag aldrig brukar ge Hilde något i förskott, ty hon måste lära sig att hushålla med sina pengar. Men jag skall göra ett undantag för denna gång, eftersom ändamålet är så gott.

Hillys ögon lyste upp av glädje.

— O, tack så rysligt mycket, herr överste.

Han räknade upp två och femtio på bordet och sade därpå:

— Insektssvärmen har ju haft den stora älskvärdheten att utnämna mig till Sorgemantel; kanske jag såsom sådan i all tysthet kan få lämna ett litet bidrag till den fattiga Liese också?

Hilly blev så röd, som endast hon kunde bli, halvt av förlägenhet över svärmens djärvhet, halvt av bävande fröjd.

— O herr överste, ni är alltför god, stammade hon.

Han tog fram sin portmonnä och lade ett blänkande guldmynt på bordet, Det var tio mark. Hilly blickade på honom, mållös av häpnad.

— Det… ska vi väl inte ha? utbrast hon förvirrad.

— Ha ni då redan fått ihop så mycket, att ni inte ha användning för det? sporde översten road.

[ 115 ]— Nej nej, men… å, jag är så glad!

Han log, då han såg in i det glädjestrålande flickögonen.

— Jag hoppas, kära fröken, att ni vid sådana här tillfällen alltid kommer ihåg, att även Sorgmanteln har vissa rättigheter att bidraga.

Nu skrattade Hilly; hennes förlägenhet försvann.

— O ja, förfärligt gärna, herr överste, utropade hon och stoppade guldmyntet i sin lilla smala börs. Å, vad de andra ska bli glada… och Liese sen! Nu ha vi så mycket att vi kan köpa en hel klänning.

— Det är säkert det nödvändigaste, svarade översten vänligt.

— Ja, modern kan omöjligt köpa henne några kläder. Jag får tacka så rysligt mycket… även å svärmens vägnar. Jag kan inte säga, hur tacksam jag är.

Översten tog den framsträckta handen och tryckte den vänligt. Därpå följde han henne ända till ytterdörren, som han artigt öppnade för henne.

Så fort porten slagit igen bakom henne, började Hilly springa, ehuru hon eljest var en mycket stillsam flicka. Alldeles andlös kom hon om hörnet vid kyrkogården, varest Hanna och Marie väntade henne och nu störtade emot henne:

— Vad sa han?

— Är någon efter dig?

— Så tala då!

Men Hilly måste först hämta andan ett ögonblick, därpå utropade hon:

— Flickor, han är den mest förtjusande herre man kan tänka sig!

— Vem då? Du menar väl inte översten?

— Jo visst, just han!

— Å! Verkligen?

Det ljöd så tvivlande. Hilly vart helt uppsluppen.

— Han är åtminstone idealet för en Sorgemantel. Det måste ni medge, när ni fått höra alltsammans.

— Men så tala då, Hilly. Det måste ha hänt dig något märkvärdigt eftersom du är så uppspelt.

— Det har så också. Hör på bara! Överste Herms[ 116 ]dorf har inte blott givit mig pengarna för Hildes räkning utan… hör och häpna… han har också i sin egenskap av vår Sorgemantel lagt till tio mark… hela tio mark!

Hanna och Marie sågo förvånade på varandra.

— Jag är rädd, att det förskräckliga besöket har stigit dig åt huvudet! sade Marie.

Hilly skrattade, drog de båda väninnorna till närmaste lykta, och visade vid dess sken sin skatt.

— Det är verkligen ett guldmynt, sade Marie häpen, ett riktigt guldmynt.

— Ja, trodde ni kanske att det skulle vara falskt? frågade Hilly skrattande.

Pengarna anförtroddes nu åt Hanna, och därpå måste den lilla Syrsan utförligt berätta om samtalet med översten.

— Nå, medger ni nu, att han är idealet för en Sorgmantel? frågade Hilly triumferande, då hon slutat sin berättelse.

— Ja, ja, svarade båda på en gång.

I sin hjärtefröjd togo de tre flickorna varandra i hand och uppförde en liten glädjedans runt omkring lyktstolpen.

Redan dagen därefter inköptes klänningstyget, och Maries mor erbjöd sig att låta hennes sömmerska sy klänningen på samma gång som dotterns. Liese var lika stor som Marie, så att den skulle säkert passa. Härigenom inbesparades så mycket, att de fingo pengar över till ett par handskar också.

En eftermiddag gingo de tre flickorna, med en djup och stilla glädje i sina hjärtan, uppför trappan till Lieses bostad för att överlämna sin gåva.

Liese var ensam med barnen och bad, förundrad och förlägen, de besökande att stiga in.

— Liese, sade Hanna vänligt, du vet, att vi tillsammans med några skolkamrater ha ett litet förbund?

— Ja, fröknarna ha ju varit så vänliga och givit oss julklappar, svarade hon med en förväntansfull blick på det stora paketet, och syskonen trängdes nyfiket omkring dem.

[ 117 ]— Nu är det så, fortfor Hanna, att vi skulle komma din mor till hjälp vid din konfirmation, och därför ha vi samlat ihop till detta, d. v. s. en herre, som önskar vara okänd har bidragit, eljest hade vi inte fått ihop så mycket.

Paketet öppnades nu, och klänningen vecklades ut inför Lieses häpna blickar. Mörkröd av fröjd slog hon ihop händerna och utropade:

— O, en hel klänning… och alldeles fix och färdig! Vad ska mor säga?

Hon rusade utför trappan, och barnen förklarade, att modern var nere hos skomakaren och tvättade. Strax därpå återkom Liese med sin mor. Fru Krüger torkade ännu sina händer på förklädet och fällde tårar av glädje och rörelse, då hon såg klänningen och handskarna.

— Fröknarna är så snälla, sade hon och tryckte de unga flickornas händer. Gud välsigne er för det! Jag har ofta legat vaken om nätterna och grubblat på, hur jag skulle kunna skaffa Liese en klänning… men inte funnit någon utväg. Å, vilken fin klänning och så vackra handskar sen! Har du tackat fröknarna riktigt, Liese?

Denna räckte flickorna handen och tackade med låg röst. Hon var tydligen överväldigad av glädje.

Förnöjda och glada lämnade väninnorna den fattiga bostaden och gingo först upp till Hannas mor för att dela med sig av sin glädje. Därpå återvände Hilly hem för att även berätta allt för sin mor och farfar.