Trollsländan som förlovad/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

Insektssvärmen
Vårglädje  →


[ 5 ]

I.
INSEKTSVÄRMEN

Hildegard Hermsdorf hade i går blivit konfirmerad i den lilla mecklenburgska staden Weidenburgs kyrka. Hon var nu sexton år, men inte på långt när en riktig ung dam — nej, därtill fattades ännu mycket för lilla Trollsländan, såsom hon allmänt kallades med anledning av sin stora livlighet.

När hon steg upp i dag på morgonen, låg det ännu kvar över hennes älskliga anletsdrag något av det begrundande allvar, som kännetecknat henne hela gårdagen. Men nu drog ett glatt leende över hennes rosiga ansikte, när hon såg sig i spegeln för att borsta det vackra blonda håret.

— Är alltjämt den gamla, Hilde, utbrast hon för sig själv. Ingen människa kan ta dig för vuxen, inte ens farbror och tant, gudilov! Då kan man ännu ställa till en hel del dumheter. Förflugen var den sista återstoden av den allvarliga stämningen, och ur de blåa ögonen skrattade åter hela hennes soliga glädje över tillvaron. Jag måste skynda mig, fortsatte hon sin monolog. Tant Frida sade, att jag nu måste visa mormor, vad jag lärt mig i vinter. Naturligtvis kommer jag hädanefter att själv ställa mitt rum i ord[ 6 ]ning; Line är gammal, för henne blir det nog ansträngande, och mig roar det väldigt. Jag undrar just, vad mormor kommer att säga, när jag förstår mig på allt så bra! Hon tilltror mig nog inte mycket. Sedan gör jag i ordning mammas frukost, läser högt för henne, om hon vill, och pysslar om henne, så att hon blir frisk, ty frisk måste hon naturligtvis bli. Sedan promenerar jag dagligen med henne i parken, och när hon väl hämtat litet krafter, företar vi utflykter i omgivningarna. Jag känner ju inte till något här. Ack, det blir underbart!

Under dylika reflektioner hade Hilde avslutat sin toalett. Så öppnade hon fönstret och inandades med förtjusning den härliga vårluften, och sedan hon bäddat upp sin säng, sprang hon in i köket för att hämta sopskyffel och borste.

Gamla Line höll just på att tända fotogenköket för att koka kaffe. Förvånad betraktade hon den nätta lilla gestalten, som kom rusande som en virvelvind in i köket och efter ett glatt »god morgon» började leta i alla vinklar och vrår.

— God morgon, lilla fröken! Vad går det åt er? frågade den gamla tjänarinnan.

— O, Line, jag tänker ju stiga upp lika tidigt varenda morgon och hjälpa dig. Mitt rum behöver du nu inte alls bekymra dig om, för det ska jag själv hålla i ordning, det blir väldigt trevligt. Men var i all världen har du gjort av sopborsten, dammvippan och allt det andra?

— Här, lilla fröken, bakom förhänget finns alltsammans, och dit ska det tillbaka, när lilla fröken är färdig. Jaså, det roar er? Ja, mig är det endast kärt, och Gud välsigne ert goda hjärta för att ni vill hjälpa mig, mitt gullbarn.

Efter att ha dammat under alla möbler grep Hilde sopborsten och började sopa ihop allt dammet. Därvid kände hon sig så glad till sinnes, ait hon plötsligt började valsa omkring i rummet med sopborsten. Utan att hon märkte det, öppnades en dörr, och en vilhårig [ 7 ]gammal dam med livliga blåa ögon trädde in men stannade helt överraskad.

— Hilde! utropade hon. Är du inte klok, flicka? Jag kunde inte förstå, vad det var för ett spektakel inne hos dig, och så överraskar jag dig med att dansa! Tänker du då inte mer på gårdagen?

Det skrattande övermodet försvann ur Hildes förtjusande ansikte, hon strök hastigt det blonda håret ur pannan, släppte sopborsten, rusade fram till den gamla damen och omfamnade henne. Hur kan du tänka dig något sådant, mormor! Aldrig i mitt liv glömmer jag den dagen, om jag så blir åttio år! Den var underbar, och när jag vaknade, kände jag mig förfärligt allvarlig och högtidlig till mods.

— Det tycks inte ha varat länge.

— Ack, mormor, jag ville ju överraska dig, du skulle få se, vad jag lärt allt hos tant Frida.

— Jag tror knappast, att du hemma hos tant Frida fick dansa genom rummen med sopborsten.

Hilde skrattade. Gode Gud, nej då! Hon hade blivit förfärad, om hon fått se mig göra det, men du är inte så sträng, endaste mormor, du gläder dig, när jag är glad, icke sant?

— Allt på sin tid, barn. All dansa med sopborsten har aldrig varit på modet hos mig. Titta bara, så dammet virvlar omkring! Det är ju mycket berömvärt, att du vill göra nytta, Hilde, och jag är helt och hållet med om att du hädanefter själv håller ditt rum i ordning, men då begär jag även, att du gör det med allvar och inte tänker på några dumheter under tiden. Arbetet skall man icke uppfatta som en lek, och inte heller får man göra ett sådant oväsen, att det hörs över hela huset.

— Mamma har väl inte väckts av det, mormor? frågade Hilde förskräckt.

— Nej, lyckligtvis ligger hennes rum alltför långt borta, men, Hilde, du måste bemöda dig om alt vara litet ljudlösare. Du är inte längre något barn och måste ge mera akt på dig själv.

[ 8 ]— Mormor, du är så allvarlig i dag, sade Hilde och lade smeksamt huvudet mot mormoderns axel. Är du ond på mig?

— Nej, barn, jag önskar endast, att du inte hade glömt så fort alla de goda föresatser, du fattade i går. Jag skulle ännu vilja uppleva, att min kringfladdrande lilla Trollslända bleve ett riktigt förståndigt människobarn, som kunde bereda oss alla glädje.

— Det ska du även få, endaste mormor, det lovar jag dig riktigt säkert!

— Gott, barn! Jag vill inte uppge hoppet ännu. Men skynda dig nu, så att du snart är färdig, så dricker vi kaffe tillsammans. Mamma får sova så länge hon vill, ty hon är nog mycket angripen.

Mormor gick, och Hilde ägnade sig åter åt sitt arbete, som nu avlöpte litet ljudlösare. När de druckit kaffe, måste hon damma i de andra rummen och vattna blommorna. Sedan tittade hon ännu en gång på sina konfirmationsgåvor, och därpå slog hon sig ned för att i lugn och ro ännu en gång läsa igenom de brev, hon emottagit. Medan hon höll på med det, kom brevbärarn och lämnade henne två till.

— Från England och från farbror Born i Buenos Aires, mormor! utbrast hon och öppnade först det sistnämnda brevet. Heta tårar strömmade över hennes rosiga kinder, då hon tog upp en liten cypresskvist ur det. O, mormor, från pappas grav! Så snällt av farbror att skicka mig den!

Hon lät ömt handen glida över kvisten, torkade sina tårar och fördjupade sig i brevet.

Jämte sina föräldrar och sin några år äldre bror Hugo hade Hilde vistats flera år i Buenos Aires, där hennes far, en skicklig läkare, på inrådan av en därstädes bosatt vän, köpman Born, hade slagit sig ned såsom praktiserande läkare. Under en svår feberepidemi två år tidigare hade doktor Hermsdorf skickat hem hustru och barn, därför att hans lungsiktiga fru icke tålde vid klimatet längre. Själv hade han haft för avsikt att följa efter sin familj, så fort hans efter[ 9 ]trädare anlänt, men han hade insjuknat i gula febern, när epidemien nästan gått över, och ryckts bort såsom farsotens sista offer.

Herr Born korresponderade sedan dess med vännens änka och även med Hilde, som mycket gärna skrev till onkeln. Hans fosterson Enriko hade haft sällskap till Europa med doktorinnan Hermsdorf och hennes barn för alt tillträda en anställning hos herr Borns far, som var köpman i Hamburg, och stanna några år i Tyskland. Det var något särskilt med Enriko; han var icke tysk till börden. Herr Born hade funnit honom som litet barn i en döende kvinnas armar utanför sin port. Han hade låtit bära in henne och fått höra av henne, att hon var baskiska till börden och att hennes man hetat Enriko Ribera, och sedan hade hon dött, efter det att han lovat henne att taga hand om barnet.

Lilla Enriko hade vuxit upp såsom hans son och upplevat en lycklig barndom tillsammans med Hugo och Hilde. Båda älskade honom, som om han varit deras bror, och nu hade han i sällskap med Hugo kommit dit till Hildes konfirmation. Samtidigt skulle han taga avsked av henne, enär han skulle vistas ett år i England såsom volontär hos en stor handelsfirma och sedan återvända hem till Buenos Aires. Han hade uppgivit sin ursprungliga avsikt att avlägga ett besök i Spanien för att efterforska eventuella släktingar till hans föräldrar. En ung vän till honom, Alfonso di Costa, hade satt himmel och jord i rörelse, dock utan att finna det minsta spår. Enriko hade formerat bekantskap med Alfonso och dennes syster Carmen under överresan till Europa och korresponderade alltjämt med den tyvärr sjukliga Alfonso.

Under sitt besök i Weidenburg bodde Enriko efter vanligheten jämte Hildes bror, som studerade filologi, hos dennes förmyndare överste Hermsdorf, den avlidne doktorns bror, som tagit sig an de faderlösa barnen och med anledning av sin stränghet blev mera fruktad än älskad av den lättsinnige Hugo.

[ 10 ]Hilde hade med tacksamhet insett hans och tant Fridas omtänksamhet och älskade dem båda. Hon hade tillbragt hela vintern hos släktingarna, sedan farbrodern på hösten avhämtat henne i Oron i franska Schweiz, där hon i över ett år varit i pension, och under tiden hade modern och mormodern vistats i Gardone, där den förstnämnda sökt bot för sitt lunglidande. Nu, då den lidiga våren redan inbrutit, hade båda återvänt hem till Hildes konfirmalion, och den unga flickan hade flyttat hem till mormodern, som bodde med sin dotter vid den tysta, lugna Kyrkplan.

Just när Hilde nu hade läst sitt brev, ringde det. Hon sprang hastigt upp och skyndade över förstugan fram till ett annat rum. Hon öppnade försiktigt dörren till moderns sängkammare och smög sig in på tåspetsarna.

— God morgon, lilla mamma! sade hon glatt. Har du sovit ut riktigt? Skall jag servera ditt kaffe? Kan du tänka dig —

Hon tystnade helt förskräckt, så förfärligt dålig såg modern ut; eller berodde det kanske på det svarta håret, att hennes ansikte avtecknade sig så likblekt mot kuddarna? Mår du inte bra, mamma?

— Jag har haft en dålig natt, svarade den sjuka, vars ord emellanåt avbrötos av en otäck torrhosta. Den ansträngande resan och de senaste dagarnas sinnesrörelse har varit för mycket för mig.

Hilde stod där helt förfärad under det häftiga hostanfallet och visste inte alls, vad hon skulle taga sig till men då kom mormodern in och tog hand om den sjuka. Sedan skickade hon Hilde ut i köket för att koka nytt kaffe. Därunder hann flickan läsa sitt brev från England, och sedan gick hon in till modern med frukosten.

— Onkel Born har skrivit, berättade hon då, och kan du tänka dig, mamma, han har skickat med en kvist från pappas cypress —

— Ack! En djup suck avbröt henne, moderns huvud sjönk tillbaka mot kuddarna, och djup sorg[ 11 ]senhet utbredde sig över hennes ansikte. Hilde blev förskräckt. Så obetänksamt av henne! Nu måste hon hastigt ge mammas tankar en annan riktning. Vet du, vem jag också fått brev från? Från miss Braddon — du minns väl, mamma, hon som vi lärde känna på återresan och som var så snäll mot oss. Egentligen hade hon kunnat skriva litet utförligare. Men jag har ju inte heller skrivit till henne på länge… Men du äter ju ingenting, lilla mamma.

— Jag kan inte, så tag bort alltsammans, Hilde, och lämna mig sedan, så får jag kanske sova litet.

Helt bedrövad bar Hilde ut den nästan orörda frukosten och gjorde sig samtidigt bittra förebråelser för att hon talat om cypresskvisten. Helt dyster i hågen plockade hon ihop sina brev och gick fram till fönstret, men då ljusnade hennes uppsyn, ty två vackra, smärta ynglingar kommo gående, den mörkblonda, blåögda Hugo och den mörka Enriko med de glänsande, svarta ögonen. Hon skyndade dem till mötes och hälsade livligt på dem.

— Hur är det med mamma? frågade Hugo.

— Dåligt — jag var just riktigt ledsen. Hon ser förskräckligt dålig ut och har knappast ätit någonting alls.

— Var inte ledsen, lilla Trollslända, tröstade Enriko henne ömt. Hon blir snart bättre igen, men det var för ansträngande för henne i går. Har du lust att följa med oss ut i parken?

— Ja då. Jag skall fråga mormor. Strax efteråt gingo alla tre in i parken, där det nu på våren var mycket vackert. I största förtjusning började Hilde plocka sippor, ynglingarna hjälpte henne, och hon kom hem med en massa blommor. Strax efteråt begav hon sig i väg till grannhuset, där änkeöverstinnan von Hollfeld bodde med sin dotter.

De båda flickorna hade varit skolkamrater och tillhörde dessutom ett litet förbund, som Hilde stiftat strax efter sin ankomst till Weidenburg. »Insektsvärmen», såsom förbundet hette, utgjordes av sju unga [ 12 ]flickor, av vilka sex voro bosatta i staden och vänner sedan skoltiden.

Just då Hilde trädde in genom porten, kom Hanna henne till mötes; hon var en vacker flicka med brunt hår och kloka bruna ögon, som hade ett för hennes år mycket allvarligt uttryck. Väninnorna hälsade hjärtligt på varandra och gingo sedan in i vardagsrummet, där Hannas mor satt med ett handarbete vid fönstret.

— God dag, fru överstinnan, sade Hilde glatt. Jag har med mig åt er en liten vårbukett från parken. Ni kan inte tänka er, vad det är vackert där.

Över den äldre damens förgrämda ansikte drog ett svagt leende, när hon blickade in i det soliga unga ansiktet. Det tror jag, Hildegard, sade hon och tog med en tacksägelse emot blommorna. Har du redan varit där i dag?

— Ja. Hugo och Enriko kom och hämtade mig. Hur är det med nådig frun i dag?

— Tack, som vanligt. Leendet hade åter försvunnit och efterträtts av ett dystert allvar. Hanna bad Hilde komma med ut i trädgården. Fattas det din mor något, Hanna? frågade Hilde där ute. Hon förekommer mig i dag ännu tystlåtnare än eljest.

— Nej, det har inte hänt något särskilt.

— Jag kan inte förstå, hur en människa alltid kan vara så tyst och allvarlig, sade Hilde. Livet är ju så härligt!

- Inte för alla, svarade Hanna, och i hennes klara ögon låg en sådan djup sorgsenhet, att Hilde blev bestört och teg. Hon visste, att Hanna hade en djup sorg, som hon dock endast anförtrott Hilly i ett förtroligt ögonblick.

Hannas far hade gjort sorgliga erfarenheter i fråga om en yngre, lättsinnig bror, som flera år tidigare måst lämna armén till följd av hedersskulder och emigrerat till Amerika. Föranledd av en överdriven hederskänsla, hade major von Hollfeld tagit avsked och slagit sig ned i närheten av Berlin, för att kunna vara i sin äldsta son Wilfrieds närhet. Bitter och uppfylld av [ 13 ]agg mot brodern, levde han där endast ett år och dog helt plötsligt av hjärtslag. Hans änka sköt även skulden till mannens död på svågern och tillät icke, att hans namn blev nämnt i hennes närvaro. Hon flyttade med Hanna till Weidenburg och förde där ett tillbakadraget liv, i det hon endast tänkte på det förflutna. I Hannas enformiga liv kom det litet omväxling endast genom hennes två bröder Wilfrieds och Joachims besök.

Först i och med Hildes ankomst hade det blivit litet annorlunda. Den muntra lilla Trollsländan hade betraktat det såsom något alldeles självfallet, att hon och den jämnåriga grannflickan skulle bli goda vänner, och hon hade även lyckats att få Hanna med in i Insektsvärmen under namnet Lysmasken.

Om en stund hade Hilde återvänt in till mormodern, under det att Hanna gick in i köket till Christel, familjen Holfelds gamla tjänarinna, till vilken hon sade med dämpad röst:

— Jag kan inte förstå, Christel, att onkel inte skriver. Jag hoppas, att han inte är sjuk.

— Bli inte genast ängslig, Hannichen! Vem vet, vad unga herrn har för sig. Jag gladde mig nyss så åt att du var så glad och munter tillsammans med lilla fröken, och nu hänger du åter med huvudet. Det är ett elände, barn, att du för den där gamla historiens skull ska gå miste om hela din ungdom.

— Men Christel då, tala inte så högt! Tänk, om mamma hör dig!

— Ja, det gjorde verkligen inte så mycket, brummade gumman. Nådig frun kunde gärna visa sig litet försonligare, så blev det ett helt annat liv hos oss.

— Christel, du får inte tala så om mamma, det kan och vill jag inte tillåta.

— Du har rätt, Hannichen, gumman har omigen glömt sig, men jag kan inte se, att du går omkring med denna bedrövade uppsyn, svarade den trofasta Christel suckande. Hon hade sett två generationer av familjen växa upp och älskat dem alla men allra [ 14 ]mest Hannas farbror Joachim, som hon alltjämt kallade »unga herrn». Hon hade varit den enda, som, hur svårt det än föll sig för henne, på hans bön i hemlighet sänt honom underrättelser, tills Hanna blivil nog gammal att bli invigd i denna brevväxling. När farbrodern rest sin väg, hade Hanna måst lova honom att utverka föräldrarnas förlåtelse, men hittills hade hon tyvärr icke kunnat hålla sitt löfte. Fadern hade gått bort oförsonad, och modern hade strävt avvisat varje Hannas försök att åstadkomma en försoning. Sedan sitt fjortonde år brevväxlade hon utan moderns vetskap med farbrodern, som hon som barn nästan avgudat. Strax före sin konfirmation hade hon emellertid omtalat det för modern och tiggt och bett henne att låta henne fortsätta därmed och icke beröva farbrodern även denna tröst. Fru von Hollfeld hade visserligen känt sig djupt kränkt, men dock givit dottern fria händer med avseende på hennes korrespondens, ehuru hon gjort det villkoret, att hon aldrig skulle få höra något om den hatade svågern.


⁎              ⁎


Tidigt på eftermiddagen gick Hilde med lätta steg genom gatorna för att avlägga besök hos väninnorna. Först begav hon sig till rådhuset, ty där bodde borgmästare Johannsen. Hans dotter Lisbeth, kallad Humlan, en liten rulta, gick just genom förstugan, då Hilde kom in genom porten.

— Jo, jag tackar, jag! sade hon och skyndade hastigt väninnan till mötes. Jag tror minsann, att det är Trollsländan!

— Ja, Lisbeth, du får inte ta illa upp, att jag kommer så förskräckligt tidigt, men jag ville gärna tacka er allesammans ännu en gång — för i går, förstår du — och då måste jag börja i tid.

[ 15 ]— Naturligtvis! Mig stör du inte, för jag sover inte middag. Far och mor gör det, så om en timme kan jag kanske föreställa dig för dem som en färdig ung dam.

— Det är ingen brådska med det, så jag kommer igen en annan gång.

Då de suttit och pratat en stund, sprang Hilde upp. Nu måste jag gå till Emmy, så ta inte illa upp, att jag inte kan stanna längre i dag.

— Om du inte har något däremot, så följer jag med dig, för jag har ingenting att göra nu. Det var Hilde med om, och de gingo över den breda Slottsgatan fram till hörnhuset, där den rika köpman Lippoldi bodde. Han skämde bort sitt enda barn alldeles ohyggligt, och den förståndiga modern hade riktigt svårt att hindra honom därifrån. Emmy och Lisbeth, som redan som små barn varit mycket goda vänner, hade varit ett år tillsammans i en pension i Hannover för att, såsom den sistnämnda sade, »få den sista avslipningen». I fråga om Lisbeth hade det gjort föga nytta, men Emmy hade blivit högmodig bland de förnäma kamraterna och kände sig icke så lycklig i föräldrahemmet, som hon bort göra. Till följd av sin gränslösa känslighet måste hon hålla till godo med mycket skämt och gnabb av väninnorna och med anledning av detta fel, enligt Insektsvärmens statuter, ofta erlägga plikt till den gemensamma kassan, som alltid tömdes till jul och fördelades bland fattiga barn.

Vid synbart dåligt humör stod Emmy vid den puttrande kaffekokaren, när Hilde och Lisbeth anlände.

— God dag, Amiral, utbrast den sistnämnda med hög röst. Del är rätt, koka riktigt gott kaffe, för du får två gäster, som ska låta sig väl smaka.

— Skrik inte så, Lisbeth, jag har inte blivit döv sen i går, svarade Emmy, Amiralen (ett slags stor fjäril; såsom hon kallades med anledning av sin ståtliga figur. Hon hade även ett annat namn, som hon hade att tacka för sin förkärlek för sötsaker och som [ 16 ]hon inte alls tyckte om; väninnorna kallade henne nämligen för Kackerlackan.

— Vad du är ohövlig! sade Lisbeth. Vad går del åt dig?

— Åh, jag har haft en svår dag. Vår jungfru är dålig, och jag måste hjälpa mamma.

— Jag förstår inte, att det faller sig så svårt för dig, Emmy, sade Hilde. Jag tycker förfärligt mycket om att hjälpa till i hushållet.

— Inte jag, det är inte ladylike, svarade Emmy högdraget. Lisbeth och Hilde sågo på varandra och skrattade. Vurmen från Hannover anmäler sig åter, utbrast Lisbeth, i det hon sköt Emmy bort från kaffekokaren. Seså, Kackerlacka, gör det bekvämt åt dig, så skall jag göra i ordning kaffet, ty man ser ju på varje din rörelse, hur besvärligt ett så litet arbete är för dig. Du är och förblir ändå en förskräcklig latmask.

— Så du alltid bär dig åt mot mig, klagade Emmy. Så sjönk hon ner i en fåtölj, himlade sig med sina blåa ögon och sade elegiskt: Det är inte mitt fel, att jag har en själ med sådana ömma strängar, att allt arbete är mig motbjudande.

Hilde skrattade, ty Emmy beredde henne alltid ett obeskrivligt nöje, men Lisbeth svarade helt lugnt:

— Du är ett får, Kackerlacka! Tro för all del inte på någon högre lyftning hos din själ, för den söker man förgäves hos dig.

— Du är förskräckligt grov, Lisbeth, klagade Emmy. Ser du, Hilde, sådan är hon alltid mot mig, och då vill hon ändå vara min bästa väninna.

Så kommo föräldrarna in. Fru Lippoldi, en smärt dam med allvarliga drag, skakade på huvudet åt sin loja lilla dotter, under det att pappan, en korpulent liten herre, ömt strök sin älsklings bruna hår och drog försorg om att hon åt tillräckligt med kakor till kaffet. Emmy ägnade sig också med mycken iver åt denna sysselsättning och återfick så småningom sitt goda humör.

[ 17 ]Så fort de druckit kaffe, ursäktade Hilde sig, men hon hade bråttom till sin namne och käraste väninna Hildegard Regnier. Men först gick hon till Marie Wegner, vars far hade ett stort hotell.

Marie, svärmens Bi, hade varit ett år i Lübeck hos sin gifta syster och kommit hem först helt nyligen. Hon var en glad, älskvärd flicka med mörka ögon och mörkt hår och mycket omtyckt av hela svärmen. När Hilde kom, stod hon ute i köket och stekte biffstek.

— Det har just anlänt några resande, sade hon. Mamma och fröken är upptagna på annat håll, så jag sköter om vad som behövs.

Hilde såg på en stund, och sedan sade hon fundersamt:

— Du är helt annorlunda än Emmy, för allt går så ledigt och lätt för dig. Inte sant, Marie, du tycker om ati arbeta i hushållet?

— Ja, förfärligt mycket! Jag har redan länge glatt mig åt att få hjälpa mamma. Men naturligtvis måste jag först lära mig allting grundligt. Hilde stannade kvar ännu en stund och pratade, men när hon såg, att väninnan hade bråttom, tog hon avsked och begav sig till Hilly.

Den blyga och dock så temperamentsfulla lilla Syrsan älskade hon dock högst av alla sina väninnor. Även Hilly var bra nog nykommen till Weidenburg. Hennes far, som varit landskapsmålare, hade varit bosatt med sin familj i Berlin, där han själv undervisat sin begåvade lilla dotter, som skulle utbildas till målarinna. Men döden hade satt en gräns för hans verksamhet och planer, då Hilly var fjorton år. Strax efteråt hade hennes mor flyttat till Weidenburg, där hennes svärfar, f. d. kammarmusikern Regnier, ägde ett litet hus, som han bebodde tillsammans med sin dotter Marie. Han hade avstått så mycket utrymme åt svärdottern, att hon kunde hålla måltidsinackordering åt några gymnasister.

Helt andfådd anlände Hilde till det lilla huset, [ 18 ]och när hon fick höra av mamma Regnier, att Hilly var i trädgården, skyndade hon ut dit. Redan på avstånd hörde hon glatt skratt, ty alla ungdomarna höllo på att göra i ordning rabatterna och plantera sommarblommor. Hon blev emottagen med jubel av Hilly och hennes kusin Klara, som var hos tanten för att lära sig sköta ett hushåll, ävensom av de fyra ynglingar, som bott där i tre år och kände Hilde, sedan hon avlagt sitt första besök hos väninnan.

— Ni gräver och planterar, sade Hilde livligt. Åh, låt mig hjälpa till, ty jag tycker, att det är förfärligt roligt!

— Hjälp är alltid välkommen, svarade Klara. Kom med — Eduard har just fått den här bädden färdig, och jag ska visa dig, hur du ska sätta plantorna. Hilde följde beredvilligt med Myran, såsom hon kallades inom Insektsvärmen, men Hilly stod där med hoppressade läppar, och hennes blåa ögon blickade vredgat efter kusinen. Hur kunde hon lägga beslag på Hilde, hennes Hilde? Men så gjorde hon alltid! Nej, hon skulle aldrig kunna älska Klara, hur gärna hon än ville det.

Klaras far, som en gång i tiden varit en förmögen köpman i Schwerin, hade blivit ruinerad, därigenom att flera stora firmor gått omkull, och hade för ett år sedan tagit anställning som resande för en firma i Hamburg. Klara, som var mycket bortskämd, hade till Hillys förvåning hastigt funnit sig till rätta i de förändrade förhållandena och med lätthet levat sig in hos släktingarna. Men någon riktig sympati rådde tyvärr ej mellan de båda kusinerna.