Trollsländan som förlovad/Kapitel 02
| ← Insektssvärmen |
|
Vid Gardasjön → |
II.
VÅRGLÄDJE.
Borgmästarens lilla dotter kom gående på gatan, sakta gnolande för sig själv, utan att tänka på att det icke passade sig för en vuxen ung dam, likaså litet som att slänga med armarna, en ovana som modern så många gånger bett henne lägga bort och som varit absolut förbjuden i den fina pensionen i Hannover. Hon var på väg till Emmy för att tillsammans med henne spela över ett fyrhändigt stycke, ty föreningen skulle på eftermiddagen sammanträda hemma hos Emmy. När hon var framme hos familjen Lippoldi, kom frun henne till mötes vid dörren och sade, i det hon räckte henne handen:
— Så bra, att du kommer, mitt kära barn. Kanske du lyckas bringa Emmy till förnuft. Stig bara in i hennes rum. Du finner henne där, och låt henne omtala allt för dig.
Helt nyfiken gick Lisbeth in i det vackra flickrummet. Vad kunde det väl gå åt Amiralen nu igen? Hon fann Emmy utsträckt på soffan, gråtande och med händerna för ansiktet.
— Vad i all världen är det, Emmy? Det här påminner ju alldeles ohyggligt om din Meli-sorg. Är detta åter ett stort ögonblick i ditt liv?
Emmy teg, ty hon tyckte icke om att bli påmind om sin vänskap med Melitta von Platen. Hon hade gjort den unga flickans bekantskap i pensionen i Hannover, svärmat lidelsefullt för henne och satt henne högre än väninnorna där hemma, ehuru Lisbeth alltid varnat henne för den högmodiga, ytliga Melitta. Med anledning av ett besök i Weidenburg hos en grevlig familj, hos vilken Emmy hoppats bli införd genom sin »söta Meli», hade denna icke blott ignorerat henne helt och hållet, utan även sagt henne rent ut, att hennes vänskap nog hade värde för henne i pensionen men här fölle sig högst olämplig för henne. Då hade Emmy blivit utom sig, och hon hade endast kunnat övervinna sin missräkning så snart tack vare Lisbeths övertalningar och oförändrade vänskap. Nu svarade hon ej något på Lisbeths ord, utan fortsatte att snyfta.
— Så tala då, Emmy! Vad är det fatt? sade Lisbeth otåligt.
— Ack, Lisbeth, jag är ju dödligt olycklig!
— Ja, det tycks så — åtminstone inbillar du dig det. Men jag skulle verkligen vilja veta varför. Kan du inte antyda det med ett par ord?
— Mamma — ack, Lisbeth, hur kan en mor vara så grym mot sitt enda barn?
— Det, du kallar grymt, är nog i grund och botten något mycket förståndigt.
Emmy lät näsduken sjunka ner från de förgråtna ögonen och frågade:
— Har mamma således talat om det för dig?
— Nej, men jag med mitt medfödda skarpsinne tycks ha gissat mig till det. Vart bär det således av?
— Ack, till en eländig liten by i närheten av Dömitz vid Elbe.
— Hör du, några eländiga byar har vi över huvud taget inte här i landet, svarade Lisbeth torrt. I en privat familj? fortsatte hon.
— Ja, jag tror det — det intresserar mig inte alls.
— Nåja, intresset kommer nog, när du väl är hos dessa människor och lever och arbetar tillsammans med dem. När bär det av?
— Kan du tänka dig — redan i övermorgon!
— Vad du säger! utbrast Lisbeth helt förundrad.
— Ja, är det inte, som om jag bleve såld och förrådd? Pappa och mamma har gjort upp alltsammans bakom min rygg och inte sagt mig ett endaste ord därom.
— Det var också mycket förståndigt gjort av dem, ty de visste mycket väl, vem de hade att göra med. Och förresten är det alldeles rätt åt dig, Kackerlacka. Varför har du inte velat arbeta i hushållet här hemma? Det hade väl varit trevligast för dig att få lära dig allt av din egen mor… Det förundrar mig endast, att din mor inte redan förut förlorat tålamodet — jag hade skickat i väg dig för länge sedan.
— O, du är gräslig mot mig! I stället för att känna medlidande rentav triumferar du över min olycka.
— Lycka, menar du, Kackerlacka! Lycka! Du har blott icke den rätta insikten! Det kommer du att inse, när du vistats några veckor vid Elbe. Om ett år kan du ta mig i lära.
— Jag känner inte alls någon längtan efter en sådan köksvisdom! Du har ett hjärta av sten, Lisbeth.
— Det är mången gång mycket bra gentemot människorna, min skatt.
— Gör det dig således inte det minsta ont att förlora mig?
— Jo, förskräckligt! Jag kommer att gråta stora tårar. Om du vill, ska jag samla upp dem i en medikamentsflaska och skicka dig den till din födelsedag. En mera tilltalande gåva kan man knappast tänka sig. Men tänker du tillbringa dagen här på soffan? Marsch, ner med dig — vi skall ju spela quatre-mains.
— Jag har inte lust — jag känner mig gränslöst eländig och har inte lust för någonting här i världen.
Lisbeth satte händerna i sidorna — hennes favoritattityd som inte klädde henne — och utbrast: Om jag vore din mor, skulle jag skicka dig med extrapost till landet, så kom du nog till dina sinnen. För övrigt önskar jag all möjlig lycka åt den avundsvärda fru, som får den äran att ta emot dig; hon får nöje av dig. Men jag råder dig i all vänlighet att inte bära dig så vridet åt som här, ty då gör du dig till ett allmänt åtlöje.
Emmy svarade ej något, men hon grät så tyst för sig själv, att Lisbeth kom fram till henne och sade:
— Om du uppför dig ordentligt, så att man har heder av dig, ska jag be mamma att få avlägga ett besök hos dig. Skriv alltså, när du anser den lämpligasle tidpunkten vara inne.
— Lisbeth, skulle du verkligen vilja göra det? Emmy sprang upp ur soffan och slog armarna om halsen på den lilla Humlan.
— Ja visst, det vill säga — hör nu på, Kackerlacka, endast om du är förståndig. Och kom nu med, annars är de andra här, innan vi hunnit spela igenom vårt stycke.
Klockan strax före fyra anlände Hilde jämte Hanna och Marie och blevo hjärtligt emottagna av Lisbeth, ty Emma gick omkring med mycket elegisk min.
— Vilka fattas ännu? frågade Hanna och såg sig omkring.
— Syrsan och Myran, älskade lilla Lysmask. Om de inte kommer snart, kan du nog kräva dem på plikt, utbrast lilla Hurnalan.
— Här kommer de! jublade Hilde, när dörren öppnades, och skyndade sin hjärteväninna Hilly till mötes.
Nu sutto alla de muntra unga backfischarna kring bordet och läto sig Emmys kaffe och kakor väl smaka.
— Vill ni veta den senaste nyheten? frågade Lisbeth. Amiralen beger sig i övermorgon ut på resa och stannar borta ett helt år. Allmän överraskning. Ja, fortsatte Lisbeth, vår Kackerlacka har all möjlig anledning att se elegisk ut, ty hon är kommenderad till en by vid Elbes strand, där hon i trehundrasextiofem dagar skall revidera kök och visthus.
Skratt och jubel, ty alla kände ju så väl till Emmys förkärlek för allt, som smakade bra. Men Amiralen svarade i gråtfärdig ton:
— Det är riktigt fult av er att skratta åt mig. Men jag är ju van vid dylikt från er sida, ty ni har ju alltid gjort mig till målskiva för ert hån.
— Seså, Emmy, sade Hanna, du vet ju, att det inte är så illa ment och att vi alla är ledsna för att du ska resa. Vart och till vem ska du egentligen?
— Det vet jag inte alls, jag vet bara, att jag är förskräckligt olycklig.
Nu skyndade sig alla flickorna att säga Emmy vänliga och tröstande ord, ty även om hon genom sin alltför stora känslighet gav dem mycken anledning till skämt och gnabb, så höllo de dock innerligt av henne.
— Jag förstår, att Emmy alltjämt är alldeles överväldigad av denna oväntade nyhet, sade Lisbeth. Jag ska inhämta närmare underrättelser, ty vår Amiral måste dock veta, vart hon kommer. Än så länge vet hon bara, att hon skall fladdra till Elbe. Hon lämnade rummet, men kom strax efteråt tillbaka. Hör nu på! Emmy ska till Brumkow, som ligger mycket vackert i närheten av Dömitz, till en jägmästarfamilj som heter Keil. Frun utbildar unga damer i den ädla hushållskonsten och kommer att glädja sig alldeles särskilt åt vår Kackerlacka med anledning av dennas många husliga dygder, som jag nu inte vill räkna upp, för att hon inte ska känna sig förlägen —
— Skäms du inte, Lisbeth?
— Därför att jag talar om dina dygder? Alltså — ovannämnda fru Keil har utom Emmy två andra unga flickor, som ävenledes anländer dit nu i dagarna.
— Ack, Emmy, vad jag avundas dig! utropade Marie. Vad jag skulle vara glad, om jag finge följa med dig! Hur gärna skulle jag inte vilja vara i ditt ställe och få lära mig hushålla. Jag kan inte tänka mig något trevligare.
Efter kaffet föredrogo Emmy och Lisbeth sin symfoni, och de andra flickorna togo fram sina handarbeten, som de förfärdigade för missionsföreningen.
De två sista dagarna i föräldrahemmet gingo mycket fort för Emmy; hon var och förblev svårmodig och spelade rollen av den djupt kränkta. När familjen anlände till järnvägsstationen, var hela Insektsvärmen samlad där och varje insekt beväpnad med en liten bukett.
— Men nu vill jag säga dig ännu en sak, Kackerlacka, sade Lisbeth. Tag dig i akt för en ny Meli-vänskap. Pröva först, svärma sedan, men inte tvärtom.
Insekterna trängdes kring sin ståtliga Amiral, lämnade henne sina buketter och avfordrade henne ännu en gång trohetslöftet, som Emmy också högtidligt avlade.
— Hur är det med din mamma, Hilde? frågade Hanna på hemvägen väninnan.
— Tack, går an. Min konfirmation och all sinnesrörelse har angripit henne mycket, men vintern i södern har dock gjort henne gott.
— När reser Hugo och Enriko?
— Om lördag. Vet du, kära Hanna, jag hoppas i mitt stilla sinne, att farbror ställer till en liten avskedsfest. Men jag måste skynda mig hem, ty jag har alldeles glömt, att jag har en pianolektion. Adjö, Hanna!
Hon försvann hastigt in till sig, och Hanna trädde in i det angränsande huset. Där kom den gamla tjänarinnan och mötte henne. Kom sedan ut i köket, barn, sade hon halvhögt.
Hanna nickade och gick in till modern. Har tiden blivit dig lång, lilla mor? frågade hon ömt.
— Den blir mig alltid lång, när du inte är här, barn, men därför vill jag icke undandraga dig dina väninnor. Titta, här är underrättelser från våra gossar.
— Från båda? O, så förtjusande! utbrast Hanna och fördjupade sig i breven. När mor och dotter diskuterat deras innehåll, gick Hanna in till sig för att lägga av hatt och kappa, men dessförinnan smög hon sig ut i köket.
— Har det äntligen kommit ett brev, Christel? frågade hon. Gumman nickade, tog upp ett brev ur fickan och räckte det till flickan. Hanna gick in i sitt nätta lilla rum och bröt onkel Joachims brev. Då hon läste det, drog en varm rodnad över hennes älskliga anletsdrag, och efter att ha låst in brevet skyndade hon helt upprörd ut i köket.
— Kan du tänka dig, Christel, onkel kommer hem för att själv försöka vinna mammas förlåtelse, utbrast hon. Ack, Christel, vad ska jag nu ta mig till?
Gumman ryckte på axlarna. Du måste naturligtvis tala om det för mamma, ty aunars kan det hända en olycka.
Hanna nickade och suckade. Hon var rädd för att uttala farbroderns namn, men det måste ändå ske. Hon samlade allt sitt mod och gick in till modern. Fru von Hollfeld rynkade pannan, sedan hon forskande betraktat dottern ett ögonblick; hon tycktes ana anledningen till den skugga, som låg över dotterns eljest så lugna anletsdrag. Hanna lade armen om moderns axlar och sade:
— Mor lilla, vad skulle du säga, om vi en vacker dag finge besök av — långt bortifrån?
Fru von Hollfeld sköt sin bleknande dotter ifrån sig och sade hårt:
— Den frågan hade du kunnat bespara dig, Hanna, ty du vet, vad jag känner och tänker därvidlag. Om du håller av mig, skall du avböja detta besök med alla dig till buds stående medel. Låt honom veta, att jag hoppas att aldrig mer få återse honom här i livet. Men dig råder jag att avbryta en korrespondens, som icke kan bringa dig annat än sorgliga stunder.
— Mor, det kan icke vara ditt allvar att begära det av mig, utbrast Hanna förskräckt. Unna honom dock denna enda glädje och denna enda tröst.
— I ett svagt ögonblick gav jag dig denna tillåtelse, och jag kommer icke att ta den tillbaka, men det vore mig en stor lättnad, om du självmant avstode från att bereda honom tröst.
— Förlåt mig, kära mor, men det kan jag ej, svarade Hanna i dämpad men fast ton. Jag känner det gränslösaste medlidande med honom, som enligt min åsikt rikligen sonat sin skuld och nu kan göra anspråk på vår förlåtelse. Jag tror, att till och med vår käre far —
— Tyst! utbrast fru von Hollfeld häftigt. Hur vågar du tala om din far och den andra i samma andetag? Jag skall säga dig en sak, Hanna: Ägna honom din kärlek och ditt medlidande, om du icke kan annat, men försök icke att omstämma mig, ty det går ej. Uttala icke hans namn i min närvaro, ty då måste jag tänka, att han står dig närmare, än vad jag gör.
— Mor! Hanna sjönk på knä bredvid henne och slog armarna om henne. Du vet ju, att du är mitt käraste här i världen. Sedan gick Hanna ut i trädgården men smög sig in i den lilla bersån, när hon från grannträdgården hörde prat och skratt. Hon kände sig icke så glad till sinnes, att hon ville spela krocket med Hilde och de båda unga männen. Hilde och hennes bror Hugo, den muntra studenten, skämtade i ett sträck, och Enriko gav dem icke mycket efter därvidlag.
Så kom Line och bad ungherrskapet komma in, ty överste Hermsdorf hade kommit på besök.
— Har du nu igen ställt till något, lilla Trollslända? frågade Enriko leende.
— Jag kan inte komma ihåg något särskilt, men farbror får alltid tag i något, svarade Hilde och sprang före in i huset. Hon öppnade försiktigt dörren till vardagsrummet, där hennes förmyndare och hennes mor sutto.
— Nå, Hilde, har du gjort nytta i hushållet? frågade den förstnämnde vänligt.
— Nej, farbror, det kan jag inte påstå. Vi har spelat krocket.
— Jaså? sade översten, och moderns kinder färgades av två röda fläckar. Hon kände fruktan för svågerns förebråelser. Till hennes lättnad kommo i samma ögonblick Hugo och Euriko in, och samtalet blev allmänt. Till sist började de även tala om den sistnämndes förestående avresa, och Hilde sade:
— Då kommer Riko inte tillbaka på ett helt långt år. Farbror, vi borde väl ändå ha något riktigt roligt, innan han reser.
— När har du inte det, Hildegard? svarade farbror Ernst leende.
— Jo, alltid, farbror Ernst, men så var det för övrigt inte menat.
— Ah, jag förstår. Nåja, jag kan måhända uppfylla din önskan. Hur skulle det vara, om vi i morgon eftermiddag gick ut till Friedrichshöhe, drack kaffe där och ni sedan roade er till fram mot kvällen?
— O, farbror, det var ett förtjusande infall av dig! jublade Hilde.
— Du tycker kanske, att det är ännu vackrare, om jag ber dig att i tant Fridas namn bjuda med dina unga väninnor. Finge vi tag i några unga män också, bleve det endast så mycket bältre.
— O, farbror, det är himmelskt! Hillys bror Heinz har kanske ledigt, och de äldsta gossarna bland fru Regniers inackorderingar måste också komma med. Edu går ju redan i högsta ringen — är egentligen en ung man liksom ni, vände hon sig till Hugo och Enriko.
— Bra! Bjud alltså vilka du vill av de unga männen. Ni måste naturligtvis ha tillräckligt med kavaljerer, om ni vill dansa.
— Underbart! utbrast Hilde. Så tillade hon: Farbror, du tar väl inte illa upp, om jag genast kilar min väg? Jag måste naturligtvis trumma ihop hela vår svärm. Så synd, att vår Amiral reste bort i går!
— Ja, ja, gå bara, sade översten vänligt.
⁎
Följande eftermiddag infunno sig alla de inbjudna
hos överste Hermsdorf, till och med Marie, fastän
hon hade snuva. Översten och hans fru förde sina
unga gäster genom den vackraste delen av den storhertigliga parken till Friedrichshöhe, en nöjeslokal vid
Hamburgerchaussé. Översten hade beställt allt redan
föregående dag, och till följd därav var ett stort kaffe-
bord dukat i den största bersån. Det muntra unga
sällskapet slog sig ned och lät sig väl smaka efter
promenaden. Det var en härlig vårdag, och lilla
Syrsan såg så begrundande och samtidigt så förklarad
ut, att Hilde stötte till henne med armbågen och
frågade helt sakta:
— Hör du, Hilly, sitter du och skaldar?
— Men Hilde då! svarade hon rodnande och tittade sig förskräckt omkring.
Sedan man druckit kaffe, roade ungdomen sig en timme med lekar på den stora gräsplanen, men så uttalade någon ordet »dansa», och under skämt och glam begav man sig in i stora salen, där musiken spelade upp till dans.
— Nu tillåter väl damerna, att jag drar mig tillbaka, sade Heinz. Ni vet allesammans, att jag är en mycket medelmåttig dansör, och eftersom det finns en kavaljer för mycket, så överlåter jag min plats åt en värdigare. Men det ville ingen höra talas om; den glada Heinz var mycket omtyckt bland ungdomen, och följaktligen beslöt man, att herrarna skulle tura om att pryda väggen såsom ögonfägnad för de andra.
— Så bra, att vi inte behöver göra det, sade Hilde. I dag kommer vi riktigt till vår rätt. Det är förfärligt trevligt att ha så gott om kavaljerer, även om några av dem är mycket unga.
Helt plötsligt uppgav Hanna ett utrop av glädje, och allas blickar riktades mot ingången. I sällskap med överste och fru Hermsdorf hade det kommit in en smärt, ståtlig officer, som den unga flickan glatt ilade till mötes.
— Wilfried, en sådan överraskning! utbrast hon, strålande av förtjusning.
— Du hade inte varit borta mer än tio minuter, när jag anlände, kära syster, och jag kunde inte motstå frestelsen att följa efter dig, ty jag kände mig förvissad om att det vänliga värdfolket skulle ta emot mig.
— Ni hade icke kunnat göra något älskvärdare, min kära unga vän, sade överste Hermsdorf med synbar glädje.
Wilfried hälsade nu på de unga flickorna ävensom på Hugo och Enriko, varpå han formerade bekantskap med Heinz och gymnasisterna, för vilka nykomlingen var högst intressant, i all synnerhet för den vackra Georg Keller, som själv skulle bli officer. Heinz och Wilfried, som voro jämnåriga, började genast samtala med varandra. Heinz var reservofficer och intresserade sig mycket för allt, som rörde armén.
— Alltså ännu en kavaljer och därtill en i kronans rock, sade Hugo i smått förtretad ton till Hilly, med vilken han just ämnat dansa. Nu vill damerna nog inte dansa mer med oss.
— Prata inga dumheter, sade Hilde, som stod bredvid väninnan. Som om det inte vore alldeles likgiltigt, vem man dansar med. Huvudsaken är ju, att »han» dansar bra.
— En uppfattning, som inte är vidare smickrande, sade Hugo skrattande. Delar ni den, fröken Hilly?
— Nej, jag dansar helst med sådana herrar, som jag känner riktigt. Man har ju så få anknytningspunkter med en främling.
— Det tycker jag också, sade Hugo i belåten ton och bugade sig för henne, ty musiken spelade åter upp, och dansen fortsattes.
Heinz och Wilfried jämte värdfolket hade dragit sig tillbaka i ett hörn av salen, och det såg ut, som om den unga officern inte alls tänkte på att dansa. Och det passade den blyga lilla Syrsan utmärkt; hon kände sig alltid riktigt beklämd i hans närhet och visste inte, vad hon skulle tala med den allvarliga unga mannen om. Hon suckade även helt lätt, när den glädjestrålande Hanna sedan omtalade, att hennes bror kommit dit för att meddela, att han fått transport till Weidenburg. Nu när han var där, skulle det säkerligen inte längre bli så trevligt som förr hemma hos Hanna.
Även Hugo såg så missbelåten ut, att Hilly tittade helt förvånad på honom; han hade väl ingenting med Hannas bror att göra?
Den sistnämnde avstod emellertid icke helt och hållet från att dansa, utan bjöd upp de unga flickorna i tur och ordning. Hillys hjärta dunkade, när hon såg, att han kom fram till henne; det var besynnerligt, att han alltid samtalade så allvarligt med henne, ehuru han visade sig så glad i sällskap med de andra. Men det var nog helt naturligt, ty hon var ju en sådan liten, obetydlig flicka, som av idel blyghet knappast kunde svara en främling.
Hans mörka ögon betraktade henne forskande. Mår ni inte bra, nådig fröken? sade han. Ni är så blek.
Hennes ansikte övergöts av en glödande rodnad. Han hade ännu aldrig tilltalat henne så formelt, utan endast kallat henne »fröken Hilly». Men nu var hon förstås en vuxen flicka. Nej, jag mår bra, men jag blir alltid blek, när jag dansar, svarade hon.
— Det är ett tecken till att det anstränger er, sade han vänligt. Om ni icke har något däremot, slår vi oss ned och pratar.
Hilly blev riktigt förskräckt — Prata, som om det vore en småsak att prata med en herre, som imponerar så på en! Nej, nej, stammade hon i högsta förvirring. Jag — jag dansar förskräckligt gärna.
Ett glatt leende drog över hans manligt sköna ansikte, han bugade sig lätt och flög med henne genom salen. Den unge officern dansade utmärkt, och Hilly tänkte inom sig, alt det var något helt annat att dansa med honom än med någon annan; om blott den dumma hjärtklappningen icke varit, som hon alltid fick när hon dansade! Hon tyckte riktigt bra om att Wilfried icke dansade länge med henne, utan förde henne till överstinnan Hermsdorf, som också satt hos Heinz.
— Jag tror nästan, att du fått nog nu, barn, sade den sistnämnda kärleksfullt.
— Ja, jag tror, att vi slutar med dansen, sade överstinnan. Alla måste ju svalka sig före supén.
Detta förslag upptogs med stort beklagande av ungdomen. För att svalka sig lekte man en pantlek, och sedan serverades supén. Hilly kände sig själaglad åt att Hilde fått herr officern till bordskavaljer och hon själv Enriko.
⁎
Två dagar efter festen togo Hugo och Enriko
avsked. Då de unga flickorna träffades nästa gång,
omtalade Hilde för sin namne:
— Kan du tänka dig, Hilly, att det har varit en förskräcklig scen mellan farbror och Hugo. Hugo har gjort skulder och ryckte fram med det först sista dagen. Farbror blev förskräckligt ond på honom. Hugo beklagade sig hos mig över att farbror håller honom så knappt och att studentlivet kostar så mycket. Gjorde Heinz mycket skulder som student?
— Nej, aldrig. Han gav till och med lektioner, för att pappa inte skulle behöva bringa honom så stora offer.
— Det skulle Hugo aldrig göra. Nu kommer jag också mycket väl ihåg, att pappa alltid var mycket orolig för hans skull, därför att han redan då var en lättsinnig pojke. Det vore ändå förskräckligt, om det inte bleve något av honom.
— O, Hilde, så får du inte tänka! Han blir säkerligen förståndig, och förresten är han ju så snäll och rar.
våren gick, och man befann sig redan mitt i sommarn, då flickorna en dag samlades hos Lisbeth. Jag har fått ett brev från Emmy, sade denna, när alla sutto kring kaffebordet.
— Har hon nu levat sig in där?
— Nej, barn, så fort går det inte för vår Amiral. Hör själva, svarade Lisbeth och läste högt:
»Brumkow den 19 juli…
- Mina innerligt älskade Insekter!
Ack, jag måste verkligen alltjämt börja med en suck, det få ni ursäkta, men mitt hjärta är alltjämt lika tungt, och eftersom vi Insekter ju dela glädje och sorg med varandra, måste jag vara fullt uppriktig mot er.
Ja, mina kära, det är ett absolut orubbligt faktum: jag är icke skapad för lantlivet!!! Jag fogar mig ju och härdar ut här, därför att mina föräldrar fordrat det i obegriplig hårdhjärtenhet, och jag uppfyller mina åligganden här, därför att jag är alltför förståndig att motsätta mig det, men — mer begär ingen av mig!
De två unga flickor, som äro här tillsammans med mig, ha icke den minsta förståelse för en själ med så ömtåliga strängar som min. De äro ett par snälla, harmlösa varelser, men dock icke sådana, att jag kan sluta verklig vänskap med dem. De äro alltid glada och vid gott humör och begripa inte, att jag inte kan finna något nöje i vårt prosaiska arbete.
Jägmästaren är mycket snäll och vänlig och frun också, men enligt min åsikt är hon alltför sträng och fordrande i fråga om vårt arbete. Kan ni tänka er, vi måste stiga upp redan klockan sex! Den första tiden fick jag nästan varje morgon gråtkramp. Kan ni tänka er, att de andra voro nog råa att skratta ut mig! Det är förskräckligt, vilken behandling man måste hålla till godo med, när man är borta hos främmande människor! Om jag åtminstone finge komma hem en vecka och vila ut; det behöver jag, ty jag har redan magrat riktigt. Vad ni däremot äro avundsvärda! Tänka ni någon gång med kärlek och deltagande på er Amiral? Meta och Olga tycka, att vår svärm är förtjusande, och jag måste berätta mycket för dem om den och om er alla. Varje onsdagseftermiddag fäller jag tårar av längtan efter er.
Kära Lisbeth, du har ju lovat mig att komma och hälsa på. Kommer du inte snart? Var snäll och bestorma din mor med böner, tills hon äntligen låter dig resa! Ditt besök bleve en sådan ljuspunkt för mig. Men nu måste jag sluta, eftersom jag är kommenderad ut på ärtplockning. Här är man aldrig herre över sin tid.
Farväl, älskade Insekter, och tänk i kärlek och deltagande på
Er
Amiral.
Lisbeth lät brevet sjunka ner. Nå, barn, vad säger
ni? Påminner det här brevet inte riktigt om vår
Kackerlacka? frågade hon skrattande.
— Jo, verkligen! De har det nog riktigt knogigt med henne!
— Skall du fara dit, Lisbeth? frågade Hilly.
— Jag skulle förskräckligt gärna vilja göra det, men mamma säger, att jag givit ett mycket överilat löfte, ty utan en inbjudan kan jag ju inte gärna resa till vilt främmande människor.
— Ska jag omtala den allra senaste nyheten för er? sade Marie och såg sig leende omkring i kretsen. Till den första september ska jag till Brumkow.
— Och det talar du om nu först?
— Vad Emmy ska bli glad! Vet hon redan av det?
— Nej, och hon får inte heller veta det. Emmys mor har bett jägmästarns att inte säga henne, vem som kommer, så att det ska bli en stor överraskning.
— Barn, jag skulle vilja vara med och se Emmys uppsyn! utbrast Lisbeth.
— Jag också! Jag också! ropade de andra.
⁎
Ja, om Emmy hade haft en aning därom! Hon och de båda andra flickorna hade endast fått veta, att det skulle komma en flicka till, men något mer hade de inte fått höra. De undrade mycket, vem det kunde vara, och dessutom kände Emmy sig djupt kränkt över att den obekanta därtill skulle dela rum med henne.
— O, det är förskräckligt! jämrade hon sig för de båda andra. Vad man allt får uppleva hos främmande människor! Ju mer jag tänker på saken, desto sannolikare förefaller det mig, att det står något hemskt i samband med den nya. Det är oerhört av fru Keil att låta oss vara tillsammans med en själsligen efterbliven och därtill dela rum med henne. Jag kommer över till er i kväll. Hellre sover jag på golvet än tillsammans med den där! Jag skriver säkert till pappa och ber honom komma hit och hämta mig, och jag råder även er att underrätta era föräldrar.
— Tycker du verkligen det? frågade Meta.
— Vi bör först vänta och se, sade Olga. Den namnlösa är kanske en riktigt rar flicka.
— Hysj! Fru Keil kommer!
Emmy sprang upp. I samma ögonblick kom den unga, vänliga jägmästarfrun in och sade:
— Två av er blir väl färdiga med puddingen, inte sant, barn? Emmy, spring fort ner i trädgården och skär gurkor till salladen. Mimi, du får följa med, vände hon sig till sin treåriga lilla dotter, som kom springande efter henne.
— Jag också! ropade den femåriga Karl, i det han lät sin käpphäst göra en liten sväng och galopperade bredvid Emmy.
Litet senare på dagen förmande jagmästarfrun de tre flickorna att ägna den största omsorg åt middagen, ge akt på barnen och se till den halvt lama gamla farmodern; sedan steg hon upp i vagnen och åkte in till Dömitz för att hämta sina gäster vid järnvägsstationen.
Meta och Olga grepo sig verket an med största iver; steken skulle i dag bli särskilt god och likaså puddingen. Det var Emmys vecka att duka.
— Bind en vacker bukett, sade Meta. Då ser det så festligt ut.
— Faller mig visst inte in, svarade Emmy. Vad bryr jag mig om den där namnlösa?
— Men Emmy då, var inte så ovänlig! Det är ju brukligt här i huset, att alla nykomlingar blir emottagna med blommor.
— Ja, men jag går inte ut och skär av några blommor.
— Då ska jag göra det. Och Meta sprang ut i trädgården och band en vacker bukett, som hon ställde på bordet. Detta betraktade Emmy såsom ett intrång i hennes rättigheter, och hon slamrade mycket med porslinet, som hon bar in från köket.
— Emmy kan verkligen vara riktigt outhärdlig ibland, sade Olga. Det var mycket trevligare, när vi två var ensamma. Måtte blott den namnlösa icke vara lik henne!
— O, det vore förskräckligt! Jag begriper inte, hur en människa alltid kan vara vid så dåligt humör och göra allt så ogärna som Emmy!
— Hon är en riktig latmask! förklarade Olga energiskt. Om jag vore i jägmästarfruns ställe, hade jag för länge sedan skickat henne tillbaka till Weidenburg. Jag tål inte sådana lata människor. Tyras, vill du genast ge dig i väg! skrek hon till, då en brun rapphönshund kom in i köket genom dörren från gården och hoppade upp på henne.
— Sedan när har du blivit så lättskrämd? frågade Meta förvånad.
— Åh, jag tänkte inte på den dumma hunden. Gå din väg, Tyras!
Hon ryckte upp spiselluckan och stoppade in mera ved, ehuru det inte alls behövdes.
Då trädde en ung, hurtig jägare med en vänlig hälsning in i köket; det var jägmästarens biträde, herr Köster. Den unge mannen växlade några vänliga ord med Meta, visslade på sin Tyras och gick sedan upp på sitt rum. Nu kom även jägmästarn, en kraftigt byggd, ståtlig man, som småttingarna jublande sprungo till mötes. Han såg sig omkring i köket och nickade sedan åt flickorna.
— Här doftar det ju riktigt lovande, mina damer, sade han. Det blir väl något riktigt gott?
— Ja, herr jägmästarn! Vi vill naturligtvis fira den namnlösas ankomst på etl värdigt sätt, utbrast Olga glatt.
— Ja, barn, det är en självklar sak. Därför har jag också kommit hem nu.
— Herr jägmästarn, sade Olga i bönfallande ton, var snäll och tala om för mig, om hon inte är rikligt normal.
— Ja, liten, om den saken har hennes mor inte skrivit ett ord. Men jag tror, att vi måste göra oss beredda på något slags överraskning. Där med gick han, och Meta suckade helt förfärad:
— O, Olga!
Men kamraten bara skrattade.
— Låt inte narra dig! Du vet ju, hur gärna jägmästarn gnabbas med oss. Jag gör mig inte den allra minsta oro för den nyas tillräknelighet.
Man väntade i största spänning på vagnen, och när den äntligen kom i sikte, klappade de tre flickornas hjärtan fortare. De drogo sig tillbaka från fönstret, ty, sade Olga, det passar sig inte att visa sig alltför nyfiken. Nu stannade vagnen, jägmästarn skyndade ut för att taga emot den nyanlända, och de tre flickorna väntade i största ängslan. Jag undrar just, hur hon ser ut? viskade Meta till väninnorna.
Då hördes där utifrån en klar, munter flickröst och ett glatt skratt, vid vilket blodet strömmade till Emmys kinder; så öppnades dörren, och jägmästarn tittade in. Är ni alla församlade, mina damer? Här är den namnlösa obekanta, som gärna skulle vilja göra er bekantskap i största hast. Han sköt en ung flicka in genom dörren och stängde den sedan.
Meta hade ofrivilligt ställt sig bakom Olga, och båda blickade nyfiket in i nykomlingens friska, leende ansikte. Då hände det något alldeles oväntat. Emmy skrek till av förtjusning, rusade fram och kastade sig i den namnlösas armar.
— Marie! Min kära gamla Marie! är det verkligen du? Är det möjligt? Och skall du verkligen lära dig hushålla?
— Ja, om du inte har något däremot! svarade Marie och kysste Amiralen. Åh, så jag har glatt mig åt återseendet! Men var nu snäll och gör mig bekant med dina väninnor!