Världsmarknaden/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

I vilket Rebeckas man visar sig för en kort stund
Kapitel 16  →


[ 204 ]

FEMTONDE KAPITLET.
I vilket Rebeckas man visar sig för en kort stund.

Varje läsare med känslofullt sinnelag (och vi önska oss ej några andra) måste ha varit nöjd med den tablå, varmed sista akten av vårt lilla drama slutade, ty vad kan väl vara vackrare än kärleken på knä framför skönheten?

Men då kärleken hörde den förskräckliga bekännelsen från skönhetens läppar, att hon redan var gift, hoppade han upp från sin ödmjuka ställning på mattan och gav till utrop, vilka gjorde den stackars lilla skönheten ännu mera förskräckt, än då hon hade gjort sin bekännelse.

— Gift! Ni skämtar! ropade baroneten efter sitt första utbrott av raseri och överraskning. Ni gör narr av mig, Becky. Vem skulle väl gifta sig med er, som inte har en shilling i förmögenhet?

— Gift! Gift! sade Rebecka, smältande i tårar — med rösten kvävd av rörelse, med näsduken tryckt mot ögonen och nästan avdånad mot kaminfrisen — en smärtans bild, i stånd att smälta även det hårdaste hjärta. Ack, sir Fox, bäste sir Fox, anse mig inte otacksam för all er godhet mot mig. Det är endast ert ädelmod, som avlockat mig denna hemlighet.

— Åt fanders med ädelmodet! röt sir Fox. Med vem är ni då gift? Var skedde det?

— Låt mig få följa med er tillbaka till landet! Låt mig få vaka över er så troget som någonsin förr. Ack, skilj mig inte från det kära Drottningens Crawley!

— Karlen har väl övergivit er, vasa? sade baroneten, som nu trodde sig börja förstå. Nå ja, Becky, kom [ 205 ]tillbaka, om ni så vill. Som ni kokat får ni supa. Mitt anbud var i alla händelser ärligt menat. Kom tillbaka som guvernant och ni ska få allt som ni vill.

Hon sträckte fram den ena handen, hon grät som om hennes hjärta ville brista, och hennes lockar föllo fram över hennes ansikte och över listen på marmorkaminen, mot vilken det vilade.

— Jaså, så att den kanaljen rymde ifrån er? sade sir Fox med ett ohyggligt försök att trösta henne. Men det är detsamma, Becky, jag ska ta vård om er.

— Ack, sir Fox, det skulle vara mitt livs stolthet att få fara tillbaka till Drottningens Crawley och taga vård om barnen och er, såsom förut, då ni sade att ni var nöjd med er lilla Rebeckas tjänster. Då jag tänker på vad ni nyss erbjöd mig, fylles mitt hjärta av tacksamhet — tro mig, att det gör det. Jag kan inte bli er maka, sir Fox, låt mig — låt mig i stället bli er dotter!

Med dessa ord föll Rebecka ned på knä på det mest tragiska sätt, tog sir Fox' benhårda, svartbruna hand mellan sina båda (vilka voro mycket vackra och vita och mjuka som silke) och såg upp i hans ansikte med ett uttryck av utsökt patos och förtroende, då — då dörren öppnades och miss Crawley seglade in.

Mrs Firkin och miss Briggs, som av en händelse kommo att befinna sig utanför salsdörren strax efter som baroneten och Rebecka hade gått dit in, hade ävenledes av en händelse genom nyckelhålet sett den gamle herrn ligga på knä framför guvernanten och hört de vackra anbud, han hade gjort henne. Orden hade knappast gått över hans läppar, förrän mrs Firkin och miss Briggs hade störtat uppför trapporna, rusat in i salongen där miss Crawley satt och läste sin franska roman, och meddelat den gamla damen den häpnadsväckande underrättelsen, att sir Fox låg på knä och friade till miss Sharp. Och om ni beräknar tiden då ovannämnda dialog ägde rum — tiden som Briggs och Firkin behövde för att rusa upp i salongen — tiden som miss Crawley behövde för att bli förvånad och tappa sin volym av Pigault le Brun [ 206 ]— och tiden hon behövde för att komma nedför trappan — så skall ni se hur noggrann denna historia är och hur miss Crawley måste ha visat sig i samma ögonblick, som Rebecka intog sin ödmjuka ställning.

— Det är fruntimret, som ligger på marken, och inte herrn! sade miss Crawley med en blick och ton av djupt förakt. Man berättade mig, att det var ni som låg på edra knän, sir Fox; var god och knäböj ännu en gång och låt mig se detta vackra par!

— Jag har tackat sir Fox Crawley, sade Rebecka och reste sig upp, och sagt honom att — att jag aldrig kan bli lady Crawley.

— Givit honom avslag! sade miss Crawley, ännu mera förbryllad än någonsin. Briggs och Firkin vid dörren spärrade upp mun och ögon av undran och förvåning.

— Ja — jag har givit honom avslag, fortfor Rebecka med en sorgsen, tårfull röst.

— Och ska jag tro mina öron, att ni verkligen friat till henne, sir Fox? frågade den gamla damen.

— Ja, svarade baroneten, det gjorde jag.

— Och hon gav er avslag, som hon säger?

— Ja, sade sir Fox, med hela anletet förvridet till ett brett grin.

— Det tycks åtminstone inte ha krossat ert hjärta, anmärkte miss Crawley.

— Nej, inte ett tecken, svarade sir Fox med en köld och en godlynthet, som gjorde miss Crawley nästan alldeles utom sig av förvåning. Att en gammal herre i hög samhällsställning skulle falla på knä för en fattig guvernant och så brista ut i skratt därför att hon vägrade att gifta sig med honom — att en fattig guvernant skulle ge korgen åt en baronet med fyratusen punds årlig inkomst — allt detta var mysterier, vilka miss Crawley omöjligen kunde fatta. Det övergick alla hennes favoritförfattare Pigault le Bruns intrigförvecklingar.

— Det gläder mig, att ni anser det för ett gott skämt, min bror, sade hon, trevande sig vilt fram genom sin förvåning.

[ 207 ]—Ypperligt! sade sir Fox; Vem hade väl kunnat tänka sig något sådant! En sådan liten listig sate! En tocken liten räv hon är! mumlade han för sig själv och småskrattade helt belåtet.

— Vem hade kunnat tänka vad för slag? utbrast miss Crawley och stampade med foten. Hör nu, miss Sharp, väntar ni på prinsen-regentens skilsmässa, eftersom ni tycker att vår familj inte är god nog åt er?

— Min ställning när ni kom in, miss Crawley, sade Rebecka, antydde inte, att jag föraktade en sådan ära som denne gode — denne ädle man värdigats erbjuda mig. Tror ni inte, att jag har något hjärta? Ha ni inte alla älskat mig och varit så goda mot det fader- och moderlösa barnet — den stackars övergivna flickan — och jag skulle inte känna någonting? Ack, mina vänner! ack, mina välgörare! skola inte min kärlek, mitt liv, ett troget uppfyllande av min plikt söka att vedergälla det förtroende ni visat mig? Vill ni till och med missunna mig tacksamhetens känsla, miss Crawley? Det är för mycket — mitt hjärta är för fullt! och därmed sjönk hon ned på en stol så patetiskt, att de flesta av hennes närvarande åhörare rentav smältes av hennes sorg.

— Vare sig att ni gifter er med mig eller inte, så är ni en god liten flicka, Becky, och jag är er vän, kom ihåg det! sade sir Fox, varefter han satte på sig sin sorghatt och gick sina färde — till stor lättnad för Rebecka, ty det var tydligt, att miss Crawley icke kände till hennes hemlighet och att hon hade förmånen av en kort respit.

Hållande näsduken för sina ögon och vinkande bort den hederliga Briggs, som ville följa henne uppför trapporna, begav hon sig upp till sitt rum, medan Briggs och miss Crawley i ett högst uppskakat tillstånd stannade kvar för att diskutera den sällsamma händelsen, och Firkin, icke mindre upprörd, dök ned i köksregionerna och talade om den för hela det där församlade sällskapet. Och ett så djupt intryck fick mrs Firkin av denna tilldragelse, att hon ansåg lämpligt att ännu samma kväll skriva ett brev "med sin ödmjuka hälsning till mrs Bute Crawley och [ 208 ]familjen i prästgården; och sir Fox har varit och friat till miss Sharp, men hon gav honom korgen till allas stora förvåning."

De båda damerna i matsalen (där den hederliga Briggs till sin stora glädje ännu en gång fick hålla ett förtroligt samspråk med sin beskyddarinna) undrade av alla krafter över sir Fox' anbud och Rebeckas avslag, varvid Briggs helt skarpsinnigt förmodade, att det måste ha varit något hinder i vägen, i skepnad av en äldre böjelse, ty i annat fall skulle ingen ung kvinna vid sina sinnen någonsin ha avslagit ett så förmånligt anbud.

— Ni skulle själv ha antagit det, Briggs, inte sant, sade miss Crawley vänligt.

— Skulle det inte ha varit en stor förmån att bli miss Crawleys svägerska, svarade Briggs med en ödmjuk undanflykt.

— Nå ja, Becky skulle i alla händelser ha blivit en bra lady Crawley, anmärkte miss Crawley (som hade blivit mildare stämd av flickans vägran och nu var mycket liberal och ädelmodig, då ingen begärde några uppoffringar av henne). Hon har huvud på skaftet (mycket mera förstånd i sitt lillfinger än ni, min stackars kära Briggs, har i hela ert huvud), och hennes sätt är utmärkt nu, sedan jag bildat henne. Hon är en Montmorency, och blodet är ändå någonting, ehuru jag för min del föraktar det, och hon skulle ha hållit det där sturska och dumma Hampshirefolket stången bra mycket bättre än den där olyckliga järnkrämardottern.

Briggs höll med som vanligt, och därefter blev den där "ädla böjelsen" diskuterad och föremål för mångfaldiga gissningar.

— Ni stackars värnlösa varelser ha då alltid något löjligt ömt tycke, sade miss Crawley. Ni själv, Briggs, var, som ni vet, förälskad i en skrivlärare (gråt inte, Briggs — ni gråter ständigt, och jag vill inte bringa honom till liv igen), och jag förmodar att den där olyckliga Becky också varit enfaldig och sentimental — [ 209 ]det är väl någon apotekare elier hovmästare eller målare eller ung adjunkt eller någonting av den sorten.

— Stackare! stackare, sade Briggs (som tänkte sig tjugufyra år tillbaka och på den där hektiske unge skrivläraren, vars blonda hårlock och vars brev, vackra i all deras oläslighet, hon troget gömde i den gamla byrån där uppe i sitt rum). Stackare! stackare, sade Briggs och var ännu en gång en ung, blomstrande flicka om aderton år och var i aftonsången, där hon och den hektiske skrivläraren sutto och sjöngo ur samma psalmbok.

— Efter ett sådant uppförande å Rebeckas sida, sade miss Crawley entusiastiskt, bör vår familj göra någonting för henne. Sök att leta ut vilken föremålet är, Briggs. Jag ska sätta upp en butik åt honom eller beställa mitt porträtt hos honom eller tala med min kusin biskopen — och ge Becky en hemgift, och så skola vi hålla bröllop, Briggs, och ni ska laga till bröllopsfrukosten och bli en av brudtärnorna.

Briggs förklarade, att det skulle bli förtjusande och bedyrade, att hennes kära miss Crawley alltid var god och ädelmodig, samt gick upp till Rebeckas sovrum för att trösta henne och språka om giftermålsanbudet och avslaget och anledningen därtill, för att ge en vink om miss Crawleys ädelmodiga avsikter och för att söka leta ut vem den person var, som härskade över miss Sharps hjärta.

Rebecka var mycket vänlig och hjärtlig och road — besvarade med mycken värme Briggs' vänskapliga inviter — medgav att det var en hemlig förbindelse — en förtjusande mystär — vilken skada att miss Briggs icke hade stannat en halv minut längre vid nyckelhålet! Kanske hade Rebecka sagt ännu mera, men fem minuter efter Briggs' ankomst till Rebeckas rum infann sig själva miss Crawley där — en oerhörd ära! Hennes otålighet hade blivit henne för stark; hon kunde icke vänta på sitt sändebuds långsamma operationer, utan hade kommit själv och sände nu Briggs ut ur rummet. Och sedan hon uttryckt sitt gillande av Rebeckas handlingssätt, frågade hon efter [ 210 ]de närmare detaljerna vid det där samtalet och de föregåenden, som hade kunnat förmå sir Fox att göra ett så överraskande anbud.

Rebecka sade, att hon länge hade märkt att sir Fox hedrade henne med en viss uppmärksamhet (ty han hade för vana att giva sina känslor tillkänna på ett mycket oförbehållsamt sätt), men för att icke tala om enskilda skäl, med vilka hon för närvarande icke ville besvära miss Crawley, så vore sir Fox' ålder, samhällsställning och levnadsvanor sådana, att de gjorde ett giftermål med honom alldeles omöjligt, och kunde väl en kvinna med någon aktning för sig själv och någon känsla för det passande lyssna till dylika förslag i ett ögonblick, då friarens avlidna makas begravning ännu icke hade ägt rum?

— Prat och dumheter, min kära vän! Ni skulle aldrig ha givit honom avslag, om inte en tredje person hade varit med i spelet, sade miss Crawley, i det hon gick direkt på saken. Säg mig vilka de enskilda skälen äro. Det är bestämt en tredje person med i spelet; vem är det som vunnit ert hjärta?

Rebecka slog ned ögonen och medgav att så var.

— Ni har gissat rätt, bästa miss Crawley, sade hon med en ljuv, bävande stämma. Ni undrar över att en, som är så fattig och övergiven som jag, kan ha ett tycke, inte sant? Men jag har aldrig hört att fattigdom varit ett skyddsmedel däremot. Jag skulle sannerligen önska att så vore!

— Mitt stackars kära barn, utbrast miss Crawley, som alltid var färdig att bli känslosam. Är er kärlek således obesvarad? Lida vi i tysthet? Berätta mig alltsammans och låt mig trösta er.

— Jag skulle önska att jag kunde det, bästa miss Crawley, sade Rebecka i samma tårfulla ton. Jag behövde det verkligen!

Och hon lade sitt huvud på miss Crawleys axel och grät där så naturligt, att den gamla damen blev lockad till deltagande, omfamnade henne med en nästan moderlig [ 211 ]ömhet, yttrade många tröstande förklaringar av sin aktning och tillgivenhet för henne och försäkrade henne, att hon älskade henne som en dotter och skulle göra allt som stod i hennes makt för att hjälpa henne.

— Och vem är det nu, mitt barn? Är det den vackra miss Sedleys bror? Ni berättade någonting om en kärlekshandel med honom. Jag ska bjuda honom hit, min söta vän, och ni ska ha honom — ja, på min ära ska ni inte det!

— Fråga mig inte nu, sade Rebecka. Ni ska snart få veta alltsammans, det lovar jag er. Goda, bästa miss Crawley — min dyra vän — törs jag säga så?

— Det törs ni visst, mitt barn, svarade den gamla damen och kysste henne.

— Jag kan inte tala om det för er nu, snyftade Rebecka, ty jag känner mig så djupt olycklig. Men ack, älska mig alltid — lova mig att ni alltid ska älska mig!

Och under ömsesidiga tårar — ty den yngres rörelse hade väckt den äldres sympati — gavs detta löfte hög— tidligt av miss Crawley, som lämnade sin lilla skyddsling, välsignande och beundrande henne såsom en kär, okonstlad, ömhjärtad, kärleksfull, obegriplig liten varelse.

Och den unga damen blev lämnad allena för att tänka på dagens plötsliga och underbara tilldragelser och på vad som hade hänt och på vad som hade kunnat hända. Vilka tror ni att miss, nej, ursäkta mig, mrs Rebeckas känslor voro? Om författaren några sidor tillbaka gjorde anspråk på privilegiet att titta in i miss Amalias sängkammare och på att med en romanförfattares allvetenhet känna alla de milda smärtor och lidelser, som oroligt kastade sig på denna oskyldiga huvudkudde, varför skulle han då icke förklara sig även vara Rebeckas förtrogne, herre över hennes hemligheter och denna unga dams samvetes sigillbevarare?

Nåväl, Rebecka hängav sig först och främst åt en mycket uppriktig och rörande klagan över att en så underbar lycka hade varit henne så nära och att hon varit nödd och tvungen att avsäga sig den. Denna naturliga [ 212 ]rörelse skall säkerligen varje klok och förståndig läsare dela med henne. Vad är det för en öm mor, som icke skulle beklaga en fattig flicka, som kunde ha blivit en baronets fru och delat fyratusen pund om året? Vilken väl uppfostrad ung dam finns det väl på hela världsmarknaden, som icke skulle känna deltagande för en strävsam, skarpsinnig, förtjänstfull flicka, som får ett så hedrande, fördelaktigt och avundsväckande anbud just i samma ögonblick som hon är ur stånd att antaga det? Jag är övertygad att vår vän Beckys otur förtjänar och även skall erhålla allas sympati.

Jag kommer ihåg en afton, då jag själv var på världsmarknaden. Det var på en soaré, där jag såg gamla miss Toady ägna sin särskilda uppmärksamhet och sitt smicker åt lilla mrs Briefless, advokatens fru, som visserligen är av god familj, men, såsom vi alla veta, så fattig som man gärna kan tänka sig.

Vad, frågade jag mig själv, kan väl vara anledningen till denna ödmjukhet å miss Toadys sida? Har Briefless fått en domsaga, eller har hans hustru fått en förmögenhet i arv? Miss Toady förklarade saken strax därefter med denna naturlighet, som alltid utmärker henne.

— Ser ni, sade hon, mrs Briefless är sondotter till sir John Redhand, som ligger så sjuk i Cheltenham, att han inte kan leva i sex månader. Mrs Briefless' pappa ärver titeln, och så blir hon en baronets dotter, förstår ni. — Och Toady bjöd Briefless och hans hustru till middagen redan veckan därpå.

Om redan möjligheten av att bli en baronets dotter kan förskaffa ett fruntimmer en sådan hyllning i världen, så måste vi sannerligen i hög grad respektera smärtan hos ett ungt fruntimmer, som gått miste om tillfället att bli en baronets hustru. — Vem kunde väl drömma om att lady Crawley skulle lägga sig att dö så snart? Hon var en av dessa sjukliga kvinnor, som kunde ha levat i ännu tio år, tänkte Rebecka för sig själv mittunder ångerns alla kval. Och jag, som hade kunnat bli mylady! Och jag [ 213 ]skulle ha kunnat leda den gamle mannen vart jag velat. Jag skulle ha tackat mrs Bute för hennes beskydd och mr Fox för hans odrägliga nedlåtenhet. Jag skulle ha låtit reparera huset i staden och möblera det på nytt. Jag skulle ha haft det vackraste ekipaget i London och en loge på operan, och jag skulle blivit presenterad nästa säsong. Allt detta kunde ha varit, men nu — nu var allt tvekan och ovisshet.

Men miss Rebecka var en ung dam med alltför mycken beslutsamhet och energi i sin karaktär för att tillåta sig mycken onödig och opassande sorg över ett oåterkalleligt förflutet, och sedan hon ägnat det en lämplig andel saknad, vände hon därför visligen hela sin uppmärksamhet på framtiden, vilken nu var av vida större vikt för henne. Och hon översåg sin ställning och dess förhoppningar, tvivel och utsikter.

Först och främst var hon gift! — detta var ett viktigt faktum. Sir Fox kände det. Hon blev icke så mycket av överraskningen över frieriet förledd till denna bekännelse, som förmådd därtill av en hastig beräkning. Den måste ha kommit fram någon gång, och varför icke nu likaväl som senare? Han, som hade velat gifta sig med henne, måste väl åtminstone tiga med att hon var gift. Men hur skulle miss Crawley upptaga denna underrättelse? Detta var den stora frågan. Rebecka hade sina farhågor, men hon erinrade sig allt vad miss Crawley hade sagt: den gamla damens kända förakt för börd, hennes utpräglade liberala åsikter, hennes allmänna fallenhet för det romantiska, hennes nästan klemande ömhet för brorsonen och hennes så många gånger yttrade tillgivenhet för Rebecka själv. — Hon tycker så mycket om honom, tänkte Rebecka, att hon nog ska förlåta honom vad som helst, och hon är så van vid mig, att jag knappast tror, att hon skulle trivas utan mig. Då hemligheten kommer i dagen, blir det naturligtvis en stor scen och hysteriska anfall och en hel hop gräl och tillmälen, men så kommer försoningen. Vad tjänade det väl för övrigt till att skjuta upp saken? Tärningen var nu en gång kastad, och utgången skulle bli [ 214 ]densamma en annan dag som i dag. Och så beslöt hon, att miss Crawley skulle få veta nyheten, och överlade därefter rörande det bästa sättet att meddela henne den — om hon skulle trotsa den storm, som måste komma, eller fly och undvika den, tills dess första våldsamhet hade upphört. I denna stämning skrev hon följande brev:

"Dyraste vän!

Den stora kris, om vilken vi så ofta talat, har nu inträffat. Hälften av min hemlighet är känd, och jag har tänkt och tänkt, till dess jag blivit övertygad om att tiden för yppandet av hela hemligheten nu är inne. Sir Fox kom till mig i dag på morgonen och gjorde mig — vad tror du väl? — ett formligt giftermålsanbud! Tänk på detta! Jag stackars liten skulle kunnat bli lady Crawley. Hur glad mrs Bute skulle ha blivit, och ma tante sedan, då jag hade tagit försteget av henne! Jag kunde ha blivit en viss persons mamma i stället för… O, jag darrar, jag darrar, då jag tänker på hur snart vi måste yppa alltsammans!

Sir Fox vet att jag är gift, och som han icke vet med vem, så är han ännu inte så särdeles förtretad. Ma tante är riktigt ond över att jag gav honom korgen, men idel vänlighet och nådighet. Hon värdigas säga, att jag skulle ha blivit en bra hustru åt honom, och bedyrar, att hon ska bli en mor för den lilla Rebecka. Hon kommer att bli uppskakad, då hon först får veta hemligheten, men behöva vi väl frukta någonting värre än en ögonblicklig vrede? Jag tror det inte, ja, jag är övertygad, att vi icke behöva det. Hon är så förtjust i dig (du stygga, odugliga varelse), att hon skulle kunna förlåta dig vad som helst, och jag tror sannerligen, att den nästa platsen i hennes hjärta tillhör mig, och att hon skulle känna sig olycklig utan mig. Min käraste vän, någonting säger mig att vi skola segra. Du skall lämna det där otäcka regementet, upphöra att spela och hålla vad vid kapplöpningar och bli en hygglig gosse, och vi skola alla vistas i Park Lane, och ma tante skall lämna oss hela sin förmögenhet.

Jag skall försöka att i morgon klockan 3 komma till [ 215 ]det vanliga stället. Om miss Briggs följer mig, så måste du komma till middagen och föra med dig ett svar och lägga det i tredje delen av Porteus' predikningar. Men kom i alla händelser till din egen

R."

Till miss Eliza Styles.
Hos sadelmakaren mr Barnet.
Knightsbridge.


Jag vill förmoda, att det icke gives någon läsare av denna berättelse, som icke har nog urskillning att inse, att denna miss Eliza Styles (en gammal skolkamrat, sade Rebecka, med vilken hon på sista tiden hade återknutit en ganska flitig brevväxling), som plägade hämta breven hos sadelmakaren, bar mässingssporrar och stora knollriga mustascher, kort sagt, icke var någon annan än ryttmästare Rawdon Crawley.