Världsmarknaden/Kap 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 15
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Brevet på nåldynan
Kapitel 17  →


[ 216 ]

SEXTONDE KAPITLET.
Brevet på nåldynan.

Hur de blevo gifta, kan göra envar ungefär detsamma. Vad är det väl som hindrar en ryttmästare och en ung dam, som kommit till myndiga år, att köpa sig ett tillståndsbevis och låta viga sig i vilken kyrka som helst här i London? Eller behöver väl någon påminnas därom, att om en kvinna vill någonting, så finner hon även ganska säkert medel att genomdriva sin vilja? — Min tro är den, att en dag, då miss Sharp hade gått för att tillbringa förmiddagen tillsammans med sin kära vän miss Amalia Sedley vid Russell Square, en dam, som mycket liknade henne, hade kunnat ses gå in i en kyrka i City, i sällskap med en herre med färgade mustascher, vilken efter en fjärdedels timmes förlopp eskorterade henne tillbaka till den väntande hyrvagnen, och att detta var ett tyst och stilla bröllopssällskap.

Och vilken på jorden kan väl, efter den dagliga erfarenhet vi äga, betvivla sannolikheten av att en herre gifter sig med vem det vara månde? Hur många visa och lärda män ha icke gift sig med sina kokerskor? Enleverade icke själva lord Eldon, den klokaste och förståndigaste bland män, sin blivande hustru? Voro icke både Achilles och Ajax förälskade i sina tjänstekvinnor? Och kunna vi väl vänta, att en tung dragon med starka begär och en liten hjärna, vilken aldrig i hela sitt liv hade kuvat en lidelse, helt plötsligt skulle bli förståndig och neka att betala vilket pris som helst för att få sin vilja fram i någonting som han önskar? Om folk endast ingingo förståndiga äktenskap, vilken folkminskning skulle icke då uppstå!

[ 217 ]Jag för min del anser, att mr Rawdons giftermål var en av de hederligaste handlingar, som vi skola ha att omtala i någon del av denne herres biografi, som står i samband med denna berättelse. Ingen skall kunna påstå, att det är omanligt att bli fångad av en kvinna eller att, sedan man blivit fångad, gifta sig med henne; och den beundran, förtjusning, passion, obegränsade tillit och vilda dyrkan denne tjocke krigare så småningom lärde sig hysa för Rebecka, voro känslor, vilka damerna åtminstone skola förklara icke helt och hållet lända honom till skam. Då hon sjöng, skälvde varenda ton i hans slöa själ och varenda fiber i hans grova lekamen. Då hon talade, ansträngde han allt sitt förstånd för att lyssna och undra. Om hon var vid ett skämtsamt lynne, plägade han för sig själv övertänka hennes skämt och en halvtimme senare brista ut i gapskratt ute på gatan, till stor förvåning för den bredvid honom åkande betjänten eller för kamraten, som red tillsammans med honom i Rotten Row. Hennes ord voro orakel för honom, och hennes minsta handlingar voro utmärkta av ett osvikligt behag och en osviklig visdom.

— Hur hon sjunger och hur hon målar, tänkte han. Hur hon red den okynniga hästen i Drottningens Crawley! Och han brukade i förtroliga ögonblick säga till henne:

— Min själ, Becky, är du inte passande att bli överbefälhavare eller ärkebiskop i Canterbury!

Och är väl detta fall så särdeles sällsynt? Och se vi icke varenda dag som gud ger en hederlig Herkules vid Omphales' förklädesband och en stor, skäggbeprydd Simson liggande med huvudet i Delilas knä?

Då således Rebecka förkunnade för honom, att den stora krisen var nära och att tiden för handling hade inträtt, förklarade sig Rawdon lika villig att handla enligt hennes order, som han skulle ha varit att göra chock med sin skvadron på sin överstes befallning. Han behövde icke lägga sitt brev i tredje delen av Porteus' predikningar. Rebecka fann lätt ett medel att befria sig från Briggs, [ 218 ]sin följeslagerska, och mötte följande dagen sin trogne vän "på det vanliga stället". Hon hade under natten tänkt ytterligare på saken och meddelade Rawdon resultatet av sina överläggningar och beslut. Han höll naturligtvis med om allting, var fullt övertygad att allt var rätt och riktigt, att det hon föreslog var det bästa och att miss Crawley efter någon tid ofelbart skulle ge med sig. Om Rebeckas åsikter och beslut hade utfallit i en totalt motsatt riktning, skulle han lika ovillkorligt ha rättat sig efter dem.

— Du har tillräckligt med huvud för oss båda, Becky, sade han, och du hjälper oss nog ur den här knipan. Jag har aldrig sett din make, och ändå har jag i mina dar råkat tillsammans med åtskilliga klippare. Och med denna enkla trosbekännelse lämnade henne den förälskade dragonen för att utföra sin andel av den plan, hon hade uppgjort för dem båda.

Denna plan bestod helt enkelt i att i Brompton eller i närheten av kasernen hyra en tyst och stilla möblerad lägenhet åt ryttmästare Crawley med fru. Ty Rebecka hade beslutit att fly och hade, enligt vår tanke, gjort ganska klokt däri. Rawdon var förtjust över detta hennes beslut och hade redan i flera veckor oupphörligt bett henne att taga detta steg. Han galopperade nu med kärlekens hela iver och häftighet bort för att hyra den ifrågavarande lägenheten och gick med en sådan beredvillighet in på att betala två guinéer i veckan, att värdinnan ångrade, att hon hade begärt så litet. Han rekvirerade därefter ett piano och ett helt orangeri med blommor jämte en hel hop goda saker. Vad schalar och glacéhandskar och silkesstrumpor och franska guldur och armband och parfymer angår, så köpte han sådana med kärlekens och en oinskränkt kredits slöseri. Och sedan han hade lättat sitt sinne medelst detta utbrott av frikostighet, gick han helt nervöst och åt middag på klubben och väntade på att hans livs stora ögonblick skulle inträffa.

Den föregående dagens händelser, Rebeckas beundrans[ 219 ]värda handlingssätt, då hon avslog ett så fördelaktigt anbud, den hemliga olycka, som tärde på henne, och den mildhet och tystnad, varmed hon bar sin smärta, gjorde miss Crawley mera vek om hjärtat än vanligt. En tilldragelse av detta slag, ett giftermål eller en "korg" eller ett frieri genombävar ett helt hus av fruntimmer och sätter alla deras hysteriska sympatier i livlig rörelse. Såsom en iakttagare av människonaturen besöker jag regelbundet S:t Georgeskyrkan vid Hanover Square under den förnäma giftermålssäsongen, och ehuru jag aldrig sett brudgummens manliga vänner brista ut i tårar eller att pedellerna och det tjänstförrättande prästerskapet varit på minsta sätt upprörda, är det å andra sidan icke ovanligt att se fruntimmer, som icke ha det ringaste att skaffa med den pågående ceremonien — gamla damer, för länge sedan över giftasåldern, korpulenta medelålders kvinnspersoner med en hel mängd söner och döttrar, för att icke tala om vackra unga flickor i skära hattar, som gå och vänta på sin befordran och helt naturligt hysa intresse för ceremonien — är det, säger jag, alls icke ovanligt att se fruntimmer lipa och gråta och snyfta och gömma sina små anleten i sina små oanvändbara näsdukar och skaka i hela kroppen av rörelse. Då min vän, den fashionable John Pimlico, gifte sig med den älskliga lady Belgravia Green Parker, var rörelsen så allmän, att till och med den lilla snusiga bänköppnerskan, som släppte in mig i bänken, smälte i tårar. Och varför? Jag frågade av innersta hjärta — men hon stod icke på väg att gifta sig.

Kort sagt, miss Crawley och Briggs överlämnade sig efter affären med sir Fox åt den högsta lyx av känslosamhet, och Rebecka blev föremål för deras ömmaste intresse. Under hennes frånvaro tröstade sig miss Crawley med de känslosammaste romanerna i sitt bibliotek — och miss Sharp med sina hemliga sorger var dagens hjältinna.

Denna afton sjöng Rebecka mera ljuvt och talade mera behagligt, än hon någonsin hade gjort i Park Lane. Hon riktigt lindade sig omkring miss Crawleys hjärta. [ 220 ]Hon talade helt likgiltigt och skämtsamt om sir Fox' frieri och gjorde narr därav, såsom en löjlig nyck av den gamle mannen, och hennes ögon fylldes av tårar (och Briggs' hjärta fylldes av förtvivlans kval), då hon sade, att hon icke önskade sig någon annan lott än att ständigt få stanna hos sin älskade välgörarinna.

— Min kära lilla vän, sade den gamla damen, jag tänker inte släppa er ifrån mig på många år, det kan ni lita på. Vad det beträffar att återvända till min ohygglige bror, så kan det aldrig komma i fråga efter vad som nu passerat. Ni stannar här hos mig och Briggs. Briggs önskar ofta att få fara och besöka sina släktingar. Ni, Briggs, kan få ge er av, när ni behagar, men vad er angår, min lilla vän, så måste ni stanna och pyssla om den gamla gumman.

Om Rawdon Crawley hade varit närvarande i detta ögonblick, i stället för att sitta på klubben och nervöst dricka rött vin, skulle det unga paret ha kunnat falla ned på sina knän framför den gamla mön och bekänna alltsammans och blivit förlåtet inom en handvändning. Men denna goda tur var det unga paret förnekad, sannolikt på det att denna historia skulle bli skriven, i vilken en hel mängd av deras underbara äventyr kommer att berättas — äventyr, vilka aldrig skulle kunnat hända dem, ifall de hade blivit hysta och skyddade under miss Crawleys behagliga och oegennyttiga förlåtelse.

Under Firkins order stod i det Crawleyska huset vid Park Lane en ung flicka från Hampshire, som bland andra sysslor även hade den att knacka på miss Sharps dörr med muggen med varma vattnet, vilken Firkin för intet pris i världen skulle velat bära in till den förhatliga sällskapsdamen. Denna flicka, som var född på familjegodset, hade en bror vid ryttmästare Crawleys skvadron, och om sanningen vore känd, skulle man helt säkert komma underfund med att hon kände till vissa arrangemang, som stå i nära sammanhang med denna historia. I alla händelser köpte hon sig en gul schal, ett par gröna kängor och en ljusblå hatt med en röd fjäder för tre [ 221 ]guinéer, vilka hon hade fått av Rebecka, och som lilla Sharp just icke var så över sig frikostig, var det utan tvivel genom gjorda tjänster, som Betty Martin hade förtjänat dessa pengar.

På andra dagen efter sedan sir Fox hade friat till miss Sharp steg solen upp som vanligt, och vid vanlig tid knackade Betty Martin på guvernantens sängkammardörr.

Intet svar följde, och hon knackade omigen. Tystnaden fortfor lika oavbrutet som förut, och Betty med sitt varma vatten öppnade dörren och trädde in i rummet.

Den lilla sängen med vita täcket var lika jämn och slät som den föregående dagen, då Bettys egna händer hade hjälpt till att bädda den. Två små koffertar stodo ombundna med rep i ena ändan av rummet, och på bordet framför fönstret — och på nåldynan — den stora feta nåldynan, fodrad med rött siden och försedd med en veckad rensa, lik en fruntimmersnattmössa — låg ett brev. Det hade sannolikt vilat där hela natten.

Betty gick fram till det på tå, som om hon varit rädd att väcka det — såg på det och omkring i rummet med en min av högsta överraskning och tillfredsställelse, tog upp brevet, grinade helt belåtet och bar slutligen ned det till miss Briggs rum.

Jag skulle just vilja veta, hur Betty kunde säga, att brevet var till miss Briggs? All den undervisning, Betty hade fått, var i mrs Bute Crawleys söndagsskola, och hon kunde icke mera läsa skrivet, än hon kunde läsa hebreiska.

— Se här, miss Briggs! ropade flickan. Ack, miss någonting måste ha hänt. Det finns ingen i miss Sharps rum, och hon har inte sovit i sin säng och har visst rymt sin väg och lämnat det här brevet åt er, miss.

Hur! ropade miss Briggs och tappade sin kam, varvid den tunna och vissna hårtesten föll ned över hennes axlar. En enlevering! Miss Sharp rymt! Vad — vad vill det här säga? och därmed bröt hon ivrigt upp sigillet och började att sluka innehållet av det till henne adresserade brevet.

"Bästa miss Briggs!" skrev flyktingen. "Ni, som har [ 222 ]det bästa och mildaste hjärta i världen, skall säkert hysa medlidande och deltagande för mig och urskulda mig. Med tårar, böner och välsignelser lämnar jag det hem, där den stackars fader- och moderlösa ständigt rönt så mycken godhet och välvilja. Anspråk, som till och med äro starkare än dem, min välgörarinna har på mig, kalla mig härifrån. Jag går till mina plikter — till min man. Ja, jag är gift. Min man befaller mig att flytta till det ringa hem vi kalla vårt. Bästa miss Briggs, meddela min kära, min älskade vän och välgörarinna denna nyhet på sådant sätt, som ert finkänsliga deltagande nog skall veta att göra det. Säg henne, att jag, innan jag gick härifrån, göt tårar på hennes kära kudde — denna kudde, som jag så ofta jämnat under hennes sjukdom och vid vilken jag längtar att åter få vaka. Ack, med vilken glädje skall jag inte återvända till det kära Park Lane! Hur jag darrar för det svar, som skall besegla mitt öde! Då sir Fox värdigades erbjuda mig sin hand, en heder, vilken min älskade miss Crawley sade, att jag förtjänade (mina välsignelser följa henne därför att hon ansåg den stackars fader- och moderlösa värdig att bli hennes svägerska!), sade jag honom, att jag redan var gift. Även han förlät mig. Men mitt mod svek mig, då jag skulle berätta honom alltsammans — att jag icke kunde bli hans hustru, emedan jag var hans dotter! Jag är gift med den bäste och ädelmodigaste av män — miss Crawleys Rawdon är min Rawdon. På hans befallning öppnar jag mina läppar och följer honom till vårt ringa hem, såsom jag skulle göra genom världen. Ack, min goda och förträffliga vän, medla hos Rawdons älskade tant för honom och den stackars flicka, mot vilken hela hennes ädla släkt visat en sådan makalös godhet. Bed miss Crawley taga emot sina barn. Jag förmår icke säga mera, men välsignelse, välsignelse över alla i det kära hus jag lämnar, beder

Midnatt! er tillgivna och tacksamma
Rebecka Crawley"

[ 223 ]Just som Briggs hade slutat att läsa detta rörande och intressanta dokument, som återinsatte henne i hennes gamla ställning såsom miss Crawleys första förtrogna, trädde mrs Firkin in i rummet och sade:

— Mrs Bute Crawley har just nu anlänt med postdiligensen från Hampshire och vill ha litet te; vill ni komma ned och laga till litet frukost, miss?

Till Firkins stora förvåning svepte miss Briggs sin morgonrock omkring sig och skyndade, med den lilla okammade hårtesten flaxande bak på ryggen och med de små papiljotterna ännu sittande i klasar runtomkring pannan, ned till mrs Bute, bärande i handen det brev, som innehöll den märkvärdiga nyheten.

— Ack, mrs Firkin, ropade Betty helt andfådd och flämtande, ett tocke spektakel! Miss Sharp har rymt bort med ryttmästaren, och de ha rest till Greta Grön![1]

Vi skulle gärna offra ett kapitel åt skildringen av mrs Firkins känsla, om icke hennes matmors sinnesrörelser toge vår eleganta penna i anspråk.

Då mrs Bute Crawley, som ännu var litet frusen och stel av resan och nu satt och tinade upp sig vid den livligt sprakande brasan i salen, fick av miss Briggs höra nyheten om det hemliga giftermålet, förklarade hon, att det rentav var en försynens skickelse, att hon hade kommit just nu för att hjälpa den stackars kära miss Crawley att bära detta slag, att Rebecka var en listig liten slyna, om vilken hon alltifrån början hade haft sina misstankar, och att vad Rawdon Crawley beträffade, hon aldrig fattat hur hans tant kunde vara så förblindad och betagen i honom, vilken hon för sin del länge hade ansett för en utsvävande och förlorad varelse. Men denna förskräckliga händelse, menade mrs Bute, skulle åtminstone ha det goda med sig, att den skulle öppna den stackars kära miss Crawleys ögon för denna dåliga människas verkliga karaktär. Därefter förtärde mrs Bute [ 224 ]sitt te och sitt varma rostade bröd, och som det nu fanns ett ledigt rum i huset, behövde hon icke stanna på värdshuset, där Portsmouthdiligensen hade lämnat av henne och varifrån hon bad Bowls' adjutant, betjänten, att gå och hämta hennes respackning.

Man bör veta, att miss Crawley icke plägade lämna sitt rum förrän ungefär vid middagstiden, utan förtärde sin morgonchoklad på sängen, medan Becky Sharp läste tidningen för henne eller medan hon på annat sätt roade sig eller fördrev tiden. De sammansvurna där nere kommo överens om, att de skulle skona den kära damens känslor, till dess hon kom ned i salongen, och under tiden lät man anmäla för henne, att mrs Bute Crawley hade anlänt till staden med postdiligensen och tagit in hos Glosters och skickade sin hälsning till miss Crawley och hade bjudit sig på frukost hos miss Briggs. Mrs Butes ankomst, som vid ett annat tillfälle icke skulle ha väckt någon synnerlig glädje, hälsades nu såsom en angenäm förströelse, emedan miss Crawley längtade att få språka med henne om den avlidna lady Crawley, de pågående anordningarna för begravningen samt sir Fox' plötsliga frieri till Rebecka.

Det var icke förrän den gamla damen lyckligt och väl hade hamnat i sin vanliga länstol i salongen och de inledande omfamningarna och frågorna hade försiggått mellan damerna, som konspiratörerna ansågo lämpligt att låta henne undergå operationen. Vem har icke beundrat de små finter och finkänsliga vinkar, varmed fruntimmer bereda sina vänner på ledsamma nyheter? Miss Crawleys båda vänner uppställde en sådan apparat av hemlighetsfullhet innan de berättade henne vad som hänt, att de arbetade henne upp till den nödiga graden av nyfikenhet och oro.

— Och hon gav sir Fox avslag, min allra som sötaste miss Crawley, bered er på det, sade mrs Bute, emedan — emedan hon inte kunde annat.

— Naturligtvis fanns det ett skäl, svarade miss [ 225 ]Crawley. Hon tycker om någon annan. Det sade jag Briggs i går.

Tycker om någon annan! utbrast Briggs helt andtruten. Ack, min kära vän, hon är redan gift!

— Ja, redan gift! instämde mrs Bute, och båda sutto med hopknäppta händer och sågo ömsom på varandra och ömsom på sitt offer.

— Skicka henne till mig så snart hon kommer ned. Den lilla listiga kanaljen, hur vågade hon dölja det för mig? utbrast miss Crawley.

— Hon kommer inte ned så snart. Bered er, min bästa vän — hon har avlägsnat sig för en längre tid — hon har — hon har avlägsnat sig för alltid.

— Kors i Herrans namn! vem ska då laga min choklad åt mig? Skicka efter henne och hämta henne tillbaka; jag önskar att hon ska komma tillbaka, sade den gamla damen.

— Hon gav sig av förliden natt, sade mrs Bute.

— Och hon lämnade efter sig ett brev till mig, inföll Briggs. Hon är gift med…

— Bered henne, för guds skull! Skona henne, bästa miss Briggs!

— Vem är det hon är gift med? utropade den gamla damen med nervös iver.

— Med — med en släkting till…

— Hon gav sir Fox avslag, ropade offret. Tala genast. Gör mig inte vansinnig!

— Ack, bästa miss Crawley — bered henne, miss Briggs — hon är gift med Rawdon Crawley?

— Rawdon gift — Rebecka — guvernant — en simpel — ut ur mitt hus, ni åsna, ni idiot — ni stupida gamla Briggs — hur vågar ni? Ni är också med i komplotten — ni narrade honom att gifta sig för att jag inte skulle lämna honom mina pengar — ja, Martha, det har ni gjort! ropade den stackars gamla damen i hysteriskt avbrutna meningar.

Jag! jag skulle be en medlem av vår familj gifta sig med en ritlärares dotter!

[ 226 ]— Hennes mor var en Montmorency! utropade den gamla damen och ryckte av alla krafter i klocksträngen.

— Hennes mor var en teatertossa, och hon har själv varit på teatern eller ännu värre, sade mrs Bute.

Miss Crawley gav till ett sista skrik och föll avsvimmad tillbaka i sin stol. De voro tvungna att föra henne tillbaka till det rum hon nyss hade lämnat. Det ena hysteriska anfallet följde på det andra. Doktorn skickades efter — och apotekaren anlände. Mrs Bute intog en sjuksköterskas plats.

— Hennes släktingar böra vara samlade omkring henne, sade denna älskvärda kvinna.

Hon hade knappast blivit buren upp till sitt rum, då en ny person anlände, åt vilken man måste meddela nyheten. Det var sir Fox.

— Var är Becky? sade han i det han steg in. Var äro hennes saker? Honj ska följa med mig till Drottningens Crawley.

— Har ni inte hört den märkvärdiga underrättelsen om hennes hemliga giftermål? frågade Briggs.

— Vad rör det mig? sade sir Fox. Jag vet att hon är gift. Det gör detsamma. Säg till att hon genast kommer ned och inte låter mig vänta.

— Vet ni inte, sir Fox, frågade Briggs, att hon lämnat vårt hus till stor bestörtning för miss Crawley, som var nära att få slag då hon fick höra, att ryttmästare Rawdon hade gift sig med henne?

Då sir Fox Crawley fick höra, att Rebecka var gift med hans son, brast han ut i så vilda förbannelser, att vi omöjligen skulle kunna upprepa dem här, och stackars Briggs skyndade ut ur rummet av fasa och förskräckelse; och med henne vilja vi tillsluta dörren om den vansinnige gamle mannen, som var rentav utom sig av hat och halvt vansinnig av gäckad lidelse.

En dag efter sedan han hade anlänt till Drottningens Crawley, rusade han som en galning in i det rum Rebecka bebott medan hon vistades där — sparkade upp hennes koffertar och slängde omkring hennes papper, [ 227 ]kläder och andra småsaker. Miss Horrocks, taffeltäckarens dotter, tog några av dem; flickorna klädde sig i de andra och lekte teater. Det var endast några dagar efter sedan den stackars modern hade farit till den ensliga begravningsplatsen och obegråten och missaktad nedlagts i ett valv fullt av främlingar.




— Tänk om gumman inte skulle ge med sig! sade Rawdon till sin lilla hustru, då de sutto tillsammans i sin lilla trevliga lägenhet i Brompton. Hon hade hela morgonen provat det nya pianot; de nya handskarna passade henne ypperligt; de nya schalarna klädde henne charmant; de nya ringarna glittrade på hennes små händer, och det nya gulduret pickade vid hennes liv. Tänk om gumman inte skulle ge med sig, Becky!

— Då ska jag skapa din lycka! sade hon, och Delila klappade Simsons kind.

— Du kan göra allting, sade han och kysste den lilla handen. Ja, min själ kan du inte det; och nu skola vi min själ fara till Star and Garter och äta en god middag!


  1. Betty menade naturligtvis Gretna-Green, den namnkunniga skotska byn, dit älskande par i England begåvo sig, då de ville gifta sig utan föräldrars eller förmyndares tillstånd. Ö. a.