Världsmarknaden/Kap 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 26
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

I vilken Amalia förenar sig med sitt regemente
Kapitel 28  →


[ 370 ]

TJUGUSJUNDE KAPITLET.
I vilket Amalia förenar sig med sitt regemente.

Då Josefs eleganta vagn körde fram för porten till hotellet i Chatam, var det första ansikte, Amalia kände igen, kapten Dobbins vänliga fysionomi. Denne hade en god timme gått och promenerat fram och tillbaka på gatan i avvaktan på sin väns ankomst, och kaptenens uniform och röda skärp och sabel gåvo honom ett så militäriskt utseende, att Josef kände sig helt stolt över att kunna ståta med en dylik bekantskap, och den tjocke civilisten hälsade honom med en hjärtlighet, som var helt olika mot det mottagande Josef bestod sin vän i Brighton eller på Bond Street.

I sällskap med kaptenen var fänrik Stubble, som, då vagnen närmade sig, utbrast: — För tusan, en sådan vacker flicka! och högeligen gillade Osbornes smak. Klädd i sin bröllopspelis och sin skära hatt och med en rodnad på kinden, som den raska färden i fria luften hade framkallat, såg Amalia också verkligen så frisk och söt ut, att hon till fullo rättfärdigade fänrikens komplimang. Dobbin tyckte om honom för att han hade yttrat den, och då denne nu steg fram för att hjälpa den unga damen ur vagnen, såg Stubble vilken nätt liten hand hon räckte honom och vilken täck liten fot som kom trippande ned på fotsteget. Han rodnade ända över öronen och gjorde den bästa bugning han var i stånd till, vilken Amalia, då hon såg Georges regementes nummer broderat på fänrikens mössa, besvarade med en rodnad och ett leende och en nigning å sin sida, som riktigt gjorde kol på fänriken. Dobbin visade mr Stubble alltifrån denna dag [ 371 ]särdeles mycken vänlighet och uppmuntrade honom att tala om Amalia under deras enskilda promenader och hemma i deras respektive kvarter. Det blev rentav på modet bland alla de hyggliga unga männen vid Georges regemente att beundra och tillbedja mrs Osborne. Hennes enkla, okonstlade sätt och milda blygsamhet tillvunno henne deras enfaldiga hjärtan. Älskvärdhet och ljuvhet äro för övrigt omöjliga att skildra i tryck, men vem har icke sett en sådan kvinna och genast märkt alla möjliga goda egenskaper hos henne, utan att hon behövt säga mera, än att hon var upptagen till nästa kadrilj eller att det var bra varmt i dag? George, som alltid hade varit regementets gunstling, steg ofantligt i de unga officerarnas tanke genom det ridderliga och ädelmodiga hos honom i att gifta sig med en fattig ung flicka och genom det lyckliga val han hade gjort.

I salongen, som väntade de resande, fann Amalia till sin överraskning ett brev, adresserat till fru kaptenskan Osborne. Det var en trekantig biljett på ljusrött papper, förseglad med en duva och en olivkvist och en hel hop ljusblått lack, och utanskriften var skriven med en mycket stor och ojämn fruntimmersstil.

— Det är Peggy O'Dowds stil, sade George skrattande, och det befanns även ganska riktigt vara ett brev från fru majorskan O'Dowd med anhållan om nöjet att få se Amalia denna samma afton på en liten vänlig tillställning. Du måste fara dit, sade George. Du kommer där att göra bekantskap med regementet. O'Dowd kommenderar regementet, och Peggy kommenderar O'Dowd.

Men de hade icke i många minuter njutit av mrs O'Dowds brev, förrän dörren slogs upp och en fet, jovialisk dam i riddräkt, följd av ett par officerare "vid vårt regemente", trädde in i rummet.

— Jag kunde sannerligen inte vänta till tedags. Presentera mig för er fru, min bäste George. Jag är förtjust över att få se er, min fru, och få presentera er för min man, major O'Dowd.

Och med dessa ord tryckte den jovialiska damen i [ 372 ]riddräkten Amalias hand mycket varmt, och den senare visste genast att hon nu hade framför sig den dam, åt vilken hennes man så ofta hade skrattat.

— Ni har säkert ofta hört talas om mig av er man? sade damen med mycken livlighet.

— Ja, ni har säkert ofta hört talas om henne, upprepade hennes man, majoren.

Amalia svarade leende att hon verkligen hade det.

— Och föga gott har han säkert sagt om mig, sade mrs O'Dowd, tilläggande att George alltid hade varit en stygg och elak varelse.

— Ja, det går jag i god för, sade majoren och sökte att taga på sig en listig min, varåt George skrattade.

Majorskan gav sin man en liten smäll med ridspöet, bad honom vara tyst och anhöll därefter att bli formligen presenterad för fru kaptenskan Osborne.

— Det här, min vän, sade George med mycken värdighet, är min särdeles goda och förträffliga vän, Aurelia Margareta, annars kallad Peggy.

— Ja, det ljuger han inte i, inföll majoren.

— Annars kallad Peggy, gift med major Michael O'Dowd vid vårt regemente och dotter till mr Fitzjurld Ber'sford de Burgo Malony av Glenmalony i Kildare.

— Och Muryan Square i Dublin, sade damen med lugn överlägsenhet. Det var där ni friade till mig, major, tillade hon, vänd till sin man, som höll med om detta, liksom om allt annat.

Major O'Dowd, som hade tjänat sin kung i varje del av världen och betalt varje steg i sin befordran med en mer än motsvarande handling av mod och tapperhet, var den mest blygsamme, tyste, enfaldige och ödmjuke man, som man kunde tänka sig och så lydig sin hustru, som om han hade varit hennes springpojke. Vid middagsbordet i officersmässen satt han tyst och drack en hel hop. Sedan han hade fått vad han behövde, raglade han hem helt tyst och beskedligt. Då han talade, var det alltid för att hålla med envar i varje upptänklig punkt, och så vandrade han genom livet med fullkomligt lugn och [ 373 ]fullkomlig belåtenhet. Indiens hetaste sol hade aldrig upphetsat hans lynne och Walcherenfebern hade aldrig rubbat det. Han marscherade upp mot ett batteri med lika mycken kallblodighet som han gick till middagsbordet; hade dinerat på hästkött och sköldpadda med lika god smak och matlust och hade en mor, mrs O'Dowd av O'Dowdstown, vilken han aldrig hade varit olydig, utom då han rymde bort och lät värva sig samt då han envisades i att gifta sig med den förskräckliga Peggy Malony.

Peggy var ett av elva barn av det ädla huset Glenmalony, av vilka fem voro flickor, men hennes man, ehuru kusin till henne, var hennes släkting endast på mödernet och hade således icke den oskattbara förmånen att tillhöra Malonyätten, vilken majorskan ansåg vara den ryktbaraste familj i hela världen. Sedan miss Malony hade försökt nio säsonger i Dublin och två i Bath och Cheltenham, utan att lyckas förskaffa sig en ledsagare genom livet, hade hon befallt sin kusin Mick att gifta sig med henne, då hon var vid pass trettiotre år gammal, och den hedersmannen lydde och förde henne med sig till Indien för att presidera över damerna vid det regemente han nu tillhörde.

Innan mrs O'Dowd hade varit en halvtimme i Amalias (eller överhuvudtaget varje annans) sällskap, berättade denna älskvärda dam för sin nya vän allt som rörde hennes börd och stamträd.

— Ser ni, min söta vän, sade hon helt godmodigt, det var min mening att George skulle bli en svåger åt mig och gifta sig med min syster Glorvina, men som jag fick höra att han var förlovad med er, beslöt jag att i stället ta er till min svägerska och betrakta er som en syster och älska er såsom en av familjen. Ni har också verkligen ett så hyggligt ansikte och sätt, att jag är säker om att vi skola komma väl om sams.

— Ja, det är jag fullt säker om, sade majoren med en gillande min, och Amalia kände sig icke litet road och tacksam över att sålunda bli introducerad i en så vidsträckt familjekrets.

[ 374 ]— Vi äro allasammans gott och hyggligt folk här, fortfor majorskan. Det finns inte ett regemente i hela armén, där ni kan finna en mera enig societet och ett angenämare mässrum. Det finns inte något skvaller och förtal bland oss, och vi hålla allasammans av varandra.

— Ja, och i synnerhet mrs Magenis, sade George skrattande.

— Fru kaptenskan Magenis och jag ha slutit fred, ehuru hennes beteende mot mig skulle kunnat lägga mina gråa hår med sorg ned i graven.

— Och du som ända har en så vacker svart lösbena, kära Peggy!

— Se så, håll mun, Mick! Männen äro då alltid till besvär, min söta mrs Osborne, och jag säger ofta till Mick, att han aldrig borde öppna sin mun för annat än att uttala sina kommandoord och föra mat och dryck in i den. Men presentera mig nu för er bror; han tycks vara en ståtlig karl och påminner mig om min kusin Dan Malony. Det gläder mig högeligen att göra er bekantskap, mr Sedley. Jag hoppas att ni kommer och äter middag i officersmässen i dag. Apropå, Mick, för allt vad du gör, så akta dig för den gemena doktorn och håll dig nykter till min soaré på aftonen!

— Det är det 150:de regementet som ger oss en av- skedsmiddag, min vän, inföll majoren, men vi skola nog inte få svårt att skaffa honom ett inbjudningskort.

— Hör nu, Simple (fänrik Simple vid vårt regemente, min söta vän — jag glömde rakt att presentera honom för er!), spring till överste Tavish och hälsa så mycket från majorskan O'Dowd och säg, att kapten Osborne har fört med sig sin svåger och ämnar ta honom med sig till middagen i dag — och under tiden skola vi, min söta vän, språka litet med varandra.

Innan majorskan hade slutat sitt tal, var fänriken redan nere i trapporna för att skynda att uträtta sin kommission.

— Disciplinen är själen inom armén, sade George. Vi skola nu gå till våra plikter, medan fru majorskan stannar här och ger dig värderika upplysningar, Malla.

[ 375 ]Därmed togo de båda kaptenerna majoren under vardera armen och tågade ut med honom, medan de grinade åt varandra över hans huvud.

Då majorskan nu fick sin nya vän för sig själv, började hon att meddela henne så många upplysningar, att intet vanligt kvinnominne skulle kunnat vara i stånd att fasthålla dem. Hon berättade Amalia hundratals olika detaljer rörande den högst talrika familj, av vilken denna förvånade unga dam fann sig utgöra en medlem.

— Mrs Heavytop, överstens fru, dog på Jamaica av gula febern och av ett krossat hjärta till på köpet, ty den ohygglige gamle översten, med ett huvud så kalt som en kanonkula. kastade ömma blickar på en flicka av halvblod därstädes. Mrs Magenis saknade uppfostran, men var en god varelse, ehuru hon hade en fasligt elak tunga och var i stånd att kugga sin egen mor på whist. Kaptenskan Kirk var läserska och himlade sig med sina kräftögon vid tanken på ett hyggligt sällskapsspel. Men ingendera av dem följer den här gången med regementet, tillade majorskan. Fanny Magenis stannar hemma hos sin mor, som sannolikt säljer kål och potatis i minut i Islington nära London, ehuru hon alltid skryter över sin fars skepp och pekar ut dem för oss, när de gå uppför strömmen, och mrs Kirk och hennes barn skola stanna här vid Bethesda Place, för att vara nära sin favoritpredikant, doktor Ramshorn. Mrs Bunny är i en intressant situation — som hon för resten alltid är — och har redan skänkt sin man löjtnanten sju stycken. Och fänrik Poskys hustru, som gifte sig två månader före er, min söta vän, har redan grälat med sin man ett tjog gånger, så att man kan höra dem över hela kasernen (och säkert är att Posky aldrig kan göra reda för varifrån han fått de blå ögon han har alltemellanåt), och hon ska fara tillbaka till sin mor, som håller flickskola i Richmond, och det var verkligen bra illa av henne att rymma bort från den i förtid. Apropå, var fulländade ni er uppfostran, min söta vän? Jag för min del fick min uppfostran, varvid inga kostnader sparades, hos madame [ 376 ]Flanahans i Ilyssus Grove, Booterstown nära Dublin, med en markisinna till att lära oss det äkta parisiska uttalet och en avskedad generalmajor i fransk tjänst för att lära oss exercis.

Av denna konstigt sammansatta familj befann sig vår förvånade Amalia helt plötsligt vara en medlem — med fru majorskan O'Dowd till äldre syster. Hon blev presenterad för de övriga kvinnliga anförvanterna på majorskans soaré, varvid hon, eftersom hon var stillsam och godlynt och icke alltför vacker, gjorde ett behagligt intryck, till dess herrar officerare anlände från middagen och allasammans visade en sådan beundran för henne, att hennes systrar naturligtvis började att finna en hel hop fel hos henne.

— Jag vill hoppas att kapten Osborne har stångat hornen av sig, sade mrs Magenis till mrs Bunny. — Om en omvänd utsvävande sälle blir en god äkta man, så har hon sannerligen goda utsikter med George, anmärkte mrs O'Dowd till mrs Posky, som nu hade mist sin ställning såsom den yngsta frun i regementet och därför var helt förtörnad på inkräktaren. Och vad mrs Kirk angår, så gjorde denna doktor Ramshorns lärjunge Amalia två huvudfrågor i religionen för att se om hon var väckt, och då hon av mrs Osbornes svar fann, att hon svävade i ett ytterligt mörker, stack hon i handen på henne tre små andaktsböcker med planscher, nämligen "Den Tjutande Öknen", "Tvätterskan på Wandsworth Allmänningen" och "Soldatens Bästa Bajonett", vilka mrs Kirk bad Amalia läsa innan hon denna afton gick till vila. Samtliga herrarna samlade sig snart kring sin kamrats täcka hustru och ägnade henne sin hyllning med militärisk ridderlighet. Hon hade en verklig liten triumf, som livade hennes sinnen och fick hennes ögon att stråla. George var helt stolt över hennes popularitet och belåten med det sätt (vilket var mycket glatt och intagande, ehuru naivt och en smula blygt), varpå hon mottog herrarnas uppmärksamhet och besvarade deras artigheter. [ 377 ]Och han i sin uniform — hur mycket vackrare var icke han än någon annan karl i rummet! Hon kände att han betraktade henne med ömhet och kände sig överlycklig av hans godhet.

— Jag skall vara vänlig mot alla hans vänner, beslöt hon i sitt hjärta. Jag skall hålla av alla dem som hålla av honom. Jag skall försöka att alltid vara vid gott lynne och göra hans hem lyckligt.

Regementet adopterade henne med acklamation. Kaptenerna gillade, löjtnanterna applåderade och fänrikarna beundrade. Gamle doktor Cutler kom fram med en eller par kvickheter, vilka, eftersom de rörde hans yrke som läkare, icke torde böra upprepas här, och Cackle, bataljonsläkaren, nedlät sig att pröva henne i litteraturen och kosta på henne sina tre bästa franska citat, medan unge Stubble gick omkring från den ena till den andra och viskade: — Tusan så söt flicka! — inte sant? och icke tog ögonen ifrån henne, utom då punschen bjöds omkring.

Vad kapten Dobbin angår, så talade han icke ett ord med henne på hela aftonen. Men han och kapten Porter vid det 150:de förde Josef hem till hotellet i ett mycket gråtmilt tillstånd, sedan han med stor effekt hade berättat sin historia om tigerjakten både i mässrummet och senare vid soarén för mrs O'Dowd med sin turban och sin paradisfågel. Sedan Dobbin hade överantvardat skatteindrivaren i hans betjänts händer, gick han och promenerade utanför porten till hotellet och rökte en cigarr. George hade under tiden omsorgsfullt svept in sin hustru i hennes schal och förde henne bort från mr O'Dowds efter ett allmänt handskakande med de unga officerarna, som följde henne ut till vagnen och hurrade, då åkdonet for av. Och då nu Dobbin vid Amalias ankomst till hotellet trädde fram för att hjälpa henne ur, gav hon honom leende en liten upptuktelse för att han icke hade tagit den ringaste notis om henne under hela aftonen.

Kapten Dobbin fortsatte det lugnande nöjet att röka långt efter sedan hotellet och gatan hade blivit tysta. Han [ 378 ]såg ljusen försvinna från Georges salongsfönster och lysa ut ur fönstren i den närliggande sängkammaren. Det var nära morgon då han återvände till sin boning, och han kunde höra hurraropen från skeppen vid stranden, där transportfartygen redan intogo sina laster.