Världsmarknaden/Kap 48

←  Kapitel 13

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket läsaren införes i det allra bästa sällskap

Kapitel 15  →

FJORTONDE KAPITLET.
I vilket läsaren införes i det allra bästa sällskap.

Beckys vänlighet och uppmärksamhet mot huvudmannen för hennes mans familj skulle omsider erhålla en utomordentligt stor belöning — en belöning, vilken, ehuru den icke var av det mera solida slaget, vår unga vän eftersträvade med större iver än även mera påtagliga fördelar. Om hon än icke önskade att föra ett dygdigt liv, så önskade hon åtminstone att åtnjuta ett rykte för dygd, och vi veta att ingen dam i den eleganta världen kan äga detta önskvärda föremål förrän hon tagit på sig släp och plymer och blivit presenterad på hovet för sin suverän. Från detta höga möte komma de tillbaka stämplade såsom hederliga kvinnor. Överkammarherrn ger dem ett intyg om dygd. Och liksom osäkra varor eller brev gå genom en ugn i karantänen, bestänkas med aromatisk ättika och sedan förklaras rena, så går även mången dam, vars rykte i annat fall skulle vara tvivelaktigt, genom den hälsosamma sovringsprocess, som kallas en presentation på hovet, och utgår därifrån utan den ringaste fläck.

Lady Bareacres, lady Tufto, mrs Bute Crawley där ute på landet och andra damer, som hade kommit i beröring med lady Crawley, himlade sig visserligen vid tanken på, att den förhatliga lilla äventyrerskan skulle göra sin nigning för majestätet, och förklarade, att om den goda drottning Charlotte hade levat, skulle hon aldrig ha tillåtit en person med så dåligt rykte träda in i hennes kyska salong. Men då vi besinna, att det var den främste gentlemannen i Europa, i vars höga närvaro mrs Rawdon undergick sin examen och så att säga tog sin ryktesgrad, skulle det obestridligen vara i hög grad illojalt att vidare tvivla på hennes dygd. Jag för min del skådar med kärlek och vördnadsfull bävan tillbaka på denna stora karaktär i historien. Ack, vilken hög och ädel uppfattning måste man icke ha haft av ordet gentleman, då denne höge och vördade varelse av den allmänna rösten inom den bildade och förfinade delen av landet erhöll titeln av den främste gentlemannen i sitt rike. Erinrar du dig, bäste M—, min ungdomsvän, hur två unga gossar en lycksalig afton fingo av sina lojala lärare tillåtelse att gå från skolan till Drury Laneteatern, där en stor folkmassa hade samlat sig för att hälsa kungen. Kungen? Ja, han var där! Livgardister stodo framför den kungliga logen, markisen av Steyne och andra höga statsfunktionärer stodo bakom den stol, på vilken han satt. — Han — blomstrande till hyn, stor och präktig till gestalten, betäckt med ordnar och med en rik lockperuk! - Hur vi sjöngo för honom: Bevare Gud vår kung! Hur huset skälvde och genskallade av denna stolta musik! Hur man hurrade, skrek och viftade med näsdukarna! Damer gräto, mödrar omfamnade sina barn, ja, några svimmade av rörelse. Folk kvävdes nere på parterren, skrik och klagorop stego upp från den knuffande och hojtande massan av hans trogna folk, som var och verkligen även visade sig vara färdigt att dö för honom. Ja, vi sågo honom! Ödet kan icke beröva oss detta. Andra ha sett Napoleon. Några få leva ännu, som sett Fredrik den store, doktor Johnson, Marie Antoinette m. fl. — Må det vara vår livliga stolthet, varöver vi kunna skryta för våra barn, att vi ha sett George den gode, den präktige, den store.

Nåväl, det kom en lycklig dag i mrs Rawdon Crawleys liv, då denna ängel fick tillträde till det hovparadis, efter vilket hon trånade och dit hon infördes av sin svägerska. På den utsatta dagen foro sir Fox och hans maka i den stora familjevagnen (spritt ny och beställd att vara färdig till dess baroneten skulle mottaga platsen som high Sheriff i sitt grevskap) fram till det lilla huset vid Curzon Street, till synnerlig uppbyggelse för Raggles, som stod och spejade i sin grönsaksbutik och såg präktiga plymer därinuti och ofantliga blombuketter i brösten på betjänternas nya livrérockar.

Sir Fox i sin glittrande uniform steg ned och gick in, med sin värja dinglande mellan benen. Lille Rawdon stod med ansiktet mot salsrutan och nickade av alla krafter åt sin tant inne i vagnen, och ett ögonblick därefter kom sir Fox tillbaka ut ur huset, ledande en dam med höga plymer, insvept i en vit schal och sirligt uppbärande ett släp av präktig brokad. Hon steg upp i vagnen, som om hon varit en prinsessa och i hela sitt liv van att fara till hovs, nådigt leende åt lakejen vid vagnsdörren och åt sir Fox, som följde henne upp i vagnen.

Därefter följde Rawdon i sin gamla gardesuniform, som hade blivit förfärligt luggsliten och alldeles för trång. Han skulle ha fått resa efter i en hyrvagn, och på detta tarvliga sätt uppvaktat majestätet, om icke hans godhjärtade svägerska hade yrkat på att de skulle utgöra ett familjesällskap. Vagnen var bred och rymlig och damerna icke särdeles stora, de skulle hålla sina släp i knäet — kort sagt, de fyra foro broderligen tillsammans, och deras vagn sällade sig snart till raden av lojala ekipage, som foro nedåt Piccadilly och S:t James Street, fram mot det gamla tegelstenspalatset, där Hans Majestät väntade på att få mottaga sina adliga och förnäma undersåtar.

Becky kände sig till mods som om hon velat välsigna folket från sitt vagnsfönster, så upphöjd var hon i andan och en så livlig känsla hade hon av den höga ställning hon slutligen hade uppnått i livet. Även vår Becky hade sin svaghet, och liksom man ofta ser, hur män skryta över en storhet, som andra ha svårt att märka — hur till exempel Comus fullt och fast tror, att han är den störste tragiske skådespelare i England, hur Brown, den berömde romanförfattaren, längtar efter att anses, icke såsom en man av snille, utan som en sprätt och en man på modet, hur Robinson, den store juristen, icke frågar det ringaste efter sitt rykte i Westminster Hall, men fullt och fast tror sig vara ojämförlig som jägare och ryttare — sålunda var det Beckys syfte i livet att bliva och anses för ett respektabelt fruntimmer, vadan hon också med förvånande ihärdighet och främgång strävade att komma sig upp i den eleganta världen. Vi ha nämnt, att det fanns ögonblick, då hon trodde sig vara en fin och förnäm dam och glömde att det icke fanns pengar hemma i lådan, att hon hade björnar vid porten och handlande att kurtisera och draga vid näsan — kort sagt, att hon icke hade någon fast mark att stå på. Och då hon nu for till hovs i familjevagnen, antog hon en så hög, förnäm, lugn ton och imposant hållning, att själva lady Jane icke kunde hålla sig för att skratta. Och hon trädde in i den kungliga våningen med en knyck på huvudet, som kunde ha anstått en kejsarinna, liksom jag även är övertygad att hon, ifall hon hade varit en sådan, förträffligt skulle ha klätt sin plats.

Vi äro bemyndigade att berätta, att mrs Rawdon Crawleys hovdräkt vid hennes presentation för den höge monarken var av det mest eleganta och präktiga slag. Vi torde ha sett åtskilliga damer — vi, som bära stjärnor och band och bevista S:t Jamesassembléerna, eller vi som i smutsiga stövlar trava upp och ned på Pall Mall och titta in i vagnarna, då de fara förbi med fint folk i plymer — vi, säger jag, torde, så där vid pass klockan två på en kurdag, då de med snören på sina jackor grant utstyrda livgardesmusikanterna blåsa triumfmarscher på de kurbetterande musikstolarna, deras mjölkvita gångare, ha sett åtskilliga fina damer som alldeles icke utgöra några älskliga och retande föremål vid denna tidiga period på dagen. En korpulent grevinna, dekolleterad, målad, skrynklig, med smink ända upp till de slappa ögonlocken och med diamanter glimmande i peruken, är onekligen en hälsosam och uppbyggande, men icke någon synnerligt behaglig syn. Hon har samma bleka och glåmiga utseende som en gatubelysning, sådan man ser den tidigt en morgon, då hälften av lyktorna äro släckta och de andra glimma matt, som om de vore på väg att fly likt vålnader för den gryende morgonen. Sådana behag, som dem vi se en skymt av då hennes nåds vagn far förbi, borde aldrig visa sig ute annat än om aftonen. Om själva Cynthia ser blek och glåmig ut en eftermiddag, såsom vi stundom se henne denna vintersäsong, då Phœbus stirrar henne i ansiktet från motsatta sidan av himlen, hur mycket svårare måste det icke då vara för lady Castlemouldy att taga sig väl ut, då solen skiner med sin fulla glans in genom vagnsfönstren och visar alla de sprickor och rämnor, varmed tiden märkt hennes ansikte? Nej, kungliga mottagningar borde aldrig äga rum förrän i november, på första riktigt dimmiga dag, eller också borde de mera till åren komna sultanorna på vår världsmarknad fara upp i tillslutna hängbårar, stiga av i en övertäckt gång och göra sin nigning för majestätet under skydd av ljus och lampors sken.

Vår älskade Rebecka behövde emellertid icke en dylik vänlig strålglans till förhöjande av sin skönhet. Hennes hy kunde ännu uthärda hur starkt solsken som helst, och hennes dräkt, som, om den nu bleve sedd, skulle av de nu levande damerna i modets värld förklaras för den löjligaste och smaklösaste som någonsin funnits, var så vacker i såväl hennes egna som den tidens publiks ögon som den berömdaste skönhets mest lysande dräkt under denna säsong. Ett tjugutal år härefter skall även detta modehandelsbutikens under ha blivit förpassat till det absurdas värld, tillika med alla föregående fåfängligheter. Men vi göra en alltför lång avvikelse. Mrs Rawdons dräkt förklarades vara charmant på den minnesvärda dagen för hennes presentation. Även den goda lady Jane måste erkänna att så var, då hon betraktade sin svägerska och bekände för sig själv med en viss sorgsenhet, att hon var betydligt underlägsen mrs Becky i smak.

Hon visste icke hur mycken omtanke och hur mycket geni mrs Rawdon hade använt på denna dräkt. Mrs Rawdon hade så god smak som någon modesömmerska i Europa och så mycken fintlighet och förmåga att arrangera saker och ting, att lady Jane icke hade någon aning därom. Den sistnämnda damen anmärkte det präktiga brokadsläpet och de utsökta spetsarna på hennes klänning.

Brokaden var en gammal kvarleva, sade Becky, och vad spetsarna angår, så hade hon fått dem för ett rövarpris och hade haft dem, hon visste icke i hur lång tid.

— De måste ha kostat en hel liten förmögenhet, min bästa mrs Crawley; sade lady Jane och kastade en blick på sina egna spetsar, som icke voro hälften så präktiga, och då hon därefter undersökte kvaliteten av den gamla brokad, varav mrs Rawdons klänning var förfärdigad, kände hon sig benägen att säga, att hon icke vore i tillfälle att köpa en så dyr klänning, men hejdade sig med en ansträngning, då hon tänkte på att detta skulle ha varit sårande ord för hennes vackra släkting.

Och likväl tror jag näppeligen, att ens lady Jane skulle kunnat styra sin tunga, om hon hade känt till alltsammans. Saken var nämligen den, att mrs Rawdon, medan hon styrde och ställde i sir Fox' hus under repareringen, hade hittat både brokaden och spetsarna i de gamla garderoberna, där de hade legat kvar efter husets forna damer, och helt lugnt och beskedligt fört dem hem med sig och ändrat dem åt sin egen lilla person. Briggs såg henne taga dem, men sade ingenting och gjorde icke några frågor, utan, efter vad jag misstänker, sympatiserade med henne i denna punkt, liksom säkerligen även mången annan hederlig kvinna skulle göra.

Och diamanterna? — Var tusan har du fått diamanterna ifrån, Becky? sade hennes man, i det han beundrade några juveler, som han aldrig förr hade sett och som gnistrade i hennes öron och kring hennes hals.

Becky rodnade en smula och såg ett ögonblick skarpt på honom. Även Fox Crawley rodnade en smula och såg ut genom vagnsfönstret. Saken var den, att han hade givit henne en högst ringa del av briljanterna — ett vackert diamantlås, som sammanhöll det pärlhalsband hon bar — och baroneten hade glömt att nämna denna omständighet för sin hustru.

Becky såg på sin man och sedan på sir Fox med en min av skalkaktig triumf — ungefär som om hon velat säga: — Skall jag förråda er?

— Gissa! sade hon till sin man. Ack, du kära, enfaldiga man, fortfor hon, var tror du väl att jag skulle ha fått dem, med undantag av det lilla låset, som en kär vän till mig gav mig för länge sedan? Naturligtvis har jag hyrt dem. Jag har hyrt dem hos Polonius vid Coventry Street. Du måtte väl aldrig tro, att alla de diamanter, som fara till hovet tillhöra dem som bära dem, liksom de där vackra stenarna, som lady Jane har och som äro bra mycket vackrare än någon av dem som jag bär.

— De äro familjejuveler, sade sir Fox och såg åter orolig ut. Och under denna familjekonversation rullade vagnen nedåt gatan, till dess att dess laddning slutligen avlastades vid porten till palatset, där suveränen satt i ståt och gala.

De diamanter, som hade väckt Rawdons beundran, gingo aldrig tillbaka till mr Polonius vid Coventry Street, och denne begärde heller aldrig att återfå dem, men de gingo tillbaka till en liten enskild gömma i ett gammalt skrin, som Amalia Sedley hade givit henne för många år tillbaka och i vilket Becky förvarade en hop nyttiga och kanske även dyrbara saker, om vilka hennes man icke visste någonting. Att veta litet eller intet ligger i somliga äkta mäns natur. Och i hur många fruars natur ligger det väl att dölja och gömma? O, mina damer, hur många av er ha hemliga räkningar hos modehandlerskan? Hur många av er ha klänningar och armband, vilka ni icke våga visa och vilka ni bära med bävan och skälvan? — medan ni med glada leenden söka tjusa er man vid er sida, vilken icke kan skilja den nya sammetsklänningen från den gamla eller det nya armbandet från fjolårets, eller har någon aning om att den trasgranna gula spetslångschalen kostar fyrtio guinéer och att madame Robinot varje vecka skriver björnbrev för att få sina pengar!

Sålunda visste Rawdon ingenting om de präktiga diamantörhängena eller det lysande briljantsmycke, som prydde hans makas fagra barm, men lord Steyne, som var på sin plats vid hovet som en av de höga hovfunktionärerna och ett av den engelska tronens mest lysande stöd och som kom fram med alla sina stjärnor och ordnar och band och kraschaner och ägnade den lilla damen en särskild uppmärksamhet, visste varifrån juvelerna kommo och vem som hade betalt dem.

I det han bugade sig över henne, log han och citerade de utnötta, men vackra raderna ur Popes bekanta skaldestycke, där det om Belindas diamanter säges, att judar kunde kyssa och otrogna tillbedja dem.

— Men jag hoppas att ers härlighet är rättrogen, sade den lilla damen med en knyck på nacken. Och många damer runtomkring viskade och talade, och många herrar nickade och viskade, då de sågo den påtagliga uppmärksamhet, som denne förnäme herre ägnade den lilla äventyrerskan.

De närmare detaljerna rörande mötet mellan Rebecka Crawley, född Sharp, och hennes herre och konung anstår det icke en så svag och oerfaren penna att skildra. De bländade ögonen tillsluta sig vid denna höga tanke. Lojal vördnad och känslan för det passande mana själva inbillningen att icke se sig alltför skarpt och djärvt omkring i det kungliga audiensrummet och att snabbt, tyst, vörd nadsfullt och med en djup bugning gå baklänges ut från den höga närvaron.

Så mycket torde vi emellertid kunna säga, att det efter detta möte icke i hela London fanns ett mera lojalt hjärta än Beckys. Kungens namn låg ständigt på hennes läppar, och han förklarades av henne vara den mest förtjusande bland män. Hon begav sig till Colnaghis och beställde det vackraste porträtt av honom, som konst hade frambragt och kredit kunde köpa. Hon valde den där ryktbara avbildningen, på vilken den bäste av monarker framställes i överrock med pälsbräm och knäbyxor och silkesstrumpor, sittande på en soffa och med ett enfaldigt leende tittande fram under sin knollriga bruna peruk. Hon lät måla honom på en brosch och bar honom vid sitt bröst — ja, hon roade och på samma gång något tröttade sina bekanta med sitt ständiga tal om hans eleganta sätt och hans skönhet. Vem vet? Kanske tänkte den lilla damen, att hon möjligen skulle kunna komma att spela en Maintenons eller en Pompadours roll.

Men det allra lustigaste av alltsammans efter den där presentationen var att höra henne tala dygdigt. Hon hade några få kvinnliga bekantskaper, ehuru det måste medgivas, att de icke hade det allra bästa rykte. Men då Becky nu, så att säga, hade blivit gjord till en dygdig kvinna, ville hon icke längre sällskapa med dessa tvetydiga personer och låtsade icke se eller känna lady Crackenbury, då den senare nickade åt henne från sin operaloge, samt for förbi mrs Washington White på promenaden i parken, utan att ens så mycket som blinka med ögonen.

— Herregud, man får väl lov att visa att man inte beblandar sig med kreti och pleti, sade hon till sin man. Det går inte an att umgås med tvetydigt folk. Jag beklagar lady Crackenbury av allt mitt hjärta, och mrs Washington kan nog möjligen vara en hygglig och beskedlig människa. Du kan gärna fara och äta middag hos dem, eftersom du gärna tar dig ett litet parti hos dem, men jag varken kan eller vill göra det, och du torde vara god och säga till Smith, att han förklarar att jag inte är hemma, ifall någondera av dem skulle komma och vilja besöka mig.

Alla detaljerna av Beckys kostym stodo i tidningarna — plymerna och diamanterna och allt det övriga. Mrs Crackenbury läste notisen med galla och bitterhet i hjärtat och talade med sin omgivning om de förnäma miner, den där kvinnan tog sig. Mrs Bute Crawley och hennes unga damer där nere på landet höllo ett exemplar av Morning Post och gåvo, då de därstädes läste den nämnda beskrivningen, luft åt sin hederliga förtrytelse.

— Om du hade varit rödhårig och grönögd och en fransk lindansares dotter, sade mrs Bute till sin äldsta flicka (vilken däremot var en svartmuskig, kort och trubbnäst ung dam), skulle du kanske ha haft präktiga diamanter och blivit presenterad på hovet av din kusin Jane. Men, mitt stackars kära barn, du är bara en ung flicka av god familj, med något av Englands bästa blod i ådrorna och med ingen annan hemgift än ett fromt hjärta och goda grundsatser. Även jag själv, hustru åt en baronets yngre bror, har aldrig tänkt mig någonting sådant som att fara till hovet — och inte heller skulle somliga personer ha kunnat tänka därpå, om den goda drottning Charlotte hade levat.

På detta sätt tröstade sig den goda kyrkoherdinnan, och hennes döttrar suckade och sutto hela kvällen och hängde näsan över adelsmatrikeln.

Några få dagar efter den ryktbara presentationen kom den dygdiga Becky i åtnjutande av en annan utomordentligt stor ära. Lord Steynes ekipage körde fram till mr Rawdon Crawleys port, och betjänten, vilken först tycktes ha för avsikt att slå ned husets framsida genom sin förfärliga hamring med portklappen, förmildrades åter och lämnade endast fram ett par visitkort, på vilka markisinnans av Steyne och grevinnans av Gaunt namn voro tryckta. Om dessa pappbitar hade varit sköna tavlor eller haft hundra alnar Malinerspetsar, värda dubbelt så många guinéer, lindade omkring sig, skulle Becky icke kunnat betrakta dem med större nöje och förtjusning. Ni kan vara säker om att de intaga en framstående plats i den illa kinesiska porslinsskålen på salongsbordet, där Becky lade deras kort som besökte henne. Ack, ack, hur stackars mrs Washington Whites och lady Crackenburys kort, vilka vår lilla vän för några månader sedan hade varit glad nog att mottaga och över vilka den enfaldiga varelsen en gång hade varit stolt nog — ack, ack, säger jag, hur fort sjönko icke dessa små förbisedda stackare ned till botten av samlingen, så snart dessa stora hovkort visade sig där! Steyne! Bareacres, Johnes av Helvellyn! och Caerlyon av Camelot! Vi kunna vara övertygade, att Becky och Briggs slogo upp dessa höga namn i adelsmatrikeln och följde de ädla ätterna upp genom alla familjeträdets förgreningar.

Då lord Steyne kom på besök några timmar senare och tittade sig omkring och märkte allting, såsom hans vana var, fann han sina fruntimmers kort redan av Beckys hand rangerade såsom högsta hönsen i korgen, och log och grinade, såsom denne gamle cyniker alltid gjorde, vid varje naiv framställning av mänsklig svaghet. Becky kom strax därefter ned till honom. Så snart den kära flickan väntade hans härlighet, var hennes toalett alltid fulländad, hennes hår fullständigt ordnat, hennes näsdukar, förkläden, skärp, små saffianstofflor och andra kvinnliga små prydnader arrangerade på bästa sätt, medan hon själv satt i någon okonstlad och behaglig ställning, färdig att taga emot honom — och så ofta hon blev överraskad, måste hon naturligtvis fly till sitt rum för att i sin spegel taga en hastig överblick av ställningen och så trippa ned igen för att uppvakta den höge herrn.

Hon fann honom nu stå grinande över den lilla porslinsskålen. Hon var upptäckt och rodnade en smula.

— Jag tackar er, monseigneur, sade hon. Som ni ser, ha edra damer varit här. Så vänligt och snällt av er! Jag kunde inte komma förr — jag var nere i köket för att laga en pudding.

— Ja, jag vet, att ni var där, jag såg er genom staketet, då jag körde fram till porten, svarade den gamle herrn.

— Ni ser då allting! svarade hon.

— Ja, ett och annat, men inte det, min sköna nåd, sade han godmodigt. Det där lilla näpna påhittet duger inte! Jag hörde er där uppe i rummet här ovanför, där ni utan tvivel lade på litet av ert röda smink — ni får lov att ge litet därav åt lady Gaunt, vars hy är riktigt svår — och jag hörde hur dörren till er sängkammare öppnades och ni kom trippande ned utför trapporna.

— Är det väl ett brott att söka att se så bra ut som möjligt, då ni kommer hit? svarade mrs Rawdon i klagande ton och gned sin kind med näsduken, liksom för att visa, att där icke fanns något smink alls, utan endast äkta rodnad och blygsamhet.

— Nå, sade den gamle herrn, i det han lindade sin hustrus kort omkring fingret, ni vill således nödvändigt bli en fin dam. Ni tråkar ut mitt gamla liv med att bråka om att få komma in i den förnäma världen. Men ni ska inte bli i stånd att hålla er uppe där, ni enfaldiga lilla toka, ty ni har inga pengar.

— Ni skaffar oss nog en plats, inföll Becky så hastigt som möjligt.

— Ni har inga pengar och ni vill tävla med dem som ha sådana. Ni lilla lerkruka vill simma nedåt strömmen tillsammans med de stora kopparkittlarna. Alla kvinnor äro likadana. Envar strävar efter det som inte är värt att sträva efter. Jag åt middag med kungen i går, och vi hade helt simpelt fårkött och rovor till middagen. Ni vill komma till Gaunt House och lämnar inte en stackars gammal man ett ögonblicks ro, innan ni kommit dit. Ni kommer att bli alldeles uttråkad där. Jag för min del är det. Min hustru är lika munter som lady Macbeth, och mina döttrar äro lika glada och trevliga som Regan och Goneril.^[1] Jag vågar inte sova i vad de kalla min sängkammare. Sängen är lik Sankt Peters baldakin, och tavlorna skrämma mig. Jag har en liten bronssäng i ett toalettrum och en tagelmadrass, likt en eremit. Jag är en eremit. Hahaha! ni kommer att bli bjuden till middag i nästa vecka. Men akta er för fruntimren. Hur de skola söka att kväsa er!

Detta var ett långt tal av en fåordig man sådan som lord Steyne, och det var ändock icke det första han den dagen hade hållit till Beckys förmån.

Briggs såg upp från sitt arbetsbord, vid vilket hon satt i andra ändan av rummet, och drog en djup suck, då hon hörde den höge markisen tala så där lättsinnigt om hennes kön.

— Om ni inte kör bort den där avskyvärda fårhunden, sade lord Steyne med en ursinnig blick över sin axel, så kommer jag att laga så att hon blir förgiftad.

— Jag låter alltid min hund äta av min egen tallrik, sade Rebecka med ett skälmaktigt skratt, och sedan hon en stund njutit av den misslynta minen hos hans härlighet, som hatade Briggs för att hon störde hans mellan fyra ögon med den vackra överstinnan, kände hon slutligen medlidande med sin beundrare, ropade på Briggs, prisade det vackra vädret och bad henne taga gossen med sig ut på en liten promenad.

— Jag kan inte avskeda henne, sade Becky kort därpå, efter en liten stunds tystnad och i en mycket dyster ton. Hennes ögon fylldes av tårar medan hon talade, och hon vände bort sitt huvud.

— Ni är väl skyldig henne sin lön, förmodar jag? sade lord Steyne.

— Värre än så, sade Rebecka, ännu alltjämt med nedslagna ögon. Jag har ruinerat henne!

— Ruinerat henne? — Varför kör ni inte henne då på porten? frågade lorden.

— Ni karlar kunna göra sådant, svarade Becky i bitter ton. Vi kvinnor äro inte lika elaka som ni. Förlidet år, då vi voro reducerade till vår sista guiné, gav hon oss allt vad hon ägde. Hon ska aldrig lämna mig förrän vi själva äro fullständigt ruinerade, vilket inte tycks komma att dröja så länge, eller till dess jag kan betala henne på öret vad jag är henne skyldig.

— Se så, för tusan! Och hur mycket är det? frågade lorden. Och då Becky nu tänkte på hans stora tillgångar, nämnde hon icke endast den summa hon hade lånat av Briggs, utan en som utgjorde ungefär dubbla beloppet.

Detta fick lord Steyne att brista ut i ett annat kort och energiskt uttryck av vrede, varvid Rebecka ännu mera hängde huvudet och grät bitterliga.

— Jag kunde inte hjälpa det. Det var min sista utväg. Jag vågar inte tala om det för min man. Han skulle taga livet av mig, om han visste vad jag gjort. Jag har förtegat det för alla utom för er — och ni avtvang mig min hemlighet. Ack, vad ska jag göra, lord Steyne? Jag är mycket, mycket olycklig!

Lorden svarade endast med att häftigt trumma på bordet och bita sig i naglarna. Slutligen slängde han hatten på huvudet och rusade ut ur rummet. Rebecka steg icke upp från sin djupt bedrövade ställning, förrän porten slogs igen efter honom och hans vagn rullade bort. Nu reste hon sig upp, med de gröna ögonen glimmande av det lustigaste uttryck av triumf och skadeglädje. Hon brast ett par gånger ut i ett högt skratt, medan hon satt vid sitt arbete, varifrån hon snart steg upp och slog sig ned vid pianot och lät fingrarna snabbt ila utåt tangenterna i en triumferande fantasi, så att folket stannade under hennes fönster för att lyssna till den briljanta musiken.

Denna kväll anlände två biljetter från Gaunt House till den lilla kvinnan, den ena innehållande ett bjudningskort från lord och lady Steyne till middag i Gaunt House nästa fredag, medan den andra inneslöt en bit papper, som bar lord Steynes signatur och var ställt till herrar Jones, Brown och Robinson.

Rawdon hörde Rebecka skratta ett par gånger under nattens lopp. Det var endast nöjet att få komma till Gaunt House och trotsa damerna därstädes, som gjorde henne så glad, sade hon. Men sanningen var den, att hon var upptagen av en hel hop andra tankar. Skulle hon betala gamla Briggs och giva henne sitt avsked? Skulle hon förvåna Raggles genom att göra upp hans räkning? Hon funderade på allt detta, sedan hon gått till vila, och den följande dagen, då Rawdon gick ut för att göra sitt vanliga förmiddagsbesök på klubben, for mrs Crawley (i en helt enkel dräkt och med nedfälld slöja) i en hyrvagn till City, där hon steg in i herrar Jones och Robinsons bank och presenterade dokumentet för herrn vid pulpeten, som till svar frågade henne, hur hon ville ha summan.

Hon sade helt milt, att hon skulle vilja ha hundrafemtio pund i småpengar och det återstående i en enda sedel, och stannade sedan på hemvägen för att köpa den vackraste sidenklänning åt Briggs, som kunde fås för pengar, vilket plagg hon sedan presenterade den beskedliga och enfaldiga gamla damen med en kyss och de allra hjärtligaste ord.

Därefter begav hon sig till mr Raggles, frågade honom hjärtligt, hur det stod till med hans barn, och gav honom femtio pund i avräkning på den summa, hon var honom skyldig. Därifrån gick hon till hyrkusken, av vilken hon tog sina vagnar och uppmuntrade även honom med en lika stor summa.

— Och jag hoppas, att det här ska bli en läxa åt er, Spavin, sade hon, och att vid nästa mottagning på hovet min svåger, sir Fox, då vi fara för att uppvakta Hans Majestät, inte måtte bli besvärad med att taga fyra personer i sin vagn därför att mitt ekipage icke anländer.

Man ser härav, att det måste ha varit en liten tvist på den sista mottagningsdagen, och det var till följd härav som översten så när hade måst fara och uppvakta sin monark i en simpel droska.

Sedan dessa saker blivit ordnade, avlade Becky en visit hos det omnämnda skrinet två trappor upp, vilket Amalia hade givit henne för många år tillbaka och som innehöll en hel hop nyttiga och dyrbara saker — i vilket privata museum hon nu lade den större sedeln, som herrar Jones och Robinsons kassör hade givit henne.

1. Kung Lears elaka döttrar.