Våra vänner från i fjol/Kapitel 08

←  Följder

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Vår utländska korrespondent

Kärleksfulla farhågor  →

ÅTTONDE KAPITLET.
Vår utländska korrespondent.

London.

»Käraste vänner!

Här sitter jag verkligen vid ett fasadfönster i Bath hotell i Picadilly. Det är icke något hotell som är på modet, men onkel bodde här för flera år sedan och vill ej bo på annat ställe; vi ämna dock inte stanna länge, och då betyder det icke stort var vi bo. O, det är ej värt att jag börjar tala om för er, huru jag njuter av allt! Nej, det kan jag aldrig, och därför vill jag giva er utdrag ur min anteckningsbok, ty jag har ej gjort någonting annat än ritat och skrivit alltsedan jag reste. Jag skrev några rader från Halifax, då jag kände mig tämligen olycklig; men sedan har jag varit så kry, sällan sjuk, och vistats på däck hela dagen och haft en mängd hyggliga människor att roa mig med. Alla voro så rysligt snälla emot mig, isynnerhet officerarna. Skratta ej, Hanna, ty det är verkligen högst nödvändigt, att det finns herrar ombord på ett fartyg, som man kan få hjälp och bli uppassad av, och då de ingenting ha att göra, är det en riktig välgärning, att man låter dem göra nytta, ty annars fruktar jag, att de skulle röka ihjäl sig.

Tant och Florence voro sjuka under hela resan och ville helst vara ensamma, så att, då jag hade gjort vad jag kunde för dem, gick jag alltid upp och roade mig. Sådana promenader på däck, sådana solnedgångar, sådan härlig luft och präktiga vågor! Det var nästan lika upplivande som att rida på en snabb häst, då vi rusade framåt i stark fart. Vad jag önskar, att Betty kunde ha varit med, det skulle gjort henne så ofantligt gott. Vad Hanna angår, skulle hon gått upp och satt sig högt upp på klyvaren, eller vad den där höga stången kallas, ingått vänskap med maskinisterna, tutat i kaptenens språkrör och varit i ett ständigt tillstånd av hänryckning.

Allting var gudomligt, men jag blev glad, då jag såg den irländska kusten och tyckte den var utmärkt vacker; den låg där så grön och solbeglänst, med bruna bondstugor här och där, ruiner på somliga kullar, villor i dalarna och rådjur, som betade i parkerna. Det var tidigt på morgonen, men jag ångrar ej, att jag gick upp tidigt för att bese det, ty viken var full av små båtar, stranden pittoresk, och skyn rosenfärgad; jag skall aldrig glömma det.

I Queenstown lämnade mr Lennox oss — han är en av mina nya bekantskaper — och då jag sade någonting om Killerneys sjöar, suckade han och sjöng under det han såg på mig:

O, har du någonsin hört talas om Kate Kearney;
hon bor vid stränderna av Killarney.
Frukta glansen i hennes öga,
sky faran och fly,
ty olycksbringande är blicken ur Kate Kearneys öga.

Var det inte fånigt?

Vi dröjde endast några timmar i Liverpool. Det är en smutsig, bullersam stad, och jag var glad att få lämna den. Onkel satte av ut och köpte ett par dogskinnshandskar, ett par fula, grova skor och ett stort paraply och lät raka sig à la John Bull, vilket för honom var det viktigaste; sedan smickrade han sig med att han såg ut som en riktig britt; men första gången han skulle ha dammet avborstat på sina skor, visste den lille skoputsaren, att en amerikanare stod i dem, och han sade med ett grin: Nu har ni fått dem blanka, min herre, jag har givit dem den sista yankeeglansen. Detta roade onkel utomordentligt. O, jag måste berätta er vad den tokige Lennox gjorde! Han bad sin vän Ward, som följde med oss, att beställa en bukett åt mig, och det första jag fick se, då jag kom in i mitt rum, var en vacker bukett med »hälsningar från Robert Lennox» på kortet. Var det inte lustigt, flickor? Jag tycker om att resa!

Men jag kommer ju aldrig till London, om jag icke skyndar mig. Resan dit var som att fara genom ett långt tavelgalleri fullt av vackra landskap. Farmhusen utgjorde min förtjusning med sina halmtak, murgröna upp till takåsen, jalusier för fönstren och raska kvinnor med rosenkindade barn framför dörrarna. Själva kreaturen sågo lugnare ut än våra, där de stodo upp till knät i klöver, och hönsen hade ett förnöjt skrockande, liksom de aldrig kunnat bliva nervösa, som yankeekycklingar. Sådana saftiga färger har jag aldrig sett — gräset så grönt, himmelen så blå, säden så gul, skogarna så mörka — jag var i en förtjusning hela vägen, och det var Florence också, och vi sprungo oupphörligt från den ena sidan till den andra, försökande att se allting under det vi ilade framåt med en fart av sextio engelska mil i timmen. Tant var trött och somnade, men onkel läste sin resehandbok och ville ej bli förvånad över någonting. Så här gick allt till hela vägen: Amy springer upp. — O, det där gråa stället, som ligger mellan träden, måste vara Kenilworth! Florence springer till fönstret. — Så ljuvligt; vi måste fara dit någon gång, eller huru, pappa? Onkel beundrar i all sköns lugn sina stövlar. — Nej, mitt barn, om du inte vill dricka öl, ty det är ett bryggeri.

Det uppstår en paus — sedan utropar Florence:

— Min Gud, det är en galge, och man håller på att hänga en karl! Var? Var? skriker Amy, stirrande ut på två höga pålar med en tvärbjälke och några dinglande kedjor. En kolgruva, anmärkte onkel, plirande med ögonen. Här är en vacker flock av liggande lamm, säger Amy. Se, pappa, äro de inte vackra? tillägger Florence känslofullt. Det är gäss, mina unga damer, svarar onkel med en ton, som gör oss tysta tills Florence beslöt sig för att njuta av »Kapten Cavandishs kurtis» och jag fick behålla hela sceneriet för mig själv.

Det regnade naturligtvis, då vi kommo till London, och man fick ej se någonting annat än dimma och paraplyer. Vi vilade oss, packade upp och gingo litet i bodarna mellan regnskurarna. Jag fick av tant Mary några nya saker, ty jag kom ju av i en sådan hast, att jag ej var halvfärdig. Jag fick en vacker, vit hatt med blå plym, en utmärkt söt muslinsklänning, som passade till hatten, och den vackraste kappa, som man kan få se.

Att gå i bodarna på Regent Street är verkligen någonting storartat, allt tycks så billigt — man kan få vackra band, som endast kosta sex pence alnen. Jag försåg mig med en mängd saker, men mina handskar skall jag köpa i Paris.

Stöter inte detta litet på elegans och rikedom?

Medan tant och onkel voro ute, hade Florence och jag beställt en »cab» för att fara ut och åka, fastän vi efteråt fingo höra, att det just icke passar sig för unga damer att åka ut ensamma. Det var så löjligt, ty då vi väl voro instängda, körde kusken så fort, att Florence blev rädd och bad mig säga till honom att stanna. Men han satt någonstans bakpå caben, och jag kunde ej få reda på honom. Han kunde varken höra mig ropa eller se, hur jag svängde mitt parasoll framför mig, utan där sutto vi alldeles hjälplösa, rusande framåt och svängande om hörnen med halsbrytande fart. I min förtvivlan upptäckte jag slutligen en liten lucka i taket, och, då jag petat upp den, syntes ett rött öga, och en rosslig stämma sade:

— Vad är det, min fru?

Jag gav mina befallningar så allvarligt jag kunde, och då den gamle styggingen med ett »ja, min fru» slängt igen dörren, hade han sin häst att gå så sakta, som om vi åkt till en begravning. Jag petade åter upp luckan och sade »litet fortare», då började han åter köra lika oförsiktigt som förut, och vi måste foga oss i vårt öde.

Vädret var vackert i dag, och vi gingo till Hyde Park, som ligger helt nära, ty vi äro förnämare än vad vi se ut. Hertigen av Devonshire bor strax bredvid. Jag ser ofta hans betjänter stå och hänga i porten, och hertig Wellingtons hus är icke långt avlägset. Min Gud, sådana syner jag hade! De voro lika bra som Punch, ty där funnos feta, förnäma änkor, som foro omkring i sina röda och gula vagnar med granna betjänter bakpå i silkesstrumpor och sammetsrockar och pudrade kuskar på kuskbocken. Fina jungfrur med de mest rödkindade barn jag nånsin sett, vackra flickor, som sågo halvsovande ut, snobbar, med lustiga engelska hattar och lavendelfärgade getskinnshandskar, promenerande makligt omkring, samt långa soldater i korta jackor och höga pälsmössor, som sutto på sned och sågo så lustiga ut, att jag önskade rita av dem.

Men ’Rotten Row’ menas ’Route de Roi’ eller konungens väg, men nu liknar den mera en ridskola än någonting annat. Hästarna äro utmärkta och karlarna — isynnerhet stallknektarna — rida väl, men kvinnorna äro stela och hoppa på hästen, vilket ju inte är i vår smak. Jag hade velat visa dem en amerikansk sträckgalopp, ty de travade så högtidligt upp och ned i sina åtsittande klänningar och höga hattar och liknade kvinnorna i en leksaksask med Noaks ark uti. Här rida alla människor, gamla män, feta matronor och små barn, och de unga äro ganska begivna på flirt. Jag såg ett ungt par giva varandra törnrosknoppar — sådana äro just lämpliga att sätta i knapphålet — och jag tyckte det var en ganska god idé.

På eftermiddagen voro vi i Westminster Abbey, men vänta icke, att jag skall beskriva den, ty det är omöjligt — därför vill jag blott säga, att den var gudomlig! I afton skola vi se Fechter, vilket blir ett förtjusande slut på den lyckligaste dagen i min levnad.

Midnatt.

Det är mycket sent, men jag kan ej låta mitt brev gå i morgon bittida utan att tala om vad som hände i kväll. Vem tror ni kom in under det vi drucko te! Jo, Lauries engelska vänner, Fredrik och Frank Vaughn! Jag blev så förvånad och skulle ej känt igen dem, om de ej lämnat sina kort. Bägge ha blivit långa karlar med polisonger. Fredrik är vacker i den engelska stilen, och Frank har blivit mycket bättre, ty han haltar helt obetydligt och behöver inga kryckor. De hade av Laurie fått höra, var vi bodde, och kommo för att bjuda oss bo i deras hus; men onkel ville ej, utan vi skola besvara deras visit och hälsa på dem så ofta vi kunna. De följde med oss på teatern, och vi hade så utmärkt roligt, ty Frank ägnade sig helt och hållet åt Florence, och Fredrik och jag talade om roligheter och upptåg förr, nu och i framtiden liksom om vi hade känt varandra i hela vårt liv. Säg Betty, att Frank frågade efter henne och blev ledsen, då han fick höra, att hon var klen till hälsan. Fredrik skrattade, då jag talade om Hanna, och skickade sina ’vördnadsfulla hälsningar till den stora hatten’. Ingen av dem hade glömt Camp Laurence och allt roligt vi hade där. Vad jag tycker det är många år sedan dess!

Tant knackar för tredje gången i väggen, därför måste jag sluta. Jag känner mig riktigt som en rik, förnäm London-dam, då jag nu sitter så här sent och skriver och ser mitt rum fullt med vackra saker och huvudet vimlande av parker, teatrar, nya klänningar och artiga kavaljerer, som säga »Ah» och vrida sina ljusa mustascher med verklig engelsk förnämhet. Jag längtar efter att få se er alla, och trots mitt nonsens är jag nu, som förr, eder tillgivna Amy.»

Paris.

Ȁlskade flickor!

I mitt sista brev berättade jag om vår vistelse i London, — huru vänliga Vaughns voro och vilka roliga tillställningar de hade för oss. Jag hade ofantligt roligt av de små utflykterna till Hampton Court och Kensington-museerna; härav njöt jag mera än av allt annat, ty i Hampton såg jag Rafaels kartonger och på Kensington-museum rum fulla med tavlor av Turner, Lawrence, Reynold, Hogarth och de andra stora målarna. Dagen i Richmond Park var förtjusande, ty vi hade en riktig engelsk picknick och mycket flera präktiga ekar och rådjursgrupper, än jag kunde rita av, dessutom fick jag höra näktergalar och se lärkor flyga upp mot skyn. Tack vare Fredrik och Frank, fingo vi riktigt bese och njuta av London och voro ledsna, då vi skulle resa därifrån; ty, ehuru engelsmän icke lätt öppna sina dörrar för främlingar, så tror jag likväl att ingen kan överträffa dem i älskvärdhet, då de beslutat sig för att vara gästfria. Vaughns hoppas träffa oss i Rom i vinter, och jag skulle bli förskräckligt ledsen, om de icke gjorde det, ty Grace och jag hava blivit så goda vänner, och gossarna äro mycket hyggliga ynglingar — isynnerhet Fredrik.

Vi hade knappast hunnit att komma i ordning här, förrän han åter dök upp och sade, att han ämnade använda sina ferier till resor och nu var på väg till Schweiz. Tant såg först allvarsam ut, men då han behandlade saken så lugnt, kunde hon inte säga ett ord, utan vi läto allt ha sin gång och voro mycket glada över, att han kommit, ty han talar franska som en inföding, och jag vet ej huru vi skulle reda oss utan honom.

Tants uttal är gammalmodigt, och fastän Florence och jag smickrade oss med att vi kunde språket rätt bra, så finna vi likväl, att det inte är fallet, och känna oss mycket tacksamma för att vi ha Fredrik här, som sköter ’talmanstjänsten’, som onkel säger.

Så förtjusande våra dagar förflyta! Från morgon till kväll äro vi ute för att se oss omkring. Våra trevliga frukostar äta vi på något glatt kafé och råka ut för alla möjliga lustiga äventyr. Alla regniga dagar tillbringar jag i Louvren ibland tavlorna. Hanna skulle rynka på sin impertinenta näsa åt några av de vackraste, emedan hon ej har något konstsinne; men det har jag och jag håller på att uppodla både smak och öga så mycket jag kan. Hon skulle tycka mycket bättre om reliker efter stora män, och jag har sett hennes älskling Napoleons trekantiga hatt och gråa rock, hans vagga och gamla tandborste; jag har även sett Marie Antoinettes lilla sko, Saint Dénis’ ring, Karl den stores svärd och många andra märkvärdiga saker. Jag skall tala om dem timtals, då jag kommer hem, men jag har inte tid att skriva om dem.

Palais Royal är en gudomlig plats — så full av bijouterier och andra vackra saker, att jag nästan kan bli tokig, för det jag ej kan köpa dem.

Fredrik ville gärna giva mig några, men naturligtvis tillät jag det icke. Boulognerskogen och Champs Elysées äro très-magnifiques. Jag har flera gånger sett den kejserliga familjen — kejsaren är ful och ser hård ut, kejsarinnan blek och vacker men klär sig förfärligt illa, tyckte jag — tänk er bara, purpurröd klänning, grön hatt och gula handskar! Lille Napoleon är en vacker gosse, som sitter och pratar med sin lärare och kastar slängkyssar åt folket, då han åker i sin med fyra hästar förspända vagn, med kuskar i röda sidenjackor och ridande vakt framför och efter vagnen.

Vi promenera ofta i Tuileriesträdgårdarna, ty de äro så vackra, fastän de antika Luxembourgträdgårdarna behaga mig bättre. Père Lachaise är högst märkvärdig, ty många av gravarna likna små rum, och om man ser in i dem, så finner man ett bord, med avbildningar eller porträtt av den avlidne, och stolar för de sörjande att sitta på, då de komma dit för att sörja. Detta är så franskt — n’est-ce pas?

Vi bo på Rivoligatan, och då vi sitta på balkongen kunna vi se hela den långa, granna gatan, och det är så roligt, att vi ofta sitta där och språka om aftnarna, då vi efter vårt dagsarbete äro för trötta att gå ut. Fredrik är mycket underhållande och den älskvärdaste unge man, jag någonsin har känt, med undantag av Laurie, som har ett behagligare sätt. Jag skulle önska, att Fredrik vore mörk, ty jag tycker ej om ljusa karlar; men Vaughns äro mycket rika och härstamma från en utmärkt familj, och alltså bör jag icke anse deras gula hår vara något fel, synnerligast som mitt eget är ännu gulare.

Nästa vecka resa vi till Tyskland och Schweiz, men som vi resa fort, kan jag blott skicka er i hast skrivna brev. Jag för dagbok och försöker att ’så noga som möjligt komma ihåg och tydligt och klart beskriva allt vad jag sett och beundrat’, så som pappa rådde mig att göra, och det är en god övning för mig och skall, tillika med teckningarna i mitt album, giva eder en bättre idé om min resa, än dessa hoprafsade rader.

Votre Amie.»

Heidelberg.

»Min älskade mamma!

Som jag har en timmes lugn, innan vi lämna Bern, vill jag försöka att berätta vad som har hänt, ty somligt därav är mycket viktigt, som du skall få se.

Färden uppför Rhen var härlig, och jag njöt utav alla krafter. Jag tog pappas gamla resehandbok och läste om hela färden, men jag har ej ord för att beskriva den.

I Koblenz hade vi mycket roligt, ty några studenter från Rom, med vilka Fredrik gjort bekantskap på båten, höllo serenad för oss. Natten var månljus, och omkring klockan ett väcktes Florence och jag av den skönaste musik under våra fönster. Vi flögo upp och gömde oss bakom gardinerna, men då vi försiktigt tittade fram, sågo vi huru Fredrik och studenterna sjöngo nedanför. Det var det mest romantiska jag någonsin har sett: floden, båtbryggan, den stora fästningen mittemot, månsken överallt, och en musik, som kunnat smälta ett stenhjärta.

Då de hade slutat serenaden, kastade vi ned några blommor och sågo, huru de ivrigt grepo efter dem, kysste på fingrarna åt de osynliga damerna och gingo skrattande bort — för att röka och dricka öl, förmodar jag. Nästa morgon visade mig Fredrik en av de hopkramade blommorna i sin västficka och såg mycket sentimental ut. Jag skrattade åt honom och sade, att det inte var jag, som kastat ned den, utan Florence, vilket tycktes förarga honom, ty han kastade ut den genom fönstret och blev åter känslofull. Jag fruktar att jag får ledsamheter av den där gossen — det börjar riktigt se ut så.

Baden i Nassau voro mycket besökta och livliga och så var det även i Baden-Baden, där Fredrik förlorade pengar och jag grälade på honom. Han behöver någon, som ser efter sig, då icke Frank är med honom. Kate sade en gång, att hon hoppades, att han snart skulle gifta sig, och jag håller riktigt med henne, att det skulle bli bra för honom. Frankfurt var förtjusande, jag såg Goethes hus, Schillers staty och Danneckers beryktade »Ariadne». Den var utmärkt vacker, men jag skulle njutit ännu mera, om jag hade känt historien bättre. Jag ville inte gärna fråga, då alla kände till den eller låtsade göra det. Jag skulle önska, att Hanna ville berätta mig hela Ariadnes historia. Jag borde ha läst mera, ty jag finner att jag ingenting vet, och det är förödmjukande för mig.

Nu kommer den allvarsamma delen, ty det tilldrog sig här, och Fredrik var just rest. Han har varit så glad och vänlig, att vi alla voro helt förtjusta i honom, och jag tänkte ej på någonting annat, än en vänlig reskamrat, förrän serenadaftonen kom. Sedan dess har jag funnit, att månskenspromenaderna, samtalen på balkongen och de dagliga små äventyren voro någonting mera för honom än skämt. Mamma, jag kan försäkra dig, att jag icke har koketterat, utan kommit ihåg vad du sagt mig och har gjort mitt allra bästa i att följa det. Jag kan inte hjälpa, om folk tycka om mig, då jag aldrig försökt att få dem att göra det, men det gör mig ledsen, om jag ej kan hålla av dem, fastän Hanna säger, att jag inte har något hjärta. Nu vet jag att du skakar på huvudet, mamma, och flickorna säga: Ah, den lilla egennyttiga varelsen! Men jag har fast beslutat, att, om Fredrik friar till mig, skall jag ge honom ja, fastän jag icke är ursinnigt kär i honom. Jag tycker om honom, och vi trivas bra tillsammans. Han är vacker, ung, ganska skicklig och mycket rik — ja, till och med mycket rikare än Laurence! Jag tror ej, att hans familj skulle ha någonting emot partiet, och jag skulle bli mycket lycklig, ty de äro alla utmärkt hyggliga, bildade och snälla människor och hålla av mig. Som Fredrik är den äldste tvillingen, skall han ha egendomen, förmodar jag, och en sådan präktig egendom det är sedan! Han får ett hus, som ligger vid en av de förnämsta gatorna — det är inte så utsmyckat, som våra stora hus, men dubbelt så bekvämt och fullt av denna gedigna komfort, som engelska folket sätter sådant värde på. Jag tycker om den, ty den är äkta. Jag har sett silverservisen, familjejuvelerna, de gamla tjänarna och tavlor föreställande lantegendomen med dess park, stora hus, vackra ägor och präktiga hästar. O, det vore allt vad jag kunde önska mig! Jag skulle långt hellre vilja ha detta än en sådan där titel, som flickor äro färdiga att nappa på utan att finna någonting bakom den. Kanske jag är egennyttig, men jag avskyr fattigdomen och tänker ej fördraga den en minut längre, än jag är tvungen. En av oss måste gifta sig rikt; Margret har icke gjort det, Hanna kommer ej att göra det och Betty kan icke göra det ännu — därför skall jag göra det, och ha allting så präktigt omkring mig. Jag skulle aldrig vilja gifta mig med en man, som jag hatade eller föraktade, därpå kan du vara säker, mamma lilla; och fastän Fredrik icke är mitt ideal, så är han likväl ganska bra, och med tiden bleve jag nog förtjust i honom, om han vore mycket kär i mig och lät mig göra vad jag ville. På detta sätt har jag övervägt saken i mitt sinne hela förra veckan — ty det var omöjligt att icke se, att Fredrik älskade mig. Han sade ingenting, men man kunde se det på småsaker; han gick aldrig med Florence, höll sig alltid på den sidan av vagnen, där jag var, satt bredvid mig vid bordet, gick bredvid mig på promenaden, såg sentimental ut, då vi voro ensamma och rynkade pannan så fort någon annan vågade tala vid mig. I går vid middagen råkade en österrikisk officer betrakta oss länge och sade sedan till en av sina vänner — en baron, som såg utsvävande ut — någonting om »ein wunderschönes Blöndchen», och Fredrik såg härvid så vild ut som en tiger och skar sönder sitt kött med en sådan häftighet, att det nästan for av tallriken. Han hör ej till de där kalla, stela engelsmännen, utan är mycket häftig, ty han har skotskt blod i sina ådror, det kan man gissa sig till av hans vackra, blåa ögon. I går kväll gingo vi upp till slottet litet före solnedgången — det vill säga vi alla gingo, men icke Fredrik, han skulle möta oss där, sedan han först varit på posten och hört efter brev. Det var mycket roligt att få ströva omkring ibland ruinerna, bese källrarna, där jättefatet är, och de sköna trädgårdarna, som kurfursten för länge sedan låtit anlägga åt sin engelska gemål. Jag tyckte bäst om den stora terrassen, ty därifrån är utsikten härlig och det gjorde, att medan de andra voro inne i rummen för att bese dem, satt jag därute och försökte rita av det gråa stenlejonhuvudet på muren med de scharlakansröda getbladen hängande runt omkring det. Det föreföll mig som om jag varit en romanhjältinna, som satt där och gav akt på huru Neckar rann genom dalen, och lyssnade på musiken från den österrikiska musikkåren, som spelade nedanför, och väntade på min älskade. Jag hade en känsla av, att någonting skulle hända mig, och jag beredde mig att möta det. Jag kände icke den ringaste blyghet eller bävan, utan var fullkomligt lugn, och endast litet livad.

Bäst det var hörde jag Fredriks röst, och sedan kom han rusande genom den stora valvbågen för att söka mig. Han såg så upprörd ut, att jag alldeles glömde allt som rörde mig själv och frågade vad som hade hänt. Han sade att han fått ett brev, vari man bad honom komma hem, emedan Frank var mycket illa sjuk. Han måste alltså resa samma kväll med nattåget och hade blott tid att säga ’farväl’. Jag var mycket ledsen för hans skull och kände mig även en smula sviken i mina förhoppningar — men denna känsla räckte blott en minut — ty han sade, just som vi skakade hand — och han sade det på ett sådant sätt, att jag ej kunde misstaga mig — jag skall snart komma tillbaka — och ni lovar ju att icke glömma mig, Amy?

Jag lovade ej, men jag såg på honom, och han tycktes nöjd — och det var för övrigt icke tid med någonting annat än hälsningar och avskedstaganden, ty han var borta inom en timme, och vi alla saknade honom mycket. Jag vet, att han ville säga någonting, men jag tror — av något, som han en gång syftade på — att han lovat sin far att icke ännu taga något avgörande steg i den vägen, ty han är en obetänksam gosse, och den gamle herrn är rädd att få en utländsk sonhustru. Vi skola snart träffas i Rom, och då, ifall jag ej ändrat mig, skall jag säga: ja, jag tackar, då han frågar: vill ni?

Vad jag nu skrivit skall naturligtvis hållas mycket hemligt, men jag ville, att du skulle veta, huru jag har det. Var icke ängslig för mig, kom ihåg, att jag är din ’försiktiga Amy’, och var övertygad att jag aldrig skall handla överilat. Skicka mig så många råd du vill, jag skall begagna mig av dem om jag kan. Jag önskar, att jag kunde få träffa dig och ha ett ordentligt samtal med dig, lilla mamma! Älska och lita på mig. Alltid din

Amy.»