Våra vänner från i fjol/Kapitel 07

←  Visiter

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Följder

Vår utländska korrespondent  →

SJUNDE KAPITLET.
Följder.

Mrs Chesters basar var så utsökt och elegant, att de unga damerna i grannskapet ansågo det för en stor heder att bli ombedda att stå vid ett bord, och alla voro mycket intresserade för saken.

Amy blev anmodad, men icke Hanna, vilket var lyckligt för alla parterna, ty vid den perioden av Hannas liv satte hon alltid händerna i sidan, så att armarna stodo ut som grytkrokar, och hon fick många påminnelser för att lära att uppföra sig. Den »högmodiga, tråkiga varelsen» blev förbigången, men Amys talang och smak fingo sin belöning därigenom, att hon blev erbjuden att stå vid bordet, där konstsakerna funnos, och hon gjorde sitt bästa i att förfärdiga och anskaffa lämpliga och dyrbara gåvor.

Allting gick lyckligt och väl tills dagen innan basaren skulle öppnas, ty då uppstod det en av dessa små tvister, som nästan äro omöjliga att undvika, då tjugufem unga och gamla fruntimmer med all deras hemliga avundsjuka och fördom försöka arbeta tillsammans.

May Chester var mycket avundsjuk på Amy, som blivit en långt större favorit än hon själv, och just samtidigt härmed inträffade flera små obetydliga omständigheter, som underblåste denna känsla.

Amys vackra med bläck och penna utförda arbete fördunklade alldeles Mays målade vas, och detta var ett törne; och så hade det hänt, att den allt besegrande Tudor hade dansat fyra gånger med Amy på sista bjudningen och bara en gång med May; det var törnet numro två; men den största sorgen, som gnagde hennes sinne och gav henne en viss ursäkt för sitt ovänliga uppförande, var ett rykte, som någon förekommande pratmakerska hade varit framme med, att flickorna March hade gjort narr av henne hos Lambs. Hela skulden härtill borde naturligtvis falla på Hanna, ty hennes härmning hade varit alltför lik för att icke bli igenkänd, och de glada flickorna Lamb hade låtit skämtet gå vidare. Men de brottsliga hade inte någon aning härom, och man kan därför tänka sig Amys ledsnad; då just själva kvällen för basarens öppnande och under det hon höll på att lägga sista handen vid sitt vackra bord, mrs Chester, som naturligtvis var upprörd över sin dotters förlöjligande, sade till henne med vänlig ton men med kall blick:

— Min bästa, jag finner, att de unga damerna äro missnöjda för det jag givit det här bordet till någon annan än mina flickor. Eftersom det är det viktigaste och i mångas tycke det bord, som mest drar uppmärksamheten till sig — och det är mina flickor, som egentligen ha ställt till basaren — anser man det vara bäst, att de få ta det här bordet. Jag är mycket ledsen, men jag vet, att ni är alltför intresserad för saken för att bry er om en liten personlig motgång; men ni skall få ett annat bord, om ni vill.

Mrs Chester hade förut trott, att det skulle gå så lätt att hålla detta lilla tal, men då stunden kom, fann hon det mycket svårt att obesvärat kunna komma fram med det, med Amys omisstänksamma ögon stadigt fästa på sig, fulla av förvåning och oro; ty Amy kände, att det låg någonting bakom allt detta, men kunde ej gissa vad det var, utan sade lugnt — fastän hon kände sig stött och visade att hon var det:

— Kanske ni helst ser, att jag inte tar något bord alls?

— Min bästa, tag ej illa upp, jag ber; det är ju bara en förändrad verksamhet för er; mina flickor skola naturligtvis överta ledningen av det hela, och vid det här bordet anses deras rätta plats vara. Jag finner det mycket passande för er och känner mig så tacksam för edra bemödanden att göra allt så vackert, men vi måste naturligtvis uppge våra enskilda önskningar, och jag skall laga, att ni får en bra plats på något annat ställe. Skulle ni inte vilja ha bordet med blommorna? De små flickorna ha tagit det om hand, men de kunna icke sköta det. Ni skulle göra någonting förtjusande av det, och ett bord med blommor är alltid lockande, som ni vet.

— Isynnerhet för herrar, tillade May, med en blick, som upplyste Amy om orsaken till hennes hastiga onåd. Hon rodnade av förargelse, men fäste sig icke vidare vid denna barnsliga sarkasm, utan svarade med oväntad vänlighet:

— Det skall bli som ni önskar, mrs Chester; jag skall genast lämna min plats här och gå till blommorna, om ni vill.

— Ni kan ställa edra egna saker på ert bord, om ni vill, sade May, som började känna litet samvetskval, då hon såg på de vackra klädhängarna, de målade snäckorna och den väl uttänkta dekorering, som Amy med så mycken omsorg gjort i ordning och ställt upp så vackert. Mays mening var god, men Amy missförstod den och sade hastigt:

— Ja, naturligtvis, om de äro i vägen för er, och hon sopade härvid alla sina bidrag huller om buller i förklädet och gick därifrån, kännande, att både hon och hennes bidrag blivit förolämpade långt mer än hon kunde förlåta.

— Nu är hon ursinnig. Ack, mamma, jag skulle önska, att jag aldrig bett dig säga någonting! sade May, som med tröstlösa blickar såg på tomrummen på bordet.

— Flickors gräl går snart över, svarade modern, som med allt skäl skämdes en smula för sin andel däri.

Småflickorna hälsade med förtjusning Amy och hennes skatter välkomna, och detta hjärtliga emottagande lugnade något hennes upprörda sinne; hon började strax arbeta och föresatte sig att lyckas som fleurist, då hon icke kunde göra det som artist. Men allt tycktes gå henne emot; det var sent och hon var trött; alla människor voro för mycket upptagna av sina egna angelägenheter för att kunna hjälpa henne, och de små flickorna voro blott till hinder, ty de små älsklingarna väsnades och pratade som de varit en mängd skator, och ställde till stor oreda genom sina okonstlade försök att bibehålla den utsöktaste ordning. Bågen, som var gjord av vintergröna, ville icke stå fast, sedan hon satt upp den, utan vickade hit och dit och hotade att ramla ned på hennes huvud, sedan de hängande korgarna blivit ifyllda; hennes bästa färglåda blev överslagen med vatten, vilket lämnade en sepiatår på kupidos kinder; hon slog sönder sina händer, då hon hamrade, och fick tandvärk utav drag, och denna sista bedrövelse fyllde henne med farhågor för morgondagen. Den flicka, som läser dessa rader och har genomgått likadana lidanden, skall säkert känna deltagande för den stackars Amy och önska att hon väl vore ifrån saken.

Det väckte stor harm i hemmet, då Amy om kvällen berättade vad som hänt henne. Mrs March sade, att det var en skam, men tyckte att Amy hade gjort rätt. Betty sade, att hon alldeles icke ville gå till den gamla basaren, och Hanna frågade, varför hon ej tog med sig alla sina vackra saker och lät de där elaka människorna hjälpa sig själva, henne förutan.

— Just därför att de äro elaka, finns det icke minsta skäl varför jag också skulle vara det. Jag avskyr allt sådant, och fastän jag tror, att jag har rättighet att känna mig sårad, tänker jag ändå inte visa det, och det skall säkert inverka mera på dem, än förargade ord och handlingar skulle gjort, eller vad tror du, mamma?

— Att det är att handla efter Guds vilja, min älskling. Det är alltid bäst att giva en kyss för ett slag, ehuru det ibland kan kännas rätt svårt, sade modern med ett utseende, som visade, att hon lärt sig skillnaden emellan att predika och att handla.

Trots många helt naturliga frestelser till hämnd och vedergällning, stod likväl Amy den följande dagen fast vid sitt beslut att besegra sin fiende med godhet, och gjorde en vacker början därmed, tack vare en tyst påminnelse, som hon erhöll oväntat men särdeles lägligt. Då hon på morgonen skulle ordna sitt bord under det småflickorna fyllde korgarna i rummet bredvid, tog hon upp sitt mest omtyckta arbete, som var en liten bok — de antika pärmarna hade hennes far funnit bland sina skatter — på vars velinsblad hon vackert illustrerat de olika bibelspråken. Under det hon med förlåtlig stolthet vände bladen, vilka voro rikt utsirade med väl uttänkta symboler, föll hennes öga på en vers, som kom henne att stanna och tänka. På en i scharlakansrött, blått och guld målad pergamentsrulle syntes små välvilliga andar, som hjälpte varandra upp och ned, och ibland blommorna, som omgåvo dem, lästes orden: Du skall älska din nästa såsom dig själv.

— Jag borde, men jag kan ej tänkte Amy, medan hennes öga gick från den granna sidan till Mays missnöjda ansikte bakom de stora vaserna, vilka icke kunde dölja tomrummen, som hennes vackra arbeten förut hade fyllt. Amy stod en liten stund och vände på bladen i boken, och läste på dem alla någon mild tillrättavisning för hatfulla hjärtan och obarmhärtiga sinnen. Ingen dag går utan att vi få många visa och sanna predikningar av omedvetna på gatan, i skolan, på kontoret eller i hemmet; även ett försäljningsbord kan vara en predikstol, om det kan erbjuda goda och nyttiga lärdomar, vilka aldrig komma olägligt. Amys samvete höll en liten predikan för henne över orden, som hon nyss läst, och hon gjorde vad många av oss icke alltid göra — hon tog predikan åt sig och verkställde den genast.

Några flickor stodo omkring Mays bord och beundrade de vackra sakerna samt talade om ombytet av försäljerskorna. De talade sakta, men Amy visste, att de talade om henne, och att de blott skulle få höra en sida av historien och döma därefter. Detta var icke behagligt, men en bättre anda hade kommit över henne, och nu erbjöd sig tillfälle att bevisa det. Hon hörde May sorgset säga:

— Det är så tråkigt, ty nu är det inte tid till att göra några andra saker, och jag vill inte fylla bordet med vad slags skräp som helst. Det var så utmärkt förut — men nu är det förstört.

— Jag tror nog hon skulle ställa dem tillbaka, om du bad henne, sade en.

— Huru skulle jag kunna det efter allt detta bråk? började May, men hann ej säga mera, ty Amys röst ljöd tvärs över salen, vänligt sägande:

— Om ni vill ha dem, skall ni mycket gärna få dem utan att be. Jag skulle just fråga, om ni inte ville ha dem tillbaka, ty de höra till ert bord snarare än till mitt. Här äro de, var så god och tag dem och förlåt mig, att jag i går av obetänksamhet tog bort dem.

Medan Amy talade, återlämnade hon sina bidrag med en nick och ett småleende och skyndade sig sedan bort igen, ty hon kände, att det var lättare att visa vänlighet än att stanna och bliva tackad. — Var det inte bra snällt av henne? frågade en av flickorna.

Mays svar kunde inte höras, men en annan ung dam, vars lynne tydligen blivit en smula surt genom att göra limonad, tillade med ett obehagligt skratt: — Mycket snällt, ty hon visste att hon ej skulle få sälja dem vid sitt eget bord.

Detta var mycket hårt. Då vi göra små uppoffringar, önska vi åtminstone att få dem uppskattade. Och Amy blev för ett ögonblick ledsen över att hon hade gjort uppoffringen, kännande, att dygden icke alltid medför sin egen belöning. Men det gör den, och Amy fick snart därefter erfara det, ty hennes sinne började bliva så lätt, och hennes bord blomstrade under hennes skickliga händer, flickorna voro mycket vänliga och denne enda lilla handling tycktes på ett märkvärdigt sätt ha renat atmosfären.

Det var en mycket lång och svår dag för Amy, där hon satt bakom sitt bord, ofta alldeles ensam, ty småflickorna övergåvo henne snart, och få människor brydde sig om att köpa blommor på sommaren, varför hennes buketter vissnade långt före kvällen.

Bordet med konstsakerna var det mest lockande i hela rummet, och man trängdes omkring det hela dagen; och de som stodo där och sålde, sprungo beständigt fram och tillbaka med klingande penningpungar och sågo mycket viktiga ut. Amy såg ofta längtansfullt ditbort och önskade att vara där hon kunde känna sig hemmastadd och lycklig, i stället för att sitta i ett hörn och ingenting ha att göra. För många av oss tyckes det kanske, som detta ej skulle varit någon särdeles svår prövning, men för en vacker, glad flicka var det icke blott tråkigt, utan i högsta grad påkostande, och tanken på, att hennes familj samt Laurie och hans vänner skulle finna henne här i hörnet, då de kommo dit på kvällen, gjorde det till ett verkligt martyrskap.

Hon gick ej hem förrän på aftonen, och då såg hon så blek och tyst ut, att de visste, att hon haft en svår dag, fastän hon inte beklagade sig eller ens talade om vad hon hade gjort. Hennes mor gav henne en extra kopp gott te, Betty hjälpte henne med klädseln och gjorde en liten söt krans åt henne att ha på håret, under det Hanna förvånade familjen genom att med ovanlig omsorg kläda sig och hemlighetsfullt antyda, att snart skulle bladet vända sig.

— Du är så god och icke begår några dumheter, Hanna! Jag vill inte, att det skall bli något bråk, låt därför allt passera och uppför dig artigt och beskedligt, bad Amy, då hon tidigt vände tillbaka i hopp att finna ett nytt förråd av blommor, varmed hon kunde upphjälpa sitt stackars lilla bord.

— Jag tänker bara visa mig så intagande som möjligt mot alla som jag känner och hålla dem kvar i ditt hörn så länge som möjligt. Laurie och hans kamrater skola hjälpa mig, och nu skall det bli vår tur svarade Hanna, i det hon lutade sig över grinden för att se om ej Laurie kom. Snart hördes hans välkända steg på gatan, och hon skyndade sig att möta honom.

— Är det min gosse?

— Ja, lika säkert som att detta är min flicka! sade Laurie och tog hennes arm under sin med minen av en man, vars alla önskningar blivit uppfyllda.

— Ack, Laurie, ett sådant sätt! och Hanna omtalade med systerligt nit Amys lidna oförrätter.

— En hel mängd av våra kamrater skall fara dit, och jag skall bli man för att de skola köpa varenda blomma hon har, och sedan skola de hålla sig vid bordet hela tiden, sade Laurie, som med värme omfattade Amys sak.

— Blommorna äro inte alls vackra, sade Amy, och friska får hon säkert inga förrän det är för sent. Jag vill visst inte vara orättvis eller misstänksam, men det skulle inte förundra mig, om det inte kom några blommor alls. Då folk begår en dålig handling, så är det mycket troligt, att de även kunna begå en till, sade Hanna i förargad ton.

— Har inte Hayes givit er de bästa blommor vi hava i vår trädgård? Jag sade till honom att han skulle göra det.

— Det visste jag inte, och jag förmodar, att han glömt bort det, och efter er farfar är dålig, så ville jag ej plåga honom med att begära, fastän jag såväl behövt litet blommor.

— Å, Hanna, hur kunde ni tro, att ni skulle behöva begära en sådan sak? Blommorna tillhöra er lika mycket som mig; dela vi inte alltid hälften var utav allting? frågade Laurie med en ton, som alltid retade Hanna.

— Å, min Gud, det vill jag väl icke hoppas. Jag skulle inte alls tycka om att ha hälften utav en mängd av edra saker. Men nu få vi inte längre stå här och prata; jag har lovat att hjälpa Amy, gå därför och gör er riktigt fin, och om ni sedan vill vara så innerligt snäll och låta Hayes gå till Amy med några vackra blommor, så skulle jag välsigna er för evigt.

— Kunde ni ej göra det nu? frågade Laurie så inställsamt, att Hanna med ogästvänlig hastighet slängde igen grinden mittför näsan på honom och ropade genom spjälorna: Gå er väg, Laurie, jag har bråttom!

Tack vare konspirationerna, så vände sig också bladet på kvällen, ty Hayes skickade upp blommor i oändlighet och en charmant väl ordnad korg, som skulle stå mitt på bordet. Hela familjen March kom dit, och det var inte förgäves, som Hanna uppbjöd all sin förmåga, ty människorna kommo icke endast dit, utan de stannade och skrattade åt hennes nonsens, beundrade Amys smak och hade synbarligen mycket roligt. Laurie och hans vänner kastade sig tappert in i bräschen, köpte upp alla buketterna, höllo sig ständigt omkring bordet och gjorde detta hörn till den livligaste platsen i hela rummet. Amy var nu i sitt element, och av tacksamhet, om ej för någonting annat, var hon så kvick och behaglig som möjligt — och kom just då till den slutsatsen, att dygden likväl alltid belönar sig själv.

Hanna uppförde sig med exemplarisk belevenhet, och så snart systern väl blivit omgiven av sin hedersvakt, gick hon omkring i salen och snappade upp åtskilligt skvaller, som upplyste henne om orsaken till förändringen hos den Chesterska familjen. Hon förebrådde sig själv för den andel hon hade i missförståndet och beslöt att så snart som möjligt fritaga Amy från all misstanke. Hanna upptäckte även vad Amy på morgonen hade gjort med sakerna och ansåg henne för ett mönster av storsinthet. Då hon gick förbi bordet med konstsakerna, kastade hon en blick på det för att se efter var systerns saker stodo, men såg ej till en enda av dem.

De hade blivit undansatta, det vill jag slå vad om, tänkte Hanna, som nog kunde förlåta de oförrätter som man tillfogade henne, men brusade upp häftigt vid den minsta förolämpning mot hennes familj.

— God afton, miss Hanna! Hur går det för Amy? frågade May med en försonande min, ty hon önskade visa, att även hon kunde vara ädelmodig.

— Hon har sålt allt vad som kunde säljas, och nu roar hon sig. Blomsterbordet är alltid mest lockande, som ni vet, »isynnerhet för herrar».

Hanna kunde icke motstå att ge den lilla slängen, men May mottog den så undergivet, att Hanna genast ångrade sig och började berömma vaserna, som ännu voro osålda.

— Finns Amys ritning kvar? Jag ville så gärna köpa den åt pappa, sade Hanna, som var mycket ivrig att få veta, huru det gått med systerns arbeten.

— Alla Amys arbeten äro för länge sedan sålda; jag lagade, att rikt folk skulle få se dem, och de hava inbragt en vacker summa, svarade May, som hade övervunnit flera små frestelser i dag, lika väl som Amy.

Hanna skyndade mycket belåten tillbaka för att berätta de goda nyheterna, och Amy såg både rörd och förvånad ut, då hon fick höra Mays ord och uppförande.

— Nu, mina herrar, skulle jag önska, att ni även vid de andra borden gjorde er skyldighet, lika generöst som vid mitt, isynnerhet vid borden med konstsakerna, sade hon kommenderande ut »Lauries egna», som flickorna kallade hans kamrater.

— Till anfall på Chester, till anfall! Så lyder fältropet för detta bord, men gör er skyldighet som män och ni skola i konstsaker — i detta ords vidsträcktaste bemärkelse — få full ersättning för edra pengar, sade den oförbätterliga Hanna, just som den trogna falangen beredde sig att storma fältet.

— Att höra är detsamma som att lyda, men March är mycket vackrare än May, sade lille Parker, som gjorde förtvivlade försök att vara både kvick och öm, men han blev hastigt stukad av Laurie, som sade: — Mycket bra, min son, för att vara av en liten gosse! och härvid ledde han bort honom med en faderlig klapp på huvudet

— Köp vaserna viskade Amy till Laurie och samlade därigenom ännu mera glödande kol på sin fiendes huvud.

Till Mays stora förtjusning inte bara köpte mr Laurence vaserna, utan han vandrade även genom hela salen med en under vardera armen. De andra herrarna hade med samma. oförsiktighet spekulerat i alla slags ömtåliga småsaker och vandrade sedan omkring helt hjälplösa, lastade med vaxblommor, målade solfjädrar, portföljer med filigransarbete på och andra nyttiga och lämpliga uppköp.

Tant Carrol var där, hörde historien, såg förnöjd ut och viskade någonting till mrs March, som kom denna att stråla av tillfredsställelse och med ett uttryck av blandad stolthet och ängslan betrakta Amy, fastän hon ej förrådde orsaken till sin glädje förrän flera dagar efteråt.

Alla sade, att basaren varit mycket lyckad; och då May tog god natt av Amy, skedde det ej på hennes vanliga överdrivna sätt, utan hon gav henne en hjärtlig kyss och en blick som sade: Förlåt och glöm! Detta tillfredsställde Amy, och då hon kom hem, fann hon vaserna uppställda på kakelugnshyllan med en stor bukett i vardera av dem. — Förtjänstens belöning åt en storsint March, tillkännagav Laurie i ett grant tal.

— Du har mycket mera storsinthet, styrka och ädelmod i din karaktär, än jag någonsin hade trott dig om, Amy. Du har uppfört dig så snällt, att jag av allt mitt hjärta högaktar dig, sade Hanna då de om kvällen lade upp varandras hår.

— Ja, det göra vi alla och hålla innerligt av henne, därför att hon är så färdig att förlåta. Det måtte varit förfärligt påkostande att bli så behandlad efter allt det myckna arbete du haft, och då du glatt dig så åt att själv få sälja dina vackra saker. Jag tror ej, att jag hade kunnat handla lika kärleksfullt som du, tillade Betty, där hon låg i sängen.

— Se så, flickor, ni få inte berömma mig så; jag gjorde bara vad jag önskar att andra skola göra för mig. Du skrattar åt mig, Hanna, då jag säger, att jag vill bli en lady, men därmed menar jag en verkligt ädel kvinna i tänke- och handlingssätt, och jag försöker att utföra det, så långt som jag möjligen kan förstå. Jag kan ej riktigt förklara vad jag menar, men jag vill vara höjd över alla de småaktiga fel och simpla tänkesätt, som nedsätta så många kvinnor. Ännu är jag långt från målet, men jag gör mitt bästa och hoppas att med tiden bli vad mamma är.

Amy talade allvarligt, och Hanna sade med en hjärtlig omfamning:

— Jag förstår nu vad du menar och skall aldrig mera skratta åt dig. Du har gått framåt fortare än du tror, och jag skall taga lektioner av dig i den goda tonen, ty jag tror, att du lärt dig hemligheten. Fortfar att gå framåt, käraste, och du skall en gång få din belöning, och ingen skall glädjas mera än jag.

En vecka därefter fick Amy sin belöning, och den stackars Hanna fann det ganska svårt att vara glad. Det kom brev från tant Carrol, och mrs Marchs ansikte blev till den grad strålande, då hon läst det, att Hanna och Betty, som voro inne hos henne, frågade vad hon fått för glada underrättelser.

— Tant Carrol reser utomlands nästa månad och önskar —

— Ta mig med sig! utbrast Hanna, flygande upp från stolen med outsäglig förtjusning.

— Nej, älskade, icke dig, utan Amy.

— Å, mamma, hon är för ung! Det är min tur först. Jag har så länge önskat det — det skulle göra mig så ofantligt gott och vara så utomordentligt förtjusande — jag måste resa.

— Hanna, jag fruktar att det är omöjligt. Tant säger bestämt, att hon vill ha Amy, och det tillkommer inte oss att föreskriva någonting, då hon erbjuder något sådant.

— Det är alltid så, Amy får allt nöjet och jag hela arbetet. Det är inte rätt, nej, det är verkligen inte rätt! utropade Hanna häftigt.

— Jag fruktar, mitt kära barn, att det till största delen är ditt eget fel, ty då tant häromdagen talade med mig om dig, så beklagade hon, att du hade ett så tvärt sätt och alltför självständigt sinne; och här skriver hon någonting, liksom syftande på något, som du sagt — »jag ämnade först fråga Hanna, men som ’ynnestbevis plåga henne’ och hon ’hatar franska’, ansåg jag mig icke kunna våga bjuda henne. Amy är böjligare, hon blir ett gott sällskap för Florence och skall tacksamt ta emot all den nytta, som denna resa kan skänka henne.»

— Å, min tunga, min avskyvärda tunga! Varför kan jag inte lära mig att hålla den i styr? suckade Hanna, ihågkommande de ord, som hade föranlett hennes nederlag. Då mrs March hört förklaringen över de citerade meningarna, sade hon sorgset:

— Jag önskar, att du hade fått resa, men nu finns det ej något hopp den här gången, försök därför att glatt bära denna missräkning, och förstör inte Amys nöje genom förebråelser eller sura miner.

— Jag skall försöka, sade Hanna, kämpande med tårarna och föll på knä för att taga upp sykorgen, som hon i sin glädje slagit omkull. Jag skall bjuda till att likna henne och försöka att icke bara visa mig glad, utan även vara det och ej en minut missunna henne sin lycka; men det blir inte lätt, ty det var en förfärlig missräkning, och den stackars Hanna blötte ned den lilla knappnålsdynan, som hon höll i handen med många bittra tårar.

— Kära Hanna, det är mycket själviskt av mig, men jag kunde inte vara av med dig, och är så glad över, att du ej kommer att resa den här gången, viskade Betty och omfamnade henne med korg och allt, med en sådan innerlighet och ett så kärleksfullt uttryck i sitt ansikte, att Hanna kände sig tröstad. Hon kunde i alla fall inte helt och hållet övervinna sin bedrövelse och var högeligen missnöjd med sig själv därför att hon visste sig vara orsaken till sin besvikelse. Hon skulle nu ha kunnat ödmjuka sig ända därhän att be tant Carrol ta henne till nåder igen och överhopa henne med denna välgärning, för att hon skulle komma i tillfälle att visa hur tacksam hon kunde vara.

När Amy kom in, var Hanna i stånd att deltaga i det allmänna jublet, dock kanske icke fullt så hjärtligt som vanligt men i alla fall utan att knota över Amys stora lycka. Denna unga dam själv mottog nyheten med den största glädje, gick omkring i ett slags högtidlig hänförelse och började sortera sina färger och packa in sina penslar redan samma afton, lämnande sådana småsaker som kläder, pengar och pass åt dem, vilkas tankar voro mindre upptagna av de sköna konsterna än hennes.

— Det här är inte bara en lusttur för mig, flickor, sade hon med stort eftertryck, under det hon gjorde ren sin bästa palett. Denna resa skall bestämma min bana, ty om jag har någon begåvning, så skall jag utforska det i Rom och sedan vill jag göra något för att bevisa det.

— Men antag att du inte skulle ha någon begåvning? sade Hanna, som med röda ögon sydde på de nya kragarna, vilka hon nu beslutat avstå åt Amy.

— Då skall jag komma hem och förtjäna mitt uppehälle genom att undervisa i ritning, svarade med filosofiskt lugn den efter ryktbarhet trängtande Amy och gjorde en ful grimas vid tanken på en sådan utsikt för framtiden samt skrapade sin palett, liksom om hon varit fast besluten att göra sitt yttersta, innan hon uppgav allt hopp.

— Nej, det kommer du inte att göra; du avskyr ansträngande arbete och gifter dig nog med någon rik man och kommer hem och får i alla dina dagar sitta i överflödets sköte, sade Hanna.

— Dina spådomar kunna ibland slå in, men jag tror ej att denna kommer att göra det. Jag skulle icke önska något högre än att du spådde sant, ty ifall jag själv icke skulle kunna bli artist, så skulle jag tycka om att vara i stånd att hjälpa andra artister, sade Amy småleende liksom om en beskyddarinnas roll skulle passat henne bättre än en fattig ritlärarinnas.

— Hm! sade Hanna suckande, om du önskar det, så får du det också, ty dina önskningar bli alltid uppfyllda — mina aldrig.

— Skulle du tycka om att få resa? frågade Amy, i det hon tankspridd strök sin näsa med kniven.

— Ja, mycket!

— Gott, om ett eller två år skall jag skicka efter dig, och vi skola gräva efter reliker i Forum och utföra alla planer, som vi så många gånger ha gjort upp.

— Tack skall du ha! Jag skall påminna dig om ditt löfte, då den glada dagen kommer — ifall den någonsin gör det, svarade Hanna, mottagande det ovissa, men lysande anbudet så tacksamt hon kunde.

Som tiden var kort, hade de mycket bråttom att få allting i ordning, och hela huset var i rörelse tills Amy hade rest. Hanna höll modet uppe mycket bra, tills den sista skymten av de blå banden försvunnit, då drog hon sig undan till sin tillflyktsort, vinden, och grät, tills hon icke kunde gråta mera. Amy höll sig tappert tills ångbåten gick, ty då, just som landgången skulle tagas in, kom det hastigt över henne, att snart skulle en hel ocean rulla emellan henne och dem, som hon mest älskade, och hon höll sig fast vid Laurie — han var den som dröjt längst kvar ombord — och sade snyftande:

— Ack, sköt om dem åt mig, och om någonting skulle hända —

— Det skall jag göra, snälla Amy, det lovar jag, och om någonting skulle hända, skall jag komma och trösta er, viskade Laurie, föga anande huru snart han skulle bliva uppfordrad att hålla sitt ord.

Amy reste alltså att bese den gamla världen, som alltid är ny och skön för unga ögon, medan hennes far och vän från stranden sågo efter henne, innerligt önskande, att intet annat än gynnsamma händelser skulle möta denna lyckliga flicka, som med näsduken vinkade åt dem, tills de icke kunde se annat än den bländande sommarsolens sken på havet.