Adolfsfors/Kapitel 21
| ← Prostinnan Lidéns roskvarter |
|
»Sic transit gloria mundi» → |
DEN VANDRANDE SKUGGAN.
Smederna Barfot och Svart stodo på vägen och skådade förfärade bort mot Adolfsfors herrgård.
Det var vid nattskiftet. De hade från smedjan kommit ut i oktobermörkret och först intet sett, ty härdarnas röda ljus hade suttit dem i ögonen. Stormen ven, och allt var svart, vått och drypande omkring dem. De stora kala träden vredo och jämrade sig. Där de båda stretade framåt vägen i den uppblötta jordvällingen, kommo de överens om, att detta var en natt för Skam att vara ute i för att uppsluka, vad han uppsluka månde.
Plötsligt hade Barfot tagit Svart hårt i armen och pekat upp mot herrgården.
Hela övervåningen, som år ut och år in brukat ligga mörk och öde, var upplyst av fladdrande ljus. Något mörkt skymtade förbi fönster efter fönster därinne. Och knappt hade skuggan synts glida förbi de sista fönstren i raden, förrän den lika rolös och bråd for tillbaka förbi de andra fönstren igen.
Vinden blåste tvärt igenom dem, som om de varit utan kläder. Men stilla, skräckslagna stodo de där och stirrade mot den ljusa fönsterraden.
»Dä‘ ä‘ skrömt», viskade Barfot, »slika ting har jag allri förr sett»
Svarts djupa basröst mullrade genom stormen. Barfot tyckte den lät som en domedagsprofets och grep honom hårdare i armen. Denna natt var sannerligen ej för kristet folk att vara ute i.
»Dä‘ ä‘ Skam», sade Svart. »Han går dänne uppe og snokar etter, var mamsella gömt alle sine skatter, som ho‘ lurat fra de fattige fôlke. Ser du dä lyser i hännases kåmmare där nere og?»
»Jo jo, dä ä‘ nock int gott te sôv då slik gäst vandrer i huse‘! Tänk om han ä‘ kömmen för te‘ ta‘na sjöl!»
»Gärne för mig! Huger du, att de däringa rumme, där ho nu bor, dä va‘ vävekåmmarn på Wærnens ti‘? Dädan gick vi da styrkte og hulpne uttå den goa fru Cilla.»
»Gu‘ sign‘ na!» sade Barfot fromt. »Dä va‘ anra tier då för de fattia bruksfôlke på Adolfsfors!»
»Og ändå säger di att vasken Gammal-Wærnen ell Jonas hadd hälften så mange penge te gi uttå, sôm vårn nuvarene husbonne. Men han ä ju allri här heller. Dä ä‘ lessamt te vare på e gård, där dä int finns nå herrskap! Nu ä‘ de bare mamsella, den girigblåsan, som går här — och så han i flygeln, när han nåa gang ä‘ hemmavi. Adolfsfors skyss nu för tia uttå bå hög och låg.
Men hos vårn patron på Rud ska‘ dä ju var så faseli finnt, ackurat likke finnt sôm hos kungen sjöl. Dä vet la du, sôm har doter di där i tjänst?»
»Jo dä kan du lite dig på! Da fältkåmrern — så titlas han, ser du — gifte sig, så bygde en i närheta avv fogdegåren upp ett stort stort slôtt, og där bor nu herrskape alldeles esamma. Int ens spektorera ell bokhållera får nånsin kômm dit. Men kungen og dronninga tock in där och stante hos di i flere dygn, när di rest till Norge.
Og i flere dager etteråt fick senna fôlke kalase på allt sôm blitt övver fra kungafestligheten. För mot fôlke på Rud ä‘ fältkåmrern vasken snål ell illak.»
»Vafför ä‘ han tocken mot oss da?»
»Han vet nock int ôm, hur hänna går till, el hur vi har‘et. I allt liter han på mamsella, hô sôm vöri i huse i sa mange Herrans år. Allt va‘ ho‘ säger ell beskyll oss för, tror han.»
»Men ho‘ ä‘ i all fall bare e‘ betald tjänare, ho‘ likksom vi, om ho‘ og sätter sig på sin hög hästan!»
»Ja visst, ja visst. Og e gang får nock ho‘ og si beskärde lönn!»
Framför fönstren vreds och vrängdes de svarta trädens kala grenverk, och regnet började störta ner.
Men de båda smederna märkte ej, huru genomvåta deras kläder blevo, eller huru de skälvde av kyla.
Den vandrande skuggan höll dem fortfarande bundna.
Alltjämt vandrade den förbi i det flämtande skenet i övervåningen, och alltjämt lyste ett ljus stadigt i mamsellens kammare där nere, rummet som varit vävkammare på gammel-Wærnens tid.
För länge sedan hade nattvakten ropat ut midnatten.
I vita salongen stodo väggljusens lågor raka och stilla. De speglade sig i de mörka fönstren, bakom vilka natten stod svart och hemsk.
Alla ljusen voro tända, i lampetterna, i kronan, i trymåbordets kandelabrar. Det lyste som till strålande fest i de dödstysta rummen hela raden utefter: i skära rummet, i vita salongen, i gröna och röda kabinettet, i hörnkammaren.
Så hade han befallt, han, fältkamrern och fogden, herren till Adolfsfors och hela den kringliggande trakten, han som nu i sena kvällen i mörker och regn ensam kommit åkande till sitt residens.
Så när hade han skrämt slag på den stackars pigan, som satt ensam i mörkret i köket och väntade på mamsellen.
Då hon hörde vagnshjul rulla, trodde hon, att det var den väntade, som kom hem från auktionen, där hon varit, och hållande hornlyktan, som hon tänt, högt ovan sitt huvud, gick hon för att öppna. Men då hon i dess flämtande sken i stället upptäckte en mansfigur med kritvitt ansisikte, vacklade hon tillbaka, troende att det var en av gårdens dödingar, som gick igen.
Då hörde hon en röst, som hon i alla fall tyckte sig känna igen.
»Åh, skrämmer jag dig, barn? Var är mamsell?»
Kunde det vara husbondens?
Var det verkligen han, som nu så böjd och lutande gick uppför de få trappstegen?
Förra gången hade han kommit åkande i en sådan glans och härlighet, att hon aldrig tillförene hade skådat något dylikt. Solskenet hade glittrat i seltygens silverbeslag och glänst mot vagnens sidendynor. En guldsmidd betjänt hade hoppat ner från kuskbocken och öppnat vagnsdörren. Rak och myndig hade han då stigit ur och givit sina order, innan han gick in i huset.
Hon stirrade fortfarande förskräckt på honom, men vaknade upp vid den förnyade frågan:
»Var är mamsellen?»
Då måste hon i alla fall svara:
»Mamsell är borta på auktion. Ibland bruka de hålla på länge, men kanske kommer hon snart hem i kväll.»
»Gott — då kanske du i stället kan ge mig litet mat och bädda sängen i hörnkammaren där uppe. Jag stannar här i natt.»
»Men varför är här så mörkt», tillade han frågande.
»Jag törs inte tända för mamsell. Vi få inte ödsla med ljus, säger hon.»
»Hm — jaså, men nu går du i alla fall genast in på kontoret och tänder! Är inspektor Groth hemma?»
»Nej, han reste i går.»
Sättande sig vid skrivbordet frågade han litet osäkert:
»Vart reste han då?»
»Det vet jag inte.»
»Gott, gå då, min flicka. Jag skall se igenom några papper här. Under tiden kan du ta in litet mat på en bricka.»
Då flickan fortfarande blev stående kvar, vände han sig otåligt om.
»Nå?»
»Jag kan inte bära in någonting, för mamsell har låst undan varje matbit, och hon har nycklarna på sig.»
»Jaså — ja det gör ingenting, jag är inte hungrig, jag åt i gästgivargården. Gå du genast och gör gästkammaren i ordning och tänd alla ljusen i övervåningen.»
»Alla ljusen —», frågade flickan häpnande.
»Ja alla ljus både i kronor och lampetter! Jag tycker inte om att gå i mörkret. Har du förstått? Sedan vill jag inte bli störd», tillade han litet otåligt.
»Men när mamsell kommer??»
»När mamsell kommer, ska' du bara ge henne det beskedet, att jag på inga villkor vill bli störd.»
Flickan neg och försvann.
Då hon gått, lutade mannen vid skrivbordet huvudet tungt i handen. Han öppnade lådan och tog mekaniskt upp första bästa papper han fick tag i:
»Protest mot Fältkamreraren L. D. Larssons
ansökan att få anlägga en grofbladig såg med 2:ne ramar
för att dermed till afsalu årligen sönderskära
Etthundrade Tolfter Blockar ifrån egna och angränsande
hemmansskogar», läste han.
»Då enligt kommissionslandtmätarens utlåtande de flesta skogarna i angränsande trakter äro i afseende på sågblockar, som kunna anses för fullmålige mycket blottade, men många ännu dock äro befintlige, som med tiden och snart nog upphinna fulla målet af 10 alnars längd och 12 tums topp, och växtligheten på sådana träd hvaraf fullmålige blockar kunna erhållas tarfva omkring Etthundrade år till mognad; och Adolfsfors bruksegare i forntiden fått odla för Egendom och dertill fått så många privilegier de sökt, men enär som sökning nu sträcker sig så långt, att det kunde kränka andra Skattehemmans rättigheter, få vi protestera mot att Herr Fältkamreraren får sina privilegier förhöjda på de skogar, som äro belägna ofvanför vårt strömfall.
Hemmansägare i Tjuvered.»
(Namnunderskriiter.)
Han kastade undan det, tog ett annat och läste:
»Ödmjukaste anförande till wällofl. Syne-Rättens
protokoll den 1:sta juli med de af herr Fältkamrerare
Larssons begärda förökade Sågrättigheter vid Stölpets,
Nore, Adolfsfors och Torgilsruds sågar.
Wi hafva blivit underrättade att Herr Fältkamreraren Larsson på undersökningen den 1:sta nästkommande juli vid Stölpets finbladiga såg söker rättighet för 800 Tolfter Timmers tillökning, vid Nore såg den 4:de juli 170 Tolfter dito, vid Adolfsfors den 6:te juli 100 Tolfter dito och vid Torgilsrud den 1:sta juli 100 Tolfter dito till uppsågning eller tillsammans 1.170 Tolfter timmer.
Denna ovanliga, och i en mans hand högst betydliga timmerafverkning uppväcker den billiga fruktan hos oss, att Herr Fältkamreraren härigenom vill utestänga alla andra idoga medborgare från en rörelse, som för oss timmersäljare alltid medför en säkrare och mera enligt besvär och mödor svarande förtjenst än om det skulle blifva en uteslutande rättighet i Herr Fältkamrerare Larssons hand, som då kunde föreskrifva oss både pris och willkor för en wahra, som vi nödvändigt årligen måste afyttra för att kunna klarera alla de utgifter som vidlåda våra hemman — vi måste således för egen och omsorgen om våra Barns framtida bergning protestera mot denna oerhörda tillökning i sågrättigheter — och detta så mycket mera som vi erinra oss Herr Larssons eget yttrande till Syne-Rätten några år tillbaka gentemot Jägmästaren Lagerlöf, då hans ord föllo sålunda: ‘Syne-Rätten inser troligen den våda som för denna ort skulle uppkomma genom ett sådant intenderadt och mot 1782 års kungl. bref aldeles stridande monopolium för några få sågegare.»
Så mycket mera nu som det icke ens är frågan om några få utan om blott en enda, hoppas vi att dessa tvenne år intet kunnat förändra Herr Fältkamrerarens enligt rättvisa och — kännedom avgivna yttrande, ehuru det egna intresset visserligen synes vilja gifva stöd deråt, utan tro vi fast heldre det alltid åtfölja en ren och orubblig caracter, att ej af hvad orsak som helst, ännu mindre af egennytta frångå hvad man tänkt och en gång velat göra för det allmänna bästa.
Jordegare i norra Emterud.
Jordegare i södra Emterud.
På Vestgårdens och Morast vägnar:
Per Hansson i Ås.
På 64 bönders och åbors vägnar:
Anders Nilsson.»
Han upprepade långsamt sista meningen: »tro vi fast
heldre det alltid åtfölja en ren och orubblig karaktär
att ej af hvad orsak sont helst, ännu mindre af
egennytta frångå vad man tänkt och en gång velat göra
för det allmänna bästa…»
O dessa klarseende bönder! Visserligen hade han trots deras protester vunnit sina begärda utökade sågrättigheter, men vad skulle de nu säga om — om — men det måste gå —.
Han reste sig häftigt upp och började gå fram och tillbaka på golvet. »Det måste gå… Kommer jag bara över nyåret, ska' jag genast börja avveckla affärerna, de ha verkligen tagit oanade… också för mig alltför stora dimensioner…»
Röster hördes. Det var väl mamsellen. För att få vara i ro och fred hade han företagit den långa färden hit. Nu ville han ej heller träffa någon. Han låste hastigt in papperen, blåste ut ljuset och skyndade uppför trappan till övervåningen.
Hans befallningar hade utförts. Då han öppnade dörren möttes han av ett ljushav. En underlig stämning betog honom.
I det svaga luftdraget veko sig alla ljuslågorna. Och då han stannade framför väggarnas porträtt, tyckte han att de fäste sina stela ögon frågande på honom. Varför kommer du hit?
»Adolfsfors», mumlade han, »Adolfsfors vad är det hos dig, som drog, att jag ej bidade, förrän jag var här i dina tysta öde salar.» Han såg sig omkring. »Så stilla de sluta sig omkring mig — tröstande, skyddande som en tigande moder!
Adolfsfors, vad är det hos dig, som gör att jag önskar, att aldrig natten toge slut, utan att jag finge somna här för alltid inom dina tysta murar?
Måste det verkligen generationer till för att bygga upp ett hem? Rud har aldrig kunnat inge mig en sådan känsla. I dess furstliga glans och prakt har jag aldrig känt mig hemmastadd. Men» — det drog ett ljust leende över hans anlete — »jag byggde det ej heller för mig själv, jag ville blott att min härliga, strålande juvel skulle få sin passande infattning!»
Och framför sig ser han, sin älskade, ser, huru landets konung själv knäpper det dyrbara armbandet om hennes fina armled till gåva och tack för åtnjuten gästfrihet, han ser, huru behagfullt och mjukt hon fyller sitt värdinneskap, hör hennes vackra franska, njuter för hennes räkning av de många komplimenterna både på det främmande och det värmländska tungomålet.
Också till honom, den svenske odalmannen, i ägande och makt jämlik en furste, vilkens namn, utställt å egna sediar, betydde pengar, bröd, lån, rörelsekapital för hela traktens befolkning, hade många huldrika ord riktats av majestätet.
»O du milde Gud — banken!»
Den barmhärtiga glömskan försvann och blixtsnabbt står det förfärliga för honom. Alltsammans så skört och uppblåst som en såpbubbla — hålet inuti blir allt större och större — det spränger allt mer på den skimrande ytan — skall den kunna hålla vid den starka påfrestningen — eller brista?
Stönande höjer han armarna över huvudet, vrider händerna och börjar sin rolösa vandring från rum till rum, från rum till rum.
Tankarna jagade honom, tankarna på alla dem, som förtroendefullt hade lämnat honom sina besparingar. Skulle de komma att förbanna honom alla dessa, skulle, varthän han än flyktade, tårar, suckar och klagan från de skövlade hemmen stiga som en avgrundskör upp emot honom?
Hans läppar rörde sig.
»Vad har jag då gjort?» mumlade han, »vad för nattsvart orätt har jag gjort?»
Hans satta kropp blir allt rakare och han höjer det vackra, nu gråbleka ansiktet upp emot ljusen.
»Med vett och vilja har jag då aldrig bedragit, icke tagit snöd vinning!»
Han kom åter in i vita salongen, stannade mitt under ljuskronan.
»Grundplåten till min rikedom har jag själv förtjänat, lyckade köp och spekulationer i förening med av mig uppfunna förbättringar kom den att växa.
Carnegies handelshus har aldrig förr nekat att försträcka mig huru stora summor som helst…
Vadan och varför komma då alla dessa ideliga förluster och olyckor regnande ned över mig?
Vilka lurande, fientliga makter gnaga i lömskhet och mörker på mitt verk?»
Han började känna en hemsk och förskräckande maktlöshet inför dessa osynliga fiender.
»Vem kan ha underrättat handelshuset om min nu osedvanligt svåra belägenhet?»
Han vacklade fram till stolen vid klaveret. Tungt sjönk han ned mot det blänkande locket och lutade huvudet grubblande 1 handen. Blicken stelnade och spändes inför en tanke, som ej förrän nu fallit honom in.
Han slog handen dånande i klaverets lock. Det klang till därinnanför liksom bekräftande hans rop: »Det är han!»
Att han ej sett det förr! Bara gått där och ingenting anat, främmande som han var för intriger och bakhållshugg.
Det måste vara han, stockholmaren, som han kallades, som genom sitt fina och ståtliga yttre, sitt världsvana väsende tagit dem alla med storm, och som han själv särskilt protegerat och även inbjudit till festerna på Rud.
Det måste vara han, vars goda huvud, förslagenhet och affärsgeni han så ofta beundrat och också begagnat sig av, han, den mångbetrodde, som blivit satt över så mycket, över Adolfsfors särskilt.
Han var det, unge Groth, den skarpseende, vilken som ingen annan visste om hålet under den skimrande ytan… det kunde inte vara någon annan än han, som nu givit det stora handelshuset vinken att säga upp sina lån — och slå till!
Han var ju också bortrest! Kanske satt man redan i det Carnegieska kontorets innersta rum och skiftade den fallne Värmlandsmagnatens många ägodelar!
Han drev åter den knutna handen i klaverets lock, och åter klingade ett flerstämmigt, ackord till därinne.
Så sjönk han tungt ihop och föll i tyst, skakande gråt utan tårar.
Slutligen började snyftningarna stilla sig. Han känner en allt överväldigande trötthet, stiger mödosamt upp och kastar sig på långsoffan; lutande huvudet mot pölens hårda sidenrund.
Med barnatrötta ögon ser han ut mot den gamla vita salongen.
Hans blick faller på silverskålen, som står där på marmorbordet.
Han känner igen den.
Det var densamma han fick av Jonas Wærn till bröllopsgåva.
Han mindes, huru rörd Jonas var, då han lämnade honom den, det var som om han på samma gång hade lagt hela sitt kära Adolfsfors i hans händer, så målade han dess fägring och bad för dess folk.
Huru omutligt klar var icke hans blick, huru allvarlig stämman, då han besvarade hans förundrade fråga, varför han då ville lämna från sig ett ställe, som var honom så kärt — »ibland måste man välja mellan yttre så kallad lycka och inre fattigdom, yttre vinst — eller inre förlust… då gäller det att minnas det gamla ordet: »vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men tager skada till sin själ…»
Han hade stått där inför honom alldeles oförstående. Hur kunde en klok människa för några dumma Manhemsidéer kasta bort allt vad annat folk eftertraktade!
Men hur kom det sig att efter så många år just dessa ord nu gingo igen…
Sin själ… sin själ, ja den hade han aldrig haft tid att tänka på… bara framåt hade han jagat, ständigt framåt mot växlande, allt mer skimrande mål… och så hade insatserna blivit allt större och större… va la banque!
Varthän hade han kommit? O du gode Gud… För första gången på åratal knäppte han sina stora händer samman…
I den öde stillheten höres den sovande mannens tunga andedrag.
Stormen där ute har mojnat av, men regnet rinner fortfarande nedför de svarta fönstren. I dem spegla sig ljuslågorna raka och stilla. Men utifrån synes icke mer den vandrande skuggan. Endast porträttens stela ögon betrakta mannen, som sökt skydd där i deras mitt.
Timmarna lida.
I fru Cillas förr så ljusa vävkammare sitter
»Ta-fram-mamsella» ifrån Rud. Det tunna ansiktet med sin
listigt leende mun blir allt hårdare, och de lurande
ögonen irra omkring i rummet — i kapp med hennes
tankar.
Vad ville nu allt det här säga?
För nog förstod den, som kunde räkna ut och lägga ihop, att något måste vara i görningen! Vad var det den främmande kaptenen här om dagen sporde Groth om därinne på kontoret? Trots den stora beundran han hyste för fogdens utmärkta affärshuvud, okuvliga energi, kraft och arbetsförmåga, betvivlade han, att denne i längden skulle kunna sköta alla dessa järnverk, sågar, kvarnar och vidunderligt vidsträckta skogar, han lagt sig till med. Hon hörde det nog, där hon stod utanför dörren och lyssnade. Men det förargade henne, att hon inte kunde uppfatta, vad Grothen svarade. Han vände sig alltid demonstrativt från alla nyckelhål… Jo jo, det kanske kostar mer än det smakar det här, mitt kära herrskap på Rud!
Och så kommer han själv farande hit sent på kvällen utan att ha varskott någon!… Dumt att hon skulle råka vara borta just då! Av pigan, det dumma nötet, kunde hon inte få någon ordentlig beskrivning, hur hon än pumpade henne. Det enda, det kräket visste besked om, var, att patron på inga villkor ville bli störd!
Nej för all del, hon skulle visst inte störa honom, där han gick och gick och trampade och trampade.
Det var fötter, som trampade så tungt, som om de krossat något för varje steg, fötter som lyftes, så tungt, som om det hängt järnlod om dem, men de gingo och gingo, trampade och trampade… Inte kunde han väl ha upptäckt något? Bah — några räkenskaper fordrade han ju aldrig av henne! Tvärtom fick hon alltid beröm för sitt förståndiga handhavande av allt. Och pengar hade hon också skaffat honom, det visste hon. Vad mera då, om både mejeri, ladugård och hushåll också fick skatta litet till hennes privata kassa!
Adolfsfors var en god mjölkko, och dum var hon väl, om hon inte passade på att mjölka, ensam som hon var bland alla dessa lata människor, som inte iddes göra något annat än pladdra och förarga henne, inte minst genom allt sitt snack om fru Cilla. Därför att hon själv var utsocknes ifrån, så dög hon inte åt det packet kantänka! Nej — hon dög inte hon — inte nå'nstans!
Hennes ögon foro kisande samman, läpparna blevo tunnare, grymmare —.
Det var en tid du ännu bodde i fogdegården, Lars Daniel Larsson, då du ännu inte ägde bruk, sågar och säterier eller hunnit så långt som nu i ära och glans, då sa' du inte åt henne, som styrde huset för dig, att du inte ville bli störd…
Men sedan Charlotte Berg därnerifrån Vestergötland kom i din väg, så… skulle jag bort från all härligheten förstås… och fockades hit… fastän det så vackert hette, att du på din avlägsna gård behövde någon, som du kunde lita på — och som också kunde göra det litet trevligare för Grothen kantänka!
Jo, den är mig också en skön filur! Är han någon gång på Adolfsfors, så håller han sig då aldrig hemma — hur mycket jag än försöker! Nej då — i prästgården eller hos bönderna, där sitter han tills sent på natten!
Stormen viner och tjuter som en här av fördömda andar… och fötterna däruppe trampa och trampa i vånda och tunga…
Jo jo, kanske det blir andra tider nu för slottsherrskapet på Rud! Kanske ni i er tur få smaka på, vad det vill säga att icke ha, och då blir det jag i stället som har!
Hon nickade belåtet bort emot sparbanksboken i byrålådan.
Har han tystnat där uppe nu? Hon lyssnar och lyssnar men hör ingenting.
Jag tror det verkligen. — — —
Försiktigt öppnas en dörr utifrån hallen till vita
salongen. Ljusen spegla sina raka spetsar i de svarta
fönstren, i klaverets stängda lock. i de krokbenta
möblernas vita porslinsglans.
Och på soffan ligger fältkamreraren och fogden i Jösse härad, herren till det slottslika Rud, Adolfsfors, Skillingsfors, Charlottenberg[1], etc., den rikaste mannen i Värmland, han som har egen bank — en slagen man!
Tyst glider mamsellen in, går först sakta från rum till rum och släcker de halvbrända ljusen. Stumparna tar hon ur och stoppar ned i sin vida kjolficka.
Sedan går hon fram till den sovande. Skuggande ljuset med handen står hon länge och ser på honom.
Ett ögonblick veknade hennes drag. Han som låg där, vad var han annat än ett stort barn, lätt att leda, lätt att bedraga, bara man väl förstod sig på att sockra och salta litet som det föll sig, att pilla och pillra med honom!
Jo jo, hon visste nog hon!
»En gång älskade jag dig», viskade hon, »men…»
»Hade du tagit mig», fortsatte hon, »skulle ingen någonsin kunnat lura ifrån dig så mycket som ett runstycke en gång, det vet jag då!
Få nu se hur pass din furstinna kan hjälpa dig!»
Hon gick, men kommen till dörren, vände hon sig ännu en gång om mot den sovande:
»Sov, Lars Daniel, sov på din hårda, obekväma bädd — som du bäddat, så får du ligga!»
Hon slöt dörren.
Men väl nerkommen på sitt rum igen, glömde hon till och med att akta ljusbitarna i fickan och kastade sig raklång på sin bädd och grät och grät — den från livet utestängdas bittra, tröstlösa gråt.
Men Lars Daniel Larsson sov.
Och medan natten stilla gick genom de tysta rummen, viskade och berättade minnena, och han till och med log åt deras skiftande bilder. Men så kom ångesten igen. Där kommo de emot honom, alla dessa bönder, hotande, larmande, rasande, krävande sin rätt, förbannande den, som jagat dem från härd och gård. Allt närmare kommo de. Och han kunde ej fly, kunde ej röra sig från stället. Redan lyfte de sina händer emot honom… han böjde huvudet för att mottaga dödsstöten… då kände han, att det stod någon emellan honom och den rasande hopen. Han såg upp.
Det var hans döda moder.
»Frukta ej, min son», sade hon, »då Gud lägger sin hand tungt på ditt huvud, så är han själv icke heller långt borta. Ödmjuka dig i stoftet och bida hans hjälp!»
Han vaknade upp.
En svag dager förkunnade redan, att en ny dag bräckte.
- ↑ Stället uppkallat efter hans fru, Charlotta Berg.