Adolfsfors/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bihang
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Prostinnan Lidéns roskvarter
Den vandrande skuggan  →


[ 215 ]

PROSTINNAN LIDÉNS ROSKVARTER.

I de blåa, höga riddarsporrstånden surrade humlorna ut och in. Röda och stolta stodo kejsarkronorna, och resedan, som kantade de granna rabatterna, doftade starkt i den ljumma kvällen.

I mitten på gårdsplanen reste sig en gammal rosenbuske, nästan lika hög som ett träd. Den var översållad med enkla gammaldags rosor och lyste röd och grann som en bondbrud, men ändock gitte icke fruarna, som gingo där förbi kasta en enda blick på den. Likadana hade de själva hemma.

Men vad de bemärkte och beprisade voro de ljusa fina tearosorna, vilka stodo nedgrävda i burkar i Anna-Lisas — prostinnan Lidéns — alltför nätta roskvarter. Dem hade hon fått av sin broder, biskop Esaias Tegnér, som nu själv var kommen hit på besök.

De nystrukna nättelduksklänningarna med de många volangerna frasade lätt mot sandgångens grus, där fruarna, värdigt samtalande, veko om hörnet vid syrénbuskarna åt kryddgården till.

Uppifrån prästgårdshuset hördes skratt och glam av unga röster, och genom de öppna salsfönstren kommo spröda toner från ett klaver.

Vita fladdrande klänningar och stora hattar med hängande band skymtade utanför på gårdsplanen, där unga herrar med smala midjor och vida benkläder [ 216 ]sprungo som för livet för att hinna före medtävlaren i änkleken.

Se där kom den nyvordne studenten farande som ett yrväder! Tydligen skulle han ändå denna gången segra över Grothen, som annars var damernas lejon.

Från den rödblommiga rosenbusken singlade de utblommade rosornas blad sakta mot marken.

På trädgårdsgången syntes en liten gumma komma gående. Livet hade visserligen ristat sin outplånliga skrift i de fina, regelbundna dragen, men på samma gång givit dem den karaktäristiska skönhet, som blott de få, som åldras i kärlek.

Hon var klädd i kort kofta och bindmössa och stödde sig lätt på sin sons — Esaias Tegnérs arm.

Den vittberömde skalden log ömt emot henne. De stora blå, blixtrande ögonen, den klara pannan, det lockiga, ljusa håret skimrade i aftonbelysningen.

Ett ögonblick blevo de stående, betraktande de ungas lek.

»Vet du, jag tycker vår nybakade student påminner så mycket om dig i dina unga dagar», yttrade den gamla. »Emanuel är bara mycket mörkare.»

»Jaså tycker mamma det. Kanhända. Vi äro ju också släkt på långt håll. Men en väsentlig skillnad ser jag dock.»

Modern såg frågande upp.

»Han är så härligt ung!

Jag har knappast sett en natur så sprudlande, så full av liv och glöd och skämt och galenskap tillika, under det att jag, lilla mor, jag hade aldrig tid att vara ung.»

»Ja, ja, stackars min Esse, det var bekymmersamt för oss på den tiden — men hade du en stund ledig, så låg du också alltid med näsan över böckerna. Nu får du i stället ta ungdomen med dig hela livet igenom, min son.»

[ 217 ]Hans ögon glimtade till, och vördnadsfullt förde han den gamlas hand upp emot sina läppar.

De gingo sakta vidare. På torvbänken nära trädgårdsstaketet slogo de sig ned.

Den stora hängbjörken bredde ut sina grenar över deras huvuden, och i talltoppen bredvid satt en taltrast och slog drill på drill.

Därutanför på ängssluttningen hade man redan börjat slå. Hödoften blandade sig med de milda fläktarna från Hugnsjön.

En liten stund sutto de alldeles tysta.

Esaias Tegnérs blick famnade med förtjusning den tavla, han hade framför sig: den slingrande älven, sjön med den vita kyrkan på näset och de rytmiskt böljande, blånande åsarna runt omkring.

»Det var en stor lycka för mig, att jag fick komma hit upp till Köla», började han, »att jag med egna ögon fick se, huru gott och trevligt både söta mor och syster Anna-Lisa fått det. Och icke minst gläder det mig, att ni hamnat i ett sådant vackert hörn av vårt kära Värmland! En prästgård med ett skönare läge får man leta efter.

När jag nu i vinter sitter där nere i det mörka Småland, så kan jag också så gott föreställa mig, hur allt går till här uppe hos mina kära.»

»Ja, kära Esse», hördes den milda gamla rösten, »jag tycker också, att Gud varit så alltför god emot mig, som givit mig detta lugna sköna hem hos min kära dotter och präktige måg. Aldrig kan jag nog tacka honom därför. Men du Esse» — det kom en smula oro i stämman — »har du det inte gott på din nya plats?»

»Åh jo, kära mamma. Din son är och förblir bara trasten från Värmland, som alltjämt längtar tillbaka till hembygden, men den får väl nu försöka smälta den småländska kummminosten som förr det skånska ollonfläsket!»

[ 218 ]»För övrigt, tillade han allvarligare, »kan man från tankar och längtan blott fly till vad människosläktet haft ädlast och bäst, till sitt kall, sin bestämmelse, sina minnen, så blir man aldrig husvill i livet!»

Fru Tegnér nickade. »Gud ske lov, att du är nöjd med prästkallet! Men aldrig kunde jag drömma om, att jag skulle få se dig som biskop, sonen min. Måtte den Högste förläna dig hälsa och krafter att väl sköta ditt höga ämbete!

Du skrev, att förläggaren för Frithioftssångerna skulle ge dig en ansenlig summa», fortsatte hon försiktigt, »med den och lönen därtill blir det väl bättre för dig…»

Tegnér skrattade till. »Säkerligen, lilla mamma, lönen tillika med litet diktande och kål- och potatisodling och svinavel och ankuppfödning därjämte sätter mig nog i stånd att föra stort hus, vad det lider!»

»Du skämtar Esse, men…»

»Visst inte, lilla mor, bara Wallqvist får biskopshuset färdigt, kan söta mor inte tro, huru stort och rymligt vi få det. Men tillsvidare bo vi kvar på Tuvan.»

Från kryddgården kommo nu de båda fruarna Noreen och Lindberg, åtföljda av Hedda Hertz fram emot dem.

»Kommer du med kaffebud, Hedda», sporde den gamla leende.

»Rätt gissat, lilla mormor. Det är serverat i ”kärleksbersån”. Alla vänta. Jag är blott utsänd att fånga in de sista rymlingarna», svarade hon glatt, bjudande den gamla armen.

»Vilken lycklig ålderdom», sade fru Noreen, blickande på den gamla, som vid dotterdotterns arm gick framför dem. »Tänk att så kunna bära sina år som biskopens mor! Att vid fyllda 83 vara så kry och rörlig! Och alltid är hon även så nöjd och glad och jämn till lynnet. Alla intager hon med sitt vänliga och värdiga sätt, och det finns väl ingen sockenbo, som ej hos henne [ 219 ]funnit både uppbyggelse och tröst, evad som kommit på. En stor välsignelse för bygden är det, att hon kommit hit!»

»Ja», sade hennes berömde son enkelt, »måtte vi ännu länge få behålla henne. Ty fastän hon själv kanske mången gång önskar sig den rättfärdiges lön, så ges det för oss barn intet ljuvare än vetskapen om att ett fromt hjärta med kärlek slår för 'oss och ber till Gud för vår välgång.»

»Outtröttlig är hon också i omsorgen om sina barns och barnbarns väl, fast hon själv säger, att hon ingenting gör eller uträttar», inföll fru Lindberg. »Har biskopen sett, hur fint hon ställt i ordning Heddas utstyrsel?»

»Nej — men så likt det är lilla mor. Då jag tänker tillbaka på hennes hela liv, slår det mig, hur tidigt hon fann det centrala i all levnadsvisdom.»

De båda fruarna sågo avvaktande på honom.

»Hon fordrade så litet och tyckte sig därför alltid äga så mycket. Därtill kom hennes fasta tro på Försynen, en tro, som osvikligt bar henne genom livets alla vedervärdigheter och sorger och gjorde henne stark och glad.»

Ett djupt vemod lägrade sig över hans drag, då han sakta tillade: »Det är blott sådana människor, som bli lyckliga! — och som kunna lyckliggöra andra.»

Från bersån slog nu sorl och glam emot dem, och högljuddare än ungdomens hördes prostens bullersamma skratt.


Ännu sutto herrarna kvar där nere kring det stora bordet, på vars tunga stenskiva man ännu, trots skymningen kunde skönja inskriptionen:

[ 220 ]
Minne

Af

Konungarne

Carl XI:s

och

Carl XII:s

Närvaro

Kiöln

Åren 1679 och 1718.

De hade nu riktigt kommit i farten att berätta historier.

Pehr Lindberg uppbyggde de församlade med prostinnan Seidelii kvickheter från sin informatorstid på Braås, Nils Lidén och Esaias Tegnér föredrogo ömsevis ganska mustiga Lundahistorier och Eric Noreen gjorde då och då sina sirliga inlägg.

Man kastade boll med ord, och spelande skämt, blixtrande infall och ljungande kvickheter avlöste varandra allt under skratt och glam.

Under tiden gick prostens dotter, Nana, tyst och allvarlig omkring med den stora lockkannan och fyllde glasen.

Röken från den ångande romtoddyn ringlade upp i luften.

Sedan hon gjort sin rond, gled den unga flickan, lika skygg och blyg som hon kommit, hastigt bort uppemot roskvarteret.

Först då hon kommit ur sikte, saktade hon stegen. Hela den lilla tunna hopsjunkna gestalten darrade av den utståndna ansträngningen.

Ett ögonblick måste hon stå alldeles stilla.

De svårmodiga ögonen riktades mot ett ensamt ljus, som tänts uppe i flygeln.

Hon suckade tungt.

»Det är ändå underligt, att pappa alltid kan vara så glad», tänkte hon, »kan han verkligen glömma stac[ 221 ]kars sinnessjuke bror, som sitter där och aldrig, aldrig kan vara med oss andra?»

I dunklet tyckte hon plötsligt, att de gula ringblommorna så besynnerligt frågande stirrade emot henne:

»Vi går du här så ensam och dyster, då alla andra fröjdas och le?»

Men den gamla rosenbusken sände henne sin mildaste doft.

Hon nickade åt den: »En annan kväll, då jag ej har så många bestyr, kommer jag till dig. Nu måste jag gå och hjälpa lilla mamma. Hon är så hjärtinnerligen glad över att få rå om sin höglärde herr broder, så hon vet knappt på vilken fot hon skall stå, och hur gott och väl hon skall ställa det för honom.»

Det knastrade till på sandgången.

En man kom raskt gående. Hon såg, att det var morbror Esse. Snabb som en pil vek hon in bakom kejsarkronorna. Hon var blyg för honom.

Han var så vacker och så lärd. Men Esaias Tegnér följde efter och stack sin arm under hennes.

Hon stannade och sänkte huvudet mot lockkannan, som glimrade svagt.

»Är det Hebe», log han, »som gångar bland blomster med ädelt vin i gyllene kärl?»

Hon såg långsamt upp emot honom, och först då observerade han, hur sjukligt blekt hennes ansikte var, och vilka mörka ringar hon hade under de svårmodiga stora ögonen.

»Det är bara Nana Lidén» — sade hon strävt — »som varit och fyllt romglasen vid kungsbordet, jag fyllde morbror Esses också, morbror får skynda, så att det ej kallnar.»

Esaias Tegnér skrattade och slöt henne tätt intill sig.

»Jo, det var nu svar på tal, ska‘ jag säga, och litet bannor till på köpet, för att jag raljerade med vår allvarsamma Nana.

[ 222 ]Du får förlåta en gammal morbror, som inte vet bättre och som är så lycklig att åter vara i sin kära Värmlandsbygd igen, att han inte kan tala ett förståndigt ord. Men om du tillåter, vill jag nu i alla fall göra bekantskap med den här unga damen, som är min systerdotter.»

Nana strävade emot och drog sin arm ifrån honom.

»Jag måste skynda mig», sade hon buttert, »söta mor väntar min hjälp med dukningen. Och morbror bör också hasta till kungsbordet, om ej toddyn skall alldeles kallna.»

»Nana», sade Esaias Tegnér allvarligt, »vill du inte säga mig, vad du går och grubblar över — kanske kunde jag hjälpa dig.»

Genom det glada glammet och sorlet i den stilla sommarkvällen skar plötsligt ett gällt, oartikulerat ljud, som kom de båda i roskvarteret att med av fasa vidgade ögon först se på varandra och sedan bort mot flygelbyggnaden.

Tegnér behövde inte fråga mer.

»Kära lilla Nana», sade han ömt, »jag förstår. Även jag gick en gång i ångest för min bror.

Varje gång jag varit ute eller borta, darrade jag vid hemkomsten även av fruktan för att finna mina kära böcker i kakelugnen. Att göra brasa av dem var hans största förnöjelse. Stackars Johannes! Talar mormor om honom ibland?»

»Inte ofta, men hon gör sig nog förebråelser, att hon ej vaktade honom bättre, än att han gick ner sig i kvarndammen.»

»Det var ett ögonblicks verk och stod ej i mänsklig makt att hindra.»

»Erik Gustaf får fördenskull aldrig en minut lämnas ensam. Förutom vi själva tura alltid två pigor om att vaka över honom både dag och natt. På sista tiden har han blivit sämre», tillade hon ängsligt, »doktorn tror visst, att han nu är obotlig.»

[ 223 ]Tegnér kastade huvudet bakåt. Hans panna lyste så vit, men i ögonen kom en mörk, brännande ångest.

»Vårt släktmärke», viskade han, »tungsinne och vansinne, än fästes det på den ena än på den andra av oss. Allgode, vem gäller det härnäst?»

Han skrattade till. »Hos mig har galenskapen hittilldags slagit ut i poesi, men vem vet, om den alltid tar den vägen?»

»Men morbror Esse, så morbror talar» — och nu var det den unga flickan, som i sin tur skyggt tog morbroderns arm — »morbrors dikter, som alla människor haft så mycken glädje av… och kungen med! På Sillbodal sa‘ ju Hans Majestät till mormor, att morbror var Sveriges största snille och skald, som det var en ära för henne och landet att hava fött!»

»Ack kära barn, sadant där är bara lite rökverk som stickes under näsan på en, men tycker du om morbrors dikter, så skall det mycket glädja mig.»

»Åh, det finns väl ingen, som ej älskar dem! I varenda gård här omkring finnas de i avskrifter, allteftersom de kommit ut.»

»Vad tycker du mest om då?»

»Ja mamma och mormor, de vilja helst höra Frithiofs saga… till Crusells musik… men jag…»

»Men du?»

»Då jag går ensam för mig själv med något sockenbud genom skogen, då kommer alltid den här strofen för mig:

‘Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedenhös av jättehänder kastad.
Tätt över skuldran hän de höga stjärnor gå,
i klippan växer järn och männer däruppå.

[ 224 ]

Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad!‘»

Hon höll upp och såg med stora, strålande ögon upp på skalden.

En sådan hänförelse hade han aldrig trott hennes slutna lilla personlighet mäktig av.

»Vet du, Nana, hur den sången, Svea, kom till», frågade han.

»Nej morbror.»

»I Värmlands skogar har den runnit upp. Då jag för — låt mig se— nu 16 år se'n en sommar var hemma på Rämen, kom jag och några andra ungdomar överens om, att vi själva, som raska bergsmän anstod, skulle köra vårt järn från bruket den fyra mil långa vägen in till Filipstad. Sagt och gjort. På kvällen lassade och kilade vi fast vårt järn på fordonen, och kl. 2 följande morgon fick jag på kontoret som Esaias Esaiason ut min forsedel på två skeppund stångjärn. En timme därefter voro vi alla färdiga och begåvo oss muntra och glada i väg. Där jag då till fots gick bakom min fora och såg mig omkring i den allvarstunga skogen och hörde det mäktiga bruset från forsarna, växte de där raderna fram i min själ.»

»Åh morbror jag kunde just tro, att det är Värmlands sång! Tack att morbror talade om detta för mig!»

»Jaså, du ångrar således inte, att du gjorde din förskräcklige morbrors bekantskap», skämtade han.

Nana log ett litet hjälplöst leende och såg åter förläget upp på honom. »Morbror måste förstå… morbror är ju en sådan stor man och jag är bara stackars Nana, som… ingenting orkar eller duger till!»

[ 225 ]»Så skall du inte säga, barn. Ser du, varje människa har sitt kall, högre eller lägre. Vi värdera de högre, men förakta ej därför de lägre. Det är blott på dugligheten i vad sak som helst det kommer an! Dugligheten är över all rang, och fyller man sin plats är den ärofull, hur ringa den än må synas.

Och de små och obemärkta krafterna äro ingalunda overksamma.

Var och en människa, som tänker sunt och handlar rättskaffens, hon verkar både för sig själv och andra till Guds ändamål, för ett helt som hon ej kan överskåda.

Ty ingen är så obetydlig, att hon icke inverkar på sina närmaste, och dessa åter på sina och så i oändlighet från släkte till släkte.

I människolivet är ingenting enskilt eller avsöndrat. Allt är en följd av årtusenden, som gått förut, och verkar på årtusenden, som följa efter. Den enskilda tanken, den enskilda handlingen är bara som droppen i världshavet. Men ingen enda droppe drunknar eller förgås, utan de tusen och de hundra tusen bilda en våg, och vågorna bilda havet. Och när skeppet av himlens vindar drives fram, då är det egentligen icke vågen, utan tillika varje droppe i vågen, som tar det på sin skuldra och vaggar det närmare och närmare sitt mål»

Flickans ögon hängde vid skaldens läppar. Det kom ljus i den tungsinta blicken.

»Morbror ger mig så mycket att tänka på… tack!.… men nu måste jag gå… mamma väntar.

»Vet du Nana, jag tror, att du går alldeles för ensam här uppe, jag skall be pappa att få ta dig med mig ned till Växjö.»

»O nej, morbror Esse» — hon vände hastigt om och lade bönfallande sin hand på hans arm — »gör inte det… inte nu…»

[ 226 ]I detsamma färgade en pinsam rodnad det bleka ansiktet ända upp i hårfästet.

»Nej nej, min flicka, inte nu då, men en annan gång kanske», och så vinkade han åt henne och började själv gå neråt bersån till.

Genom de skira, skymningsgrå hängbjörkarna såg han Hugnsjön ligga blekt gul närmast berget, men nedanför prästgårdsträdgården gled vattnet svart kring strandstenarna.

»Inte nu», upprepade han, »svåger Lidén har visst gjort upp med vår syssling, att han skall prästvigas och sedan stanna här som hjälppräst… skulle det vara för hans skull, som tösen nu ej vill resa… stackars liten… jag undrar just om den vingstarke örnen med det heta blodet ens ser den lilla blyga blomman i dalen… men var lugn du, min tös, morbror skall ej förråda ditt lilla skälvande hjärta!»

Asterisk.svg

Inne under trädvalvet, där kungsbordets gavelända sköt fram, låg skymningen tät. Blott otydligt urskilde man dem, som ännu sutto där vid glasen.

»Men vart i alla tider tog du vägen, Esse?» utropade prosten. »Nu är din toddy alldeles kall.»

»Åh, jag tror, att det är biskopen, som kommer tillbaka», inföll Pehr Lindberg, varseblivande den allvarligare minen.

En blixt sköt ur Tegnérs ögon.

»Bror kanske tycker — liksom så många andra — att jag icke kan axla den kåpan», kom det skarpt, »eftersom jag ej har för vana att vare sig dinéra, eller sällskapa i den! Men allt har sin tid, sade redan Salomo. Jag slösar inte bort mitt allvar, förrän jag behöver det.

Det sanna löjet är allvarets dotter! Hade jag för Övrigt av naturen danats surmulen eller gravitetisk, [ 227 ]så hade jag även å ämbetets vägnar visat mig sådan, men nu varken gitter eller vill jag byta om skinn — om jag också händelsevis fått ett stift — utan ni få hålla till godo med mig precis som jag är och i vilken sinnesstämning jag än befinner mig», tillade han godmodigare.

»Topp», skrattade prosten, »men just nu skulle jag vilja rådgöra med biskopen om något. Var så god och sitt, ers högvördighet!

Det rör sig om den unge släktingen. Han tycks ha förtrott sig till vännen Noreen.»

Tegnér såg frågande på övertullinspektoren.

»Ja», sade Eric Noreen med sin ännu så klara röst, »den unge mannen går nog och bär på ganska säregna funderingar. Han vill ge sig av till Finnmarken!»

»Vad skall han göra där?»

»Röja vägar — i otrons, vidskepelsens och okunnighetens storskog», säger han. »Så fort sig göra låter, vill han låta prästviga sig och komma befolkningen i Värmlands bortglömda landsända till både andlig och lekamlig hjälp.»

»Det finner jag vara ett både stort och vackert beslut», sade Tegnér.

»Men betänk dock, käre svåger», inföll prosten ivrigt, »vilken rik, härlig begåvning… och den skulle vi kasta bort i Finnmarken! Om det också inte precis vore att kasta pärlor för svin, så icke förstår det okunniga ödemarksfolket att värdesätta den kosteliga pärlan!

Och för den unge mannen själv, vilken menlig inverkan kan icke den fullkomliga avskildheten ha på hans eldiga själ, avskuren som han blir från allt bildat umgänge! Ett ungt sinne kan också totalt nedbrytas, om det blir för tungt.»

»Det kan ligga mycken sanning i vad du säger», svarade Tegnér.

»Ensamheten kan man ej heller tillstyrka annat än [ 228 ]för den, som bär en sällskapsvärld inom sitt eget bröst. Men då kan den bli den högre tankens, den djupare känslans, den väldiga ingivelsens moder. I öknen gingo änglarna fram och tjänade den ensamme. Den kungasläkten har ännu icke dött ut, om också änglarna nu för tiden blott uppenbara sig som de eviga idéerna, tingens urbilder.

Vad begåvningen beträffar, finner jag ingen begåvning stor nog för en kristen präst.

Han behöver både veta och känna mer än andra.

Kyrkan är ju allmännelig, bör sålunda ock omfatta all mänsklig odling. En präst bör fördenskull känna icke blott Guds utan även människornas lag, ja hela människolivet med allt dess vetande, all dess känsla bör ligga som en uppslagen bok för honom.

Därtill behövs icke blott teologisk lärdom utan även humanistisk, ja, profan och populär bildning. Ty så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något, som ingår i den allmänna bildningen och livet, blir han själv — och med honom den, lära han förkunnar — sedd över axeln och föraktad.

Därför finns för mig ingenting vidrigare än en okunnig präst! Han är som en blind målare eller en halt dansmästare!»

»Men vad säger du då om en tvivlande präst, frågade Pehr Lindberg.

Tegnér såg genomträngande på honom med sina klara ögon, då han långsamt svarade:

»En präst kan naturligtvis lika så litet som en annan människa undgå sina mörka stunder, då han tvivlar på Gud — eller vad som ibland kan vara detsamma — på mänskligheten. Men tvivlet i sig självt är icke förkastligt. Det är människans nödankare. Går det endast djupt nog, så slår det sin tand i bottnen på en avgrund och håller livets vacklande skepp fast under stormen — ty bor icke Gud också i djupen?

[ 229 ]Men all den där ytliga jonglerande jämmern, som bara simmar likt ett flöte på de upprörda vågorna, finner jag trivial och föraktlig!»

»Det kristliga levernet tycker jag ändå är huvudsaken», insköt prosten.

»Levernet förhåller sig till läran som skuggan till kroppen. Sammalunda ock med religionens lära och väsen.

Därför är ju en präst med blotta kunskaper icke ens halvfärdig. Hjärtat är roten till allt mänskligt värde.

Där skall bo en fromhet, som är kristendomens sammandrag, en förtröstan, som aldrig sviktar, ett tålamod, som aldrig tröttnar, ett hopp oändligt som den evighet, dit det syftar, och framför allt en kärlek, som icke söker sitt. Gud älskade så att han gav. Människan skall också älska så att hon ger! Men ack… Levi stam är ännu i dag räknad!

Vi leva sannerligen också nu i en kraftlös, slapp, löslig tid, där skenet gäller mer än verkligheten. Skalet är målat och målas alltjämt, men hurudan är kärnan?

Allt som är stort, ädelt, ärofullt, det måste ned, ned i gruset, ty vårt vinglösa släkte förstår icke flykt. Allt som stiger är dess svurne fiende.

Låt oss därför ta vara på en ungdom, som tänker stort och är i stånd att offra sig själv — vore det också blott för en chimär.

Det kan ju även hända, att ungdomens drömmar med mandomens kraft och mognadens allvar kunna förverkligas, och vilken lycka vore då väl större!»

Han böjde sig framåt och varseblev hela ungdomsflocken, som tyst och andaktsfullt lyssnande blivit stående utanför bersån. De vitklädda flickorna viskade något till varandra, men ingen tordes tydligen gå in och störa.

[ 230 ]»Ack, kommen hit, I jordens vandrande liljor», ropade han dem glatt till. »Ären I rädda för gubbarna?»

»Nej då», svarade Fredrique Lindberg piggt och gjorde en liten lustig reverence, »det är bara Ulla och Sophie, som skulle tacka, niga och säga farväl. Deras vagn väntar.»

»Jaså alltså uppbrott — redan!»

Vänd till Eric Noreen,[1] fortsatte så Esaias Tegnér: »Jag skulle också ha lust att röra litet på mig.

Orkar herr övertullinspektoren vara mig följaktig t. ex. till Adolfsfors? Hammarens taktfasta dunk låter så lockande, och jag har hört så mycket talas om stället, att jag gärna skulle vilja se det. Bättre ciceron än herr övertullinspektoren, som ju sedan gammalt känner till det, kan jag icke få. Det är väl knappast mer än en kvarts timmes väg dit eller hur?»

»Nej det är det inte, och för mig är det ett stort nöje att få visa vägen. Men biskopen skulle kommit till Adolfsfors, medan Wærns bodde där. Då stod det i sitt flor. Ingen, som kom till västra Värmland på den tiden, kunde motstå det hemmets dragningskraft.»

»Nej, nej, jag vet, Onsalafilosofen och andra ha minsan sjungit dess lov i den högre choren. Men vem bor där nu då?»

»För närvarande ligger det stora huset öde och tomt, d. v. s. en hushållsmamsell residerar där och för ett allt annat än älskat regemente.

Och Groth, den vackre unge mannen, som fångade så många flickor i änkleken, är ett slags inspektor, som reser fram och tillbaka mellan Adolfsfors och Rud, där den nuvarande ägaren till stället bor.»

»Vem är det?»

[ 231 ]»Fältkamrer Larsson, säkerligen för närvarande Värmlands rikaste karl»

»Jaså han, den s. k. Värmlandskungen! Men sorgligt är det i alla fall, då gamla gårdar, som varit — och alltid borde vara — kulturens lysande brännpunkter, ligga mörka och övergivna och sålunda ej fylla sin givna uppgift i landet! Vi gå väl i alla fall dit och avlyssna de tider som svunnit.

Herr övertullinspektoren kände väl även då Stina Wærn?» tillade han med lägre röst. »Adolfsfors var ju också hennes tillflyktsort under långa tider?»

»Ja hon vistades både som gift och ogift hos sina Adolfsforssyskon. Och ett vackrare och mera kärleksfullt förhållande, än det som rådde dem emellan, kan man icke tänka sig.»

»Men så var hon ju i allo en charmant uppenbarelse med både briljant huvud och gott hjärta. Otaliga voro också hennes adoratörer — men ändå råkade hon, som man säger, hoppa i galen tunna.»

»Ja det där Brattska giftermålet var ju en olycka — en olycka som väl ingen djupare beklagat än min svåger.» —

»Har inte brukspatron Myhrman gift sig ännu?»

»Nej — han har nog för alltid uppgivit alla giftermålsplaner. Stina Wærn gifte ju om sig med Hülphers. Och med honom gick det bra?»

»Ja de passade väl tillsammans. Nu är hon bliven änka »

»Ja jag vet det. Min hustru korresponderar ibland med henne. Törhända en färsk hälsning från dessa trakter skulle vara henne agréabel?»

»Helt säkert herr biskop, Stina Wærn glömmer nog aldrig Adolfsfors!

Deras röster dogo sakta bort, där de gingo framåt vägen.

Jungfru Marie sänghalm, som i massor blommade [ 232 ]utmed dikeskanten, fyllde luften med sin berusande doft, och blåklockorna böjde ödmjukt sina huvuden och kysste skaldens fot.

Asterisk.svg

Ljudet av den sista bortrullande vagnen hade dött bort. Glammet och skrattet från ungdomen, som upprymd vandrat genom prästgårdsgrinden ut på vägen, hade för länge sedan tystnat.

Alla ljusen i fönstren voro släckta, och tyst och stilla låg den sovande prästgården i natten.

Från ängen där ute hördes blott kornknarrens sågande, omväxlande med gräshoppornas fiolspel.

Stjärnorna glimmade blekt, och nere vid den mörka skogskanten hängde den sneda månskäran, färdig att krypa bakom skogen.

Men på torvbänken i roskvarteret satt en man, djupt försänkt i sina egna tankar.

Vid »kärleksbersån» hade han stått och lyssnat till Esaias Tegnérs ord, vilka funnit en jublande genklang i hans själ.

Denna natt vigde han sig själv till ödemarkens apostel. För den heliga saken skulle han strida. Ej en fotsbredd skulle han vika för det onda, ej heller feghjärtat eller klenmodigt fly mötande svårigheter. Nej, där uppe i de mörka dalarna skulle han låta andens ljus lysa med ett sådant sken, att allt fult och ont skulle försvinna.

Och ödemarken skulle blomstra likt en Herrens lustgård. Kosteliga träd och härliga plantor skulle där uppväxa, vilka en gång skulle blomma även ovan skyarna…

Han vaknade upp vid att ett fönster gnisslade. Någon öppnade det.

Det var Esaias Tegnér. Länge blev han stående orörlig, liksom kunde han ej se sig mätt på den vackra tavla han hade framför sig.

[ 233 ]Så lutade han sig ett ögonblick ut med blicken vänd upp mot de bleka himlaljusen.

Han såg honom röra läpparna, men kunde ej urskilja vad han sade.

Strax därpå slöts fönstret till och allt var åter tyst i den ljusnande natten.

Asterisk.svg

Sju år därefter låg skalden svårt sjuk i Växjö. Han låg och tänkte på Köla prästgård. Så tydligt som om han varit där förliden gårdag, såg han allt framför sig: utsikten från fönstret… roskvarteret… »kärleksbersån»… Han såg sin mor och sig själv, huru de sutto på bänken under hängbjörken, skådande ut över den sköna nejden, han såg sjön och älven i solnedgången och de blånande bergen… Han hörde den milda, kära stämman… ack, nu hade den tystnat för alltid… Själv fick han icke ens bevisa henne den sista tjänsten…

Nu buro de henne ut till den lilla vita kyrkan på näset… Pehr Lindberg skulle tala vid graven… men hennes egna gärningar, de talade ett ännu skönare språk!… Nu sänkte de henne ned i hennes tysta gömma, där hon skulle vila till uppståndelsens morgon… Nu hade han ingen mor mer på denna jord…

Det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat, men han knäppte sina händer samman och mumlade: »frid, frid, frid över ditt minne älskade moder… jag kommer snart efter!»


Vid den tiden stred ännu den unge prästen sin hårda kamp mot köld och mörker och okunnighet i den ödsliga Finnmarken.

Men ett par år senare blev han själv »förtrollad».

En finngumma, som han en gång bestraffat för troll[ 234 ]dom, gav honom en dryck, som skulle bota den förfärliga tandvärk, han fått. Men det var en underlig dryck. Ju mer han drack, desto mer ville han dricka… Och så drack han ännu mer… tills han en dag, avsatt från sitt ämbete, måste säga Finnskogen farväl. Han fick aldrig se ödemarken blomstra likt en Sarons lilja. Han måste dricka. Och han måste vandra.

Alltjämt vandrade han från gård till gård, här och var med lustiga ord utbjudande sina borstar, näverdosor och träskedar för att få mat och — brännvin.

Men så kunde det hända, om han en vinterkväll kom till någon gästvänlig, flammande härd, att han plötsligt sprang upp på brasbänken och med all den forna glöden i både blick och stämma begynte predika, sjunga eller deklamera, så att alla åhörarna i andlös häpnad och spänning ej kunde slita sina ögon från den ännu härliga gestalten — i trasor.

Då var han mer än kung, då kunde han befalla, och man löd honom blint, då behövde han bara vinka med ett finger, och man kom, då glömde de alla »prästen Bodenius»[2] — tjusade av »Gösta Berling»!


  1. Eric Noreen ligger begraven å Köla kyrkogård. Sin gravvård har han själv förfärdigat och på dess baksida inristat: I livet är rörelse och strid, I graven frid.
  2. Emanuel Branzell, av Gustaf Fröding skildrad under namn av prästen Bodenius, av Selma Lagerlöf som Gösta Berling, var omkring 1830 hjälppräst i Köla.