Båtseglareordbok/H
| ← G |
|
I → |
H
[redigera]Hacka i vinden säges en rorgängare göra när han bidevind håller så högt att seglen aldrig stå fulla.
Hackbräde, den tvärskepps gående delen af ledstången eller relingen längst akter ut, der den merändels är bredare.
Hajning, dyningen invid en strand, då den ej bryter utan endast går upp och ned.
Hakstek, för att fästa ett tåg vid en hake, kan göras som fig. 1, men är pålitligare såsom fig. 2, då haken hugges i båda ögonen.
Hala igenom det lösa ═ dörhala.
Halande part, den del af en taljelöpare eller annan flerskuren tross i hvilken man halar.
»Hal' ut!» kommandoordet för att börja rodd.
Halfdäck kallas, sedan den tiden då icke ens på stora fartyg det öfversta däcket var helt, däcket närmast akter om stormasten, hvilket på örlogsfartyg och äfven på större yachter anses ega en viss helgd, så att der hålles korum, ådömas bestraffningar, kungöras order m. m.
Halfknop eller bondknop, den vanliga enkla knuten sådan som man gör på en sytråd, brukas icke mycket af sjöfolk, som i stället göra öfverhandsknop i form af en 8.
Halfslag brukas mest i par, två halfslag, men bändseln, som synes på figuren, är alldeles öfverflödig, ty enligt gammal sjömanshäfd är man lagligen försvarad om man gjort fast någonting — t. ex. fånglinan på en båt — med två ordentliga halfslag, till hvilka sjöfolk hysa sådant förtroende att det är ett vanligt skeppareuttryck: »Den som inte tror på två halfslag, han tror inte på Fader var!»
Half vind säges ett fartyg segla för då vinden blåser alldeles rätt på sidan eller vinkelrätt emot kursen.
Hals kallas det främre undre hörnet af ett segel, halshorn (se figuren vid fallhorn), äfvensom det tåg som sträcker ned detta hörn.
Hamptross begagnas ännu till nästan allt löpande gods på segelfartyg, men såsom stående gods är den utträngd af jern- eller ståltross. Tjärad hamptross är varaktigare och okänsligare för väderlek än otjärad, som deremot är något starkare och trefligare att handtera när den är torr. Till lik på yachtsegel har man på senare tider börjat använda otjärad hamptross, som icke fläckar seglen i varmt väder, men i våtväder är den tjärade bättre. Hamptross, i synnerhet otjärad, möglar och försvagas snart, om den instufvas fuktig.
Hanfot kallas ett tåg hvars båda ändar äro fästade och i hvars bugt man anbringar kraften. För pikefall brukas ofta på gaffeln en hanfot, i hvars bugt fallet hugges.
Harpojs, kokt och afskummad samt med litet svafvelblomma blandad kåda, brukas ännu till bestrykning af rundhulten på större fartyg, men på yachter och båtar använder man nu för tiden kokt linolja och derofvanpå fernissa i stället.
Haveri kallas på sjöhandelsspråket egentligen den affär, som föranledes af under resa inträffad skada på fartyg eller last, men bland lustseglare afser man sjelfva skadan, när man talar om haveri.
Helsa med flaggen är obligatoriskt enligt flere segelsällskaps stadgar och tillgår så att man en eller tre gånger (N. B. all salut till sjös utom särskildt reglementerade hurrarop o. d. gifves endast udda antal gånger) sänker flaggen till hälften och åter hissar den. Att icke genast besvara sådan helsning på samma sätt är lika ohöfligt som att icke besvara en helsning i land, men likaså är en helsning med flaggen till ett fartyg som icke för flagg en lika stor kränkning af incognitorätten som att helsa på en person för hvilken man icke är presenterad.
Hissa är alltid att förflytta någonting uppåt eller emot tyngdkraften. Det är en svår försyndelse emot sjömansbruk att säga — som man dock ofta hör — att man »hissar ned» någonting.
Hifva säger man endast då svårare tyngder förflyttas och man dertill använder vindspel, kran eller maskinliknande inrättning. Man hifvar t. ex. upp ankaret på ett större fartyg, men man »hifvar» icke upp seglen på en båt, utan »hissar» dem.
Hjelmaresnipan är såsom roddbåt betraktad en af våra allra bästa inhemska båttyper och särskildt anmärkningsvärd derföre att den bygges helt och hållet af ek med undantag af öfversta bordet, som ofta är af tall.
Hjertkaus kallas en kaus som icke är rund utan spetsad åt ett håll ungefär så som dotkoppen på figuren vid detta ord.
Hjertstocken af rodret är den del som går in i fartyget och utgör axel för vridningsrörelsen.
Hoj eller holk, ett gammalt fartyg som blifvit degraderadt till flytande magasin.
"Hon" säger sjöfolk om sjelfva fartyget, men icke om någon af dess delar, om himlen, om vinden, om sjön, om sol, måne och stjernor — med ett ord om allt som möjligen kan tänkas såsom personifieradt.
Hopläggbara båtar finnas i handeln af flera slag och användas i utlandet mycket på mindre yachter, som icke kunna stufva en vanlig joll ombord. Den bästa modellen är den efter sin uppfinnare, en engelsk prest, s. k. Berthon-båten, som är byggd af basade träspjelor med dubbel segelduk i stället för bordläggning och garnering samt kan läggas ihop såsom figuren visar. Berthonbåtar finnes af nästan alla storlekar som vanliga och icke mycket dyrare: den minsta i handeln gängse sorten är 2,4 meter lång, kostar omkring 180 kr. och bär 3 man.
Horisont eller riktigare synbara sjöhorisonten kallas den gräns, bortom hvilken man icke kan för jordens rundnings skull se ett i vattenytan befintligt föremål. Horisontens afstånd beror på ögats höjd öfver vattnet i ungefär följande proportion:
| Ögats höjd i meter | Horisontens afstånd i qvartmil | |
| 1 | 1,9 | |
| 2 | 2,6 | |
| 3 | 3,3 | |
| 4 | 3,8 | |
| 5 | 4,3 | |
| 6 | 4,7 | o. s. v. |
Såsom af tabellen framgår kan en båtseglare genom att stiga upp på däck eller reling betydligt öka sin synvidd, och om han vet sitt ögas höjd öfver vattnet i olika ställningar kan han deraf sluta sig till ett i horisonten just synbart föremåls afstånd. Om han t. ex. sitter med ögat 1 meter öfver vattenytan kan han visserligen på många qvartmils afstånd se de öfre delarne af ett fartyg (N. B. man brukar anse att med goda ögon och vid klart ljust väder bör man kunna urskilja ett större föremål på 8 qvartmils distans), men när han just jemnt ser dess vattenlinie, vet han äfven att då är han nära 2 qvartmil ifrån det; eller om han stående på däck med en kikare som är 3 meter öfver vattenytan just jemnt ser sjelfva strandkanten af ett land, så vet han att han är något öfver 3 qvartmil ifrån det.
Hugga säger man att man gör med en hake, då dess pynt inträdes någonstädes och fästes.
Äfven säger man om ett fartyg, att det hugger då det icke flyter fritt utan stöter emot någonting såsom i synnerhet om det kommit in på så grundt vatten att det hugger mot botten.
Huk kallas i somliga trakter en utskjutande udde af landet.
Hummer, den tjocka delen vid toppen af en stång eller mast utan salning der påkrängningen af stående godset hvilar.
Hundsvott benämnes ibland den fasta parten af en talja eller gina.
Hundvakten räcker från midnatt till klockan 4 f. m.
»Hvad ligga vi an?» vanlig fråga till rorgängaren, som svarar med att uppgifva det kompasstreck fartyget stäfvar.
Hvalf kallas den akter ut öfverhängande delen af ett fartyg. På den tiden, då kuttrarne byggdes med lodrät förstäf och ett långt, bredt öfverhängande hvalf akterut, kunde man anse detta sistnämnda för ett onaturligt påhäng, som gjorde fartyget illa balanseradt; men numera, när de moderna yachterna hafva nästan lika långt öfverhäng för ut som akter, måste man erkänna, att hvalfvet är nödvändigt för harmonien i det hela.
Hvalöerbåten, så benämnd efter sin stamort de norska Hvalöerne, har numera på vår vestkust nästan alldeles utträngt den förut der förherrskande kosterbåten, och är äfven betydligt öfverlägsen denna sistnämnda i form i synnerhet genom sitt jemförelsevis skarpare förskepp och fylligare akterskepp. Den på figuren visade riggen med spristorsegel börjar mer och mer utbytas mot gaffelsegel med bom.
Hvita byar förekomma mest i Vestindien, men äfven i Östersjön kan man ibland råka ut för en sådan i synnerhet i augusti månad vid varm väderlek. Det egendomliga och farliga med den hvita byn är, att den icke liksom andra bebådas af en mörk molnbank utan endast af ett litet hvitt moln vid horisonten, hvilket hastigt stiger och samtidigt utbreder sig till en ljus dimslöja. Hörseln gifver derföre ofta bättre än synen varning för en hvit by.
Hyfva säges ett fartyg göra i sjö, då det har djupa tvärskeppsrörelser.
Hyfva öfverbord är ett vanligt uttryck för att afsigtligt låta någonting gå öfverbord.
Hyra är, enligt gammal sed och på många ställen lag, en besättningskarl berättigad att få i förskott den första månaden.
Hysing, smäcker, löst treslagen lina som begagnas till bändsling, klädsel m. m.
Hytt eller däckshytt på större fartyg står merändels med hela sin höjd (omkring 2 meter) öfver däck, men på små lustfartyg brukar man ofta öka höjden i »salongen» med en liknande hytt som räcker endast ett par decimeter öfver däck.
Hålkrabb, eller en skarp bugt i spantformen mellan en flat botten och en djup köl, hade skeppskonstruktörerne i forna tider mycken obenägenhet för emedan der vid segling med stark krängning bildas oregelbundna, farten hindrande vattenhvirflar, men den åsigten hafva yachtkonstruktörerne i våra dagar alldeles vuxit ifrån, så som man kan se af figuren, föreställande nollspantet i en modern för kappsegling konstruerad kölyacht.
Hålla af, att förändra fartygets kurs, så att den bär längre ifrån vindens riktning.
Hålla fullt, att i synnerhet bidevind styra så att vinden väl fyller seglen.
Hålla lätt, att styra längre från vindriktningen än bidevind.
Hålla lofven säges ett fartyg göra som bidevind icke faller af och icke drifver.
Hålla sjön, att helst under oväder icke angöra land utan fortfara med seglingen ute i öppna hafvet.
Hållbotten kallas sådan, der ankaret griper väl fast.
Hålskepp, rummet nere i fartyget under durkarne.
Hägring, ett genom ljusstrålarnes refraktion i luftlager af olika täthet uppkommet vanställande af långt bort vid horisonten belägna föremål, anses med rätta såsom ett misstänkt väderleksförebud eller åtminstone såsom ett bevis på att det finnes mycken fuktighet i luften. Gamla erfarna väderleksspåmän i vara trakter påstå, att stark hägring bådar frisk ostlig vind, och de få ofta rätt.
Häktbalk, ett tvärs öfver akterstäfven fastbultadt svart timmer, från hvilket hvalfvet utgår.
Häl kallas den aktersta understa delen af kölen. Ett fartyg, som är nedtryckt på aktern för mycket, säges »ligga på hälen».
Hönsa är att enligt gammal sjömansed bjuda sina mera befarna kamrater på dricksvaror, när man sjelf första gången passerar någon mera märkvärdig gränslinie såsom i synnerhet »linien» (eqvatorn). Äfven i våra farvatten brukar hönsning anses obligatorisk på några ställen t. ex. vid passerande af Lindesnæs meridian och vid Gotlands södra udde, der man »hönsar för Hobergsgubben».