Båtseglareordbok/L

←  K

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

M  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

L

Laber, ett vanligt uttryck om vind af ringa styrka.

Lampa kallas ombord en hylsa eller hållare till stöd för någonting, såsom t. ex. beslaget i hvilket roddklykan på vidstående figur sitter.

Landkänning är egentligen endast sådan iakttagelse af land eller derå befintliga föremål att man deraf kan korrigera sitt bestick eller känna igen platsen, men många sjömän kalla det äfven landkänning så snart man får sigte af ett land.

Land- och sjövind förekomma fullt reguliera egentligen endast i varmare klimat än vårt, men äfven hos oss kan man i synnerhet under vackra dagar på försommaren ofta iakttaga samma fenomen. Detta har sin orsak deri att landet och hafvet uppvärmas olika af solen och hafva olika förmåga att bibehålla den värme de fått. Om morgnarne blir landet uppvärmdt förr än hafvet med sin större omsättning af nya ytlager, och landet utstrålar äfven mera värme. Till följd deraf förtunnas luften öfver landet och den tätare sjöluften strömmar ditåt — det är sjövinden. Men sedan solen gått ned deremot, behåller vattnet sin värme längre än marken, sjöluften blir således tunnare och landluften strömmar ditåt såsom landvind.

Båtseglaren kan naturligtvis draga stor fördel af detta fenomen, som äfven i vårt klimat förekommer ganska regelbundet, då icke mera vidsträckta atmosferiska förhållanden åstadkomma starkare förherrskande luftströmmar.

Langa kallas på sjöspråket att lemna i hand eller räcka åt någon.

Lann, de delar af borden i en klinkbygd båt der det ena ligger utanpå det andra.

Lanterna måste man hafva nattetid äfven i en liten båt (se boglanterna!), men man kan nöja sig med en sådan som nu för tiden begagnas på velocipeder.

Lappsalfningbrukades i forna tider för både fartyget utombords och det stående godset, i förra fallet under vatten en blandning af talg, svafvel, hartz och tjära, som verkligen än i dag kan anses såsom en god bottenfärg, öfver vatten tjära blandad med olja, hartz och kimrök, samt till tågvirket tjära och kimrök, hvartill enligt gammal skepparesed ovilkorligen skulle sättas bränvin »för att det skulle bli bra påstruket» — godset eller sjöfolket? Oljefärg har numera ersatt lappsalfningen på skrofvet, och på rigg af jerntross behöfves den ej.

Lask kallas i allmänhet hvarje längdskarf emellan två trästycken, och många olika slag finnas såsom köllask, stuflask, plattlask o. s. v. Figuren här bredvid visar en af sistnämnda slaget på ett bord till en båt, men är ej riktigt rätt ritad, ty »läpparne», som de aftunnade ändarne af borden kallas, göras ej så tunna ytterst och nitarne sättas ej heller så långt ut i kanterna.

Lastvattenlinie är egentligen på ett handelsfartyg den vattenlinie till hvilken fartyget är beräknadt att nedtryckas med full last ombord, men äfven för en yacht talar man ofta om lastvattenlinien i synnerhet på ritningen, der flere vattenlinier äro uppdragne,

Latinsegel, se galérsegel!

Latta kallas i allmänhet ombord en tunn träribba använd till hvilket ändamål som helst. När man t. ex. veflar vanten på ett större fartyg, uppnajas på dessa lattor för att hålla dem på sina rätta afstånd och för folket att stå på under arbetet. äfven i segel användas lattor fastsydda eller instnckna i hylsor. Ursprnngligen begagnades lattorna i seglen för att underlätta refningen af dessa såsom vidstående figur visar. Men sedan man snart märkte att ett illa gjordt segel kunde fås att stå bättre med hjelp af lattor insattes sådana ofta äfven på andra ställen än vid refven. Se t. ex. figuren vid ordet kanot. Sådana lattor som räcka hela vägen tvärs öfver seglet kunna verkligen hjelpa detta att stå väl, men så är icke alltid förhållandet med de för några år sedan på kappseglingsyachter högst moderna lattor, som räcka endast tvärs öfver de aktersta dukarne. Huru som helst kan man emot lattorna anmärka att de betydligt öka tyngden af seglet, och om detta är väl gjordt behöfvas de ej, så att lattorna äro egentligen att anse såsom en modesak som håller på att försvinna. Något nytt var det icke heller när man här i Europa först började med lattor i seglen, ty kineserna hafva haft sådana på nästan alla sina fartyg sedan tusentals år tillbaka.

Laxstjert benämna båtbyggarne en infällning af ett timmer tvärs i ett annat så som figuren visar. Däcksbalkar bruka infällas med laxstjert i balkvägaren, men det är till föga nytta, ty det fordras icke mycken kraft för att klämma ihop laxstjerten så att den kan utdragas.

Lefva säges ett segel göra när vinden infaller i det ömsom från ena ömsom från andra sidan så att det slår åt båda hållen.

Lefvande ballast är visserligen ur rent språklig synpunkt ett mycket oegentligt uttryck, då man i allmänhet med ballast menar liflösa ämnen, hvilkas betydelse endast beror af deras döda vigt. Men uttrycket finnes emellertid i de flesta språks båtseglareterminologi, och det är för öfrigt mycket betecknande för personer, hvilkas betydelse om bord just beror af deras döda vigt. Den besättning, som nödvändigt behöfves för båtens manövrerande, kan således icke skäligen inräknas med bland den lefvande ballasten, hvars berättigande vid kappseglingar är en fråga som sedan lång tid tillbaka gifvit anledning till häftiga strider bland båtseglare och blifvit mycket olika löst på olika trakter. I. allmänhet har man dock kommit till det resultat att antalet personer ombord under kappsegling är begränsadt med hänsyn till båtens storlek, för att förekomma missbruk af lefvande ballast.

Lejdare kallas både en liten lätt repstege för en man och en tross eller jernstång eller träribba sträckt utefter ett rundhult för att slå under seglet vid. Figuren visar ett praktiskt sätt att anordna en sådan lejdare till exempel på en storbom. Vid litshålen på seglet fastsys små messingsringar eller kauser, genom dessa trädes en messingstråd, hvilken såsom lejdare fästes vid bommen med surrningar tätt utanför ringarne då seglet år uthaladt så mycket som möjligt. När man då för att skona seglet vid fuktigt väder släcker på uthalaren eller nockbänseln, glida ringarne obehindradt in utefter lejdaren.

Leda sig säges ett fartyg göra, då delar af dess skrof förändra sin ställning till hvarandra, så att inbördes rörelse eller ledning uppstår emellan delar, som äro afsedda att vara fast förbundna med hvarandra. Någon liten ledning må väl förekomma och anses förmånlig för välseglingen, men endast i öfvervattenskroppen.

Lekare, en kettingslänk eller klam så gjord att den kan ledigt rotera liksom sviveln på ett gäddrag t. ex.

Ledstång kallas ofta relingen ofvan däck och i synnerhet dennas öfverkant.

Ledsegel äro egentligen endast de vid sidan af råsegel tillfälligtvis satta seglen — såsom på figuren vid ordet fullriggad, men äfven på, snedsegelriggade yachter och båtar kallar man ibland ledsegel sådana som vid segling för öppen vind tillfälligtvis sättas.

Ledvagn, en på däck eller reling tvärskepps liggande stång merändels af jern, på hvilken. ett skot löper från den ena sidan till den andra. Moderna båtar med långa bommar och mångskurna storeskot hafva ofta flere ledvagnar, såsom t. ex. på figuren vid ordet centrum, men man måste vara noga med att om någon af dessa kommer nära kompassens plats göra den af messing eller trä eller något annat ämne som icke inverkar på kompassen, ty denna är särskildt känslig för en i närheten vågrätt liggande jernstång.

Levang, en tvärs på ett skaft fästad styf borste, som begagnas för rengöring.

Lifboj är enligt flere segelsällskaps stadgar hvarje kappseglande yacht skyldig att hafva till hands, och flere olika modeller finnas äfven i handeln. Men en som förtjenade att finnas och vara allmännare känd uppfans redan för flere år sedan i afsigt att med olja på vattnet dels hindra sjön att bryta öfver den af bojen räddade dels underlätta dennes upptagande ombord. Uppfinningen är både enkel och billig att utföra. Sjelfva bojen är en vanlig kransformig sådan af kork, men den är försedd med ett långs den inre periferien löpande messingsrör, hvars nästan mötande ändar afslutas med strålhufvar liksom på en trädgårdskannas pip. Röret fylles med olja, och då bojen hänger rätt upp och ned med strålhufvarne uppåt rinner oljan ej ut, men när den kastas i sjön och lägger sig på flatan framsipprar oljan långsamt genom strålhufvarne så att en blank fläck bildas på vattenytan.

Har nu någon som gått öfver bord fått tag i bojen, så kan han kvarhålla sig i den mycket lugnare, då sjön icke bryter öfver honom, och den blanka fläcken på vattenytan är ett godt märke för återfinnande af bojen från fartyget eller dess utsända båt.

»Ligg!» kommandoord för att upphöra med rodd och hålla årorna stilla tvärs ut och vågrätt.

Lifbåt förtjenar endast den att kallas som är så osänkbar att den kan länsas äfven i temlig sjö eller helst länsar sig sjelf om den blifvit förfyld. Figuren visar en liten sådan lifbåt, i hvilken osänkbarheten åstadkommits genom luftlådor dels vid ändarne dels bordvarts.

Lifbälte, ett mycket billigt, kan göras på följande sätt:

Samla begagnade buteljkorkar och träd upp dem genomstungna långs efter på snören. Väf sedan med dessa radband såsom uppränning och segelgarn såsom inslag ett slags matta så att en kork kommer i hvarje ruta. Mattan bör göras ungefär trettio centimeter bred och så lang att den räcker omkring kroppen tätt under armarne. Låt korksnörena behålla omkring tio centimeters långa sladdar för att förenade till några gröfre snören knytas frampå bröstet, kapa af alla andra ändar och putsa det hela; så är lifbältet färdigt. Om det sedan öfverklädes med segelduk och målas, ser det riktigt elegant ut.

Ett sådant, oklädt, lifbälte är en ypperlig hjelp för att lära en nervös pojke att simma. Vid första lektionen får han förvissa sig om att lifbältet väl uppbär honom i vattnet; och sedan petar man för hvarje dag bort några korkar allt efter framstegen.

Ligga an säges icke allenast om fartyget med hänsyn till kursen (se: »Hvad ligga vi an?»), utan om hvilka föremål som helst för att beteckna att de äro i beröring med hvarandra. Storseglet ligger t. ex. an bakstaget (se detta ord), om detta sitter långt akter öfver; spanten ligga an bordläggningen hela vägen i en kravelbygd båt, men i en klinkbygd ligga de endast an de öfre bordkanterna.

Ligga bi se bi.

Ligga hårdt på roret, eller vara svårt att hålla på sin kurs, är, mycket vanligt för ett fartyg med hård vind på låringen, helst om det för stora aktersegel.

Ligga på rät köl säges ett fartyg göra egentligen när kölens underkant ligger vågrätt, men uttrycket begagnas äfven ofta för att beteckna att fartyget icke kränger.

Ligga på hälen — se häl.

Ligga på näsan säges ett fartyg göra som är för mycket nedtryckt på fören.

Ligga på svaj, eller så att fartyget kan svaja fritt för vind eller ström, är det sätt att förtöja som minst frestar fartyg och förtöjning. En båt, som skall ligga förtöjd i sjö eller ångbåtsskvalp, bör därföre om möjligt alltid läggas på svaj.

Ligga vindrätt så att vinden blåser rätt för ifrån är den bästa ställningen när segel skola refvas eller bergas och i synnerhet när de skola sättas.

Ligga öfver t. ex. en udde säges ett fartyg göra då det bidevind sträcker just jemnt i lovart om udden. Det är ibland t. ex. under kappsegling af mycken vigt att kunna bedöma när man behöfver vända för att på andra bogen ligga öfver ett mål, ty vänder man för tidigt så får man just i närheten af målet göra ännu ett slag, hvilket är olämpligt om andra båtar komma ungefär samtidigt fram till målet, och vänder man för sent så förlorar man i tid. Som en temligen allmängiltig regel kan emellertid antagas att med en god båt i lagom bris är det tid att vända då målet pejlas tvärs ut i lovart, hvilket man lätt kan bedöma genom att syfta på det utefter en kapp, en luckekarm, en ledvagn eller något annat som står vinkelrätt emot båtens medelplan.

Ligga öfver säges äfven ett fartyg göra när det kränger hårdt; t. ex.: »hon låg öfver så att kölen syntes».

Lik, vid kanterna af segel fastsydda trossar, äro nödvändiga både för styrkans skull och för att skydda segelduken mot försträckning i synnerhet på de kanter der icke staden af duken ligger långs efter. När detta är fallet utefter akterkanten sätter man nu för tiden sällan lik der på båtsegel högre än refven räcka, men på en fristående förkant såsom t. ex. på ett loggertsegel eller en klyfvare måste man hafva ett ganska starkt lik. På de kanter som slås under till rundhult eller litsas kan man deremot nöja sig med temligen smäckra lik såsom t. ex. stagliket på en stagfock eller mastliket på ett gaffel- eller sprisegel. I allmänhet tilltagas alla lik onödigt svåra, såsom man kan döma deraf att man aldrig hör talas om att åtminstone på båtsegel ett lik springer, men deremot är det ej exempellöst att i hårdt väder hela seglet blåser ifrån liken. Tjärad hamptross användes mest till lik, men på senare tider hafva några segelmakare tagit sig för att lika med otjärad tross, som visserligen har den fördelen att ej fläcka seglen om de beslås hårdt i varmt väder, men den är eljest mycket känsligare för temperatur- och väderleksförändringar samt mindre varaktig än den tjärade.

Lina kallas så smäcker tross att den ej innehåller mer än högst 12 garn.

Linneduk användes i forna tider till finare segel, men är nu nästan alldeles kommen ur bruk, ty den är dyrare, tyngre, glesare och mera elastisk än bomullsduk, så att linnesegel stå sällan väl och äro icke så vindtäta som bomullsegel.

Linolja är en träbåts lifselexir och däraf bör den få så mycket som möjligt; först under byggandet rå linolja så länge virket kan absorbera den och sedan kokt derutanpå ett par gånger, ty både fernissa och färg fästa mycket bättre på en grundstrykning af kokt linolja än direkt på träet. Men äkta linolja är sällsynt nu för tiden och förfalskningar med sältran eller annat fett äro mycket vanliga; den råa linoljans äkthet visas enklast af dess specifika behagliga lukt, och den koktas af dess förmåga att fullständigt torka så att den ej kännes fet eller klibbig.

Litsa segel vid rundhult der de skola sitta fast för godt såsom vid en gaffel eller rå är ganska enkelt och göres merändels med lina antingen med halfslag vid hvarje litshål och linan derifrån löpande rak till det nästa eller också i spiral, hvilket senare sätt är bättre om seglet icke står riktigt väl, ty den i spiral gående litslinan gifver med sig litet der frestningen är störst. Men litsning af segel vid rundhult eller trossar, utefter hvilka de skola kunna löpa ledigt, är kinkigare helst om litsningen skall kunna lätt lossas. Ett sätt är att äfven här litsa med lina, men dels löper denna trögt på masten eller staget,dels är det ganska besvärligt att skära i och få lagom styf eller rappa ur den långa linan hvar gång seglet skall slås under eller slås ifrån. Flere olika slag af litsor som kunna öppnas äro derföre uppfunna och i synnerhet användas sådana för litsade stagsegel, som slås ifrån och stufvas under däck då de ej begagnas. Figuren här bredvid visar en modell af dylika knäpplitsor för stagsegel; den är visserligen ganska dyrbar och arbetsam att tillverka, men den löper äfven ledigare och öppnar sig icke af våda så lätt som ett par hos oss i handeln gängse slag.

Ljudboj kallas egentligen hvarje sådan som är försedd med någon ljudande inrättning för att varna sjöfarande, således äfven en klockboj, men allmännast brukas namnet endast för en som har en pipa, i hvilken en lufttät kolf röres upp och ned af sjöhäfningen och sålunda åstadkommer ljud.

Lodet är navigatörens pålitligaste vän; astronomiska observationer kan han ofta icke få, bestickräkningen påverkas af ström, till och med utkiken hjälper ej mycket i tjocka, men lodet är ofelbart under alla omständigheter då vattendjupet medgifver dess användning. Till och med för småbåtar är lodet ofta af ovärderlig nytta och borde aldrig saknas. Men det kan vara af allra nättaste och enklaste slag: en liten blypjes af högst 1 kg. vigt ungefär sådan som figuren visar och ett gäddrag till lodlina utan uppstickning, ty djupet kan man tillräckligt noggrant taga genom att vid inhalningen »famna upp» linan.

Lodskott kallas i allmänhet hela resultatet af lodningen, således tagandet af både vattendjupet och prof af bottnens beskaffenhet, hvilket fås derigenom att en urhålkning i lodets undre ända är fyld med en blandning af talg och malen krita, s. k.

lodtalg.

Lofva är egentligen att styra fartyget närmare upp emot vinden, men äfven om fartyget af sig sjelft gör en sådan kursförändring (som ett väl balanseradt fartyg alltid bör göra så snart man släpper roret), kallas det att fartyget lofvar, och ett fartyg, som är mycket benäget för denna själfständiga manöver, säges vara

lofgirigt.

Logg kan man kalla hvarje inrättning för att mäta antingen farten i ett visst ögonblick eller den under en viss tidrymd tillryggalagda distansen. Detta sistnämnda ändamål afse de numera för större fartygs navigering vanliga s. k. distansloggarne, som merändels äro så inrättade att en med skrufformade blad försedd pjes släpas efter fartyget och roterar till följd af dettas fart, hvarvid rotationen af bogserlinan öfverföres till ett räkneverk ombord, på hvilket man afläser den tillryggalagda distansen. För navigeringen är det just denna sistnämnda som man vill veta men för lustseglaren i mindre båtar är det oftast af större vigt att få veta den fart han för ögonblicket gör, ty derigenom kan han genast bedöma hvilken inverkan en eller annan förändring i segelföringen utöfvar på farten. Den ursprungliga gamla logginrättningen med skädda, lina indelad i knop (se detta ord) och glas är emellertid för ohandterlig i en liten båt och kräfver dessutom ganska mycken vana, om man skall få ett något så när pålitligt resultat, och de s. k. hydrostatiska loggarne, i hvilka farten utvisas genom vattentrycket i ett under fartygets botten nedstickande rör, äro icke heller lämpliga för båtar med ringa djupgående som ofta komma i grundt vatten, men för ett par år sedan kom en svensk uppfinning, kallad kutterloggen Triton, ut i marknaden och den har visat sig just »fylla ett länge kändt behof» för småbåtseglare. Triton består helt enkelt af en ungefär meterlång tågstump, som i en fin koppartrådslina bogseras efter båten och till följd af motståndet mer eller mindre hårdt allt efter farten spänner en fjeder i en ombord fastsatt dosa, på hvars lock en visare angifver farten.

Loggbok är visserligen lustseglaren i allmänhet icke skyldig att föra, och i synnerhet för den som seglar ensam kan det nog mången gång vara besvärligt att under seglingen göra anteckningar om navigeringen och hvad eljest som tilldrager sig, men det är värdt besväret, och detta är för resten ej så stort om man har det något så när praktiskt tillstäldt med sitt skrifveri. Man kan till exempel hafva en liten blyertspennstump och ett vanligt visitkort i fickan, samt göra sina anteckningar med endast korta enstaka ord, bokstäfver eller siffror, som man sedan vid första tillfälle tydligare utskrifver i en anteckningsbok. Såsom system för anteckningarne måste man då alltid lägga en viss ordningsföljd emellan de bokstäfver eller siffror som begagnas till förkortade beteckningar, t. ex. denna: tid, vindriktning, vindstyrka, väderlek, plats, förändring i verksamhet och annat anmärkningsvärdt. En loggboksanteckning skulle då komma att se ut ungefär så här:

fm 9,35, VSV, 3, hk, Långh. s udde, r ur ss, pump, k f Granö; och betyda:

förmiddagen klockan 9 t 35 m vindens riktning vestsydvest, styrka 3, halfklar himmel, tvärs för Långholmens södra udde, stack ett ref ur storseglet, pumpade läns, satte kurs för Granö.

Oafsedt det praktiska gagnet för navigeringen helst i händelse af påkommande tjocka eller mörker, kunna sådana loggboksanteckningar bereda stort nöje att genomläsa under »den döda säsongen».

Loggertsegel är ett sådant hvars rå går snedt på sidan af masten, men med sin främre nock icke räcker ned till halsen. Se figurerna vid orden balansloggertsegel, flygande loggertsegel och fock.

Lom på en åra kallas den merändels tjockare delen som kommer inombords då man ror.

Lotssignal, för att påkalla hjelp af lots, är under dagen egentligen gösen (se detta ord), men hvilken annan flagg som helst hissad på toppen eller i synnerhet på en förtopp brukar ofta af lotsarne anses såsom kallelse, hvarför man bör vara sparsam med flaggföring helst på toppen. Om natten påkallas lots med starkt ljussken, så att äfven med sådant liksom med skott och fyrverkeri bör man vara försiktig, om man icke vill hafva lots, helst när man befinner sig i närheten af lotsuppassningsställen, hvilka i sjökorten äro betecknade med: »(Lots)», äfvensom i allmänhet i farleder der lots är skyldig att gå ═

Lotsmans farvatten.

Lovart betecknar den sida på hvilken vinden blåser samt det håll från hvilket vinden kommer; man sitter t. ex. i lovart på båten och tittar i lovart på himlen.

Lovera. gammaldags uttryck, ═ kryssa.

Lucka kallas i allmänhet hvarje större hål i däck äfvensom sådan betäckning deröfver som kan borttagas.

Luftlådor, för att göra en båt osänkbar, kan man åstadkomma ganska billigt med gamla biscuitlådor, på hvilka locken tätt fastlödas, eller ännu billigare är att taga tomma cigarrlådor, öfverkläda dem med duk och oljemåla denna flere gånger tills den blir vattentät.

Lustsegling är temligen allmänt antaget beteckna all slags segling för nöjes skull, således alla de tre slag hvari man skulle kunna indela sådan segling: kappsegling, promenadsegling och långfärd. I öfverensstämmelse härmed användas äfven ofta för att beteckna farkoster afsedda för lustsegling orden

lustbåt och lustjakt, fastän de icke äro vackra, och åtminstone det sista lämpligen kan ersättas af yacht.

Lyda ror säges ett fartyg göra då hvarje rörelse af rodret genast åstadkommer en kursförändring.

Lysvidder för fyrar äro i sjökorten utmärkta med cirklar, i hvilka fyren är medelpunkt, den distans, på hvilken skenet vid klar och mörk natt kan ses af en observatör tätt ofvan vattenytan, är radie, och periferien är ritad på olika sätt för att beteckna skenets art, såsom fulldragen linie för fast fyr, streck för klipp, vinklar för blänk o. s. v.

Lyft! kommandoord för att upphöra med rodd och lägga in årorna i båten.

Långfärd är ett på senare åren bland svenska båtseglare liksom bland åtskilliga andra idrottsmän antaget ord af temligen obestämd betydelse, men för segling brukar det beteckna en sådan som utsträckes till flere dygn eller åtminstone öfver en natt; och en härför afsedd båt, i hvilken man således bör kunna sofva temligen beqvämt och i hvilken för resten hemtrefnaden (äfven på bekostnad af snabbheten) är i främsta rummet tillgodosedd, brukar kallas

långfärdsbåt.

Långhalsar kalla sjömän ett slags skaldjur (Lepas anatifera) som fäster sig vid fartygs bottnar och åstadkomma mycken förargelse dels derigenom att de skada träet, dels derigenom att de öka friktionsmotståndet i vattnet och sålunda hindra välseglingen. Kokta lära de emellertid vara ganska smakliga att äta, och detta föranledde under medeltiden häftiga strider om det skulle vara tillåtet att äta långhalsar under fastan, ty många lärda män på den tiden ansågo dem såsom köttmat på grund af deras gåshalsliknande utseende, såsom synes af figuren, och äfven antydes i det latinska artnamnet.

Lång- och tvärmärken begagnas när man vill rigtigt noga bestämma en plats såsom t. ex. för ett sjömärke, och uppgöras på det sätt att man i två mot hvarandra nära vinkelräta riktningar uttager landfasta föremål som bära öfverens sedda ifrån det ställe man vill utmärka.

Långsalningar, de ofvanpå kindbackarne långskepps fastbultade timmer, mellan hvilkas främre ändar stången stöder. Se figuren vid ordet esselhufvud.

Långskepps, i fartygets längdriktning.

Långsplits användes för att hopskarfva en tross, som skall skära genom block eller dylikt. Sladdarne af trossen sättas emot hvarandra liksom vid kortsplits är beskrifvet, men så långt uppslagna att kardelernas längd motsvarar minst sju gånger trossens omkrets. En kardel åt hvardera hållet uttages härefter, och i stället inlägges den mötande tills endast ett tiotal centimeter är qvar af den. Då detta är gjordt finnas således på trossen tre ställen der två kardeler mötas och böra läggas emot hvarandra såsom a och b på ofvanstående figur, hvarefter de instickas, samsas och klyfvas liksom vid kortsplits. Deras sätt att beknipa hvarandra synes bäst af vidstående lilla figur, och de böra mötas just på detta sätt, emedan den med all skicklighet likväl oundvikliga knölen eljest blir större på den färdigsplitsade trossen.

En långsplits är ej fullt så stark som en kortsplits, men i alla fall föga svagare än den osplitsade trossen, och bör icke synas mycket om den är väl gjord. Med en tross som slites mycket på midten men föga vid sladdarne, såsom t. ex. en kutters storeskot, hvars båda ändar äro halande parter, plägar man använda den besparingen att man kapar den itu, der den är mest sliten, ändvänder båda delarne och långsplitsar dem tillsammans i stället för att skaffa sig en ny tross.

Lårding — se garn.

Låring, den del af fartygsidan der denna börjar rundas in emot aktern. Ett föremål som ifrån fartygets midt betraktadt synes i riktningen öfver låringen säges vara

låringsvis, som nogare bestämdt är midt emellan rätt tvärs ut och rätt akter ut.

»Låt gå!» kommandoord för att frigöra eller eftergifva någonting utan beherrskande af rörelsen; kommenderas t. ex. »låt gå ankaret !» är det ej meningen att detta skall firas ned eller hejdas innan det tager botten.

»Låt gå årorna!» kommandoord under rodd för att lägga årorna (i behåll) utombords långs sidan, antingen för godt efter slutad rodd eller vid passerandet af hinder.

Lä, den riktning åt hvilken vinden blåser och den sida af fartyget som icke är lovart (se detta ord).

Läck äro många fartyg utan att häri ligger någon egentlig fara så länge läckningen är konstant och icke svårare än att man kan beherrska vattenhöjden, men om läcka plötsligt uppstår eller ökas, är det alltid betänkligt och säkrast att söka hamn för att få reda på läckans beskaffenhet.

Lägervall säges ett fartyg vara i då det kommit tätt i lovart om grund eller land och har svårt att klara sig derifrån.

Lägg på ett ankare, den långa raka delen emellan röringen och kronan; se figuren vid ordet fly.

Lägga bi se bi.

Lägga till, att varsamt och med fullt beherrskande af situationen föra fartyget intill en djup strand, en kaj, ett annat fartyg eller föremål invid hvilket det kan stanna.

Det är icke sjömansbruk att — såsom man ofta hör — säga om ett fartyg att det lägger till, när det kränger hårdt.

Lägga ombord med ett annat fartyg kan visserligen anses nästan liktydigt med att lägga till vid det, men uttrycket användes mest för att beteckna en sammanstötning af våda och ovarsamhet.

»Lägg ut årorna!» kommandoord till roddare att lägga årorna som vid »ligg!» är beskrifvet.

Lämpa säger man i allmänhet ombord om förflyttning af svårare tyngder; man lämpar till exempel ballast för eller akter öfver för att ändra fartygets läge på vattnet, och ankaret med sin ketting kan man äfven lämpa, liksom man på ett ångfartyg lämpar kol från boxarne fram till eldrummet.

Länga, en temligen lång stropp af tågvirke eller ketting afsedd att smygas om någonting.

Längd på ett fartyg brukade i forna tider afse längd emellan »perpendiklarne», lodlinier från för- och akterstäfvarne; numera menar man i allmänhet, åtminstone för yachter, längd i vattenlinien, och om man vill beteckna hela längden af skrofvet, säger man:

längd öfver allt.

Läns säges ett fartyg vara då det icke har något genom läcka, öfverspolande sjö, regn eller på annat merändels oafsigtligt sätt inkommet vatten i sig eller åtminstone icke mera än det som man ej kan komma åt att pumpa eller ösa ut.

Länsa är att segla undan hård vind och sjö och sådan segling kallas äfven ibland läns. Att länsa är ofta det bästa sättet att reda sig i svår sjö i synnerhet med en lätt, välseglande båt, helst om denna har skarpt förskepp och fylligt akterskepp. Då under sådana omständigheter hufvudsyftet är att hindra sjön från att bryta in öfver båten, är det klart att detta måste bäst vinnas genom att vända mot sjön den del af båten som genom sin form och höjd öfver vattnet erbjuder största skyddet emot faran, och detta blifver alltid endera af båtens ändar. Härigenom uppstå de båda manövrerna att endera lägga bi med förstäfven mot sjön eller att länsa undan vinden med aktern emot den. Hvilketdera sättet man bör välja beror naturligtvis förutom på båtens egenskaper äfven på de lokala förhållandena och i främsta rummet på om man har utsigt att kunna länsa in i någon hamn eller åtminstone icke riskerar att segla sig i lägervall på en otillgänglig kust.

Har man emellertid beslutat sig för att länsa, bör man föra så mycket segel som båten tål utan att visa benägenhet att gräfva ned sig med förskeppet, ty ju fortare båten löper undan desto bättre vakar den och desto bättre styr den, hvilket är det allra vigtigaste. Ty största faran under länsning är att båten, när en efter rullande våg träffar dess akter, kastar sig tvärs för sjön, som då genast bryter in öfver sidan. ännu farligare än dylika girar åt lovart äro dock sådana åt lä, i synnerhet om man länsar med aktersegel, ty detta skulle dervid kunna gipa, och bland de minsta olyckor, som i sådant fall pläga inträffa, är att riggen skadas. För att hindra gipning bör man således med en snedsegelriggad båt alltid försöka länsa med vinden litet in på den ena sidan, ty då vet man att båten helst girar åt denna sida. Länsar man utan något segel alls eller åtminstone utan aktersegel, hvilket man kanske blir tvungen till i mycket hårdt väder, så må man hålla rätt undan vinden.

Läpp kallas en knap, som endast åt ena sidan har horn, hvilket kan vara försedt med en blockskifva.

Lätt ankare säges detta vara då det just släppt botten.

Lätta säges vädret göra då det klarnar efter regn eller tjocka.

Lättseglad kallas en båt, då den i laber bris seglar jemförelsevis väl, eller med andra ord lätt kommer undan i lätt bris.

Lödning på träbåtar förefaller väl litet egendomligt, men är alls icke oäfvet, när man vill täta nåt eller fogar som äro svåråtkomliga. Naturligtvis blir lödningen icke särdeles stark, utan hållbarheten får bero mest på skrufning eller spikning, men täthet kan man åtminstone få genom lödningen mycket bättre än genom kittning eller målning.

Till lödningsämne begagnar man det slags af vax och harts blandade lack, som är omnämndt under ordet kitt, och för att uppvärma lacket så att det blir lättflytande använder man en vanlig lödkolf, hvilken naturligtvis dock ej får vara på långt när så varm som till exempel vid lödning med tenn.

Löddra, ett med en kardel lagdt öga vid liket på ett segel såsom vid refven och äfven ofta i hörnen; merändels inbändes en kaus i löddran för att skona denna mot förslitning.

Löpare, ett tåg som går flere gånger fram och tillbaka genom block, såsom t. ex. i en talja eller gina.

Löpande gods är i allvarlig bemärkelse tågvirket i de rörliga delarne af riggen, såsom fall, skoter, halsar och dylikt, men i skämtsam stil bruka sjömän äfven ofta kalla för »löpande gods» sådant som löper lätt ned i deras torra halsar.

Lösköl brukades i forna tider på fartyg under den fasta kölen för att skona denna vid grundstötning, dockning och dylika tillfällen, och ordet var då berättigadt, ty löskölen var afsigtligt fastbultad eller spikad så löst att den gick loss lätt; men när man nu för tiden ibland hör en båtegare tala om att han försett sin båt med »en lösköl af jern i stället för ballast inombords», så är uttrycket mycket oegentligt, ty jernkölen får minsann icke ostraffadt vara »lös».