Båtseglareordbok/R

←  Q

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

S  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

R

Rabb, en bred, tjockeggad mejsel, som timmermän begagna särskildt för att drifva med.

Rack kallas i allmänhet hvarje inrättning för att hålla ett rundhult intill en mast eller stång eller för liknande ändamål, såsom t. ex. på en klyfvarbom för klyfvarens hals. Vanligtvis göres på båtar en rack, för t. ex. ett loggertsegels rå, af jern och klädes med läder. Men i alla fall löper den merändels trögt på masten, och många förslag hafva varit framstälda för en rack som verkligen löper lätt. Ett bland de bättre synes på vidstående figur. Rackens ring omkring masten består der af en hopböjd jerntråd med påträdda små rullar af hårdt trä och sina ändar hopfästa inuti haken med en hopvriden ståltrådsögla, som på samma gång utgör sprintar för ändarne.

Rank säges en båt vara då den lätt kränger.

Rappa ur ett tåg är att utdraga det ur de block, skifgatt eller hål, i hvilka det är inskuret.

Ratt, ett hjul till hvilket ledning går ifrån roret, begagnas icke mycket i Europa för styrning af yachter, men i Förenta Staterna är det vanligt att till och med små yachter styras med ratt.

Redd kallas en mer eller mindre öppen ankarplats.

Ref i segel äro nästan nödvändiga om dessas storlek skall kunna afpassas efter vindens styrka, och i allmänhet böra refven vara så placerade att när man intagit det sista (bottenrefvet) återstår ej större segelarea än ungefär hälften af den ursprungliga.

Ref kallas äfven ett långsträckt grund.

Refbrok, ett tåg genom löddran för refvet, hvarmed detta halas ned, är nödvändig då man ej under segling kan komma åt reflöddran, såsom t. ex. vid akterkant af en kutters storsegel.

Reflatta begagnas ofta helst i ett båtsegel, för att minska besväret vid refning. Se figuren vid ordet latta.

Reflöddra, det med kaus försedda ögat vid ändan af refvet i ett segel.

Refsejsingar, de smäckra och korta linstumpar sons äro fastsydda i seglet utefter dess ref, äro i engelska segel ofta nu för tiden ersatta af trensade refhål, afsedda att deri inskära en lång lina och med denna refva seglet likasom när man litsar det. För ett ref som sällan intages kan detta sätt vara ganska praktiskt, ty de fasta refsejsingarne både taga vindfång och slita seglet, men i ett ref som ofta behöfver intagas är det bestämdt bättre att hafva fasta sejsingar. Ty dels är inskärningen af reflinan mycket tidsödande dels kan man icke moderera dragningen i den på olika ställen så väl som med enstaka sejsingar, hvilka kunna utdragas mer eller mindre hårdt efter behof, så att seglet står väl. Man kan nämligen såsom regel säga att ett väl refvadt segel står bättre än ett orefvadt, ty felen i detta sistnämnda kan man till stor del afhjelpa vid refningen. Det är äfven derföre bland erfarne båtseglare en vanlig sägen att segelmakaren är ansvarig för huru det orefvade seglet står, aren öfver det refvade bestämmer seglaren sjelf.

Refva segel är en af de oftast behöfliga, men icke så ofta i rätt tid utförda manövrerna i en segelbåt, ty om denna har lagom stora segel lär man icke kunna segla många dagar med den i våra farvatten innan man behtöfver refva. Många seglare tyckas dock hafva en afgjord obenägenhet för att refva. Hos somliga beror det kanske på den föreställningen att det är duktigt att föra orefvade segel i hård bris, och det kan ju ej förnekas att det må vara roligt att pressa med segel någon gång, ehuru man i regeln ingenting vinner i fart, ty de flesta båtar segla bäst med måttligt stora segel. Men hos en del båtseglare tyckes obenägenheten att refva bero på den tron att seglen fara illa deraf, och om än detta är förhållandet med illa refvade segel, så är det å andra sidan säkert att segel försträckas och förderfvas just jemnt i proportion till vindtrycket i dem, så att refningen — om den är väl gjord — tvärtom skonar seglet derigenom att den minskar den för vindtryck utsatta arean.

Men för att kunna refva ett båtsegel väl är det nästan nödvändigt att ligga vindrätt eller i lä med båten, och derföre är det alltid bäst att, om det finnes ringaste anledning att tro att man behöfver refva, göra detta innan man begifver sig ut, ty en gammal god båtseglareregel säger att ref äro svåra att taga in men lätta att sticka ut under segling.

Regatta är egentligen enligt ordets ursprungliga betydelse ett slags paradmarsch af båtar, men det säges äfven ofta om kappsegling.

Regnbåge brukar anses för ett tecken till att regnet skall upphöra, men härför finnes ej någon annan anledning än den att solsken, och således molnfrihet åtminstone på en del af himlen, måste finnas för att regnbåge skall uppstå.

Reling, den öfversta kanten af en båts sida.

Remmare eller ibland äfven ballongprickar kallas större prickar som brukas inomskärs vid särdeles farliga grund, men mest utomskärs vid fritt liggande grund. De äro, liksom de små prickarna fordom voro, af olika slag allt eftersom de stå på den ena eller andra sidan om grundet, så att de som stå nord om de grund de skola varna för äro helt svarta; ost derom svarta med ett metersbredt hvitt bälte midt på stången; syd om grundet röda med uppåt vända qvastar; och vest om röda med nedåt vända qvastar.

»Res årorna!» kommandoord för att hålla årorna nära lodrätt med litet fall utåt antingen såsom honnör eller vid passerandet af ett hinder.

Ribbkravel begagnas med så tunn bordläggning att man icke skulle kunna få den tät med vanlig enkel kravelbordläggning, som ribbkraveln eljest kan anses likstäld med i alla fördelar, under det den derjemte har de flesta af klinkbordläggningens äfven. Då man bygger med krumväxta spant eller bottenstockar bruka dessa hakas öfver ribborna så som figuren visar, men basade spant låter man endast ligga an innersidorna af ribborna, som i detta fall afrundas.

Rida kallar man det då två bredvid hvarandra gående tåg genom en surrning bringas tillsammans, eller då ett tåg sidvägen bringas ur sin riktning genom en ridare.

Ett fartyg säges äfven rida för sitt ankare, då det ligger fast för detta, såsom i synnerhet när det »rider ut» en storm till ankars.

Rigg är den gemensamma benämningen på alla master, stänger och andra rundhult, takling, segel, löpande gods m. m. på ett fartyg, så att man talar om riggen såsom bestämmande för fartygets art; skonertrigg, kutter, yawl o. s. v.

Rits kalla timmermännen en fin skåra som de med en skarp spets rita till märke på trä.

Roddblåsor i händerna får lätt en båtseglare, som ej är van att ro, helst om han ej håller handtaget på åran torrt. Har man emellertid fått blåsor, bör man försöka tömma ut vattnet ur dem utan att luft kommer in i stället, och detta går bäst om man träder in en fin nål, tätt under huden börjande ungefär en centimeter ifrån blåsan och slutande med spetsen väl inne i denna. Genom den kanal som härvid bildas klämmer man försigtigt ut vattnet under och efter nålens utdragande. Lemnas blåsan i fred sedan, torkar den snart ihop.

Roder eller ror? Båda orden begagnas i sjöspråket utan någon egentlig åtskilnad, men skulle man försöka göra någon sådan blefve det väl riktigast den att »roder» användes i mera materiel bemärkelse och betecknar sjelfva planet hvarmed man styr, under det »ror» deremot har en mera ideel betydelse. Man säger till exempel att fartyget har för litet »roder», så att det styr icke utan att man gifver det mycket »ror», och den som styr fartyget kallas icke roderman utan rorsman eller

rorgängare liksom den tid, under hvilken han utför detta värf, kallas hans

rortörn.

Roslagsskutan eller som den äfven ibland benämnes rospiggen, den i Stockholms skärgård vanliga lastbåten, kan lätt apteras till en utomordentligt billig, beqväm, rymlig och lättskött, men icke sjöduglig, yacht eller flytande sommarnöje. Det har med framgång försökts några gånger.

Rott, den del af såväl en mast som en stång der dessa gå bredvid hvarandra, d. v. s. emellan salning och esselhufvud. Se figuren vid detta sistnämnda ord.

Ruff kallas ibland en större däckshytt.

Rullfock, såsom på bifogade porträtt af en engelsk kappseglare om 1 mätningstal, brukas sedan ett par år tillbaka på mindre yachter eller båtar, och har visat sig ganska praktisk. Focken är långs stagliket underslagen till en med lekare i båda ändar och rulle nedtill försedd stång, på hvilken seglet liksom en rullgardin lindas upp, delvis för refning eller helt och hållet för bergning, genom att man halar i det till båtens sittrum ledda snöret ifrån rullen. Rullbom på storsegel, som nu för ett par år sedan återinfördes efter att i mer än tjugo år hafva varit bortlagd såsom alldeles opraktisk för sjögående båtar, har deremot för många olägenheter att blifva annat än en kortlifvad modesak nu som förr.

Rullning kallas ett fartygs tvärskeppsrörelser åt ömse sidor, helst om de äro temligen stora men icke häftiga.

Rullsöm brukas på simplare båtsegel för att sy ihop dukarne med. Den göres så att båda dukarnes stader vikas om hvarandra ett par hvarf och hopsys med stygn rundt om. Det är visserligen mindre arbetsamt (n. b. om man syr för hand) än för- och aktersöm, men ej så starkt, och de utstående rullarne göra motstånd vid bidevindsegling.

Rumskots seglar man när vinden är akterligare än tvärs.

Rum sjö kallas öppet vatten eller m. a. o. sådant der man har godt rum att segla.

Rummet är en allmängiltig benämning på det inre af fartyget under däck; med »djup i rummet» t. ex. menar man lodräta djupet inombords från däck till köl.

Rum vind, sådan att man kan segla rumskots.

Rundgattad akter är en sådan som de flesta ångfartyg ännu hafva, fastän man på senare tider börjat bygga snipig akter äfven på större ångfartyg och i synnerhet på krigsfartyg.

Rundhult kallas med ett gemensamt namn alla master, stänger, bommar, gafflar, rår o. s. v. som tjena till att sprida ut seglen och hålla dem i sina bestämda ställningar. Som dessa pjeser hafva en betydlig vigt och denna derigeuom att den kommer högt upp minskar fartygets styfhet, så har man sedan långliga tider tillbaka gjort allt för att minska tyngden af rundhulten. Man gör dem derföre med parabolisk afsmäckring, så som under ordet parabel är visadt, och man har tidtals användt ihåliga rundhult af många olika slag, men det enklaste sättet att inbespara vigt förbises ofta, och det är att icke hafva rundhulten en enda centimeter längre än alldeles nödvändigt, när seglen äro sträckta.

Rundtörn, ett slag med ett tåg omkring någonting, göres ofta innan man fastgör en ända, på det att fastgöringen icke må beknipa sig så hårdt.

Ryggbruten säges en båt vara då kölen efter dess färdigbyggande fått bugt upp och ned; gamla båtar blifva lätt ryggbrutna om de få stå länge utan omsorgsfull stöttning.

Rymma säges vinden göra icke allenast då den kommer akterligare eller blir mera »rum», utan äfven då den är för om tvärs och förändrar riktning till mindre spetsig vinkel emot fartygets medellinie.

Rå är egentligen ett rundhult som sitter vinkelrätt tvärs öfver en mast eller stång, men äfven om det sitter snedt öfver kallas det ibland rå, såsom t. ex. rundhultet vid öfverkant af ett loggertsegel.

Råbandsknop begagnas i båt företrädesvis vid hopknopandet af refsejsingarne omkring den inrefvade delen af seglet, samt för öfrigt vid många tillfällen, då man vill med hvarandra förena två sladdar. På refsejsingar bruka många göra råbandsknop med öglor på sladdarne, och detta medför visserligen den fördelen att knopen lättare lossas genom att draga i sladdarne, men det är ej pålitligt och behöfves för öfrigt ej, helst om refsejsingarne äro — såsom vanligt på båtsegel — af bomullslina. Vill man ovilkorligen knopa in refvet så att det med största lätthet kan utstickas igen, bör man i alla händelser endast på en ena sejsingen göra ögla.

På figuren här synes öfverst en råbandsknop och derunder till varning en orätt gjord sådan, hvilkens blotta namn, »käringknop», bör vara antydan nog om dess oförenlighet med sjömansbruk.

Råsegel, såsom på stora fartyg (råseglare) brukas, kan vara bra att hafva i en segelbåt i synnerhet för länsning i hårdt väder, hvarvid det har den fördelen att man ej såsom med ett snedsegel behöfver befara gipning.

»Rätt så!» Kommandoord till rorgängaren att hålla den kurs, som vid ordens utsägande stäfvas.

Rättvisande kallas den kurs eller bäring, som blifvit rättad för kompassens deviation och missvisning.

Röring, ringen i ett ankare eller en dragg. Se figuren vid ordet fly.

Röst, en utbyggnad för att gifva större spridning åt vant och barduner, finnes ibland på större yachter.

Röta i en båt upptäckes lättast genom att sticka med en knifspets, som ledigt går in der röta finnes. Är träet omåladt kan man misstänka röta der mörka eller på fur blåaktiga fläckar synas, och om det är måladt brukar färgen lätt släppa der röta finnes. De ställen der sådan vanligen först uppträder äro i spunningarne helst akter ut och innanför skott eller annan inredning som utestängt frisk luft.