Båtseglareordbok/S

←  R

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

T  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

S

Sacka säges en båt göra när den rör sig akter öfver, såväl när detta är absolut som äfven relativt till en annan båt, så att om två segla kapp och den ene blir efter säger man att den sackar; eller om båda ligga bidevind, och den ene ej kommer så högt som den andre, säger man att den förstnämnde »sackar i lä».

»Sakt' rodd!» Kommandoord för att under fortsatt rodd minska farten.

Salning är den på en mast byggda ställning, på hvilken stången hvilar. Se figuren vid ordet esselhufvud.

Sambordsplanka, det bord som är närmast intill och långs efter kölen.

Samsa säges om åtdragning af tågvirke eller dess kardeler vid sjömansarbeten såsom bändsling, splitsning, stek och knopar m. m.

Sarving, tillfällig klädsel af duk, platting eller groft garn omkring tågvirke för att skydda det mot skamfilning.

Sax, en ställning af två spiror för att lyfta en tyngd, t. ex. när man skall insätta en mast eller förflytta, ballast som ej kan handteras direkt. Det träkryss, i hvilket bommen hvilar, då seglet är beslaget, kallas också sax.

Schackel kallas ibland en klam.

Segelklar (eller så att intet fattas för att genast kunna gå ombord och segla) är i allmänhet mest ekonomiskt att köpa en båt, ty den som icke har mycken erfarenhet derom, anar icke huru mycken möda och kostnad det kräfves för att få en båt segelklar fastän alla inventarier och tillbehör finnas i förrådet.

Segelkoj, den plats ombord der de ej underslagna seglen hvila.

Segelkraftspunkt, den i hvilken seglens verkan skulle kunna anses koncentrerad, brukar antagas vara den matematiska tyngdpunkten för alla seglens areor tillsammans utlagda i fartygets medelplan.

Segelled, den väg som är afsedd att passeras af fartyg, och derföre särskildt utmärkt der sådant behöfves.

Segelnål bör alltid vara trekantig; en rund nål skulle man icke kunna sticka igenom tät duk.

Segelställ kallas en fullständig uppsättning af alla de segel som kunna komma i fråga att samtidigt användas.

Sejnfall, vanlig sjömansbenämning på flagglina, standertfall och med ett ord alla de fall, som äro afsedda för flaggor, sigualer och dylikt.

Sejsa kallas det när man pålägger en tillfällig bändsel.

Se upp för ankaret säges ett fartyg göra då det stoppar upp och vänder sig emot ankaret.

Sidensegel, som för ett tiotal år sedan helt hastigt blefvo mycket moderna, men nu äro det mindre, bestå icke helt och hållet af siden, utan trådarne i den bästa duken äro af bomull öfverspunnet med silke. I alla fall är sådan duk icke lämplig till andra segel än sådana som icke skola begagnas bidevind.

Sidolanternor se boglanternor.

Sittrum är ett på senare år bildadt men ganska betecknande och lättförstådt ord, som dock icke kan användas för vanliga öppna båtar, ty i dem är ju allt sittrum.

Sjelflysande färg kan ofta vara af stort gagn, ty mången båtseglare har helt säkert, när han sent om aftnarne kommit hem, erfarit olägenheten af att i mörkret behöfva leta efter moringar eller märken för angöring af ankarplatsen eller dylikt. Ett billigt sätt att åstadkomma i mörkret lätt synliga märken är att öfverstryka en större yta med i vatten uppslammad kalk. Sådan kan äfven användas för att utmärka grund på det sätt att man utslår den på botten. Men der vattnet är grumligt eller djupet betydligt eller der det icke är tillfälle att åstadkomma någon stor lätt synlig yta i land, kan man inrätta sjömärken med sjelflysande färg åt sig på följande enkla sätt.

Rengör vanliga ostronskal så väl som möjligt med försigtig tvättning. Rödglödga dem sedan under en half timme. Skrapa bort det mörkaste af ytterskalen och lägg återstoden i en degel i tunna lager med sönderstött svafvel emellan. Utsätt degeln med sitt innehåll för rödglödgningshetta under en timme och knacka ut detta sistnämnda när det kallnat. Afskilj nu det hvitaste af massan och fyll det på buteljer af hvitt glas. Om en sådan butelj får vara utsatt för dagsljus eller helst starkt solljus, lyser den sedan en tid bortåt i mörker, och buteljerna kunna lätt anbringas på de ställen som man vill utmärka.

Vattenfri kalciumklorid, som kan fås från ett kemiskt laboratorium, har äfven den egenskapen att lysa i mörker någon tid efter det den varit utsatt för solljus. Ett par slag af sjelflysande färg i flytande form (Balmain's luminous paint och Lemoine's färg) finnas äfven i handeln åtminstone utomlands och hafva tidtals varit i bruk för målning af sjömärken, inuti jernvägsvagnar m. m., men de äro ovaraktiga helst i beröring med saltvatten.

Sjö kallar sjöfolk vågorna på hafvet, så att allt eftersom dessa gå mer eller mindre högt säger man att sjön är svår eller smul o. s. v. Se för öfrigt ordet sjögång.

Sjöduglighet är bland alla egenskaper hos en båt den som är underkastad största olikheten i bedömandet, ty somliga anse att en båt är sjöduglig endast den vakar väl och andra fästa sig mindre härvid, utan fordra i främsta rummet att den skall kunna komma fram emot hårdt väder. Men begreppen att vaka väl och att gå fram väl emot hårdt väder äro af nästan alldeles motsatt natur, ty med de flesta båtar är det ingen konst att få dem att vaka i sjön, om man uppgifver alla anspråk på att komma fram emot den, och å andra sidan kan ingen farkost af något slag vaka väl i sjö, emot hvilken den framdrifves med stark fart.

Liksom alla andra goda egenskaper hos en båt bero på ett lyckligt afvägdt förhållande emellan motsatser, så är äfven sjödugligheten beroende af ett lämpligt tillgodoseende af de båda stridiga fordringarne att vaka och att komma fram. Men hvilken af dessa som bör på den andras bekostnad bäst tillgodoses, det måste bero på båtens bestämmelse.

Sjöfynd bruka oftast af herrar båtseglare behandlas med en viss sorglöshet — att icke säga något värre. Man hittar till exempel en åra, ett frihult, en toft eller något dylikt, som icke i sig sjelft är af något värde, och stufvar ned det i båten för att kasta det på sopbacken när man kommer hem, eller hyfvar ut det igen allt efter som lusten faller, utan att vidare tänka på saken. Sannolikt hafva de flesta båtseglare icke reda på att det finnes lagstadganden angående sjöfynd, och att man kan bli straffad för uraktlåtenhet att i laga form anmäla sådant, huru värdelöst fyndet i sig sjelft än må vara, ty lagen (af den 12 juni 1891) tager ingen hänsyn till det funnas värde.

Sjögång brukar bedömas och betecknas efter följande skala:

grad	benämning	vågornas höjd i meter
1	stillt vatten	0—1
2	smult vatten	1—2
3	temlig sjö	2—3
4	måttlig sjö	3—4
5	hög sjö	4—5
6	svår sjö	6—7
7	mycket svår sjö	8—9
8	stormsjö	10—15
9	orkansjö	16—18.

Sjökort för bruk i båt böra naturligtvis vara i så stor skala som möjligt, men för många delar af våra kuster finnas ej sådana i handeln i större skala än $1 \over 200,000$. Öfver somliga skärgårdsområden, såsom t. ex. Stockholms, finnas i $1 \over 100,000$ och öfver en stor del af vestkusten i $1 \over 50,000$. De kunna få köpas i Stockholm i Nautiska Magasinet, Skeppsbron 10, och i landsorten oftast på lotskontoren.

Sjömana kallar sjöfolk att utföra mindre sjömansarbeten såsom splitsning, bändsling, klädning och dylikt.

Sjömil, svenska, = 7,420 meter, begagnas sällan i vanlig räkning, utan oftast qvartmil = 1,855 meter.

Sjömärken liknande de genom kongl. lotsverkets försorg utsatta få ej af enskilda personer anbringas i närheten af segelleder.

Sjöreda ett segel är att förse det med nockbändslar, litslina och mera sådant som behöfves för att kunna slå under det. Är man icke sjelf kunnig i sjömansarbeten, torde det vara bäst att betinga sig seglen sjöredda af segelmakaren.

Sjörum säges ett fartyg hafva, då det är så långt ifrån land eller grund att dessa icke hindra behöfliga manövrer.

Sjörök kallar sjöfolk det slags tjocka, som uppstår genom vattnets häftiga afdunstning när dettas temperatur är betydligt högre än luftens. Som sjöröken merendels icke står högre än några meter öfver vattenytan, kan man oftast ifrån masttoppen eller ifrån temligen högt land se öfver den.

Sjösjuka anses bero i somliga fall på blodbrist i hjernan och i andra på retning af ryggmergen, hvarföre man icke heller någonsin kan påfinna något medel som alltid hjelper emot eller ens lindrar det onda, ty hvad som skulle kunna hjelpa i det ena fallet det stjelper i det andra. Den på blodbrist i hjernan beroende sjösjukan, som i synnerhet yttrar sig genom qväljningar, är af lindrigare art och kan ofta mildras genom medel som »drifva blodet åt hufvudet», såsom oskyldigast genom arbete; men den på retning af ryggmergen beroende sjösjukan, som medför slöhet och domning, är farligare och emot den hjelper i längden ingenting annat än härdning.

Sjövan kallas den som icke allenast är härdad emot sjösjuka utan äfven så hemmastadd ombord, att han under alla förhållanden kan förrätta sina sysslor.

Skaffa är den ombord vanliga benämningen för att äta. Sjömän skaffa således alltid sjelfva sin mat äfven när fartyget är långt ute till sjös, och så stor är vanans makt att de skulle känna en viss tomhet, om någon annan skaffade den för dem.

Skaka en talja, ett fall eller något dylikt är att gifva efter på halande parten och hjelpa löparen igenom blocken.

Skalka luckorna på däck brukas såsom försigtighetsmått emot hårdt väder till sjös, och innebär att luckorna försäkras och tätas, ofta genom att pressenningar fästas öfver dem.

Skamfila kallar sjöfolk det när något är utsatt för nötning eller slitning, i synnerhet om denna uppstår genom ovarsamhet — deraf också prefixet »skam».

Skandäck, den plant liggande betäckningen öfverst på bordläggningen och spantens toppar.

Skans på ett fartyg kallades fordom den aktersta delen af öfre däck, och på örlogsfartyg bibehållas ännu många benämningar i öfverensstämmelse härmed; men på handelsfartyg och äfven ofta på yachter menar man med skans det såsom bostad för besättningen afsedda rummet för ut.

Skarping och skedbåt äro hos oss antagna ord för beteckning af två amerikanska båttyper som infördes här för omkring tolf år sedan. Skarpingen är nästan som en ökstock men spetsig för ut. Skedbåtens förskepp deremot är skapadt ungefär så som spetsen på en sked eller med andra ord såsom en riktigt modern fenbåt.

Skepp är egentligen endast det fartyg som har minst tre master med rår, men ordet användes ofta till och med af yrkessjömän i en mycket vidsträcktare betydelse, helst i sammansättningar.

Skeppare är inom örlogsflottan underofficer, men befälhafvaren på ett handelsfartyg eller den förhyrde bäste mannen på en yacht kallas ofta äfven så.

»Ske ut!» — vanligt rop ombord för tillkännagifvande af att arbetstiden för dagen är slut.

Skifgatt, det aflånga hålet i ett block eller rundhult eller annorstädes som är afsedt för en

Skifva eller trissa sådan som i ett block.

Skifva årorna är att vrida dem med bladen i vågrätt plan så att motvind ej verkar så mycket på dem. (Uttalas ofta skefva, stundom »skefra».)

Skifva en ända eller ett tåg, att lägga ut hela dess längd i plan och tätt packad spiral, brukas med alla på däck liggande ändar vid fartygs paradtoalett.

Skifta säges ombord i stället för byta om; man skiftar t. ex. på en kutter klyfvare när storseglet refvas så att man måste minska försegel: på söndagen skiftar matrosen skjorta o. s. v.

Skjuta björn är en gammaldags benämning för ett bland de farligaste tilltag en båt kan hitta på, nämligen att under länsning i hårdt väder falla af så myeket att seglen gipa. Det finnes båtar som trots den omsorgsfullaste styrning äro omöjliga att hindra från denna olofliga manöver, och dylika såsom sjöbåtar odugliga exemplar utmärka sig merendels för mycket stort och fylligt hvalf akter ut samt ytterst ringa djup för ut, d. v. s. just karakteristiska drag hos den moderna kappseglingsyachten. Deremot hör man aldrig om allmogebåtar, och i synnerhet icke om sådana som hafva snipbyggd akter, att de visa någon benägenhet att skjuta björn.

Skjuta upp en ända är att lägga den i rediga bugter så att den kan löpa ut klart.

Skjuta upp emot vinden i en vändning brukade man förr vid kappsegling eftersträfva och anse för en stor dygd hos en båt, om den kunde det. Visserligen är det en ren vinst åt lovart allt hvad man kan sålunda skjuta upp emot vinden, men om farten härunder minskas, så blir det en förlust i tid i stället, så att man kan som regel säga att endast med en båt, som väl bibehåller farten, kan det vara värdt att försöka skjuta upp i vändningen. Med en lätt båt deremot eller en som snart förlorar farten, är det skäl att göra vändningen så qvickt som möjligt utan att man derföre behöfver gifva så mycket ror att detta stoppar farten.

Skonert, ett tvåmastadt fartyg med gaffelsegel på båda masterna och på den kortare fockmasten ibland råsegel.

Skonertskepp har minst tre master riggade som på en skonert; det finnes till och med femmastade skonertskepp nu för tiden.

Skot är det tåg som bestämmer seglets vinkel emot båtens medelplan, d. v. s. dess

Skotningsvinkel, hvilken enligt teorien bör vara hälften så stor som vindriktningens vinkel emot medelplanet. I synnerhet när man seglar bidevind är det vigtigt att seglens skotningsvinklar äro riktiga och om man vill ligga 4 streck nära vinden skulle då skotningsvinkeln vara 2 streck, om den rättades efter den sanna vinden. Men nu är det icke efter den sanna, utan efter den apparenta vinden (se detta ord) som man bör rätta skotningsvinkeln, och som denna sistnämnda vind kommer mera för ifrån än den sanna, så måste äfven skotningsvinkeln vara mindre än 2 streck. Huru mycket mindre den bör vara det beror i teorien på båtens fart och i praktiken på dess egenskaper, på vindstyrka, sjögång och mycket annat, men som en allmängiltig regel kan man antaga att i en god segelbåt med tillräckligt afdriftmotstånd böra seglens medelplaner bilda ungefär 1½ strecks vinkel med båtens, och denna ställning få de i allmänhet när deras underkanter eller bommar göra ett strecks vinkel med båtens medelplan, hvilket alltså skulle vara den ungefärliga skotningsvinkeln. Men härvid är att iakttaga att alla seglen böra göra lika stora vinklar, om de i proportion till sina areor skola verka lika förmånligt till framfart. Man måste således taga hänsyn till att på ett gaffel- eller sprisegel sveper det aktra öfre hörnet ut åt lä ganska betydligt, då deremot ett stagsegels fallhorn står nära nog i fartygets medelplan, hvarför det sistnämnda seglet ej bör få så skarp skotningsvinkel som de fyrkantiga. Trekantiga storsegel såsom t. ex. gunterriggens äro naturligtvis i detta sistnämnda hänseende nästan likstälda med stagsegel, och i allmänhet kan man säga att ju smalare ett segel är upptill, desto mindre spetsig behöfver dess skotningsvinkel vara.

Skotstek synes på vidstående figur, till venster ett enkelt och till höger ett dubbelt. Det enkla skotsteket är icke pålitligt om ej det öga på hvilket det slås är slutet så att det ej kan öppna sig, men det dubbla är mycket användbart vid hopstickning af två sladdar, vid påstickning af ett skot eller en flagg och dylikt.

Skothorn, det aktra undre hörnet af ett snedsegel (se figuren vid ordet fallhorn).

Skott kallas i allmänhet hvarje vägg i ett fartygs inredning.

Skralna säges vinden göra då den drager sig så att den kommer mera för ifrån.

Skrof är den omfattande benämningen på fartygets köl, stäfvar, spant, bordläggning, garnering och dessas förbindningar, men inbegriper ej däck eller inredning och dylikt löst.

Skrufvar äro ibland mycket svåra att få ut, helst om de äro af jern och rostat fast. Fotogen (se detta ord) kan härvid vara till god hjelp, men ett annat bra sätt är att hålla ett glödgadt jern en stund emot hufvudet på skrufven och genast, medan den ännu är varm, försöka skrufva ut den. N. B. Det är bäst att hafva eldsläckningsredskapen till hands, i synnerhet om fotogen förut blifvit använd.

Skräcka säges ett tåg göra när det icke håller riktigt väl fast vid sin beläggning utan gifver efter något. Äfven när man afsigtligt släcker på ett tåg mycket litet, kallas detta att skräcka på det.

Skuta, en gammaldags benämning på fartyg af hvad slag som helst, användes nu för tiden nästan endast om mindre lastfartyg eller med en viss ringaktning om andra.

Skydrag brukar i dagligt tal ett utomordentligt häftigt regn ibland kallas, men rätteligen är skydraget en vid vissa hvirfvelvindar uppstående vattenpelare som efter en stund faller ned. Att då vara i närheten är icke rådligt för en båt, helst om den är öppen, hvarföre det alltid är skäl att undvika skydraget, men om det är omöjligt bör man berga alla segel, ty vattnet kan kasta sig i dem så hårdt att båten kantrar eljest.

Skylight, fönster på däck eller hyttak.

Skål kallas ombord en träränna som begagnas t. ex. på ett tåg för att skydda det mot skamfilning. Äfven anbragt på ett rundhult kallas en dylik träränna skål, och då man tillfälligt reparerar eller förstärker ett rundhult med att surra fast träpjesen långs efter det, kallar man detta att skåla.

Skåltomt säges ett fartyg vara, då det icke har last eller ballast eller någonting löst i skrofvet.

Skåta kallar vår kustbefolkning på somliga trakter det sätt att ro då man vänd för öfver skjuter årlommen ifrån sig i årtaget.

Skädda, en liten flat träpjes såsom t. ex. loggskäddan som är afsedd att stående på kant i vattnet bilda den fasta punkt från hvilken logglinan sträckes; eller t. ex. det tvärstycke på rorhufvudet i en båt, fräu hvilket styrrepen utgå.

Skänkling, ett tåg eller ibland en ketting med ett block och löpare i sladden, brukas ofta för att spara in på längden af löparen, till exempel på rårnas brassar eller på klyfvers skoter.

Skära sig säges ett fartyg göra, när det till följd af ström eller andra anledningar förändrar sin riktning.

Skärnagel, en träplugg som man insätter i en lask för att hindra vatten att tära sig fram.

Skärpa segel eller deras skot kallas det ibland när man skotar skarpare.

Sköras säger man att segel gör när det går sönder.

Sköns, ombord vanlig beteckning för att någonting går i spetsig vinkel emot eller snedt öfver något annat.

Skötbåt, bland östersjöfiskare gängse benämning på en för strömmingsgarn (»skötar») afsedd båt.

Slabb = slak, eller icke styf.

Sladd, den yttersta fria ändan af ett tåg.

Slag kallas den väg ett fartyg under kryssning tillryggalägger emellan två vändningar. Är vinden icke rätt ifrån målet blir den ena bogen förmånligare slagbog än den andra.

Slaget i ett fartyg är den del af skrofvet der detta börjar öfvergå till nära lodrät sida ifrån en botten som ligger mera vågrätt.

Slagsida säges ett fartyg hafva när det genom osymetrisk placering af tyngder ombord fått krängning åt ena eller andra sidan.

Slagvatten är egentligen sådant som samlats i slaget och vid krängning icke kan utpumpas, men instängdt och i synnerhet illaluktande vatten i fartygets botten kallas äfven ofta slagvatten.

Slagvägare, långskepps inombords i slaget fastbultade timmer, brukas ofta på båtar till sidostöd för bottenplanen.

Slingring, häftiga sidorörelser åt ömse håll, förekommer i synnerhet under länsning, och för att under sådana omständigheter saker på bord eller hyllor icke skola gå i drift, förses dessa med uppstående kanter, slingerribbor.

Slidsäte, anbragt tvärskepps på däck, användes på kanoter, för att kanotisten skall kunna hastigt förflytta sig mer eller mindre ut till lovart, och skulle äfven kunna vara mycket fördelaktigt i segelbåtar så små att en persons tyngd är af betydelse såsom lefvande ballast.

Slip, upphalningsbädd för fartyg.

Slira, säger man i sjöspråket i betydelsen glida, halka eller gå upp om stek, bändslar och dylikt.

Slirstek kallar man ett stek, som man lägger så att man kan upplösa det eller få det att slira genom att rycka i sladden.

Slopa är att söndertaga någonting kasseradt så att man kan tillgodogöra sig dess beståndsdelar.

Slup, ett enmastadt lastfartyg med stång för toppsegel och oftast fast bogspröt med eller utan klyfvarbom. En större skeppsbåt kallas äfven slup.

Sluthult, ett tvärstycke insatt igenom foten af en stång eller en klyfvarbom för att stoppa upp emot salningen eller betingen.

Slå ifrån segel är att taga loss dem ifrån sina rundhult eller delar af den stående riggen, och att sätta dit seglen kallas att slå under dem.

Slå på ett block eller ett tåg på ett annat är att fästa det t. ex. så som figuren visar, för att sedan kunna anbringa den halande kraften i det påslagna.

Slå upp är att upplösa ett tåg i sina kardeler, eller en kardel i sina garn, eller i allmänhet tågvirke i sina beståndsdelar.

Slätduk bör man försöka få på ett segel när man beslår (se detta ord) det, i synnerhet om det icke skyddas af kapell.

Slättoppad kallar man en skonert då den icke har rår.

Släcka på ett tåg är att gifva efter så att det blir slabbt, men icke lossa det alldeles.

Släpphake, en som är så inrättad att den kan öppnas och uthuggas ehuru det är frestning på den.

Slör seglar man för då vinden är på låringen eller så omkring.

Smack, egentligen ett ketch- eller yawlriggadt fiskefartyg, kallas äfven ibland storseglet på ett sådant.

Smidlagdt säges tågvirke vara när garnens antal är småningom minskadt emot ändan, så att denna blir afsmalnande.

Smult vatten skulle man enligt den allmänt antagna skalan för sjögång (se detta ord) kalla det der höjdskilnaden emellan vågdal och vågtopp är emellan 1 och 2 meter, men som dessa mått gälla för öppna hafvet får man modifiera begreppet relativt till vattenområdets storlek, ty man kan knappast säga att det är smult vatten på en fjärd af några qvadratkilometers areal, när der går sjö af ett par meters höjd.

Smyga kalla sjömän det när en stropp eller ett öga fästes omkring någonting.

Smäcker = smal, fin, nätt.

Smärta är att omvira med remsor af gammal segelduk, som kallas

smärting.

Smörland benämner sjöfolk ett långsträckt moln vid horisonten, då detta ser ut som ett land på långt afstånd, men vid närmande eller stark belysning smälter som smör i solen.

Snedsegel kallas alla sådana som kunna med sin akterkant slå öfver från den ena sidan till den andra, t. ex. när man vänder genom vinden; således icke råsegel, men gaffel-, loggert-, spri-, stagsegel m. fl.; och ett fartyg som endast eller hufvudsakligen har dylika kallas

snedseglare eller snedsegelriggadt.

Snipa, en merändels lätt och öppen båt som är spetsig i båda ändar, hvarföre man äfven kallar

snipbyggd akter den som går till spets eller stäf längst ute.

Sofsäck ungefär så som på figuren här bredvid är den mest praktiska anordningen för bädd i en liten långfärdsbåt, der man ej har utrymme för lösa sängkläder.

Solen på ryggen och månen emot sig äro önskningsmål för en torpedbåtbefälhafvare då han går fram till anfall, och det gäller att sjelf se så väl som möjligt men icke bli sedd. Äfven för en båtseglare i okända farvatten är det mycket lättare att taga sig fram, om han kan hålla solskenet på ryggen eller styra emot månskenet. I klart vatten ser man botten på ett par tre meters djup och upptäcker lätt grund, on man har solen på ryggen, men emot solen ser man nästan intet ned i vattnet.

Solgångsväder kallar sjöfolk det på vackra sommardagar vanliga då vinden under dagens lopp drager sig allt efter som solens ställning på himlen förändras.

Solrök uppstår af förhållanden nästan motsatta till sjörökens orsaker d. v. s. af varm luft och jemförelsevis kallt vatten, således nästan endast under solvarma sommardagar och vid temligen fuktig luft; men den anses likväl icke såsom något ogynsamt väderleksförebud.

Solsting eller blodkongestion i hjernan till följd af stark värme kan inträffa äfven på våra breddgrader. Då det dock är under stiltje som man är mest utsatt derför på sjön, kan man taga sig för att ro såsom ett godt skyddsmedel, ty det är mycket sällsynt att någon får solsting under ansträngande kroppsarbete helst om man svettas dugtigt dervid. Skulle man emellertid börja känna svindel eller liksom tryckning på hjessan, är det skäl att genast blöta denna med kallt vatten, och, om detta icke hjelper, sticka fingrarne i halsen för att få kräkas.

Sortlina, en smäcker lina fäst i båten och i rodret på det att detta ej må förloras, om det hoppar af.

Spant äro mycket vigtigare i en kravelbyggd båt än i en klinkbyggd, der borden styra hvarandra så att båten behåller sin form och kan vara tät äfven om flere spant äro afsprungna; men i en kravelbyggd båt böra sådana ofördröjligen repareras.

Spel kallas ombord mekaniska inrättningar för lyftning af svårare tyngder såsom i synnerhet ankaret, men att använda en sådan inrättning kallas icke att

spela, utan detta ord betyder tvärtom att ett tåg eller dylikt lossnar och löper ut af sig sjelft. Om t. ex. vid ankarets hemvindning kettingen slirar på spelet och löper ut igen, säger man att den spelar.

Spinnaker, ett af lätt duk gjordt merändels trekantigt fördevindsegel ifrån högsta toppen till en särskildt för ändamålet på motsatt sida till storseglet utsatt bom (se figuren vid ordet ballongsegel), är nästan nödvändigt att hafva vid kappsegling efter regler som taga hänsyn till segelarean, ty i sådana ingår merändels nu för tiden såsom försegelarea hela triangeln ifrån högsta toppen till det främsta förseglets hals derifrån till masten och slutligen långs denna upp till toppen. Men, som förseglen icke äro af något särdeles gagn under segling nära platt fördevind, måste deras verksamhet ersättas genom spinnaker, hvilken dock icke utan särskild taxering derför får vara större än den nyss nämnda försegeltriangeln.

Namnet spinnaker, som numera är antaget i många språk, begagnades först i engelskan, och tros härleda sig ifrån en yacht som hette »Sphinx» (af besättningskarlarne förvridet till »Spinks»), och på hvilken ett sådant segel först användes vid kappseglingar år 1866.

Spiksjuk kallas ibland en båt som läcker vid spikar och naglar, hvilket om dessa äro af jern och bordläggningen af fur ofta inträffar vid tolf à femton års ålder. Merändels finnes ingen varaktig bot härför utom att förspika båten på nytt mellan de gamla spikarne — om den är värd det.

Spira kallar ofta den i sjöspråket oinvigde ett rundhult, men sjömännen endast ett råämne till eller ett kasseradt sådant, åtminstone icke ett i bruk varande rundhult.

Splitsa, att förena tåg eller delar deraf genom dess med hvarandra sammanflätade kardeler. Se orden kortsplits, långsplits, ögonsplits m. fl.

Splitsknop är hvarken en splits eller en knop, utan på örlogsfartyg kallas en merlspik så.

Spri, ett rundhult som går diagonalt utefter ett segel för att utsträcka det, men icke är insydt eller fast deri såsom en latta.

Spring, ett tåg som från bog eller låring tillfälligtvis utföres till någon fast punkt utom fartyget för att förändra dess riktning. Se gå till segels för spring.

Springa säges på sjöspråket i stället för gå af eller gå sönder.

Sprisegel hafva tidtals varit urmodiga och kommit på modet igen flere gånger om, samt gifvit anledning till mycket meningsutbyte rörande deras lämplighet. Beträffande frågan, om man kan få ett sprisegel att stå lika väl som ett gaffel- eller loggertsegel, torde man kunna säga, att det finnes intet skäl, hvarför icke ett väl skuret, sydt och satt sprisegel skulle stå lika väl som något annat, men beträffande dess verksamhet måste man skilja mellan segling bidevind och för öppen vind. Ty bidevind torde nog spriseglet, så framt det icke är mycket högt och smalt (såsom på figuren vid ordet förkant), vara något mindre verksamt än de flesta andra, af skäl som närmare förklaras vid det nämnda ordet. Men fördevind är bestämdt spriseglet, om det antingen för tillfället bommas ut eller hellre är försedt med fast bom, fullt så verksamt som något annat, och kan fås att stå lika väl som ett balansloggertsegel med användning af någondera af de här på figurerna visade anordningarne.

Fig. 1 visar ett sätt som användes på mindre båtar i Canada. Spristroppen sättes här icke såsom vanligt på masten, utan på bommen ungefär vid en tiondedel af dennas längd ifrån masten räknadt, hvarigenom seglet kommer att under alla vindförhållanden stå lika orörligt sträckt som ett balansloggertsegel.

Fig. 2 å följande sida framställer en metod som brukas af fiskare i Blekinge på större ekors mesan. Detta segel är försedt med svå sprin, det ena på vanligt sätt anbringadt och det andra gående till skothornet.

Hvad man än för öfrigt kan säga om spriseglet — ett är säkert: att det i förhållande till sin area är ett mycket billigt segel. Det är äfven derför fiskares och yrkesseglares favoritsegel, och kommer nog att så förblifva i långa tider ännu.

Spritkompass, hvars magnetnål sitter i en flottör i sprit i en sluten dosa, är lämpligast i båt i sjögång, ty dervid gör en på stift upphängd magnetnål så häftiga rörelser att den är omöjlig att styra noga efter.

Språng kallas relingsliniens bugt upp och ned eller skilnaden i fribordets höjd midskepps och vid ändarne af fartyget. På moderna yachter och kappseglingsbåtar finnes nästan intet språng, ty om de öfverhängande ändarne vore betydligt högre än midteldelen af båten, så skulle öfvervattenskroppen blifva allt för stor i förhållande till undervattenskroppen, men på en båt med nästan lodräta stäfvar är deremot språnget behöfligt just för att öka öfvervattenskroppens volym vid ändarne och dermed förmågan att vaka i sjö, när endera ändan vändes emot denna.

Spränga är det ombord vanliga uttrycket för att fresta något så hårdt att det springer.

Spunning kallas den i köl och stäfvar inhuggna ränna, i hvilken bordläggningen fästes. Då en båt bygges, hugges spunningen först upp såsom en trekantig ränna af samma djup som bordläggningens tjocklek, och sedan afturas denna rännas innerkant efter behof. Det är på spunningen och på huru borden passa i den som man i synnerhet ser om en båt är omsorgsfullt byggd, ty bland båtbyggarens svåraste arbeten är att afpassa längden på borden så att de sluta alldeles tätt i spunningarne på stäfvarne. Då både detta och först och främst sjelfva upphuggandet af spunningarne är mycket tidsödande, så byggas somliga allmogebåtar utan spunningar och flere bland dem blifva mycket bra ändå, såsom t. ex. blekingsekan.

Spunning kallas äfven en liten träfyllning som man insätter i virke der det har något mindre fel. Om t. ex. en dyrbarare virkespjes har en lös qvist eller ett »bomslag» (ett ärr efter någon skada som trädet fått i yngre år), så brukar man hugga ut en liten bit och ersätta den med en väl inpassad spunning, hvilket icke anses såsom fusk ifall pjesens hållbarhet likväl är tillräcklig.

Spygatt, hål i skandäcket eller i waterbordet för vattens aflopp från däck, brukas på större fartyg, men på däckade båtar gör man merändels en fortlöpande öppning tätt ofvan skandäcket, ty spygatt skulle ej räcka till för aflopp af de vattenmassor som ofta komma på däck.

Späckad matta göres på det sätt att man i en smärtingslapp af några qvadratdecimeters storlek broderar med kabelgarn så tätt som möjligt omkring träpinnar af ett par fingrars tjocklek, uppskär öglorna och tafsar ut sladdarne af garnen, då man får en ypperlig matta att aftorka fötterna på när man kommer ombord.

Stad, eggen eller den väfda kanten på segelduk.

Stagsegel är egentligen endast ett sådant som med sin främre kant är litsadt till ett stag, men man räknar äfven ofta olitsade segel, såsom kuttrars klyfvare, till stagsegel.

Stagvända, gammaldags benämning för att vända genom vinden.

Stampa säges ett fartyg göra då det häftigt dyker ned med för och akter ömsevis. På en kutter med lång klyfvarbom frestas denna och dess waterstag hårdt vid sådana rörelser, hvarföre man ofta brukar tillfälligtvis förstärka detta sistnämnda med ett extra waterstag, som då kallas

stampstag, ehuru detta ord egentligen betecknar det fasta staget under klyfvarbommen på ett större fartyg.

Standert på toppen är nästan nödvändig för att visa vindens riktning i synnerhet bidevind, om man icke har styrflög; men man bör vara noga med förande af standert, ty denna är att betrakta såsom befälstecken (se detta sistnämnda ord!).

Stek begagnas af många olika slag bland sjömän, och flere sådana äro förut här framstälda, såsom fiskare-, pål-, skotstek m. fl.; men i de flesta fall kan den, som icke eger färdighet i att slå olika slags stek, nöja sig med två halfslag, gjorda på något af de sätt som fig. här bredvid ' visar. Ty två halfslag förtjena väl den tillit som sjöfolk brukar egna detta förträffliga fastgöringssätt för en tross vid en moring eller en pållare eller hvad det nu må vara.

Företrädesvis användas två halfslag vid fastgöring af en båts fånglina, och hafva i detta fall en viss legitimitet. Har båten varit förtöjd med två ordentliga, åtsamsade halfslag, så är man enligt vanlig sjömanshäfd lagligen försvarad, äfven om den sedan går i drift, hvilket för resten ej inträffar, om allting annat håller. Vid fastgöring af en svårare tross brukar man ofta först taga en »rundtörn» (d. v. s. ett extra slag genom ringen eller omkring pållaren), innan man gör halfslagen, och detta är ganska förmånligt, emedan slagen då lättare kunna lossas, men för hållfastheten är det alldeles öfverflödigt.

På venstra ändan af figurens stång synas två halfslag, sådana de användas för fastgöring af fånglinor och dylikt. Längre fram äro två halfslag sådana de göras, då man vill fortsätta med trossen i samma riktning, såsom då man på ett fartygs vant fäster de smäckra, tvärs öfver dem gående linorna, veflingarne, på hvilka man sätter fötterna vid äntring, eller då man på en yachts vant fäster mantåg en bit öfver relingen till förekommande af »man öfver bord». Längst till höger synas samma halfslag ännu ej åtsamsade; och längst till venster i en ögonbult bredvid stången äro två afviga halfslag. Dessa sistnämnda, som märkvärdigt nog sällan användas bland yrkesjömän, äro ett utmärkt lämpligt fastgöringssätt der man vill lemna öfver så kort sladd som möjligt, såsom t. ex. vid påstickning af en flagg eller ett toppsegelskot. De afviga halfslagen äro lättare att lossa, när ingen frestning är på trossen, och hålla om möjligt ännu bättre än de rättvända, emedan just yttersta sladden beknipes hårdast.

Sticka ifrån sig säges man göra med något som man måste lemna efter sig; såsom t. ex. när man måste gå till segels i en hast och icke hinner taga hem ankaret, sticker man det ifrån sig eller med andra ord låter ankarkettingen löpa ut och släpper den; eller när man går till segels för spring (se detta uttryck), måste man oftast sticka springet ifrån sig.

Sticka ihop två tåg är att förena det ena med det andra genom stek.

Sticka på ett tåg vid någonting är att fästa det dervid med stek; man sticker t. ex på ett toppsegels fall på rån med fiskarestek eller skotet med skotstek eller två af viga halfslag vid, skothornet.

Sticka ut ref är mycket lättare än taga in dem, men man måste vara noga med att alla refsejsingar äro loss innan stickbultarne släppas, emedan seglet eljest lätt kan sköras. För att få seglet riktigt väl satt efter utstickningen af refvet, är det bäst om man kan lägga båten vindrätt dervid liksom vid refningen.

Sticka tåg kallar man det då man gifver ut mera ankarketting, sedan den tiden då man begagnade tåg till ankaret.

Stickbult, en stump af smäcker tross eller lina, med hvilken man syr fast reflöddran på liket då man refvar. Stickbulten måste dervid inskäras så många slag att det väl motsvarar likets styrka.

Stick i stäf säges vinden vara då dess riktning bär rätt ifrån målet, till hvilket man vill komma.

Sticklina, smäckert trosslaget tågvirke som begagnas till stickbultar i båtar, till bändsling och mera dylikt.

Stiltje är bland de retsammaste obehag seglaren råkar ut för, men deremot finnes ingen annan bot än att, som danskarne såga, »taga det med ro», hvilket i en båt oftast går bäst med hjelp af årorna. En gammal erfarenhetsregel är att före midsommar har man sällan att befara flere timmars stiltje i våra farvatten, men på eftersommaren kan det ibland vara stillt hela dagen och ännu oftare hela natten. Bland de säkraste tecknen till långvarig stiltje äro långsträckta, orörliga moln vid horisonten.

Stjert kallar man en ungefär meterslång sladd af tågvirke i synnerhet om den är afspetsad eller smidlagd; är en sådan fast vid ett block (såsom på figuren vid uttrycket slå på) kallas detta ett

stjertblock, och är detta med taljelöpare förenadt med ett annat block, kallas det hela en

stjerttalja.

Stock på ett ankare är det trästycke som har till uppgift att lägga sig platt på botten så att flyet kan gripa i denna. Se figuren vid ordet fly, der stocken är af jern, såsom nu för tiden vanligt.

Stoppare, en smidlagd stjert med den grofva ändan fast, brukar man ofta vid halning af en svårare tross slå på denna för att hålla an den tills man hinner belägga.

Stora björn eller den s. k. carlavagnen på stjernhimlen borde en båtseglare lära sig att känna igen, ty den gifver god ledning för att bedöma väderstrecken. Man finner nämligen lätt polstjernan, och således riktningen åt norr, om man med blicken följer en genom de båda bakhjulen i carlavagnen uppåt zenith utdragen linie, något till höger om denna.

Storbåt kallas på handelsfartyg barkassen, en tung lastbåt som medföres ombord, men vår skärgårdsbefolkning menar med storbåt en för fraktfart afsedd mindre skuta, t. ex. roslagskutan.

Stotgarn, kabelgarn afkapade till större delen så att de lätt kunna afslitas, begagnas vid flere tillfällen när man vill hålla någonting hopfångadt till sista ögonblicket och då kunna genast frigöra det. Man brukar till exempel ofta vid tillsegelsgående i trångt farvatten hissa klyfvaren beslagen med stotgarn så att man kan rycka ut den genom att hala i skotet. Likaså brukas det ofta under kappsegling att hissa ett ballongsegel beslaget med stotgarn för att kunna ögonblickligt sätta det när ett märke passeras.

Stotlapp, en fördubbling af duken i ett segel, fastsys vid tillverkningen på det ställe der frestningen blir särskildt svår, såsom i hornen och vid reflöddrorna.

Streck kallas i dagligt sjömanstal ett kompasstreck (se detta ord).

Stropp, en af kardeler hoplagd eller splitsad ring af tågvirke för att fästa ett block eller en kaus vid t. ex. ett rundhult. Stroppen kan äfven vara lös och afsedd att för tillfället smygas fast, då den ofta göres af hoplagda garn, »särvigin».

»Stryk!» — kommandoord till roddare att backa med årorna.

Stryka sades fordom mera än nu för tiden i stället för berga eller fira ned om segel, rundhult och dylikt. Man säger dock ännu att man stryker toppseglet och stryker stången ned i däck. Uttrycket »stryka flagg» begagnas numera nästan endast i betydelsen gifva sig eller kapitulera.

Sträcka nya segel i varmt och torrt väder liggande till ankars, innan man seglar med dem, bruka omtänksamme båtseglare, på det att seglen må komma att stå väl.

Sträcka säges man äfven göra på en bidevindsbog, när man på denna kan ligga upp till målet.

Ström är nästan alltid olika stark på olika djup under vattenytan och i regeln starkast på en tredjedel af djupet från ytan till bottnen. Då man seglar i strömvatten kan man mången gång hafva gagn af att lämpa sig härefter.

Stufva säges alltid ombord för att lägga eller förvara någonting på sin rätta plats.

Styfhet hafva många båtseglare mycket sväfvande begrepp om och det kan derföre vara skäl att erinra om ett par af de enklaste och lättast bevisade satser på hvilka styfheten beror.

Den första satsen lyder: Styfhet finnes icke utan tyngd, och kan bevisas med hjelp af vidstående figur ungefär så här: Antag att figuren föreställer en tvärskeppsgenomskärning af en båt, hvars tyndpunkt (centrum gravitatis) är i C. I denna punkt verkar alltså lodrätt nedåt tyngden af skrof, ballast, rigg, besättning och allt som finnes ombord. Om vidare båtens vattenlinie är AB och tyngdpunkten i »vattenhålan» (det rum från hvilket båten undantränger vattnet, och som naturligtvis till formen alldeles motsvarar båtens undervattenskropp) är belägen i D (äfven kallad »deplacementets tyngdpunkt»); så är det klart att båten hålles flytande i jemnvigt derigenom att i punkten D verkar vattnets bärande kraft lodrätt uppåt lika starkt som tyngden verkar lodrätt nedåt i punkten C, och att dessa båda centra infalla på samma lodlinie (se uttrycket centrum gravitatis).

Men om, t. ex. af vindtrycket i seglen, båten kränger och får vattenlinien a b, så förändrar ju vattenhålan form och följaktligen äfven tyngdpunkt. Antag att denna sistnämnda flyttat sig till d. Då emellertid inga tyngder blifvit flyttade i sjelfva båten, så är dess tyngdpunkt naturligtvis fortfarande på sitt gamla ställe C. I denna punkt verkar således båtens tyngd nedåt i den nya lodlinien Cg. Men denna sammanfaller icke nu i den krängda ställningen med lodlinien genom deplacementets nya tyngdpunkt d, utan faller såsom h f. Pilarne nedtill på figuren utvisa de nu existerande krafterna: g båtens tyngd och h vattnets bärförmåga, hvilka liksom förut verka i motsatta riktningar, men icke längre i samma lodlinie. Resultatet af dem blir att båten sträfvar att resa sig eller motstå krängningen, och den kraft, hvarmed detta sker, blir lika med den i C verkande tyngden multiplicerad med det vinkelräta afståndet emellan pilarne, hvilket mätt på vattenlinien a b blir stycket e f. Det är detta afstånd som kallas den resande häfarmen (se ordet metacentrum).

Om det nu verkligen kunde finnas en båt utan någon tyngd alls, så skulle den visserligen icke te sig såsom på figuren här. Ty efter den icke hade någon tyngd, så skulle den naturligtvis icke heller hafva någon tyngdpunkt, och intet deplacement, utan den skulle befinna sig hvar som helst i ett lufttomt rum, eller i luften skulle den flyta bort i rymden lika långt som ett resonnemang om den. Men för beviset här kan man emellertid tänka sig en båt utan tyngd. Hänföres då dennes förhållande till figuren, finner man att dess styfhet skulle representeras af den i C verkande tyngden multiplicerad med längden af linien e f. Huru lång denna linie nu än må vara, eller med andra ord hurudan form båten än har, så blir i alla fall dess styfhet ingen, om den icke har någon tyngd. Ty af aritmetiken veta vi, att om den ena faktorn är lika med noll, så blir äfven produkten = 0; och styfhet finnes således icke utan tyngd, H. S. B.

Beviset har nu visserligen icke i och för sig något praktiskt värde, men man kan derur draga den slutsatsen, att ju mindre tyngden är desto mindre är äfven styfheten hos båtar af samma form och vid samma krängningsgrad, eller — såsom hvarje båtkarl vet — ju hårdare man lastar en båt, desto styfvare blir den.

Den andra enkla satsen lyder: styfheten beror på hvar tyngden är belägen, och den kan bevisas med hjelp af samma figur som för den första genom att ditsätta en punkt och ett par linier. Då C utgör tyngdpunkten i båten, är det tydligt att dennes vigt måtte ligga något så när jemnt fördelad öfver hela skrofvet, eller med andra ord att båten måste hafva ringa ballast men deremot vara mycket klumpigt bygd, efter den kan blifva nedtryckt ända till vattenlinien A B. Men antag nu i stället att båtens skrof vore mycket lätt bygdt, och att dess nedtryckning till vattenlinien A B kommer sig deraf att den är försedd med en jernköl så som de streckade konturerna utvisa. Om då jernkölen vägde nära nog lika mycket som skrofvet och allt det andra af båten; så skulle denna få sin tyngdpunkt t. ex. i C'. Huru mycket detta tyngdpunktens förändrade läge inverkar på styfheten han man lätt finna genom att draga en ny lodlinie så som den streckade e' g'. Kalkylerar man nu styfheten vid samma krängning så der lättvindigt som nyss, och jemför resultaten, så visar det sig att då styfheten i förra fallet representerades af den resande häfarmen e f, så blir dess uttryck nu deremot den mer än dubbelt så långa linien e' f; och som tyngden, hvarmed den resande häfarmen skall multipliceras, ju i båda fallen är densamma, så kan man tryggt påstå att båten med sin tyngdpunkt i C' är vid denna krängning mer än dubbelt så styf som med tyngdpunkten i C. Den praktiskt tillämpliga lärdomen af den andra satsen blir således att ju lättare skrofvet och ju tyngre och djupare ballasten är, desto styfvare blir båten.

Styrbord, den sida af fartyget som man har på höger hand när man står vänd för öfver, har fått benämningen ifrån vikingaskeppen, som styrdes med ett slags styråra (styre), hvilken alltid satt på styrbords låring.

Styrlastighet kallas det större djupgående som ett fartyg har akter än för, och kan således egentligen endast på ett gammaldags fartyg med lång, rak köl blifva något verkligt mått.

Styrman är bland yrkesjömän benämning för en bestämd tjenstegrad; inom handelsflottan en vaktbefälhafvare och inom örlogsflottan en underofficer som bland mycket annat öfvervakar styrningen. Det är derföre ett mycket oegentligt bruk i yachter och båtar att kalla hvem helst, som för tillfället sköter roret, »styrman».

»Stå!» användes såsom kommandoord ombord för att anbefalla ögonblickligt och tillfälligt hejdande af en rörelse eller manöver; t. ex.: »Stå i spelet!» då fartyget vid till segelsgående håller på att skära sig förkerda vägen, och man vill låta det se upp för ankaret igen tills det kan falla rätta vägen.

Stå på säges i betydelsen fortsätta om en kurs; t. ex. »Här grundar upp, vi få inte stå på längre» — måste vända således.

Stående gods kallas vant, stag, barduner m. m. eller i allmänhet det i riggen ingående tågvirke (nu för tiden oftast ståltross), som icke rubbas vid vanliga manövrer såsom vändningar, bergning, refning och dylikt.

Stående lik förekomma egentligen endast på råsegel nämligen de som stå nära vinkelrätt emot rån; på snedsegel har man andra benämningar såsom »aktra liket» och för det främsta mast- eller stag-liket.

Stång, en förlängning anbringad på undermasten såsom figuren vid ordet esselhufvud visar.

Stäfva säges fartyget göra i den riktning åt hvilken förstäfven är vänd.

Störtsjö kallas en som bryter ombord och som alltid — äfven för en däckad båt — innebär en viss fara. Under bidevindsegling undviker man bäst störtsjöar genom att lofva upp nära rätt emot de svåraste sjöarne och emellan dessa samla tillräcklig fart för att kunna alltjemt upprepa denna manöver. Som nu likväl en häftig sjö vid anslaget emot bogen lätt bryter öfver denna, så måste man försöka att göra anslaget så lindrigt som möjligt, och detta vinnes genom att alltid hålla af litet, just som sjön träffar bogen. Härigenom minskas sjöns anslagsverkan och den hjelper båten tillbaka på den kurs med hvilken seglen kunna hållas väl fulla och fart således samlas till nästa upplofning. Men det vigtigaste af allt är att ständigt bibehålla styrfart.

Äfven under segling med vinden tvärs eller på låringen kan man många gånger styra klar en störtsjö genom att ömsom lofva upp och ömsom falla af samt om möjligt låta sjön bryta innan båten hinner fram till den.

Stötta med roret är att möta en afsigtlig eller ofrivillig gir så att den icke går för långt.

Sugband, en grof ribba utefter relingen till skydd emot skamfilning.

Svabel göres af gammalt tågvirke utredt i sina garn och dessa återigen utlakade i vatten, så att hela pjesen blir som en svamp och användes äfven i st. f. sådan.

Svaj säges ett fartyg ligga på då det kan fritt svänga omkring, såsom när det ligger för endast ett ankare, och det utrymme, som det härför behöfver, kallas

svajrum.

Svanhals kallas ibland hela det beslag hvarmed en storbom ledbart förenas till masten, men egentligen är det endast den vid dylika beslag ofta förekommande jernpjesen i bommens förlängning som borde kallas så.

Svivel, en svår lekare som begagnas på ankarkettingar till förekommande af törnar i dem.

Svigta säges om segel när man tillfälligt och endast delvis bergar dem; när man t. ex. firar piken på ett gaffelsegel eller tager bort spriet ur ett sprisegel, så är den återstående trekanten ett svigtadt segel. Svigta säges äfven om stående gods och betyder då att man för tillfället styfvar upp detta med en vinkelrätt emot dess riktning pålagd ridning.

Svinrygg sades i forna tider ett fartyg hafva, när dess köl var bugtig nedåt; numera kan man knappast begagna uttrycket om yachter eller båtar, ty nästan alla moderna sådana hafva svinrygg.

Svår betyder på sjöspråket grof, tung, stor o. d.

Svärd kallas de på flatbottnade lastfartyg af holländsk typ vanliga på sidorna anbringade rörliga planen, af hvilka det i lä nedsänkas under bidevindsegling för att motverka afdriften. Det med dessa pjeser beslägtade centerbordet och äfven andra slag af afdriftmotare kallas också af somliga svärd.

Sy gör man ombord icke allenast med nål och tråd, utan man kallar det så äfven när man med flere slag af lina eller tross förenar två pjeser med hvarandra.

Symetriplan kallas af skeppskonstruktörer det tänkta vertikala plan, som långskeppsvägen delar fartyget i två symetriska halfvor.

Syskonhakar, två symetriskt lika, mot hvarandra vända hakar, användas der fara finnes att en enkel hake skulle hugga ur sig.

Särvigin, en stropp af parallelt med hvarandra hoplagda och med trensning omkring hophållna kabelgarn, brukas för tillfälliga behof då en af slagen tross gjord stropp icke skulle vara tillräckligt smidig.

»Sätt af!» kommandoord för att skjuta ut en båt så att årorna eller seglen kunna användas.

Sätta säges ett fartyg göra då det till följd af sjöns inverkan häftigt sänker akterskeppet, såsom t. ex. på bifogade figur.