Böneskrift till det 16de Lagtima Storthinget
|
till
det 16:de Lagtima Storthinget
från
Lars Heyer,
Bonde.
Förlåten mig, högt ärade storthingsmän, att jag begagnar mig af tolk, då jag wänder mig till eder. Jag är en bonde från Gudbrandsdalen, och mitt språk, som under mina resor i Swerige förstods öfwerallt, skiljer sig i så hög grad från det inom wårt embetsmannastånd och wåra städer införda tysk-danska språket, att jag ej gerna kan begagna det, när jag skrifwer till eder.
Den böneskrift jag i all underdånighet till eder öfwerlemnar, går ut på att få slut på den i 45 år bestående bedröfliga samwaron med Swerige, hwilken gjort den skandinaviska andan böjd för prokuratoriska knep och i tanke och handlingssätt alstrat lust till bakslughet, båda sakerna olycksbringande för en race, af naturen utrustad med högsinnade tendenser, och begåfwad med egenskaper mäktiga att befrämja civilisationen, i alla händelser för ädla att förspillas på ömsesidigt öfwerlistande, rivalisering och hat. Grefwe Anckarswärd har begärt revision af unions-traktaten, I hafwen voterat ståthållarepostens afskaffande — godt, wi äro hwarandra ingenting skyldige.
Ärade storthingsmän! både I och den swenska riksdagen stå med wapen i hand. Föreslån riksdagen på ett loyalt sätt, att ett slut göres på wåra brytningar. Träden i underhandling med honom om, att han utwäljer en kommission, som har att sammanträda med en norsk, utwald af eder, för att genomgå förslag till en helstatsförfattning för båda länderna.
Basis för denna underhandling borde wara: 1:o de swenska ständernas upphäfwande; 2:o upprättandet af en helstatsförfattning för hela halfön; 3:o bestämmelse om, att Göteborg eller Fredrikshall wäljes till parlamentarisk hufwudstad.
Jag skall nu försöka bewisa flera satser, som skola förefalla wåra fördomar paradoxa, såsom:
— Att en stor och en liten häst stjelpa lasset.
— Att fred är bättre än krig.
— Att känslan bör bringas i öfwerensstämmelse med förnuftet.
— Att man bör hålla jemna steg med tiden.
— Att endast enighet gifwer styrka och att styrkan allena respekteras.
Alla dessa satser äro hwarken nya eller resultatet af någon forskning, de äro frukter af detta sunda naturliga förstånd, som på sin wäg i werlden kullkastar alla subtila, menskliga beräkningar.
II.
Att en stor och en liten häst stjelpa lasset.Den spanska halfön war rik och mäktig — hon splittrades. I 200 år har hon haft twå stater och twå dynastier. Spanien förtwinar ännu den dag, som i dag är, långsamt midt under herrligheten af sin oafhängighet, som engång förswarades mot sjelfwa Napoleon; och Portugal, alldeles oafhängigt, dör under Englands beskydd, hatande Spanien. — För mer än 300 år sedan erbjöd Ungern sin krona åt ett redan uti ett annat land krönt hufwud, hwarwid det omsorgsfullt betingade sig fullkomlig oafhängighet. Sedan detta skedde, har Ungern blott warit hemsökt af olycka, och har, så ofta det i sin nöd wädjat till den europeiska rätten, lidit straff ”på grund af uppror” efter den politiska rättsskipningens utsago. Ty sådan är denna. Ungern har fallit djupare och djupare, från likaberättigadt till träl, som misstänktes och misshandlades. Men detta war icke allt. Äfwen för hela det österrikiska kejsardömet synes, på grund af ofullständig amalgamation, denna för Ungern så olycksaliga strid hafwa warit ödesdiger. Från alla kanter förspörjes allt starkare och starkare ”Austria moribunda”, hwilket synes bewisa, att lasset lätt stjelper, när en stor och en liten draga det, när en medlem af det europeiska rådet ställes tillsammans med en okänd.
Spanien och Portugal, Ungern och Österrike hafwa icke warit de enda uti en sådan ställning. Twå folk, hwilkas karakter och geografi hafwa långt större analogi med de skandinaviska folkens, än deras hafwa, tillbragte det 17:de århundradet med att skada och förstöra hwarandra genom främmande hjelp, ehuruwäl de hade en och samma konung. Det är sannolikt att, såframt de hade fortfarit att lefwa uti sin förmenta oafhängighet, i stället för att sammansmälta till ett i början af det 18:de århundradet, skulle man i denna dag hafwa hört denna sorgliga hwiskning ”Britannia moribunda” och icke denna stolta, muntra sång: ”Rule Britannia”.
Af de twenne folk, som bebo den skandinaviska halfön, äro wi norrmän de swagaste, icke endast för det wår folkmängd står i förhållande till den swenska såsom 2:5, men äfwen och förnämligen för det Swerige har, hwad wi icke hafwa, en moralisk autoritet, en plats, för länge sedan förwärfwad, i det europeiska rådet, och traditioner, som hafwa en stor betydelse.
Wårt inbördes förhållande, wår afsöndrade ställning på halfön, medföra alldeles oundgängligen: owänskap, misstroende, afund, moralisk och lekamlig swaghet, appell till främmandes dom, derefter påkallande af deras hjelp, så intervention och styckning. Swerige skall ofta frestas att göra oss orätt, och wi, alltid tänkande att detta är meningen, skole egga det dertill. Det är just på sådant sätt man bereder en absorption af den skandinaviska familjen i den ryska och tyska, hwilket redan war bestämdt mellan Fredrik den II och Katarina den II.
III.
Att fred är bättre än krig.Utom det, att wåra inbördes brytningar öda wår tid och hindra wåra förmögenheter från att anwändas på ett fördelaktigare sätt, hyser jag också en wiss fruktan för, att Europa, i händelse wåra rättigheter och inbördes förhållanden blefwe föremål för en strid mellan oss och swenskarne, skulle, rådfrågadt eller ej, samladt till kongress eller ej, förklara oss hafwa orätt, för det första emedan wi i Europas ögon icke skulle wara annat än en upprorisk folkstam, långtifrån så intressant som Ungern, och dernäst emedan det, på samma gång det står i nära förbindelse med Swerige, ingen bekantskap har med oss. Derest således konungen genom swensk eller norsk makt tuktade oss, skulle Europa gifwa honom, såsom ordningens upprätthållare, rätt; wår oenighet skulle det blott betrakta såsom en strid mellan konung och folk, och han skulle hafwa dess bifall, såwäl af logiska grunder, som efter dess grundsatser och tydligt uttalade wilja år 1814, hwilket skulle wara så mycket wärre för oss.
Efter att i 23 år hafwa erfarit tryckningen af franska revolutionen se wi de europeiska hofwen besegrande och fjettrande Frankrike med dess populära principer. Först efter denna period fick hertigens af Braunschweig berömda manifest, hwilket år 1791 så cavallierement skulle lexa upp folk, som wågade hysa önskningar, något berättigande; först då segrade konungawiljan öfwer nationalwiljan.
Och just under denna reaktion, just under denna seger till fördel för hofwen, hwilka ämnade tillintetgöra hwarje revolutionärt ord och till och med sjelfwa minnet af en nationalwilja, just på samma tid, som programmet i den ofelbara ”heliga alliansen” gaf de europeiska staterna sina nya gränsor, — war det, som nationalförsamlingen i Eidsvold trampade makternas decision under fötterna och jagade bort de engelska, ryska, preussiska och österrikiska kommissarierna, som hade kommit för att föreskrifwa henne Europas wilja. Beundren I icke en sådan dristighet i ett sådant ögonblick? I sanning, wi gjorde ett mästerstycke 1814.
Men hwarför hade furstarne sammanrotat sig så mot wårt stackars land? War det för att gifwa bort det, midtunder det de förfogade öfwer så många rika och berömda länder, till den swenske kronprinsen såsom belöning för hans under befrielsefälttåget bewisade tjenster? Nej, wisserligen icke, det war för att gifwa bort det till Swerige — en genomläsning af Kielertraktaten, tillwägabragt genom en swensk, rysk, tysk makt, kan öfwertyga härom. — Endast laglig egendom kan bortgifwas och blott Swerige, icke den swenske kronprinsen kunde i utbyte mot Norge gifwa Danmark Pommern. Till Swerige war det alltså, som Europa ämnade bortgifwa Norge, ett sätt att öfwer oss förfoga, som icke tarfwar några kommentarier. Af hela mitt hjerta tackar jag mina fäder, som i all sin enfald hade mod att protestera mot missbruk af den princip, ”att konungar äro ofelbara.” Det war emellertid hwarken efter ordentliga segrar öfwer Swerige eller öfwer koalitionen, som det lyckades oss att ordna wåra affärer i Moss utan Europas inblandning, det war blott genom särskilda tillfälliga omständigheter.
Förnye wi nu med alltför stor häftighet gamla brytningar, och dyka gamla affärer upp igen, fruktar jag en smula för, att Europa dömer såsom förr och drifwer igenom sina bestämmelser af år 1814. Sådan är, hwilket historien beständigt wisar, den politiska rättwisan; och derför säger jag, hurudana än de rättigheter äro, dem konventionen i Moss gaf oss, att fred är bättre än krig.
IV.
Att känslan bör bringas i öfwerensstämmelse med förnuftet.Norrmän och swenskar jubla båda högt öfwer italienarnes sträfwan till enhet. För wårt förnuft synes det ädelt och stort, att inflytelserike män i alla Italiens stater offra sin lokala popularitet, med fara att aldrig få den igen, sedan Italien wäl utgör ett helt. Wi ropa bravo till att all småaktig afundsjuka, allt småaktigt hat, allt småaktigt högmod, allt blindt förakt, som nyligen Turin och Milano, Parma, Bologna och Florens hyste mot hwarandra, äro offrade på det stora fäderneslandets altare. Wårt förnuft gillar allt detta, emedan det så lifligt tilltalas deraf. Och dock gifwa hwarken wi norrmän eller swenskarne akt uppå, att medan förnuftet är så fritt, äro wåra känslor i hög grad förwillade; wi märka ej, att medan wi prise italienarnes handlingar, öfwerlemna wi oss med en otrolig naivitet åt de passioner wi fördöma hos andra; wi gifwa ej akt på, att medan wårt förnuft syftar till ett mål, drifwa dessa, oregerliga som de äro, oss åt ett helt annat håll.
Låtom oss erkänna wåra ömsesidiga fel, kränkande hotelser från den ena sidan, förnärmande misstroende från den andra. Det finnes norrmän och swenskar, som äro obilliga nog att förakta broderlandet; de förre säga: det finnes icke en enda honnet swensk, de senare: alla norrmän äro ohyfsade. Denna obilliga generalisering måste för hwar och en, som känner något till werlden, förefalla enfaldig och löjlig. På båda sidor finnas fel och på båda sidor dygder, låtom oss hafwa detta i minnet. Men skyndom bort från ett kapitel, som wi ännu ej äre mogne att höra. Tystne wåra ömsesidiga barnsliga förebråelser! ware wår blick riktad mot ett högre mål! Låtom swenskarne draga fördel af wår ungdom, wi af deras erfarenhet, låtom känslorna tyglas af förnuftet, och liksom detta hyllar italienarnes inbördes eftergifter, låtom det omskapa wår rivalitet till ädel täflingslust och komma oss att fatta, att Skandinavien är bådas wårt rätta fädernesland.
V.
Att man bör hålla jemna steg med tiden.Största delen af de stater, som i flera hundra år hafwa utgjort Europa, äro stiftade genom eröfringar, sanktionerade af en konventionel rätt, kallad af konungar och herrskare en rätt ”Af Guds Nåde”. Det 18:de seklet inledde nationaliteternes reaktion mot eröfringar, folkrättigheternas mot denna rätt ”af Guds nåde”, och det 19:de århundradet fullbordar reaktionen. I wåra dagar tenderar Europa till att upplösa de på eröfring stiftade staterna och att gruppera sig efter racer. Och detta är nationaliteternes werk. Dessas arbete uppenbarar sig på alla håll i das grosse deutsche Vaterland, Italien, Rumänien, och kommer det gamla tyska, de österrikiska och turkiska kejsardömena att wackla, i det de wilja uppsöka hwarandra, sammanstöta och omfamna hwarandra öfwer förswunna gränser. Deras rörelser märkas äfwen bland slawerne, och, hwad som är ännu farligare, bland panslawerne i sjelfwa hjertat af Turkiet, Österrike och Preussen för att centralisera sig omkring Kremlin. Den som är molekul, när massorna stöta samman, krossas, och ”arfwingen till Norge” tillåter redan nu icke gerna, att tyskarna sönderstycka Danmark, utan att han skulle wilja hafwa konpensation för sitt land. När wårt århundrade hyllar slägtskapens centripetala krafter, hwarför hylla wi centrifugala krafter. När öfwerallt män med talenter och hjerta wilja befrämja racernas förening, hwarför söka wåre män med talenter och hjerta att befordra deras separation, hwaraf endast swaghet och undergång följa.
VI.
Att endast enighet gifwer styrka och styrkan allena respekteras.Då jag, storthingsmän! för 5 år sedan hörde, att Swerge och Norge hade ingått med Frankrike och England en traktat, hwari de åtogo sig wissa förpligtelser till ersättning för, att dessa twå makter förpligtade sig att bistå dem, nekar jag icke, att jag med detsamma kände mig djupt förödmjukad och nästan hade anklagat wår wördnadswärde konung Oscar för usel swaghet, hans ministrar för förräderi, för det att mitt oafhängiga Norge gjordes — orden wilja ej öfwer läpparna — till en i ”protektion” tagen stat. Men sedan sade jag till mig sjelf: barnslig fåfänga, kan det wara annorlunda! Du är swag; antingen måste du finna dig i en protektion, hwilken är nödwändig för din existens, eller må du se till att du blifwer stark, så att du sjelf kan wärna dina rättigheter. Wälj häremellan! och wälj det senare, så framt du i ordets rätta betydelse will wara oafhängig, ty endast i styrka är oafhängighet. Tankarna föllo derwid på Swerige, — också swagt — och på Danmark, som är nödsakadt att från alla hof tigga sig till en smula uppmärksamhet och hjelp mot dess äregirige granne, och jag utbröt: O, bröder, låtom oss smälta wåra öden tillsammans! tillsammans äro wi starke! Låtom icke wår swaghet och twedrägt fresta grannarne, låtom oss icke längre behöfwa främmande beskydd, enighet gifwer styrka! — Jag fattade fullkomligt det owärdiga uti, att jag i min patriotiska oafhängighetskänsla hade högmodats mot Swerige, att jag i min stolta norrmanswärdighet och med de insigter friheten har förskaffat mig, hade stött ifrån mig den hand, som swensken så ofta hade räckt mig. Mig tycktes, när jag tänkte på min stolthet öfwer att wara oberoende af Swerge och dock derwid beroende af Ryssland eller Frankrike, af England eller Tyskland, att jag såg gamle Nesselrodes eller gamle Metternichs sarkastiska leende, som innebar: hwad är wäl din förmenta, lumpna oafhängighet annat än ett lekwerk för barn, en blodig ironi?
Låtom oss, storthingsmän, i stället för att arbeta på oafhängighet af Swerige och derwid likwäl wara afhängige af främmande, anwända alla wåra krafter på att ingifwa dem respekt, och wi kunna då hafwa den wisshet, att wåra efterkommande skola skörda frukterna af wårt arbete. Om 7,000,000 menniskor, boende på halföar, utrustade med sjömän och soldater, som kunde med heder förswara sin plats bland hwarje armés eller flottas eliter, oåterkalleligen wore förenade och bidroge med anda och hjertan, med arbete och full tillförsigt, till ett och samma ändamål, då skulle det wisst icke falla någon in att wilja molestera dem, och icke heller skulle någon behöfwa tillkallas för att egna dem sitt beskydd.
Och hwad will beskydd säga? Politiken wexlar hwarje ögonblick, och hwem säger oss dessutom, att icke wåra beskyddare plötsligen börja kriga sinsemellan, att icke Frankrike, liksom det har gjort med Finland, gifwer bort Norge till Ryssland, eller att icke England gifwer bort oss till denna makt, eller såsom det redan en gång gjort, till Swerige. Hwem säger eder, att icke England, under förewändning af att beskydda oss, hwilket för resten ett krig med Frankrike kunde förhindra, pålägger oss en handelstraktat, (Methuen, Portugal), som skulle förlama oss och göra oss till endast en wanmäktig förbrukare af dess egna produkter, eller en fordran, (Grekland, Pacifico), från hwilken man aldrig mer blifwer fri. We den, som andas genom främmande tillåtelse! We den, som blott lefwer på sina grannars nåd! Må man wara stark i denna werlden, icke blott derföre att i wårt århundrade mäktiga familjer gruppera sig tillsammans, men derföre att i nästa århundrade skola werldsdelar sammanknytas, och derföre, att Indien, Kina, Australien, Amerika och Ryssland skola twinga de europeiska staterna, för swaga att bilda den nödwändiga motwigten, att i sig upptaga alla mindre parceller, som icke utgöra delar af ett stort helt.
Det är, storthingsmän, 150 år sedan Skottland och England, trötta af sin blodiga strid, beslutade att förenas. Der saknades icke i Skottland ädla hjertan, som harmades öfwer, att deras individualitet, rik på gamla och ärofulla minnen om glansfull rivalitet med England, utplånades. Tron I, att skottarne icke i denna dag wälsigna minnet af de klarsynte och patriotiske förrädare, som sammansmälte deras fädernesland med England för att bilda Storbritannien? Och weten I, huru många innebyggare de twå länderna den tiden hade? 7,000,000, just samma antal, som wi nu hafwe. I storthingsmän, som ären answarige för edert lands öde, sätten en ära uti att draga fördel af Skottlands och Englands exempel! Wåra förhållanden äro föröfrigt icke identiske med deras; wåra äro fördelaktigare. Wi stå i underhandling med swenskarne såsom jemnlikar. Så alldeles orätt hade Fletscher icke, då han anklagade sitt fädernesland för att sälja sig till England. Wår förening skulle wara wärdigare, och följaktligen mera görlig.
Tillåten mig att i edert minne återkalla de wigtigaste punkterna i traktaten mellan Skottland och England.
Storbrittanniens hela befolkning skulle representeras genom ett och samma parlament.
Det förenade rikets undersåter skulle njuta fullkomlig frihet och inbördes handels- och sjöfartsrätt, liksom också ömsesidiga rättigheter i alla andra fall, privilegier och fördelar, af hwilka undersåterne i båda rikena woro i besittning.
Lagar angående den offentliga rätten, politirätten, den civila administrationen, skulle wara desamma för hela det förenade riket, men ingen förändring skulle göras i de lagar, som gälla den privata rätten.
Skottlands rättsafdelningar skulle förblifwa sådana som de woro inrättade, i enlighet med detta rikets lagar och i samma kraft, som före föreningen; de skulle likwäl wara underkastade de förändringar, som sedermera kunde blifwa widtagna af Storbrittanniens parlament.
Derefter komma finansiella bestämmelser, som gåfwo anledning till anklagelsen om sjelfförsäljning, hwilken till en wiss grad war berättigad, men dessa bestämmelser utredde dock de oundgängliga, men sekundära swårigheter, som woro följder af olika tull-, accise- och beskattningssystemer.
Öfwerdrifwen icke, storthingsmän, dessa swårigheter. Må man icke säga, att den princip, genom hwilken Norge erhåller sina statsinkomster, derföre att dessa nästan uteslutande komma från indirekta produkter, är oförenlig med Sweriges. Må man icke säga, att wårt tullsystem, uteslutande fiskaliskt, omöjligen kan förenas med Sweriges fiskaliska och beskyddande system. Må man icke säga, att wår statsskuld, wårt kreditwäsen icke hafwa anknytningspunkter med Sweriges, må man icke säga, att wåra banker, wåra assuranser, wåra pensions- och understödskassor äro oupplösliga kedjor. Sådana yttranden äro blotta förewändningar, wäckta af det egna intresset och passionen. Hwarje sammansmältning, hwarje förening eller blott ekonomisk förbindelse företer liknande swårigheter. Dessa är det de arbetsamme kommissariernas sak att ordna, de äro icke frågor, af hwilka ett lands existens beror. Waren öfwertygade om, att dessa swårigheter icke skulle hindra Ryssland från ”att wara wår arfwinge” den dag det önskade det. I kunnen dessutom se, huruledes dylika swårigheter lösas, om I studeren traktaten år 1707 mellan England och Skottland, den tyska Zollverein, Zürichertraktaten (1859) mellan Sardinien, Frankrike och Österrike.
Frukten ej för mycket för, att Norge skulle uppslukas af Swerige. När Stangs rena och fruktbara anda, när Schweigaards reflexionsförmåga och kunskap i ekonomien, Motzfeldts parlamentariska erfarenhet, Stabells kunskap i finanswäsendet, Brettewilles klarhet i förwaltningswäsendet, historikern Munchs kännedom om forntiden, Welhawens aningar om forntiden, Aalls och Uelands inflytelse på de olika stånden och Hansteens werldshistoriska rykte komme att, ware sig antingen i en kommission, eller i ett skandinawiskt parlament, eller i sjelfwa Skandinawien, förswara Norge, — frukten icke för, att det skulle träda för mycket i skuggan. Jag gläder mig twärtom öfwer att se en werkningskrets för desse mäns utmärkta talenter öppnad äfwen för de krafter, wårt uniwersitet skulle utweckla, liksom det Edinburgska, som är, men först efter föreningen blef, en af de centra, den civiliserade werlden söker för att få upplysning.
Wi behöfwe icke rodna öfwer att inbjuda Swerige till en öfwerenskommelse just i närwarande ögonblick, när wi så bestämdt hafwe wisat wår rätt. Wi skulle begära, att Swerige afstode från sina parlamentariska former, hwartill det såsom mäktigare och uti en bättre ställning enligt min öfwertygelse skulle wara willigt. Låtom då icke längre gamla antiskandinaviska passioner komma oss att finna Sweriges adliga inrättningar odrägliga. Jag försäkrar eder, att ett sådant förakt för aristokratien, som wi låtsa, hyse wi icke, och upphäfwandet af wår adel härrör också från andra skäl. Jag, adelig bonde från Gudbrandsdalen, beslägtad med hertigarne af Normandie och Englands konungar, tillstår åtminstone, att, då jag för 5 år sedan hörde, att lord Stanley, Derbyernes ättling, reste öfwer mina egendomar, befallde jag, af aktning för en man, som i sina ådror måhända hade en degenererad droppa af samma blod, som jag, mina skjutsgossar att ställa sig helt och hållet till hans disposition. Tycken I werkligcn, att wi hata aristokratien så mycket, wi, som aldrig tilltala hwarandra utan att titulera hwarandra med alla titlarne, wi, som icke för soldaterna öppna tillträde till officersplatser, wi, hwilkas hustrur antingen äro fruar, ja till och med ”nåder”, madamer eller ”koner”, wi, som äro rangsjuke och alldeles icke försmå ordnar och hoftitlar. Äro wi så demokratiske, wi som hafwa prygelstraff, privilegierade skrån, ja till och med privilegierade och icke privilegierade städer. Wi kunde wäl kanske ändå liksom England finna oss wid ett öfwerhus och ett underhus.
Då jag betecknat Fredrikshall eller Göteborg, och snarare den senare, emedan den är beqwäm för Danmark, när dess tid kommer, såsom parlamentarisk hufwudstad, så har sådant skett emedan dessa genom sitt centrala läge hafwa afgjorda fördelar framför Stockholm och Kristiania.
Ännu en fara, storthingsmän, hwarpå jag önskade wända hela eder uppmärksamhet! Nationer, som oryggligt hålla fast wid en wiss ”lösen”, som öfwerlefwer de förhållanden, för hwilka han blef afgifwen, hafwa mycket att riskera. När sinnet kommer i rörelse för uppnåendet af ett ädelt syftemål, och sinnesrörelserna fortfara sedan detta är uppnådt, finna de oren näring på tusende sätt; när band, som stått upp för att befria ett land från dess förtryckare, icke upplösas, sedan befrielsen är werkställd, utan få taga fast fot, så röfwa och plundra de det land, de hafwa räddat. Den der lösen ”oafhängighet”, storthingsmän, som afgafs då, när man wille utan wårt samtycke gifwa bort oss, innehåller en resumé af wåra fäders dygder, men har efter 45 års tillräckliga och understundom öfwerdrifna bruk, sedan det wäl är konstateradt och erkändt, att wårt handlingssätt bestämmes af wår egen fria wilja, icke längre något skäl att existera. De kraftfulle och manlige Eidsvoldsmännen, liksom för ögonblicket italienarne, fästade wid detta ord någonting utmanande, hwilket det, ehuruwäl ordets ursprungliga betydelse är passif, ännu genom en besynnerlig trollkraft har bibehållit. Traktan efter oafhängighet har småningom gått öfwer till förakt för andra, till manie för isolering, ja, till och med nästan till folkskygghet. Märken wäl, storthingsmän, att ord, af hwilka inflytelserike män i staten bilda en princip, när de passa för omständigheterna, alstra dygder, men också, när de icke passa, för hwarje ort, för hwarje medborgare alstra olyckor. I stället för ord, som wäcka isoleringssträfwanden hos hela nationen, utbreden ord egnade att framkalla socialitet, tillmötesgående och sammansmältande med andra nationer. I stället för att i denna jernwägarnes och telegrafernes tid ingenting hafwa emot en allt tydligare framträdande isolering; i stället för att, i akt och mening att desto mer skiljas från grannarne, prisa ett återwändande till ett språk, som tillhör en tid, äldre än den barbariska; i stället för att låta alla idéer, hwilka hafwa ett inneslutande inom oss sjelfwa till följd, gälla såsom dygder — så, skynden eder med att utbreda motsatta idéer, idéer egnade att utrota fördomarne, undanrödja hindren, wäcka aktning för andra och leda till gemenskap och sammansmältande med grannarne. Skynden eder! Reservläkaren Dahls afskräckande och högst sorgliga bok om sinnessjukdomarne bewisar tydligt, att det icke endast är efter menskliga beräkningar, utan äfwen efter gudomliga lagar, som wi ömsesidigt skola wara beroende af hwarandra, och att individer, racer, liksom också hela stater dömas att tyna bort och dö, när de högmodigt, under förewändning att förswara sitt oberoende, trakta efter isolering. Låtom oss icke med wåra blickar uteslutande fästade på Swerige gripas af ett slags hypnotisk hallucination och förlora de allmänna förhållandena ur sigte. I upplyste storthingsmän, som insen det föråldrade i ordet ”oafhängighet”, fatten mod att säga folket, att ordet är utslitet, wågen att lösrycka eder från ”Gamle Norges” tyranniska kamratskap! Waren icke beroende af mängdens bifall! Hindren icke kommande generationer från att wälsigna wåra fäder, hwilka riktigt begagnade denna lösen ”oafhängighet” i förhållande till den wanärande ställning man wille gifwa oss! Lössliten eder från följderna af detta ords öfwerdrifna och oriktiga betydelse! Wäljen för en ny och fullt bestämd ställning en ny lösen! Låtom icke wåra söner säga: Af fruktan för att förlora eder förwärfwade, inflytelserika ställning, hindraden I landet från en bättre utweckling! Hafwen mod att, när det gäller stora intressen för framtiden, till och med utsätta eder för att blifwa förolämpade, såsom det händt alla folks sanne wälgörare, och bereden eder den wisshet, att wåra efterkommande skola weta uppskatta eder!
Sådan är min bön, storthingsmän! — Den brytning, som i 45 år betecknat wårt förhållande till Swerige, har nu ledt till uppenbar strid mellan båda rikenas parlamenter. Det ligger i sakens natur, att det blifwer wärre och wärre. Tack ware mine fäder, hwilka icke tilläto, att wi bortgåfwos såsom usel boskap! Och tack ware äfwen eder, derest I, sedan nu wår wilja och wårt herradöme öfwer wår wilja äro uppenbare, friwilligt såsom loyal motpart och såsom jemnlikar under förbehåll af nationel suveränitet inbjuden Swerige att ingå en förening, som Europa fordom, i trots af wår wilja, wille fullborda.
Om wi skola ådraga oss grannländernas uppmärksamhet, må det då icke ske genom twedrägt, som endast skulle fresta deras herrsklystnad, utan må det ske genom en respekt ingifwande union. Halfgjordt arbete är olycksdigert, blott en fullkomlig sammansmältning af båda rikenas parlamenter garanterar för framtiden.
Stockholm.
Tryckt hos Isaac Marcus,
1860.