Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Arnold Messenius, sonen
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Messeniska smädeskriften
Rättegången mot Messenierna  →


[ 146 ]

TJUGEFÖRSTA KAPITLET.
OM MESSENISKA SMÄDESKRIFTEN.

Uti föregående kapitel hafva vi omtalat det lefnads- och regeringssätt, drottning Kristina år 1651 förde; likaså det allmänna missnöje, som deraf blef en följd. Detta sednare var häftigt och hotande. Man hörde öfverallt bittra utlåtelser än mot drottningen, än mot högadeln, hvilken ansågs vara hennes förledare. Allmänt kastade man blickarna på Karl Gustaf med önskan, att denne herre måtte snart komma till styrelsen för att skaffa hjelp mot de öfverhandtagande missbruken. Nöd och otålighet ingåfvo våldsamma tankar. Några ville, att prinsen skalle i spetsen för en folkrörelse bemägtiga sig regeringen; man förklarade sig färdig att för sådant ändamål sadla upp och deltaga i försöket. Här och der i landsorterna spordes hotande rörelser.

När drottningen 1651 ville nedlägga regeringen, hoppades de missnöjda, att ofvannämnde deras önskan snart skulle gå i verkställighet. Så mycket bittrare blef harmen, när de funno sig bedragna. Man vredgades i synnerhet mot de rådsherrar, som öfvertalat Kristina att stanna qvar. Det hade skett, mente man, endast på det adeln måtte hinna så mycket mer utsuga kronan och underlägga sig landet; samt möjligtvis i framtiden stänga prinsen från tronen och sålunda sjelf bemägtiga sig riksstyrelsen.

Messenius, fadern, uppbragt mot drottningen, ovän med de styrande och dessutom af ett oroligt och bittert lynne, kastade sig med häftighet in bland de missnöjda. Han sökte umgänge med de förnämsta ledarne för ofrälsestånden, med Terserus, borgmästaren Nils Nilsson, kyrkoherden Kristofer i Fors, äfven med Bengt Skytte. Genom förebärande af sjukdom undandrog han sig att vid [ 147 ]kröningen 1650 aflägga trohetsed och tyckes dessutom hafva under denna riksdag varit i ständig rörelse för alt uppegga sinnena.

Sommaren 1651 kom unga Arnold Messenius hem till sin fader. Från tjenstgöringen hos Kar] Gustaf, hade han bibehållit mycken tillgifvenhet för bemälde herre. Under den tid, han låg sjuk på Fors prestgård, hade han af kyrkoherden Kristofer hört många skarpa utlåtelser mot drottningen och herrarna samt många halfva hotelser om uppror o. s. v. Af fadern hörde han samma tal och en mängd sanna, halfsanna eller falska anmärkningar. Allt detta tog sonen för sanning, och med ungdomens oerfarenhet och lifliga inbillningskraft sammansatte han deraf en både ohygglig och vidunderlig bild af tillståndet i landet. Med slägtens häftiga blod i ådrorna, harmades han öfver de omtalda, förfärliga orättvisorna, öfver allt det förtryck, hans fädernesland hettes lida, öfver de försåt, som sades utställda för hans älskade furste och herre. Fadern, i stället för att lugna, retade och uppmanade honom att hålla sig icke till drottningen, utan till ständerna och till den herre, han förut tjenat; d. v. s. till Karl Gustaf. Detta råd, jemnte faderns undvikna trohetsed var tydligen ett bemödande att inför eget samvete sätta laglig färg på upprorstankarna.

När Kristina ville nedlägga kronan, hade borgmästaren Nils Nilsson yttrat, det någon redlig svensk borde skrifva och bedja prinsen till landets fromma genast mottaga regeringen. Detta kom till den unge Messenii öron. Han ansåg det vara en försynens kallelse att som redlig svensk uppträda till fäderneslandets räddning. Detta borde ske snart, men kunde, enligt hans tanke, icke ske på annat sätt än genom uppror och drottningens afsättande. Han beslöt underrätta prinsen om landets och dess egen fara, samt uppmana till bådas räddning. Genast grep han saken an och uppsatte en lång och rimmad skrifvelse. I denna infördes allt, hvad han af de missnöjda och serdeles af fadern hört, sannt och [ 148 ]falskt, bevisadt och gissadt, verkligt och orimligt om hvartannat; görande med liflig inbillningskraft mången half mening till en hel. Förnämsta innehållet af skriften var följande. Drottning Kristina liknar Måns Smek och låter locka sig till egen skada. Hon är ett tok, som alldeles icke förstår att regera utan endast tänker på lekar, nöjen och förströelser. På sådana och på främlingar har hon i största onödighet förstört rikets alla tillgångar. Får hon längre hålla på, skall hon ofelbart förstöra riket sjelft. Hon ropar på sin dansmästare och frågar: »Beaulieu, huru mycket kostar en balett?» Denne svarar: »omkring 30,000 plåtar, ers majestät!» »Hvad,» säger drottningen, »icke mer? Hämta strax penningar i räknekammaren!» Någon tid derefter frågar hon sin kammartjenare Johan Holm: »hvad har folket att säga i staden?» Denne svarar: »de finna tiden ledsam och tråkig, sedan eders majestät ej mer dansar några baletter.» »Hör hit, Beaulieu,» ropar då drottningen, »man måste roa folket! Du får lof att ställa till en balett; men hvad kostar den?» »Omkring 20,000 riksdaler.» »Godt,» svarar drottningen, »gå till räknekammaren och säg till, att du får penningarna!» - »Men,» invänder dansmästaren, »der finnas inga penningar.» - »Gör, som jag säger!» svarar drottningen; »jag skall nog finna medel!» - Orsaken till detta ock allt annat ondt är rikskansleren Oxenstierna; han och riksmarsken Jakob De la Gardie. Redan från längre tid tillbaka hafva dessa herrar sökt inskränka konungamagten. Derföre och för att förslafva rikets allmoge hafva de afyttrat kronogodsen; derföre har Oxenstierna skaffat Stockholm stora handelsfriheter, nämligen för att mot konungamagten erhålla hjelp af borgrarna; derföre hafva ock nämnde herrar ökat antalet af adelsmän, grefvar och baroner, för att i dem värfva anhängare. De vilja sjelfva draga till sig styrelsen och skilja Wasa-ätten derifrån; derföre borttogs det stora Wasavapnet från borggården; derföre har Johannes Matthiæ på deras befallning lärt drottningen endast fåfängliga ting, men icke det, som till [ 149 ]regeringen hörer; derföre har samme man ingifvit henne afsmak för giftermål, i hvilket tänkesätt hon sedermera blifvit styrkt af grefve Magnus och af dennes mor, grefvinnan Ebba; ty den sluge rikskansleren, nyttjar det sätt, att då han vill drifva någonting igenom, så öfvertalar han dertill Jakob De la Gardie, denne sedermera sin son, hvilken slutligen skaffar drottningens bifall. Hvad dessa herrar under förmyndaretiden gjort, det tvungo de drottningen att vid myndiga år godkänna; emedan de hotade henne med polska Wasarna. Dessa och de andra höga herrarna frukta serdeles för prins Karl Gustaf. Hans arfsrätt till kronan ämna de aldrig erkänna. Redan i ungdomen blottställde de honom för farorna af en utrikes resa och af krig, då han ej mindre än två serskilda gånger sändes likasom en Uria ut i den vådeliga tyska fejden; ty de hoppades, att han der skulle omkomma. Hans förmälning med drottningen motarbetades, och det mest genom Johannes Matthiæ, grefve Magnus och dess mor, grefvinnan Ebba. Hans antagande till tronföljare motarbetades äfven; och när det ej längre kunde undvikas, hafva herrarna föreskrifvit honom orimligt hårda villkor, och till yttermera visso beslutat taga honom afdaga. Riksmarskens fru, grefvinnan Ebba, hade på Jakobsdal redan giftet i ordning, om han kommit dit. Nu har man tagit gevären från de hemkomna soldaterna; ty man vet, att de äro prinsen tillgifna. - I följe af allt detta råder brefskrifvaren, att prinsen aldrig bör resa till Jakobsdal för att ej utsätta sig för Måns Smeks förplägning[1]. Han bör till och med akta sig för Stockholm, utom under riksdagarna. Han bör äfven akta sig för första och andra klassen på riddarhuset; men deremot förlita sig på den tredje och på ofrälsestånden. Han bör förekomma fienderna och under sken af mönstring sammankalla troppar och med dem visa sig i Stockholn; han skall der finna [ 150 ]mer anhängare, än han väntat. Han bör följa Karl den niondes exempel och aflifva alla de förnäma; förr blifver han aldrig konung. Han bör låta döda både dem och drottning Kristina. Derefter skall han kunna utan hinder återtaga kronogodsen och i lugn regera till sin och Sverges ära. Underskriften bestod af följande två verser:

Den, som detta hafver ställt,
Har följt ers konglige höghet i fält
.

Hela innehållet är ett bevis på partisinnets och ungdomens hänförelse. Uppgifterna om drottningens slöseri, allmogens förtryck och ofrälseståndens tänkesätt voro sanna. Allt det andra består af dels öfverdrifna, dels alldeles osanna beskyllningar; till en del så orimliga, att forskaren förvånas, huru dylika någon gång kunnat erhålla trovärdighet och, som det synes, bland ett icke ringa antal menniskor. Lika orimligt var, att Messenius hoppades öfvertala prinsen till en sådan nedrighet, som att afsätta och mörda drottning Kristina, till hvilken dock prinsen sjelf nyligen friat, och hvars ynnest han uteslutande hade att tacka för den just nu erhållna arfsrätten till svenska kronan. Lika orättvist, blodigt och tyranniskt var det andra rådet, nämligen att utan vidare omsvep mörda högadeln för att kunna återtaga kronogodsen. Detta allt undföll Messenius. Det sjelfförtroende, som stundom följer ynglingaåren och alllid följde messeniska slägten, hindrade honom från att inse sin oförmåga till bedömandet af dessa ämnen; och partisinnet hindrade honom ifrån att inse, hvad som var rimligt eller orimligt, ädelt eller nedrigt. Och likväl synes ynglingens hjerta hafva lifligt klappat för det, som han med sin inskränkning i kännedom, erfarenhet och omdöme ansåg vara rätt och godt.

Enligt någras uppgift har fadern sett denna skrifvelse och gifvit till dess afsändande tystnadens bifall. Sjelf påstod han envist, det han om densamma icke egt någon kunskap; och detta synes äfven hafva varit händelsen.

[ 151 ]Emedan sonen icke visste, huru utanskriften till prinsen skulle ställas, vidtalade han en kansliskrifvare, hvilken påtecknade brefvet, utan att likväl känna dess innehåll. Sedermera gjorde Messenius ett annat omslag deröfver, skref derpå namnet af en borgare i Kalmar och afskickade så det olycksdigra papperet.


  1. Detta afser troligen ryktet, att Magnus Smeks gemål, Blanka, med förgift dödade sin son, konung Erik.