Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristinas första besök i Frankrike
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas andra resa till Frankrike
Kristinas vistelse i Rom 1658—1660  →


[ 243 ]

TJUGONDENIONDE KAPITLET.
KRISTINAS ANDRA RESA TILL FRANKRIKE SAMT MORDET PÅ MONALDESCHI[1].

Kristinas vistelse i Frankrike hade varit henne ganska angenäm. Hvarje dag medförde nöjen och tillställningar, hvilka alla smickrade hennes fåfänga och hade [ 244 ]dessutom genom franska hofvets frikostighot den för Kristina vigtiga fördelen att icke anlita hennes egen kassa. Frankrike, yttrade hon, är det skönaste land och fransyska hofvet det mest artiga och belefvade i Europa.

Hennes vistelse i Rom [2] blef numera icke så angenäm. Hon och stadsboerna hade för hvarandra mistat nyhetens behag. Underhållspenningarna från Sverge kommo äfven oordentligt, så att Kristina nödgades lefva högst indraget. I följe af dessa och andra skäl blef hon af påfven och Roms ädlingar denna gången icke på långt när så firad som vid första ankomsten.

Kristinas vistelse i Rom blef ej heller långvarig, och hon företog snart en ny resa till det så mycket omtyckta Frankrike. Som anledning förebars dels en i Italien utbruten smittosam sjukdom, dels Kristinas åstundan att se konung Ludvig dansa i en stor balett, som skulle gifvas i Paris. Antingen för att göra sig betydande eller för att hafva någon vigtigare förevändning framdrog hon dessutom ett hemligt förslag, att, med tillhjelp af franska vapen och till båtnad för Frankrike, eröfra Neapel. Under förebärande af brist på troppar afböjde franska regeringen hela förslaget, och man gjorde dessutom narr deraf under spenamnet det argonautiska sjötåget.

Några säga, att Kristina för fransyska hofvet anmält sin tillämnade resa och blifvit inbjuden; men de flesta författare neka till detta sednare. Allt nog, Kristina anträdde resan, men undanbad sig dervid alla högtidligheter. Utrustningen passade ej heller till mottagandet af dylika, emedan fattigdom, brist och besynnerligt lynne visade sig i hela tillställningen. Man såg nämligen svenska drottningen färdas genom Frankrike med ett par vanliga vagnar. Klädd i en simpel gul kjortel samt luggsliten öfverrock [ 245 ]och med en vanlig mössa på hufvudet, satt hon sjelf jemnte öfverstallmästaren Monaldeschi och gardeskaptenen Ludvig Sentinelli i den första vagnen. I den andra åkte det öfriga sällskapet, och några få ryttare slutade raden. Det hela liknade snarare en vanlig postvagnsfora än tåget af en resande drottning. Också omtalas denna gången ingen enda högtidlighet vid hennes emottagande. Hofvet, som vistades i Paris eller S:t Germain, ville afböja besöket och bad henne stanna i Lyon eller Avignon; man vore ej beredd på mottagandet af en så hög gäst. Men när Kristina icke förstod eller icke ville förstå dessa vinkar, anvisade man henne tills vidare lustslottet Fontainebleau som boning. Men der lät man henne ock qvarstanna. Vecka efter vecka hoppades hon blifva inbjuden till Paris, men förgäfves; och endast några få personer infunno sig för att uppvakta den året förut så allmänt eftersökta och firade furstinnan. Man såg tydligt, att hofvet ville visa sitt misshag öfver hennes ankomst.

Det var under denna långa och ledsamma vistelse i Fontainebleau, som Kristina lät verkställa det ryktbara mordet på Monaldeschi.

Johan, markis de Monaldeschi, var född i Rom och af förnam slägt. Alla författare beskrifva honom såsom egenkär, påflugen, otacksam, sqvalleraktig samt utan heder och pålitlighet. Vid Kristinas första ankomst till Italien blef han upptagen ej blott i hennes tjenst utan snart äfven i så stor ynnest, att han utnämndes till öfverstallmästare och ständigt sågs vid drottningens sida. Många sade och trodde, att han efter Pimentellis afsked var hennes gynnade älskare.

Vid samma tid hade Kristina i sin tjenst upptagit tvänne grefvar Sentinelli, De voro italienare och bröder; den ene, Ludvig, blef kapten för gardet, den andre, Frans Maria, öfverkammarherre. Denne sednare erhöll af drottningen så stora ynnestbevis, att många trodde honom vara den verkliga älskaren. Det rådde också mellan båda gunstlingarna, Monaldeschi och Sentinelli, en bitter [ 246 ]fiendskap, och den ene sökte med allehanda stämplingar uttränga den andre.

Ingen har kunnat eller kan bestämdt uppgifva orsakerna till den bittra ovilja, som Kristina under ifrågavarande resa fattade mot Monaldeschi, och man sade redan då, att den hemlighefsfulle Clairet Poissonet var den ende, som derom egde närmare kännedom. Naturligtvis gissade man för det mesta på förrådd kärlek. En den tiden under falskt namn utkommen skrift [3], hvilken dock är en bjert väfnad af dikt och sanning, har upptagit och bearbetat denna gissning. Författaren beskrifver nämligen, huru Monaldeschi förälskat sig i ett annat fruntimmer; huru han i bref till detta sednare klagat öfver sin tunga befattning öfver drottningens efterhängsenhet, öfver sin egen vämjelse vid hennes person, m. m. Vidare, att samma fruntimmer, uppbragt öfver Monaldeschis lögner och bedrägerier, låtit genom Sentinelli tillställa drottningen de för henne skymfliga brefven.

Den förklaring, som af mer trovärdiga författare [4] blifvit framställd, är dock följande.

Monaldeschis medtäflare om Kristinas ynnest, Frans Maria Sentinelli, hade vid ifrågavarande resa blifvit qvarlemnad i Italien; Monaldeschi uppfångade och undangömde några hans skrifvelser. I deras ställe uppsatte han i Sentinellis namn en hop andra bref af ett för Kristina ofördelaktigt innehåll. Sedermera renskref han dem och härmade dervid ganska lyckligt Sentinellis stil, en konst, hvari han egde mycken öfning. Allt var så tillställdt, att brefven skulle komma i Kristinas hand och således för alltid störta den hatade medtäflaren. Dessa konstgrepp understöddes af Passerini, en dålig man, hvilken likväl Monaldeschi hjelpt till förtroendet att vara drottningens hofpredikant. Samme Passerini har också enligt någras uppgifter varit den, som skrifvit de efter Sentinelli härmade brefven.

[ 247 ]Att dessas innehåll varit för Kristina både ofördelaktigt och obehagligt, så mycket känner man, men ej heller mer. Den trovärdigaste person, som derom samtidigt yttrade sig [5], hördes försäkra, att inga karleksärender voro i fråga.

Det var under vistandet i Fontainebleau och fram i Oktober månad, som dessa stämplingar började utveckla sig. Kristina misstänkte snart något bedrägeri af Monaldeschi; kanske derföre, att hon kände hans fiendskap mot Sentinelli. Hon började derföre noga bevaka alla hans företag samt uppfånga och bryta de till honom kommande brefven; och blef derunder mer och mer förvissad om öfverstallmästarens förräderi, så väl mot Sentinelli, sin kamrat, hvilken han ville störla, som mot drottningen, sin välgörarinna, om hvilken han lättsinnigt utspridde nedriga beskyllningar. Sluteligen vände hon sig till Passerini, hvarvid denne förrådde hemligheten och framlämnade Monaldeschis utkast till de ifrågavarande brefven. Under hela tiden dolde hon likväl sina misstankar och visade Monaldeschi samma förtroende och välvilja som förut; detta allt för att insöfva honom i säkerhet, tills gilltiga bevis hunnit anskaffas. En dag började hon under låtsadt förtroende tala med honom om de vrängda och ofördelaktiga rykien, som utspriddes angående hennes enskilda lefnad. Monaldeschi, som trodde sig sjelf säker, yttrade: dessa vanställda uppgifter måste dock komma från någon, som står i nära förhållande till eders majestät. Det kan till och med näppeligen komma från någon annan än öfverkammarherren Sentinelli eller från mig. Eders majestäts skarpsinnighet skall snart upptäcka bedragaren; och jag beder, att han sedermera icke må skonas. Drottningen inföll: hvad straff förtjenar då en sådan förrädare? Markisen svarade: eders majestät bör utan barmhertighet genast låta nedstöta honom. Det vore en handling af så mycken rättvisa, att jag skulle sjelf erbjuda mig till dess verkställare, eller ock till dess [ 248 ]offer, om jag befunnos vara brottslingen. — Godt, svarade Kristina, kom ihåg dessa edra ord och var öfvertygad om, att jag skall ingalunda skona förrädaren!

I slutet af Oktober tillkallade Kristina pater Le Be], prior i dervarande Mathurinerkloster. Hon framtog ett försegladt paket utan påskrift, samt befallte honom noga förvara detsamma, tills det af henne sjelf återfordrades. Paketet innehöll bevisen om Monaldeschis förräderi. Det tyckes, som dessa bestått icke allenast i de efter Sentinelli härmade brefven, utan ock i några utkast dertill, skrifna med Monaldeschis egen och oförställda hand. Hon befallte dessutom Ludvig Sentinelli att med namnens förtigande berätta alla omständigheterna för en munk och fråga, om ej ett sådant bedrägeri förtjente döden, hvartill munken jakade.

Emellertid började Monaldischi undra öfver uteblifvandet af sina bref. Andra anledningar tillkommo och ökade oron. Han ville söka en annan och pålitligare brefvexlare. Han uppbrände en hop af sina papper och började under kläderna bära en lätt pansarskjorta till skydd mot oväntade händelser. Han mägtade slutligen icke dölja sin oro, ty hans blekhet och nedslagna sinnesstämning föllo genast i ögonen. Sluteligen trodde man sig märka. att han förberedde en hemlig flykt.

Men Kristina ämnade icke låta honom undkomma. Den första November kallades han att infinna sig i Hjortgalleriet; det benämndes så efter uppsatta hufvud eller horn af hjortar, som de sista franska konungarna skjutit. Menaldeschi kom och fann före sig Kristina sjelf, hvilken började ett samtal om likgilltiga ämnen. Efter några ögonblick inträdde från ena sidan Ludvig Sentinelli med tvänne af drottningens drabanter, och från andra sidan pater Le Bel, efter hvilken sistnämnde dörren slogs häftigt i lås. Nu höjde Kristina sin stämma, kallade alla de inkomna närmare och begärde och mottog af Le Bel det anförtrodda paketet. Hon öppnade det, framdrog de härmade brefven, visade dem för Monaldeschi och frågade: känner ni dessa? Monaldeschi började darra: men [ 249 ]nekade och mente dem vara afskrifter, som drottningen låtit taga>. Kristina frågade om igen: alltså vet ni ingenting om dessa skrifvelser? Hon teg och gaf honom några ögonblick till besinning; men också han teg. O hvilken bedragare! utbrast då. drottningen och framtog nu och visade de af honom med oförställd hand uppsatta utkasten till samma bref. Monaldeschi erkände sin stil; men sökte med förklaringar och ursäkter skjuta skulden på andra. När sådant likväl ej kunde lyckas, kastade han sig på knä och , had om nåd. Vid detta tecken drogo Sentinelli och båda soldaterna ut sina värjor, färdiga att efterkomma Kristinas vink. Monaldeschi bad henne höra ett försvar. Då det bifölls, reste han sig upp och förde henne afsides från det ena hörnet till det andra under lifliga åtbörder och ifrigt talande. Kristina följde och hörde honom utan tecken till missnöje öfver hans enträgenhet, men också utan tecken till medlidande med hans ångest. Detta talande och fram- och återvändrande räckte en hel timme. En gång under detsamma vände sig Kristina till Le Bel och sade: min fader! Jag ber eder vara vittne till, att jag icke gör mig skyldig till något förhastande, utan att jag gifver denne förrädare till sitt försvar all den tid, som kan fordras af en person, hvilken blifvit så förolämpad, som jag. Mot slutet af nämnde samtal tvang hon Monaldeschi att framlemna de papper, han bar på fickan. Då funnos också deribland några bref med härmad stil och Monaldeschis egenhändiga utkast dertill, alla af samma innehåll och syfte, som de förra. Förvirrad och helt och hållet öfverbevist kunde Monaldeschi ej mer framföra ett enda ord. Kristina vände sig då ånyo till Le Bel och yttrade högt och eftertryckligt, men lungt och långsamt följande ord. Min fader, jag lemnar denna menniska i edra händer; bered honom till döden och haf vård om hans själ! Priorn och Monaldeschi kastade sig till hennes fötter, den förre i nästan lika stor ångest som den sednare, båda bedjande om nåd och förskoning. Monaldeschi erkände sitt brott, och att han för några [ 250 ]dagar sedan hade öfver detsamma och just på detta rum uttalat dödsdomen. Han bönföll dock nu om den nåd, att straffet måste förvandlas till ständig förvisning från Europa. Men Kristina var obeveklig. Hon yttrade till priorn, att mången blifvit rådbråkad för mindre förbrytelse än den, Monaldeschi begått. På denne sednares bön svarade hon: det är bättre att dö, än att lefva som niding. Måtte Gud så visst mot eder göra barmhertighet, som jag gjort rättvisa! Derpå vände hon dem ryggen och gick ut.

Sentinelli och soldaterna satte nu sina värjor mot Monaldeschis bröst och befallte honom genast börja bikten; ty han hade ej många ögonblick qvar. Monaldeschi kastade sig till priorns fötter och bad denne anropa drottningen om nåd. Le Bel svarade under tårar: anropa Gud om nåd, det är bättre! Men Monaldeschi ville ej börja sin bikt utan fortfor att i dess ställe under ångest och ytterlig envishet bedja om Le Bels bemedling. Denne efterkom slutligen hans begäran och gick till drottningen, hvilken mottog honom med ansigtet lugnt och utan spår af rörelse. Han föll till hennes fötter under tårar och snyftningar och bad vid frälsarens lidande och död om barmhertighet mot den olycklige. Han bad henne äfven besinna, att hon vore i en annan konungs palats och borde derföre taga i betraktande, huruvida denne skulle gilla så våldsamma åtgerder. Kristina svarade: jag bor här hvarken som flyktinge eller som fånge, och har rättighet bestraffa mina tjenare alllid och allestädes, och är derjemnte för mina gerningar ingen utom Gud ansvarig. Priorn vågade ej reta med invändningar mot dessa påståenden, utan åberopade i dess ställe hennes mildhet och stora anseende. Detta sednare skulle lida genom en så blodig och brådstörtad bestraffning, hvilken, om den ock i sig sjelf vore rättvis, likväl ofelbart skulle af många tadlas som våldsam och förhastad. Detta kunde undvikas och markisen ändå få gälda sin förbrytelse, om han nämligen öfverlemnades i lagens händer. Hvad, svarade Kristina, jag, som har oinskränkt [ 251 ]magt öfver mina undersåtare, skall jag nödgas börja rättegång för att få afstraffad en bedräglig tjenare, om hvars trolöshet jag har fulla bevis, och det af hans egen hand? Men, sade Le Bel, eders majestät är sjelf part i denna sak. Nej min fader, svarade drottningen, och mitt samvete tillåter mig icke bifalla eder begäran. Återvänd derföre och bered den olycklige till döden! Le Bel måtte lyda. Under tårar och tröstande ord omfamnade och bad han Monaldeschi bereda sig till döden. Vid detta svar upphäfde den olycklige flere ångestrop, men föll slutligen på knä och började sin syndabekännelse. Ett par gånger afbröt han den och reste sig upp under förnyade ångestrop, men föll åter ned och fortsatte bönen. Nu öppnades en dörr och Passerini inträdde. Genast sprang Monaldeschi upp och till den inkommande, fattade hans händer och bad om hans bemedling. Hofpredikanten och Sentinelli gingo båda in till drottningen. Vid underrättelsen om, att Monaldeschi ännu icke velat sluta sin bikt, utropade Kristina: den krukan, som är rädd för att dö! Såra honom och sök på sådant sätt tvinga honom till bikten! Sentinelli kom ensam tillbaka och sade: markis, har du ej biktat ännu, så bed Gud om nåd; ty nu måste du dö! Härvid trängde han den olycklige till muren och gaf honom en värjstöt mot magen. Pansarskjortan skyddade kroppen; men Monaldeschi omfattade värjan så hårdt, att hon kroknade och skriffingrarne blefvo afskurna, när Sentinelli ryckte henne tillbaka. Denne sednare hade märkt pansarskjortan och gaf derföre Monaldeschi andra hugget i ansigtet. Den olycklige ropade nu på priorn, vid hvilkens annalkande soldaterna drogo sig några steg tillbaka och bikten fulländades. Derefter kastade sig Monaldeschi framstupa pä golfvet och en af soldaterna gaf honom ett svårt hugg i hufvudet. Monaldeschi tecknade, att de skulle afhugga honom halsen för att förkorta plågorna. Soldaten högg dit åt tre gånger, men förgäfves; ty pansarskjortan var under kläderna uppdragen ända till hufvudet. Nu öppnades en dörr och Passerini inträdde omigen. [ 252 ]Monaldeschi hörde ljudet, reste och släpade sig i blod, panelningen utefter, mot den ankommande. Han hoppades på nåd; men presten kom blott för att mottaga hans sista bön, hans sista bekännelse, och återvände sedan till drottningen. Som denne gick ut, lyftade en af soldaterna sitt svärd och stötte det framifrån genom Monaldeschis hals, så att strupen afskars, och den olycklige störtade sanslös till golfvet. Det varade ännu en fjerdedels timme, innan blodet förrunnit och allt var siut. Det ohyggliga uppträdet hade räckt från klockan ett, när Monaldeschi kom, till klockan nära fyra, då han drog sin sista suck.

Under hela tiden af Monaldeschis ångest och pinsamma död satt drottningen blott ett eller par rum derifrån, med ett icke blott lungt, utan till och med gladt ansigte, och såsom ingenting vigtigt varit å färde. När Sentinelli kom in och berättade, att allt var förbi, yttrade hon: det är med ledsnad, jag sett mig tvungen till en dylik bestraffning; men rättvisan fordrade densamma ovillkorligt. Hon lät till Mathurinerklostret utbetala etthundra livres och ålade deremot priorn Le Bel att besörja jordfästning och själamessor åt den olycklige. Banemannen fingo tillåtelse att taga till flykten.

Öfver hela Europa yttrades icke blott ogillande utan äfven afsky för Kristinas uppförande vid detta tillfälle. Om också laglig rättighet till en dylik åtgerd kunde henne på sätt och vis tillerkännas, i enlighet med den envåldsmagt öfver sina tjenare, hvilken hon vid afsägelsen sig förbehållit; så återstod dock den omständighelen, att Monaldeschi, ehuru i hennes tjenst, likväl fortfor att vara påfvens undersåte; samt att afrättningen skedde i en främmande konungs rike, till och med i en dess boning, hvilken med gästfrihet blifvit åt Kristina för tillfället upplåten. Grannlagenhelen, försigtigheten, billigheten, ja sjelfva rättvisan hade derföre bort förmå henne rådföra sig med påfven och konungen i Frankrike, innan bestraffningen verkställdes Och var dess verkställande nödvändigt? Var förbrytelsen så himmelsskriande, att den oundgängligen måste bestraffas, och det så blodigt, ja äfven med [ 253 ]uppoffrande af Kristinas eget anseende? Hvari bestod då detta förfärliga brott? Hvarföre envisades Kristina att lemna hela verlden i okunnighet derom? Man frestades ju att tro, det alltsammans bestått i sqvaller, måhända lögnaktigt, skymfande, nedrigt; men ändå blott sqvaller. Om också qvinnlig fåfänga blifvit sårad, och djupt sårad, så hade dock qvinnlig barmhertighet bort, om ej förlåta, dock åtnöjas med mildare straff. Så tänkte, talade och skref man öfver hela Europa, och det dröjde ej länge, innan Kristina fick erfara följderna af sitt uppförande.

Fransyska hofvet kom genom ofvannämnde händelse i stor förlägenhet. Å ena sidan afskydde man Kristinas grymhet och harmades öfver hennes tilltag att våga en dylik gerning i den mägtige konung Ludvigs rike och borg. Å andra sidan visste man ej, hvad straff kunde påläggas henne, såsom qvinna, främling och ingens undersåte. För att komma lättast från svårigheterna bad man Kristina gifva saken en annan färg, då regeringen ville å sin sida låtsa okunnighet om alltsammans. Men Kristina med sin vanliga stolthet vägrade i början att nedlåta sig till denna åtgerd; tyckes dock slutligen gått in derpå. Hofvet låtsade nu, som ingenting förefallit, och Ludvig gjorde för sken skull ett hastigt besök, hvilket dock aflopp ganska kallt.

Äfven med Mazarin hade hon en sammankomst. Följden deraf blef, att Kristina måste lofva återvända till Italien utan att besöka Paris. Tills vidare fick hon qvarstanna i Fontainebleau; men blef der lemnad ensam med sitt eget i alla hänseenden obetydliga sällskap. Nästan ingen enda utmärktare person hedrade henne med sitt besök.

Det var under denna tid, som Kristina föll på tanken att besöka England. Hon hoppades att der blifva väl emottagen och att på en ny skådeplats kunna väcka ny hänryckning i stället för den, som i Frankrike redan förkolnat. Under någon förevändning affärdades till Cromwell ett sändebud, hvilket i London beständigt omrörde Kristinas utomordentliga beundran för protektorn och hans bragder; [ 254 ]hennes lifliga åstundan att se en så ovanlig man, samt den stora lycka, England under hans styrelse åtnjöt o. s. v. Men Cromwell fruktade stickorden från Kristinas tunga, obehaget af hennes nycker samt kostnaderna för hennes herbergerande; hvarförutan han, som gjort sin lycka just genom katolska lärans förföljande, svårligen kunde med någon utmärktare hedersbetygelse mottaga en öfverlöpare till samma bekännelse. Han afböjde besöket. Kristinas smicker besvarades med lika utsökta grannlåter; men deribland förekom icke ett enda ord, som liknade en inbjudning till London. Kristina måste qvarstanna i Fontainebleau.

Lusten att komma till Paris vaknade emellertid ånyo och med ökad styrka. Oaktadt Kristina lidit den förödmjukelsen att under hela tre månader hafva varit qvarhållen i Fontainebleau; oaktadt hon lofvat Mazarin återvända till Italien; allt detta oaktadt segrade dock lystnaden efter Paris, och hon började återigen anhålla om tillåtelse att hesöka nämnde stad. Fransyska hofvet, som uttömt alla möjliga undflykter, måste slutligen gifva sitt bifall. Knappt hade Kristina erhållit detsamma, förrän hon, dels ridande, dels åkande, dels roende, hastade till Paris, och det med så stor brådska, att endast två personer af sällskapet mägtade följa med. De öfriga framkommo först några timmar sednare. Till hennes mottagande voro denna gång inga högtidligheter föranstaltade; dock anvisades till boning kardinal Mazarins rum på slottet. Detta skulle vara en höflig vink att så snart som möjligt afresa igen, för att ej vara den gamle och mägtige mannen länge till till besvär. Man sökte äfven på andra sätt verka till samma mål. Fransyska enkedrottningen berättade öppet, att Kristina skulle stanna blott en dag öfver i Paris. Hon till och med ålade sina hofdamer att för svenska drottningen omtala, huru ledsamt man för närvarande hade vid franska hofvet; huru få nöjen der vankades o. s. v. När Kristina antingen icke förstod eller ville förstå dessa vinkar, gick man än längre. En afton hade den främmande drottningen dansat vid en enskild tillställning De närvarande funno hennes dans löjlig. [ 255 ]Kanske var den så, till följe af den trettioettåriga drottningens mindre ungdomliga utseende och mindre vanliga drägt, later och steg; kanske var den det icke, och man följde blott efterdömet af hofvets ovilja. Emellertid berättades på slottet, huru man gjort sig lustig öfver Kristinas dans. Enkedrottningen yttrade då sin åstundan att se densamma, för hvilket ändamål Kristina inbjöds till konungen. För att kunna drifva gäckeriet mer obehindradt, blef endast den förtroligaste hofkretsen tillkallad. Men Kristinas vän, markisinnan De Bregis, underrättade henne om försåtet. Hon infann sig visserligen på slottet, men kunde ej förmås till någon dans.

Oaktadt dessa obehagliga förhållanden stannade Kristina qvar i Paris icke blott en utan flere dagar, till och med veckor. Hon låtsade icke märka eller icke akta hofvets uppförande. Med gladt anlete och lätt sinne deltog hon i dess nöjen, äfven i alla andra under hela den muntra karnavalstiden. Efter att hafva sofvit större delen af dagen, skyndade hon nästan hvarenda afton ut, tog den första bästa hyrvagn och for dermed omkring till maskerader och skådespel långt in på nätterna; och allt detta beledsagad af nästan blott männer. Hon likasom jagade efter hvarje åtkomligt nöje och tycktes, hofvet till trots, trifvas förträffligt. Mot karnavalens slut omtalade hon för konungen sin stora lust, att under den instundande fastan få höra och beundra de största predikanterna i Paris. En annan gång yttrade hon: det var ej så svårt att öfvergifva mitt fädernesland, som det denna gången blifver att öfvergifva Frankrike. Det gick en sägen, att hon ämnade för alltid qvarstanna i sistnämnde land.

Man känner ej alla de medel, hofvet begagnade för att påskynda hennes afresa. Man vet blott, att hon utbekom 200,000 livres af de innestående underhållspenningar, som hon vid tronafsägelsen förbehållit sig; likaså, att Mazarin lofvade henne begagna sitt i Rom varande palats. Det är äfven ett rykte, att enkedrottningen förklarat, det hon sjelf skulle flytta från Louvren, om ej [ 256 ]Kristina gjorde det. Kristina tog ändtligen ett stolt afsked och just, när karnavalen tagit slut, afreste hon öfver Fontainebleau och Avignon till Toulon, derifrån sjövägen till Livorno, slutligen till Rom, hvarest hon uppslog sin boning i Mazarins palats. Hennes mottagning blef mindre högtidlig än någon af de förra gångerna; deremot ville man i hennes uppförande finna mindre stolthet, än hon förut låtit påskina.

Denna Kristinas andra resa till Frankrike blef i många fall en vändningspunkt. Den blef för henne i anseende till Europa detsamma, som året 1651 varit i anseende till Sverge; nämligen de blottade svagheternas, den försvunna ärans och tillgifvenhetens tidepunkt. När Kristina lemnade Sverge, var Europa ännu uppfylldt af de lärdas lofsånger öfver hennes person. Hon blef nästan öfverallt mottagen med nyfikenhet, vördnad, beundran och lysande högtidligheter. De, som ej frivilligt instämde deri, gjorde det likväl af fruktan för ett speord, hvilket, uttaladt af drottningen bland Europas qvickhufvud, skulle genast återljuda vid alla Europas hof. Konungar och furstar täflade om att fira det snille, hvilket likasom de burit kronan, och, såsom skalderna söngo, mer hedrat densamma, än af densamma blifvit hedrad. Mest utbasunades dock hennes ära af katolikerna, hvilka dymedelst ville upphöja värdet och äran af denna sin eröfring. Föregången af sådana rykten, reste Kristina under åren 1654 till 1657 omkring i Europa och upphämtade en rik skörd af beundran och ärebetygelser. Men dervid såddes inga frön till en blifvande dylik äring. Hvarhäldst hon visade sig, försvann glansen och förtrollningen kring hennes namn. Före ankomsten talade man om hennes snille och stora egenskaper; efter afresan om hennes besynnerligheter, nycker och fel. Dessa nya, men från de flesta håll öfverensstämmande underrättelser ändrade helt och hållet allmänna tänkesättet. Man började anse Kristina mera besynnerlig än stor. Det sätt, hvarpå hon reste kring Europa, de många derunder förefallna sjelfsvåldiga uppträdena, det sätt, hvarpå [ 257 ]hon trugade sig till franska hofvet 1657; detta och i synnerhet och framför allt det ohyggliga mordet på Monaldeschi bragte oviljan och föraktet till den högsta grad. Furstarna sköto henne från sig, och det en gång för alla. Med undantag af en högtidlighet i Köpenhamn år 1660, och ett besök hos hertigen i Braunschweig 1668 [6], blef hon, under de återstående trettio åren af sin lefnad och oaktadt de många resorna genom Europa, ingen enda gång kallad till något hof. Tvärtom! Ludvig den fjortonde lät vid gränsorna förbjuda hennes insläppande i Frankrike; kejsaren förklarade, att han ej ville se henne i Wien och påfven visste ej, hur Rom skulle blifva den oroliga gästen qvitt [7]. Flere snillen och lärda, med förhoppningar, i så många hänseenden bedragna, bytte sitt fordna beröm i ett tadel, som uttalades högljudt och utan fruktan. Ty Kristina var nu mera icke snillenas drottning, hvars ogillande infall fruktades som en dödsdom; hon var en nyckfull qvinna, hvars ord och omdöme man visste vanligtvis vara bestämda af hugskott eller lynnen för dagen, och vid hvilkas upprepande man derföre mindre skrattade åt den angripne än åt Kristina sjelf och åt det nya exemplet på hennes djerfva och förflugna omdömen. Man fästade foröfrigt vid dem liten eller ingen vigt och började mer och mer anse henne sjelf såsom en slags oefterrättlig person, åt hvars besynnerligheter man gjorde sig lustig, men om hvilken man i öfrigt föga bekymrade sig. Detta tyckes ock vara orsaken, hvarföre med undantag af resorna till Sverge föga finnes antecknadt om hennes öden efter 1658. Europa hade en gång för alla fällt hennes dom, och man ansåg öfverflödigt samla ytterligare bilagor till bestyrkandet af dess rättvisa.



  1. Utom de tryckta källorna har man vid detta kapitel begagnat de missiver, som då varande svenska sändebudet i Paris, Courtin, skickade till Stockholm, och hvilka förvaras i riksarkivet.
  2. Enligt andra underrättelser har Kristina mellan första och andra resan till Frankrike aldrig varit i Rom, utan uppehållit sig i norra Italien och mest i Pesaro.
  3. Memoires de la vie du Comte D***.
  4. Också af Courtin i ofvannämnde hans samtidiga missiver.
  5. Courtin.
  6. Kgl. Bibl. Celses samling till Karl 11:s hist.
  7. Rådsprot. d. 6 Aug. 1666. Uppgiften är af M. G. de la Gardie.