Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristina åren 1661—1666
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas andra resa till Sverge
Kristinas vistelse i Hamburg  →


[ 278 ]

TRETTIONDETREDJE KAPITLET.
KRISTINAS ANDRA RESA TILL SVERGE.

Kristinas första besök i sitt fädernesland hade medfört, många obehag, i synnerhet för henne sjelf. Efter ett år ville hon likväl dit återvända. Orsaken kan näppeligen med visshet, uppgifvas. Sjelf förebar hon penningeangelägenheternas ordnande och sin längtan att besöka konungen, enkedrottningen och sina svenska vänner. Från andra håll spordes andra skäl; t. ex. att drottningen, ledsen vid Rom, ville af vanlig ombytlighet återigen göra ett försök med Sverge; att hon ännu hyste hemliga afsigter på dess krona och derjemnte hoppet att kunna densamma vinna. Man sade äfven, att katolikerna underhöllo, smickrade och uppmuntrade dessa planer i tanke, att hon genom någon slags hvälfning möjligtvis kunde göra sina anspråk och på samma gång katolska läran gällande i samma Sverge. Det var i synnerhet Biörenklou, då varande svenskt sändebud i Wien, som upptäckte och tillkännagaf dessa stämplingar, hvilka också från andra håll och af flere skäl fingo ytterligare bekräftelse; i synnerhet deraf, att man utan antagandet af denna vigtiga driffjeder omöjligen kunde förklara, hvarföre Kristina med så mycken envishet och efter så många undergångna förödmjukelser ville omigen truga sig in uti Sverge.

Att Kristinas plan icke kunde vara den, att helt enkelt sätta sig i ro inom besagde land, det bevisade hon sjelf med tämligen ovederläggliga skäl. Huru skulle jag, sade hon, jag med mitt stolta lynne kunna förnedra mig till att stanna i Sverge och der lyda en nyckfull konung och blifva en skugga bredvid hans mor, en Hedvig Eleonora! — Men äfven den katolska planen medförde svårigheter, för hvilka Kristina ingalunda var blind. [ 279 ]Man hade i Rom och Paris föreslagit, att för sakens bedrifvande skicka en hop förklädda jesuiter till Sverge. Det är detsamma som att skicka dem till galgen, sade Kristina; ty att omvända de strängt lutherska svenskarna är en fullkomlig omöjlighet. Efter dessa Kristinas egna och samtidiga yttranden återstod för hennes resa ingen annan förklaringsgrund än hemliga afsigter på kronan.

Redan år 1664 lät hon hade genom bref och sändebud begära för sin person fri religionsöfning inom Sverge, och började derjemnte underhandla om inköpet af Karl Gustaf Wrangels palats till blifvande boning. I enskildt bref till Seved Båt hotade hon att resa till Sverge, äfven om man afsloge hennes anhållan om religionsöfningen. Regeringen, rådet och ständerna voro alla förbittrade öfver hennes uppförande år 1660. Dertill kommo de sednare underrättelserna om hennes afsigter mot rikets lugn och trosbekännelse, samt de opassande hotelserna i brefvet till Seved Båt. Regeringen och ständerna togo derföre det enhälliga beslut, att helt och hållet vägra den begärda religionsöfningen och att för hennes vistelse inom riket föreskrifva så stränga villkor, att de liknade nära nog ett afslag. Om, tillägga ständerna, drottningen i strid mot dessa föreskrifter inkommer till fäderneslandet och vill der öfva någon främmande gudstjenst, så önska vi, att regeringen må använda alla lagliga medel att i tid förekomma hvarje fara för konungen, riket och vår trosbekännelse.

Oaktadt detta betska svar vidhöll Kristina det fattade beslutet. Hon afskedade större delen af sitt hof, satte det qvarlemnade under Azolinis vård och skyndade åt norden. Det var sommaren 1666. Orsaken, hvarföre detta år valdes, anses hafva varit den, att Kristina, aldrig fullkomligt fri ifrån stjerntyderiets villor, trodde sig omigen hafva upptäckt, att någon olycka, måhända döden, hotade Karl den elfte just vid besagde tidepunkt; hvarföre hon villa vara på stället för att begagna tillfället. I öppen strid mot ständernas föreskrift beslöt hon medtaga katolska själasörjare. Azolini föreslog dertill tvänne [ 280 ]lärda och allmänt aktade män. Kristina valde i deras ställe sin handsekreterare, presten Santini, en person, enligt sägen, full af oärlighet och laster. Tillika skickade hon till Stockholm underrättelse om sin resa samt förteckning öfver alla medföljande personer, på hvilken lista äfven den katolska presten var uppförd.

I Augusti 1666 anlände hon till Hamburg. Här mötte ett från svenska regeringen affärdadt ombud, hvilket bad henne vara välkommen till fosterlandet; men tillika berättade de nyligen stadfästade villkoren. Kristina blef förbittrad, men vidhöll sin föresats; ehuru både franska sändebudet och Holsteinska furstehofvet afrådde. Hon skickade en vid namn Stropp till Stockholm, började genom honom underhandla och pruta, och lyckades deri så till vida, att svenska regeringen på sitt ansvar eftergaf alla de af ständerna föreslagna villkoren; med undantag af det, som angick katolsk prest och gudstjenst, Man tyckes derefter hafva ansett saken å ömse sidor afgjord.

Men snart yppades en betänklig omständighet. Ofvannämnde i Kristinas tjenst varande Joakim Stropp hade på hennes förbön 1664 blifvit adlad. Åt denna man hade hon nu, eller år 1666 gifvit utom ofvannämnde också andra och hemliga uppdrag. I tvänne bref efter hvarandra af d. 15 Aug. och 1 Sept. 1666 skref hon sålunda. Jag hoppas, att svenska regeringen afslår min begäran om fri religionsöfning. Ni skall då skaffa er detta afslag skriftligt och under utresan från Sverge visa det öfverallt som prof på den närvarande styrelsens obillighet. Derjemnte skall ni beständigt tala om min kärlek till Sverge och till dess innebyggare; samt huru regeringens skenbara stränghet i afseende på trosläran är i sjelfva verket blott fruktan för min person [1] o. s. v. Detta var ett tydligt, ett ovedersägligt bevis på, att Kristina sökte uppväcka oro, kanske uppror, allt till [ 281 ]främjande af sina hemliga planer; och att hon dervid räknade på stöd af allmänna tankesättet, hvilket nu, i synnerhet bland de lägre och okunnigare samhällsklasserna, hade af missnöje med närvarande styrelse, verkligen vindkastat sig till hennes fördel.

Stropp förrådde emellertid hela stämplingen, och de erhållna brefven utlemnades åt svenska regeringen [2]; hvilken derigenom fick full visshet om Kristinas planer.

Dessa voro visserligen hotande, dock mer till utseendet än i verkligheten. Regeringen tog saken tämligen lugnt. Den vidblef förra beslutet om Kristinas mottagande samt ordnade i sådan afsigt konungens egna rum; men skref derjemnte drottningen till, visade det landsförderfliga syftet af hennes bref till Stropp, och föreställde, att det vore bäst, om hon stannade utom riket. Detta oaktadt, fick man innan kort veta, att hon från Hamburg afrest norrut, hvarföre man ock skickade riksrådet Pontus De la Gardie, med en svit af omkring sjuttio personer, för att vid stranden af Öresund högtidligen mottaga den väntade gästen.

Men när De la Gardie kom dit, sågs ingen drottning till. Efter någon väntan fick han från henne ett bref med tillkännagifvande, att årstidens stränghet, det var i Februari 1667, hindrade resan; men att drottningen ej tviflade, att grefven skulle invänta hennes ankomst. Grefven med sitt sällskap gjorde så, men fick också vänta i nära tre månader, under hvilken tid Kristina på vanligt sätt roade sig i Hamburg. Bland annat gaf hon en fest, bestående af måltid, skådespel, lotteri och dans. Den sednare öppnade Kristina sjelf med Karl Gustaf Wrangel. Skådespelet föreställde Jerusalems eröfring af korsfararne, och utfördes af drottningen och hennes gäster. Man såg der uppträda grefvar och grefvinnor Königsmarck, Lillie, Wittenberg och Wrangel, äfven Kristinas fordna leksyster Eleonora Katrina. En hertiginna af Sachsen Lauenhurg föreställde Armida, och drottningen sjelf en slafvinna, [ 282 ]bunden med gyllene kedjor. Festen varade hela natten. De nipper och dyrbarheter, som genom lotteriet skänktes åt gästerna, värderades till 4000 riksdaler. Det sågs, att Kristina kommit på egen hand och saknade Azolinis ledning.

Den 19 April 1667 afreste hon från Hamburg, tog vägen öfver Danmark, landsteg den sjette Maj i Helsingborg och blef der med mycken högtidlighet af De la Gardie mottagen. Tvärtemot svenska regeringens föreskrift hade hon medfört den redan omnämnde Santini och lät honom under resan hvarje dag hålla katolsk gudstjenst i hennes rum. Det tyckes, som De la Gardie icke haft befallning sätta sig deremot; måhända att regeringen icke föreställt sig möjligheten af ett så tilltagset försök. Underrättelsen derom väckte också en ganska obehaglig känsla. Till hvad förut är om stämplingarna genom Stropp anfördt, fick man nu äfven veta, att Kristina under resan smickrade alla, som möttes, och på ett och annat ställe verkligen lyckats tillvinna sig uppmärksamhet och deltagande. Rådet beslöt, att genom ett kraftfullt steg och enligt ständernas önskan förekomma det annalkande ovädret. Man begagnade den genom Kristinas envishet gifna förevändningen och affärdade ett ilbud med befallning, att den katolska presten skulle genast bortskickas och gudstjensten upphöra. Tillika blef af enkedrottningen och af alla regeringens medlemmar underskrifvet följande, med gemensam ansvarighet fattade beslut, nämligen: att icke åt Kristina medgifva hvarken katolsk prest eller gudstjenst; — att med all uppmärksamhet följa hennes steg och icke tillåta henne inblanda sig i statsangelägenheter, ej heller bevista riksdagar, om hon skulle öfver någon sådan qvarslanna i riket; — att med all försigtighet vaka öfver konungens person, och för sådant ändamål genast efter Kristinas ankomst till Stockholm flytta honom till Uppsala; — sluteligen i händelse Kristina gjorde något stridande mot gällande stadgar och beslut, att genast och enhälligt vidtaga allvarsamma åtgerder till skyddande af rikets lugn.

[ 283 ]I Jönköping mötte Kristina regeringens ilbud med ovillkorlig föreskrift om den katolska prestens tillbakaskickande. Kristina svarade genast och bestämdt: jag skickar ej från mig min själasörjare; men jag skall i dess ställe sjelf följa med honom ifrån detta, land, och jag vill derföre nu straxt vända tillbaka; hvarpå hon beställde skjutshästar för sin enskilda vagn. Det var inemot midnatt. De la Gardie föreställde svårigheterna; bland andra också den, att han och hans sällskap icke så snart kunde blifva färdiga till hennes beledsagande på återvägen. Kristina svarade; jag undanber mig edert sällskap; ty från denna stund kan jag icke mottaga någon höflighet af svenska regeringen. Småningom lugnades hon, och man beslöt fortsätta resan framåt; men att tillika affärda ett ilbud med förfrågningar, huruvida ej regeringen ville eftergifva det bestämda villkoret. Kristina medskickade till Karl den elfte ett egenhändigt bref, af följande innehåll. På grefve De la Gardies bön har jag beslutat afvakta, huruvida eders majestät vill för min skull ändra sin föreskrift. Om sådant icke sker, kan jag aldrig mer mottaga någon höflighet af eder; ty jag har fattat mitt beslut att i dylikt fall på ögonblicket återvända. För att emellertid påminna eder, hvad ni är och hvad jag är, ber jag eder vara öfvertygad derom, att ni icke är född till att befalla öfver folk af sådant slag, som jag o. s. v. Brefvet var illa skrifvet, med många ändringar och utan bräddrum öfver eller på sidorna [3]. Det uppretade naturligtvis regeringen än mer, och ilbudet fick återvända med förnyadt Nej.

Emellertid hade Kristina fortsatt resan ända till Norrköping. Under denna färd likasom förut iakttog hon hvarje tillfälle att ställa sig in hos folket, hörde med deltagande alla anmärkningar mot närvarande styrelse, beklagade landets nöd, lofvade medla godt hos konungen och utkastade bland de omgifvande hoparna mycket [ 284 ]penningar. Hon smickrade äfven mötande ämbetsmän och yttrade, att deras befordran gått långsamt, att de med orättvisa blifvit förbigångna o. s, v.; allt detta icke utan åsyftad verkan, serdeles hos enfaldigare personer. Också med de beledsagande herrarna höll hon tal, men af ganska egen beskaffenhet, nästan alltd angående svenska statsangelägenheterna, t. ex. tullväsendet, reduktionen, adeln, i hvilket stånd hon tyckte, att man borde införa förstfödslorätten och hertiglig värdighet. Stundom vidrördes än kinkigare punkter. Tror ni, sade hon en dag till Pontus De la Gardie, tror ni att jag skulle tåla, att Sverge regerades af någon annan än den, åt hvilken jag gifvit dess krona? Nej aldrig! Förr skulle jag tillsätta tusen lif, om jag hade dem. Jag önskar, att konung Karl må lefva länge och väl; men skulle han falla undan, så vill också jag hafva ett ord med i laget; om icke just för mig sjelf, åtminstone vid valet af efterträdare. När De la Gardie med allmänna ordalag yttrade sin önskan, att vid så oförmodad händelse, fäderneslandet måtte genom fredsamt och enhälligt val bekomma en god regent, svarade Kristina: vid sådant tillfälle kunde jag likaså gerna få på min sida prester och bönder, som adel. De la Gardie svarade med några vanliga artigheter; men tillade dock ett och annat tvifvelsmål, grundadt på svenskarnas missnöje öfver hennes trosförändring. Kristina inföll: Gud gifve, att svenskarna icke hade något annat emot mig! då skulle nog allting gå väl. Det let nästan, som hon i det ögonblicket varit färdig återgå till Sverges trosbekännelse, endast för att återfå Sverges krona.

Sådana ord yttrades af Kristina till Pontus De la Gardie, hvilken var ombud åt det mot henne uppretade riksrådet och bror till den af henne förföljda grefve Magnus. Också blef hvarje ord framburet och låg henne sedermera naturligtvis i vägen.

I Norrköping mötte en baron Sparre med regeringens förnyade föreskrift att bortskicka den katolska presten, så framt hon ville blifva mottagen. Kristina [ 285 ]hade troligtvis hoppats att genom samma djerfhet som 1660 tilltvinga sig samma eftergift; hvarföre hon äfven skickat sina packvagnar förut till Sfockholm. Hon blef nu öfver detta förnyade och oförmodade afslag så mycket mer uppbragt och beslöt att genast återvända. Jag vill, sade hon, icke för alla kronor i verlden afstå från utöfningen af min gudstjenst. De la Gardie erinrade om, att Kristina kunde under sken af enskilda besök hos franska sändebudet Pomponne obemärkt deltaga i dennes gudstjenst. Ett dylikt förslag uppbragte än mer hennes stolthet. Jag! utropade hon, jag göra besök hos en Pomponne! Om han låter märka en enda sådan tanke, skall jag låta prygla honom, om det ock vore i hans egen konungs närvaro. Och nu, härifrån, och det genast på timmen! Men det kunde ej gå så fort, ty qvällen hade inbrutit, och ingenting var för sådan resa i beredskap. Kristina vakade hela natten och ordnade sina angelägenheter. De la Gardie ville med sviten beledsaga henne till gränsen igen. Nej, sade Kristina, jag kan ej mer emottaga någon, artighet af Karl den elfte. De la Gardie erinrade, att hans sällskap torde behöfvas, emedan landshöfdingarna, undrande öfver hennes oväntade återkomst, eljest kunde lägga hinder i vägen för utresan. Detta skäl verkade, och hon tillät, att De la Gardie med ett par personer medföljde. Hon fortfor skrifva hela morgonen; derpå lät hon läsa messan och intog frukost, hvarefter sällskapet klockan nio förmiddagen satte sig i vagnarna. Nu gick det med brådstörtande fart tillbaka åt söder. Kristina var sländigt vid ondt lynne och visade otålighet öfver hvarje, äfven det minsta uppehåll. De la Gardie, som för tillfället mådde mindre väl, bad henne sakta farten; ty eljest skulle det se ut, som hon af räddhåga rymde ur riket. Det hjelpte ej. På fyra dagar tillryggalades vägen mellan Norrköping och Helsingborg. Jag har, skref De la Gardie, i hela min lifstid aldrig varit med på en sådan skjuts. Också blef han några dagar sängliggande efter färden.

Den 25 Maj om aftonen anlände Kristina till [ 286 ]Helsingborg och ville genast samma qväll öfver till Seland. Det befanns ogörligt. Morgonen derpå lät hon först läsa messan. Jag skall visa, sade hon, att jag icke af räddhåga rymmer ur landet. Vid afskedet yttrade hon till De la Gardie: helsa eder konung, att min stolthet skall hindra mig från klagomål, och min fosterlandskärlek från hämnd. Derpå satte hon öfver sundet och skyndade utan något uppehåll till Hamburg.

Omdömena, öfver hvad som förefallit, voro i Sverge mycket delade. Menigheten, utan kännedom om rätta förhållandet och förtjust öfver Kristinas visade vänlighet och deltagande, yttrade missnöje med rådets åtgerder, och under tillbakaresan och i synnerhet i Norrköping såg man menniskor med tårar och tillgifvenhetstecken visa sin sorg och sitt deltagande, och de försäkrade, att medan drottningen regerade, var landet bekrönt med all slags välsignelse, nu deremot belastadt med all slags vedervärdighet [4]. — I de högre kretsarna var tankesättet annorlunda. Danska sändebudet beskrifver det med följande ord: de flesta säga så: vill hon ej bida, så må hon gerna rida.


  1. Riksark. Vid rådsprot. i Maj 1666. Kristinas bref till Stropp, Hamburg, d. 15 Aug. 1666.
  2. Rådsprot. d. 22 Sept. 1666 och d. 11 Juli 1668.
  3. Riksark. oordnade papper om Kristina. Sjelfva urskriften af den 14 Maj 1667.
  4. Rådsprot. d. 8 Aug. 1667.