Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om konung Gustaf Adolf
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Om Axel Oxenstierna
Gustaf Adolfs samtida  →


[ 107 ]

TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
OM AXEL OXENSTIERNA.

Oxenstiernorna, af samma stam som Sparrarna, leda sitt möderne från Erikska konungaätten och fädernet ända upp till tolfte århundradet. Gemensamma stamfadern, [ 108 ]Sixten Sixtensson till Tofta, lefde under Knut Erikssons tid. Från hans tvenne afkomlingar i fjerde ledet, Laurens och Nils, härstamma, från den förra Sparrarna, från den sednare Oxenstiernorna. Denna sistnämnda ätt blef både talrik och mägtig, och ingen annan räknar så många riksråder bland sina medlemmar. Den har gifvit fäderneslandet utmärkta skalder, mägtiga prelater och ovanliga statsmän. Namnen Axel, Bengt, Johan Gabriel och Jöns Bengtsson fästa vid Oxenstiernska vapenskölden minnet af hvad Sverge ägt slort, kraftfullt och skönt.

Stolthet och obändig herrsklystnad hade försatt erkebiskop Jöns Bengtsson och dess anhöriga i oupphörlig fejd mot Karl Knutsson och Sturarna, och slägten var i allmänhet under hela Kalmare-unionen en trogen anhängare af Danmark. Straffet följde förbrytelsen mot fäderneslandet; ty oaktadt all sin magt, dukade de under i den orättvisa striden, och den fordom så talrika slägten tycktes nära att dö ut. Under Svante Stures tid fanns blott en enda Oxenstierna qvar, nemligen herr Krister Bengtsson till Mörby. Hans första fru afled utan arfvingar. Med den andra, fru Anna Sehestedt, fick han dock icke mindre än tolf barn, hvilka dock alla dogo straxt efter födelsen. Hvarje hopp tycktes vara förbi om Oxenstiernska slägtens bibehållande.

Tidens vidskepelse alstrade och gaf trovärdighet åt följande sägen om ättens återupplifvande. Man påstod nemligen, att det var den onde anden, som alllid natten efter deras födelse tog bort barnen, innan de hunnit döpas. En kort tid förr än fru Anna skulle nedkomma med sitt trettonde barn, fick hon derföre i en dröm den tillsägelsen, att det skulle blifva en son, hvilken straxt borde döpas till Gabriel; då skulle gossen icke allenast få lefva, utan ock blifva stamfader för en stor och mägtig afkomma. Hon berättade drömmen för herr Krister, och då en gosse straxt derefter föddes, blef han verkeligen kallad Gabriel, ehuru ingen i slägten förut burit detta namn. Natten derpå hördes den onde anden med buller och dån komma susande genom luften. Dörren öppnades och en [ 109 ]illskefull röst ropade: Heter du Gabriel? Heter du Gabriel? En af de närvarande hustrurna svarade: Ja! Gabriel heter han, i Herrans Jesu namn! Då slogs dörren igen så hårdt, att hela byggningen darrade och förstugutaket störtade ned, hvarpå anden försvann och lät aldrig mer höra utaf sig. Men barnet växte till och vårdades under böner och sång af gudfruktiga qvinnor, och när dessa någon gång slumrade och gossen började gråta, framkommo englar i skepnad af små elfvor och rörde vaggan, samt sjöngo med späda röster barnet åter till hvila.

Herr Krister Bengtsson blef icke långt derefter halshuggen i Stockholms blodbad. Men den unga Gabriel, redan från födelsen englars och menniskors älskling, växte upp i gudsfruktan, kunskaper och ridderliga öfningar, förvärfvande sig allmän både kärlek och aktning. Under Gustaf Wasa blef han riksråd, under Erik den fjortonde friherre, varande den första, som i Sverge med denna värdighet bekläddes. Han gaf samma konung de osvikligaste bevis på sin trohet, då han uppriktigt varnade honom för de sanslösa giftermålsförslagen, för de öfverdrifna förföljelserna mot Sturarna, o. s. v. Han undvek att taga någon verksam del i de strider, som föreföllo vid afsättande af denne olycklige konung; men blef det oaktadt, så snart Johan vunnit kronan, upphöjd till riksmarskalk. Spådomen vid hans födelse tycktes gå i fullbordan. Han uppnådde en ganska hög ålder under jemnt stigande aktning och förtroende. Med sin fru, Beata Trolle, hade han tillsammans sex söner och fem döttrar, hvilka alla hunno till mognare år och redan före föräldrarnas död ingått giften med Sverges förnämsta ätter, hvarförutan sönerna sjelfva blefvo högt ansedda män. Sista året af sin lefnad inbjöd gamle herr Gabriel sina anhöriga att fira julen tillsammans på Mörby. De infunno sig talrikt. Den gamle anställde derunder följande julelek. Alla hans barn, mågar, sonhustrur och barnbarn, utgörande icke mindre än femtio personer, skulle taga tillsammans i en stor ring midt på salsgolfvet; till och med de späda barnbarnen, som ännu icke kunde gå, skulle dock, burna af sina ammor, följa [ 110 ]med i leken. Derpå trädde de båda gamla in i ringen och började med hvarandra dansen, hvilken sedan fortsattes hela raden igenom. Denna dans lefde länge och i kärt minne hos den talrika slägten, och omtalades ännu lång tid efteråt öfver hela riket under namn af Mörbyleken.

Bland barnbarnen i denna ring befann sig en knappt årsgammal gosse, med ljusa hår och blåa, lifliga ögon. Det var den sedermera så ryktbare Axel Oxenstierna. Hans far var riks- och kammarrådet Gustaf Gabrielsson, modren Barbro Axelsdotter Bjelke, en faster till drottning Gunnilla. Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland d. 16 Juni 1583. Med sina bröder uppfostrades han hemma hos föräldrarna i tukt och sträng ordning. Hans lärare var Isak Rothovius, en fattig smålandsgosse, som arbetat sig genom skola, gymnasium och akademi, och slutligen dog som biskop i Åbo. De unga Oxenstiernornas läsning drefs med fullt allvar, serdeles uti gamla språken och teologien, tidens gunstlingsämnen, Alla bröderna gjorde betydliga framsteg, men i synnerhet Axel, som var den äldste och till själsförmögenheter mest begåfvade. År 1597 dog fadren. Fru Barbro beslöt då att sända sönerna utrikes för att icke blifva invecklade uti de tvistigheter, som hon tydligen förutsåg skulle i många år oroa fäderneslandet. År 1598 förelogs derföre under Rothowii ledning en resa åt Tyskland, hvarest de utmärktaste lärare och lärosäten besöktes, serdeles Rostock, Jena och Wittenberg. Vid sistnämnda högskola försvarade Axel Oxenstierna fyra teologiska afhandlingar och ådagalade dervid ovanlig lärdom och skarpsinnighet. Många trodde att han ämnades till presterliga banan; säkert är, att han dertill innehade de grundligaste kunskaper, och under hela sin lefnad bibehöll mycken förkärlek för dessa ämnen. Latinet kände han i grund. Ehuru en stor talare på modersmålet, uttryckte han sig dock både kraftigare och prydligare på latin och kunde aldrig tåla det vid den tiden småningom uppkommande bruket att i statsärender heldre nyttja fransyskan än det gamla romarespråket. Jemnte dessa [ 111 ]ämnen lärde han tyska och fransyska, historia och statskunskap, samt slutligen alla ridderliga öfningar.

År 1602 lät Karl den nionde strängeligen påbjuda, att alla svenskar, som vistades utrikes, skulle utan dröjsmål vända tillbaka till fäderneslandet. Bröderna Oxenstierna återkommo derföre 1603. Redan första gången, som de inställde sig hos Karl den nionde, fattade denne ett särdeles behag för herr Axel och utnämnde honom innan kort till kammarjunkare. Såsom sådan förvärfvade han sig än mera ynnest. År 1606 anförtroddes åt den då endast tjugutreåriga ynglingen en beskickning till Mecklenburg. Det var hans första statsvärf. Han utförde det så, att konungen dermed förenade åtskilliga uppdrag vid de andra tyska hofven och slutligen utnämnde honom frånvarande till riksråd, då endast tjugusex år gammal. Tretton af hans förfäder hade i rakt nedstigande linea, son efter far, beklädt samma värdighet. Axel blef den fjortonde och störste. Genom en mängd väl vårdade uppdrag vann han ännu mera förtroende, så att Karl den nionde vid sin död utnämnde den tjuguåttaårige Axel Oxenstierna till en bland Gustaf Adolfs förmyndare.

År 1608 hade Axel Oxenstierna ingått uti äktenskap med Anna Bååt af Tidön, f. 1579. Denna förbindelse blef ganska lycklig. Axel Oxenstierna var sjelf en god och öm husfader, hans maka en huld och aktningsvärd fru, och flere hoppfulla barn förljufvade deras äktenskap. Mångfaldiga bref visa äfven, huru varmt hans hjerta slog för denna älskade omgifning; men otaliga göromål lemnade honom sällan ett ögonblick, aldrig en dag ostörd bland de sina. Hans hjertligt älskade dotter, fröken Kristina, skulle 1628 gifta sig med Gustaf Horn; men fadren måste försumma dottrens bröllop för fosterlandets angelägenheter. Brefvet vid detta tillfälle visar hans och tidehvarfvets tänkesätt. Hjertans kära dotter, skref han, den högste Guden dig ock din kära man välsigne, hugne och bevare! Jag behöfver icke skrifva, huru gerna jag önskat öfvervara eder högtidsdag; men fäderneslandets lägenhet hafver det icke tillåtit, I veten dock nogsamt, att jag [ 112 ]till eder ett faderligt hjerta bär, och alt jag dagligen beder, det min välsignelse edert hus uppfylla må, icke tviflande om bönhörelse. — Kära dotter! Gack din man med kärlek och ödmjukhet under ögon! Hans slägt vare såsom din! Missbruka icke, derest han dig god är, och undvik allt, det du märker vara honom misshagligt; vetande, att på hans benägenhet, näst Gud, hänger all din välfärd. Uppfyller du detta, så vet jag visst, att han tillbaka visar dig den kärlek och ära, som dig bör, och att den högste Guden edert äktenskap med glädje och sällhet välsigna skall, så som jag dagligen och troget beder. Hans bön hördes, och mågens samt dottrens lyckliga sammanlefnad ökade föräldrarnas sällhet. Men om också sent, kom dock olyckan, här som öfverallt, men träffade ett bröst, sådant som den icke öfverallt träffar. År 1629 bortryckte pesten hans äldsta, kanske mest hoppgifvande son, den redan tjuguåriga Gustaf Oxenstierna. Hvad sorg, skrifver han, detta varit för mig, det kan en hvar lätteligen döma. Dock syntes mig bättre att straxt taga tröst af Guds ord och förnuftet, än längre, fram af tiden, hvilken dock slutligen all sorg lindrar, ehuru svår den ock i förstone kännas må[1]. Två år derefter besökte förutnämnda Kristina Oxenstierna sin man, hvilken var sysselsatt ute i tyska kriget. Hon blef derstädes anstucken af pesten och dog i makens armar. Älsklige, käre son! skref Oxenstierna till denne sednare. Jag vill icke för eder omtala min och min hustrus sorg, och derigenom öka eder, väl vetande densamma sådant förutan nog stor vara, då jag eder och min saliga dotters kärliga sammanlefnad nogsamt känner. Jag för min person skall visserligen söka i ödmjukhet böja mig under Guds vilja. Han gifver och han tager; välsignadt vare hans namn! Jag tviflar ej heller, att i som en man med förnuft och tålamod skolen bära hvad Gud pålaggt. Men det beder jag samme Gud troget och dageligen, att min hustru med modershjertat och [ 113 ]dertill ålderns blödighet, må finna styrka och mod att en så stor olycka draga. Den afdöda beklagar jag icke. Hon är ryckt från denna verldens ondska och elände, hvilket vi efterlefvande nogsamt vidkännas måste, till dess vi, det Gud förläne, henne en gång i en evig salighet återfinne[2].

Axel Oxenstierna var en herre af något mer än medelmåttig längd, med svenskt allvar i uppsyn, likasom i lynne och seder. Som stats- och embetsman var han en af de utmärktaste Sverge och måhända Europa frambragt. En ovanlig skarpsinnighet, ett orubbeligt lugn ledde besluten, kraft och ihärdighet utförandet; ingenting gömdt till morgondagen, än mindre glömdt. Också kunde ingenting uttrötta denna allt omfattande verksamhet. Hans förmåga i detta hänseende gränsar till det otroliga. Vid alla vigtiga förhandlingar, vare sig rådslag, riksmöten, undersökningar, ja vid sjelfva fälttågen, öfverallt måste han vara närvarande, och öfverallt kändes den välgörande inflytelsen af hans verksamhet och redliga vilja. Granskaren finner icke någon enda gren af svenska förvaltningen, som icke har Axel Oxenstierna att tacka för någon förbättring. Och likväl var hans tid hufvudsakligen egnad åt de egentliga utrikes ärendena. Då Gustaf Adolf om höstarne återvände till fäderneslandet, lemnades alltid Axel Oxenstierna uti Preussen, såsom högsta styresman både öfver hären och landet. Jemnte de många göromål, som häraf föranleddes, fortfor han att icke allenast besörja det hufvudsakliga af sin egentliga tjenstebefattning uti Sverge, utan äfven att som konungens förnämste rådgifvare taga nästan omedelbar del i alla vigtigare ärenden. Nästan hvarannan eller hvartredje dag skref han med egen hand till konungen utförliga bref om landets tillstånd, underhandlingarnas och krigsrörelsernas gång; dessemellan historiska och politiska uppsatser, beräkningar öfver rikets inkomster och [ 114 ]utgifter, öfver tillgångarna för fälttågen o. s. v., samt besörjde dessutom en ganska betydlig brefvexling. Efterverlden ser med häpnad den oerhörda mängd af handlingar som ännu finnas qvar efter Oxenstiernas hand[3]; heldst då man tillika besinnar huru mycket hans tid var upptagen af de löpande göromålen för dagen. En så vidsträckt och mångfaldig verksamhet hade varit omöjlig utan det stränga allvar, den noggranna ordning, hvartill han höll både sig sjelf och andra; varande i detta hänseende jemnte underlydande embetsverk en föresyn för samtid och efterverld. Jemn helsa och jemnt lynne lättade också både arbetet och bekymren. Med kläderna, sade han, bortlägger jag mina omsorger. Blott två gånger hade bekymren kunnat jaga sömnen från hans ögon, nemligen efter första underrättelsen om Gustaf Adolfs död och om nederlaget vid Nördlingen; men hvarje gång blott för en enda natt. Snart återvände hans fasta förtröstan på försynen, medförande dagens förhoppningar och nattens lugn.

Detta om Oxenstiernas ovanliga skicklighet och arbetsförmåga. Lika, om icke än mera beundransvärda äro de grundsatser, som ledde samma hans verksamhet. Dessa voro rättvisa, uppriktighet och ära; och detta på samma gång som Richelieus falskhet och egennytta ansågs som böjden af all statskonst. I detta, likasom allt annat, står Oxenstierna högt. Såsomen värdig Sturarnas, Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs efterträdare, följde han sjelf och lemnade i arf åt efterkommande den grundsats: att rättesnöret for Sverges styrelse har alltid varit och skall med Guds hjelp alltid blifva rättvisa och ett kristeligt regemente.

Ett gladt och trefligt umgängessätt förskaffade honom menniskors tillgifvenhet; en orubbelig redlighet och rättvisa deras aktning. På hans enskilda lefnad hvilar icke ens den lättaste skugga.

[ 115 ]Han var aristokrat i ordets högsta och ädlaste bemärkelse. Lefvande helt och hållet i den tidens tankesätt, föll det honom aldrig ens in att betvifla adelns rättighet att uteslutande innehafva de högre sysslorna och rikets så väl inkomster som styrelse. han betraktade de adeliga ätterna, hvar i sin landsort, såsom naturliga förmyndare öfver den omgifvande ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men bredvid dessa rättigheter uppsatte han också skyldigheterna lika högt. Han fordrade först och främst öfverlägsenhet i kunskaper och bildning, klagande öfverljudt redan då öfver den adeliga uppfostran, som merändels stannade uti rid- och dansskolorna samt hoflefvernet. Deras ungdom kunde i sanning bättre användas[4]. Högmod öfver börd utan förtjenst kunde han aldrig lida, sägande vid sådana tillfällen: Melius est clarum fieri, quam nasci[5]. Lika missnöjd var han med adelns ovana att eftersträfva endast de beqvämligaste och mest lysande och lönande platserna, samt lemna åt ofrälsestånden de mödosammare, men ofta vigtigaste ärenderna. Adeln, mente han, borde Tör fäderneslandet icke sky några mödor, några uppoffringar, utan tvärtom i alla sådana hänseenden med goda efterdömen föregå de andra stånden. Vid frågan om nya utlagor yrkade han ofta, att den redan förut tungt beskattade allmogen skulle sparas; ty om bönderna också både kunde och borde än mera deltaga i de bördor, som rikets behof kräfde, så vore dock fara värdt, att de i sitt oförstånd kunde deröfver blifva upproriske och företaga oväsende till både egen och rikets skada. De borde derföre skonas; men tillika af de förståndigare förmanas till tålamod och upplysas om rikets och tidens kraf. Adeln deremot, som alla omständigheter ganska väl känner och dessutom största andelen i riket hafver, bör till hvarje uppoffring vara, så villig som skyldig. Att detta icke endast var granna ord, bevisa åtskilliga handlingar, hvilka till [ 116 ]Oxenstiernas odödliga ära böra forvarade blifva. År 1626 efter de första eröfringarne uti Preussen hoppades Gustaf Adolf att genom ännu ett kraftigt fälttåg kunna förskaffa Sverge en varaktig fred, äfven från denna sidan; men en vigtig fråga återstod, nemligen huru man skulle finna medel till de för sådant ändamål nödiga rustningar. Oxenstierna skref i detta hänseende till sin bror sålunda: Gud hafver gifvit nåd och lycka till våra företag, och vi hafva genom de vunna fördelarna fått fienden så i säcken, att han om freden slutligen tigga skall, derest vi icke genom egen försummelse förderfva saken. Här tarfvas undsättning både i förråder och folk, heldst godt och svenskt, ty på det främmande är föga att lita. Men, såsom du sjelf vet, förefaller vid utskrifningarna mycket underslef. Mig synes derföre att adeln borde denna gången godvilligt nedlägga sina fri- och rättigheter, samt tillåta utskrifning äfven med deras bönder, så inom som utom frihetsmilen, hvarigenom allt tillfälle till undansmygande skulle förekommas. Kronans vinst vore osäglig, adelns förlust ringa. Såsom ett för tillfället frivilligt åtagande, kunde det ej heller tjena till framtida efterrättelse. Om i derföre, i st. f. att grubbla och gräla i småsaker, med vilja och kraft fatten kongl, maj:t under armarna, då hafven i först och främst visat för hvar man, att det allmänna bästa är eder högsta lag, edert förnämsta privilegium; och dernäst skolen i med Guds hjelp genom denna uppoffring förskaffa fäderneslandet ett snart och godt slut på kriget, så att vi sjelfva och Sveriges öfriga innebyggare ändteligen en gång i frid och lugn få sitta bland maka och barn under våra ekar och lindar, likasom fordom Israels barn under sina fikonaträd[6]. Oxenstiernas ädelmodiga råd följdes, och först genom denna adelns eftergift blef det för Gustaf Adolf möjligt att med så mycken framgång utföra de följande fälttågen.

Oxenstiernas glada förhoppningar om en slutlig fred [ 117 ]försvunno dock allt mer och mer. Farorna deremot ökades, och redan ett år derefter började han icke utan häpnad och sorg ana den förestående vådliga striden mot kejsaren och katolikerna. Uti ett bref till sin bror, dateradt Elbingen d. 1 Nov. 1627, uttalar han i detta hänseende sina farhågor och sina förhoppningar sålunda: Alldenstund fäderneslandets tjenst hindrar mig att efter sedvanan ärenderna gemensamt med eder der hemma öfverlägga; så aktar jag dock nödigt och med vår broderliga tillgifvenhet och förtroende öfverensstämmande, att något friare och vidlyftigare för dig framställa min mening om fäderneslandets tillstånd och behof. — Käre broder! Örliget med vår gamle fiende polacken hafver fuller sina besvär, såsom krig i allmänhet pläga. Gerder och utskrifningar falla tungt för den fattigdom, som råder i fäderneslandet, serdeles för den okunniga allmogen, hvilken deras nödvändighet icke mägtar inse. Likaså är det svårt för krigsfolket att länge lefva skilda från fädernesland, vänner och anhöriga, dem man sent och stundom i denna verlden aldrig återse får, och dertill sjelf dageligen sväfva i fara att förgås genom vanskötsel eller fiendesvärd. Sjelf hafver jag större besvär, än i der hemma kunnen tro; vet ofta icke den ena dagen hvad jag skall gifva folket att lefva af den andra, än mindre en månad derefter. Hemifrån föga hjelp, härute endast nöd och brist och dertill fienden för dörren. Så kan ock enhvar besinna, huru behagligt det skall vara, att lefva skild från hustru och barn, samt all min förmögenhet, hvilken nu löper som vatten kring sten, så att jag för mig och de mina har med tiden föga annat att vänta än skulder och fattigdom. Sådant allt med en god fred att afvärja skulle väl för enskild del vara min största åstundan. Men, så bör ingen vår eller de våras olägenhet, icke ens säkra undergång rycka oss från fäderneslandets tjenst, utan böre vi såsom ärlige tjenare och rätta fosterlandsvänner vara färdige afvärja dess skada och förderf, och det med egendom, blod, lif, ja allt det oss kärt är; och således lemna samtida vänner en god [ 118 ]föresyn, och efterkommande ett ärligt namn, hvilket jag bland verldsliga ting aktar som den högsta belöning. Detta böra vi så mycket heldre göra, som vi derigenom kunna hoppas en god utgång på detta kriget, och det inom kort. Jag kan nemligen, min broder, med sanning försäkra, icke Gud något att föreskrifva, utan som en menniska efter menskligt förnuft att sluta, att derest vi med kraft kriget fortsätta och Gud härefter som hittills framgång förlänar, då är intet tvifvel, att vi fienden snart till en för fäderneslandet nyttig och hederlig fred tvinga skolom. — Men här kommer nu en annan sak, som ökar fiendens och nästan alldeles kunde nedslå vårt mod; nemligen det mägtiga förbund, som kejsaren, konungarna i Spanien och Polen jemnte den katolska ligan ingått hafva, samt de stora och oförmodade segervinningar, hvarmed kejsarens fältherrar snart både Danmark och hela Tyskland underkufvat. Det är ingen tvifvel, att ju elden skall tändas hos oss, så snart den är utbrunnen i Danmark. Jag ryser, när jag tänker på den fara, som af ett sådant mägtigt förbund förestår, och aktar onödigt densamma vidare beskrifva, heldst den faller så uppenbart i ögonen, att flere, än nyttigt är, af dess hot lära förvirrade blifva. Jag tror ock, att faran är större, än hon någonsin i vår eller våra fäders tid varit hafver; och kunde det väl hända, att vi och våra barn, jemnte fäderneslandet finge gå till kroppens och själens dubbla träldom, det Gud för sin barmhertighets skull afvände! Men alldenstund med klagan och fruktan saken snarare försämras än förbättras, och sådant hörer mera qvinnor till än män, allraminst dem, som regeringen förestå skola; derföre bör oss ingalunda förtvifla och släppa allt handlöst som de danske gjort hafva, ej heller löpa i ser, gå i hopar och skylla den ene på den andre. Jag anser denna tiden sådan vara, att konungen icke bör mycket tänka eller tala om sitt majestät, om sin magt alt bjuda och befalla, ej heller rådet om sitt anseende. Adeln och presterskapet böra bortlägga alla tvister om privilegier och rättigheter så väl mot kronan, som mot andra [ 119 ]medundersåtare; krigsfolket nöjas med sin sold, och borgerskap samt allmoge godvilligt utgöra rikets nödtorfter i folk och varor. Med ett ord, ingen drage sig undan, utan alla göre ett; och alltefter som enhvar har del i fäderneslandets välstånd och frihet, så må han ock bidraga till dess räddning; icke så mycket besinnande, huru surt och svårt det kan falla sig att öka utgifterna och minska förmögenheten; utan fast heldre godvilligt uppoffra en del, för att få behålla det öfriga. Derest i tagen saken före med en så manlig beslutsamhet; då förtviflar jag ingalunda om en god utgång, utan hoppas, att Gud ännu skall bibehålla fäderneslandet vid dess urgamla anseende och frihet, och måhända göra det starkt nog att hejda österrikiska huset. Men deremot, så framt hvar och en i sin vrå börjar draga sig undan och tänka på enskild fördel, då är det förbi med fäderneslandet, och återstår för mig och andra redliga fosterlandsvänner intet annat än att fäkta, dock med förtviflan, till döds.

För att åstadkomma en rustning, svarande mot vådans storlek, vill jag derföre tillstyrka, att flottan sättes i det fullkomligaste stånd; att utskrifningen utan underslef verkställes; samt slutligen att alla skatter, ehvad namn de hafva må, med allvar indrifvas, och det från alla Sverges innebyggare utan afseende på några friheter eller privilegier. Dock synes mig detta ännu icke tillräckligt. Men, som menige allmogen af de andra pålagorna redan äro mest betungade och kunde, derest bördorna ökades, af otålighet och oförstånd störta både sig sjelfva och oss i förderfvet, alltså böra de från ytterligare tillskott förskonas. Hvaremot vi, som uti fäderneslandets välfärd känna oss högst inflätade, äro skyldige detsamma efter vår förmögenhet bispringa, så att all adel, prester och borgerskap, bergsmän, krigsbefäl och fogdar; med ett ord alla, som skyla sig under adeliga friheter, skola låta uppteckna all sin egendom i löst och fast och deraf lemna till fäderneslandets tjenst hvar hundrade, eller hvar femtionde eller måhända hvar trettionde penning. På sådant sätt skulle en ansenlig summa kunna [ 120 ]åstadkommas och fäderneslandet blifva hulpet. Jag ser nog, att detta skall falla mången tungt, anser dock bättre vara att, medan tid är, något offra, än sedan nödgas förlöpa allt och låta hustru och barn gå med tiggarstafven, såsom tyvärr våra trosförvandter derute i Tyskland måste göra, och sålunda umgälla deras ovilja att fäderneslandet i tid undsätta. Felix quem faciunt aliena pericula cautum!

Käre broder! Detta är, hvad som denna gången fallit mig i sinnet, och har jag ingenting emot, att du detsamma åt de öfrige herrar i rådet meddelar. Broderligen beder jag dig, efter din pligt och fosterlandskärlek, att göra hvad du kan. Att du och de andre af riksens råd, samt våra slägtingar, vänner och andre redlige svenskar med allvar fallen uti och lätten den börda, som hans kongl. majestät drager, enkannerligen derigenom, att i upplysen den menige man, och således förtagen det missnöje, som öfver dessa oundvikliga besvär eljest af oförstånd uppkomma kan. Ja, den högste Guden gifve eder alla, enighetens, samdrägtens och välvillighetens anda, så ock ett frimodigt hjerta; samt goda och helsosamma råd, så vill jag hoppas, att vi en gång skola tillsammans hugna oss öfver våra manligen fattade beslut och deras lyckosamma utgång[7].

Uti teckningen af Axel Oxenstierna återstår ännu ett drag, måhända det skönaste; nemligen hans förhållande till sin konung. Vid uppträdet på tronen hade Gustaf Adolf tvenne utmärkte män vid sidan, sin förre lärare Johan Skytte, och sin förmyndare Axel Oxenstierna; båda, ehuru af olika tänkesätt, dock genom kunskaper, allvar och duglighet egnade att vinna den unga konungens förtroende. Likhet i lynne och åsigter fästade honom vid Oxenstierna, och redan då visa sig mellan dem spåren af innerlig vänskap, bergfast förtroende och detta [ 121 ]ädla, gemensamt fattade beslut att uppoffra lif och krafter för fäderneslandet. Gustaf Adolf var vid sitt uppstigande på tronen sjutton, hans rådgifvare tjuguåtta år. I början visar sig också, fast nära omärkligt, hos Oxenstierna åldrens och erfarenhetens öfverlägsenhet, hvilket dock småningom jemnades, ju mera Gustaf Adolf utvecklade sina stora egenskaper och slutligen öfvergick till ett motsatt förhållande. Vid mognare år röjde sig nemligen hos Oxenstierna den varmaste tillgifvenhet, den djupaste vördnad för konungens öfverlägsna snille; dock aldrig så, att icke Oxenstierna öppet uttalade sin mening, alltid ärligt åsyftande fäderneslandets bästa, och derföre alltid af dess, konung gerna hörd. Oaktadt det å båda sidor noggrannt iakttagna yttre förhållandet af konung och undersåte, framlyste dock stundom den inre förtroligheten. Under krigen i Preussen blef en gång konungen småförtretad öfver Oxenstiernas betänkligheter, samt utbrast: Om icke min hetta satte lif i eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna af. Oxenstierna svarade helt lugnt: Om icke min köld svalkade eders majestäts hetta, så skulle eders majestät redan hafva brunnit upp. Konungen skrattade och båda fortsatte sitt arbete. Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna igenom, i enrum inneslutna, under gemensamma öfverläggningar. Dessa sammanträden och oupphörliga brefvexlingar underrättade snart allmänheten om deras förtroliga vänskap. Oxenstiernas anseende steg i förhållande derefter; men ingen kunde någonsin förebrå honom att på ena eller andra sidan hafva missbrukat det till oädla ändamål.

Verldshistorien kan icke uppte en förening af tvenne sådana män som Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Att hafva frambragt detta hjeltepar skall uti evärdliga tider utgöra Sverges ära. Sverges ära och välfärd var också föremålet för deras gemensamma bemödanden; och höjden och ädelheten af detta mål, jemnte det i så rikt mått skänkta och förtjenade förtroendet, var det som förenade deras själar. Högtidligt rörande äro de bref, de inbördes uppmuntringar, den store konungen och den [ 122 ]lika store ministern skrefvo till hvarandra, båda på sina skuldror nogsamt kännande regeringsbördans tyngd. Jag beder eder, skref konungen 1629, att hafva friskt och stadigt mod och icke uppgifvas vid alla de vedervärdigheter, som i dessa tunga tider möta, utan besinna, att med svårigheterna växer ock äran, så hos samtid som efterverld; och slutligen, att fosterlandets frihet och Guds sanna dyrkan äro tu ting, de der väl värde äro, att man för dem alla bekymmer, mödor, olyckor, ja ock döden sjelf med all glädje undergå bör.

Såsom en oförgänglig af dem sjelf flätad minneskrans öfver deras vänskap, vilja vi sluta denna teckning med anförande af tvenne dem emellan vexlade bref, från den tid, då Gustaf Adolf redan börjat tyska kriget, men Oxenstierna ännu låg qvar i Preussen. Konungen begynte på närmare håll allt tydligare se de svårigheter, som mötte hans företag. Härmed förenade sig aningar om en snart förestående död, farhågor för efterlefvande anhörigas, likasom för fäderneslandets öde; slutligen de små, men tärande bekymren för dagens behof. Han hade ämnat att genom några med spannemålshandeln vidtagna åtgerder förskaffa sig betydliga bidrag till härens underhåll; men det fanns ingen åt hvilken han med fullkomligt förtroende kunde öfverlemna utförandet. Oxenstierna kände dessa konungens tänkesätt och erböd sitt biträde, ehuru förut öfverhopad af göromål. Brefvet träffade konungen just vid ofvannämnde sinnesstämning. Ehuru han i anseende till dirschauiska såret icke utan möda kunde föra pennan, skref han dock helt och hållet med egen hand ett svar, som mer än allt annat visar förhållandet mellan de båda utmärkta vännerna. Det är dateradt Golnow d. 4 Dec. 1630, och lyder sålunda: Min gunstiga hälsan och hvad mera jag förmår, med Gud allsmägtig! Jag hafver bekommit edert rådslag om nästa årets örlig, och finner deraf eder trohet mot mig och fäderneslandet. Efterkommande, hvilka framdeles se sakernas gång, varda prisande edra hälsosamma råd, eder flit att dem genomdrifva. Önskligt vore, att flere funnes, [ 123 ]som med samma trohet och förstånd ärenderna handterade, till både rikets och allas vår enskilda välfärd. Men Gud utdelar sina gåfvor så olika. Derföre och för syndens skull finnas hos menniskorna hvarjehanda fel och brister, hvilka jag hos många bland riksens ämbetsmän så stora förmärker, att jag ofta skulle förtvifla, derest icke Gud af himmelen underbarligen gåfve hjelp, der för menniskoögon ingen synes. Görer fördenskull väl och tröttens icke uti min och rikets tjenst! serdeles nu i denna kornhandeln, ty jag lemnar min välfärd häldre i edra, än i andras händer. Jag hade redan öfvergifvit alla tankar på denna sak; icke derföre, att jag icke kände hvad den båtade, utan emedan jag ingen visste att densamma anförtro, som icke sjelf skulle äta mjölet och spisa mig med agnarna. Men sedan i eder detta verk påtagit, glädes jag, deruti stadigt förhoppandes ett godt stöd, under den börda jag nu bära måste. Gud, som allt i sin vård hafver, hjelpe oss väl öfver denna vintern, så hoppas jag, att genom eder sorgfällighet sommaren skall falla oss lättare. Gud gifve ock framgång, hädanefter som hittills, åt vår rättvisa sak, hans namn till ära, hans kyrka till ro, oss alla till evig salighet!

Vårt tillstånd här ute skulle jag omständeligen för eder framställa, derest icke min hand af dirschauiska slängarna vore styf och till skrifvande fast oduglig. Veten dock, att fienden är för närvarande svag både till häst och fot, dock icke så till ställning, hafvande under sig hela Tyskland till rof. Jag är dock för närvarande sysselsatt att samla folk i mening att honom snart besöka, der Gud gifve sin lycka till!!! — Det är nu på tjugonde året, som jag med mycken möda, men också Gudilof med mycken heder vårt fädernesland förestått. Jag har detsamma alltid älskat och ärat, likaså dess trofasta inbyggare och för deras skull föga aktat beqvämlighet, rikedom, ja sjelfva lifvet; sökande i denna verlden ingenting annat, än att fullgöra de pligter, till hvilka Gud låtit mig födas. Nu är väl denna vår sak rättvis och god, men krigets utgång deremot oviss, likaså menniskans [ 124 ]lifstid. Derest mig något dödligt vederfaras skulle, vore de mina i mång måtto medömkan värde; båda qvinnor; modern rådlös; dottern omyndig jungfru; olyckliga, om de sjelfva få råda, olyckliga om andra råda öfver dem. Derföre förmanar jag och beder eder för Kristi skull, att icke fälla modet, derest något sådant inträffade. Mitt minne och de minas välfärd anbefaller jag uti eder hand. Gören mot dem så, som i viljen att Gud med eder och de edra görandes varder, och som jag mot dem göra skulle, derest de sådant efter Guds vilja behöfde. Faderskärleken trycker mig dessa rader ur pennan. Jag betraktar nemligen eder, som ett mig af Gud gifvet medel, många svåra saker att bära, äfven dem, som mig i verlden tungast trycka. Dock allt detta tillika med lif och själ och allt, hvad Gud hafver mig gifvit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvelaktigt förhoppandes i denna verlden det bästa, och efter detta lifvet frid, fröjd och evig salighet. Det jag ock allt i sinom tid eder troligen tillönskar. Jag blifver eder, så länge jag lefver, alltid gunstig och väl benägen[8].

Gustavus Adolphus.

Oxenstierna svarade: Eders kongl. majestät min underdåniga, trogna tjenst, så länge jag lefver. Eders majestäts gunstiga handbref af d. 4 sistledne har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst, men kan af dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar, hvarje gång jag tager det i händerna. Att eders majestät, ihugkommandes detta lifvets korthet och menskliga händelser, betygar sitt förtroende till min ringa person; att eders majestät uppmanar mig i sådana händelser till mod, och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och det med sådana ord och skäl, hvilka icke blott mig, en trogen tjenare, utan ock den hårdaste sten beveka kunde: att eders majestät ytterligare från sin höghet nedlåter [ 125 ]sig att deremot lofva i lika händelse lika omsorg för de mina; detta allt verkar hos mig sådana känslor, att jag icke vet, hvad jag svara skall. Jag ser häruti eders majestäts lifliga omsorg att använda alla medel, äfven de minsta för fäderneslandets framtida väl, likaså för dess egen älskeliga gemål och lifsarfvinge. Men efter nu eders majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig deremot icke fördölja hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla, så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka mig omgifvit, har jag alltid med arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven utur större farligheter än nu, så länge nemligen jag vetat eders majestät vara vid lif och helsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, att eders majestät en menniska är, underkastad de faror och olyckor, for hvilka ingen är fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eller den, som i blångarn klädes; och när jag derjemnte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner jag min svaghet och hissnar, bedjande att jag den dagen icke lefva måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhertighet och nåd, fäderneslandet och det konungsliga huset intill denna dag underbarligen betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjertat och beder Gud innerligen, det mig må vederfaras den lycksalighet att i all min lifstid få arbeta i eders kongl. majestäts tjenst och efter dess befallning, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru svåra och farliga de än synas kunna. Men derest Gud för våra synders skull ville straffa oss alla och mig i synnerhet med att lefva den dag eders majestät något dödeligt vidkomme, då är för eders majestät och än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga jag besitter; likaledes, huru det föga anseende, jag för det närvarande kan äga, lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende af eders majestäts gunst. Dock, hvad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort. Men, hvad i min yttersta förmåga står, det lofvar jag utan skrymtan, med [ 126 ]underdånighet och trohet; nemligen att såväl vid eders majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid, för eders majestäts och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla, så vidt jag förstår och förmår, gerna uppoffrande mitt och de minas lif, blod och allt det menniskorna i denna verlden kärt hafva; så att jag det ansvara kan, icke blott för samtid och efterverld, hvilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all verldens domare. Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande bjuda och i arf lemna, så framt de min välsignelse åtnjuta vilja. Till slut beder jag Gud innerligen och af hjertat, att icke låta saken komma derhän, utan gifva eders majestät helsa och långt lif, råd och krafter att först göra en god ända på sina krig, och sedan uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillväxt och förkofran, och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lemna åt älskade lifsarfvingar sin tron att innehafvas man efter man, så länge verlden står. Jag anbefaller mig och de mina uti eders majestäts gunst och nåde och blifver i alla mina lifsdagar eders kongl, majestäts underdånigste, trogne och hörsamme tjenare

Axel Oxenstierna.

Elbingen d. 17 Jan. 1631[9].


  1. Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna, Elbingen d. 25 Sept. 1629.
  2. Falkenb. Ax, Oxenstierna till Gustaf Horn. Elbingen den 18 Augusti 1631.
  3. Riksark. Sju tjocka folioband med bref och uppsatser af Axel Oxenstierna från åren 1626—1632. Se likaledes bland Ridderst. och Falkenb.
  4. Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Utan dato.
  5. Förvärfvad ära är bättre än ärfd.
  6. Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Tigerhoff i Preussen den 26 Okt. 1626.
  7. Riksark. Någre rikskansleren Axel Oxenstiernas Originalbref samt Copior N:o 30. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Elbingen den 4 Nov. 1627.
  8. Palmsk. Acta ad Historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna. Golnow d. 4 Dec. 1630.
  9. Riksark. Någre rikskanslern Axel Oxenstiernas originalbref och Copior. Axel Oxenstierna till Gustaf Adolf. Elbingen d. 15 Jan. 1631. Detta ar sjelfva Axel Oxenstiernas egenhändiga original-koncept. För öfrigt finnas flerstädes afskrifter af detta och båda ofvanstående bref.