Bröderna Mörk/Förhistorien 2

←  I.

Bröderna Mörk av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

III.  →

II.

.

Innan vi gå vidare, måste först förtäljas, om gamle excellensen Lars Germund Mörk. På ett bisarrt sätt kom denne familjens enstöring att gripa in i de båda brödernas öden. Långt västerut i Sverige lefde han in i sin sena ålder. Förnämligare och större var den gård, han bebodde, än någonsin Björknäs. Namnet lät kärft svenskt. Kolsäter hette den. Och från dess fönster glimtade mellan högresta björkar Lommens klara vatten.

Lommen ser ut som en sagosjö, fylld som den är med en mängd grönskande öar och holmar, sträckande sig vida omkring med oräkneliga vikar och sund. Ror man där en sommarnatt, blir man som trolltagen. Stränderna simma i flor af fuktigt ljus, hela sjön blir djupgrön mot ängarnas ljusning, och öfver vattnet hänga björkarnas kronor orörliga. Bakom dem reser sig skogen svart. Däröfver färgas himlen ljust grön, darrande af soldagern, som försvunnit. Glider båten in i något af de många smala sunden, skymmer det kring den roende, och mot trädrötterna, som bara hänga ut öfver strandbrädden, gunga vågorna upp i svallning. Rundt omkring sofva då både skogen och sjön. Ur skymningen tränga hemlighetsfulla ljud från den aflägsna skogen, och framför båten höjer sig på tunga vingar en uppskrämd and. När därefter sjöns stora, halfljusa yta åter vidgar sig kring den roende, skymtar högst uppe på backen genom björkarna Kolsäters glanslösa, sofvande fönster. I cirkel genom de många sunden har båten gått.

En naturdyrkare måtte den man ha varit, hvilken en gång valde denna plats för att där bygga sitt herresäte. Och en naturdyrkare var väl också på sitt sätt Lars Germund Mörk. Han var nämligen den förste Mörk, som bebodde Kolsäter. Och att han där nedslog sina bopålar, sades bland annat hafva berott på, att han älskade vattnet i Lommen, därför att det var klart som Vätterns, men dock bjöd på ljumma sommarbad. Lars Germund Mörk hade nämligen tillbragt en god del af sitt lif i Frankrike, och bland hans trosartiklar var den, att Sverige, tack vare kylan, aldrig kunde kultiveras, att landet alltså icke passade förfinade individer, till hvilka han på goda grunder räknade sig själf, men att när man en gång råkade vara född i detta vargaland, var det en ödets nödvändighet, att man till sist sökte sig tillbaka dit, åtminstone för att dö. Därefter hade denna egendomliga människa också handlat, och när han slog sig ned på Kolsäter, var han redan en man som lagt femtiotalet bakom sig.

Excellensen hade pröfvat icke få af lifvets stormar. Han hade varit med både under Gustaf III:s tid och under förmyndarregeringen, och det påstods, att han egentligen känt samma vantrefnad under bådadera. I ständigt orolig väntan på något nytt, hvilket icke kom, hade han lefvat, och när han ändtligen på gamla dagar benådades med excellenstiteln, skedde detta, ej för att gifva honom förtroendet af ett ämbete, utan som ett slags skadeersättning i tidens stil, emedan man fann det bekvämt att för billigt pris blifva den besvärlige mannen kvitt.

Lars Germund Mörk vistades denna tid i Paris och ansågs vara väl hemmastadd i den franska hufvudstaden. Strax efter utnämningen flyttade han emellertid hem och tog genast bostad på Kolsäter, där han från början lefde på stor fot och såg många gäster. Ty excellensen var en praktlysten man. Dessutom var han då sedan två år tillbaka gift med en ung, varmblodig fransyska. Och för att förmå henne att utbyta Paris mot den kalla norden hade excellensen försäkrat henne, att Sverige var ett land, där man förstod att lefva minst så bra som i Frankrike.

Om excellensen berättades för öfrigt många historier, och främst af allt vet släktkrönikan förtälja, att han var en fiende till allt hvad Mörkar hette. Den gamle excellensen hade nämligen ett hetsigt temperament och synnerligen höga tankar om sig själf. Och han hade därför lätt att komma i delo med alla människor. Familjen Mörk var nu på flera sätt befryndad med Brandtarna på Skogaholm, och excellensen hade därför äfven åt dem beredt ett särskildt rum i sin välvilja. Gamla hennes nåd på Malmhyttan, som sett honom en gång i sin ungdom, plägade därför också på sitt drastiska sätt yttra om honom: »Han var en fullklappad Mörk ifrån topp och till tå. Det kan jag bäst bedöma, som hela mitt lif har fått tas med både Brandts och den familjen. Just därför kunde han inte tåla dem. Och Gud skall veta att ingen sörjde honom, när han dog.»

I denna dom låg något af eftervärldens vedermäle, hvilket som bekant ej alltid ställer sig det latinska ordspråket till efterrättelse. Hade gamle excellensen lefvat i våra dagar, skulle säkerligen någon af de många, hvilka med utländska termer bemantla svårigheten att reda ut själslifvets mysterier, ha kallat honom för en querulant. Visst är, att excellensen hade lätt för att komma i strid med människor och svårt för att lefva i frid. Hans ställning till familjen var blott ett led i en lång kedja af allehanda andra konflikter. När han uttömt möjligheten att finna flera fiender vid de olika hof, hvilka på denna tid snabbt aflöste hvarandra i Sverige, förflyttades han till Paris, och när hans oroliga blod efter nya tio år dref honom tillbaka till fosterlandet, drog han sig ensam upp i skogarna och slog sig ned på Kolsäter, då en låg envåningsbyggnad med en stor, gammaldags vind, från hvilken diverse små rum tycktes arbeta sig fram med fönster och utsprång åt alla möjliga håll af den gamla parken och åt sjösidan.

Allt detta kunde icke bestridas, och dock är därmed icke sagdt, att excellensen städse hade orätt, om han också till följd af någon egendomlig samverkan af omständigheter och naturanlag oftast fick det i verkligheten. Visst är, att de frön till hat mot hela världen, som funnos i hans natur, till sist blefvo honom öfvermäktiga. Grunden härtill lades under några våldsamt upprörda dagar på Kolsäter, hvilka började med, att huset stängdes och alla gäster kort och godt afvisades med det besked, att excellensen icke tog emot, samt afslutades med att hennes nåd en skum februarimorgon for bort i kibitkan, sedan hon medtagit allt hvad hon ägde af kläder och juveler.

Något närmare om hvad som under dessa dagar händt, blef aldrig kändt och kunde blott gissningsvis anas. Dåtidens människor beklagade sig mindre än våra, och angående hemmets skandaler voro deras munnar stängda. Men excellensen låg efter denna händelse till sängs i två dygn, och när han visade sig igen, var han en smula gråare än förr, men eljest sig lik. Från den dagen var emellertid Kolsäter stängdt för besökande, och excellensens långa enstöringslif tog sin början.

Vid denna tid inträffade nu en händelse, hvilket gaf excellensen hvad han förut städse saknat, nämligen ett bestämdt föremål, på hvilket han kunde samla allt det groll, han under ett långt lif i rikt mått hopat inom sig, förvandla det hat, hvilket blifvit honom ett behof, så att säga till ett ideellt hat, hvilket lyfte honom i hans egna ögon och gaf honom sken af att vara en politisk personlighet, hvilken dragit sig tillbaka i sin ensamhet af förakt för den dåliga samtid, i hvilken han varit nog olycklig att födas. Och denna händelse ryckte härigenom på nytt upp den gamle mannen, gaf honom, kan man säga, ett slags intresse att lefva för.

Marskalk Bernadotte blef nämligen vid denna tid Sveriges kronprins, och denna händelse kom den gamle mannen nästan att glömma den smälek, som drabbat hans eget hus. Nyheten härom fyllde honom nämligen med en onämnbar vrede, och hans patriotiska raseri kände inga gränser. »Den tron, hvilken Gustaf Wasa nött med sin ärliga svenska bak,» plägade han säga, »från denna tron skall hädanefter en uppkomling, hvilken icke ens känner vårt språk, styra vår afsigkomna svenska adel.» Några andra medlemmar af nationen än adeln erkände excellensen aldrig. Denna tanke blef emellertid den, hvilken på sitt sätt tycktes hålla lif i den gamle excellensen. Han såg de personer dö, hvilka varit hans vedersakare. Han såg släkten decimeras och besökte af denna anledning en gång äfven Torsby gamla kyrkogård. På Bonga kyrkogård, under hvilket gäll Kolsäter hörde, hade nämligen på denna tid ingen Mörk ännu hunnit att begrafvas. Han såg sig själf åldras, och hans dagar förgingo i en besynnerlig overksamhet. Årstiderna växlade omkring honom, snön föll och smälte bort, träden grönskade och fällde sina blad, åkrarna hvitnade till skörd och skörden bärgades i hans lador. Hamrarna på bruket dånade under hvardagarna och tystnade sina tjugufyra timmar, när söndagen kom. Ingenting berörde honom. Ensam inne i sina drömmar gick excellensen. Kort och satt till figuren, om vintern klädd i pälsen med sobelkrage, om sommaren i en hvit nankinsrock och en ofantlig panamahatt, gick han rundt ägorna, nickade till alla, som hälsade på honom, och talade kort och osammanhängande högt för sig själf. Hemma mottog han endast rättaren, en gammal mager och fåmäld man, hvilken aldrig släpptes längre än in i förstugan, samt betjänten, hvilken putsade hans kläder, städade hans rum, bar in hafregröten om morgnarna och tempererade rödvinet. Betjänten Björling var tjugu år yngre än sin herre och, tack vare den gunst han njöt, allmänt hatad, fruktad och afundad. Fetlagd, undfallande och fräck, följde han excellensen inomhus som en skugga, väntade honom, när han kom hem, och öppnade dörren för honom, när han gick ut. På ägorna gick nämligen excellensen ensam och tålde icke, att någon bevakade hans steg.

Under hela de långa dagarna talade excellensen oftast icke med någon. Tyst lät han Björling raka och kläda sig, stum satt han till bords frukost, middag och kväll. Först när aftonmåltiden var intagen, hände det någon gång, att excellensen tilltalade Björling. När detta skedde, ordade han om Sveriges öde och den olycka, som öfvergått detsamma, genom att en sakramentskad ofrälse och förbankad fähund blifvit kallad att bestiga fädernas tron. Om sin egen kärlek till fosterlandet deklamerade han vid dessa tillfällen. Otrolig var hans minnesgodhet. Ty hans minne var fylldt af alla de tillfällen, då han kunnat rädda Sverige, hade han bara fått. Olyckligtvis hade emellertid städse diverse förgyllda medelmåttor varit till hands för att hindra. Dessa hudflängdes våldsamt och brändes in effigie. Och till sådana sällsamma bekännelser lyssnade den fete betjänten med allt större själfbehärskning, vana och en stelnad uppsyn af beräknande skrymteri.

Innerst hade excellensen måhända en känsla af, att hans eget lif i grunden var förfeladt, och måhända var det spökena inom sitt eget medvetande han ville jaga bort med de nya spöken, han på detta sätt frammanade. Gammal och grubblande satt han kväll efter kväll så och skröt om sina outförda bragder, förringade andras verksamhet och profeterade världens och fosterlandets undergång inför denne ende åhörare, med hvilken han i sin storhets ensamhet ännu ville meddela sig. Stramt höll sig hans ansikte in i det sista, lifliga voro åtbörderna, och midt i det raseri, som talade ur hans ord, kunde munnen stundom le med ett godt, barnsligt löje, som i de förhärjade dragen verkade spöklikt.

En kväll satt han längre än vanligt tyst framför brasan i den öppna spiseln. Den långa brokiga nattrocken låg uppslagen, så att hans korta, feta ben voro synliga mot de fladdrande lågorna. Hans tankar syntes gå andra banor än de sedvanliga. På en hel timme öppnade han inte sin mun. Plötsligt sparkade han till spiselgallret och ropade med en stämma, som blifvit gäll af ålder:

— Björling.

Björling stod framför sin herre som ett tändt ljus. Hans falska ansikte fick ett fromt och deltagande uttryck. Excellensen såg denna gång mindre belåten ut än vanligt, när han betraktade sin trotjänare.

— Säg mig, Björling, sade han till sist. Har jag verkligen inte gjort någonting i lifvet?

Björling blef i början något häpen, och van som han var vid sin herres besynnerligheter, försökte han först påminna om de bragder, hvilka den gamle plägat berätta om sig själf, och som mestadels stodo i samband med högtstående personer hemma och i utlandet.

Men excellensen afbröt honom barskt.

— Prata inte skräp, röt han. Jag menar något riktigt, något man kan ta på.

I en blink återkom betjänten till verkligheten, och gripande tag i det första faktum, som föll honom in, sade han:

— Excellensen har byggt om Kolsäter.

— Hvafalls? kom det från den gamle.

Stolen sköts undan med en fart, så att den ramlade öfver ända, och där excellensen nu stod, krithvit i ansiktet, stirrande rätt ut i mörkret, medan högra handen famlade i luften, som om han tänkte hålla tal till någon osynlig, såg han så hemsk ut, att till och med Björling ryggade tillbaka.

Men excellensen hade i detta nu alldeles glömt Björling. Han stirrade in i alla de sagor, med hvilka han fyllt sin tillvaro, sagorna om sitt eget jag och sin egen storhet, och hela tiden sökte han något märkligt, som han icke fann.

Till sist hämtade han sig dock, nickade nedlåtande åt Björling och genmälde:

— Mycket rätt. Jag har byggt om Kolsäter. Glöm aldrig det. Men i morgon spänner du fuxen för karjolen och far själf och hämtar kronofogden hit. Han är ju någon sorts jurist. Sakramentskad ofrälse för resten. Säg honom att jag har något att tala med honom om.

Därmed gick excellensen med fasta steg uppför trappan och direkt in i sin sängkammare. Dörren slöt han efter sig och för första gången på öfver tjugu år tillät han icke Björling att följa sig. Med ett förvridet leende på sitt blekfeta ansikte stod trotjänaren kvar ute i korridoren och hörde, hur husbonden, småpratande för sig själf, öfver en timme trampade mattan i sitt stängda rum, innan han ändtligen gick till hvila.

Dagen därpå kom emellertid kronofogden. Tömmarna höll han själf, och Björling satt surmulen bakpå. Vid trappan steg han ur och fördes efter lämplig väntan in i det rum på nedra botten, som excellensen kallade sitt arbetsrum.

Fet, rödbrusig och skinande, steg kronofogden in. Excellensen räckte honom icke handen, utan vinkade blott åt gubben att slå sig ned i karmstolen bredvid runda bordet med jordgloben. Själf satte han sig vid den öppna chiffonjéklaffen, tryckte på den hemliga fjädern, så att dokumentlådan sprang fram, tog ett papper i handen och granskade det omsorgsfullt. En lång stund såg det ut, som om han glömt den andres närvaro. Till sist blickade han upp och yttrade:

— Är han hederlig karl?

Den korpulente mannen i länstolen skvatt till och de breda ögonbrynen drogo sig samman.

— Excellensen tror väl, att vi ofrälse …

— Jag tror ingenting, afbröt excellensen. Men jag vet, att det är ondt om hederligt folk nu för tiden. Och värre blir det. Men jag vill anta, att han är en hederlig karl. Det här papperet ska han ta. Det innehåller mitt testamente. Ingen får veta, att jag har skrifvit det, och ingen, att han fått det af mig. Nu ska han skrifva det rent med alla juridikens krumelurer och fixfaxerier. Sådant begriper jag mig inte på. Sedan ska han komma hit och visa mig det. Och jag får teckna under. Begriper han?

Kronofogden tog fram en stor näsduk, snöt sig och bugade.

— Jo, hans excellens, jag begriper.

Excellensen vek omständligt samman papperet och räckte det åt kronofogden. Därefter satt han åter tyst en stund och syntes följa pendeln på den förgyllda väggklockan, hvilken rörde sig fram och åter öfver en storrosig tapet. Ett besynnerligt förnöjdt leende lekte på hans läppar.

— Sedan kan jag ju vara lugn? kom det till sist.

— Hur lugn? stammade kronofogden förläget.

— Jo, blef svaret, världen är full af fähundar. Och jag skulle vända mig i min graf, om någon, som särskildt varit fähund mot mig, finge lefva bon på min kvarlåtenskap.

— Det finns ju inga bröstarfvingar? frågade kronofogden försiktigt.

Excellensens läppar slöto sig samman som kring något, han med all makt velat dölja.

— Jag har haft en enda son, svarade han kort. Han dog i Paris.

— Då kan excellensen efter behag förfoga öfver sin förmögenhet.

Åter spelade det belåtna småleendet kring excellensens tunna läppar. Plötsligt sade han:

— Nu kan han gå. Men sätt bom för fähundarna, så att jag kan dö lugn.

Kronofogden gick, och hvad som varit förhandladt mellan de båda männen förblef under excellensens lifstid en hemlighet för alla. Blott en sak från deras samtal blef bekant och väckte stort uppseende på hela godset. Excellensen hade haft en son, och denne son hade dött i Paris. Härom hade han aldrig meddelat sig med någon, och icke ens hennes nåd hade under sin korta glansperiod nämnt ett ord om den saken.

Björling tog sig nyheten mycket nära. Ty hans stolthet i lifvet var den, att excellensen för honom aldrig haft några hemligheter. Och ej heller ville kronofogdens besök falla honom riktigt på läppen.

Följande vecka kom emellertid kronofogden tillbaka, och i samma rum som förut blef han mottagen. Alldeles som första gången stängdes dörrarna, och sittande vid chiffonjéklaffen läste excellensen noggrant igenom papperet. Därefter undertecknade han detsamma och förseglade det med sitt sigill. Och för att ingen tvekan angående lagligheten af testamentet skulle förefinnas, intygade kronofogden och den tillkallade rättaren, hvad lagen fordrar samt skrefvo sina namn under excellensens. Rättaren ritade såsom icke skrifkunnig sitt bomärke, och excellensen skref egenhändigt dit äfven detta namn under bomärket.

När han sedan blef ensam med kronofogden, vände han sig till denne och yttrade:

— Nu kan jag alltså dö lugn?

Som det låg en fråga i orden, ansåg kronofogden sig vördsamt böra bejaka detta, och excellensen såg också på en gång nådig och lättad ut. Han tog då upp ett stort kuvert ur fickan och visade, att kuvertet var försedt med kronofogdens namn och adress, allt skrifvet med excellensens raka, knaggliga ämbetsmannastil. I detta kuvert stoppade han med en viss högtidlighet en sedel på ett hundra riksdaler banko, lade sedan kuvertet ofvanpå testamentet och tillslöt lönnlådan. Sist visade han kronofogden hemligheten med den dolda fjädern och tillade:

— Nu är jag säker, att han inte glömmer göra, hvad göras bör, vid mitt frånfälle.

Kronofogden fann intet annat svar än en ödmjuk bugning, och alldeles som förra gången afklippte excellensen samtalet med sitt vanliga:

— Nu kan han gå.

Denna gång räckte han emellertid kronofogden två fingrar till afsked och tillade mildare:

— Det var hederligt gjordt, Dahlman, tack ska han ha.

Därmed körde kronofogden bort genom Kolsäters allé, och först sedan excellensen gått ur tiden, berättade denne lagens väktare om de nemliga samtal, hvilka han och excellensen haft med hvarandra. Och såväl husfolket som rättaren kunde på dagen erinra sig, när detta skett. Det skedde nämligen två dagar före den stora upptäckten, att under fjorårets vedtrafve låg det halft förmultnade liket af ett nyfödt barn, som någon af gårdens pigor säkert på detta sätt hade förgjort. Till men för rättvisa och ordning undgick hon också straff, emedan ingen kunde upptäcka, hvem den skyldiga var, ehuru alla misstänkte en viss af kvinnorna på gården. Det var samma piga, hvilken Björling förr plägat besöka i hemlighet, men numera förskjutit, hvarför hon förflyttats från sin tjänst i våningen till den mera blygsamma af deja i ladugården.

Gamle excellensen blef efter den dagen heller aldrig mera densamme som förr. Märkligast hade han dock uppfört sig, när rättaren måste drista sig att komma in och anmäla sakförhållandet med det hemska fyndet under vedhögen. Då hade han hört rättaren till slut, utan att afbryta honom.

— Låt begrafva eländet, så att jag får vara i fred, utbrast han plötsligt.

Rättaren vågade då den invändningen, att ett sådant odöpt lik, som rätt och naturligt var, ej kunde komma i kristen jord. Men knappt hade rättaren yttrat dessa ord, förrän excellensen for upp emot honom med knuten hand. Hans ögon blefvo rödsprängda, ådrorna på halsen svällde, och de hvita mustascherna reste sig, enligt hvad rättaren sedan berättade, som morrhåren på en arg katt.

— Hälsa prästrackarn från mig, röt han, att det som finns kvar af ungen skall begrafvas, och det i morgon dag.

Rättaren gick. Naturligtvis vågade han ej utföra husbondens befallning. Ty gamle prosten i Bonga var en myndig man, som ingen af folket ostraffad hade trotsat. Rättaren var yr i hufvudet, när han gick öfver gården. Han hade förnummit hädelsens ord från husbondens läppar, och han tänkte på, att excellensen icke kunde ha långt igen, innan han själf skulle i grafven. Därför teg han med hvad han hört. Men kvarlefvorna af det lilla liket jordade han själf och ladugårdsdrängen af mänsklig barmhärtighet i björkbacken bortom ladan. En mörk kväll i mars skedde detta, och ingen mer än de, som deltagit i arbetet, visste, var platsen var belägen. Noga blef grafven igenlagd med mossa och torf, så att spår ej skulle finnas, att någon där gräft upp jorden. För hvar dag, som sedan förgick, kände sig emellertid rättaren lättare om hjärtat. Ty han fruktade hvar timme och stund, att husbonden skulle förhöra sig om, huruvida hans befallning i fråga om prästen blifvit åtlydd eller icke.

Men gamle excellensen hade fått annat att tänka på, eller också hade han glömt alltsammans. Någon fråga angående det lilla likets öde gjorde han aldrig. Mer än så hade han glömt. Att han lefvat för Sveriges ära, att han hatade Bernadotterna och hela deras ätt, att hans lif plockat bort vännerna en för en och gifvit honom fiender i stället, att han varit en myndig man och, om ödet blott velat, skulle ha blifvit en stor — allt detta hade han förgätit. Allt hade sjunkit ned i hans egen själs mörker. Numera mindes han endast, att han lefvat på Kolsäter ensam i mera än tjugu år, och att han måste akta chiffonjényckeln, så att den icke ett ögonblick kom ur hans händer. Ty i chiffonjén låg hans sista vilja, och den skulle ingen se, förrän han själf var borta. In i det mörka gick gamle excellensen allt mer och mer, och icke ens Björling åtnjöt längre hans förtroende. Sista tiden låg han till sängs och lät bära maten till sig. Själf påstod han, att han icke var sjuk, utan blott trifdes i bädden. Men han var otålig för minsta ljud och så ofta det knäppte i trappor eller dörrar, ringde han på Björling och befallde honom strängeligen se till att ingen fähund slapp innanför dörrarna på Kolsäters gård.

Samma dag som gamle excellensen dog ropade han in hushållerskan och visade strax därefter Björling på dörren.

— Han vill mig inte väl, sade excellensen. Han har aldrig gjort det. Jag har bara behållit honom af gammal vana.

Då bad hushållerskan med tårar i ögonen, att hon skulle få hämta prosten. Excellensen småskrattade argt och vred sig i bädden.

— Vet han mera än mamsell och jag? Tag fram bibeln och läs, om galet ska vara, klippte han af.

Hushållerskan hade aldrig i sitt lif varit så uppskakad. Hon var dock glad att åtminstone få hålla sig till bibeln, men hvad hon läst däri, kunde hon efteråt aldrig erinra sig.

Under det hon läste, somnade emellertid excellensen in i den dvala, ur hvilken han aldrig skulle vakna. Hushållerskan satt där, rädd att störa den döende, rädd att vara ensam med honom, och rädd för hvad prosten skulle säga om, att ingen skickat bud efter honom att komma till dödsbädden. När dödsrosslingarna upphörde, trodde hon sig fullt och fast kunna förnimma, hur en själ flög till helvetet, fastän hon visserligen icke kunde påstå sig hafva sett något särskildt. Men nog tyckte hon sig känna, att i denna stund var djäfvulen nära. I sin ångest gick hon fram och slog upp båda fönstren, så att majluften fritt kunde strömma in. För sitt lif hade hon ej vågat vända tillbaka till bädden och sluta den dödes ögon.

Det blef Björling, som fick utföra detta sista barmhärtighetsverk. Ty strax efteråt kom han in i rummet, och hurudan han än varit, men fruktan för excellensen hade han aldrig känt. Och hur det stod till med hans kristna tro, var nog också tvifvelaktigt. Björling blef också den, hvilken fann chiffonjényckeln under den dödes hufvudkudde och gömde den. Men det var ingen, som trodde, att han vågade öppna klaffen, förrän dagen därpå, då kronofogden kom och, åberopande sig på salig excellensens befallning, bemäktigade sig såväl testamentet som det kuvert, hvilket bar hans eget namn och adress samt låg öfverst i lönnlådan.

Efter begrafningen blef testamentet i närvaro af de närmaste släktingarna på sedvanligt sätt öppnadt. Till allmän förvåning befanns det då, att excellensen testamenterat allt hvad han ägde, löst och fast, till förre löjtnanten, dåvarande kaptenen i armén Karl Henrik Mörk, bosatt i Stockholm.

---