Bröderna Mörk/Förhistorien 3

←  II.

Bröderna Mörk av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

Romanen I  →

III.

Kapten Karl Henrik Mörk var, när denna händelse inträffade, en man om knappa trettio år, och omständigheterna, under hvilka denna oförmodade lycka träffade honom, voro också väl ägnade att låta honom känna och uppskatta dess värde. Hvarken han själf eller någon annan kunde heller rätt fatta, huru den gamle excellensen öfverhufvud kommit på en så bisarr idé som att till denne halft okände släkting testamentera sin förmögenhet, och det enda, hvilket kunde anföras som ett slags förklaring, var följande.

Som förut antydts hade gamle excellensen en enda gång gjort ett besök på Torsby kyrkogård, där familjerna Mörk och Brandt jordat så många af sina döda. Stram och öfverlägsen hade han infunnit sig i kyrkan och tagit plats bland sina släktingar. Synbart njutande af den förvåning hans närvaro väckte, hade excellensen sedan ensam intagit sin plats i sorgetåget, utan att hafva konverserat med någon. På kyrkogården stod han också ensam, och det såg nästan ut, som om han icke ens märkt det tomrum, hvilket af sig själf bildades omkring honom. Korrekt och stram stod han på sin plats, och när prästen talade, och han antagligen trodde sig obemärkt, rörde sig hans ansiktsmuskler understundom på ett sätt, hvilket liknade ett leende. Sedan ceremonien var till ända, tog excellensen ett förbindligt afsked af samtliga närvarande, föregifvande, att angelägna affärer tvungo honom att omedelbart begifva sig på hemvägen. Och alla närvarande kände detta som en lättnad.

Därefter promenerade excellensen ensam omkring kyrkogården, stannande här och där vid de gamla stenarna, på hvilka familjenamnen voro inhuggna. Han föreföll härvid lika obesvärad som om idel obekanta samlats kring den öppna graf, där gamle lagman Mörks kista nyss blifvit jordad. På denna vandring var det emellertid, som han mött dåvarande löjtnanten Karl Henrik Mörk, hvilken äfven han stannat vid en graf, som låg väster om koret, och många hade lagt märke till, att excellensen då gick fram till den unge mannen, räckte honom två fingrar att trycka och frågade kort:

— Hvem ligger här begrafven?

— Min far, svarade den unge mannen. Han dog för ett år sedan, och jag har ännu aldrig besökt hans graf.

Därvid darrade den unge mannens mustasch en smula. Ty han var en lättrörd man. Och då excellensen ingenting mera yttrade, endast fixerade honom skarpt, som hade han misstrott denna känslighet, yppad inför en främmande, blef den unge löjtnanten helt förvirrad och fortsatte:

— När han dog, var jag i tjänstgöring. När brefvet nådde mig, var det redan för sent för mig att resa hem.

Då ändrade excellensens anlete plötsligt uttryck, och seende den unge mannen rätt i ögonen, yttrade han med ett bistert småleende, hvilket icke var lätt att tyda:

— Min fars graf har jag för min del aldrig sett. Vi voro strängt taget icke de bästa vänner. När han dog, vistades jag utomlands. Det är emellertid den grafven, jag söker.

Unge Karl Henrik fick då visa excellensen, hvar grafven låg, och de båda männen skildes. Kuskarna smällde med piskorna, i rask fart körde vagnarna bort i aprilsörjan, som betäckte landsvägen. Med ryggen vänd mot de farande stod excellensen ensam kvar och böjde sig öfver en låg, nedsjunken sten, på hvilken bokstäfverna i hans faders namn gjorts halft oläsliga af regn och snö, som fallit under de många år, hvilka nu voro förbi.

Detta var den enda gång, salig excellensen och hans arfvinge sammanträffat. Någon skälig grund för att af denna obetydliga anledning bortskänka en förmögenhet fanns naturligtvis icke. Men salig excellensen hade alltid varit en oberäknelig man, och då egendomen genom detta testamente i alla fall kom att stanna inom släkten, tystnade afundsmännen denna gång förr än man skulle hafva väntat, och Karl Henrik Mörk flyttade med sin familj redan samma sommar till Kolsäter för att taga sitt arf i besittning.

Allting stod då i sitt flor, och en vackrare sommar visste sig ingen hafva upplefvat. Rågen växte hög och tät, klöfvervallarna lofvade ymnig skörd, och i trädgården mognade en rikedom af grönsaker och frukt. När det nya herrskapet en vacker afton strax efter midsommar åkte upp genom den långa lindallén, blommade rosor, jasminer och heliotroper kring byggningen, och bakom de smidiga björkarna, hvilka växte glest öfver den gröna mattan, skymtade de resliga tallarna och granarna ur vildparken, hvilken sträckte sig långt bort utmed stranden af sjön. Den nye husbonden satt till höger i vagnen, och folket, som samlats utmed vägen för att få se en skymt af sitt nya herrskap, lade märke till, att han höll hustruns hand i sin. Hennes nåds ansikte kunde de icke urskilja. Ty hon förde ofta sin näsduk till ansiktet, som för att aftorka tårar. Dessemellan lutade hon sig fram och smekte ett barn, som satt baklänges under kuskbocken. Om det var en gosse eller en flicka, kunde ingen afgöra. De ljusa långa lockarna tydde på en flicka, men dräkten med de blanka knapparna var en gosses. Tyst for vagnen fram, tysta hälsade folkskarorna. När den nya herren till Kolsäter lyfte på hatten, blickade han rätt framför sig, som om han känt sig brydd öfver den uppmärksamhet han väckte. Och när vagnen ändtligen höll framför trappan, lade tjänarna märke till, att den unga frun såg trött och medtagen ut. Hon vände mot dem ett blekt ansikte med stora, undrande ögon, och knappt hade de båda makarna hälsat på tjänstfolket, förrän den unge herren, som var liten till växten och bar långa yfviga mustascher under en krökt näsa, tog sin hustru med sig och förde henne in i sängkammaren under förklaring, att hon behöfde ro. En lång stund stannade han inne hos henne, och när han kom ut, sörjde han för, att barnet fördes i säng. Därpå gick han upp och ned i matsalen i väl en timmes tid, utan att tala vid någon. »Bestyr, omtanke och allt sådant få vi lämna tills i morgon,» var det enda han sade. Ingen af husets folk ville han tala med förrän då, och för mer än en kändes detta som en missräkning. Till sist gick han upp i sängkammaren och hämtade hustrun ned. Till sin första aftonmåltid på Kolsäter satte de sig tigande ned. Och när den var slutad, följdes de åt utför den breda vägen ned till bryggan och försvunno hand i hand i den stora parken, som fortsattes af vildmark och skog.

De båda makarna tillhörde, när det stora arfvet kom dem till del, familjens fattiga, och Nils Göran Mörk, hvilken numera satt ensam på Björknäs, och var en sträng sparsamhetsvän, hade länge fruktat, att broderns äktenskap skulle sluta med en ekonomisk katastrof. Karl Henrik Mörks ungdom hade nämligen icke varit exemplarisk. Tidigt moderlös, hade hans ungdom varit fylld af ständiga konflikter med fadern. Därför var det också, som fadern tidigt beslöt att göra sonen till militär. »Den som icke kan lyda far och mor, får lyda trumman», var den bistra formel, under hvilken gamle brukspatron Mörk utstakade sonens framtid, och när Karl Henrik for till Karlberg för att första gången ikläda sig kronans rock, skedde det med känslan af, att han underkastade sig en bestraffning. Lyda trumman lärde han visserligen, och till officer avancerade han fortare än de flesta. När han fyllde tjuguett år, utskiftade fadern åt honom hans mödernearf, och härefter afstannade mellan dessa två all brefskrifning och så godt som hvarje förbindelse. Karl Henrik lämnades på detta sätt åt sig själf, och det visade sig snart, att den faderliga hästkuren icke burit goda frukter. Moödernearfvet försvann för alla vindar, och den unge löjtnantens äfventyr voro icke mindre omtalade, än den oberäkneliga slösaktighet, hvarmed han utlånade summor åt första bästa kamrat.

Fadern var också, sades det, icke utan skuld i den utveckling, sonen tagit. Hårdt och orättvist hade han behandlat honom, och hans eget exempel hade icke varit af det goda. Som änkeman förde han ett lefnadssätt, hvilket var en visa i orten. Från dryckeslag till dryckeslag for han, och när stallbröderna i den gamles utsväfningar samlades på Björknäs, gick där vildt till både med dryckjom och spel och mycket annat, som var till förargelse för bygden. Till sist bröts gamle brukspatrons kraft, som en bruten man vankade han om på sin egen gård, fruktande alla och stötande alla ifrån sig. Under de sista åren måste han vaktas som ett barn, och det berättades om honom, att han blef så gammal och slö, att han ofta glömde, hvem han var, och hvad han hette. Stapplande gick han då omkring i de gamla rummen eller i trädgården, sökande sin hustru, och ropande henne vid namn. Och dock visste alla, att gamla hennes nåd varit död i många år, och att när hon dog, var det mannens liderlighet och hårdhet, som i förtid sänkt henne i grafven.

Den, som fick taga hand både om Björknäs och fadern, det var den yngre sonen, Nils Göran, hvilken stannat hemma och under faderns sista lefnadsår upplefde mycket, hvilket Karl Henrik slapp ifrån i samma stund tråden mellan honom och hemmet skars af. Detta grämde stundom Nils Göran. Hemma gick han och bar dagens tunga, medan den äldre brodern låg borta och förstörde sitt arf. I denna känsla, öfver hvilken Nils Göran hade svårt att blifva herre, låg fröet till försvagande af den uppriktiga tillgifvenhet, hvilken eljest städse förenat de båda bröderna.

Den gamle dog emellertid, dog hastigt en januarikväll, och en ond bråddöd var det, han fick. Man fann honom sanslös ute i snön, och det såg ut, som hade krafterna plötsligt svikit den gamle mannen, så att han måst sätta sig ned för att söka hvila. Hans rapphönshunds gälla tjut väckte husfolkets uppmärksamhet, och sedan brukspatronen lagts i sin bädd, vaknade han aldrig mera. Nils Göran kom denna afton sent hem från ett besök i någon af granngårdarna. Framför bädden, där den döde låg, stod han, full af tankar. Gråta förmådde han icke.

Men genom hans själ gick tanken på broderns och hans långa vänskap, och minnena från deras tunga barndom vaknade inom honom. Denna tunga barndom var det, som förenat de båda bröderna, bundit dem samman så fast, som blodsbandet aldrig förmått.

Dag för dag gick Nils Göran nu och väntade på, att brodern skulle komma ned till begrafningen. Dag för dag uppsköt han att bestämma dagen härför, allt i tanke på, att Karl Henrik skulle hinna komma. Slutligen anlände emellertid icke brodern, utan ett bref, i hvilket han förklarade sig af tjänsten hindrad att komma.

Nils Göran Mörk var en misstänksam man, och han trodde aldrig att det var tjänsten, som hindrat brodern från denna resa. »Han har glömt mig för världen,» tänkte Nils Göran, och inom honom vaknade något af den tillbakasattes bitterhet. Faderns begrafning blef för honom en pinsam dag och när den var förbi, ett smärtsamt minne.

Nils Göran gjorde emellertid utan att veta det sin broder orätt. Ty att Karl Henrik icke kom, berodde därpå, att han just vid denna tid gjort bekantskap med den kvinna, hvilken sedermera blef hans maka. Och Karl Henrik saknade mod att träda brodern under ögonen med bekännelsen om, att han ämnade ingå äktenskap. Han kände sig själf ovärdig och förbannade det lefnadssätt, hvilket han fört, och som satt honom i skamligt beroende af alla dem, hvilka han numera var skyldig pengar.

Den unga flicka, hvilken vunnit Karl Henriks hjärta, hette Brite-Louise von Lycknow. Tillsammans med sin moder, som var änka, bebodde hon en liten våning på Smålandsgatan. Så fattiga voro de båda damerna, att de icke ens hade råd att hålla sig med en tjänarinna. Den unga Brite var därför den, på hvilken omsorgen för hemmet hvilade. I detta hem blef emellertid Karl Henrik en gärna sedd gäst, och de dagar, då han ej kunde gå dit, föreföllo honom snart nog olidliga och tomma. De båda kvinnorna bodde i två små rum, och den gamla frun, som var liten och rund, klagade ständigt. I sitt hörn vid fönstret med geranierna och reflexionsspegeln satt hon dagen lång och drömde om hvad lifvet beröfvat henne, och som hon aldrig kunde få igen. Utomhus hade hon icke satt sin fot under flera år, och när man föreslog henne att gå ut, grät hon öfver människors hjärtlöshet, som ville tvinga henne till, hvad hon icke förmådde. Hela dagen kunde då gå förbi, utan att hon talade ett enda ord. Om ögonen bakom de blåa glasögonen voro öppna eller slutna, var omöjligt att gissa, och af fruktan för snäsor vågade då icke ens dottern tala henne till.

Att en människa kunde lefva så helt för en annan, som Brite gjorde för modern, var för den unge officern en alldeles ny erfarenhet. Och med en känsla af vördnad närmade han sig samtidigt denna unga flicka, som lifvet tidigt hade mognat. Medan den gamla slumrade i sin stol, fingo de unga emellertid många tillfällen att tala, och de talade hviskande för att icke störa henne. Kärleksord talade de aldrig. Ty båda insågo väl, att den gamla icke kunde lämnas ensam, och Karl Henrik visste för sin del, att det hem, han kunnat bjuda en kvinna, hade han förslösat och förstört. Men hvar han gick och stod, såg han den unga flickan framför sig och kände hennes närhet. Som förhäxad drogs han tillbaka till sin plats bredvid det lilla uppslagna sybordet med dess dubbla bruna klaffar, hvaröfver den unga flickans mjuka händer rörde sig med virkkrok eller nål. När sommaren kom, och han måste bort, inställde sig en oändlig saknad, och när han gick hemma på Björknäs ensam med brodern, var ingenting honom i lag. En dunkel känsla af vantrefnad förföljde honom öfverallt, och som i en dröm hörde han Nils Göran utlägga sina planer för framtiden samt hur arfvet dem emellan borde skiftas. Själf skulle Nils Göran sitta kvar på gården, och för afkastningen skulle han årligen göra reda och lämna brodern en tredjedel. Så hade fadern bestämt i sitt testamente, och häremot fann Karl Henrik intet att invända.

En smula främmande kände sig dock de båda bröderna denna sommar för hvarandra. För första gången hade de något att dölja. För första gången kände de båda, att olika lefnadsbanor föra äfven bröder åtskills.

Karl Henrik var den, som led minst af detta. Ljusare och mera öppet var hans lynne än broderns. Dock var det honom en lättnad, när han fick återvända till Stockholm och återsåg den lilla familjen, hvilkens tillvaro han aldrig kunnat förmå sig att inför brodern beröra med ett enda ord. När han och Brite då möttes, föreföll det dem båda, som hade de aldrig varit åtskilda. Ljust och lugnt på samma gång blef det inom den unge mannen denna afton, och med hufvudena lutade mot hvarandra tvärs öfver det lilla bordet, hvilket denna afton stod stängdt, sutto Brite och han länge, talande lyckliga, dumma ord, medan den gamles uttryckslösa ögon voro riktade emot dem, och skymningen föll.

Hårdt slet ångern i Karl Henriks hjärta, när han denna afton ensam vandrade hem öfver de mörka gatorna. Fjättrad vid en död, tyckte han, satt den kvinna, han älskade, och själf var han för fattig att kunna taga henne på sina armar och bära henne ut i lifvet.

Då hände en dag, när den unge officern ringde på den tvinnade klocksträngen vid sidan af den låga dörren, att han fick vänta länge, innan någon var till hands för att öppna. När han då kom in, var platsen i hörnstolen vid fönstret tom, och Brites ögon voro röda af tårar. Helt tyst hade den gamla föregående afton slumrat in i sin stol, och när dottern kom för att väcka henne, var hon redan kall. Grannarna hade måst komma in för att hjälpa Brite med att lägga den döda på hennes sista bädd.

På så sätt blefvo de båda unga af händelsernas makt närmade till hvarandra, och båda visste nu, att de aldrig mera kunde skiljas. Det omöjliga syntes Karl Henrik med ens möjligt och lätt, och i hänryckta ordalag skref han till Nils Göran, yppade för brodern hvad han under den långa sommaren ej kunnat få öfver sina läppar, blottade sin egen hopplösa ekonomiska ställning samt besvor brodern att denna gång hjälpa sig.

Karl Henrik skref hela detta bref varmt och direkt, som hans egen natur var. Sig själf skonade han icke. Han gick till och med så långt, att han lät undfalla sig en skämtsam anspelning på den förlorade sonen. Minst af allt anade han, att Nils Göran i sitt sinne gömde något, hvilket liknade ett begynnande groll.

Detta bref slog emellertid ned öfver Nils Göran som en blixt från klar himmel. Och orsakerna därtill voro mångahanda. De voro af så vidt olika art, och så invecklade i hvarandra, att han ej ens förmådde skilja dem åt. I flera dagar lät han det ödesdigra brefvet ligga obesvaradt under den tunga järnkulan på skrifbordet, och för hvarje dag, som gick, ökades hans vrede. När han ändtligen fann, att svaret ej kunde uppskjutas längre, var Nils Göran ense med sig själf, att hans plikt bjöd honom att säga brodern sanningen. Svaret lydde sålunda:

Min käre broder Carl Hinrik.

Väl har jag från dig väntat åtskilligt. Ty du tillåter mig väl den anmärkningen, min gode broder, att om penningar och hvad därtill hörer, därom har du föga eller intet begrepp. Gud hjälpe och tröste mig, har jag inte hela den sommar, som gått, icke gjort annat än försökt att sätta dig in i, hurudan ställningen på Björknäs var, och så märker jag att jag hela tiden talat för döfva öron. Tror du, att en gård, som är i skuld så som vår, hux flux kan föda en familj, utan att både du och jag en vacker dag skola stå där med två tomma händer?

Min kära herr bror, du har förbanka mig inte rätt att sätta mig i en sådan kattepina, som du gjort med detta bref. Du for hemifrån en gång, därför att du och vår salige fader icke kunde komma öfverens. Jag dömer dig icke därför. Ty vår salig fader hade sina fel, han, som andra dödliga, kanske äfven en smula starkare framträdande sådana, än hvad som betungar de flesta. I de konflikter du stod med honom har jag redligen stått vid din sida. Du kan icke säga annat. Mera än du anar, har jag utstått för din skull, både af onda ord och annat, som jag nu icke gitter att nämna.

Hur tror du, det hade gått med dig och med mig och med hela gården, hade jag icke handlat, som jag gjort? Tror du icke jag kunde känna blodet koka af längtan ibland att få se något annat än bönder och torpare? Tror du, att jag hade så roligt, när jag satt här ensam med vår salig far, som blifvit barn på nytt och, Gud hjälpe mig, inte hade sitt fulla förstånd en gång de sista åren, han lefde? Du kan tro mig, Carl Hinrik, att det var mer än en vinter då, som blef mig lång, och somrarna också för resten. Då fick jag lära mig, hvad du aldrig vetat, hvad det vill säga, nämligen tålamod. Dagens tunga och hetta bar jag, och hvad det velat säga att ha pengar, som jag kunnat förslösa, det har jag aldrig vetat. Du kallar dig själf för den förlorade sonen, och jag förstår nog, att det var ett skämt. Gud förbjude också, att något annat skulle kunna tänkas möjligt. Men så mycket kan jag gå med på för egen del, att mer än en gång har det skriftens ord skurit i mina öron, som säger: »Se, jag har tjänat dig i så många år och har aldrig öfverträdt ditt bud, och mig har du aldrig gifvit ett kid, att jag må göra mig glad med mina vänner.» Du vet, hvar de orden stå, och jag vill inte neka, att rättvisan i denna fördelning aldrig velat gå i mig.

Härmed har jag icke velat kalla dig för någon förlorad vare sig broder eller son, och dit hän skall det med Guds makt heller aldrig gå. Det upprepar jag ännu en gång. Men ett är jag skyldig säga dig. Och det är, att gifter du dig nu, så måste du göra det på eget ansvar. Jag hvarken kan eller vill blanda mig i den leken. Så mycket vill jag dock tillägga, att enligt de grundsatser jag ifrån barndomen insupit och ända hittills sökt tillämpa, gifter sig icke en skuldsatt man. Så ha våra fäder lefvat före oss, och därförutan stode hvarken du eller jag, där vi nu stå. Har du vunnit en flicka; som är något värd — och härpå vill jag icke tvifla — så väntar hon på dig, till dess att du med godt samvete kan bjuda henne ett hem och en tryggad tillvaro. Dixi et animam meam salvavi.

Det gör mig ondt att ha nödgats säga dig allt detta så oförbehållsamt som skett. Men jag har ej kunnat svara dig på annat sätt, och kunde du i detta nu se in i min själ, skulle du veta, att mina broderliga känslor för dig, äfven om mina ord falla kärfva, icke lidit det minsta afbrott. Handla nu, som Gud och ditt samvete bjuder, min K. B. Carl Hinrik, och glöm icke

din trogne broder 

Nils Göran Mörk. 

Detta bref uppbragte Karl Henrik på det högsta. Det föreföll honom, som hade brodern därmed dödat mellan dem båda det vackraste i den känsla, hvilken dittills förenat dem. Men på samma gång sade han sig själf, att detta bref måste han söka glömma. Bäst trodde han sig göra detta genom att gifva svar på tal, slå till brodern, som han plägat i pojkåren, när denne angripit honom först.

Därför skref Karl Henrik följande.

Min kära bror.

Tack ska du ha för moralkakan. Ingen vet bättre än jag, att jag kan ha förtjänat den. Och när du säger, att du inte kan hjälpa, är det gifvet, att jag tror dig. Lumpen hoppas jag, du aldrig ska behöfva kalla mig.

Det var dock något i din ton, som jag inte förstår. Innerst trodde jag, att du och jag voro vänner, om också våra lynnen och handlingar kunna divergera en smula. Äfven bröder emellan kräfves en viss grannlagenhet, och min förmyndare är du väl ändå inte.

Men det vill jag säga dig, att hade du mött lyckan som jag, så skulle jag inte ha skrifvit dig ett så märkligt gratulationsbref. Din vänlighet är en smula hårdhändt. Det torde du nog erkänna, när du får tänka på saken.

Din broder 

Carl Hinrik. 

När detta bref afsändts, tog Karl Henrik broderns skrifvelse och brände den i den lilla gröna kakelugnen på sitt ungkarlsrum. För intet pris ville han visa Brite detta bref, hvilket för alltid skulle ha ingifvit henne en känsla af ovilja mot sin svåger.

Men själfva händelsen väckte hans egen energi och just därför gick det honom också lätt att glömma sin egen vrede. Genom den våldsamma spänning, hvari broderns bref försatt honom, förvandlades Karl Henrik, blef något annat än en vek drömmare, hvilken lät leda sig af omständigheterna. I stället blef han vaken, förslagen och rådsnar, och han såg långt bort öfver alla svårigheter, hvilka han leende sade sig själf vara till för att öfvervinnas.

Som han aldrig gjort det förr, såg han sin med hvarje dag växande skuldsumma i ögonen, och då ingen annan väg syntes honom möjlig, gick han den tunga gång, hvilken mer än en gått före honom upp till gamla kanslirådet Mörk, hvilken stenrik och svåråtkomlig bebodde sitt gamla dystra hus långt bort på Söder och i hemlighet lånade ut pengar mot ränta både inom och utom släkten. Genom den smyckade stenporten gick Karl Henrik in, och det var honom, som om de båda ensamma almarna inne på den sandiga gården i detta ögonblick ropade anklagande till honom med stämmor från den jord, han lämnat, när han drefs bort från hemmet och tvangs in i uniformen, som aldrig passat honom. Men Karl Henrik Mörk gjorde sig hård mot alla andra röster än den, hvilken nu tvang honom att handla. Vördsamt framställde han sin bön till den stränge onkeln, ångerfullt böjde han sig under dennes ampra moralpredikan. Lydigt undertecknade han de hårda villkor, med hvilka denne sällsamme dygdeapostel beledsagade sina skrupenser. Allt detta uppvägdes mer än väl af den runda penningsumma, han bar i sin plånbok, när han gick tillbaka öfver gården, där de gamla almarna nu rasslade med sina bara grenar, som om de velat påskynda hans steg. Inom en månad firade Karl Henrik Mörk i all stillhet sitt bröllop med Brite och de båda nygifta flyttade omedelbart därefter in i en liten solig våning vid Triewaldsgränd. Och först sedan bröllopet väl var öfver, underrättade Karl Henrik brodern om, hvad som skett.

Under det första år, som nu följde, slog Karl Henrik, sanningen att säga, så mycket han kunde, bort tankarna på brodern, liksom på allt annat, som kunde störa honom. Därtill förhjälpte honom lyckan och det lätta lynne, som följde med den. De bref, hvilka bröderna under denna tid växlade, inskränkte sig äfven till det allra nödvändigaste.

Nils Göran åter hade mindre lätt att slå tankarna ifrån sig. Dels var hans natur tyngre och mera lagd åt inbitet grubbel än broderns. Dels hade han i landtlifvets enahanda föga, som förströdde honom. Möjligt är äfven, att han fann sig själf i första hettan nog mycket hafva tagit i med hårdhandskarna. I alla händelser ville han icke veta af någon allvarlig brödraskism. Ty all skandal var Nils Göran en styggelse, och inför världen ville han åtminstone, att han själf och brodern skulle hålla samman.

När därför skördetiden var förbi, befallde han en dag, att resvagnen skulle rustas i ordning, och utan att hafva förberedt brodern på sin ankomst, företog Nils Göran en morgon i början af september resan till hufvudstaden. Karl Henrik och Brite hade då varit gifta öfver året.

En eftermiddag i början af september letade sig brukspatronen genom den för honom obekanta staden väg till sin broders, kaptenens, hem. Öfverraskningen, när Nils Göran inträdde, blef naturligtvis stor, och att konversationen i början gick en smula trögt, var ej mera, än hvad man kunde vänta. Alltför mycket fanns, som man å ömse sidor behöfde komma öfver. Mötet mellan bröderna blef dock hjärtligt nog, och Brite gjorde, hvad hon kunde för att visa sig vänlig mot den stränge svågern. Det var emellertid lätt att se, hur tryckt hon kände sig genom detta oförmodade besök, och mer än en gång måste hon återhålla tårarna, hvilka hotade att tränga sig fram.

Till sist gjorde Karl Henrik ett försök att göra den tryckta stämningen lättare, i det han leende sade: Det ser ut, som om du alls icke fått mitt sista bref?

— Hvilket bref? svarade Nils Göran.

Då log Karl Henrik och hviskade några ord vid sin hustru, som reste sig upp och gick ut. En liten stund senare kom hon tillbaka med ett barn, som hon bar på sina armar.

— Det är en gosse, sade Karl Henrik. Han heter Erling Henrik, emedan jag ville, att han skulle uppkallas efter mig och min hustrus far på samma gång. Han kallas Erling.

Detta var en öfverraskning, på hvilken Nils Göran icke var beredd, och en mörk sky steg upp på hans kinder. Besöket hade plötsligt fått en alldeles ny karaktär. Karl Henrik hade tagit plats vid hustruns sida och såg öfver hennes axel ned på barnet. Hvarken Brite eller han själf förstod i detta ögonblick, hvad som försiggick inom Nils Göran.

Denne satt en stund stum och betraktade det lilla barnet, som med öppna, oförstående ögon stirrade ut mot dagsljuset. Därefter vände han sig mot broderns hustru, hvilken tigande stod kvar framför honom med barnet i sina armar. Mörklagd och brunögd var hon, olik alla andra kvinnor, Nils Göran förut hade sett. Hennes händer hade en egen blek mjukhet, och de fina blå ådrorna tecknade sig på hudens yta, som runne blodet i hennes kropp andra vägar än på vanliga dödliga. Djup och outgrundlig var hennes blick, och hvit höjde sig hennes hals öfver den breda, djupt nedskurna spetskragen. I detta ögonblick kände Nils Göran, hur något inom honom smalt, och med en smula tjock stämma sade han:

— Det var ju bra, att jag kom i alla fall.

Brite hade stått framför svågern, som om hon stått inför en domare, hvilken hade att afgöra öfver hennes väl eller ve. Aldrig hade hon förefallit sig själf så liten och obetydlig. Vid dessa ord blef det henne plötsligt, som hade svågern åtminstone tillgifvit henne, att hon kommit in i hans släkt. Och detta gjorde henne så lycklig, att stora tårar föllo utför hennes kinder. Utan att kunna svara ett ord, gick hon med barnet på armen ut samma väg som hon kommit.

Nils Göran förstod mycket väl orsaken till svägerskans uppror. Men han gillade icke att en kvinna af hans egen klass lät öfverrumpla sig af sina känslor. Därför såg han ett ögonblick missnöjd ned, och pannan rynkades. För att icke hans misstämning skulle märkas, blickade han emellertid genast upp igen och sade:

— Lilla frun är lättrörd, tror jag.

Karl Henrik nickade, och hans ansiktsuttryck var härvid så lyckligt, att brodern ej hade hjärta att störa honom.

— Lika barn leka bäst, tillade han därför. Du har alltid själf haft godt om den varan, min gode bror.

Karl Henrik log till svar, och då hustrun fortfarande dröjde, gick han med ett par ord till ursäkt ut ur rummet, samma väg som hustrun hade försvunnit. Han fann Brite i sängkammaren. Hon satt på en pall, barnet låg vid hennes bröst och sög mjölken med giriga läppar, medan den lilla handen trefvade omkring och nöp i det hvita hullet.

— Brite, sade Karl Henrik med låg röst för att icke höras ut. Det var inte bra, att du gick just nu. Kom tillbaka så fort du kan.

Brite såg upp på sin man. Öfver hennes drag låg ännu som ett skimmer af den glädje, hvilken nyss framkallat hennes tårar.

— Jag är så glad, att din bror var vänlig mot mig, sade hon. Kan jag icke slippa att komma in mer?

— För Guds skull nej, utbrast Karl Henrik. Hvad tänker du på?

Hustrun fortfor:

— Jag har varit så rädd för detta, hela året Har jag tankt därpå. Å, du vets inte; du …

Karl Henrik såg på henne. Som en skrämd liten fågel såg hon ut, olik alla andra människor han någonsin känt. Varsamt fick man taga henne, långsamt och försiktigt. Ingen visste detta så som han själf. Ingen kunde heller veta det. Sådan som Nils Göran var, förstod Karl Henrik, att både Brite och han själf nu löpte fara att förlora, hvad de nyss varit nära att vinna. Dock gick han ut till brodern och föreslog honom, att de skulle intaga sin första måltid utomhus och allena.

Detta var mot skick och bruk, och ännu värre var, att Brite ej visade sig för att taga afsked. Hon kunde det ej. Då hade hon brustit i gråt och aldrig kunnat förklara orsaken. Tigande följdes bröderna åt den vackra vägen fram öfver Skeppsbron, där ett par klumpiga ångbåtar rökte, sida vid sida med de många segelfartygen, hvilkas dukar hängde slappa ned i den vindlösa septemberaftonen. Karl Henrik tyckte sig vandra som i en dröm. Till fullt klart medvetande vaknade han först, när han satt med brodern på den låga verandan nere i Strömparterren. Omkring dem lyste de brokiga lamporna, längst in i grottan sjöng en mörkögd italienska till ackompagnemang af mandolin. Två små glas med rykande varm toddy stodo framför bröderna.

Nils Göran började långsamt tala om fädernegårdens drift och stegringen på järnprisen. Förströdd hörde honom Karl Henrik. För båda var det, som om bandet, hvilket fästade dem vid ett gemensamt hem och en gemensam ungdom, slitits i sär, och de måste anstränga sig för att finna stumparna och nödtorftigt knyta ihop dem ånyo. Karl Henrik tänkte på allt, hvad han upplefvat, och blygdes för sig själf, emedan han till sist icke kunde låta bli att tala om sitt eget och sin lycka. Skyggt och tvekande gjorde han det ock, som ville han beveka brodern, låta honom förstå, att den lycka, han vunnit, var värd äfven ett offer samt skrämma bort den misstämning, hvilken lurade bakom hvarje deras ord.

Nils Göran åhörde broderns tal med ett eget småleende. Innan de skildes, lyfte han sitt glas mot brodern och drack honom till.

— Du får inte begära att jag skall se allt på samma sätt, som du själf, sade han.

Karl Henrik kände en rodnad stiga på sina kinder, och när han en halftimme senare tryckte broderns hand till farväl, var hans ansikte sorgset. I ljuset af septembers halfmåne, som satt klar på djupblå himmel, sökte de båda bröderna sig hem genom de nattmörka gatorna, Nils Göran till hotellet vid Drottninggatan, Karl Henrik till den lilla våning, där han byggt sitt hem.

När han kom in i sängkammaren, låg hans hustru vaken. Hennes ögon voro stora och glansfulla som aldrig, och Karl Henrik greps af smärta vid att se henne så. För första gången kände han, att med hans ögon kunde ingen någonsin komma att se på hans hustru. Just det, som värmde honom själf, skulle städse väcka andras kritik.

— Kunde jag bara taga henne med mig långt bort, tänkte han, där andras kyla icke når oss.

Långsamt som hade hon noga öfvertänkt hvarje ord, sade Brite plötsligt:

— Din bror tyckte ju om mig en liten smula, säg? Sade han ingenting om det?

Rådlös stod Karl Henrik vid sin hustrus bädd, och det föreföll honom, som hade brodern malt sönder hans lycka, som var så ömtålig och så fin, mellan sina grofva händer. Länge låg han sedan vaken, och när han somnade in, var hans sista känsla ett förbittradt agg mot denne broder, som han tyckte hade stört lyckan i hans hem.

Nils Göran å sin sida trampade länge gångmattan i sitt trånga hotellrum, medan ljuset brann på nattduksbordet. Han summerade dagens intryck och kom till den slutsatsen att svägerskan icke var den kvinna, han önskat sin bror. Mer än någonsin fann han, att Karl Henrik handlat barnsligt och oöfverlagdt, när han gifte sig. »Min kära Brite Louise är en nyckfull och farlig kvinna,» tänkte Nils Göran, »och min stackars bror står totalt under toffeln. Tänka sig bara, en ung fru, som gör sig osynlig, när mannens bror första gången kommer på besök! Jag skulle just vilja veta, hvad den sjukdomen heter. Capricer heter det åtminstone på mitt språk. Så mycket vet jag.»

Under dessa tankar klädde Nils Göran af sig, och med dem somnade han in. När han vaknade, var hans första tanke den, att han måste vara noga på sin vakt, så att åtminstone det i det yttre goda förhållandet mellan honom och Karl Henrik icke på något allvarligare sätt blefve stördt.

Därför träffades bröderna under de dagar, som Nils Göran dröjde kvar i Stockholm, ej oftare än nödvändigt var. Umgänget dem emellan förblef ytligt, men återtog dock, ju mera afskedets dag nalkades, något af den gamla hjärtligheten. Under dessa dagar besökte emellertid Nils Göran upprepade gånger järnkontoret samt aflade flera besök på diverse affärskontor. Och hur föga Karl Henrik än intresserade sig för dessa detaljer, undgick det honom dock ej, att broderns väsen med hvar dag blef friare och hans lynne lättare.

Sista aftonen tillbragte bröderna tillsammans, äfven denna gång utomhus. När de då superat, och punschbålen stod på bordet, vände sig Nils Göran till brodern och sade i en mildare ton, än han hela denna tid anslagit:

— Jag skref dig i sin tid ett ampert bref, min käre bror Karl Henrik. Du får icke för den skull hysa ovänliga tankar mot mig.

Karl Henrik lyste upp, och han var i detta ögonblick bokstafligen för lycklig att kunna svara. Utan ett ord stötte han sitt glas mot broderns och tömde det i botten.

Nils Göran log.

— Det är tid på, att jag säger dig det nu, fortfor han. Jag är egentligen i samma predikament jag som du. Äfven jag tänker gifta mig.

Nils Göran höll på att säga något om, att han numera icke var farligt skuldsatt, och att han noga tänkt sig för, innan han tog detta steg. Men rädd att rifva ner, hvad han för ett ögonblick sedan byggt upp, teg han visligen och sade i stället:

— Den resa, jag gjort, har icke varit förgäfves. Jag har afslutat fördelaktiga kontrakt rörande brukets afkastning för längre tid framåt. Vi kunna ånyo se framtiden an med mod och tillförsikt. Och om min fästmö ej har något att invända, antager jag, att vårt bröllop kan komma att stå strax efter jul.

Karl Henrik kom att tänka på broderns bref, och han anade, att dess vreda ton hängde samman just med den bekännelse brodern nu aflade. Han sköt dock så godt han kunde undan denna tanke, och i det han önskade brodern all lycka frågade han:

— Med hvem?

— Med Mina Charlotta Brandt, dotter till Ulrik Ferdinand Brandt på Skogaholm, svarade Nils Göran med en viss högtidlighet.

— Jaså, svarade brodern enstafvigt.

Svaret misshagade honom. Brandtarna på Skogaholm voro icke i hans smak, och fröken Mina Charlotta erinrade han sig som en charmant världslig dam, hos hvilken något af syrlig skärpa alltid stött honom tillbaka.

— Jag kan gärna säga dig, fortfor Nils Göran med en viss ansträngning, att om ej allt i dessa dagar gått mig så väl i händer, hade jag varit nödsakad att uppskjuta mitt giftermål för flera år, kanske rent af att bryta förlofningen för att ej riskera, att en kvinna för min skull gick miste om sin framtid.

Nils Görans ansikte blef strängt, när han uttalade dessa ord, hans stämmas klang blef mörkare än förut. Karl Henrik kände orden som en dom öfver sig själf, och han var glad att slippa svara genast, när brodern tillade:

— Nu far jag emellertid hem gladare, än jag varit på länge.

Strax därefter kom det rent ut:

— Just därför att jag tänkte så, hade jag i början svårt att förlika mig med ditt handlingssätt.

Karl Henrik såg upp.

— Var du förlofvad redan då, när mitt första bref kom? undslapp det honom.

— Ja, svarade Nils Göran och strök sig om hakan. Talat ut med hvarandra hade vi emellertid.

Och hans smala slätrakade läppar slöto sig hårdt samman.

— Då förstår jag alltsammans, svarade Karl Henrik lugnt.

Hans röst lät en smula osäker, och han strök undan den ljusa mustaschen som för att dölja sitt minspel.

På Norrbro gingo bröderna fram och åter en stund, innan de togo afsked. Fullmånen stod rund öfver strömmen, och slottets mörka fasad lyste som af fuktigt guld. Uppför Lejonbacken körde den slutna galavagnen, framför hvilken sprängde förridaren med den brinnande facklan.

Bröderna stodo kvar, till dess att den sista glimten af fackelskenet drunknat i skymningen af slottets porthvalf. Därpå skakade de hand till afsked, och Karl Henrik sade:

— Är nu allt godt och bra oss emellan?

— Jag hoppas det, svarade Nils Göran.

Tankfull vandrade Karl Henrik Mörk hem genom den månljusa natten. Innerst var han förstämd, och de dagar, som gått, önskade han icke tillbaka.

*

Följande vår var det emellertid som nyheten om den gamle excellensens testamente kom öfver det unga paret. Oförmodadt som denna händelse kom, ville Karl Henrik i början knappast sätta tro till densamma.

»Det är något dåligt skämt,» så ljödo hans första ord. »En sådan lycka kan icke vara sanning.»

Aldrig hade Karl Henrik Mörk före denna dag vetat, hur djupt medvetandet om hans egen fattigdom plågat honom. Sedan han drifvit sin önskan igenom och blifvit gift man, hade i hemlighet mer och mer den tanken gjort sig hörd inom honom, att en man dock sällan ostraffadt handlar, så som han hade gjort, och att den dag kunde komma, då han icke förmådde göra alla rätt. När därför sanningen i denna otroliga händelse blef honom klar, träffade honom nyheten så häftigt, att han i första ögonblicket sjönk ihop i stolen, där han satt, och innan han kunde hejda det, strömmade tårarna öfver hans kinder.

Brite stod handfallen inför detta utbrott af smärta. Hon blef så skrämd, att hon först ej ens vågade närma sig mannen.

— Förstår du icke, att det är sanning? vågade hon till sist fråga.

Och när Karl Henrik ingenting svarade, endast satt i samma ställning nedböjd öfver bordet, medan hela hans kropp skakade som af kramp, då gick det upp för Brite, att det ändå måtte hafva funnits något i deras lif, som hon icke förstått. Kufvad inför denna våldsamma manliga smärta, hvilken var olik allt annat hon förut sett, pressade hon händerna mot bröstet, som ville hon tysta sitt eget hjärtas slag, och sade lågt:

— Har du lidit så mycket genom mig?

Karl Henrik såg upp mot hustrun och hans ansikte var förvridet.

— Jag har lärt mig, att jag var svagare än jag trodde, utbrast han.

En bekännelse var det, som undslapp honom, och han fortfor:

— Du anar icke, hvad det är för en man att lefva på skuld. Veta att det finns människor genom hvilkas nåd man lefver. Veta, att man inte är fri. Veta, att om jag dött en dag, skulle du och min son varit hänvisade att lefva på släkten. Det är det, jag känt, ser du, att om jag dött, hade Nils Göran fått taga på sig följderna af mina handlingar. Och han skulle också ha gjort det. Kan du förstå, att det ville jag icke?

Han reste sig upp och blef med ens lugnare.

— Jag fattar ännu inte, att allt detta kan vara sant, sade han ännu en gång.

Ett underligt smärtfylldt leende gled öfver hans drag. Brite gick fram till sin man. Hon hade velat omfamna honom, men det var, som om hon ännu icke kunnat. Att mannen så länge förmått dölja något inför henne, fyllde henne med en blandning af bitterhet och smärta, som förmörkade den glädje, åt hvilken hon velat få hängifva sig helt.

Från denna dag älskade emellertid Brite sin man med en ny kärlek, och äfven Karl Henrik kände det, som om han kommit hustrun närmare. Det föreföll dem, som om de burit en gemensam börda, burit den hvar för sig, utan att våga störa hvarandra ens med en klagan. Nu var bördan som genom ett trollslag lyft från deras skuldror, och själfva minnet skulle snart försvinna med den.

Ty det otroliga var verkligen sanning. Kolsäter med jordegendomen, bruket, sjön och de stora skogarna, ej mindre än excellensens kontanta förmögenhet hade blifvit deras. I första glädjeruset skref Karl Henrik till brodern och bad honom upphöra med hvarje förpliktelse gent emot honom själf, skänkte med ett ord sin del i Björknäs åt brodern och hans familj att behålla till arf och ägo. Därefter gick han upp till gamla kanslirådet Mörk på Söder och satte denne i ej ringa förvåning genom att utan vidare betala sitt innestående lån med ränta och allt. Slutligen lämnade han in ansökan till Kunglig Majestät om nådigt afsked från tjänsten, gjorde dessutom hvad göras kunde för att påskynda denna angelägenhet, erhöll också afsked, till på köpet med majors rang samt utvecklade öfver hufvud samma rastlösa verksamhet för att nu komma lös ifrån hufvudstaden, som han en gång förr gjort, när det gällde att där få sätta bo, sedan han lyckligt och väl fört Brite till altaret.

Själfva midsommaraftonens morgon var det, som Karl Henrik Mörk och hans hustru passerade slagbommen vid Södertull på väg till Kolsäter. Tysta sutto de den första halftimmen och de kände båda, hur deras gamla lif sjönk bakom dem. När vagnen gled in i den första furuskogen, drog Karl Henrik sin hustru till sig, kysste henne och log.

Som en förklaring på allt, hvad han nu kände, sade han blott:

— Det är godt att veta sig vända åter till jorden.

På båda sidorna om vägen stod granskogen hög, och när vagnen svängde i vägens krök, syntes omkring dem intet annat än perspektivet af granarnas raka stammar och slokande grenar.

*

På Kolsäter bodde sedan urminnes tider en liten gråklädd man. Röd mössa hade han och långt tofvigt skägg, liknande lafven, som växer på björkarnas stammar. Han drog allt godt till gården, och i hans spår växte lyckan. Under många år, medan gamle excellensen lefde, hade ingen sett honom. Men när majorens flyttat in, visste de gamla på gården berätta, att den lille mannen visat sig på nytt. Tomte eller nisse kallades han, och nu var det mer än en, som sett honom trippa på lätta fötter, hvilka icke ens krökte gräset, ned utför backen för att under de ljusa sommarnätterna, helst när dimman steg, sitta ensam och tankfull på den stora stenens mossa och spegla sig i den klara sjön.

Det var Brites sorg, att hon aldrig fick se honom själf. Men hon gladde sig som ett barn åt, hvad hon hade hört, och hon berättade det hviskande för lille Erling, när de båda ensamma gingo den smala vägen utmed sjöns vass och hörde bofinken kvittra i björken öfver deras hufvud.

Karl Henrik log åt detta. En annan sorg var det, hvilken tryckte honom själf. När han kände sig som starkast, kunde det hända, att denna sorg stack hufvudet fram och hviskade, att hans lycka var byggd på sanden.

Nils Göran hade nämligen aldrig mottagit broderns gåfva. I ett kort och snäft bref afvisade han den. Detta bref, hvilket under många år aldrig nämndes mellan bröderna, försökte Karl Henrik ofta att stryka bort ur sitt minne. Helt lyckades honom detta dock aldrig.

---