Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Thorild

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den sunda Filosofien! Den naturliga Sedoläran! och den landtförvista Vantron! m. m.
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Sjette Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Om Efterhärmning. Fragment af den högre Kritiken
Sveriges Statshvälfningar och Hushållsanstalter, ifrån år 1720 till år 1792  →


[ 232 ]

OM EFTERHÄRMNING.
Fragment af den höga Kritiken, till upplysning för alla Läsare, som icke vilja
bedragas. Af Thorild.
Tryckt i Stockholm hos Zetterberg 1792, 8:o 34 sidor.

De som tagit någon kunskap om dessa tid efter annan framkastade häften, hvilka utgöra hvad denne auktor sjelf kallar sina Vittra Arbeten, lära påminna sig, att han uti Lagstiftningen för Snillets Verld lofvar allmänheten ännu en liten bok pro Sensu sublimi, under titel af: Den höga Kritiken eller det sanna Snillet; hvari publiken skulle af honom undervisas, att utan behof af någon kritisk skolmästare hafva i hela vitterheten en äkta smak.

Detta löfte anser nu författaren till en del uppfyldt genom närvarande fragment. Vissa förutskickade eller inblandade reflexioner undanlagne, angår det likväl hufvudsakligen blott några vittra stölder, hvilka, så vidt vi af hans sammanlagde utlåtelser kunne sluta, blifvit nyligen gjorda ur hans arbeten eller samtal, dels i anseende till stilen och sättet att författa, dels äfven i anseende till satser och nya sanningar, dem han upptäckt, och hvarmed andre auktorer en tid lång [ 233 ]lyst på hans bekostnad, vunnit penningar och reputation, men, till höjd af otacksamhet, utan att ens citera honom. Om han dervid icke nämner sig sjelf, annorlunda än indirekte och i tredje personen, upplyses man likväl tillräckligt om hans mening, så väl genom de ifrågavarande ställen, hvilka lära verkligen finnas i hans skrifter, som äfven af den beundran hvarmed han öfverallt talar om det bestulna stora Snillet, dess ovanliga idéer, sköna drag, teorier, originaliteter, djerfva storheter och infall: en beundran, hvilken man väl sällan lärer hafva sett denna författare egna åt någon annan än sig sjelf.

Vi utlåte oss icke här öfver rättvisan och klokheten af en sådan sjelfbeundran; icke öfver den sällsamma egenskapen af ett arbete, redan i fjor kungjordt, men hvartill anledningen synes först i år hafva förekommit; icke öfver troligheten af de föregifna vittra stölder. Mindre allvarsamma läsare, än vi, skola kanske hos auktorn till Kritik öfver Kritiker och till Det nödvändiga i Finanserna blott vända till rolighet detta naiva skryt, af stor man och af ett Snille, som med godhet och möda bibringar andra skribenter de begrepp de söka; hvilka åter göra berömda böcker af blotta anteckningar ur dess conversationer; men, icke nöjde dermed, på det otacksammaste sätt plundra [ 234 ]honom allt framgent på hans ovanliga idéer, sköna drag, teorier, originaliteter, djerfva storheter och infall. Hvad oss angår, som det ej tillkommer att skämta, och som ej våga att hafva infall, synes det oss blott som författaren något för tidigt tillåter sig denna ton af Stort Snille och dessa klagomål, i fall de annars kunde någonsin hos en vettig auktor billigas. Vi tro, att förtjensten af hans skrifter är dertill visserligen icke nog afgjord, och vi förundra oss med skäl, att i hans erkända arbeten ingenting finna, som tyckes på långt när svara i värde emot de förluster hvaröfver han beklagar sig. Lika så litet hafva vi å andra sidan funnit, i de tid efter annan med hans skrifart utkomne stycken, något, hvarpå en god auktor just med smärta skulle se sig bestulen. Lät något deraf verkligen vara honom fråntaget; men lönte det väl mödan att så starkt som han gör trumma derefter?

Men det är tid att komma till sjelfva skriften och dess innehåll. Vi fråge härvid — icke den delen af läsare, hvilkas urskillning och tankegåfva med största förtroende alltid hvila vid det underbara en auktor säger dem angående värdet af sitt arbete; utan dem deribland, hvilkas egna omdöme och kunskaper uppfordra dem att under läsningen sjelfve forska i de ämnen dem [ 235 ]föreställas: — desse fråga vi, desse anmode vi att eftersinna, innan de ännu öppna denna skrift om imitationen, hvilka upplysningar de der vänta sig att finna, och på hvad sätt dem synes, att en god auktor borde afhandla detta ämne. Sedan bedje vi dem att göra jemförelsen.

Man bör icke anse sig för kännare, säger författaren på ett ställe i detta fragment, innan man enligt sanningen lärt att väl skilja rafs, skrift, bok ifrån hvarandra. För vår del tro vi det vara tillräckligt att väl skilja rafs ifrån de begge öfriga slagen; men vi smickre oss ej med hopp, att sådant alltid skall låta göra sig med samma lätthet som här.

Ett godt arbete, bok eller skrift, (sådan är vår tanke derom) säger det vigtiga, hvilket alltid är det nyttiga i ämnet; säger det med ordning, sammanhang och med en viss skicklighet af skrifart, åtminstone med anständighet. Rafs har ingen af dessa egenskaper, utan förenar tvertom deras motsatta fel. En rafsare (är det icke så Herr Th.) har ingen plan, intet sammanhang, ingen stil. Han säger allt, så när som det hufvudsakliga. Man följer honom till hälften af hans arbete, utan att veta hvart ut han leder, och man slutar honom, utan att veta hvad man läst. Man finner stundom lika så mycken metod hos [ 236 ]honom, när man läser honom ifrån slutet till början (vi föreslå att försöka det), som när man på det vanliga sättet läser honom ifrån början till slutet. Han har merendels lika så inskränkt urskillning, som gränslöst högmod. Han tar det burleska för qvickt, det orediga för djupt, det orimliga för originalt; hoppar i sina skrifter ifrån hugskott till hugskott, och sammanhopar liknelser af den dåligaste smak med tankar af den tydligaste falskhet. I fall författaren finner oss på denna beskrifning skicklige nog att skilja en rafsare ifrån en god auktor, fortfare vi desto tryggare med det öfriga af hans fragment om imitationen.

Detta ämne har, säger han, länge legat i mörker. Det samma har han sagt om alla de ämnen öfver hvilka han skrifvit. Men huru har han upplyst dem? Huru upplyser han detta? Jo, på följande sätt.

Först säger han: att imitera Homerus är icke att skrifva det samma som Homerus. Deri har han åtminstone rätt. Derpå tillägger han, att vi icke väckas till härmande apors gyckelspel, och att en soldat, som vill visa sig uppeldad af sin anförares exempel, icke till den ändan måste begynna på att kommendera som han; eller för att nyttja auktors egna originala uttryck: icke [ 237 ]derföre måste vilja härma hans gudalika röst och bud.

Han säger vidare, att all sann härmning rör det allmänna, icke det besynnerliga i en sak. Det är just tvertom. Om han mins någon skrytande poet, hvars högtrafvande svulstiga stil och verser blifvit lyckligen härmade; om han kommer ihåg huru lifligt nöje en sådan härmning fordom gifvit publiken, skall han finna, att det var just det besynnerliga hos denne, icke det allmänna, hvarvid den imiterandes konst då i synnerhet fäste sig. I vitterheten och konsterna är det sättet, som kan imiteras; saken kan blott upprepas; men det är sättet, som är hos en stor konstnär, en målare, en bildhuggare, en poet, just det besynnerliga, hvilket åtskiljer honom ifrån alla andra af samma yrke, och som, i fall godt, förtjenar att efterliknas. All imitation rör då detta besynnerliga, och alldeles intet det allmänna; hvilket den imiterade saken nödvändigt har med flere andra saker gemensamt, och i hvilket fall det vore likgilltigt hvilken af dessa flera saker man imiterade. Vi förundre oss deröfver, att den ovanlige tänkaren, som gör nya Teorier, icke af sig sjelf insett en så enfaldig sanning. Men vi råde honom att flytta den med första in i Teorierna. Vi skola ej derföre skrika, att han bestulit oss.

[ 238 ]Han säger, att ingenting kastar större ljus på läran om den vittra imitationen, än vårt sätt att likna Gud. Denna imitation, fortfar han, består icke deri, att med en eftergycklad tossaktig gudomlighet ropa Guds varde ljus, härma hans åskor och stormar; utan deri, att hvar och en i sin själs uppriktighet och sanning, med sin egen bästa makt och kraft, söker den slags fullkomlighet, som är honom möjlig. Författaren, som upplyser mörka ämnen, och som gör Teorier, borde likväl veta, att tvenne saker af alldeles åtskilda slag icke tjena till upplysning af hvarandras egentliga beskaffenhet. Det är ej nog att hafva ovanliga idéer; de måste äfven vara riktiga. Annan är imitationen af Catos dygd, annan af Raphaels pensel. Ingen har trott likna Gud genom härmning af åskor eller stormar. Man vet, att om det i något afseende är möjligt, sker det ej genom utvertes medel, utan blott genom viljans godhet. Men hvar och en vet tillika, att en poet eller konstnär icke kan härmas, utan just i hans sätt att röra sinnena, hvilket, som nyss sades, fordrar en härmning af helt annat slag, än den moraliska likheten. En målare-gosse imiterar ej Raphael, fast han än söker den högsta fullkomlighet, som är honom möjlig, då han i sin själs uppriktighet och sanning, med sin egen bästa makt [ 239 ]och kraft, kladdar edra tapeter. Han kan likna Gud, om ni vill, genom sin rättsinnighet och godheten af sitt uppsåt, men ännu en gång, han liknar icke Raphael. Den ovanliga tänkaren har på nytt bedragit sig. Han har trott sig föda en ovanlig idé, och har födt en orimlig. Vi tro, att han i det af oss anförda torde finna någon rättelse. Fort in dermed i Teorierna.

Han säger, att den slags imitation, som kallas öfverföra på sitt språk andra länders och tiders skönheter, heter i en mild och förtrolig stil, att stjäla frukt ifrån grannen för att dermed fägna eder. Men att det ni stjäl der solen går upp, gör er till tjuf der solen går ner. Detta kallar han en mild och förtrolig stil. Huru han likväl vet att gifva sakerna sitt rätta namn!

Han säger, att Virgilius tog i löndom från Homerus. Han inbillar sig, att man i Rom läste Homerus lika så litet som vissa skribenter i den höga kritiken hos oss, och att man kunde stjäla af honom i löndom. Vet han ej, att sjelfva Augustus, som belönte, beundrade och räddade Virgilii Sånger, har gjort en jemförelse emellan dem och Iliaden; hvari han till och med ger Virgilius företrädet?

Han säger, att Horatius lånte sina Sångers både ljungeldar och blomster af Pindarus, [ 240 ]Anakreon med flere. Vi bönfalle hos honom på det enträgnaste, att visa oss Horatii ljungeldar och hans blomster hos Pindarus och Anakreon; skulle han också dertill fordra ett års tid, för att lära det språk hvarom han talar.

Han säger, att Plato, Cicero, Kyrkofäderne, Erasmus, Fontenelle, Voltaire, Pope, icke varit Genier, utan vittra tjufvar, som öppnat boutiken af falskt och sant vett i alla sortimenter och fasoner. Så talar om verldens yppersta skribenter densamme yngling, som ropar på hvart blad af sina två, tre små häften: det är jag, som är ett stort Snille! Men man kunde svara honom med den gamle vises råd, af en lika anledning: unge man, skryt då med rimlighet.

Han säger, att det gifs ett slags imit-imitation eller conto, eller lappverk, eller egentligen sagdt tras-täcke — som består af idel halfva och hela verser, lånte ur den ståtligaste poet, som sjunger om Gudar eller hjeltar, för att dermed lofsjunga en tossa. Det är visst, att hvarken Plato eller Cicero, eller Kyrkofäderne skrifvit med denna stil.

Han säger, att det ges ett slags härmare med kraft, hvilka han kallar litteraturens svultne kossacker, som vid den festin ett rikt snille gifver, fastän de kommo nyss utsvultne ur skogen, [ 241 ]ropa till folkhopen: detta är vårt palats, och det är vi, godt folk, som gifva dessa festiner.

Han säger, att den konst hvarmed dumdristige författare intaga den fåkunniga hopen, är oreda och öfverdrifning. Detta är sant. Men kan det vara han sjelf, som säger oss det?

Han säger, att hopen, i frågan om snille, kan sättas utom sig af glädje åt en flandrisk grin-olle. Vi medgifve, att han har rätt, och berömme hans oväldighet.

Han säger, att alla imitatorer äro kort-knektar, hvilka, när de synas i det täcka, grina så söttsött, som en verliebt Harlequin. Hvarefter han talar om lag-tossor, rim-tossor, inbillningens Horribilicribrifaxar, och de ömma känslors flygelmän i poesien.

Han säger, att det är en skam för menskligheten, en skam, som kan röra den vise till tårar, att något sådant som aktion (teatralisk) har kunnat blifva för oss en konst, en stor konst, en sublim konst. Aktion — fortfar han — ett upptåg inför själen och naturen, inför Gud och himmelen, så styggt, som dess fullbordande är pinsamt, ända till omöjlighet. Vi lemne åt våra goda aktörer att försvara deras konst. De hafva denna gången Grekland och Rom, Frankrike, England, [ 242 ]med ett ord, alla upplysta nationer på deras sida. Men så mycket se vi väl, att om detta rika snille någonsin mera ger festiner i sitt palats åt svultne kossacker, som komma ur skogen, lärer han åtminstone icke tillika gifva dem spektakel. Man kan ej begära allt på en gång. Tout baron a sa fantaisie.

På ett par ställen resonerar han djupt. Han säger ibland. annat, att efter hans teori hvart och ett tings beståndskraft finnes i dess egna systems centrum, hvadan ock dess skönhet endast finnes i dess egen hela varelses finaste mått. — Öfver denna sin teori yttrar han sig sjelf sålunda: det är i sanning förundransvärdt, huru allt det sublima i naturen är enfaldigt. Detta drag målar. Författaren märkte tvifvelsutan, att han råkat säga en omening, hvaraf ingen skulle begripa något.

Sådana äro de egentliga momenter af detta författarens nya arbete. Allt det öfriga angår blott de stölder man gjort ur hans böcker, konversationer, idéer, teorier, hvilka, som han nu efteråt bekänner, ensamt utgöra hans rikedomar, hans palatser och festiner. Om så förhåller sig, vore det kanske nu han kunde tala om tras-täcken. Dessa försök att imitera hans skrifart i riksnyttiga ämnen kallar han Phaëtontism, eller att vilja köra [ 243 ]Solens vagn, och dem, som med en sådan förmätenhet omgå, det patriotiska snillets bytingar.

Den ena har gjort ryktbara böcker af de begrepp han inhämtat i författarens umgänge, och har deruppå vunnit penningar och reputation. Sådant har en gång blifvit honom förlåtet, men han har kommit igen. Den andra har blifvit ärad för trenne skaldestycken, hvilka, som han utlåter sig, draga deras hela värde ifrån en annans förstånd, än dens eget, som derföre bär namnet. Skulle ej detta andra förstånd äfven vara Hr Th:s? Slår ej felt, ty huru skulle han annars med denna visshet kunna försäkra allmänheten derom? Godt! Ni skall se, att han till slut har gjort alla deras bästa arbeten, vid hvilka han i sin lifstid talat.

Vi försöke ej att utgrunda hvilken denne poet må vara. Men om han blifvit ärad för poesier, hvilka tillhöra fragmentskrifvarens förstånd, kunna vi ej nog beundra ädelmodet af hans förstånd, som gjort i det fallet bättre verser åt andra, än åt honom sjelf. Nästan på samma sätt förhåller det sig med den prosa han påstår, att man stulit ifrån honom. Om han trodde oss, skulle han taga igen hvad de beröfvat honom, och lemna åt dem i stället hvad han sjelf utgifvit. Desse oförsynte förtjente väl en sådan bestraffning.

[ 244 ]Det följde nu i ordningen att här anföra några af de ur latinska auktorerna citerade ställen, hvari författaren, genom en ganska klar och liflig tillämpning, än liknar sig vid Öfverguden Jupiter, hvars altare man plundrat vid ljuset af dess egna strålar;[1] än påminner sina imitatorer, att icke undanstjäla honom sin ära, sedan han upplyft dem till storhet och anseende;[2] än åter råder oss andra författare, att för naturens vanmakts skull hos oss ej söka på ett fånigt sätt härma sådant hos honom, som för hvarje dödlig är långt öfver all möjlighet att likna;[3] men rummet, och den skoning vi äro skyldige läsarns tålamod, tillåta oss ej en sådan omständlighet. Låtom oss för fullkomlighetens skull endast tillägga författarens egen märkvärdiga jemförelse emellan sig och andra skribenter, när de i ämnen eller skrifart våga att närma sig upp till honom. Det är naturligt, säger han, att en fiskarebåt skall våldsamt vräkas och förgås på desamma hafvets vågor, der ett skepp [ 245 ]har sin vissa och majestätliga gång. Men derföre bör också den sitta glad på sin strand och meta sina löjor, som ej har råd och makt att kring oceanen söka nya verldar. Aldraminst bör en sådan komma och skryta med att hafva funnit dem, hvars bålaste färd till hafs man nog vet aldrig har sträckt sig öfver Kodjupet.

Liknelsens förhållande är detta: fiskarebåten är hvarje författares i allmänhet. Det majestätliga skeppet är författaren af denna skrift. Oceanen är hans snille. De nya verldarne äro hans teorier, originaliteter, sköna drag, djerfva storheter och infall. Kodjupet är hvar och en annan skribents förstånd. Meta löjor vill säga i hans originala skönare språk, att skrifva lappri, plocka ihop sant och falskt vett i alla sortimenter och fasoner, såsom Plato, Cicero, Kyrkofäderne, Petrarca, Erasmus, Fontenelle, Voltaire, Pope, Wieland etc.[4] Hans egen skrifart deremot heter det stora slaget af stil och sanningar, eller — den högsta ordning af stil, skönhet och sanningar.[5]

Läsarn torde förundra sig att så långt fram i recensionen ännu ej hafva funnit spår till den afhandling Pro sensu sublimi, som skriften skall innehålla, och som skulle lära honom att hafva [ 246 ]i hela vitterheten en äkta smak. Men han lärer urskulda oss att ej hafva gifvit mera, än vi sjelfva fått, och att ej hafva kunnat redovisa för mer, än hvad dessa blad innebära. Om han täckes sjelf genomögna dem, lärer han deri svårligen upptäcka annat, än de af oss troget anförda djerfva storheter och infall. Läsarn torde ej kunna hindra sig ifrån att småle härvid; men författaren skall utan tvifvel svara dertill, att han föraktar åtlöjet. Sådant kan, vi medgifva det, någon gång bevisa storhet och hjeltesinne; men vi hemställa till författarens eget närmare eftersinnande, huruvida det vid detta tillfälle vore verkligen ett tecken af god betydelse.

Vi undra ej på de hårda och föraktande tillmälen, hvarmed författaren i dag angriper några bedragne ynglingar, hvilka af brist, dels på urskillning, dels på erfarenhet och kunskaper, låtit förvilla sig af hans skrytsamma sjelfberöm, till hans förtrolighet och okloka efterföljd. Det är sant, att äfven en gosse, som i sin barnslighet narrar den andra ut på isen, långt ifrån att doppa honom djupare i fall den brister, känner och uppfyller pligten att bispringa och rädda den oskyldige han missledt: men det gifves ingen orsak, hvarföre moralen här som annars icke skulle bero af omdömes-graden. Om vi således undre på [ 247 ]något, är det (oaktadt den erfarenhet vi deraf äge), att sådane efterföljare verkligen kunnat gifvas, hvilket vi anse såsom ett bevis till hvad grad äfven det allmännaste slag af förstånd är, som poeten säger, en trögväxt ört på jordens yta; och kanske mera på den del deraf som vi bebo, än på många af de öfriga.



  1. Lucernam fur accendit ex ara Iovis,
    Ipsumque compilavit ad lumen suum. Phaeder.

  2. Non debemus suffurari gloriam illorum, qui nos in altum extulerunt. Plutarch.
  3. Mihi quidem de Stilo cum aliis certamen et aemulatio plane pusilli animi ac cavillatoris esse videtur: in iis vero, quae imitari queat nemo, etiam prorsus insulsi. Plutarch.
  4. Pag. 8.
  5. Pag 17, 21.